Beethovens Kejsarkonsert 15 december 18:30

Söndag 15 december 2013 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent och pianosolist: Howard Shelley Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren

Ludwig van Beethoven Symfoni nr 8 F-dur

ca 25 min

Allegro vivace e con brio Allegretto scherzando Tempo di menuetto Allegro vivace

Max Reger Variationer och fuga över ett tema av Beethoven

ca 25 min

Andante – I: Un poco più lento – II: Appassionato – III: Andantino grazioso – IV: Vivace – V: Andante sostenuto – VI: Allegretto con grazia – VII: Poco vivace – VIII: Allegro pomposo – Fuga: Con spirito

PAUS Ludwig van Beethoven Pianokonsert nr 5 Ess-dur ”Kejsarkonserten” Allegro Adagio un poco moto – Rondo: Allegro, ma non troppo

Söndag, Piano

ca 40 min

Howard Shelley dirigent och pianosolist För mer än fyra decennier sedan debuterade Howard Shelley som pianist. Sedan mitten av 1980-talet är han också verksam som dirigent, och i kvällens program kommer han att kombinera dessa båda roller i Beethovens Kejsarkonsert.

Efter debuten i Londons Wigmore Hall och en tv-sänd konsert med London Symphony Orchestra under ledning av Michael Tilson Thomas tog karriären fart. Under sin långa och imponerande karriär har Shelley framträtt med ledande orkestrar över hela världen ledda av världsdirigenter som Vladimir Ashkenazy, Pierre Boulez, Sir Adrian Boult, Colin Davis, Mariss Jansons, Neville Marriner, Gennadij Rozjdestvenskij och Kurt Sanderling. Han har framfört samtida musik tillsammans med Pierre Boulez, och en rad tonsättare har skrivit verk direkt för honom.

Fyrtio år efter Sergej Rachmaninovs bortgång blev Shelley den förste pianisten någonsin att i en serie konserter framföra samtliga Rachmaninovs verk för solopiano. Även tio år senare hade Shelley en framträdande roll i högtidlighållandet av den store pianomästaren, bland annat med solorecitaler i Leipzigs Gewandhaus på Rachmaninovs dödsdag och – efter inbjudan från dennes sonson – i tonsättarens hus i Luzern.

Shelley har gett hela cykler av Rachmaninovs pianokonserter med Royal Scottish National Orchestra, Beethovens konserter med BBC Philharmonic Orchestra och serier av Mozartkonserter med Münchner Symphoniker, Camerata Salzburg och London Mozart Players. Under åren har han spelat in ett

hundratal skivor för bolag som Chandos, Hyperion och EMI. Han har såklart medverkat i en rad tv-sända konserter, bland annat som solist vid Promskonserternas hundraårsjubileum och i en prisad dokumentär om Maurice Ravel från slutet av nittiotalet. Han kan också höras på soundtracket till flera filmer, exempelvis Un coeur en hiver (Ett vinterhjärta, 1992), Anna Karenina (1997) och en film om Dmitrij Sjostakovitjs liv – Testimony (1988) – där Ben Kingsley gestaltar tonsättaren, sånär som på just pianospelet, vilket Howard Shelley står för.

Sedan snart 30 år innefattar Howard Shelleys musikergärning även en i det närmaste lika framgångsrik karriär som dirigent. Han har bland mycket annat dirigerat London Philharmonic Orchestra, London Symphony Orchestra, Royal Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra, Hong Kong Philharmonic Orchestra, Filarmonica de la Ciudad de Mexico, Seattle Symphony Orchestra, Singapore Symphony Orchestra och Melbourne Symphony Orchestra. Under en tjugoårsperiod har han haft ett nära samarbete med London Mozart Players – bland annat som deras förste gästdirigent, och under några år i 2000-talets början var han chefdirigent för Uppsala Kammarorkester.

Han har även samarbetat med en rad av Europas mest välrenommerade kammarorkestrar, såsom English Chamber Orchestra, Scottish Chamber Orchestra, Zürcher Kammerorchester och Stuttgarter Kammerorchester.

Ludwig van Beethoven (1770–1827): Symfoni nr 8 F-dur opus 93 Sommaren 1812 var bra för Beethoven. Han var 41 år, en av Europas mest omtalade kulturpersonligheter – och kär! Detta är sommaren då hans åttonde symfoni kommer till. Och de berömda breven till den ”odödligt älskade”. Det var också sommaren när han och Johann Wolfgang von Goethe träffades i ömsesidig beundran.

och den väldiga nian. Arbetet med åttonde symfonin gick raskt. På fyra månader var den komponerad, omarbetad och klar. Trots dess spirituella lätthet och tematiska mångfald blev den inte så väl mottagen vid uruppförandet 1814, vilket gjorde Beethoven vred och han deklarerade att det minsann var den bästa symfonin han skrivit. Döm själva.

