SFT nr 4

SFT svensk familjeterapi nr 4 • 2018

Porträttet Magnus Ringborg

ABFT Terapeutiska nödfall

SFFT:s Ordförand Vintermörkret har lagt sig över Sverige

och kanske tröttheten med det, i alla fall om jag talar för mig själv.

Influensorna lurar runt hörnet, men vi systemiker kanske

fin empatisk tråd genom hela kongressen, ni visade en stor re-

delar baciller och blir resistenta. Förskolepersonal är sällan

komplexa arbete vi har. Tack ska ni ha!

funkar som förskolepersonal? Vi träffar många människor, sjuka, gäller detsamma för familjeterapeuter tro? Vi är ostoppbara! Kanske är vi också oslagbara när vi utan större prob-

lem bjuder in familjemedlemmar i terapirummet, mormor i det utvidgade familjesystemet och kanske till och med grannen i

Bronfenbrenners nästa ekologiska cirkel. Vi letar mönster och räds inte att tänka om.

Men om det ändå skulle det vara så att krafterna har börjat sina hos oss salutogena mönsterletande systemiker så kanske

spekt för våra medmänniskor vi vill finnas till för och för det Och som ett ytterligare ljus i mörkret så pågår arbetet för fullt för ett vetenskapligt symposium i Göteborg nästa höst.

Arbetsgruppen knepar och knåpar med sina förberedelser likt nissarna i tomtens verkstad. Mer information om symposiet kommer under 2019 allteftersom planeringsarbetet fortskrider. sfft:s lokalföreningar är också i full gång för 2019 års aktiviteter och om den går också att läsa på hemsidan.

det kan pigga upp med lite glimmande kongressminnen från Familjeterapikongressen i Stockholm i oktober? Många av

föreläsarnas pp-bilder och även en del filmer ligger på sfft:s

hemsida www.sfft.se och genom dem kan vi minnas och låta oss fyllas med ny energi och nyfikenhet, nya intryck och idéer.

Och nytt mod.

På

stockholmskongressen

tillkännagavs

också

Årets

familjeterapeut som i år blev Lena Svedin. Det är nog få

familjeterapeuter som inte någon gång i sitt liv mött Lenas

stora kunskap och brinnande engagemang för familjeterapin.

Hon betyder mycket för många av oss. Grattis Lena!

Kongressen var för övrigt välbesökt, ja den var fullbelagd!

Och vi ger ett stort tack till Stockholms lokalförening som stod för det stora förberedelsearbetet, även om riksstyrelsen fanns

med på ett hörn. Jag har hört många fina lovord och ni gjorde ett fantastiskt arbete! Jag tycker själv att ni höll en varm och

Ja, och hur går det då för lilla vovven som har flyttat hem till familjen? Jag älskar henne FÖR mycket säger dottern. Glad,

gladare, gladast, hundglad, böjer min man adjektiv därhemma.

Och jag känner det omöjliga i att inte beröras av någon an-

nans glädje och tillgivenhet, även om det kommer från en liten

svensk familjeterapi 2

de

hund. Och jag tänker att den lilla hundens tillgivenhet kanske

omvandlat i mänskliga termer är det hopp vi ofta representerar för de familjer vi möter när de befinner sig i vanmakt, uppgivenhet och hopplöshet. Jag tänker på stockholmskongressens plenumförelärare Peter Robert när han med värme berät-

tade om familjen som kände sig lyssnade på av honom trots

att han kanske inte kunde bidra till någon direkt förändring av svårigheterna familjen satt med. Betydelsen av att våga finnas

kvar i det svåra. Jag tänker också på Ingegerd Wirtbergs måtto

SFT

Svensk Familjeterapi Redaktör: Patrik Kärn Layout: Magnus Olers Foto framsida: Jonas Magnusson

”Håll i, håll fast, håll ut” Ja, kanske också håll kvar.

Så håll i, håll fast, håll ut! Efter vintermörkret kommer våren!

Och alla nästa års små frön ligger redan i myllan och gror, familjeinterventioner som snödroppar och solrosor.

Jag och övriga riksstyrelsen önskar er alla En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!!

Och en god läsning av årets sista nummer av SFT.

Utgiven av SFFT

Ordförande: Charlotta Westberg Kassör: Ronny Axelsson Sekreterare: Jörgen Gunnarsson Vetenskaplig sekreterare: Ingegerd Wirtberg Ledamöter: Susann Hanshoff, Ulrica Holmbom, Lena Lang, Kerstin Lodén Gustafsson, AnnHelen Nilsson

svensk familjeterapi 3

Skriv! Skriv! Skriv!

Bidrag till nästa nummer och feedback Manusstopp 1 mars karn.patrik@gmail.com facebook(sfft) hemsida(www.sfft.se)

Krön Det går inte att inte skriva något om familjeterapikongres-

sen! Ja, den gjorde avtryck. Vad var jag med om? Vad tar jag

med mig? Men nu sitter jag i en annan publik. Klockan är 13 och det har varit lunch. Det är två veckor efter kongressen.

På morgonen har jag och mina kollegor hållit ett anförande om samforskning och feedback och vikten av att granska oss

själva. Publiken består av 130 kollegor i Stockholms stad. På scenen står nu en annan arbetsgrupp som verkar utifrån en tydlig manual.

Arbetssättet skiljer sig mycket från mitt eget. Terapeutrollen är

hierarkisk, terapeuten är en expert med hypoteser som prövas.

En av terapeuterna visar upp en terapifilm om vad som sker inom henne när en förälder under det filmade samtalet rusar

ut i affekt. Terapeuten är generös i sitt delande, modigt! Vi talar med varandra om vår upplevelse och det vi kan känna igen. Från scenen hör jag ord som att vi alltmer bör granska

oss själva mer än att fokusera på att klienter eller patienter inte

”passar in i vår mall”. Plötsligt känner jag mig besläktad med

denna terapeut, även om vi har olika betraktelsesätt kring ett förändringsarbete. Vi tänker väldigt olika men är ändå så lika.

Jag lämnar dagen berörd.

Rör det sig om ett förhållningsätt kanske? Ett vi, en påfylld in-

”Heja det systemiska.” Det låter som de där spola kröken klis-

spiration och/eller ”jag känner hopp”? Det är mina tolkningar

av 80-talet. Det var spola kröken eller vita tubsockor, ibland

som huvudbudskapet för familjeterapikongressen: det finns ett

välja om vi hamnade längre ner på prispallen. Men nu kommer

på, tror på något och vi behöver varandra! Vi ville komma

iska” och det är från en äldre man i norra Sverige. Jag känner

är inne, vi är ute, jag har rätt och du har fel. Exklusiviteten

det vanliga ”hej hej, hur mår du?” Det finns något viktigt i

eröshet. Ja, det blir ju otrevligt att nämna detta när den goda,

på budskapets innebörd och vad denna kollega vill förmedla.

förlåt förlåt. Det betyder inte att vi ska gulla in oss i bomull

termärkena jag vann i pingisen som spinkig tioåring i början

förstås men i linje med vad vi som arrangörer ville förmedla

O’boy i stora aluminiumburkar som vi pristagare ofta kunde

aktivt arbete där ute i praktiken. Aktörer som sliter och jobbar

det ett par rader i min inbox med rubriken ”Heja det system-

ifrån familjeterapivärldens enklaver, du är inne, du är ute, vi

honom men ändå inte. Vi har mötts på olika konferenser med

finns även inom vårt fält, kanske kan jag kalla det för en ogen-

rubriken. Det finns ingen text utan bara en rubrik. Jag tänker

kreativa och påfyllda känslan ändå finns där efter kongressen,

svensk familjeterapi 4

nikan och att enklaverna är till ondo. Dock får vi ju inte till dialog.

det är dåligt! Ordet delmål kan bli en boja såväl som något

kan vi äntligen börja lyssna på varandra. ”Heja det system-

Hm, den ständiga praktikens vardag och spörsmål som vi kan

Tonen blir därför viktig och öppenheten. När dialogen finns, iska”. Ja, vi är många som vill vara i dialog nu!

konkret och hjälpsamt beroende på hur vi handskas med ordet! känna igen oss i.

Nu glider mina tankar iväg igen. Det rör ett möte jag nyligen

Kongressen, ja nu är jag där eller här i tanke och känsla. Oj

inte varför detta kommer upp just nu? Kanske hänger det ihop

och nätverksorienterad synsätt. Från norr till söder, kors och

deltagit på. Vi kan kalla det för ett uppföljningsmöte. Jag vet

med det vi kan kalla för praktiken med alla de strävsamma och tålmodiga som verkar runt om i landet. Ja, kongressen var fylld av dem. Jag sitter nu i ett grått rum utan fönster, socialtjänstens lokal är avlång och familjen och vi så kallade be-

handlare, sitter runt ett nött bord. På kortsidan sitter också två

socialsekreterare. Ord som genomförandeplaner och delmål nämns. Jag prövar tanken att kika ut genom det fönsterlösa

rummet och letar efter solen, men måste tvinga mig tillbaka och nu tittar vi alla på varandra. Jag tänker på ett annat möte

för ett tag sedan, ett liknande uppföljningsmöte där modern

som svar på frågan om hur hon tyckte att det gått med delmålen kraftfullt utbrast ”herregud, livet kan ju inte benämnas som delmål utan det pågår ju hela tiden så tvinga mig inte att spika

fast mig och min familj i en mall” . Samtidigt kommer jag

att tänka på 12-åriga pojken P, och hur stolt han var när han satte upp sin enda önskning på ett stort papper med rubriken Mitt delmål om vad han ville skulle bli bättre. ”Jag vill gå och

simma med pappa på lördagar.” ”Fint”, sa socialsekreteraren ”med ditt delmål”, och pojken sken upp ytterligare. Pappa S

som hade permission från fängelset sken också upp. Orden vi använder och språket kan alltid sättas in i en kontext och tol-

kas därefter. Inget nytt under solen men en påminnelse om att våra benämningar är påverkade av diskurser på en samhälls-

nivå. Organisationer och vi som verkar inom dessa påverkas

hela tiden, allt sipprar ner till individnivån. Delmålsspråket med dess mall, har således sin berättelse. Det betyder inte att

vad det bubblar i praktiken. T ex kring vikten av ett familjetvärs, djupt och brett! Ordet generös är återkommande i bubblandet, åtminstone i de mindre samtal jag hamnade i. I kaf-

fekön och under och efter olika föreläsningar. Extra tydligt blir

ordet generös i arbetsgruppen som under två års tid, formerade ramarna för kongressen. Ett stort ord! Vad betyder det? Jag

behöver granska mig själv, vad menar jag? Kanske behöver vi alla granska oss själva? Det finns en risk att ett ord som gener-

ös blir platt och tröttsamt. Vem vågar ställa sig först i kön och

bekänna att bakom det så kallade vidsynta och välkomnande, finns också självupptagenhet, osäkerhet, missunnsamhet, avund och ibland förtryck? Möjligtvis att generös kan vara en ambition, vilket i bästa fall avspeglades under kongressdagarna. Helt enkelt en strävan att inta förhållningsätt som inkluder-

ar värme och nyfikenhet på varandra. Jag är nyfiken på dig och

er, berätta mer! Att visa upp oss är också att bjuda in. Bjuda in de som det berör, kanske familjer, kollegor eller andra personer? Nätverkstänk. Ja, begränsningarna finns bara inom oss

själva. Goda sammanhang blir viktiga att söka upp både när det flyter på, på jobbet och i livet, men också när praktiken och livet gungar. Kort och gott – vi behöver varandra! Det känns fint och hoppfullt! Mycket hoppfullt inför framtiden!

Av Lisa Koser Socionom och leg. Psykoterapeut Nätverksledare, Handledare och lärare i psykoterapi

svensk familjeterapi 5

Porträttet - Magnus Ring 2018 har familjeterapin haft sin plats i Sverige i 50 år. Från då till nu, ett halvsekel, har Magnus Ringborg haft en central roll för utvecklingen av det systemiska arbetet i Sverige. Betydelsen av hans arbete kan inte överskattas – utan honom hade inte

familjeterapin i Sverige varit det den är idag. Vi ses en kall decembermåndag där timmarna flyger iväg när Magnus börjar berätta.

– I mitten av sjuttiotalet jobbade jag som vikarierande psykolog och var intresserad av psykoanalytisk terapi och teori. Anledningen till det var att på universiteten fick vi lära oss om test-

ning och beteendeterapi. Vi studenter var emot det och började inrikta oss mot psykoanalysen istället som var en fascinerande teoribyggnad, men senare förstod jag att den inte passade mig.

Man skulle sitta och vänta, lyssna och inte göra så mycket, utan mer kommentera och tolka. Redan på den tiden hade jag dåligt samvete för att jag sa till familjerna vad de skulle göra,

istället för att bara lyssna. Det sågs inte som riktig terapi, säger

Magnus med ett leende, sträcker på sig i den alldeles för lilla fåtöljen i hans rum på ett hotell i centrala Göteborg. Han är ganska diskret klädd med tweedkavaj och rutig skjorta. Trots

att han föreläst hela dagen ser han pigg och energisk ut. – Det

blev en ideologisk konflikt för mig, då jag egentligen tyckte bättre om beteendeterapi som faktiskt tränade bort problem.

Men det här var tidigt 70 tal, så allt var så politiskt. Det gällde att vara radikal. I Norge var beteendeterapi det bästa radikala eftersom psykoanalysen var dominerande men i Sverige var

det tvärtemot det sämsta för det var en manipulationsstrategi.

Det var därför 1968 - generationen drev fram psykoanalysen, den var mycket mer radikal i Sverige. Allt skulle vara i oppo-

sition till det dominerande paradigmet. Jag själv var teoretiskt intresserad men framför allt ville jag hjälpa människor också

praktiskt. Sen tyckte jag studierna ofta var meningslösa och

urtrista på många sätt men jag stod ändå ut. Det som jag ångrar mycket var att jag verkligen inte tog det mer på allvar och tog

chansen, tid fanns det, att åka ut i världen och verkligen lära mig något och söka upp de bästa lärarna.

svensk familjeterapi 6

gborg ”Redan på den tiden hade jag dåligt samvete för att jag sa till familjerna vad de skulle göra, istället för att bara lyssna. Det sågs inte som riktig terapi” Jag har fastnat med blicken på Magnus händer. Så fort han pratar rör sig fingrarna i takt och i samspel med hans berättelse. Ibland rör sig fingertopparna knappt märkbart i en still-

sam lunk mot knäna för att i nästa stund hastigt hela armarna

är med och betonar ett crescendo i hans historia. Jag vill fråga om han spelar piano men Magnus avbryter mig. – Mitt första

möte med familjeterapin kom när Marianne Cederblad hade bjudit in Harry Aponte för att komma till Sverige för att berätta om strukturell familjeterapi. Aponte visade en film med Mi-

nuchin som terapeut. På den tiden höll Minuchin på mycket med psykosomatik. Han hade en idé om den psykosomatiska

familjen som insnärjd, rigid och att familjen använde barnet som en omväg för att lösa konflikter mellan föräldrarna. Det där intresserade mig. Det framkom i filmen att familjen verk-

ligen var insnärjd och att individen inte hade något speciellt eget utrymme. Minuchin sa till familjen att gå hem och fem

minuter varje dag skulle dom låsa in sig i varsitt rum och inte prata med varandra! Magnus slår ut med händerna och låter förvånad över vad han just berättat. – Allt det där var så orig-

inellt och totalt annorlunda mot allt jag lärt mig innan som

hade med psykoterapi att göra. Efter vi sett filmen anmälde jag mig i vanlig ordning till ett rollspel, där jag fick spela terapeu-

ten och jag gjorde bort mig. Aponte hämnades mot mig - jag

hade kritiserat hans föredrag tidigare som jag tyckte var för

elementärt -och bad mig hela tiden välja sida i familjen. ”vadå

Magnus skulpterar med familjeterapeutisk touch

välja sida?” Jag hade ju lärt mig att vara neutral. Det här var runt 74/75 och det var egentligen då jag blev väldigt intresse-

rad av familjeterapi, det var en terapi för vanliga människor med vanliga problem som ville få problem lösta! Psykoanalys-

en däremot var helt verklighetsfrämmande för mig. Patienten ska vara intellektuell, ha motivation och dessutom ska man

ha mycket pengar och ägna sig åt det här helst en timma om

svensk familjeterapi 7

dagen för att lyckas. Det är helt absurt! Magnus lutar sig fram, handflatorna är vända mot taket i en uppgiven gest och rösten gränsar till falsett.

