Makrofager är en immuncellstyp som spelar en avgörande roll i samband med inflammatoriska sjukdomar. De tillhör det innata, medfödda, immunsystemet där de bekämpar infektioner genom att äta upp och döda främmande ämnen, antigen, genom en process som kallas fagocytos. Makrofager agerar i två varianter beroende på omgivande cellers signalering. De driver i första hand sjukdomsutvecklingen genom ett proinflammatoriskt svar och i andra hand inhiberar de denna i en läkande process där de, så att säga, städar upp och hjälper till vid uppbyggandet av ny vävnad. Vid kroniska inflammatoriska sjukdomar råder obalans i makrofagernas funktion genom att steg två är nedreglerat.
Behandlingar av många sjukdomar Efter att först ha testat ett behandlingskoncept under två år har forskargruppen sett att immunterapi framgångsrikt fungerar även vid diabetessymtom hos möss. De isolerade muscellerna omprogrammerades att bli antiinflammatoriska med hjälp av en cytokincocktail under minst sex timmar. Det var viktigt att först veta att det inte skulle ske en oönskad förändring av cellerna, säger Robert Harris. – Efter endast en överföring av muscellerna var det hela 85 procent av mössen som inte utvecklade diabetes. Andra sjukdomsgrupper där man nu planerar att genomföra immunterapeutiska försök är Alzheimers sjukdom, gliblastom, melanom, bröstcancer och stroke liksom makuladegeneration, där gruppen samarbetar med ögonläkare. Vid gliblastom, som är en elakartad form av hjärntumör, kopplar tumören till sig antiinflammatoriska celler, så kallade tumör-associerade makrofager (TAM), som bidrar till det antinflammatoriska området runt tumören. Det får till följd att inflammatoriska immunceller som ska döda tumören, blir inaktiverade av de antiinflammatoriska cellerna som omger den. Forskargruppen utvecklar nu en terapi baserad på av dendritiska celler som testas på sjuka möss. Denna celltyp är expert på att inducera ett T-cellssvar som skulle kunna påverka tumören, säger Robert Harris. – Vi försöker även manipulera proinflammatoriska makrofager att påverka de antiinflammatoriska makrofagerna. Men frågan är hur många celler vi ska överföra för att få effekt. När vi sprutade in cellerna direkt i tumören förlängdes överlevnaden hos mössen. Det är dock farligt för vävnaden att spruta in för mycket celler, då förstörs den. – Men hos hela 55 procent av mössen som fick både vaccin och insprutning av celler, försvann tumören på tre veckor, vilket är fantastiskt, förklarar han. Forskargruppen utvecklar också proteinbaserade vacciner som skulle kunna användas mot alla slags autoimmuna sjukdomar. Robert Harris förhoppning är att immunterapi, i samband med sjukdomar där det förekommer en inflammatorisk process, ska vara standard inom en tioårsperiod. – Det är till stor del en kostnadsfråga. Cellodlingsfaciliteter för människa är dyra idag, men blir billigare ju mer de används. Som prekliniker vill jag bidra till att behandla patienter, det är det som driver mig. EVA CEDERQUIST FRÅN CELL TILL SAMHÄLLE 2013
Robert Harris professor i immunoterapi inom neuroinflammation föddes 1966 i Harpenden, England, och tog 1987 en BSc (Hons) i biologi vid Portsmouth Polytechnic. Han disputerade 1991 i parasitimmunologi vid University College London. Han arbetade därefter som dels Medical Research Council-finanserad forskarassistent 1990-1991 vid University College London, dels 1991-1994 vid London School of Hygiene & Tropical Medicine, och kom 1994 som gästforskare till Karolinska Institutet, först inom parasitimmunologi, därefter inom autoimmunitet. Han blev docent 1999. Robert Harris är sedan 2005 studierektor för doktorandutbildningen vid institutionen för klinisk neurovetenskap och sedan 2008 central studierektor och medlem av styrelsen för forskarutbildning vid Karolinska Institutet. Han är sedan 1997 konsult för det biofarmaceutiska företaget Diamyd Medical AB. Han leder sedan 1999 forskargruppen inom autoimmunitet/cellbiologi vid CMM, Karolinska Institutet. Robert Harris utnämndes den 1 juni 2013 till professor i immunoterapi inom neuroinflammation vid Karolinska Institutet.
23