Lise Edgren Ulvefeldt & Inger Larsson
Det mycket populära bistrot nära rondellen vid Spångvägen - Gliavägen - Vultejusvägen har en nu snart hundraårig historia. Här följer berättelser om huset, dess ägare och olika butiker som funnits under åren.
Huset är ritat av M. Hartvig 19251 och är byggt i typisk 1920-talsstil vilket syns tydligt på husets baksida.
Huset byggdes innan det fanns kommunalt vatten och avlopp till området varför huset hade torrklosetter på vinden för lägenheterna samt torrklosetter i källaren för butikerna. I källaren fanns enligt ritningarna bageri med brödrum, jäsrum och mjölrum samt tvättstuga. Om det har existerat något bageri för försäljning i någon av de fyra butikerna är dock tveksamt eftersom ingen har berättat att detta har funnits.
Det var mjölkhandlaren och mejeriägaren Frans Ljunggren som lät bygga affärshuset i sydligaste delen den mark som han köpt omkring 1905 av ägaren till Eneby gård. Se karta från 1934.
Affärshuset på Spångavägen 138 byggdes 1925 i tidstypisk stil vilket syns tydligt här på husets baksida. Feb 2009 innan huset fick en veranda och en ingång på gaveln.
Huset hade fyra butiker mot vägen som då hette Enebyvägen. En trappa upp fanns två lägenheter med två rum och kök samt två enkelrum. På vindsvåningen fanns ytterligare två enkelrum.
Detalj från karta ”Stockholm stad med omnejd i 12 blad 1934. Affärshuset finns vid tomten 26A.
1 Stockholm utanför tullarna. Nittiosju stadsdelar utanför tullarna. Sidan 304. Utgiven år 2003 av Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia Förlag.
Varken Ljunggren eller ägaren till Eneby gård, notarien Karl Njurling, bodde i Bromma utan de bodde inne i stan. Njurling hade köpt Eneby gård i syfte att stycka av tomter varav den största tomten blev Ljunggrens lilla jordbruk som i början drevs av anställda. När sonen Nils Ljunggren hade gift sig 1918 blev det han som kom att driva jordbruket med tre kor, två hästar och 20 grisar samt odling av grönsaker som såldes inne i stan.2 Grisarna föddes upp på restprodukter från mejeriet inne i stan samt matrester från Karlbergs slott. Troligtvis levererades gårdens mjölk till mejeriet inne i stan för att pastöriseras men mjölkaffären hade konkurrens då folket i området delvis köpte opastöriserad mjölk från andra gårdar i närheten som alltjämt hade kor, exempelvis Kortenslund och Bällsta gård.
Den byggmästare vid namn Palm som byggde huset bodde i området och hade liksom Ljunggren köpt en tomt som var avstyckad från Eneby gård. Palms tomt låg på den sydöstra sidan av landsvägen mellan Sundbyberg och Tyska Botten vilket är den sida av Bällstavägen som idag tillhör stadsdelen Bromma Kyrka. Huset som Palm byggde till sig själv (idag Bällstavägen 189) var i dåtidens mått mätt stort och där bodde förutom familjen Palm även flera av Palms byggnadsarbetare med familjer.
I affärshuset har det under årens lopp varit många olika verksamheter vilket boende i området har berättat i boken ”Stadsdelen Bromma Kyrka”. Verksamheterna har ändrats efter samhällets utveckling. Från början såldes livsmedel i tre av de fyra butikerna. Mjölk, kött och specerier såldes i olika butiker. Detta berodde på att lagstiftningen påbjöd att mjölk av hygienskäl inte fick säljas i samma lokaler som kött eller grönsaker. Kött och mjölkbutiker fick inte ens ligga vägg i vägg. Mjölkbutiken låg därför i ena änden av huset och köttbutiken i den andra.
Däremellan fanns specerier och färgbutik
2 Brommaboken 2018. Trädgårdsmästerierna i Bromma Kyrka under 1900-talet.
BILD 3: Affärshuset 1952. Från vänster: Magnussons manufaktur. Tobaksaffär med automat utanför, färghandel och MC Mjölk. Foto: Åke Blomberg som bodde på Bromma Kyrkväg 459.
