Marc Bygdeman Krönika PROFESSOR EMERITUS
”En kvinna av tusen dog i komplikationer”
vid Karolinska Institutet. Han blev färdig läkare 1960, innan den nya abortlagen kom, och arbetade fram till år 2000 vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna.
Foto: André de Loisted.
F
RAM TILL 1938, då vi i Sverige fick vår första abortlag, var abort förbjuden och straffbar. De enda aborter som utfördes då var sådana där kvinnans liv och hälsa var i fara. Enligte 1938 års lag var abort fortfarande förbjudet, dock med vissa undantag. Så sent som på mitten på 1960-talet, då det var vanligt att svenska kvinnor åkte till Polen för att genomgå aborter, förberedde Riksåklagaren åtal mot ett 40-tal av dessa kvinnor. Men protesterna mot den ”omänskliga” abortlagen blev starka och regeringen gav kvinnorna abolition och tillsatte 1965 en abortutredning som så småningom ledde till 1975 års abortlag som gäller än idag. 1938 års lag tillämpades restriktivt. För att få göra abort fick kvinnan i de flesta fall söka tillstånd hos dåvarande Medicinalstyrelsen. Ansökan krävde en utredning av gynekolog, psykiater och kurator. I Stockholm var utredningen centraliserad till Mentalvårdsbyrån. Utredningen var säkert professionell men namnet Mentalvårdsbyrån torde dock ha givit en känsla av att kvinnor som sökte abort inte var mentalt friska. Även om kvinnan fick tillstånd till abort var det inte säkert att hon fick den utförd om gynekologen motsatt sig abort. Antalet legala aborter ökade till mellan 3000-5000 men antalet kvinnor som inte fick tillstånd till abort eller som inte kunde acceptera att genomgå den påfrestande abortutredningen var stor. Under 1940- och 50-talet beräknades att cirka 15 000 illegala aborter utfördes årligen och att en kvinna av tusen dog i komplikationer till främst illegala aborter. De illegala aborterna utfördes ofta av abortörer utan medicinsk kunskap med traumatiska skador på omgivande organ, blödning och infektioner som följd.
ALLA ABORTMETODER SOM användes var invasiva och eftersom utredningstiden var lång utfördes cirka 90 procent av abortingreppen efter 12:e veckan och majoriteten i vecka 16-17. De metoder som då användes var antingen ett bukingrepp
motsvarande kejsarsnitt eller ett 2-stegs ingrepp där man sprutade in koksalt via bukväggen in i fostervattnet. Båda metoderna var påfrestande för kvinnan och förenade med påtagliga risker för komplikationer. Professor Sune Bergström hade 1960 kemiskt karakteriserat och renframställt en grupp av ämnen, prostaglandiner, vilket han fick Nobelpriset för 1982. Som jag kunde visa i min avhandling 1965 hade några av dem en kraftig livmodersammandragande effekt. Vår fortsatta forskning kunde så småningom visa att behandling med ett antiprogesteron i kombination med en låg mängd prostaglandin var en effektiv abortmetod med acceptabla biverkningar. Arbetet ledde till att medicinsk abort registrerades i Sverige 1992. Genom fortsatt utvecklingsarbete är det nu den vanligaste abortmetoden. Vår nuvarande abortlag i kombination med medicinsk abort innebär att cirka 90 procent av alla aborter görs före 12:e veckan och i många fall av kvinnan själv. Eftersom det är en medicinsk behandling har barnmorskor i stor utsträckning kunnat ta över abortverksamheten. Genom mitt arbete att utveckla nya abortmetoder har jag kommit i kontakt med hundratals abortsökande kvinnor. Vad jag har lärt mig är att abort för dessa kvinnor upplevs som det enda alternativet. Det finns all anledning att respektera kvinnans beslut och att göra handläggningen och själva abortbehandlingen så skonsam som möjligt. Medicinsk Vetenskap №3–2015
29