Borodins andra symfoni

Söndag 21 oktober 2012 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Benjamin Wallfisch Solist: Olle Elfström, trombon, diplomand Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren

Benjamin Wallfisch Anillo

ca 10 min

Gunnar de Frumerie Konsert för trombon och orkester

ca 25 min

Con moto moderato Andante Allegro amabile

PAUS Benjamin Wallfisch Escape Velocity

ca 10 min

Alexander Borodin Symfoni nr 2 h-moll

ca 30 min

Allegro Scherzo: Prestissimo Andante Finale: Allegro

Söndagsserien

Benjamin Wallfisch dirigent Efter att ha studerat för Vernon Handley och Sir Charles Mackerras fick Benjamin Wallfisch en flygande start på sin dirigentkarriär. Blott 22 år gammal utnämndes han till Associate Conductor för English Chamber Orchestra, och mellan åren 2003 och 2005 var han även assisterande dirigent vid Nederländska radions filharmoniska orkester.

Under sin relativt korta dirigentbana har han redan hunnit gästa bland andra London Symphony Orchestra, Philharmonia Orchestra, BBC Symphony Orchestra, Sydney Symphony Orchestra, Bayerska radions orkester, Hamburger Symphoniker och Staatskapelle Weimar. Under de senaste säsongerna har han dessutom debuterat med Los Angeles

Philharmonic Orchestra, DR SymfoniOrkestret och Zagrebs filharmoniska orkester. Han har samarbetat med solister som Jean-Yves Thibaudet, Branford Marsalis, Felicity Lott, Evelyn Glennie, Pekka Kuusisto och Igor Oistrakh.

Vid sidan av dirigerandet är Benjamin Wallfisch även verksam som tonsättare, vilket vi ska få höra prov på i kväll. Han har inte bara skrivit för konsertscenen, utan också en hel del filmmusik, och i denna genre fick han sitt genombrott då han år 2005 skrev musiken till Lars von Triers Dear Wendy. Dessutom har han orkestrerat och dirigerat musiken till filmer som Stolthet och fördom (2005), Atonement (2007), The Soloist (2009) och Ridley Scotts Robin Hood från 2010.

Olle Elfström trombon, diplomand Olle Elfström – som ikväll avslutar sin utbildning vid Musikhögskolan i Malmö genom att göra sin diplomkonsert – har sedan några år kombinerat utbildningen med tjänsten som solotrombonist i Malmö Symfoniorkester. Innan han fick jobbet i MSO hann han även med kortare sejourer i Malmö Operaorkester och Norrköpings Symfoniorkester. Som om inte detta var nog, har han även hunnit med frilansuppdrag i bland annat Sveriges Radios Symfoniorkester, DRSymfoniOrkestret och här hos oss i HSO. Olle Elfström är född i Norrköping och uppvuxen på landet utanför Vadstena. När syskonen ägnade fritiden åt att spela golf behövde även Olle något att göra. Musik

verkade så gott som något, och nio år gammal började han spela euphonium på kommunala musikskolan i Vadstena. Några år senare bytte han instrument, mest eftersom trombon såg häftigare ut.

Efter gymnasiet sökte sig Elfström till Ingesunds Folkhögskola där han började studera för HSO:s bastrombonist Eric Lindblom. Eric var också hans lärare vid Musikhögskolan i Malmö. Olle har även deltagit i masterclasses för trombonister från en rad av världens ledande orkestrar, exempelvis Stefan Schultz (Berliner Philharmoniker), Ralph Sauer (Los Angeles Philharmonic), Michael Mulcahy (Chicago Symphony) och Ian Bousfield (Wiener Philharmoniker).

Benjamin Wallfisch (1979–): Anillo (2009) Escape Velocity (2006) Benjamin Wallfisch gästade HSO som dirigent i april 2011. Nu är han tillbaka och förutom att dirigera har han denna gång två egna verk i rockärmen. Wallfisch tycks vara en lika begåvad kompositör som dirigent.

Han har redan ett tiotal orkesterverk, en mängd kammarmusik och sånger, samt musik till filmer och TV-serier på sin meritlista.

Först Anillo för orkester, komponerat 2009

och uruppfört av Philharmonia Orchestra i London. Tre år tidigare komponerade han kvällens andra stycke, Escape Velocity, för stråkar, piano, celesta, harpa och slagverk. I grunden med reminiscenser av de tre polska kompositörerna Lutosławski, Penderecki och Szymanowski ger stycket en illusion av att nå allt högre och allt snabbare.