Två av de tre butikerna för livsmedel konkurrerades ut relativt tidigt av den konsumbutik som byggdes mitt över gatan redan 1930. Mjölkaffären fanns dock kvar en bit in på 1950-talet. Att det skulle finnas en konsumbutik i området började styrelsen för Bromma Trädgårdar (den ekonomiska förening som byggde det område som idag heter Bromma Kyrka) agera för redan 1922. En stor majoritet av de boende i området, dvs. delägarna i den ekonomiska föreningen.
Bromma Trädgårdar var socialdemokrater eller komminister och ansåg att en kooperativ butik var mycket viktigt för området.
När alla tre livsmedelsbutikerna hade konkurrerats ut blev det istället fiskaffär i mjölkbutiken och i de två andra butikerna blev det tobaks- respektive manufakturaffär, senare sybehör. I den ärde butiken var det färgaffär, troligtvis ända från det att husets byggdes och fram till 1970 då huset var rivningshotat.
Här följer en berättelse skriven av Lise Edgren Ulvefeldt, boende i Bromma Kyrka, om när hon som barn på 1960-talet jobbade i affärshusets tobaksaffär.
Lise fick gömma sig i bakre rummet i tobaksaffären År 1965 var jag 7 år gammal och bodde med mina föräldrar på Gliavägen 127 cirka 150 meter från affärshuset på Spångavägen 138. Av någon anledning, vilken vet jag inte, började jag hjälpa till i tant Ainas tobaksaffär på Spångavägen 138 och då såg huset ut såsom på vykortet från 1960-talet.
Bredvid fanns färgaffären som innehades av Stellbys och på andra sidan en sybehörsaffär som innehades av Magnussons. Vem som ägde fiskaffären vet jag inte. Den fanns dock inte där under så lång tid. Tidigare var det en mjölkaffär.
Tant Aina var sträng men väldigt snäll mot mig. Jag fick hålla snyggt i affären bland tidningar, damma av rakvattenflaskor (bl.a Old Spice), putsa glasskivan
på disken och det bästa av allt, sälja godis till barnen som kom. Då fanns det 1-öreskola. Hon var alltid noga med att jag räknade rätt.
Jag fick även sätta upp löpsedlarna utanför affären. På den tiden fästes de på taggar som satt i ramen. Till sin hjälp hade man en gummirulle med handtag som man rullade över pappret så taggarna gick igenom pappret. Jag minns att jag ofta gjorde illa mig på taggarna som var vassa. Jag hade också svårt att nå upp till den övre delen av löpsedeln eftersom jag inte var så lång då. Bilden när jag står på trappan och visar upp Kodak-solen är tagen av tant Aina 1968 när jag är tio år.
cigaretter. De kunderna som skulle köpa cigaretter tog alltid tant Aina hand om. Hon visste vilka de var.
Herrtidningar fanns också. Högst upp på en hylla.
Jag skulle alltid vara hövlig och hälsa god morgon, godmiddag eller god kväll därefter skulle jag fråga ”Vad får det lov att vara?”. Jag fick aldrig befatta mig med
Tant Aina placerade dem lite bakom de mer ”tillåtna” tidningarna. Jag förmodar att hon hade stående beställningar av dessa. Då en beställare närmade sig entrédörren sa hon till mig att jag skulle gå bakom draperiet som skiljde butiken från kontorsdelen. Jag fick absolut inte visa mig. Det var nog inte bara för mannens skull utan även för min. Jag vågade aldrig tjuvkika för jag hade en väldig respekt för tant Aina.