”Familjeterapi var för vanliga människor med vanliga problem som ville få problem lösta” Magnus tar några djupa klunkar vatten och skakar på huvudet.

Hans uttryck är ibland strängt och hårdkokt, Clint Eastwoodb-

ister, men oftast finns där en nyfikenhet, värme och lekfullhet som gör att jag blir helt uppslukad av hans berättelser. Han är sällan stilla, varken i tanke eller rörelse. Gestikulerar, härmar, pratar på dialekt och brister ut i ett bullrande skratt så det skorrar i kaffekopparna. Jag skriver lite vilset i mitt block ”dynamiskt möte” medan Magnus fortsätter berätta om svårigheterna att ta till sig en del av det han fick lära sig:

– Även den mer rogerianska orienterade barnterapin från Eri-

castiftelsen som vi fick lära oss handlade mycket om att sitta och vänta på sandlådekanten för att barn på något sätt skulle leka sig friska. Man fick inte göra någonting! Och jag gjorde saker hela tiden så det blev ständigt fel för mig. Min handl-

edare på den tiden fick säga till mig gång på gång; ”Håll inte

på och håll på!” Magnus lägger till en dialekt på sin utmattade handledare och vi båda måste ta en kort paus för det skratt som

uppstår i den dråpliga berättelsen. – Det passade inte mig som

person och det gick för långsamt, tyckte jag. Och dom familjer jag träffade, dom ville ju lösa problemen med detsamma. Så därför var allt det här med Aponte och filmen med Minuchin fantastiskt. Det blev uppenbart att man verkligen kunde göra så också! Magnus ser lättad ut och pustar ut även om det i verkligheten var över 40 år sedan det utspelade sig.

– Virginia Satir var också hon väldigt stilbildande. Lärarna jag hade på familjeterapiutbildningen 78 – 81 var inspirerade av

henne efter en serie långa utbildningar i Sverige. Det Satir stod för var mycket liknande det som vi pratar om idag i terapi. När

jag jobbar med ABFT kommer Satir - perspektivet tillbaka till mig, som när hon frågar ”How do you feel?” och använder tregenerationssytem. Familjeterapiutbildningen handlade an-

nars väldigt mycket om våra egna familjerekonstruktioner. Jag

har starka minnen från den tiden men det tog en så enorm tid det där, säger Magnus och drar ut på ordet enorm för att betona plågsamheten för honom i det hela. – Det var alldeles för

mycket, för länge och jag blev otålig som vanligt. Gruppen

ägnade nästan ett helt år åt varandras familjerekonstruktioner, Vi rollspelade och gestaltade dramatiska ögonblick. Men för

mig blev arbetet med familjerekonstruktionerna ändå oerhört värdefullt. Magnus tar två klunkar kaffe, en mun vatten. Fin-

grarna har stannat upp i sitt trummande och det är tyst en stund som att Magnus värderar vilken väg han vill att berättelsen ska ta. Jag hinner tänka att det här är storyns cliffhanger.

svensk familjeterapi 8

lora den allvarsamma tonen som uppstått – Både mor och far

hade såklart också hanterat en massa problem och svårigheter i sina liv, men det var först på äldre dar som jag började förstå vilken fantastisk människa min mor var. Hon kunde alltid se livet från the Bright side of life trots att hon hade tre kroni-

ska sjukdomar på äldre dar. Hon kunde inte riktigt röra sig

utan satt i någon åkstol, hon hade ingen saliv så hon kände inte smaken på maten och dessutom hade hon knappt någon

hörsel. När jag ibland kom till sjukhemmet, skällde hon alltid lite på mig. ”Sitt inte och läs, prata med mig om världen istäl-

let!”, sa hon och så skulle hon visa mig nyinspelat material från TV. Inte några gamla minnen – nej, nej inget sånt! Hon

var med i nutiden hela tiden. Hon stod inte ut med att prata sjukdomar och hennes vänner sa att till din mamma går man

inte för att pigga upp henne – man går dit för att bli uppiggad själv. Magnus stannar upp ett tag. Han har talat lite långsam-

mare än vanligt men det finns inget direkt sorgsamt i rösten

”Egentligen var jag väl verkligen inte särskilt lämpad för att bli familjeterapeut. Jag var inte psykologiskt sinnad över huvud taget, utan förståelse för relationer, känslor eller problem” – Inom familjeterapin kom senare det salutogena och lösnings-

fokuserade och då plötsligt började jag känna igen mig. För jag kom från en sådan familj – som var otroligt lösningsfokuserad.

Och det har jag förstått långt senare. I min familj pratades det

fruktansvärt mycket om släkten men det var same stories hela tiden så jag kunde dom utantill och hade tröttnat på dom. His-

torierna handlade egentligen aldrig om konflikter, känslor eller

trauman. Egentligen var jag väl verkligen inte särskilt lämpad för att bli familjeterapeut. Jag var inte psykologiskt sinnad

över huvud taget, utan förståelse för relationer, känslor eller problem. Magnus tvekar lite och jag blir rädd att vi ska för-

bara ett drag av förunderlig stolthet över sin mor och hennes

sätt att vara. – Min mor var faktiskt sådan, säger han. Senare på kvällen, när vi är ute och äter, dyker bilden av Magnus mor

upp hos mig när Magnus själv ivrigt hela tiden vill berätta, och visa på ipaden, nya saker från vår samtid för mig. Kanske var

dom väldigt lika i den nyfikenheten. – Min farmor var likadan

fortsätter Magnus. – Hon låg helt still på grund av en allvarlig förlamning. Magnus gör ett försök att gestalta hur hon låg, stel

på rygg, krampaktig och med armarna tryckta mot sidorna. – Jag hörde aldrig henne aldrig klaga. Över halva sitt liv var hon

på sjukhem. Hon var också en förebild för mig. Magnus andas

ut, han ser lite tagen ut och blicken fastnar för ett ögonblick någon annanstans. – Jag har haft några stora förebilder. Det är fantastiskt.

– Politiskt var jag med i vänstern tidigt och det var ju helt

fel egentligen, det också. Jag kom från en lycklig familj utan att vara arbetarklass och det var ju fel. Sedan skulle man in i

svensk familjeterapi 9

psykoanalysen men jag hade ju ingen ångest och inga trauman

rogeriansk terapi var ju så inskränkande. Det handlade mest

hänga med. Jag var bara fel. Magnus skrattar och slår ut med

fick jag göra nästan vad som helst bara det fungerade. Det var

eller ens konflikter att komma med. Jag satt där och försökte armarna i en uppgiven gest.

– Senare kom historien ikapp

mig och det är inte så farligt att inte vara arbetarklass och jag kunde vara stolt över det jag faktiskt var. Jag har haft en enorm nytta av det jag fått med mig. Jag är från landet, en bondgård

i Vreta Kloster i Östergötland och gick i folkskola där och har

lärt känna bönder, snickare och arbetare och så småningom också lärare och psykologer. Det du har med dig från din uppväxt är helt ovärderligt som terapeut. Dels har du din allmänna sociala kompetens, dels har du din egen modell om hur du löser problem.

Jag frågar Magnus om de viktigaste anledningarna till att det blev familjeterapi som han ägnat sitt yrkesliv åt. Jag hinner knappt avsluta frågan förrän Magnus är halvvägs in i svaret.

– Jag fick min legitimation som psykodynamisk individualterapeut. I tre år höll jag på med det där. Höll på med Erica me-

toden, satt och väntade på sandlådekanten. Det där har kommit att ändra sig mycket. Terapeuten är mycket mer aktiv nu och även inom psykodynamisk individualterapi har man ju också

i stort sätt lämnat det här med att sitta och vänta på patienten.

Dagens individualterapi är mycket mer aktiv så skillnaderna är inte så stora nu som då och det passade inte mig att inte

vara aktiv. Det viktigaste för mig har nog varit att jag sett att familjeterapi ger resultat. Jag såg att folk blev bra. Omedel-

bart. Ja, jag överdriver men det gick inte att jämföra med något annat, säger Magnus med eftertryck. – Man höll ju på att utre-

da, testa och göra utlåtanden och det var väl intressant men att faktiskt sätta sig ner med familjer och diskutera problem med dom – utifrån metoder och teorier – och familjerna blev bra.

Det var fantastiskt och det blev det som övertygade mig mest.

Sedan var det frihetsgraderna i arbetet. Psykoanalytisk och

om det man inte fick göra som terapeut. Som familjeterapeut oerhört tillåtande. Jag märkte också att familjeterapeuter var öppnare, gladare och roligare att umgås med än individualterapeuter som jag ofta uppfattade som ängsliga, tillknäppta och

noga med att inte avslöja sig, säger Magnus och ser nöjd ut över sitt yrkesval i livet.

– När jag bestämde mig för familjeterapi så bestämde jag mig också för att söka upp de bästa terapeuterna för att lära mig av

dom. Inte alltid så många gånger men jag har hört dom prata, sett deras filmer och sett deras terapier. Och jag har kopierat maximalt! Jag har ju kopierat varenda en av dom som finns i

läroböckerna. Det bara blir så! Magnus ler sitt allra bredaste leende, skrattar högt och länge.

”- Jag märkte också att familjeterapeuter var öppnare, gladare och roligare att umgås med än individualterapeuter som jag ofta uppfattade som ängsliga, tillknäppta och noga med att inte avslöja sig” – Intellektuellt var det otroligt spännande eftersom det hände så mycket på den tiden. Min första konferens var 1983 i Brys-

sel och vi åkte ett gäng. Det var en all star festival! Man kunde alltså se dom på scen allihop. I ett rollspel var Slusky, Whittak-

er, Minuchin, John Byng Hall, och jag tror det var Elkaim som den femte. Dom gör ett rollspel på scen. Det var ju bara så fan-

tastiskt. Sedan ska Whittaker och Minuchin ha en debatt och vet du vad Minuchin säger? Magnus väntar inte på mitt svar

utan lutar sig fram och skjuter fram underkäken, trycker ihop axlarna, vänder handflatorna uppåt och börjar väsa på spansk-

engelska som Minuchin (eller Marlon Brando I Gudfadern)”

svensk familjeterapi 10

bakom spegel för att öva metoden. Magnus fortsätter berätta engagerat och jag förundras över det driv och den kraft som

hela verkar finnas hos honom då som nu. – Jag hittade på ett scoringsystem där man kunde pricka för de interventioner man

använde i samtalen. Det var interventioner som kunde vara

antingen inspirerade av Satir, Strukturell familjeterapi eller av Milanoteamet. Vi försökte också klassificera slutinterven-

tionen och se om dom var rituella eller paradoxala. Framförallt

ville vi hjälpas åt med spegel. Det var ett sätt att vidareutbilda oss. Att ta sitt jobb på allvar träffas och studera varandras tera-

pier. Handledning är bra i sig men det här var att gå ett steg längre. Vi uppfattade oss nog som ett Milanoteam.

När Magnus beskriver sitt yrkesliv är det tydligt att han allra

tidigast inspirerats mest av Minuchin och Haley, Sedan Satir och därefter Milanoteamet. På senare år har det varit ABFT.

Magnus berättar flera anekdoter, ofta dråpliga och beskrivna i detalj, om händelser som påverkat honom i möten på kon-

gresser eller utbildningar. Han berättar bland annat om när det gick rykten om att Ceccin 1987 skulle komma till kongressen

i Prag för att förkunna något nytt så var det något alla pratade

om. I en överfull sal, berättar Magnus, satt Ceccin längst fram You know my friend Carlos, I dont understand, I watch you

doing this therapysession and you talk about incest, suicide and big drama all the time. You always find them in your fami-

lies. I never do! I work completely different.” Magnus brister ut i ett gapskratt.

och läste torrt ur ett kompendium om hur begreppet neutralitet skulle ändras till curiosity och det blev något som man pratade länge om som en stor grej.

– Något år innan dess, 1986 tror jag det var, kanske i augusti.

Familjemönster har kommit ut av Björn Wrangsjö och Miriam

– Så kom Milanotemaet med Boscolo och Ceccin i mitten av åttiotalet. Jag skrev tidigt en artikel i Psykisk Hälsa om para-

dox och motparadox som var det nya på den tiden och jag var entusiastisk. Jag jobbade på ett barnpsyk. Team i Mjölby.

Jag bestämde mig för att jag behövde träna på metoden och

slog mig ihop med två liknande team i Motala och Åtvidaberg.

Det var kompisar och vi träffades en gång i månaden och satt

Runfors och familjeforskningen har dragit igång med pion-

järarbete av bl a Marianne Cederblad och David Olsson. Vi

i Linköping bjuder ner Björn Wrangsjö till Wallenbergssalen och det är helt fullt. Jag sitter och lyssnar och ritar en logo-

typ som jag visar mina kompisar som sitter bredvid mig i den överfulla salen. Jag säger att här är logotypen när vi nästa år

ska anordna den första nordiska kongressen i familjeterapi

svensk familjeterapi 11

lutar sig framåt och börjar prata Norska ” Det bør være mange stemmer”.

– Så jag åkte hem och provade det och det funkade det också!

Folk blev friska av det med! Det där har stärkt mig i tron att metoden inte spelar så stor roll utan det är hur du gör det som har betydelse. Jag har hållit på med det mesta inom familjeter-

api, jag har gått i lära hos Michael White och David Epstone också och det fungerade det med. Det handlar om att terapeuter är mycket mer olika än olika metoder, så det har irrit-

erat mig att när det kommer något nytt, t ex det postmoderna,

så förkastas andra metoder väldigt lätt. Som om man förstått något helt nytt bara för att man läst ett kompendium i filosofi.

Magnus låter lite irriterad över det där. Som det är något som

skaver lite. Så småningom ändrades också synsättet att det inte är i familjerna problemen finns, utan inne i hjärnan och

då kom alla specialist team. Traumateam, ADHD team allt det där, men det var senare.

