När längtan efter barn blir en kamp

TEXT SUSANNE BURELO

Vad du än väljer är det helt okej oavsett varför.

Att skaffa barn är det mest naturliga som finns. För de flesta. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara annorlunda för oss. Jag hade varit noga med preventivmedel sedan tonåren så när jag tog ut min spiral var den största oron att det skulle gå för snabbt, att vi inte skulle hinna förbereda oss på förändringen av att plötsligt få barn.

Jag var inte helt säker på att det verkligen var rätt timing, men å andra sidan – när är rätt timing? Vi hade varit tillsammans i nästan tio år, bott utomlands och rest, kanske var det ändå dags, vi hade ju trots allt passerat trettio och det var väl nu eller aldrig. Så naiva vi var. Det där att planera så att barnet föddes lagom till sommaren eller kanske tidigt på året skulle visa sig ligga milsvitt ifrån det som skulle bli vår verklighet.

Det är någonting som inte stämmer

Berättelsen börjar egentligen under hösten 2008. Jag har på känn att det är någonting som inte stämmer. Vi har halvhjärtat försökt att bli gravida, men ingenting har hänt. Enligt de direktiv som då fanns skulle man ha försökt i åtminstone ett och ett halvt år för att kunna söka hjälp, men det tålamodet har inte jag. Jag bokar tid för en utredning och bedyrar att vi försökt både länge och väl, vilket ju inte är sant, men jag känner också att det där med ägglossningsstickor och annat inte är speciellt kul att hålla på med i längden, det kan ta död på lusten för vilket nyförälskat par som helst.

Kanske hade min känsla varit instinktiv, för när resultatet kommer visar det sig att vi inte alls kommer att kunna bli gravida på naturlig väg, men vi får också reda på att det finns hjälp att få. Det vi kommer att behöva göra är IVF, eller så kallad provrörsbefruktning, samt ICSI, en metod för spermieselektion där de bästa spermierna väljs ut.

Vi ställer oss i kö hos landstinget men inser att det kommer att ta minst ett och ett halvt år innan det är vår tur. Det känns alldeles för lång tid att vänta. Från att ha varit tveksam till om jag ville ha barn överhuvudtaget blev detta nu det viktigaste av

allt, och vi söker oss till en privat klinik allt genomförs med stor precision, samsom kan ta emot oss redan till årsskiftet. tidigt som en sköterska håller koll på att Behandlingen inleds naden är stor när labbet konstaterar att Behandlingen inleds i januari 2009. Jag man hittat ägg. får ett recept på olika hormoner som jag ska injicera i magen och ett schema som Efter ägguttaget får vi kaffe och smörgås, anger dos och tidpunkt för sprutorna. Vi sedan är det bara att åka hem och vänta väljer den korta metoden som innebär att på att äggen ska bli befruktade och hoppas jag de fyra första dagarna injicerar ett hor- på att de ska börja celldelas, i så fall blir mon som ska få äggen det återföring och nästa att mogna. I en normal fas av behandlingen kan menscykel sker detta inledas. varje månad, men på detta sätt kan man få Dagen efter ringer telefram fler ägg som sedan fonen och vi får det goda kan plockas ut ur krop- beskedet att insättning pen och befruktas. kommer att ske nästa Dosen regleras och undersökningsrummet äggens mognad kont- och ett strå som rolleras med täta besök innehåller det lovande på kliniken, sedan bör- embryot förs in i livmojar jag ta ytterligare en dern. Ingreppet är snabbt spruta med ett hormon och smärtfritt och jag som ska förhindra att får med mig ett graviäggblåsorna som nu bör- ditetstest och recept på jat växa ska lossna för FOTO STINA AXELSON hormoner som ska tas tidigt. Drygt en vecka senare är det dags vaginalt fram till testdagen två veckor att ta den så kallade stoppsprutan som gör senare. att äggen lossnar och att man trettiosex timmar senare kan genomgå det ingrepp Två veckor går snabbt – i vanliga fall. I som kallas för äggplocket. Det är då äggen IVF-sammanhang är två veckor en evighet. tas ut och kan sammanföras med spermierna som mannen får lämna samma dag. Tankar på ett syskon Äggen plockas ut toria. Jag blev gravid och i december 2009 Ingreppet genomförs under lokalbedöv- föddes vår dotter, hon vägde nästan fem ning och jag får även morfin intravenöst. kilo och hade en stor svart kalufs på huvuStämningen i rummet är speciell, det lig- det, alldeles, alldeles perfekt. ger en hoppfull spänning i luften, jag känner en oro som snabbt byts ut i förväntan. Det första året gick snabbt. Vi anpassade Jag har ännu inte vant mig vid att ligga oss till det nya livet som kommit in i vår uppfläkt i en gynstol i väntan på att bli värld och tankarna på ett syskon började befruktad, men detta märkliga ska snart formas. Det hade ju gått så bra sist, men bli välbekant. vi visste också att det inte alls var garanMin man sitter vid huvudändan och kan kunde gå fort men det kunde också ta tid. liksom jag följa förloppet på en monitor. Det skulle visa sig att den här gången Vi ser hur nålen, som förts in vaginalt, skulle det bli en kamp. tömmer äggblåsorna som förhoppningsjag mår bra och kan känna mig trygg. Lättdag. Vi återvänder till Vår IVF-resa blev till sist en solskenshisterat att vi skulle ha en sådan tur igen. Det vis innehåller ägg. Vätskan transporteras Behandlingen var densamma. Sprutor, varsamt i ett långt genomskinligt strå som uttag och insättningar och sedan väntan. lämnas över till labbet via en lucka strax Väntan på att få se det där strecket på graintill. Det är ett helt team som ser till att viditetstestet som visade att jag var gravid. Men den här gången skulle testet inte visa det där glädjande beskedet. Gång på gång skulle jag hoppas och tro och sedan drabbas av besvikelse och sorg över de försök som misslyckats. Gång på gång på gång.

