Issuu on Google+

Torsdag 27 februari 2014 kl 19.30 Söndag 2 mars 2014 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Pier Giorgio Morandi Solist: Kristóf Baráti, violin Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren

Vicenzo Bellini Ouvertyr till ”Norma”

ca 5 min

Niccolò Paganini Violinkonsert nr 1 D-dur

ca 30 min

Allegro maestoso Adagio Rondo: Allegro spirituoso

PAUS Peter Tjajkovskij Symfoni nr 6 h-moll ”Pathétique”

ca 45 min

Adagio – Allegro non troppo Allegro con grazia Allegro molto vivace Finale: Adagio lamentoso

Torsdag Stor, Torsdag Mellan, Violin Söndagsserien


Pier Giorgio Morandi dirigent På dirigentpulten i kväll står HSO:s förste gästdirigent, Pier Giorgio Morandi. Innan vår italienske maestro slog in på dirigentbanan studerade han oboe och komposition vid Giuseppe Verdi-konservatoriet i Milano, där han även under en tid verkade som solooboist vid det mytomspunna operahuset La Scala. Dirigering lärde han sig dels vid Mozarteum i Salzburg hos Ferdinand Leitner och i USA för Leonard Bernstein och Seiji Ozawa. År 1989 knöts Morandi till Romoperan där han ledde Verdis Ernani och Puccinis Madame Butterfly, men även ett stort antal symfonikonserter. Sedan dess har hans karriär gått stadigt uppåt och idag är han – kanske i synnerhet på grund av sin stora

känsla för den italienska operarepertoaren – en eftertraktad gästdirigent vid operahus i bland annat Wien, Frankfurt, Bologna, Bryssel och Seoul. Han har även en diger meritlista på konsertestraden, och bland alla de orkestrar han gästat finns London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Bayerska radions symfoniorkester, Ungerska radions symfoniorkester, Budapests filharmoniker och Tokyo Philharmonic Orchestra. Här i Sverige har Pier Giorgio Morandi – förutom givetvis en rad framträdanden hos oss i Helsingborg – dirigerat vid GöteborgsOperan och vid Kungliga Operan i Stockholm, där han lett en lång rad uppsättningar.

Kristóf Baráti violin Det är med stor glädje vi åter välkomnar en kär publikfavorit tillbaka till Helsingborg! Många av oss – både i salongen och på podiet – minns nog med värme Kristóf Barátis tre tidigare gästspel. Kristóf Baráti är född 1979 i Budapest men hans musikaliska familj – hans mamma var violinist och pappan cellist – flyttade redan då Kristóf var i tvåårsåldern till Venezuela. Han började där spela violin under moderns överinseende, och som åttaåring solistdebuterade han med Maracaibos symfoniorkester. År 1991 återvände Baráti till Europa och fortsatte sina studier, först vid Lisztakademin i Budapest och senare Eduard Wulfson i Paris. Genom åren har Kristóf Baráti vunnit en rad priser och utmärkelser, bland annat vann han, som den yngste finalisten någonsin, tredje

pris i Queen Elisabethtävlingen år 1997, och första pris i den sjätte internationella Paganinitävlingen i Moskva år 2010. Kvällens solist har genom åren samarbetat med namnkunniga dirigenter som Kurt Masur, Jiří Bělohlávek, Zoltán Kocsis, Iván Fischer och Yuri Temirkanov. Under de senaste säsongerna har han bland annat framträtt med Osaka Philharmonic Orchestra, Åbo Fiharmoniska Orkester, Orchestra del Maggio Musicale i Florens, Orquesta Sinfónica de Radio Televisión Española i Madrid och Moskvas statliga symfoniorkester. Kristóf Baráti spelar på en Stradivariusviolin från 1703 kallad ”Lady Harmsworth”, vilken står till hans förfogande tack vare Stradivarius Society of Chicago.


Vicenzo Bellini (1801–35): Ouvertyr till ”Norma” I generationen italienska operatonsättare före epoken Giuseppe Verdi, finner vi Gaetano Donizetti och Gioacchino Rossini men även sicilianaren Vincenzo Bellini. Enligt legenden var han en driven sångare och pianist redan vid fem års ålder och tonsättare som sexåring! Hans första opera, komponerad under studietiden i Neapel ledde till en beställning från La Scala i Milano och med detta verk, Il Pirata, var karriären utstakad och innebar så små-

ningom framgångar i såväl London som Paris. Norma från 1831 som liksom Hugenotterna och Sömngångerskan än idag är repertoarverk på ledande operascener, utspelar sig i Galicien under Romersk ockupation. Handlingen kretsar kring druidernas översteprästinna Norma och hennes relation med den romerske befälhavaren Pollione, och som oftast i operans värld utgör svek, passion och hämnd viktiga ingredienser.