Beethoven befann sig, efter att ha besökt Prag, i Teplitz, inte långt från kurorten Karlsbad i Böhmen. I Karlsbad befann sig också familjen Franz Brentano, som Beethoven tidigare träffat i Wien. Mellan Brentanos hustru Antonie och Beethoven uppstod en kärlek som uppfyllde Beethoven.

Problemet var bara att Antonie var en gift fembarnsmor, och när Beethoven krävde att hon skulle frigöra sig backade hon. Eller så var det Beethoven som kom på andra tankar.

Relationen tog slut men tydligen aldrig kärleken. Nio månader senare födde Antonie sitt sjätte barn, som många antog att Beethoven var far till. Men några bevis har aldrig framförts.

Första satsen, Allegro vivace e con brio, öppnar direkt med ett muntert tema. Hela satsen är regelmässig i sin uppbyggnad.

Den åttonde symfonin har kommit lite i skymundan, inklämd som den är mellan sjuan

Andrasatsen, Allegretto scherzando, är en märklig sats, den är inte som brukligt långsam och den har en pregnant rytmik. Enligt historien ville Beethoven efterlikna den nyligen uppfunna metronomen. Men så är det sannolikt inte.

Tredje satsen, Tempo di Menuetto, är utformad som en Wienklassisk menuett, utan lantliga inslag, en ”stadsrokoko”.

Fjärde satsen, Allegro vivace, jagar iväg och hittar nya orkesterkombinationer. Humor och beethovenskt ”aufgeknöpft”, som han ofta beskrev sig själv när han var på gott humör.

Max Reger (1873–1916): Variationer och fuga över ett tema av Beethoven opus 86 Max Reger hann, trots sitt relativt korta liv, med att komponera massor av musik; för orkester, kör, orgel, kammarmusik, piano och inte minst sånger. Men märkligt nog är det variationsstycken baserade på teman av andra tonsättare som spelas mest. Som det vi skall höra i kväll, där Reger gör åtta variationer plus en fuga över ett tema av Beethoven, den sista av Bagatellerna opus 119.

Först var variationerna avsedda att framföras av två pianon, men strax före sin död tog sig Reger för att orkestrera verket. Han uteslöt också vissa variationer och ändrade på tonarter.

Resultatet blev ett stycke elegant musik med en imponerande slutfuga.

Ludwig van Beethoven (1770–1827): Pianokonsert nr 5 Ess-dur opus 73 ”Kejsarkonserten” Den femte pianokonserten – och den sista fullbordade – skrev Beethoven under rådande krigsförhållanden. Napoleons trupper hade besegrat österrikarna, som tvingats till en förnedrande fred efter slaget vid Wagram.

Napoleons trupper lämnade Wien i oktober 1809 och i januari 1810 återkom ärkehertig Rudolph, Beethovens vän och mentor.

Honom tillägnades kvällens pianokonsert.

Benämningen Kejsarkonserten kom dock inte från Beethoven själv. Men man kan lätt förstå att någon tyckte detta var ett passande namn, för en mera majestätisk första sats får man leta efter i pianolitteraturen. Beethoven har här skapat något nytt. Detta är inte en pianokonsert utan mera ett integrerat symfoniskt verk med ett obligat piano.

Konserten öppnar med ett väldigt ackord i orkestern, men till skillnad från andra konserter följs inte orkesteröppningen av ett tema utan av en mäktig och virtuos kadens av solisten. Och så ett andra orkesterackord följt av en kadens och ytterligare att ackord med efterföljande kadens innan det medryckande temat sätter in i orkestern. Trotsigt, briljant, majestätiskt och drivande musik som trollbinder lyssnaren med sin energi. Väldiga

spänningar och förlösande kraftsamling kännetecknar satsen.

Andra satsen är mera inåtvänd och reflekterande. Nästan som en koral med en sublimt och överjordiskt vacker fallande rörelse i pianot. Satsen förbereder också övergången till tredjesatsen som sker attacca, d.v.s. utan uppehåll. Just här, i den andra satsens slutskede, tycks solisten lite trevande söka sig fram till huvudtemat i den tredje satsen, ett rondo där Beethoven bygger upp en magnifik, dansant och kontrastrik final.

Konserten fick sitt uruppförande i Leipzig i november 1811. Dock inte med Beethoven vid pianot som var brukligt. Han var vid det laget för döv för att våga sig på detta.

I februari året därpå framfördes konserten i Wien med Carl Czerny som solist. Märkligt nog mottogs inte konserten speciellt väl av publiken. Men i dag anses den med full rätt vara kronan på verket när det gäller pianokonserter.

Artistpresentation: Mats Persson Verkkommentarer: Tommie Ling

Nästa år inleder Helsingborgs Symfoniorkester traditionsenligt med: TRETTONDAGSKONSERT Måndag 6 januari 2014 kl. 15.00 och 18.30 Dirigent: Mika Eichenholz Solist: Agneta Eichenholz, sopran Helsingborgs Symfoniorkester Musik av Mozart, Verdi, Puccini, J. Strauss d.y. m.fl.