La Traviata 12 februari 19:00

Torsdag 12 februari 2015 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Pier Giorgio Morandi Helsingborgs Symfoniorkester Helsingborgs Konserthuskör Kormästare: Mats Paulson Konsertmästare: Fredrik Burstedt

Giuseppe Verdi

LA TRAVIATA (konsertversion)

Solister: Irina Dubrovskaya – Violetta Thiago Arancam – Alfredo Jørn Pedersen – Giorgio Germont Francine Vis – Flora, Annina Morten Kramp – Markis d’Obigny, Doktor Grenvil, Gaston Berättare: Tommy Juth

(Konsertens längd: cirka 2 timmar 30 min inkl. paus)

Torsdag Stor, Torsdag Mini

Pier Giorgio Morandi dirigent På dirigentpulten i kväll står HSO:s förste gästdirigent, Pier Giorgio Morandi. Innan vår italienske maestro slog in på dirigentbanan studerade han oboe och komposition vid Giuseppe Verdi-konservatoriet i Milano, där han även under en tid verkade som solooboist vid det mytomspunna operahuset La Scala.

Dirigering lärde han sig dels vid Mozarteum i Salzburg hos Ferdinand Leitner och i USA för Leonard Bernstein och Seiji Ozawa.

för den italienska operarepertoaren – en eftertraktad gästdirigent vid operahus i bland annat Wien, Frankfurt, Bologna, Bryssel och Seoul. Han har även en diger meritlista på konsertestraden, och bland alla de orkestrar han gästat finns London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Bayerska radions symfoniorkester, Ungerska radions symfoniorkester, Budapests filharmoniker och Tokyo Philharmonic Orchestra.

År 1989 knöts Morandi till Romoperan där han ledde Verdis Ernani och Puccinis Madame Butterfly, men även ett stort antal symfonikonserter. Sedan dess har hans karriär gått stadigt uppåt och idag är han – kanske i synnerhet tack vare sin stora känsla

Här i Sverige har Pier Giorgio Morandi – förutom givetvis en rad framträdanden hos oss i Helsingborg – dirigerat vid GöteborgsOperan (där han i höstas dirigerade Puccinis Tosca) och vid Kungliga Operan i Stockholm, där han lett en lång rad uppsättningar.

Irina Dubrovskaya sopran Sopranen Irina Dubrovskaya föddes i den sibiriska kraftverksstaden Ust-Ilimsk. Hon fick sin sångutbildning vid Michail Glinkakonservatoriet i Novosibirsk och därefter (2005–07) sin operaskolning vid Galina Vishnevskaya Opera Centre i Moskva. År 2008 debuterade hon i Italien, och har sedan

dess varit en flitig gäst vid en rad italienska operahus. Rollen som Violetta i La traviata har hon vid det här laget gjort över i stort sett hela världen – Japan, Brasilien, Ryssland, Estland, Italien och senast i höstas med Glyndebourne Touring Opera i England.

Thiago Arancam tenor Den italiensk-brasilianske tenoren Thiago Arancam utbildade sig, efter inledande studier i São Paulo, vid La Scala-operans egen akademi ”Accademia di perfezionamento per cantati lirici”. Han har på relativt kort tid hunnit skaffa sig en synnerligen diger meritlista med framträdanden vid bland annat Wiener Staatsoper, Münchenoperan,

Deutsche Oper i Berlin, Teatro Colon i Buenos Aires och vid operahusen i Los Angeles och San Francisco. Han har arbetat med namnkunniga dirigenter som Daniel Harding och Placido Domingo, och på Kungliga Operan i Stockholm har han sjungit Cavaradossi i Puccinis Tosca under ledning av kvällens dirigent Pier Giorgio Morandi.

Jørn Pedersen baryton Jørn Pedersen – som i kväll ersätter Gunnar Lundberg i rollen som Giorgio Germont – har sedan debuten 1993 i titelrollen i Verdis Rigoletto gestaltat en rad centrala barytonroller på Det Kongelige Teater i Köpenhamn.

Som exempel kan nämnas Escamillo (Carmen, Bizet), Valentin (Faust, Gounod),

Gunther (Ragnarök, Wagner), Frank (Die tote Stadt, Korngold) och titelrollen i Don Giovanni (Mozart). Han har bland mycket annat också kunnat höras som såväl Doktor Falke som Eisenstein i Läderlappen (Johann Strauss d.y.) och Greve Danilo i Glada änkan (Lehár) på Det Ny Teater.

Francine Vis mezzosopran Den holländska mezzosopranen Francine Vis utexaminerades från konservatoriet i Amsterdam i juni 2009, och fortsatte därefter att studera vid Det Kongelige Operaakademi, där hon avslutade sina studier fyra år senare. Under studietiden gestaltade hon på Det Kongelige Teater bland annat rollen

som Flora, en av de roller vi ska få höra henne i denna afton. I hemlandet framträder Francine Vis regelbundet med vokalensemblen VocaalLAB Nederland, och i Danmark har hon vid ett par tillfällen gästat Athelas Sinfonietta. Båda dessa ensembler specialiserar sig på samtida musik.