Niccolò Paganini (1782–1840): Violinkonsert nr 1 D-dur opus 6 Det är ingen tillfällighet att det skapats filmer, tv-serier, teaterstycken, åtminstone en operett, ja till och med en balett om violinvirtuosen och tonsättaren Niccolò Paganini. Stora delar av hans liv var i praktiken en ständigt pågående turné, kantad av enorma publika framgångar, utmärkelser, hedersbetygelser, otaliga amorösa eskapader och diverse andra äventyrligheter samt gager som för sin tid var astronomiska. Hans passionerade spel i sångbara partier rörde människor till tårar medan hans osannolika tekniska färdigheter skapade ryktet att Paganini stod i förbund med djävulen. Härtill bidrog hans uppenbarelse, lång, smal, blek med skarpskurna drag, långt mörkt hår, krusiga polisonger(!) och kanske även hans irriterande förmåga att alltid dra till sig damernas odelade uppmärksamhet. Hans förmåga att utföra snabba passager på en enda sträng förtydligades ibland genom att han på scenen helt sonika klippte av de övriga strängarna. Detta inspirerade i sin tur en kreativ promotor att, inför en engelsk turné, sprida ryktet att Paganini i själva verket var en

politisk fånge som under många år i sin fängelsehåla övat upp denna speciella färdighet på en trasig violin! Även om hans framträdanden av och till fick mer karaktär av spektakel än seriöst musicerande, är det otvetydigt så, att Paganini inte bara utvecklade utan snarare revolutionerade violinspelet, och hans kompositioner utgör än idag tuffa utmaningar för alla sentida kollegor. Till hans främsta verk räknas de 24 Capricerna för soloviolin, Moto Perpetuo för violin och piano och de två första av de fem violinkonserterna. När den första av dessa uruppfördes 1819 var Paganinis solistkarriär i full gång. Han hade tio år tidigare slutat som hovmusiker hos prinsessan Elisa Bacciochi (syster till Napoleon) och 1813 fått ett betydande genombrott i samband med en rad framträdanden i Milano. D-durkonserten speglar väl Paganini som musiker. De två yttersatserna erbjuder formliga fyrverkerier av ekvilibristiska övningar medan mellansatsen har karaktären av en sorgsen lyrisk aria. D-dur var för övrigt en


sanning med modifikation. Orkesterstämmorna var från början skrivna en halv ton upp, d.v.s. i Ess-dur, och Paganini stämde helt sonika upp violinen så att den klingade i samma tonart, även om han vad vänsterhanden

beträffade spelade i D. Allt för att få violinen att klinga extra briljant! I kväll är dock ordningen återställd och kvällens solist ansluter sig lojalt till den ursprungliga tonarten.

Peter Tjajkovskij (1840–93): Symfoni nr 6 h-moll op 74 ”Pathétique” Tjajkovskijs sjätte och sista symfoni fick under tonsättarens ledning sitt uruppförande i S:t Petersburg den 28 oktober 1893. Publiken mötte ett verk som inte liknade någon annan symfoni man hört tidigare. Aldrig hade en symfoni slutat med en passionerad, förtvivlad långsam sats, så full av sorg och uppgivenhet. När Tjajkovskijs vän och kollega Rimskij-Korsakov frågade om det fanns ett program som kunde förklara symfonins oväntade slut svarade Tjajkovskij att det fanns ett program men han ville inte avslöja det. De tidigare symfonierna kunde ha gett ledtrådar. I både den fjärde och femte symfonin finns ett ödestema som slår ner obarmhärtigt och oväntat även i de mest lyriska passager. Tjajkovskij skrev: ”Det obarmhärtiga ödet väcker oss … vi sjunker ner i intet.” I dessa båda föregående symfonier brottas tonsättaren med denna ödesproblematik, som dock först i den sista symfonin får sin logiska upplösning. Tjajkovskij skrev i utkasten till symfonin: ”Döden, resultat av kollaps.” Den sjätte symfonin rymmer inte bara uppgivenhet, där finns också vitalitet och lyrisk värme. I den första satsen finns ett mycket sångbart andra tema vilket byggs upp till en stor höjdpunkt, som blir tvärt avbruten av ett fortissimoackord. Genomföringen startar med

ett rasande parti som om furier släppts lösa. Brasset intonerar en fras från den ortodoxa dödsmässan och karaktären av dödsbesatthet blir tydlig. Den andra satsen är en tillbakablick mot det ljuva livet i en dansscen som har karaktären av en elegant vals, även om den går i femtakt. Den tredje satsen, Allegro molto vivace, är en överdådig tour de force för orkestern. Den dansar och marscherar på samma gång. Finalen med beteckningen lamentoso (klagande) leder tillbaka till förtvivlan och hopplöshet. Finalens andra tema är visserligen tröstande men även det blir efter hand allt mörkare. Satsen mynnar ut i ett utslocknande. Tjajkovskij dog sex dagar efter symfonins premiär efter att ha druckit kolerainfekterat vatten. Drack han vattnet fullt medvetet? Skrev Tjajkovskij sin egen dödsmässa eller är sista satsen enbart lösningen på ett konstnärligt-musikaliskt problem? Vi kommer aldrig att få full klarhet i denna fråga. Men klart är att symfonin skrevs av en tonsättare på höjden av sin skaparkraft. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Hans Bodin (Bellini, Paganini) Tjajkovskij (Per Nyrén)

För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se


Tjajkovskijs Pathetique 27 februari 19:30 och 2 mars 18:30