På 2000- talet kom väl någon slags ebb men det är väl naturligt? Magnus frågor lite halvt men kommer på svaret själv inom några sekunder. – Nybyggarandan hade försvunnit

och det gällde att gneta och forska. Men det har gjorts alldeles för lite av gnetandet inom familjeterapin. För många kreativa här i Linköping, säger Magnus och betonar att det verkligen var så det gick till. – Familjeterapin var stort, och Linköping

med Marianne Cederblad som centralfigur var nästan ledande

i Sverige. I huvudsak var tidsandan sån då. Familjeterapi var grejen. Om det är något jag är stolt över i mitt yrkesliv

är det som hände där i Wallenbergssalen och efteråt. Jag åkte till Norge och Finland för att missionera om konferensen och träffade Tom Andersen för första gången och det var något

helt fantastiskt. Dom hade kommit fram till Milanoteamets dilemma, som var att teamet var tvungen att komma överens,

konstnärer i ett fält i utveckling. Det är ju fortfarande så att på alla utbildningarna görs mest kvalitativ forskning men jag tror det har väldigt lite generaliseringseffekt, man gör det mest för

ens kompisar. Visserligen lär man sig inte så mycket på studier

med bara fakta men politiker och allmänhet gör det. Men det vi själva verkligen lär oss av är naturligtvis processtudier. Så

det kan vara ett problem. Det som Jim Alexander med FFT gjort är oerhört värdefullt. Och forskningen om expressed emotions inom vuxenpsykiatrin och forskning om Anorexia Nevrosa med kontrollerade studier som kom ganska tidigt.

genom att inse att man inte behövde komma överens! Magnus

svensk familjeterapi 12

Jag frågar Magnus om familjeterapins framtid i Sverige. – Jag

tiger ges hur mycket information som helst på olika nivåer

lite av iden att man ska gå igenom alla skolor och sen hitta

terapeut, säger Magnus och vi slänger en blick på klockan som

skulle önska att familjeterapiutbildningarna kanske övergav

sin egen stil, det är sympatiskt men vi får nog lämna en del av dom där skolorna och se vad det är det som har forskningsstöd

just nu. Vad vet vi om psykoterapi egentligen? Genom ny for-

skning, t ex Scott Miller, vet vi väldigt mycket om vad som funkar. Det intressanta är att nästan alla av de metoder som

visat sig fungera går tillbaka till den strukturella familjeterapin som varit så kritiserad och bespottad för den har ansetts vara för auktoritär.

där har man sin generella kunskap som människa och erfaren visar att vi suttit 90 minuter och samtalat.

– Familjeterapin kommer tillbaka nu! Utbildningarna fylls på det och det ser ljust ut. Det finns en naturlig dynamik, efter ett tag kommer folk tröttna på det här med diagnoser som visserligen är fascinerande men som inte leder så långt. Farmakolo-

gisk behandling är inom ungdomsområdet ganska överskattat, långtidseffekterna är lite dystrare än man trodde och det är inte ens särskilt billigt. Allt det där kommer man på snart och då

”Det intressanta är att nästan alla av de me-

kommer det förändras.

toder som visat sig fungera går tillbaka till den

Jag frågar Magnus vad som inspirerar honom mest just nu.

strukturella familjeterapin som varit så kritis-

– Det har ju blivit mer och mer av KBT och diagnostik inom

erad och bespottad för den har ansetts vara för auktoritär”.

barnpsykiatrin, säger Magnus och ser bekymrad ut. – Därför

tilltalade ABFT mig när det kom, dels eftersom det fanns ett forskningsstöd där, men också att jag kunde utvecklas som in-

Det gäller att hela tiden lära sig av feedback, så att man inte

stagnerar. Håll inte på och tro att det kommer av sig själv! Sätt dig på kvällarna och läs eller kolla på dina filmer. Vi måste inse att vi inte får den tiden på jobbet. Du får jobba hårt om du ska bli bra.

– När jag undervisar tar jag stora risker för jag exponerar mig

och märker att det inte alltid går bra, men jag kan också se att jag gör hela tiden val och har en riktning i det jag gör. Det är

väl det som kan skilja en bra och lite sämre terapeut att det går snabbare i terapin och att man hela tiden har ett syfte. Att ge egen feedback till familjen är viktigt. Den ängsliga terapeuten

bara frågar och frågar för så fort du säger något som terapeut tar du en risk. Om någon i familjen inte vill prata, prata själv!

Jag rekommenderar inte att höja ångesten genom att vänta ut patienten utan ge istället alternativ till henne. Även om hon

divid med modellen. Modellen är logisk men ändå tillräckligt svår för att man aldrig ska bli riktigt bra på den. Jag har själv

lärt mig en hel del om känslor och utvidgat min egen repertoar och kan också se kritiskt till mig själv hur jag varit mot mina egna barn. Jag har varit en oerhört engagerad familjefar och så, men inte har jag varit så himla inkännande eller känslomäs-

sigt stödjande. Det är verkligen ett privilegium att få chans

att lära sig lite nya saker och jag vill verkligen, på allvar, ha synpunkter av andra för att lära mig av det. Så tar Magnus en

paus, funderar en stund på det han sagt, och lutar sig sedan fram med ett stort leende och härmar sin utbildningshandledare i ABFT, en smått chockad Guy Diamond” What a hell are you doing Magnus?”

Av Patrik Kärn Foton Jonas Magnusson

svensk familjeterapi 13

International seminar ”DIALOGUE AND LOVE KEEP PEOPLE AND THEIR RELATIONSHIPS ALIVE” 6th to 8th of June 2019 in Aulanko, Finland in dialogue with

Harlene Anderson, Pekka Holm, Justine van Lawick Peter Rober, Jaakko Seikkula and Jim Wilson First day the title is: How dialogues and dialogism have affected my personal and professional life?

Second and third days: How can we help each other in dialogues?

Seminar is for all professionals – and others interested - working in services of education, supervision, psychotherapy, social works, medicine, psychiatry, family guidance among others.

For decades the teachers of this seminar have developed dialogical practices. In collaboration with them the aim is to increase our skills and interest on dialogical ways of working in challenging situations.

Welcome to feel the unique atmosphere in Aulanko together with six experienced trainers!

More information: www.dialogic.fi Registration: katri-ina.euramaa@dialogic.fi or +358 400 697191

Terapeutiska nödfall

Presentation av en enkel samtalsmodell i vilken vi kan bygga ett samtal baserat på klientsvar bestående av orden ”ja”, ”nej”, ”vet ej” samt siffror.

En något ytligt bekant kvinna kontaktar

långsamt två gånger. Jag försäkrar mig

Jag poängterar att nästa fråga kan

mig ha ett samtal med hennes dotter.

vara här, att det är ok att jag ställer några

kommer att märka att du gått från en

mig med frågan om jag kan tänka Dottern som är i 18-årsåldern har, enligt mammans beskrivning, under en

period blivit alltmer tystlåten och sett

alltmer plågad ut. Föräldrarna har å ena

sidan förstått att flickan vill ha hjälp men samtidigt varit missnöjda med

de samtalskontakter hon haft hittills.

Modern säger att hon inte har en aning

om ”vad det handlar om” men uttrycker en klar oro för dottern. Eftersom jag

numera vanligen inte gör klientarbeten ställer jag mig tveksam, men kanske

kan jag rekommendera henne till någon

annan terapeut som skulle kunna matcha flickan på ett bra sätt. Så vi bokar in ett möte.

Flickan kommer tillsammans med sin

mor. Efter sedvanligt hälsande ställer jag frågan till flickan om hennes bästa

förhoppningar om detta möte. Hon sitter

lätt framåtlutad, lite hopsjunken, tittar ner och svarar knappt hörbart ”vet inte”.

Jag fortsätter med att säga att som jag förstått det hela så har hennes mamma en viss oro för henne och även att modern

tycks tro att hon vill ha någon form

av hjälp, stöd eller att något ska vara annorlunda. Efter en stund nickar flickan

om att flickan tycker att det är ok att frågor samt att jag uppfattat det rätt att hon vill ha någon form av hjälp, stöd

eller något liknande. Flickan nickar på alla dessa frågor utom den sista där hon svarar ett svagt ja.

Efter min uppmaning till flickan att säga

ifrån om det jag gör inte passar henne, att hon kan avbryta vårt möte när hon vill (hon nickar) går jag vidare. Min

nästa fråga blir en skalfråga ”Om du tänker dig en skala, jag ritar i luften, där

10 är att du är nöjd, det är löst, det är helt bra eller så och noll var när det var som

allra värst, var skulle du säga att du är på

en sådan skala? Svaret dröjer en ganska

lång stund innan hon svarar ”två”. Bra,

svarar jag (efter att suttit tyst ungefär lika länge som hon dröjde med svaret).

Det låter som om det är på väg åt rätt håll och att du redan kommit en bra bit.

Jag går vidare med frågan om det som

gjort att hon gått från noll till två hänger ihop med något som just hon själv har

gjort. Hon svarar ja på det. För att få det tydligt frågar jag om det alltså är mest

hon som gjort något, inte någon annan

eller slumpen. Hon nickar instämmande.

vara svår. Frågan lyder ”Vet du hur du

tvåa, på den där skalan, och kommit till tre?” En lång stund av tystnad uppstår,

mamman tar sats för att säga något men jag sätter upp en tystande hand.

Så småningom svarar flickan med både flera nickningar samtidigt som hon

svarar ja på frågan. Tycker mig se ett litet leende hos flickan och att hon tittar upp lite. Jag inflikar något i stil med bra,

bra och att det kan vara en viktig faktor

för framsteg. Jag frågar igen om det är

ok att jag ställer dessa frågor och även denna gång både nickar hon och svarar ja. Så jag går vidare och frågar: Om du

skulle göra mer av det du redan gjort, för att gå från noll till två, skulle det göra att du kommer upp till tre?” Hon

tycks tänka efter länge och svarar så

småningom ”Ja” och efter ytterligare ett par sekunder ”Tror det”. Frågar vidare: Hur troligt är det att det kommer att hjälpa, om du gör mer av det du redan

gjort där 10 är att du är säker på att det skulle hjälpa och noll inte en chans? Hon

svara nio. Hur jobbigt eller ansträngande skulle det vara att göra det? Hon svarar

nu snabbt med fem. På frågan om det finns risker med att göra det svarar hon nej. Här bryter jag denna sekvens.

svensk familjeterapi 15

Jag frågar om hon tror att hennes mamma

Enligt modern blev konsekvensen även

Hon svarar ja.

att ”hon måste berätta”, vilket troligen

skulle märka att hon kommit upp till tre.

För att vara försiktig vill jag bryta

samtalet här. Dessutom får jag intryck av att flickan börjar bli trött. Så jag sammanfattar samtalet lite med att hon

redan gjort framsteg, att jag fått intrycket av att hon vet mycket om sin situation

att de som föräldrar slutade tjata om innebar att hon redan efter någon dag

började just berätta. De hade dessutom

enats om att jag inte behövde leta efter någon terapeut åt flickan. Modern

frågade om jag ville veta vad det hela ”handlade om”. På det svarade jag nej.

och liknande. Jag frågar om hon tycker

Vanligen kan våra klientsamtal beskrivas

eller kanske tror att hon kan komma att

sedvanligt samspråksmönster. Det vill

Gunnar Törngren

samtalet med olika information. Men

att man ”bara” svarar ja eller nej. I denna

uppenbarligen vill ha hjälp i någon

och kanske fullt tillräckliga. Klienten

innehållet oavsett om det gäller problem-

räcka med nickningar, huvudskakningar,

inte vill eller kan, kan vara många. Efter

svarar på skalfrågor underlättas vårt

väldigt svårt att tala om det som hänt.

ske verbalt. Skalfrågor kan besvaras

inte hittar orden, tycker inte terapeuten

på en uppritad skala eller vad som helst

mobilisera tillräckligt med energi och

ger någon form av respons brukar även

att hon haft någon nytta av vårt samtal, ha det i framtiden. Nu tittar hon upp, ser på mig och svarar ja och nickar. Jag frågar om hon vill ha ett litet tips. Hon

svarar ja. Så jag ber henne hålla utkik efter tecken hos sin mamma som säger

henne att mamman tycker ”det” blivit bättre.

Jag säger till modern att jag ska tänka vidare på om jag kommer på någon terapeut jag tror kan matcha flickan på ett bra sätt.

Redan efter några dagar ringer modern

och meddelar att flickan tycks må betydligt bättre, att hon nu börjat prata med sina föräldrar, främst modern,

och att de nu både skrattat och gråtit tillsammans. Flickan har berättat att det

hon gillade med vårt samtal var att jag

inte försökte tvinga henne att berätta ”vad det handlade om”, något hon sa att hon varken kunde, ville eller klarade av.

som en form av konversationer i säga att båda parter bidrar aktivt till ibland har vi en situation där klienten

modell är svar av typ ja, nej, vet inte

form men inte vill eller kan berätta om

behöver inte ens svara verbalt, det kan

eller målbeskrivning. Skälen till att man

axelryckningar. Om klienten dessutom

en traumatisk upplevelse kan det vara

arbete ytterligare. Inte ens det behöver

Det kan vara skämmigt, man kanske

med hjälp av fingrar, genom att peka

har med det att göra, helt enkelt inte kan

som kan markera en siffra. De flesta som

därmed inte orkar, rädd att innehållet

svara med siffror.

ska avslöjas och säkerligen ett antal skäl därutöver. Även bland ungdomar som

anser att vuxna/terapeuter ”inte fattar nåt” kan det vara användbart. Det räcker ju med att den unga fattar

I dessa sammanhang är klientsvar av

typen ”Vet inte” väldigt vanliga. Likaså

svensk familjeterapi 16

Principen för denna form av samtal följer till stor del de grundfrågor som

används inom den lösningsfokuserade terapimodellen (såsom den skapats och utvecklats på BFTC i USA). Grundfrågan

det hela utgår från är en skalfråga, 0 till 10, med en ungefärlig formulering att vid

Även om den information man fått

nej/siffror. Men inte alltid. Ibland kan

knapphändig brukar det vara fullt

frågor och det sättet att svara.

under samtalet kan benämnas som

tillräckligt för att både tacka för det

man fått, ge en sammanfattning och

även någon form av ”komplimanger”.

Ibland kan det även falla sig naturligt att ge förslag på någon form av

hemuppgift, fast vanligen formulerat som experiment. De vanligaste är att noga lägga märke till tecken att ”det” är på väg åt rätt håll, fortsätt som du redan

gjort (om det blivit påtagligt bättre) eller 10 är man nöjd, bekymren borta, det är

som det ska. 0 representerar när det var som värst. Formuleringarna kan och bör

någon form av ”gör något annorlunda”,

fast utan specificering av vad detta skulle kunna vara.

variera beroende på vilket sammanhang

En av riskerna i fall där klienten ger

man redan har och så vidare. Utifrån

pressa klienten att berätta, i tron att det

att utforska, eller bara konstatera; att det

leder i värsta fall till att en del som vill/

det blivit ett steg, dvs lite, bättre. Initialt

upplever oss som tvingande. Det kan

lösa situationen ovidkommande, det

dålig då denne inte kan/klarar att svara

tecken på framsteg, både de som redan

finnas internt men kan vara svåra eller

fördel broderas ut med chansen till att

min erfarenhet att de allra flesta, där

det skulle kräva (skala), om andra skulle

ett antal frågor börjar tala allt mer och

avser att göra kan innebära risker (ja/nej,

arbeta. Ofta kommer denna brytning i

man befinner sig i, vilken information

väldigt lite information är att vi börjar

detta finns två huvudsakliga områden

är först då vi kan vara till hjälp. Det

blivit bättre samt om man kan märka att

behöver hjälp inte får det, att klienter

är frågan om vad man ska göra för att

även leda till att klienten känner sig

viktiga är snarare om man kan identifiera

på våra frågor trots att svaren tycks

gjorts och önskvärda. Frågorna kan med

omöjliga att uttrycka. I praktiken är

det kan bli bättre (skala), hur hårt arbete

just denna nödmodell tillämpas, efter

märka framstegen (ja/nej), om det man

man kan gå över till ett vanligare sätt att

skala).

samband med att någon fråga är lite för

komplex att besvaras inom ramen ja/

svensk familjeterapi 17

ett eller flera samtal bygga just på dessa

Det är inget jag generellt rekommenderar.