Morten Kramp bas Morten Kramp tog sin examen vid konservatoriet i Köpenhamn i slutet av 1990talet, och är i dag en av andrabasarna i kören vid Det Kongelige Teater. Han har även bland annat framträtt vid Covent Garden i London (i en nyskriven opera baserad på

Joseph Conrads The Heart of Darkness), Bergen Nasjonale Opera och en rad andra europeiska operahus, i roller som Masetto i Mozarts Don Giovanni, Greve Dominik i Richard Strauss Arabella och Greve Ceprano i Verdis Rigoletto.

Giuseppe Verdi (1813–1901) La traviata, konsertversion Giuseppe Verdi borde aldrig blivit tonsättare. Åtminstone inte om han följt sin latinlärares råd, som hånade honom för hans musikaliska ”svärmeri” och tyckte att han borde bli präst, då Verdi var duktig på latin. När så Verdi som 19-åring, trots sin latinlärare, sökte in till konservatoriet i Milano avfärdades

han med att han ”saknade musikalisk talang”. Ett misstag av historiska mått, som den beskäftiga institutionen senare försökte försvara med att ”han var ju för gammal”.

Verdi hade visat intresse för musik i mycket unga år, och hans far köpte honom ett gam-

malt piano som han raskt lärde sig traktera.

Så väl att han som tolvåring fick anställning som söndagsorganist i kyrkan i hembyn Le Roncole. Pengarna han tjänade gick till skolundervisning i den intilliggande staden Busseto.

När Verdi ratades av konservatoriet ingrep hans välgörare och blivande svärfar (köpmannen Barezzi i Busseto) och skaffade honom ett stipendium så att han kunde studera harmonilära, kontrapunkt och fuga för privata lärare. År 1839 hade Verdi snickrat ihop sin första opera för La Scala. Oberto hette den och den togs emot ganska väl. Verdi fick kontrakt med La Scala på ytterligare tre operor.

Men privat drabbades han mycket hårt.

Först dog hans båda barn i tidens sjukdomar och så miste han 1840 sin unga hustru. Han blev änkling vid 27 års ålder. Samtidigt skulle han skriva en komisk opera på beställning, vilket naturligtvis slutade med ett fiasko.

Verdi lovade nu sig själv att aldrig mer komponera. Men hans impressario Merelli bad honom att i alla fall titta på ett nytt libretto – Nabucco. Verdi gick motvilligt igång på historien men komponera skulle han fortfarande inte. Den inre kraften blev dock för stor, och 1842 gjorde Nabucco braksuccé. Därmed tog Verdi ett fast grepp om den italienska operans utveckling. Från Donizettis Don Pasquale 1843 till Puccinis Manon Lescaut 1893, var Verdi under 50 år obestridd kung i den italienska operans värld. Hans sista opera, Falstaff, kom också 1893.

Efter Nabucco kom i rask följd tre operor, Ernani, Macbeth och Luisa Miller, som gav Verdi ryktbarhet i Italien. Därefter de tre som gav honom internationell ryktbarhet, Rigoletto, Trubaduren och kvällens opera La traviata. Med de senare operorna Aïda, Othello och Falstaff blev han också 1800talets främste operakompositör. Om man nu inte är wagnerian, förstås ...

Privat hade Verdi börjat sällskapa med den italienska operasångerskan Giuseppina Strepponi. Hon var en tämligen framgångsrik italiensk operasångerska, som bland annat sjungit flera av Verdis operor, men 1846 flyttade hon till Paris för att ge sånglektioner. Året därpå var Verdi i London för premiären av en av sina operor och åkte hem via Paris, där han träffade Strepponi, som han kände sedan tidigare. Verdi hade nu levt ensam i sju år och kärleken slog till. Paret levde en tid tillsammans i Paris, medan Verdi gjorde korta avstickare till hemlandet. Bland annat köpte han sig ett gods, Villa Sant’Agata, utanför sin hemstad Busseto.

I mitten av 1849 beslöt paret att återvända till hemlandet. Man slog sig ned i Busseto, men där hade Verdi och Strepponi svårt att bli accepterade. Strepponi hade nämligen ett tvivelaktigt förflutet och tre oäkta barn.

Dessutom levde man ”i synd” så det blev oro bland borgarna. Den store Verdi vågade sig ingen på, men Strepponi blev utfrusen överallt i staden.

Efter ett år flyttade man ut till Sant’Agata för att kunna leva i lugn och ro. År 1852 var paret i Paris och såg den höstens stora snackis, Alexander Dumas den yngres pjäs Kameliadamen.

Verdi blev genast gripen av innehållet, då han relaterade till sitt eget förhållande med Strepponi, som ju förkastades av Bussetoborna enligt tidens konvenans.

– efter 50 år – och i dag är den en av våra fem främsta operor. År 2013 var La traviata den mest spelade operan på världens operascener och i den stilen lär det fortsätta.

Faktiskt gifte sig inte Verdi och Strepponi förrän 1859 och hade ett mycket lyckligt äktenskap fram till Strepponis bortgång 1897, 82 år gammal. Verdi skulle leva ytterligare fyra år.

