Page 1

Torsdag 16 maj 2013 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Christoffer Nobin Solist: Markus Falkbring, viola Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren

Zoltán Kodály Danser från Galánta

ca 15 min

Béla Bartók Violakonsert

ca 20 min

Moderato Adagio religioso Allegro vivace

PAUS Ludwig van Beethoven Symfoni nr 5 c-moll ˮÖdessymfoninˮ

ca 35 min

Allegro con brio Andante con moto Allegro – Allegro – Presto

Stora torsdag, Lilla torsdag


Christoffer Nobin dirigent Christoffer Nobin avslutar i och med kvällens konsert sin första av två säsonger i HSO:s projekt Mentorskap för unga dirigenter. Under året har han dirigerat en rad egna projekt, exempelvis ledde han med fast hand den nära fyra timmar långa invigningen av Helsingborg Arena i november i fjol. Under nästa säsong dirigerar Nobin bland annat två abonnemangskonserter. Sin dirigentutbildning har Christoffer Nobin fått i Köpenhamn vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium, och dessförinnan studerade han såväl komposition som sång vid Musikhögskolan i Malmö. Som dirigent debuterade Christoffer år 2011 med Sjællands Symfoniorkester. I början av dirigentkarriären har han haft förmånen att få verka som assistent åt dirigenter som Louis Langrée och Paavo Järvi i samband med turnéer till bland annat Metropolitan Opera i New York, Barbican Centre i London och Théâtre des Champs Elysées i Paris. Han har även dirigerat Deutsche Kammerphilharmonie i Bremen,

Göteborgs Symfoniker, Det Kongelige Teater i Köpenhamn, Den Jyske Opera och Wermland Opera. I höst väntar bland annat ett nytt uppdrag med Deutsch Kammerphilharmonie, där han kommer att verka som assistent åt Paavo Järvi, kormästare samt producent för en uppsättning av Beethovens Fidelio, som kommer att göras på turné i såväl Tyskland som Japan. Bland andra framtida uppdrag finner man bland annat en återinbjudan till Göteborgs Symfoniker i december i år, inte mindre än fyra produktioner med Norrköpings Symfoniorkester under 2014 och debut på Malmö Opera i februari 2014. Christoffer Nobin är även synnerligen aktiv som tonsättare och arrangör. Han har skrivit arrangemang för de flesta av Sveriges symfoniorkestrar, varit medkompositör till fem musikaler och hans första opera kommer att ha premiär i november 2014.

Markus Falkbring viola Markus Falkbring är sedan 1997 stämledare för HSO:s violasektion. Han har framträtt som solist och i kammarmusikaliska sammanhang företrädesvis i verk av en rad samtida tonsättare, exempelvis Morton Feldman, Paul Dolden, Luciano Berio och Luca Francesconi. Hans senaste soloframträdande med Helsingborgs Symfoniorkester var dock i betydligt äldre musik, Mozarts Sinfonia Concertante för violin, viola och orkester. Detta verk framförde Markus tillsammans

med HSO:s förste konsertmästare Fredrik Burstedt i samband med Mozarts 250-årsdag, i januari 2006. Markus har fått sin utbildning vid Musikhögskolan i Malmö för Josef Kodoúsek och Henrik Frendin, och därefter vid Guildhall School of Music and Drama i London för John Glickman. Mellan åren 2000 och 2010 undervisade Markus även själv i viola och kammarmusik vid Musikhögskolan i Malmö.


Zoltán Kodály (1882–1967): Danser från Galánta De båda landsmännen som står för musiken på den första halvan av kvällens konsert, Zoltán Kodály och Béla Bartók är i stort sett jämngamla, och möttes under studietiden i Budapest. De blev goda vänner, och en av de saker de hade gemensamt var ett starkt intresse för sitt lands folkmusik, vilken naturligtvis genomsyrar bådas musik. Kodálys Danser från Galánta skrevs till Budapest filharmoniska sällskaps 80årsjubileum år 1933. De melodier som verket baserades på tycks ha haft en alldeles särskild betydelse för Kodály. Så här skrev han i ett förord till det första tryckta partituret: ”Tonsättaren tillbringade de vackraste sju åren av sin barndom i Galánta. Stadens

orkester, som leddes av fiolspelaren Mihók, var berömd. Men den lär ha varit än mer berömd hundra år tidigare. Flera volymer med Ungerska danser publicerades i Wien kring år 1800. Ursprunget till en av dem beskrivs så här: ’efter zigenska musiker i Galánta.’ … Må denna enkla komposition tjäna som en fortsättning av den gamla traditionen.” Danserna som ligger till grund för stycket är av typen Verbunkos – från det tyska ordet Werbung (värvning) – en typ av dans som militärerna dansade, då de drog runt på landsbygden för att värva nya rekryter.