Behöver vi skriva journal kan det bli svårt. Dessutom är det ett svårt sätt

att arbeta för terapeuten; vanligen i ett samtal har vi något att ”hänga upp det

vi talar om” på, vi kan eka (upprepa det klienten sagt), skapa en inre bild

och så vidare. Att bara känna till processen men inte innehållet ställer stora krav på terapeuten att minnas

de exakta svaren på varje fråga tillika med de exakta frågorna man ställt och

även mellanrumskommentarerna. Det

underlättas dock om man iakttar samma

latenstid mellan frågorna som de mellan frågor och svar. Då modellen inte lägger tid på innehåll, och kanske främst då den

kräver en hög grad av koncentration från

bägge parter, har samtalen en tendens att bli korta, vanligen understigande 15 minuter.

Såvitt känt finns ingen som helst evidens för denna nödfallsmodell. Men

i undantagsfall kan den vara väldigt användbar. Klientresponsen brukar vara klart positiv!

av Gunnar Törngren

Tre Faraoner

Ni vet de där tre aporna som håller för mun, öron eller ögon. Jag vill presentera

makt att se, höra eller ta bladet från munnen och ge plats för ord av osäkerh

fortsätta låta händerna blockera. Att lyssna till det som inte sägs, att se det som i om orättvisor, det menar jag är centralt i familjeterapin.

Fara(o)n med en bra allians, eller börja lyssna till den svagaste alliansen.

Begreppet allians är något väldigt enkelt och samtidigt något svårt, som vi har fyllt med många och olika betydelser. Är det

allians kring mål, medel, grad av relation? Är det terapeutens eller familjemedlemmarnas? Kan vi förstå hur vi har allians med ett par eller ett helt system? Inom familjeterapin är det

den lätta alliansen med familjens ”alliansexpert”, den anhörige som är den mest socialt begåvade i den familjen. En för stark allians, riskerar att sätta käppar i hjulet för hela terapin. En

av mina terapeutförebilder berättade om en man som lämnade terapin med orden, ”om hon är så j-a bra, så gift dig med henne då!”. Allians kan vara inkluderande men också exkluderande!

viktigare med en balanserad allians, än att den är så värst bra.

När allians beskrivs kommer inte sällan något glansigt i ögon-

tism, ADHD, komplexa traumaerfarenheter eller demens) eller

säker på en sak, mina observationer i fält har visat på att vi ger

Mitt arbete med samspelsbegränsade vuxna, (som t ex har au-

en, hovet viftar med plymerna och alla nickar medhåll. Jag är

barn som är icke-typiskt utvecklade är det svårt att avstå från

olika innehåll till detta ord.

svensk familjeterapi 18

“Normer ser vi ofta först när vi bryter mot dessa. I denna artikel vill

a tre faraoner, kungar med

het och maktlöshet eller att

jag vara en liten irriterande sten i din sko för att lyfta medvetandet från något dolt till synligt, från implicit till explicit. Jag tror på kreativa och lekfulla sätt för att synliggöra det vi inte ser, hör och talar om.”

inte sker och att våga prata

en artikel från 2018, om hur normer riskerar gömma problemet för yrkesverksamma och att vi ser barn som oskyldiga och syskonrelationen som god i sig själv, vi ser föräldrar som vill och

förmår skydda sina barn, och därför inte gör bedömningar av

just denna relation om den är till stöd eller terror. Många tror också att det är stor skillnad i ålder mellan offer och förövare, och att de måste ha ”kommit upp lite i åren”. I Kristinas och min studie var förövarna mellan ca 7 och 16 år och offren mel-

lan ca 4 och 13 år. Flera föräldrar vi intervjuade säger alla att de varit föremål för insatser från BUP och socialtjänsten ti-

digare, men att ingen frågat och ingen uppmärksammat trots tydlig fakta.

Fara(o)n med att ge syskonskapet ett inneboende värde

Mycket forskning har gjorts på barndom (childhood) medan

och inte se det som finns.

lite har gjorts på syskonskapet (siblinghood) menar Peter

Som examensuppsats på psykoterapiutbildningen skrev jag

ett annat syskon. Vi familjeterapeuter borde vara några som

och en studiekollega (Kristina Nygaard) en uppsats om sex-

uella syskonövergrepp, alltså sexuella övergrepp som begåtts

av ett syskon. Vi intervjuade föräldrar om vad som händer med familjen efter att detta uppdagats. Under skrivandet blev jag

intresserad av en annan ”självklarhet” som gör det svårt att upptäcka syskonövergrepp vare sig det är fysiskt, psykiskt el-

ler sexuellt våld. Jag har ofta hört att ”syskonrelationen är vår längsta relation” och att ”syskon har det bättre tillsammans” t ex när föräldrar förolyckas, eller inte klarar skydda sina barn.

Det är ofta så att det stämmer, men för en grupp barn som är

större än du tror, är det en ”norm” som blir en möjliggörare för fortsatta övergrepp. Peter Yates har i sin doktorsavhandling undersökt hur socialsekreterare tänker och agerar i utrednin-

gar där sexuella syskonövergrepp förekommit. Han skriver i

Yates. Vi måste börja prata om det våld som syskon utövar på ser och som vågar problematisera syskonrelationen. När man

upplever våld i hemmet, där tryggheten ska finnas, får detta livslånga effekter på vår fysiska och psykiska hälsa. Våld mot

ett syskon från ett barn/ung person med relationsförsvårande beteenden, funktionshinder, missbruk etc. behöver hanteras i

terapi och behandling och förmås upphöra för att kunna hjälpa hela familjen. Jag menar att vi familjeterapeuter måste ta ställ-

ning för det svagare syskonet/parten vid våld. Att få våldet att upphöra så att hemmet kan bli en trygg och utvecklande plats.

Hur lösningen ser ut är oftast ett samarbete, men att få veta att det inte är ok att mitt syskon slår mig, att det inte är ok att slå

sina familjemedlemmar (lagen säger ju så!) är ofta den allra första pusselbiten för att börja förändringen.

svensk familjeterapi 19

Jag är ödmjuk kring min förståelse och kunskap. Men när jag läser studier kring terapeutiska processer och terapeutens nytta, drar jag slutsatsen att vi måste bli bra på att ta hand om oss

som personer och söka oss ut i osäkerheten i vårt yrke. Det är

nyttigt att inte veta, men vi är till nytta om vi mår bra samtidigt.

Att inte veta ska inte bli dumhet eller maktlöshet.

Om vi tänker rätt, använder den bästa metoden, men inte blir till nytta så kanske jag har fel trots alla rätt. De flesta som söker hjälp för sitt alkoholberoende frågar sin läkare på vårdcen-

tralen, men när de får hänvisning till en terapeut stannar det för de flesta med detta samtal, då är det mindre viktigt med

metoden och desto viktigare att man är tillgänglig, transparent

Fara(o)n med att vara säker på sin sak, eller våga berätta om din osäkerhet och gapa av förvåning.

Det är så skönt att veta något säkert och för en stund lämna det komplexa, det svåra och ovissa. Att slippa osäkerheten och vara säker på min sak. Det jobbiga med att ha läst mycket är

att den säkraste kunskapen blivit att jag vet så mycket och ändå

och pratar ett språk som patienten förstår. Vi ska sträva efter att göra vårt bästa utan att lägga så mycket tid på att kritisera andra modeller.

Hoppas du stod ut med mitt val av format och bilden av Far-

aoner, men nu kommer du säkert ihåg de svåra frågorna jag ville väcka.

så lite. Att det är så mycket kvar att lära sig. Jag tror att tera-

peut och behandlare är verb, att det är något vi gör och inte så

mycket ett adjektiv, hur vi är. Att osäkerheten är nödvändig

Av Marcus Westergren

och att vi om vi vill bli bättre måste träna oss i osäkerhet och

att vara ödmjuka inför att det finns så mycket mer att veta. Att våga stå i blåsten och säga att vi kanske inte vet samtidigt som

vi vågar säga att vi vet mycket, att det ibland är svårare än vi

orkar med, att vi behöver hjälpas åt, att vi behöver handledning och utbildning.

Jag önskar att du ska tillhöra dig själv och söka det annorlun-

da. Att lyssna på den som tycker tvärt emot och ändå fortsätta våga säga sin övertygelse. Att vara flexibel och låta samspelet påverka valen, att fråga efter klientens upplevelse av allians, mål och medel.

svensk familjeterapi 20

Intryck från Kongressen mat och dryck i tjusiga salonger. Det är härligt för alla som

har råd men rimmar inte så väl med det som i mycket varit en

av familjeterapins käpphästar – nämligen att det är en terapi för alla. Inte bara de bemedlade. Visst hade det varit ett spän-

nande grepp att någon gång lägga kongressen i en förort med lite enklare mat?

Dom självklara snackisarna – i alla fall efteråt - är också inled-

ningstalare varsin dag. Peter Rober och Nora Bateson ramar in det systemiska anslaget utmärkt. Det kräver sin persona att

ha ett plenum för 500 personer men Peter och Nora gör ingen besviken. Av alla jag pratat med efteråt är det dom två som

nämns hela tiden. Peter är naturligtvis enklare att ta till sig

rent konkret medan Nora, en självlysande älva kommer med Nora Bateson om hur allt hänger ihop

En familjeterapikongress är en rockfes-

tival fast utan musiken, leran och tälten.

Den nationella kongressen är årets höjdpunkt för alla oss som lever och andas systemiskt arbete. Redan i början av året bör-

jar ryktet sprida sig om vilka som ska bli ”de stora akterna”,

och lyckas arrangören tillräckligt väl i marknadsföringen och castingen blir det lapp på luckan och de som inte köpt treda-

garspass tidigt nog blir inte bara utan en plats på kongressen

utan missar också det minst lika viktiga, nämligen för – och eftersnacket.

Möten som förbinder – Stockholmsföreningens talande ru-

brik på årets mässa lyckas väl i sin marknadsföring och med de akter de frontar med. Folk får vända i entrén trots att loka-

lerna är väl tilltagna och priset på kongressen som vanligt är

i gränslandet av vad som är möjligt att stå ut med. Tyvärr har

kongresserna en tendens att bli onödigt lyxiga med fantastisk Peter Rober gjorde intryck - avtryck

svensk familjeterapi 21

Fest och glam

budskapet att det är tid att se sig själv, sitt sammanhang och

det strukturella arbetssättet i högsta grad också närvarande.

Visst kommer vi ha med dom här två plenumen på listan över

workshops – två gånger! Det hade väl aldrig hänt för tio år

världen i ett nytt ljus. I sanning en familjeterapeutisk profet. det bästa vi sett? Precis som på en musikfestival gäller det att

Jag hör Michael White och Minuchin nämnas på samma

välja rätt i mångfalden av mindre tillställningar. Utbudet är

lockande och alla är ute efter sitt livs föreläsning, det gäller att våga gå lös på det okända ibland. I kaffepauserna blandas

suckarna med jubelropen över de val man gjort. 45 minuter kompakt workshop tilltalar många – jag är en av dom som

hyllar det korta formatet – men jag blev förvånad över att jag hörde så många röster om att det blev för snuttifierat.

Vi kan nu när vi skriver 2018 och ska sammanfatta inriktnin-

gen på mässan äntligen – efter många år – luta oss tillbaka och

njuta av att det från och med nu inte finns några motsättningar i att jobba språksystemiskt eller strukturellt eller med vad du nu känner för. Allt blandas numera och i några av de work-

shops som påvisar narrativt förhållningssätt och metoder är

Marcus Westergren - välbesökt och bejublad workshop

svensk familjeterapi 22

det kom att talas om efteråt och som fick de som inte var där

att ligga sömnlösa och förbanna sitt val att inte åka. Hur hade det varit med något som skaver lite mer, något som var lite

mer obekvämt? Nu blev en klang och jubelföreställning med Peter Rober och en sammetslen filosofisk timma med Nora

Batesson – gott så – det jag tar med från årets kongress. Det där är sånt vi önskar, vi festivalbesökare. Att komma hem och

säga; Hörde du om kongressen? Jag var där! Jag hade biljett och stod längst fram när familjeterapin tog språnget.

Av Patrik Kärn

Fredrik Färdig filmade en massa. Finns på YouTube

sedan? Växjökonferensen för några år sen gjorde sannerligen nytta där ett familjeterapeutiskt paradigmskifte blev synligt.

Sedan dess har vi varit många som tillslut vågat komma ut

som diggare av den strukturella terapin. Gärna i samklang med det postmoderna synsättet förstås.

Arrangemanget är utmärkt. Allt flyter på och folk verkar

ha kul. På middagen och på fikarasterna får vi chansen att

flockas med våra förbilder och inspiratörer. Om jag hade fått önska något mer var det en riktig överraskning – något som

svensk familjeterapi 23

Anknytningsbaserad familj Du Ilona, du ville inte säga så mycket om ditt liv sist, och det kan jag fatta. Jag kände på något sätt att du tvekade. Hur mycket kan jag berätta inför mamma, och vilket stöd kan jag få? Det är inte så lätt för dig att lita på din mamma?

-Nej. Och jag tänker också att det nog inte är så lätt för dig att lita på mig heller. Du sa ju sist att du har gått i del samtal, och du sa att det är blähäblähä.

-Ja, typ!

Definition Det finns många former av familjeterapi som bygger på anknytningsteori. I denna volym presenteras ett av dessa sätt av Arlene Vetere i kapitlet Systemic Thera-

py and Narratives of Attachment (Vetere 2019, Dallos 2006). En annan form som väckt stort intresse är Attachment Fo-

cused Family Therapy som utvecklats av Daniel Hughes (Hughes 2007). Anknyt-

ningsbaserad familjeterapi, ABFT, är en

empiriskt utforskad manualiserad form av familjeterapi utvecklad för i första hand ungdomar med depression och sui-

cidalitet men också tillämpad på andra problemställningar som ångestproblematik, svåra relationsproblem, ätstörningar och hemmasittande ungdomar. Ut-

vecklingsarbetet har i första hand skett vid Childrens Hospital och Drexel Uni-

versity i Philadelphia, USA (Diamond

et al 2014). Denna text kommer kortfat-

peuter underskattat betydelsen av välg-

fokus ligger på det praktiska utförandet

starkare betoningen inom psykiatrin på

tat skissa bakgrunden till metoden men av terapin steg för steg. Därefter diskuteras några speciella teman samt en

översikt av tillämpning i olika kontexter.

Bakgrund I Sverige kunde man notera att familjeter-

apin, från att ha haft en självklar och stark ställning inom barn- och ungdom-

spsykiatrin fick det svårare att få gehör

(Sundelin 2016). Orsakerna var flera.