Varje kväll, vid stängningsdags, räknade hon kassan. Hon tömde ut alla mynt på skrivbordet på kontoret. Endast ett lager. Sedan lärde hon mig hur man snabbt räknar mynten genom att ta två mynt samtidigt (under pekfingret och långfingret) och dra dem över kanten så de landade i den andra handen. Då gällde det att ha tungan rätt i mun och summera ihop myntens summa direkt. Jag fick räkna högt i början så hon visste att jag räknade rätt. Den fanns ju både 1,2,5,10,25 och 50-öringar. Enkronorna var lättast, förstås. Tant Aina var även mycket noga med att sedlarna skulle ligga åt samma håll. Var det många skulle de vara i buntar av tio och den sista vikt runt de övriga nio. Det sitter fortfarande kvar hos mig. Om jag skulle lämna tillbaka växel måste jag räkna högt och långsamt så att kunden var säker på att det blev rätt. Emellanåt fick jag en tvåkrona som tack för hjälpen. Det var mycket pengar då. Några har jag faktiskt kvar.
En kväll några år senare passerade jag affären och såg att det varit inbrott. Glasrutan i dörren var krossad. Jag gick hem till tant Aina som bodde på Vretvägen 16 och berättade vad som hänt.
Då jag några dagar senare kom in i affären såg jag en hammare som låg på en hylla, väl synlig för kunderna. Jag frågade tant Aina varför den låg där. Hon svarade att den användes vid inbrottet och ägaren kommer säkert hit. Ägaren, tillika stamkund, som köpte Expressen varje dag, kom in och fick syn på hammaren. Förvånat utbrister han –
Tant Aina förstod att inte kunden var inbrottstjuven. Hon visste att han hade barn. Han fick tillbaka sin hammare och vad som hände sedan kan man bara ana. Hon var smart, tant Aina.
I början av 70-talet köpte Roger Svärd tobaksaffären och senare även färgaffären. Roger öppnade upp mellan de båda affärerna och gjorde en kemtvätt (endast inlämning) av färgaffärens lokal. Han transporterade inlämnad tvätt till sin kemtvätt i Hägersten. Roger hade även öppet på söndagar vilket var ovanligt på den tiden. Jag arbetade då varje lördag och söndag i ett par år. Jag lärde mig mycket under min tid i tobaksaffären.
Ungefär 1980 öppnade en dam vid namn Lisbeth en presentbutik i den delen av affärshuset som på bilden är sybehörsaffär. Butiken hette kort och gott Lisbeths. Butiken blev mycket populär och fanns i minst 10 år. Det såldes alla typer av presenter allt från leksaker för barn till mer traditionella vuxenpresenter. Butiken kom att heta Lisbeths flera år efter att Lisbeth hade sålt affären.
Bromma Kyrkas Villaägarförening stoppar rivningen av affärshuset.
I Bromma Kyrkas Villaägarförenings informationsblad hösten 1970 kan man läsa följande:
Det är numera ganska tyst och stilla i det s.k. affärshuset vid Spångavägen, snett emot konsum- affären (Spångvägen 139). Stellbys färghandel.
Stellbys färghandel (se bild, 3A) och fru Magnussons sybehörsaffär har slagit igen för alltid. Fru Strömvall (dvs. tant Aina) håller tobaksaffären tills vidare öppen på eftermiddagarna och försöker komplettera sitt lager med en del småsaker som färghandeln förut tillhandahöll. Men hur länge den affären kan fortsätta vet ingen - förhoppningsfullt dock åtminstone till våren. Hur det sen blir vet ingen.
Sällan har en affärsnedläggelse noterats med en sådan saknad som här varit fallet. Vi visste ju alla att affärsinnehavarna måste hyra på korttidskontrakt men uppsägningen i slutet av maj kom ändå som en överraskning. Ett förslag till ny stadsplan förutsatte att byggnaden skull bort och ersättas med "en större kiosk” Villaägarföreningens styrelse försökte med alla till buds stående medel få staden att medge en förlängning av byggnadens livstid, i varje fall till dess man löst problemet om vad som skall ersätta det som försvinner. Byggnadsnämndens dåvarande ordförande, borgarrådet Hallerby, inbjöds till villaägarföreningens årsmöte för att få del av invånarnas uppfattning. Han fick
det i rikt mått. I skrivelse till dåvarande fastighetsborgarrådet Mehr framförde han också sina intryck från årsmötet. Men fastighetsnämnden hade då redan beslutat: affärerna skulle ha flyttat före 1 okt.