Under ett av försöken gick någonting fel. I äggplocket hade ett kärl punkterats. Det slutade med en ambulansfärd in till akuten innan man sent på natten kunde konstatera en inre blödning. Kunskapen om IVF verkade inte finnas annat än på specialklinikerna. Jag försökte förklara att jag gjort ett ägguttag, men vad det innebar var det ingen som verkade förstå. Jag hade fruktansvärt ont men smärtan var det minsta jag brydde mig om. Det viktigaste för mig var att veta om jag skulle hinna bli utskriven i tid för att kunna göra insättningen.

Under alla dessa försök – det skulle sammanlagt bli sju stycken – brydde jag mig inte om någonting annat än att se det där strecket. Två gånger såg jag det också, men det skulle sluta i missfall och tårar. Hur länge skulle jag hålla på? Hur länge fick jag hålla på? Skulle läkarna en dag säga att det inte var någon idé att försöka längre? Det var så många rädslor. Så mycket som stressade. Alla hormoner som fick kroppen och humöret att pendla från hopp till förtvivlan.

Det blev en kamp mot både kropp och tid. Klinikerna stängde under jul och sommar, efter varje försök var jag tvungen att invänta nästa mens för att kunna påbörja en ny behandling. Det gick inte fort nog, hade jag otur skulle jag få vänta flera månader extra om mensen kom när klinikerna hade semesterstängt. Men så en dag hände det, strecket var där! Ultraljudet visade först gulsäcken och sedan det lilla pickande hjärtat som slog. Det var på riktigt!

Ett definitivt svar

För oss var det inga konstigheter att göra fosterdiagnostik. Kanske berodde det på hur kliniska våra graviditetsresor redan varit. Det var fler ultraljud, mätningar och undersökningar än vi kunde hålla räkningen på. Vi hade lagt vårt öde i händerna på läkarna och vi litade på dem.

Visst fick vi höra en del åsikter om att ett

fostervattenprov kunde vara skadligt för fostret, den ökade missfallsrisken, men vi vägde detta mot annat. Till exempel att statistiken var framtagen på 70-talet innan fostervattenprov gjordes under vaginalt ultraljud. Dessutom ville vi veta. Att barnet var friskt. Och gärna vilket kön det hade, när man ändå höll på. Med vårt första barn hade vi gjort KUB-test, men vi kände att resultatet inte var tillräckligt tillförlitligt. Det visade bara på en sannolikhet, inte ett definitivt svar, så för att stilla denna oro som osäkerheten medförde valde vi att göra fostervattenprov. Resultatet skickades med posten. Vi väntade en son och han var frisk.