För det första började man inom fältet

lägga allt större vikt vid psykiatriska diagnoser och specifika behandlingar för dessa medan familjeterapeuter har

generellt velat undvika diagnostik. I

stället har de metoder som utvecklats ofta varit generella modeller utifrån olika teoretiska ramverk. Samtidigt har man på många håll bland familjetera-

svensk familjeterapi 24

jorda empiriska utprövningar. Den allt evidensbaserade behandlingar har gjort

att grundligt undersökta KBT-metoder har kommit att föredras. Slutligen har administrativa filosofier kommit att pri-

oritera metoder som man bedömt som mindre resurskrävande, framförallt farmakologiska insatser.

Bland kliniker har denna utveckling ifrågasatts. Farmaka, individuella be-

handlingar och gruppterapier hjälper inte alla. Man har sökt ett trovärdigt familjeterapeutiskt alternativ. I Skandi-

navien var det Pravin Israel på BUP i

Stavanger som gjorde ett pionjärarbete med en randomiserad kontrollerad behandlingsstudie där Anknytningsbaserad familjeterapi jämfördes med be-

handling som vanligt för deprimerade

jeterapi tre viktigaste utvecklarna av metoden, Guy Diamond, Gary Diamond och Suzanne Levy har alla undervisat i Sver-

ige stora grupper av patienter. Metoden har också fått en stor plats på de legitimationsgrundande familjeterapeututbildningarna.

Utvecklingen av ABFT Guy Diamond var elev till Howard Lid-

dle och samarbetade med denne i ett projekt kring MFT, Multidimensional family therapy, en evidensbaserad behandling för ungdomar med missbruk-

sproblem (inte att förväxla med MST, Multisystemic Therapy). De undersökte särskilt samtal där kommunika-

tionen bröts mellan ungdom i förälder. ungdomar (Diamond & Israel 2009).

Denna studie uppmärksammades av BUP Gamlestaden i Göteborg som specialiserat sig på behandling av trauma-

tiserade barn och ungdomar, och senare av denna författare. Här tycktes finnas ett alternativ som

1)Passade in i psykiatrins diagnostiska format,2)Hade en gedigen empirisk bas, och

3)Var fast förankrad i familjepsykologisk forskning och utvecklingspsykologi.

ABFT väckte ett starkt intresse bland kliniker i Sverige (Ringborg 2016). De

De fann att om de gick tillbaka till ungdomens känslomässiga upplevelse

av avbrottet och försökte få föräldern att lyssna på det så kunde samtalet utveck-

las vidare. (Diamond & Liddle 1996,

Johnsen och Torsteinsson 2014) Detta ledde så småningom att Diamond sök-

te sig till anknytningsteorin. Diamond beslöt sig för att utveckla en metod som

helt fokuserade på anknytningsbrott och pröva den på deprimerade ungdomar. I sammanhanget kan nämnas att i skärningspunkten mellan kognitiv och psyko-

dynamisk terapi utvecklades samtidigt den så kallade relationella psykoterapin.

Kärnan i denna terapiform är att upp-

märksamma alliansbrott i terapin och att undersöka och reparera dessa. (Safran, J

svensk familjeterapi 25

& Muran 2000, Holmqvist, R 2018).

Empiriskt stöd.

Fem studier är hittills gjorda som visar

effektiviteten av ABFT och ytterligare två är under publicering. Utgångspunk-

ten har varit ungdomar med depression och/eller allvarliga suicidtankar. Resul-

taten pekar mot att effekten av ABFT för att reducera depression och suicid-

tankar är bättre än väntelista och/eller ”behandling som vanligt förstärkt med

familjeintervention”. (Diamond et al., 2002; Diamond et al, 2010; Diamond, Levy, & Creed, under review; Dia-

mond, Diamond, & Levy, 2011, Israel

& Diamond, 2013). Specifika studier

har gjorts på suicidala homosexuella och

bisexuella ungdomar och på suicidala ungdomar som upplevt sexuella över-

grepp. Preliminära data pekar mot att ABFT är mer effektivt för svårare depressioner och för patienter med en his-

toria av sexuella övergrepp jämfört med

TORDIA och TADS som är två tidigare studier som undersöker KBT vid depres-

sion (Drexel 2018). Man har också gjort studier som undersöker unika förän-

dringsmekanismer i ABFT. (Diamond,

Siqueland, & Diamond, 2003). I Belgien har man arbetat med ABFT i uppsö-

kande fsmiljeterapi med hemmasittare (Santens et al 2017) och i Australien har

man haft framgångar med ABFT i fall

där Family Based Treament (ofta kallad Maudsleymodellen) inte hjälpt för pa-

tienter med anorexia nervosa (Wagner 2017).

Teoretisk bakgrund

där rekommenderar ABFT- terapeuten en ödmjukt lyssnande roll för föräldern i terapins tidiga faser. Den andra väsentliga skillnaden är att den centrala is-

Anknytningsbaserad familjeterapi vilar

censättningen förbereds mycket mer

sykologisk och psykiatrisk forskning.

strukturella terapin. Den strukturella

skning som pekat på samband mellan

nu. Men i ABFT fördjupas perspektivet

centrala här är anknytningsteorin. Otrygg

i familjeterapin har utvecklats av Ivan

på två ben. Det första är utvecklingsp-

noggrant i ABFT än i den klassiska

Terapin bygger på den omfattande for-

terapin fokuserar på samspelet här och

familjefaktorer tonårsutveckling. Det

från flergenerationsperspektivet, som

anknytning ökar sårbarheten för psykis-

ka problem. Den hindrar ungdomar för att använda sig av föräldrar som resurs

när de råkar ut för svårigheter. Barn med

positiva familjerelationer å andra sidan klarar skolan bättre och har färre psykis-

ka problem. Anknytningsmönster har en

viss stabilitet men kan förändras. Detta har lett till att en mängd olika terapi-

former utvecklats ur anknytningsteorin (Broberg et al 2008).

Det andra benet är på klassisk system-

isk familjeterapi. Det handlar om en

aktiv terapeut med en tydlig agenda som syftar till att förändra grundläg-

gande familjerelationer. Faktum är att ABFT utvecklades i det hus som tidigare kallades Phildelphia Child Guid-

ance Clinic och leddes av Minuchin.

De centrala återanknytande samtalen innebär att terapeuten iscensätter en ny dialog som syftar till att bygga tillit. Två

skillnader mellan strukturell terapi och ABFT är värt att notera. För det första

en annorlunda syn på familjehierarki.

Där Minuchin ofta tidigt markerade föräldraauktoritet och gränsmarkering,

Boszormeny - Nagy, Murray Bowen, Monica McGoldrick och andra.

Anknytningsbaserad familjeterapi är en karta med en tydlig riktning.

Terapin är manualiserad på så sätt att den är uppdelad i fem tydliga uppgifter.

Terapeuten har en klar riktning i sitt arbete och hon vet var hon ska vara till-

sammans med familjen i slutet av varje samtal. Men metoden innebär inte, som många fruktar, att terapeuten är de-

taljstyrd (Sundelin 2013). ”Gör vad du brukar göra i terapi, men tydligare, snab-

bare och med en klarare intentionalitet än vanligt”, uppmanar Guy Diamond.

Kärnan i ABFT handlar om att få till stånd en korrektiv anknytningserfarenhet. Genom att i rummet skapa en kom-

munikation mellan förälder och ungdom som präglas av öppenhet, ärlighet, lyssnande, mottagande, bekräftelse och för-

soning så lägger man grunden för nya

mönster av tillit som på sikt kan bidra till förändrade inre arbetsmodeller. De

nya mönstren är också grunden för ett gemensamt problemlösande som ungdo-

men behöver som stöd för att möta sina

svensk familjeterapi 26

utvecklingsuppgifter.

Uppgift 1: Relationell omdefinition.

Här är uppgiften att definiera om prob-

lemet från individuell patologi till att se det som ett gemensamt projekt att stärka familjeband. Det första samtalet omfattar fyra delmoment:

A. Skapa kontakt med alla i familjen.

B. Få en beskrivning av problemet och vilka interaktionsmönster som kan ha bidragit till problemet.

C. Definiera en väg att gå vidare: att arbeta för att nå tryggare relationer i familjen.

D. Skapa ett behandlingskontrakt med alla i samtalet.

Senare i terapin har man specifika

samtal som syftar till alliansbyggande med delsystemen i familjen, men arbetet med samarbetsalliansen börjar givet-

vis när familjen kliver in i rummet. En

trygg bas är en återkommande metafor i ABFT. Det är föräldrarnas uppgift att göra familjen till en trygg bas för ungdo-

men. Det är terapeutens uppgift att göra terapin till en trygg bas för familjen. En anknytningsbaserad familjeterapi inne-

bär ofta en skakig och osäker resa. När

familjen i slutet av samtalet sluter ett

kontrakt med terapeuten om att arbeta med att bygga nya relationer så vill hon

ha ett fast handslag från alla som innebär ”Ja, vi är beredda att våga detta tillsam-

mans med dig, även om vi inte vet vad det kommer att innebära.” Men innan

hålla kvar smärtan. Hon väjer inte för att föreslå de enkla känsloorden som pekar

mot centrala anknytningsteman: Ensam, förtvivlad, övergiven, rasande, uppgiv-

en, förbannad, stum, kall, livrädd. (Ordet

anknytning används aldrig i samtalen.

Det är totalt nedslitet av självhjälps- och

rådgivningstexter). I klientcentrerade terapier går terapeuten bildlikt ett halvt steg efter klienten. I ABFT, särskilt i

de tidiga faserna går hon ofta ett halvt steg före. Från denna punkt erbjuder nu

terapeuten en väg. ”Vill ni ha det så här?

Skulle du önska att han kom ner till dig

och ber om hjälp i stället när han sitter Rollspelsträning vid grundutbildning i ABFT hos GCK i Göteborg

dess har terapeuten bekantat sig med var

och en, frågat omvilka deras styrkor och

intressen är och hur deras livssituation ser ut. Men ganska snart skiftar fokus i samtalet till att undersöka smärtan. Det

är ingen inventering av symptom för att hitta en diagnos, utan syftet är att öppna

för en gemensam upplevelse av smärta.

Det är i de allra flesta fall så att man vill undvika detta. Ungdomen vill inte belas-

ta sina föräldrar eftersom hon tror att de

inte klarar av det. Föräldrarna vill hellre se det som ”typiska ungdomsproblem”, som överdrifter eller som något man

så snabbt som möjligt ska försöka hitta praktiska lösningar till. Det här partiet är en särskild utmaning för terapeuter som

är tränade i ett lösningsorienterat förhållningssätt. Inga lösningar här, inga un-

dantag utan håll kvar smärtan i rummet trots att flera i rummet vill styra undan!

En metafor som jag ofta använder är vid

handledning är: ”Du ska tillsammans med familjen vandra ner i det svarta hålet!” När man kommit till den punkten i samtalet, vanligtvis någonstans i mitten, då tårarna kommer och kommen-

tarer som: ”Jag hade inte en aning om att det var så illa!” dyker upp, då skif-

tar terapeuten från problem till relation.

Då kommer den transformerande frågan i stil med det citat som inledde denna text. Den kan vara riktad till ungdomen eller till föräldern: ”Vad är det som gör

att hon inte kommer till dig utan springer ut och vandrar på järnvägsspåren?” ”När

kände du att ni förlorade kontakten med varandra?” Här börjar man söka efter

berättelsen om anknytningsbrott. Ibland får man berättelser om traumatiska hän-

delser som rubbat tilliten i familjen, ibland blir det bredare, stummare: ”Vet

inte! Det är ingen idé, dom lyssnar ändå inte!” Återigen försöker terapeuten att

svensk familjeterapi 27

själv och funderar på att skada sig? Är

ni beredda på att satsa tid för att hitta en väg till att börja lita på varandra och

kunna stödja varandra?” Och så gör man kontraktet. Terapeuten säger hon att hon vill träffa ungdomen och föräldrarna re-

dan nästa vecka i separata samtal. Ibland kommer det motstånd: ”Det är helt men-

ingslöst. Jag har redan gått i massor med samtal.” ”Okej, du har prövat, men du har inte prövat detta med mig! Jag vill se

dig på måndag så får du en chans att ta reda på mer vad det går ut på och om du tycker att du kan lita på mig!”

Uppgift 2: Allians med ungdomen.

Terapeuten träffar ungdomen i ett eller

flera individuella samtal. Kanske upp till tre, men här märker terapeuten att ungdomen ofta vill förföra terapeuten till in-

dividualterapi: ”Du är den enda som har

lyssnat på mig. Dra inte in föräldrarna, du vet inte hur hopplösa de är. De bara

spelar teater!” Terapeuten argumenterar

inte, utan lyssnar efter den smärta som

Vilket bistånd behöver ungdomen av

det på sitt barn. Från föräldrarnas egen

Här bygger man narrativet om anknyt-

na och rollspela det kommande anknyt-

ras föreställningar om anknytningsbrott

ligger bakom ungdomens slutsatser.

ningsbrotten tillsammans. Men först lite generellt alliansbyggande. Nu ger tera-

peuten ungdomen hela utrymmet. Vad är hennes drömmar? Vilka mål skulle hon

vilja sätta? Vad har hon varit med om

som hon inte kan berätta för föräldrarna?

Villkoren för samtalen är givetvis att terapeuten håller tyst när hon träffar föräl-

drarna. Terapeuten är ingen go-between.

Målet med terapin är ju att ungdomen ska tala och föräldrarna ska lyssna. Tera-

peuten försöker hitta ungdomens mål för behandlingen. Sedan söker man tillsam-

mans affektivt laddade kärnkonflikter.

Återigen gäller det här att försöka hitts

de primära emotionerna, alltså de som kommit först som svar på anknytningsbrott. Vi kallar dem de sårbara käns-

lorna. Det handlar här om rädsla skräck, ensamhet, övergivenhet, förtvivlan. De överlagras senare av de sekundära emo-

tionerna som försvar mot den primära

upplevelsen. Där kommer emotioner som hat, apati, likgiltighet, uppgivenhet och förakt in. Terapeuten blir ungdo-

mens vägledare i att hitta sätt att uttrycka undertryckta känslor. Det är de primära känslorna som har bäst utsikter att väcka förälderns anknytningsrespons. Tera-

peuten söker alltså inte i första hand den

aggressiva eller likgiltiga tonåringen

utan snarare det sårade barnet bakom dessa känslor. Alliansarbetet avrundas

med att man mycket noga förbereder hur ungdomen ska kunna förmedla dessa up-

plevelser till föräldern eller föräldrarna.

terapeuten? Ibland kan man behöva trä-

ningssamtalet. Det handlar ju om något

svårt som ungdomen ofta gjort mycket för att undvika.