Béla Bartók (1881–1945): Violakonsert Béla Bartók levde sina sista fem år i exil. Ända sedan nazisternas maktövertagande 1933 hade han vägrat framträda i Tyskland, och efter krigsutbrottet blev situationen ohållbar. I oktober 1940 emigrerade han till USA. Under hela USA-tiden hade Bartóks hälsa försämrats, och i april 1944 konstaterades att han led av leukemi. Trots vacklande hälsa komponerade han under USA-tiden några av sina allra mest spelade verk, de flesta beställningsverk. Konsert för orkester skrevs för Sergej Koussevitzky och Boston Symphony Orchestra, och på beställning från Yehudi Menuhin skrev han Sonat för soloviolin. Bartók komponerade in i det sista, och vid sin bortgång i september 1945 lämnade han minst två verk ofullbordade. Dels en pianokonsert (nummer 3) som var i det närmaste klar, och tänkt som en födelsedagsgåva till hustrun Ditta – vars 42-årsdag inföll drygt en

månad efter Bartóks död. Dessutom en Violakonsert, beställd i början av året av den berömde skotske violasten William Primrose. Primrose, som var ute efter ett tekniskt utmanande tillskott till sin repertoar bad särskilt Bartók att inte ”på något vis känna sig hämmad av instrumentets uppenbara tekniska begränsningar”. Bartók lämnade vid sin död efter sig en så gott som färdig solostämma, men endast skisser till orkesterpartiet. Konserten fullbordades år 1949 inför uruppförandet i december 1950 av Tibor Serly, en av Bartóks nära vänner. Därefter har den ännu en gång reviderats – så sent som 1995 – av tonsättarens son Peter Bartók och Paul Neubauer. Den version som framförs i kväll är en blandning av dessa båda versioner; i grova drag kan man säga att solisten spelar den senare av dessa versioner medan orkestern spelar Serlys.


Ludwig van Beethoven (1770–1827): Symfoni nr 5 c-moll opus 67 ”Ödessymfonin” Under den lite mer än två år långa perioden från sommaren 1806 till slutet av 1808, visar Beethovens verkförteckning på en alldeles enastående produktivitet. Han hade några år tidigare tvingats förlika sig med sitt öde, han skulle förlora hörseln för alltid. Nu begravde han sig alltså med – tycks det – förnyad energi, och det är inte vilka verk som helst som flödar från hans penna. De tre så kallade Razumovskykvartetterna, fjärde symfonin, violinkonserten, fjärde pianokonserten och två pianotrios (opus 70), är bara några av alla mästerverk från dessa år. Under den här perioden fick även två helt väsensskilda symfonier sin slutliga form. Den dramatiskt storslagna ”Ödessymfonin” – som framförs i kväll – skrevs huvudsakligen under sommaren 1807, och de första skisserna är från 1804. Den milda och naturlyriska ”Pastoralsymfonin” färdigställdes 1808, men Beethoven skissade på den så tidigt som 1802. De båda symfonierna skulle dessutom komma att uruppföras vid samma konsert. Trots denna oerhörda produktivitet, och trots att Beethoven egentligen inte hade några problem med att få betalt för sin musik (minst en handfull förläggare brukade köa för att få publicera hans verk), sökte han förbättra sin ekonomiska stabilitet med en fast inkomst. Man ska inte glömma att han levde i Wien, en stad där det bara femton år tidigare varit möjligt för ett geni som Mozart att dö utfattig, åtminstone delvis på grund av att han saknade just en fast inkomst. Beethoven försökte förgäves få de kejserliga teatrarnas föreståndare att kontraktera honom för en ny opera årligen mot en ersättning på 2 400 floriner. Han försökte även få tillåtelse att årligen hålla en konsert på någon av

teatrarna, där han själv fick behålla intäkterna. Den 22 december 1808 ställdes så Theater an der Wien till Beethovens förfogande. Programläggningen vittnar om höga ambitioner, möjligen även om en smula brist på omdöme. Det blev ett fyra timmar långt program, som förutom symfonierna nummer 5 och 6 bl.a. innehöll en pianokonsert (nr 4 i G-dur), delar av C-durmässan (opus 86) och körfantasin (opus 80). Mestadels ny musik, för såväl musiker som åhörare. Man hade alldeles för kort repetitionstid, och konsertlokalen var dåligt uppvärmd. Inte så konstigt att konserten fick ett ganska blandat mottagande. Vad det ekonomiska resultatet blev för Beethoven är tyvärr inte känt för eftervärlden. I ett historiskt perspektiv vann femte symfonin dock snabbt popularitet, och den kompakta, energiska första satsens fyra första toner är såklart den västerländska konstmusikens mest välkända och oftast citerade. Just denna lilla byggsten: tre upprepade korta toner följda av en lång, återfinns även i de följande satserna i andra skepnader, kanske allra tydligast i hornens kraftfulla presentation av scherzots (tredje satsens) huvudtema. Men innan dess andantesatsen, som är uppbyggd som en dubbel variationssats, d.v.s. två olika melodier utsmyckas och varieras undan för undan. Efter scherzosatsens stillsamma reprisdel följer den närmast extatiskt triumfatoriska finalen – i C-dur – utan uppehåll. Artist- och verkkommentarer: Mats Persson

Beethovens femte symfoni  

Torsdag 16 maj 19:30. Dirigent: Christoffer Nobin. Solist: Markus Falkbring, viola.

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you