Förlossningsrädsla

Jag kände redan att barnet jag väntade var stort, precis som sist. Barnmorskan var inte övertygad men jag var säker. Ju längre graviditeten framskred, desto mer orolig blev jag. Jag ville inte föda ett så stort barn igen. Vid förlossningen hade jag ådragit mig en sfinkterskada, den hade klassats som en grad två-skada och sågs därför inte som speciellt allvarlig. ”Det var normalt att man sprack, speciellt med ett så stort barn” hette det och jag hade sytts, i både mellangård och tarm, men jag ville inte uppleva detta igen. Jag hade blivit förlossningsrädd och bad om ett kejsarsnitt. Det skulle inte vara några problem, förklarade man. Ville jag ha ett snitt så skulle jag få det. Trodde jag.

När drygt halva graviditeten fortlöpt var det inte tal om något kejsarsnitt. Det måste beviljas av en överläkare och det var för sent att gå i Aurora-samtal. Det var nu min förlossningsrädsla började övergå i förlossningspanik. Jag slutade sova på nätterna och drabbades av kraftig migrän. Det som skulle vara den bästa tiden, den tredje trimestern, blev en kamp för att få slippa föda vaginalt. Men till sist fick jag mitt snitt beviljat och i mars 2013 föddes vår son som även han var stor, rund och alldeles perfekt.

Barnlängtan är inte logisk

Här kunde historien ha slutat. För vem är så dum att man efter denna långa kamp helt plötsligt börjar längta efter ett tredje barn? Det var nog ingen som egentligen tyckte att jag var dum, det var ren omtanke som gjorde att folk ifrågasatte min önskan och inte kunde förstå att jag var beredd att än en gång utsätta min kropp och psyke för detta igen, men barnlängtan är inte logisk. För första gången kände jag en ren och sann längtan efter ett barn, någonting som jag kände att IVF-processen hade tagit ifrån mig. Det fanns inte tid eller kraft att tänka på vad ett barn till skulle innebära, det handlade bara om att lyckas. Det handlade bara om resultatet. Att få ett plus på stickan och till sist att hålla det där barnet som man kämpat för i sina armar.

Jag hade ju två, räckte inte det? Nej, det gjorde inte det. Min man var inte övertygad. Han hade sett hur det tärt på mig. Under den kamp som blev med vår son hade jag blivit gradvis mer deprimerad och nu när det äntligen var över hade jag kommit tillbaka igen, jag var lycklig, varför riskera allt detta genom att kasta sig in i ovisshet och kamp igen? Jag kunde inte förklara det, längtan var för stark.

Snart stod jag återigen med recepten i min hand och hoppades på ett mirakel.

Lugnet före stormen

Jag var gravid! Miraklet, som egentligen inte är ett mirakel utan resultatet av forskning, läkarkonst och biologi, hade skett igen. Jag var så tacksam men samtidigt kände jag en oro. De senaste insättningarna hade vi satt in två ägg för att öka chansen att bli gravid. Jag var nu trettionio år och chansen att lyckats hade minskat sedan den första gången sex år tidigare. Vid första ultraljudet hade man inte sett något foster, men vi hade avvaktat en vecka till och som genom ett under hade vi sett det lilla hjärtat slå.

Vi fick ofta frågan om vi önskade oss en pojke eller en flicka. Som de flesta svarade vi att det spelar ingen roll, bara barnet är friskt. Bara barnet är friskt.

Vi lämnade stan för att åka ut till landet. Det var sommar och vi skulle passa på att njuta av att bara vara. Vår lilla familj som snart skulle utökas med en ny medlem. Jag minns att jag var så lycklig. I efterhand har perioden innan allt det andra hände framträtt som en lycklig film. En idyll. Barnen som leker i solen, grillen som doftar om kvällarna – lugnet före stormen.

Det började med kraftiga blödningar. Jag som aldrig förr blött, det forsade och jag fick inte stopp på det. Skräcken när en blodig klump föll ut i toaletten. Jag åkte in till akuten och tjatade till mig en undersökning. Jag hade fått rådet att stanna hemma och avvakta, men hur skulle jag kunna det? Jag ville veta, jag ville förstå, fanns det något barn eller hade jag fått missfall? Två gånger forsade blodet och två gånger fick jag tacksamt se hjärtat som fortsatte att picka. Barnet levde, barnet fanns kvar, blödningarna fick jag vänja mig vid.

När semestern var slut var det dags för fostervattenprov. Sedan skulle vi slappna av och glädjas, men det skulle inte komma något sedan. Redan vid provtagningen märkte jag att någonting var fel. Fostervattnet var svart och barnet var mindre än normalt. Om allt var bra skulle det komma ett brev på posten, annars skulle de ringa. Fem dagar senare ringer telefonen. Barnet har Downs syndrom.