Uppgift 3: Allians med föräldrarna.

anknytningshistoria skiftar man till de-

utifrån ungdomens perspektiv. När tror de att händelser kommit emellan dem som rubbat tilliten? Slutligen, precis

som i allianssamtalen med ungdomen, så går man igenom i detalj hur ankny-

Parallellt med samtalen med ungdomen

tningssamtalen kommer att se ut. Hur

bara möjligt att ha en förälder med, men

en lyssnande, intervjuande, mottagande

Det är vanligt att det finns skilsmässor

lätt. Föräldrarna i dessa familjer har ofta

torien. Terapeuten använder sitt klini-

med, det kan vara vår ångest, missbruk

vilken ordning hon träffar föräldrarna.

relationer. Men allianssamtalen ska inte

kommande anknytningssamtal. Första

har ett klart syfte att mobilisera så my-

försöka förstå föräldrarna livssituation.

kompetens att bli en tryggare anknyt-

att det är vårt fel att hon vill ta livet av

behöva hjälpa föräldrar till att hitta indi-

föräldrarna lever under och har upplevt

familjeterapin.

träffar terapeuten föräldrarna. Ofta är det

kan terapeuten stödja föräldrarna att inta

vi ser det som en fördel att ha med båda.

och bekräftande roll? Detta är ofta inte

och upprepade separationer med i his-

betydande egna bekymmer att kämpa

ska omdöme för att avgöra vilka och i

eller allvarliga svårigheter att hantera

Syftet är att förbereda också dem på

bli individualterapi eller parterapi. De

delen i alliansarbetet handlar om att

cket som möjligt av förälderns dolda

Många är här på sin vakt: ”Menar du

ningsperson. I vissa lägen kan man dock

sig?” Att undersöka vilka påfrestningar

vidualterapi eller parterapi vid sidan av

innebär att empatiskt ta in att det inte har varit lätt för dem att vara den perfekta

Uppgift 4: Anknytning.

tonårsföräldern. Därifrån går man in på

Den fjärde uppgiften i terapin är att is-

andre föräldern närvarande blir detta

drar och ungdom. Med båda partier har

förälderns anknytningshistoria. Är den

samtal också viktigt för att förstå den

andre. Ofta har de gått i många samtal, men aldrig berört dessa saker, och det är därför ett av mest tacksamma mo-

menten i samtalsserien. Återigen: Håll kvar de sårbara känslorna! Terapeutens uppgift här är att få fatt på förälderns empati med sig själv som sårat barn el-

ler ungdom och sedan kunna föra över

svensk familjeterapi 28

censätta den nya dialogen mellan föräl-

man gått igenom hur samtalet ska gå till

och med ungdomen har man dessutom förberett vad samtalen ska handla om.

Terapeutens position kommer nu att förändras. Från att i tidigare samtal ha

varit en aktiv pådrivande intervjuande person så kommer hon nu att hålla sig

så mycket i bakgrunden som möjligt.

Dialogen ska ske mellan föräldrar och

ungdom. Terapeuten är sufflör, stödjare,

skolan och ta sociala initiativ. Terapeut

vem som behöver stöd i olika partier av

syskon och nätverkspersoner till samtal-

och coach till samtalet. Hon bedömer processen. Ofta kan hon behöva flytta sig fysiskt i rummet för att kunna fylla denna roll. Liksom tidigare strävar hon efter att samtalet förs på en relativt hög

emotionell aktiveringsnivå. Hon håller samtalet kvar i de sårbara känslorna och låter det inte slinka iväg till försvar,

förklaringar eller problemlösning. Det

är nu det ska hända att ungdomen får

en annorlunda upplevelse. De lyssnar!

De förstår! De kan till och med be om

ursäkt! Efter att ungdomens upplevelse har gått igenom grundligt kollar tera-

peuten om ungdomen är bredd att höra

om förälderns version av berättelsen. De anknytande samtalen är oftast flera, men ibland har det första så dramatiska effek-

ter att man kan gå vidare till den femte uppgiften. Vägledande för terapeuten är att hon håller på så länge tills hon upp-

fattar en tydligt förändrad emotionell ton i dialogen.

Uppgift 5: Utveckla kompetens och bemästrande.

När föräldrarna har lyssnat på ungdo-

men så är hon beredd att lyssna till dem.

Den nya tilliten är grunden för en ge-

mensam problemlösning. Terapeuten hjälper föräldrarna att bli en effektiv resurs för ungdomen och stödjer dem i att utmana och uppmuntra sin son eller dotter. Fokus flyttas i denna fas från

tidigare erfarenheter till den aktuella kommunikationen inom familjen och

till konstruktivt beteende som att gå till

och familj kan i samförstånd bjuda in en. Men även i denna uppgift är proces-

sen sådan att terapeuten är så perifer som möjligt. Det är nu den nya, mer tillits-

fulla dialogen ska kunna bära en process av förhandling och problemlösning. Om uppgift fyra i metaforisk mening han-

dlade om att föräldrarna ska lyssna på

det sårade lilla barnet, så är uppgift fem i stället en dialog mellan föräldrar och

en tonåring som söker sin väg. I uppgift fyra skapas den annorlunda emotionel-

la erfarenheten genom att tala om där och då. I uppgift fem konsolideras den

annorlunda emotionella erfarenheten genom att samtala om framtiden.

Kompetens Efter några anknytande samtal bör-

jar dialogen hemma att förändras. Eva kommer ut ur sitt rum, börjar äta med

de andra i familjen och visar ibland ett leende ansikte. Nu är det dags att gå

över till den femte uppgiften i terapin.

Börja skolan igen, träffa vänner, ta sig ut i samhället. Håller den nya dialogen för familjen att diskutera detta? Evas röst

har stärkts under tiden, hon vågar stå kvar längre vid en ståndpunkt. Pappan

är mjukare, mer lyssnande och mamman är tydligare med om hon delar Evas syn eller om hon har en annan uppfattning. I det här fallet ser vi att den sociala åter-

hämtningen kommer först, sedan börjar

de depressiva tankarna och känslorna att vika. Efter fem månaders terapi avslutar man, mer hjälp behövs inte.

svensk familjeterapi 29

Den emotionella bågen Les Greenbergs forskning pekar mot att förändring i psykoterapi bäst sker i ett tillstånd av optimal emotionell aktiver-

ing (Greenberg 2002, Goldman et al 2010). Den får inte vara alltför hög, då

blockeras förmågan att ta in och smälta intryck, men det får inte heller vara för låg. Diamond och hans kollegor har sa-

marbetat med Greenberg och anser sig ligga nära teoretiskt Emotional Focused

Therapy. Detta får konsekvenser för hur

man bygger ett samtal. Man börjar på

en låg emotionell nivå och skapar ett tryggt sammanhang. Men ganska snart ökar den emotionella intensiteten och den ska idealt ligga där en relativt stor

del av samtalet. Om vi ser på det första samtalet, dem relationella omdefinier-

ingen, så ser vi att terapeuten börjar att bekanta sig med alla i familjen och gör

deras röster hörda. (Detta är som bekant standard för alla familjeterapier). När

man går över till att undersöka lidandet ökar den emotionella intensiteten för att

ytterligare stiga när de transformerande frågorna kommer de som söker allians-

brotten. För en terapeut som är skolad i de mer kognitivt orienterade familjetera-

piformerna är det inte alltid lätt att hålla kvar vid de smärtsamma känslorna.

Detta är ett tema som ständigt återkom-

mer i handledning i anknytningsbaserad familjeterapi. För att bygga upp tera-

peutkompetens här behöver man arbeta med videoinspelade samtal.

Att utveckla berättelsen om anknytningsbrott.

Anknytningsbrott och trauma är inte

kare och den bilden är också tillämplig

sökt hur ABFT fungerat i en svensk klin-

saken. En ung kvinna kommer till en

minnen. De kan låta alldeles obety-

tudier som undersöker hur en terapeut

samma sak. En fallvinjett kan belysa stödgrupp för våldtäktsoffer. Hon berättar där att hon haft flera sådana trauma-

tiska erfarenheter. I gruppen vill man att hon berättar för sina föräldrar. Hon

vägrar. Till sist lyckas man övertala henne att skriva ett brev till sin mam-

ma. Föräldrarna är villrådiga och söker

psykiatrisk hjälp. På en mottagning för unga vuxna bedömer man att anknyt-

ningsbaserad familjeterapi är den bästa

insatsen. Terapeuten försöker inte här att få henne att berätta om sina känslor kring övergreppen, något hon för övrigt skulle ha vägrat, utan hon söker efter vilka hin-

der som kommit mellan dem i familjen.

Det visar sig då att föräldrarna tvingat henne till en smärtsam operation när hon

var elva år. Då bestämde hon sig för att sluta tala med dem. Det är känslorna kring denna period som sedan kommer i

fokus i terapin. Alltså, man fokuserar på

anknytningsbrott i familjen, inte trauma utanför familjen.

Vissa av de svårt deprimerande ung-

domarna har extremt svårt att via språket förmedla känslomässigt innehåll. Man

får då hitta speciella sätt anpassat till den speciella patienten för att bana väg för känslomässig kommunikation. Man kan då behöva gestalta situationer i roll-

spel, man kan skriva ner meddelanden efter diktamen eller man kan använda

bilder eller dockor som uttrycker känslor (Ringborg 2017). I narrativ terapi talar man om att göra en tunn berättelse ri-

i ABFT. Här letar man efter episodiska

dliga, men terapeuten arbetar med att kontextualisera dem i tid och rum, att

ge dem färger, dofter och sammansatta känsloupplevelser.

I denna process ligger också ett af-

fektterapeutiskt arbete på det individu-

ella planet. Ungdomen får hjälp med

1)att identifiera känslor, 2)differentiera känslor, 3)kommunicera känslor och så småningom att 4)reglera känslor.

isk kontext. Två av arbetena är process-

arbetar med affekter i en serie samtal.

Dessa studier bekräftar att när terapeuten

följer manualen så höjs den emotionella temperaturen i samtalen. Den interven-

tion som verkade mest effektiv var när

terapeuten styrde familjemedlemmarna att tala direkt till varandra och fokusera

innehållet till känslor. ”Berätta för din

dotter vad du ser i hennes ögon just nu!”

De

affektutlösande

interventionerna

tenderade att öka i senare faser av den

Terapeuten använder det hon får i samta-

studerade terapin. (Bergsten 2014, Lind-

finna en berättelse som föräldrarna kan

olika terapeuter i två terapier via serier

deras

Därför

om terapeuten fokuserade på att förd-

ger en bit tillbaka i tiden framför något

en aktivt stödjande hållning så blev den

drar också berättelser som handlar om

srik (Cassidy & Svensson 2015). I en

het eller övergivenhet. Ilska, trots och

som gått grundutbildning i ABFT. Sex

förälderns omsorg och beskydd. I stället

2015). Resultaten visade att samtliga

ster som båda parter känner till alltför

av terapeuterna hade behandlat fler än

men väldigt spännande, får terapeuten

insprirerade av ABFT i sitt övriga klinis-

sensibilitet och sin kompetens för sam-

domar som genomgått ABFT intervjuats

till att många behandlare söker sig till

eralisering kan kanske göras från denna

let, men hennes jobb är också att försöka

gren 2014). En annan studie följde två

höra och som har god chans att väcka

av videoinspelade samtal. Man fann att

föredrar terapeuten berättelser som lig-

jupa känslor tidigt i terapin och intog

som hände igår eller ”jämt”. Hon före-

terapeutiska processen mer framgång-

ledsenhet, förtvivlan, sårbarhet, ensam-

fjärde studie undersöktes 55 terapeuter

uppgivenhet har mindre chans att väcka

av dessa djupintervjuades (Hassling

kan man lätt hamna i ett konfliktmön-

hade arbetat med ABFT i familjer. Fem

väl. I det här partiet, som ofta är tungt

fem familjer. Alla menade att de blivit

möjlighet att använda sin konstnärliga

ka arbete. I en femte studie har åtta ung-

skapande, och det kan vara ett av skälen

(Järvbring & Ölund 2015) En viss gen-

ABFT.

studie då urvalet var slumpmässigt och

anknytningsresponser.

Erfarenheter från Sverige.

Sex uppsatser har publicerats som under-

svensk familjeterapi 30

bortfallet litet (20 %). Det ungdomarna beskrev är att de inför behandlingen up-

plevde en känsla av hopplöshet, att de

var aggressiva och isolerade sig främst

öppenvård. Emellertid har man också

vården vid BUP Helsingborg. De har alla

upplevde de en successiv förändring. De

försök att tillämpa ABFT.

varianter av olika behandlingar inom öp-

från sina föräldrar. Under behandlingen beskrev hur de upplevde en ökad känsla av sorg samtidigt som de upplevde en

ökad förståelse för sitt beteende och

för föräldrarnas beteende. De kände sig lugnare, mindre arga och tyckte att de

nu förstod sig själva bättre (Järvbring

& Ölund 2015). Slutligen intervjuade Alissavakis föräldrar och ungdomar

som genomgått ABFT. Hennes resultat bekräftar slutsatserna från Järvbring och

Ölund. Ett citat från en av de intervjuade föräldrarna är belysande: ”Hon pratade aldrig med mig förut. Hon bråkade stän-

digt med mig. Ibland pratade vi, men

aldrig om något viktigt. Hon behövde berätta för mig hur det var, och hon fick

chansen i terapin. Och jag fick chansen

att förstå. Och hon var också tvungen att lyssna på mig.” (Alissavakis 2015). En naturalistisk multicenterstudie med am-

bitionen att mäta kliniska förändringar har också påbörjats. På grund av brist

på forskningsmedel och otillräckligt med uppföljningsdata har man tvingats avbryta studien (Gustafsson, P & Hol-

mqvist, R 2016). Man kan ändå nämna att av de första 23 patienterna bedömdes 21 enligt Beck Depression Inventory, BDI 2, ha svår depression. Av de första 10 patienterna som levererade uppföljningsdata hade 8 förbättrats.

Erfarenheter från andra kontexter.

De refererade studierna är alla gjorde från terapier inom Barn- och Ungdom-

spykiatrins eller Unga Vuxnas ordinarie

inom andra sammanhang gjort lovande Katarina Sennström i Lund arbetar i förstalinjen inom BUP. Där ska ungdomar och familjer kunna vända sig di-

rekt och kunna få en snabb bedömning och behandling utan att hela den diag-

nostiska apparaten sätts igång. Idealet är att en kontakt ska kunna klaras av på upp till fem samtal och om proble-

men kvarstår remitterar man till BUP-

kliniken för fördjupad bedömning och övervägande av mer resurskrävande behandling. Sennström bestämde sig för

att utveckla en korttidsvariant av ABFT. Det första samtalet gör hon, ganska

oberoende av problematik, enligt mallen för uppgift 1, Relationell omformulering. Alltså först en fördjupad undersökn-

ing av hur problemen påverkat patienten och familjen, därefter till den ”transfor-

merande frågan”: ”Vem går du till när

det är som svårast?”. Detta leder in till anknytningstemat som visar sig vara en

fruktbar linje i en stor del av ärendena

hon möter. Hon begränsar det inte till depression utan menar att det passar för ungdomar med mycket olika problemställningar.

Eftersom de familjer

hon möter i förstalinjen är betydligt mer behandlingsmotiverade än de svåra de-

pressioner hon mötte i ”vanliga BUP”,

så är korttidsformatet helt möjligt menar

Sennström. I princip blir det alltså ett

samtal för var och en av de ovan nämnda uppgifterna.