Gunnar de Frumerie (1908–87): Konsert för trombon och orkester opus 81 Det finns förmodligen bara ett orkesterverk som börjar som en hornsonat, fortsätter som en cellosonat, som sedan övergår i en cellokonsert och slutligen, under en nästan ny skepnad, presenteras som en trombonkonsert. Och det är kvällens verk av Gunnar de Frumerie. Trombonkonserten opus 81/82 var det sista större verk som lämnade de Frumeries penna och på partiturets förstasida står det: Till Christian Lindberg och Roland Pöntinen. Christian Lindberg jobbade under två år tillsammans med de Frumerie för att forma verket, vilket har fått en ganska romantisk klangfärg.

Gunnar de Frumerie är en av 1900-talets stora svenska kompositörer och samma andas barn som Dag Wirén och Lars-Erik Larsson. Gunnar de Frumerie var också en skicklig pianist som till en början undervisades av mamman, som själv var pianist.

Redan som femåring satt han vid pianot och

fantiserade. Fantasistycken som mamman skrev ner. 1923–28 studerade han vid Stockholmskonservatoriet. År 1929 fick han Jenny Lind-stipendiet och kunde ge sig ut i Europa. I Wien studerade han piano för Emil von Samer och komposition för Erwin Stein.

Därefter for han till Paris och fick Alfred Cortot som pianolärare och studerade komposition för Leonid Sabanejev.

De Frumerie komponerade i nyklassicistisk stil med en romantisk dragning. Mest känd är han för sina romanser, (han tonsatte bland annat många av Pär Lagerkvists dikter), för sina pianostycken, för operan Singoalla, efter Viktor Rydbergs roman, samt en uppsjö av solokonserter och kammarmusik.

Trombonkonserten fördes till dopet av Christian Lindberg och anses som ett av de Frumeries mest briljanta och förtätade verk.

Trombonen får visa upp hela sitt register.

Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se

Alexander Borodin (1833–87): Symfoni nr 2 h-moll Alexander Borodin var – för att vara vetenskapsman och professor i kemi – en hejare på att skriva musik. Han föddes som utomäktenskaplig son till en georgisk adelsman och fick, enligt tidens sed, ta namn efter en av pappans livegna. Dock fick han en furstlig uppfostran och utvecklade redan i unga år stort intresse för musik och lärde sig spela och komponera små stycken. Men efter studenten blev det kemistudier – med framgång. Borodin var till och med välsedd föreläsare på universitet i hela Europa. Musiken komponerade han långsamt och på helgerna. Borodin hade alltid svårt att få tiden att räcka till. Därför tog till exempel hans mest kända verk – operan Furst Igor – 20 år att färdigställa. Alexander Borodin var en skicklig melodiker, men när det kom till orkestrering sökte han gärna hjälp av vänner som Rimskij-Korsakov och Glazunov. Utan Rimskij-Korsakov hade aldrig Furst Igor blivit klar till uruppförandet.

Borodins produktion är liten, rent av minimal, för att vara en av de 50 mest betydande kompositörerna i den klassiska världen. Den andra symfonin tog också sin rundliga tid att komponera. Påbörjad 1869 kunde han avsluta den först 1876. Symfonin komponerades i konkurrens med Furst Igor och baletten Mlada samt Borodins dagliga syssla som kemiprofessor. Andra symfonin anses vara Borodins främsta orkesterverk och rymmer mycket från både Furst Igor och Mlada.

Borodin brann för den sanna ryska musiken och hans sätt att hantera form, harmoni och rytmik visade vägen framåt och hans tre symfonier har lämnat avtryck hos en av vår tids stora symfoniker, Jean Sibelius. I Alexander Borodins musik ligger också en unik känsla för det orientaliska, både vad det gäller rytm och melodi. Borodins symfoniska idéer och nyskapande fick starkt stöd av vännen Franz Liszt.

Den långsamma satsen kommer som nummer tre. Den har drag från slaviska sånger.

Satsen är mycket vacker, vissa anser att det inledande temat är bland det mest himmelska Borodin skrivit. Temat startar i klarinetterna, som ackompanjeras av harpan, innan ett solohorn tar över.

Under en av sina resor i Europa, där han nu var lika berömd tonsättare som vetenskapsman, träffade han sin fru, konsertpianisten Jekaterina Protopopova, som i mångt och mycket underblåste makens musikpassion.

Första satsens första tema öppnar kraftfullt i orkestern och varieras sedan mellan moll och dur. Ett lyriskt andra tema i dur utvecklar satsen som avslutas på samma kraftfulla sätt som den började.

Andra satsen är ett scherzo. En kort och snabb sats som är okonventionell på många sätt. Bland annat med stora rytmiska kontraster.

Finalen har sonatform, men är mera fri än första satsen. Den består egentligen av ett knippe slaviska danser. Men tolkningen är ganska fri. Med hjälp av bland annat triangel, tamburin, cymbaler och bastrumma blir satsen jublande och ljus.

Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Tommie Ling