Huvudpersonen i Kameliadamen, som ligger till grund för La traviata, fanns i verkligheten.

När Alexander Dumas den yngre utkom med romanen 1848 hade denna kvinna dött i tuberkulos året innan, blott 23 år gammal. I verkligheten hette hon Marie Duplessis, och växte upp i en fattig familj i Normandie. Femton år gammal kom hon som sömmerska till Paris och med sig hade hon tre saker: hon var vacker, äventyrslysten och begåvad. Det stod inte på förrän hon var en av Paris mera firade kurtisaner och snart den främsta.

Förutom att förvrida huvudet på karlar lärde hon sig snabbt att läsa och skriva. Hon lär ha varit kvick och underhållande. Och bortsett från karlar var hennes favoritsysselsättning att rida runt i Bois de Boulogne samt att gå på operan!

Hemkommen till Sant’Agata efter Parisvistelsen begärde Verdi ett libretto baserat på Kameliadamen av den trogne librettisten Francesco Maria Piave. Operan fick först beteckningen Kärleken och döden. Men Verdi ville att den skulle heta Violetta – ett ämne för vår tid innan han slutligen fastnade för La traviata. Vilket betyder Den fallna kvinnan. I Sverige hette operan Den vilseförda i många år innan La traviata blev det gängse namnet.

Verdi jobbade snabbt med La traviata – operan komponerades på fyra månader, samtidigt som han arbetade med Trubaduren. Verdi gick in så intensivt i La traviata att det sägs att han nästan blev kär i sin huvudfigur Violetta. Han har också gett henne några av de mest gripande ariorna i operalitteraturen.

Premiären i Venedig i mars 1853 blev dock ett misslyckande. Dels sjöngs Violetta av en något fetlagd sopran som knappast kunde förväntas dö i tbc, dels gillade inte publiken att handlingen var förlagd till samtiden. Man ville ha kostymoperor.

Så Verdi drog tillbaka La traviata och förlade den till historisk tid. Och se nu blev det succé! Originalversionen letades dock fram

Under ett knappt år levde hon tillsammans med Alexander Dumas den yngre. Franz Liszt slog också sina lovar runt henne och ville ta henne med till Tyskland. Men hon höll sig till sina grevar och baroner i Paris, som hade råd att erbjuda henne ett lyxliv.

En av dessa gifte sig faktiskt med henne och vid hennes dödsbädd satt både han och några tidigare älskare.

Hennes sista ord lär ha varit, ”Visst har jag älskat, men ingen har gett mig kärlek tillbaka.”

23 år gammal ...

La traviata utspelar sig i och kring Paris år 1850. Den första akten inleds med en jättelik fest hemma hos kurtisanen Violetta de Valèry (sopran). Hit kommer Alfredo Germont (tenor), som genast fattar tycke för Violetta och hon för honom. Stämningen är uppsluppen och Violetta, Alfredo och gästerna sjunger den berömda dryckesvisan ”Libiamo” (även känd som ”Brindisi”).

Alfredo bjuder upp till dans, men Violetta får strax ett hostanfall och måste sätta sig. De båda förklarar varandra sin kärlek i ”Un di felice”.

Violetta ger honom sin favoritblomma, en kamelia, och säger att när den vissnat vill hon gärna se honom igen.

Hon förstår nu att det handlar om äkta kärlek. Hon sjunger sin stora dubbelaria ”E strano! … Ah, fors’è lui ... Sempre libera”.

Men så kommer hon på andra tankar och vill behålla sin frihet.

Från gatan hörs Alfredos kärleksförklaring till henne ”Di quell amor” och hon slits mellan känslorna.

Akt II: Alfredo och Violetta har lämnat Paris för att ägna sig åt varandra och sin kärlek ”De’ miei bollenti spiriti”. Tiden går och pengarna börjar tryta. Violetta planerar att sälja sina smycken, men Alfredo åker till Paris för att skaffa pengar. Då dyker pappa

Germont (baryton) upp hos Violetta och försöker med alla medel övertyga henne om att lämna Alfredo. Hon är inget passande parti!

I stället för att be honom dra åt skogen grips Violetta av förtvivlan och till sist – av kärlek till Alfredo – lovar hon att lämna honom.

(Duetten mellan Germont senior och Violetta.)

Violetta skickar ett brev till Alfredo där hon ger honom på båten och berättar att hon ämnar återuppta sitt nöjesliv i Paris.

Alfredo förstår ingenting och grips av vrede, medan fadern försöker locka hem Alfredo till Provence ”Di Provenza il mar, il suol”.

Alfredo är ovetande om sin fars inblandning och på en fest förolämpar han Violetta offentligt, utmanas på duell av Violettas beskyddare, baron Douphal, men tas därifrån av sin far.

Akt III: Alfredo får slutligen veta sanningen och rusar till Violetta, som nu ligger dödssjuk ”Addio del passato” (Farväl alla drömmar).

Nu har även fadern insett sitt misstag och kommer dit full av ånger.

Men allt är för sent, Violetta tar farväl och dör i Alfredos armar ”Prendi, quest’è l’immagine”.

Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Tommie Ling

För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se