Sandra Nilsson möter familjer i mellan-

svensk familjeterapi 31

gått igenom diagnostiska procedurer och

penvård. Det har ofta varit med om olika interventioner somfarmaka, gruppbehandlingar och psykopedagogiska insat-

ser. På mellanvården har de möjlighet att möta mer intensiva behandlingsin-

satser under perioder av hela dagar i

följd. Nilsson ser till att tidigt samla till familjesamtal där hon snabbt fokuserar

på anknytningstemat. ”Vem vänder du dig till när det är som svårast?” ”Ingen!” är det vanligaste svaret. Sedan utvecklas berättelser om övergivenhet och ensam-

het. Det som kallas Uppgift 3 i ABFT, alltså genomgång av föräldrarnas ank-

nytningshistoria, har en given plats i tidiga faser av behandlingarna på mellanvården. Trots ofta långa BUP-kon-

takter har i allmänhet aldrig dessa teman

berörts. Erfarenheten är slående att när

föräldern får fatt i sin egen upplevelse av att ha varit en övergiven sjuåring, när

de börjar minnas hur de sökt och sökt men sällan fått och då börjar de kunna se samma teman hos sitt eget barn. Det ger en kraftig plattform för att sedan ut-

veckla miljöterapeutiska insatser som handlar om att lära sig känna igen sig-

naler på anknytningsbrott, att identifiera anknytningsbehoven bakom och att hitta nya sätt att möta dessa. Skillnaden mel-

lan ABFT i öppenvård och i mellanvård är att man kan göra det mer intensivt och att man kan variera modaliteterna som man försöker nå fram på.

Unga vuxna missbrukare

Ann-Louise Danlarén arbetar inom in-

Men det händer sedan ofta starka saker

komma in på hur terapeuten hanterar

liga missbrukare. Hos hennes klienter

fekter i familjekommunikationen. Det

för sekund som oundvikligen kommer

stitutionsvård med yngre vuxna kvinn-

är det vanligast med ett långvarigt blandmissbruk med alkohol och diverse droger. Kvinnorna har deltagit i olika behandlingar innan de kommer till insti-

tutionen. Anknytningen och missbruket

har en dubbel relation enligt Danlarén.

Dels kan anknytningsstörningar vara en viktig bakgrund till missbruksproblematiken. Dels kommer alltid ett långvarigt missbruk att skapa nya relations-

brott som kan förhindra att familjen kan bidra till läkningsarbetet. Hon ser en glädjande tendens att institutioner som

tidigare varit helt individinriktade allt

mer ser behovet av ett samarbete med

familjerna. Danlarén erbjuder ABFT till alla klienter. Ungefär var femte

antar erbjudandet. Då följer terapeuten manualen relativt noggrant med mindre modifikationer beroende av intsti-

tutionskontexten. Föräldrarna kommer

ofta resande långt bort ifrån. Bakom sig har de, alla betonar Danlarén, svåra anknytningsbrott bakom sig. Uppgift 3,

alliansen med föräldrarna får då efter inledande samtal upprätthållas och vid-

areutvecklas via samtal i telefon och videosamtal via länk. Föräldrarna up-

plever sig ha gjort ett stort psykologiskt

arbete för att hantera sin egen trasiga barndom. De har nu svårt att förstå sina

barns trauman ”som haft det så mycket bättre”. Att i familjeterapin orka ta in att

deras föräldraskap inte alltid har räckt

till trots goda intentioner är smärtsamt.

i anknytningssamtalen, som visar på ef-

nya lyssnande som man ofta når fram till ger också föräldrarna en tryggare bas

för att både kunna möta sin dotter med

mer förståelse men också att kunna hålla tydligare gränser. Terapeutens position på en institution gör att hon får svårt

att fullfölja uppgift 5, det gemensamma problemlösandet. Men ett tydligt tema i dessa samtal handlar om: ”Hur ska vi kunna lita på varandra framöver?”

Erfarenheter från utbildning och handledning i ABFT.

de känslomässiga utmaningarna sekund i denna typ av terapi. För att handled-

ningen via videoklipp ska bli maximalt effektiv ber handledaren terapeuten att formulera en handledningsfråga innan man börjar se på en utvald sekvens. De vanligaste handledningsfrågorna är av sex typer:

• Frågor kring bedömning: Är den här

mamman alltför ömtålig för att klara

den här terapin? Är det möjligt att arbeta med ABFT med en ungdom som är så här emotionellt stängd?

En grundutbildning i ABFT görs i en

• Metodfrågor: Följer jag manualen här?

börjar med en generell bakgrund i teori

det OK? Uppgift 4 fungerade inte riktigt,

intensiv utbildning under tre dagar som

och forskning för att sedan grundligt fokusera på hur terapin genomförs i de

fem uppgifterna. Detta illustreras via videoexempel och rollspel där kurs-

ledaren demonstrerar och deltagarna får pröva olika moment i små grup-

per. En tid senare följs detta upp med avancerade heldagsseminarier där delta-

garna får hjälp att komma vidare i sitt arbete. Det visar sig att man också be-

höver kontinuerlig handledning för att utvecklas som ABFT-terapeut. Det kan

ske via videolänk till handledare i USA eller med lokal handledare.

Författaren har under flera år som handl-

edare följt flera grupper som arbetat med

ABFT. Man kan inte nog understryka betydelsen av att samtal filmas och visas

i handledning. Bara därigenom kan man

svensk familjeterapi 32

Jag gjorde på ett annorlunda sätt här, är ska jag backa till uppgift 3?

• Generella kliniska frågor som inte är specifika för ABFT: Hur gör jag med en

ungdom som inte pratar? Hur gör jag med en förälder som pratar hela tiden?

• Frågor som berör behandlingskon-

texten: En kollega som inte har lärt sig ABFT vill vara med i samtalen, hur gör

jag? Ungdomen blev inlagd på kliniken i ett krisläge, och nu vill chefen stoppa terapin, hur gör jag?

• Frågor som rör den terapeutiska hålln-

ingen: Hur kan jag fördjupa emotionerna i det här läget? Hur kan jag hantera den här kaotiska situationen?

• Frågor om terapeutens själv: Jag kän-

ner mig hotad av den här pappan. Jag

vill ta den här mamman i individualter-

Senare skiftar det till varför man gör det.

möter den här ynglingen.

tion in i gruppens arbete som syftar till

api. Jag tänker på min egen son när jag De här frågorna är särskilt värdefulla för handledningsgruppen som genom dem får hjälp med att fokusera på vad

de ska observera när de ser filmklippet från samtalet. Man kan också se en tem-

poral sekvens i handledningsprocessen.

Frågorna utvecklas från att vara mer allmänna till att bli alltmer specifika och från att fokusera på kognitiva aspekter till att senare mer gå in på emotionel-

la aspekter. Det tycks också som om

sekvensen går från bedömningsfrågor

till metodfrågor. Sedan kommer ofta kontextfrågor. Slutligen kan den mer

erfarne terapeuten oftast hålla sig till frågor som rör specifika svåra kliniska situationer och hur terapeuten kan an-

vända och utvidga sitt eget emotionella register.

För att ytterligare fördjupa och berika handledningserfarenheten är det vär-

defullt om man, förutom att titta på

videoklipp, vid varje möte hinner göra åtminstone ett rollspel. För mindre er-

farna terapeuter kan det handla om att handledaren demonstrerar i terapeutrollen hur man kan hantera en aktuell prob-

lemsituation. För de mer erfarna är det

mest värdefullt om de får möjlighet att själva pröva att göra något annorlunda.

Gruppen kommer att märka att tonen i handledningen kommer att förändras

över tid. I början handlar det mycket om att förstå och träna på hur man gör.

Här kommer en djupare teoretisk reflekatt integrera anknytningsteorin med sys-

temiska, psykodynamiska och narrativa idéer som terapeuterna har med sig från tidigare erfarenheter.

Vad ligger bakom intresset för ABFT? 1. Ett familjeterapeutiskt alternativ behövs.

Metodutvecklingen för behandling av

nedstämdhet, depression och suicidalitet har gått framåt, men kliniker inser att det behövs ett beprövat och trovärdigt familjeterapeutiskt alternativ. Just nu är ABFT det bäst utforskade alternativet.

mang i förändringsarbetet.

5. Strukturen i terapin.

Förändringsteorin är kopplad till växlan-

det mellan samtal i olika konstellationer,

vilket gör att terapeuten ser en tydlig struktur och en riktning framåt i terapin.

Det tycks alltså som om Anknytnings-

baserad familjeterapi har två viktiga funktioner i paletten av olika vårdmöjligheter. Dels som ett tydligt familjeterapeutiskt alternativ till andra behan-

dlingar för unga människor med svåra problem. Dels som en inspiration för terapeuter och institutioner i utvecklandet av olika familjebaserade affektorienterade insatser.

2. Anknytningsteorin har vunnit allmän respekt.

Senare forskning har visat anknytning-

steorins generella hållbarhet men också

att anknytningsmönster är föränderliga över tid. ABFT har en tydlig teori om förändring där anknytningen är central.

3. Den tydliga inriktningen i ABFT på affekterna.

Det ligger i linje med senare års neurop-

sykologiska forskning. Man räknar med

att affektbaserade psykoterapier kan få en starkare långtidseffekt än andra behandlingar.

4. Den drivande tydliga terapeutrollen.

Många uppskattar den logiska uppbyg-

gnaden av ABFT, den tydliga rationalen och terapeutens transparens och engage-

svensk familjeterapi 33

Av Magnus Ringborg

Referenser:

Drexel (2018b): https://drexel.edu/familyintervention/attach-

Bergsten, Gunilla (2014) Arbetet med känslor i Anknyt-

ningsbaserad familjeterapi. Academic paper. Ersta Sköndal

ment-based-family-therapy/empirical-support-for-attachmentbased-family-therapy/

högskola/S:t Lukas utbildningsinstitut. Working with emotions

Greenberg, L.S. (2002). Emotion- focused therapy: Coaching

uppsats/82901e3724/

ican Psychological Association.

in Attachment based family therapy. http://www.uppsatser.se/

Broberg, A et al (2008): Anknytning i praktiken : tillämpningar av anknytningsteorin Stockholm : Natur och kultur, 2008

Cassidy, T & Svensson, L (2015) Ett utforskande av hur ABFT

yttrar sig i klinisk process. Academic paper, Umeå University 2015.

Dallos, R (2006): Attachment Narrative Therapy, Open University Press.

Diamond, Guy,Liddle, Howard A. Resolving a therapeutic im-

passe between parents and adolescents in multidimensional family therapy.

Journal of Consulting and Clinical Psychology, Vol 64(3), Jun 1996, 481-488

Diamond, G., (2005). Attachment based family therapy for de-

pressed and anxious adolescents, kap. 2. Lebow: Handbook of Clinical Family Therapy.

Diamond, G, Diamond G & Levy, S: Attachment-Based Family Therapy for Depressed Adolescents, APA . Svensk

översättning: Anknytningsbaserad familjeterapi. Lund, Studentlitteratur 2014.

Gustafsson, P & Holmqvist, R: Personlig kommunikation 2016.

Goldman, R N, Angus, L, Safran J D (2010): Leslie Green-

berg: Emotional Change Leads to Positive Outcome, January 2010,In book: Bringing Psychotherapy Research to Life, Publisher: APA,

Hassling, Tua: (2015). ”Vad är det som gör att du inte vänder dig till dina föräldrar när du har det så svårt?” – om att få mod

och möjlighet att arbeta med anknytningsbaserad familjeterapi (ABFT). Academic paper, Göteborgs Universitet.

Israel,P & Diamond, G (2009) Tillknytningsbasert familieterapi for deprimert ungdom, Fokus på familjen 2/2009

Järvbring, A & Öhlund, S: Ungdomars upplevelse av anknytningsbaserad

familjeterapi

Lunds Universitet. 2015

Psykoterapeutexamensuppsats,

Lindgren, Annika (2014):Terapeutintervention och känslout-

tryck hos en ungdom i anknytningsbaserad familjeterapi : en fallstudie. Academic paper. Ersta Sköndal högskola/S:t Lukas utbildningsinstitut. Therapeutic intervention and emotional expression from an adolescent in Attachment focused fa mily ther-

apy: a case study. http://www.uppsatser.se/uppsats/9a8f12eea6/

Drexel (2018a) https://drexel.edu/familyintervention/attachment-based-family-therapy/overview/

clients to work through their feelings. Washington, D C : Amer-

Rolf Holmqvist (2018): Relationella perspektiv på psykoterapi Bokus 2018

svensk familjeterapi 34

Hughes, D A (2007): Attachment Focused Family Therapy.

Norton 2007.

Ringborg, M (2016): Dissemination of Attachment Based Fam-

ily Therapy in Sweden. Australian & New Zeeland Journal of Family Therapy, June 2016

Ringborg, M (2017): Creative Ways of Facilitating Emotional

Dialogue in Attachment Based Family Therapy

– Images, Text and Action. Fokus på familien03 / 2017 (Volum 45)

Reflektionsfrågor: 1.

Hur skiljer sig Anknytningsbaserad familjeterapi från

den form av familjeterapi som du själv är mest förtrogen med?

Vilka moment i ABFT känner du igen som du redan använder dig av i din praxis?

2.

Fundera över en familj som du arbetar med eller har

arbetat med. Hur skulle en terapi med ABFT gestalta sig?

Försök att föreställa dig i detalj hur momenten Uppgift 1, 2, 3, 4

och 5 skulle kunna te sig. Vilka anknytningsbrott skulle kunna

komma fram? Vad skulle du behöva göra för att förbereda den

Safran, J. D., & Muran, J. C. (2000). Negotiating the therapeutic alliance: A relational treatment guide. New York, NY, US: Guilford Press.

nya dialogen?

3.

Om du skulle arbeta med ABFT, vilka erfarenheter i

ditt eget liv tror du att du skulle kunna ha nytta av?

Santens, T et al. Attachment based family therapy btween Magritte and Poirot. Dissemination dreams, challenges and solutions in Belgium. Australian & New Zeeland Journal of Family Therapy, June 2016

Sundelin, Johan (2013) Karta eller tvångströja? En klinikers

möte med 4 familjeterapeutiska manualer. Fokus på Familien, 3, (216-235) Universitetsforlaget.

Sundelin, Johan (2016) ”Familjeterapi och BUP – ett förhållande i kris, Fokus på Familien,3, 180-200.

Wagner, I: ABFT as an adjunct to Family Based Treatment i

Adolescent Anorexia Nervosa. Australian & New Zeeland Journal of Family Therapy, June 2016

Vetere, A (2019): Systemic Therapy and Narratives of Attachment, i Håndbok i Familieterapi, Oslo 2019

svensk familjeterapi 35

Läsv utveckling i barnens eller ungdomarnas situation? De ”oanade möjligheterna” är det som vi behöver bli nyfikna på, för att

upptäcka resurser och vägar till utveckling. Ordet invitationer var det som jag fastnade för. Jag var intresserad av hur förfat-

taren möter de unga och deras familjer och hur möjligheter kan

lockas fram. Det var en text med varm inlevelse i barns och familjers svårigheter och strävanden.

Men, de oanade möjligheter som Hertz skrev om, de tillhör inte

individen, utan uppstår i skeenden i samhället. När jag tänker tillbaka på den boken, inser jag att jag inte noterade den aspekten. Perspektivskiftet mellan det individuella och det gemen-

samma, som är så tydligt i Hertz nya bok, gick mig i stort sett förbi i läsningen av den första boken. Det spänningsfältet finns där, ser jag nu, när jag bläddrar i den.

