Depressionsbehandling På djupet ” Det är en helt remarkabel upplevelse att se effekten på en riktigt sjuk patient som nästan inte svarar på tilltal.”
Foto: MEB Karolinska Institutet
Han har själv upptäckt ett protein som kallas för p11 som skulle kunna vara en mellanhand i samspelet. Han fann att proteinet p11 är viktigt i processen att placera ut vissa serotoninreceptorer på cellytan, bland annat en receptor som kallas 5-HT1B. Han har också visat att p11 är kraftigt sänkt både hos deprimerade patienter och i djurmodeller. – Samtliga antidepressiva läkemedel som jag har testat ökar mängden av p11, vilket i sin tur ökar antalet receptorer vilket förstärker den serotonerga signalen, säger Per Svenningsson. NYLIGEN HAR DET OCKSÅ upptäckts att p11 även förstärker signalen i glutamatsystemet. En hypotes är därför att antidepressiva läkemedel uppreglerar p11 som dels förstärker signalen i serotoninsystemet och dels i glutamatsystemet och att det är en del i den antidepressiva effekten. Dessutom har p11 ytterligare egenskaper som kan vara betydelsefulla. – Proteinet spelar en viktig roll i epigenetiska mekanismer som styr genregleringen, säger Per Svenningsson. Det innebär att p11 är en viktig faktor i processen att slå på eller av en eller flera gener, något forskarna på senare tid har insett är fullt möjligt. Mycket förenklat kan man beskriva epigenetik som att det sitter en slags strömbrytare framför gener som avgör om de ska läsas av eller inte. Under vissa förutsättningar slår kroppen på strömbrytaren så att den aktuella genen börjar läsas. Informationen i genen är instruktioner för att tillverka protein som har olika effekter inne i cellen. Om en viss gen slås på så tillverkas ett visst protein som i sin tur har vissa effekter i kroppen. – Vi vet inte vilka gener det är, men det skulle ju delvis kunna förklara varför det tar så lång tid för ett SSRI att utöva sin antidepressiva effekt. Man måste aktivera ett nytt genprogram, säger Per Svenningsson. En av funktionerna hos p11 var ju att
uppreglera serotoninreceptorn 5-HT1B. Nu vet man också att 5-HT1B-receptorer även finns på nervceller i glutamatsystemet och att en del av ketamins effekt verkar gå via just dessa receptorer. Dessutom har Johan Lundbergs grupp just kunnat visa att patienter med depression verkar ha en mindre mängd 5-HT1B-receptorer i flera olika delar av hjärnan som man sedan tidigare vet är påverkade vid depression. – Vi har därför sökt ytterligare anslag för att studera 5-HT1B-receptorns roll i mus och i människa. Det skulle kunna resultera i en behandling av deprimerade personer med ett läkemedel som ger de positiva effekterna av ketamin, men utan mycket av biverkningarna och beroendeproblematiken, säger han. MEN DET FINNS ANNAT än läkemedel som hjälper mot depression. Den allra bästa av dagens behandlingar, enligt forskarna och vetenskapen, är elbehandling, eller mer korrekt elektrokonvulsiv behandling, ECT i sin engelska förkortning. Det handlar om korta strömpulser som förs genom hjärnan med hjälp av elektroder på huvudet. Behandlingen framkallar ett kontrollerat krampanfall som pågår mellan 15 och 60 sekunder. En behandlingskur vid depression omfattar ofta mellan sex och åtta behandlingar. Elbehandlingen är lite speciell eftersom den fungerar allra bäst på de allra sjukaste patienterna, de som normalt borde vara svårast att behandla. – Det är en helt remarkabel upplevelse att se effekten på en riktigt sjuk patient som nästan inte svarar på tilltal. På några dagar blir patienten frisk, säger Mikael Landén, professor i allmänpsykiatri vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet. Han forskar på ECT, dess mekanism och vilka patienter som är bäst lämpade för behandlingen. För precis som med läkemedels-
behandlingen hjälper elbehandling olika bra på olika patienter. I dag är grundregeln att ju djupare depressionen är och ju tydligare avgränsad episoden är, det vill säga att patienten var frisk och sedan plötsligt drabbades av en djup depression, desto bättre är effekten. Elbehandling har också en del besvärliga biverkningar som närminnesstörningar, men det drabbar bara en mindre andel av patienterna. Mikael Landén tar därför blodprov före och efter elbehandlingen för att försöka hitta något som kan ge vägledning om vilka som riskerar biverkningar. – Vårt drömscenario är att hitta en markör som visar vilka patienter som är extra känsliga för minnesbiverkningar och då kanske vi ska tänka en gång till innan vi ger dem ECT, säger han. Riktigt hur ECT fungerar är det ingen som vet. – Man får effekter på det gamla vanliga monoaminsystemet, men man får också andra effekter i glutamatsystemet, opioidsystemet och så vidare. Vad vi inte kan säga är exakt vad den aktiva ingrediensen är, men det kanske inte är någon enskild faktor utan det kanske behövs den här totala kombinationen. Mikael Landén menar att den stora utmaningen för att komma vidare med