De energiska ansträngningarna från villaägarföreningens styrelse för en ytterligare förlängning av affärshusets bestånd kröntes faktiskt med framgång. Fastighetsnämnden beslöt nämligen till slut att byggnaden skulle få ligga kvar "tillsvidare". Men beskedet kom för sent. Beslutet fattades den sista juni - vid nämndens sista sammanträde före sommarsemestrarna - och när affärsidkarna fick beskedet kunde de inte anta förlängningen. Eftersom staden vid uppsägningen meddelat, att förlängning av hyresavtalet var utesluten hade de redan annullerat varubeställningarna för hösten från sina leverantörer och så smått börjat utförsäljningen. Göra nya beställningar vågade man inte med beskedet att huset skulle få kvarligga tillsvidare. Kanske gällde det bara någon månad?
Så den sista september var färghandeln och sybehörsaffärens saga all. Affärsnedläggelserna har inom stadsdelen känts som en mycket stor förlust, och villaägarföreningens styrelse har säkerligen hela samhället med sig när den till affärsinnehavarna uttalar ett varmt tack för god service, älskvärdhet och tillmötesgående under de år som gått. Det gäller dem alla tre. Även om tobaksaffären ännu någon tid är kvar - till glädje för alla, stora som små!
Exakt hur turerna gick efter att det omedelbara rivningshotet stoppades 1970 vet jag inte men stadsplanen ändrades så att affärshuset fick stå kvar. (Det är viktigt att ha en villaförening som kan föra fram de boendes talan mot stadsbyggnadskontoret och -nämnden.) De tre villatomter som låg precis granne med affärshuset i kvarteret Kyrkogårdsmuren (se karta, bild 2) exproprierades dock. På två av de tre tomterna fanns villor och på mittentomten en stuga. Alla tre husen revs och här byggdes i slutet på 1970-talet områdets första daghem.
Då huset var rivningshotat 1970 ägdes huset av Stockholm stad och så hade det troligen varit ända sedan mitten på 1930-talet då Stockholm stad exproprierade mark som ägdes av familjen Ljunggren och trädgårdsmästare Löfgren för att staden skulle bygga en väg rakt över deras marker. Den nya vägen kom att heta Spångavägen ända från Brommaplan till Spånga. Se streckad linje på kartan. Stockholm stad överlåt någon gång på 1980-90-talet husägandet till sitt bostadsbolag Familjebostäder. På 1990-talet bestämde Familjebostäder att de skulle sälja en del av sitt fastighetsbestånd för att kunna satsa mer på vissa fastigheter. Affärshuset på Spångavägen var ett var de hus de valda att sälja och 1992 köpte en av villaägarna på Gliavägen huset. Den nya ägaren, Måns Pripp, började renovera och modernisera fastigheten för att
kunna fortsätta att hyra ut lägenheterna och butikerna. År 2010 köpte han också själva marken som tidigare varit tomträtt.3
Affärshuset fick som sagt vara kvar men sybehörsaffären och färgaffären lades ner vid hotet om uppsägning. Troligen hade butikerna inte klarat sig speciellt länge i vilket fall som helst eftersom samhället förändrades. Allt färre sydde egna kläder varför ekonomin för en sybehörsaffär inte gärna kunde bli tillräcklig och när allt fler hade bil blev en liten färgaffär som Stellbys heller inte ekonomiskt lönsam när man lätt kunde ta bilen till färgaffärer med större sortiment.
Nya butiker etablerades i huset ⁴. I den före detta sybehörsaffären fanns under ett par år butiken ”Rubb och Stubb” som var en typ av loppisbutik och i före detta fiskbutiken fanns under en tid ett sadelmakeri och därefter en brädseglingsbutik. Två butiker som kom att finnas under många år var present och heminredningsbutiken ”Lisbeths” samt klädboutiquen Balini. ”Lisbeths” blev nästan ett begrepp och parken bakom med pulkabacke kom att kallas Lisbethsparken. Klädboutiquen Balini blev också populär och fanns i 14 år fram till 1999.