I Børn og unge, psykiatri og samfund ser jag samband och per-

spektivskiften desto tydligare. Barn och unga är inte problemet utan visar problemet. Inte heller är de andra människorna prob-

Børn og unge, psykiatri og samfund av Søren Hertz

lemet. Vad hänger då symtom och svårigheter ihop med? Hur

I Sverige är Søren Hertz känd för sin bok, Barn och ungdomsp-

sykiatri – nya perspektiv och oanade möjligheter, som kom ut i svensk översättning 2011. En inspirerande bok. Oanade bety-

der inte obegränsade, fick vi lära oss. Det handlar i stället om det som kan skönjas, när vi intresserar oss för det som tycks

som om det inte riktigt passar in. Det kan gälla något i barns och ungdomars liv som vi uppfattar som störande eller brist-

fälligt. Barn ger signaler om det som inte fungerar, som blir invitationer till omvärlden. Vad är det som hindrar trivsel och

kommer det sig att just de här uttrycken har utvecklat sig till det som tycktes vara det bästa möjliga i situationen? Och om-

vänt: vad inbjuder de här uttrycken till för slags gensvar? Vad är omgivningen, vuxenvärlden, skolan och hälsovården, inbjuden till?

Hertz efterlyser solidaritet, som han beskriver som en förp-

liktelse att ”inte bara beskriva barns och ungas speciella svårigheter, utan att delta i en nödvändig rörelse som öppnar och berikar”.

svensk familjeterapi 36

värt Det deltagande som Hertz anvisar är att uppmärksamma

Ojämlika villkor i samhället kan öka känslan av vanmakt och

hur vi ska handskas med. Han menar att det är ”just där som vi

agnos kan bli mer tilltalande än något som är förknippat med

fenomen på gränsen till vad vi begriper, det vi inte riktigt vet behöver modet att delta i en process så att andra tror på att det är möjligt att finna vägar att gå vidare”. Detta gäller även förfat-

tarens nyanserade förhållningssätt till användning av diagnoser och medicinering.

”Statistiken visar att de flesta barn och unga kommer ut från mötet med sjukvårdens barn- och ungdomspsykiatri med en di-

agnos, som fokuserar på dem som individer. Ett mindretal får

en diagnos som beskriver deras svårigheter som reaktioner på begivenheter i deras liv (Psykiatrifonden, 2015). Detta är en

markant ändring sedan början av 1990-talet, då många barn och unga som hänvisats till barn- och ungdomspsykiatrin främst uppfattades som några som reagerade på den miljö som de var

delaktiga i. Begreppet psykisk sjukdom har kommit att framstå som en sanning.”

Inom loppet av ett par generationer har vi gått från ett sam-

hälle där barn nästan upp till vuxen ålder, gått i skola och levt

inom familjekulturen, till att barns utveckling nu delas mellan hem, skola, fritidsverksamheter och på senare år media och in-

ternetkontakter, som föräldrar oftast har föga inblick i. Barnet har ett antal världar, men de världarna har sällan någon kontakt

med varandra, vilket kan leda till alltför stor försiktighet från vuxenvärlden. Samtidigt är det fortfarande så att, ”inom den offentliga debatten får föräldrar och skolor växelvis skulden för

vantrivsel och Hertz ser i det perspektivet att en medicinsk disocial skam.

Vardagsnära och läsvärda exempel blir invitationer till kopplin-

gar mellan olika arenor i samhället. När det gäller barn- och ungdomspsykiatrin kan till exempel kvalitetskrav leda till by-

råkratisk styrning. En traditionell psykiatrisk utredning sätter fokus på symtom och avvikelser från det normala. Hertz reflekterar över vad själva normalitetsbegreppet ställer till med i for-

skning och praktik. Författarens hållning är, att det psykiatriska

lever i det sociala, och att barn- och ungdomspsykiatrins plats bland andra medicinska specialiteter kan försvåra upptäckten av samspel och levnadsvillkor.

Förutom barn- och ungdomspsykiatrin beskrivs arenor som skolpolitik, PISA-undersökningar, läkemedelsindustri och

bidragssystem. Dessa arenor beskrivs med precision i hur de missar sina egna mål. Språkbruk i dagligt tal, i forskning och i officiella utredningar kommenteras och förtydligar rörelser

i samhälle – och forskarsamhälle – som annars brukar glida

oförmärkt förbi. Till exempel sätter författaren ordet mistrivsel, på svenska vantrivsel, som beskrivning av det som ger anledn-

ing till utredning och hjälpinsatser för barn och unga. Med det ordet riktas uppmärksamheten på mötet med omvärlden, snarare än på individen själv.

barns svårigheter”.

svensk familjeterapi 37

Författaren tar även upp konsekvenser av nyare hjärnforskning

föga utvecklad mellan danska och svenska. Från danska till en-

förnyelse:

behövde kolla några ord i den här boken.

om hur man ser mer och mer av förmågor till återhämtning och

gelska fungerar den däremot utmärkt. Det upptäckte jag när jag

”Ju mer man blir upptagen av att det är en biologisk komponent

Att det är en praktiker, en erfaren läkare och familjeterapeut

mer ska man vara uppmärksam på möjligheterna (kursivering i

Jag tycker att det avspeglar sig i själva grundligheten i beskrivn-

i det som har bidragit till barnets begränsade utveckling, desto original) i ett annorlunda psykosocialt samspel – just för att det är det psykosociala samspelet som kan ändra på biologin och de kognitiva funktionerna (s. 162).

Det betyder också att när det blir fullt av tvivel om möjligheter hos dessa barn och unga, så handlar det inte minst om att bygga

upp tillit till att andra kan assistera barnet eller den unge när det gäller.”

Eftersom boken i nuläget inte finns översatt till svenska vill jag

lägga till några ord om själva språket. Många svenska kollegor

har sagt till mig att det är svårt att läsa andra nordiska språk.

Några har däremot varit så ivriga att få reda på vad kollegor i Norge och Danmark skrivit om, att de hunnit upptäcka, att man faktiskt får det allra mesta av innehållet med sig, även om ett och annat ord slinker undan förståelse. De flesta orden, och även satsbyggnaden, likaväl som de samhällsförhållanden som beskrivs, är ju ganska lika i de nordiska länderna.

inom barn och ungdomspsykiatrin som skriver, hur märks det? ing av de samhällsförhållanden och rörelser som påverkar barns

och familjers liv. Texten zoomar in och zoomar ut, från väl

beskrivna möten med barn och deras närmaste till övergripande samhällsperspektiv. Jag som läsare, medmänniska och profes-

sionell, ställs inför frågan: Vad håller liv i symtom och hinder?

Hur ska jag svara på de invitationer jag möter, för att gynna utveckling i ungas människors liv och samvaro med andra?

För mig blir den här boken en ”Liftarens väg till galaxen”, en pocketguide i ett psykoterapeutiskt och socialt landskap av tvärsäkerhet och förvirring, smärta och vanmakt, hopp och nyfikenhet. Den är skriven av en klok och vardagsnära visionär.

En bok som jag kommer att återvända till gång på gång för

inspiration om ”mönster som förbinder” i Gregory Batesons mening

Av Kerstin Hopstadius, psykolog och familjeterapeut

Annorlunda är det för den som har svenska som andra (el-

ler tredje, fjärde) språk. Då blir de små skillnaderna betydligt svårare att ta sig över och man behöver lexikonhjälp. Google

translate, som är den översättningskälla jag oftast använder, är

svensk familjeterapi 38

för. Vi har läst om pappan som blev arg för att dottern inte fick lära sig division i skolan och därför öppnade en egen skola där alla oavsett kön fick lära sig det de önskade.

Boken har för varje person, en tecknad bild och en berättelse på motstående sida. Flera av texterna är allt för korta tycker jag och sonen. Det hade varit spännande att följa vissa pojkar

lite mer. Min son återkommer senare om dessa pojkar och män

och berättar om dessa äventyr av världsförbättrare om det så

är att ha räddat sin egen bror eller öppnat upp för nationella förändringar.

Det är en bok att läsa för alla som har barn, barnbarn eller bara ungar kring sig. Den har sin givna plats i väntrummet också!

Sagor för pojkar som vågar vara annorlunda. Sanna berättelser om fantastiska pojkar som förändrat världen utan att döda drakar

av Marcus Westergren

av Ben Brooks.

Jag läser just nu denna bok för min son som kvällsläsning. Vi har läst om Nelson Mandela, Salvador Dalí, Sergej Polunin och läkaren Patch Adams. Adams har några råd till dig som vill

göra världen bättre, ”tramsa offentligt, ha roliga kläder på dig, var snäll mot alla du träffar och plocka upp skräp du ser på stan.” Adams är läkare och clown eftersom han tror att målet inte bara är att göra människor friska utan också gladare.

Gemensamt för de 100 män och pojkar är att de trott på något

och gått sin egen väg även om det kostat på. Många har blivit mobbade för just det som mänskligheten senare har tackat dem

svensk familjeterapi 39

på forskningslitteraturen är över 50 sidor) har undersökt och vilka slutsatser de dragit, utan går igenom komplexiteten när man drar slutsatserna, vad som talar för och emot. Susan redovisar forskning från olika traditioner och presenterar siffror och

berättelser, både kvantitativa och kvalitativa studier och väver samman detta på ett begripligt sätt.

När jag läser boken så slås jag över den vanliga formuleringen att ”inga skillnader” redovisas i studierna och den samstämmiga bild som den tillgängliga forskningen visar på. Du bör

själv läsa och lyssna till styrkor och brister i olika studier och

slutsatser. Flera gånger finns det små skillnader, men då ofta till fördel för de moderna familjebildningarna.

Några är oroliga att samkönade familjekonstellationer skulle

medföra att barnen inte utvecklas bra och att det skulle medföra problem i könsutvecklingen. Enligt den forskning som redovi-

sas i boken finns det inte grund för denna oro. Föräldrars kön, Moderna familjer. Barn och föräldrar i nya konstellationer av Susan Golombok.

sexuella läggning eller antal verkar inte påverka denna utveckling.

Framtiden kommer tvinga oss in i nytt juridiskt språk när vi

Åsikter och uttalanden om moderna familjer, som har sam-

har barn som föds med arvsmassa från tre personer, eller när

bygger ofta på felaktiga antaganden om hur skadligt dessa

blandning av en donator. Vi familjeterapeuter behöver vara up-

empiriska kunskapsläget och redovisar det på ett förtjänstfullt

för dessa barn som växer upp i ”icke-traditionella” familjer och

könade föräldrar, ensamföräldrar och surrogatföräldraskap

två mödrar kan vara genetiska föräldrar till sitt barn, utan in-

familjekonstellationer är för barn. Denna bok går igenom det

pdaterade kring detta och luta oss på empiri kring hur det blir

sätt. Susan skriver inte bara vad en rad forskare (referenslistan

vad det är som kan bidra till välmående och god hälsa kopplat

svensk familjeterapi 40

till dessa familjestrukturer. Ett nytt fenomen som uppstår är att barn som blivit till efter donation letar upp sina donatorsyskon och ser dessa som familjemedlemmar. Syskonen verkar viktigare för barnen än att hitta sin genetiska förälder.

Ni som känner mig har vid det här laget förstått att jag blir otroligt fascinerad av hjärnor och vad man förstår när man rönt-

gar dessa när de är i relation med andra. I denna bok får vi höra om en studie som handlar om vilka områden som aktiveras när

pappor och mammor interagerar med ett litet barn och att det är olika områden som aktiveras hos kvinnor (emotionsbearbet-

ning) och män (kognitiv bearbetning), men det finns en skillnad och det är homosexuella pappor som får en ökad aktivering i båda områdena.

Ett annat område som jag blir fascinerad av är hur slutsatser

dras och om det bygger på äkta eller falska samband eller om de är rimliga. I denna bok ger Susan en rad exempel där man ofta drar falska samband utan att ha på fötterna. Beror barns

ökade psykiska ohälsa i ensammammafamiljer på frånvaron av

mang, du får det bättre beskrivet i boken.

Jag vill rekommendera denna bok varmt, vare sig du vill fördjupa dig i de moderna familjerna och framtidens familjekonstellationer, eller om du vill fördjupa din kunskap i hur du läser, tol-

kar och förstår forskningslitteratur. Den har en annan förtjänst

också. Susan visar med tydlighet att det är familjerelationernas kvalitet, omgivningens stöd och attityderna i det samhälle de lever i som är betydelsefullt, inte vilken familjestruktur de lever

i eller hur de blivit befruktade och burna under graviditeten.

Förälder är kanske både verb, substantiv och adjektiv på en och samma gång.

Moderna familjer är, menar jag, en nödvändig bok för er som arbetar med familjer, för er som utbildar er till familjeterapeu-

ter och på grundutbildningar i människovårdande yrken. Men

främsta skälet till att jag vill rekommendera den är att den är att den är en väldigt bra bok.

Marcus Westergren

en man, att det är en ensamföräldrafamilj eller på den ekono-

miska situation som dessa familjer befinner sig i. Beror ohälsan efter skilsmässa på just skilsmässan, konflikterna inför denna eller på att mer problemtyngda föräldrar skiljer sig oftare, dvs.

att både konflikter, skilsmässa och psykisk ohälsa kommer som

resultat av samma faktor, nämligen föräldrar som inte mår bra sedan tidigare. Och för dig som inte hängde med i detta resone-

svensk familjeterapi 41

Boken innehåller begripliga förklaringar om vad stress är och hur det blir i hjärnan och familjen. Men författarna ger också tips på vad man kan göra för att göra det lite bättre. De 10 tip-

sen, bl a använd humor och skratta tillsammans åt det tokiga, gör en massagesaga på din vuxnes rygg, lek tillsammans utomhus och kramas, föregås av förtydligandet att det är vuxnas ansvar att hjälpa sin sjukt stressade vuxen.

Boken är lättläst och rolig. Mina barn slukade den direkt och

har återkommit till den flera gånger. De har ju också haft en

sjukt stressad vuxen, så de kände igen sig och blir bekräftade.

Den här boken borde finnas i varje väntrum, på vårdcentralen, hos psykoterapeuten etc. När föräldrar söker för utmattning, depression och nedstämdhet är det till hjälp att tipsa om denna bok för att barnen ska förstå mer och föräldern slippa tänka ut hur man förklarar sitt mående.

Hur du hanterar sjukt stressade vuxna av Annik Bergh

Denna lilla men väldigt viktiga bok är till dig som har en sjukt stressad vuxen som du lever med. Den handlar om hur man förklarar stress och utmattning för barnen? Boken är skriven som ett gemensamt projekt av Annika och hennes barn Oscar,

Boken avslutas med uppmaningen att komma ihåg att ”det är

inte ditt fel att din vuxen är sjuk. Och hen älskar dig fortfarande lika mycket!”.

av Marcus Westergren

Filippa och Max, som har haft två sjukt stressade vuxna. När

de letade litteratur för barn så fanns inget skrivet tidigare, så de bestämde sig för att skriva och illustrera en bok.

svensk familjeterapi 42

Nästa nummer Kommer i mars Barnorienterad Familjeterapi (BOF) i Sverige Porträttet Lena Svedin Från lokalföreningarna Bokrecensioner

Almanackan

6 februari Stockholm, Ullakarin Nyberg, psykiater,om suicidprevention. ”Suicidproblematik är ett område som många backar inför. Psykiskt sjuka, självmordsbenägna och anhöriga behöver mycket hjälp och stöd men blir ofta övergivna på grund av de tabun som råder. Som psykiater vill jag vara en person som stannar kvar”.

15 Mars Dalarna, Jan Aronsson, filosof och leg. existentiell psykoterapeut – ”Vad gör jobbet med dig som behandlare?”

27 Maj Stockholm, Peter Rober