Ingenting känns längre naturligt

Allting rasar. Jag skuldbelägger mig själv. Det här var mitt fel. Jag som längtat, jag som tjatat, jag borde vetat bättre. Jag var för gammal. Ingenting från denna stund är längre naturligt. Inga beslut som fattas, inga ingrepp som genomförs, inga tankar som tänks känns naturliga. Vi är överens. Vi kommer att avbryta graviditeten. Vi tror inte att vi kommer att klara det. Inte som familj, inte som par. Vi vet inte om barnet har följdsjukdomar. Vi vet ingenting annat än att det bär på ett kromosomfel som kommer att göra barnet mentalt funktionsnedsatt och att det är en pojke. Och att allting är så fruktansvärt orättvist och fel.

Jag handlar på autopilot. Bokar upp tid för abort och åker in för att ta tabletter innan ingreppet. Det är välbekant och okänt på samma gång. Det är en förlossning i samma typ av rum som jag fött tidigare, samma sjukvårdspersonal och smärta men den här gången kommer jag att lämna sjukhuset med tom mage, utan ett barn i mina armar. Jag lämnar sjukhuset, jag lämnar min son, jag lämnar allt hopp och all glädje. Det enda jag får med mig hem är en avgrundsdjup sorg och en känsla av skuld och skam. Jag som kämpat för att bli gravid har valt bort mitt barn. ”Bara barnet är friskt.”

Ensam i sorgen

Hur går man vidare efter det här? Svaret är att man måste. Det fanns två barn i bilden, två barn som behöver sin mamma. Mitt i all sorg finns de som i sin sorglöshet sprider glädje och livskraft. Det var de ensamma stunderna som var värst, det var då sorgen slog till med full kraft. Sorgen, skuldkänslorna och tvivlen. Även om vi var två om upplevelsen kände jag mig ensam i sorgen. Min man ville gå vidare och se framåt. Det var lättare för honom, det var inte han som burit barnet, som fött det, hållit det och kysst det farväl. Jag kunde inte gå vidare. Inte utan hopp och det enda hoppet jag hade var att bli gravid igen. Så jag valde hoppet. tet. Att all glädje skulle dö med honom. Han var verklig för mig. Jag älskade honom. Jag höll honom och jag begravde honom. Men jag ville ha honom tillbaka. Därför gav jag inte upp. Jag återvände till kliniken. Nya recept. Nya sprutor, och efter två försök var jag gravid igen.

Efter en dramatisk förlossning föddes min yngste son, det barn som jag burit i mitt hjärta i nästan arton månader. Idag är han fyra år och alldeles perfekt, precis som sina syskon.

Det händer inte mig

Den här berättelsen har jag skrivit om i min bok Det mest naturliga – om längtan efter barn och om att välja bort. Jag skrev den som en del av min sorgeprocess, men jag skrev den inte bara för mig. Jag skrev den för att det som vi varit med om var så ofattbart och sorgligt. Det var en ensam resa, både IVF-processen och kampen för att få barn, men också traumat i att välja bort.

Innan allt detta hände tänkte jag som de flesta, ”det händer inte mig”, särskilt inte som vi blivit gravida genom IVF, men det gjorde just det, det hände mig och det kommer att hända andra. En del av dem som upplevt detsamma har jag fått kontakt med. Vi har kunnat stötta varandra. Det är värt så otroligt mycket att inte stå där ensam, att mötas utan att bli dömd, för tro mig, det finns de som dömer, men trots allt dömer man sig själv hårdast. Även om jag vet att det val vi gjorde var rätt för oss så var det ett smärtsamt val som jag fått lära mig att leva med. Vi ska vara tacksamma att vi i Sverige tillåts välja, den rätten är någonting som är värt att kämpa för. Den dag du ställs inför ett val, kom ihåg att vad du än väljer är det helt okej oavsett varför.

Jag ville också i boken ge en insyn i hur det är att gå igenom en IVF-process för alla de som står bredvid, partners och anhöriga som finns där men inte kan dela upplevelsen fysiskt. Deras resa är en annan, den att stå maktlös vid sidan av. IVF-processen är en tuff resa, men det är en resa som är värd att ta och vi som gjort den är beredda att gå nästan hur långt som helst i det som för de flesta tas för givet. Att få barn.