Butiken ägdes av Laila Lundqvist som bodde och alltjämt bor i grannskapet på Bergenhielmsvägen.
3 Info från tidigare ägaren av huset, Måns Pripp. 4 Boken ”Stadsdelen Bromma Kyrka” utgiven år 2000 av Bromma Kyrka Villaägarförening. Sidorna 224-226
Efter Lisbeths kom två butiksägare att driva liknande verksamheter som Lisbeth samt en som hade hud- och hårvård. Efter Balini etablerades, ”Bromma Antik” och senare kontor för fastighetsmäklare. Tobaksaffären lades också ned och istället försökte två ägare att driva café men med svag framgång. Det har också en tid varit en lokal för klinkerförsäljningar inom stadsdelen känts som en mycket stor förlust, och villaägarföreningens styrelse har säkerligen hela samhället med sig när den till affärsinnehavarna uttalar ett varmt tack för god service, älskvärdhet och tillmötesgående under de år som gått. Det gäller dem alla tre. Även om tobaksaffären ännu någon tid är kvar - till glädje för alla, stora som små!
På våren 2013 påbörjade ombyggnad av huset då paret Åke och Satu Bermell som bor på Norlindsvägen hyrde tre av de fyra butikerna vars tidigare hyresgäster just sagt upp sig. Bermells kan precis som den ursprungliga ägaren Ljunggren se affärshuset från sin bostad. Parets vision var att etablera ett modernt högkvalitativt café i stil med ett café i Birkastan som hette Xoco och som var inspirationskälla till parets café. De tre butikerna slogs ihop till en lokal. På husets västra gavel byggdes en stor veranda för uteservering och det stora skyltfönstret på gaveln ändrades så att det även blev entré från verandan. Denna ombyggnad blev klar redan
hösten 2013 och verksamheten kom i gång med full fart.
Caféet blev i stort sett genast mycket populärt. Det kändes som om området längtade efter en samlingspunkt. Namnet Xoco försvann ganska snart och caféet utvecklades till att även ha matservering dvs. en modern bistro.
2016 sålde Måns Pripp huset till ett bolag som ägdes bland annat av paret Bermell och året därpå sålde bolaget fastigheten vidare till en nybildad bostadsrättsförening där Bermell äger butikerna och olika lägenhetsinnehavare äger respektive lägenhet. På våningen ovanför butikerna finns, liksom 1925, två lägenheter på 2 r.o.k. samt två små enrumslägenheter med pentry. Idag finns det naturligtvis också badrum till skillnad från 1925 då det endast fanns torrdass i huset. På vinden har byggts två smålägenheter.
Det gamla huset har renoverats och moderniserats succesivt under åren som gått sedan 2013. Den fastighetsmäklare som har haft kontor i husets gamla mjölkbutik har lagt ner verksamheten och lokalen skall slås ihop med resten av bistrot. I källaren där det på ritningarna
planerades för ett bageri kommer det eventuellt nu att bli ett bageri berättar Åke Bermell. Kul att verksamheten utvecklas – affärshuset från 1925 har blivit en trevlig mötesplats för närboende men också för en del som kommer lite längre bortifrån.
AFFÄRSHUSET PÅ SPÅNGAVÄGEN 138 - DIGITAL BILAGA TILL BROMMABOKEN 2023
Affärshuset vid spångavägen 7 juli 1952. Fr v charkuteri, speceri, färghandel och mjölkaffär. Hembäring till villaägarna på slutet av 40-talet var 2 öre per liter.
BROMMA HEMBYGDSFÖRENINGS BILDARKIV
LISE EDGREN ULVEFELDT & INGER LARSSON DIGITAL BILAGA TILL BROMMABOKEN 2023
