p8_13

Ekologisk v채xtodling

Ogr채s och ogr채sreglering i ekologisk v채xtodling

Foto: Ann-Marie Dock Gustavsson

Ogräs och ogräsreglering i ekologisk växtodling Text: Ann-Marie Dock Gustavsson, Jordbruksverket

Ogräsarternas biologiska egenskaper Ogräs är ett av de största problemen i ekologisk växtodling. För mycket ogräs ger sämre skörd och lägre kvalitet. Framförallt rotogräs har visat sig lätt bli ett ökande problem i ekologisk växtodling.

Särskilt på lätta och mullrika jordar blir även fröogräsen lätt ett problem. Ogräsproblemen blir störst i konkurrenssvaga grödor som t.ex. lin och ärter. I denna text behandlas de vanliga ogräsarternas biologiska egenskaper och vilka möjligheter som finns att reglera deras förekomst utan användning av kemisk bekämpning.

Ogräs på åkern – arter som kräver ljus och tål störning Begreppet ”ogräs” är inte bundet till vissa arter.

Ogräs kan defineras som växter som gör mer skada än nytta på den plats där de växer. Ogräs konkurrerar med odlade arter eller annan önskad vegetation om ljus, vatten och näring. I jordbruket störs växttäcket ofta av olika jordbearbetningsåtgärder och genom att vegetationen slås av. På åkermark hävdar sig därför ljuskrävande arter som har förmåga att tillväxa snabbt på öppen mark. Dessa växter har förmåga att snabbt etablera sig i störda markmiljöer. På åkermark dominerar samma arter som man finner i tidiga stadier av ett växtsamhälles succession mot igenväxning. Allteftersom ett marktäcke sluts minskar de ljuskrävande pionjärväxternas förmåga att hävda sig och större, mer konkurrensstarka växter tar över.

I jordbruket avbryts ständigt den naturliga successionen i växtsamhället av avslagning, jordbearbetning och sådd. De vilda växter som kan anpassa sig till dessa odlingsåtgärder blir ogräs. Kunskap om dessa arters biologi ökar förutsättningarna att reglera deras förekomst på åkern. Ogräsens förmåga att konkurrera i beståndet beror både på artens egna egenskaper och i mycket hög grad på hur jämnt, tätt och snabbt den odlade grödan etablerar sig i relation till ogräsen.

Två viktiga egenskaper är fröets förmåga till groningsvila och årstidsvariationen i frönas groningsvillighet, groningsperiodiciteten.

Groningsvila Flertalet av de vilda växterna har frön som kan ligga vilande i jorden i flera år. Groningsvilan kan vara miljöbetingad eller inneboende. Den miljöbetingade groningsvilan beror på att yttre miljöbetingelser inte gör det möjligt för fröet att gro, t. ex. brist på vatten, värme eller ljus. Den inneboende groningsvilan induceras på olika sätt i växten och måste brytas för att fröet ska kunna gro. Inneboende groningsvila kan brytas på flera sätt.

Ett sätt att bryta ett frös groningsvila är att utsätta fröet för växeltemperatur. Denna effekt får vi i markytan på våren vid högtrycksväder med varma dagar och kalla nätter. Många frön kräver ljus för att bli groningsvilliga. I vissa fall räcker det med en kort exponering i dagsljus för att stimulera fröet till groning. När vi bearbetar jorden på våren stimulerar vi frön till groning både genom att de exponeras för ljus och genom att vi mekaniskt skadar fröskalen (så kallad ”scarifiering”). Groningsvila kan även brytas av fuktig köldbehandling (så kallad ”stratifiering”) och av att den omgivande markvätskans salthalt ökar t.ex. vid gödsling. Den inneboende groningsvilan medför att fröna i markens fröbank gror successivt fördelat över flera år. Detta är en viktig egenskap för arten för att den ska ha möjlighet till uthållig överlevnad på en plats.

Groningsperiodicitet En grupp ettåriga ogräs, de sommarannuella, har sin groningstopp på våren. De vinterannuella ogräsen

Gruppering efter livsform Åkerogräsens förmåga att hävda sig i åkerns störda system beror till stor del på artens livsform och livsrytm, frönas groningsegenskaper och de vegetativa delarnas regenerationsförmåga.

Ettåriga ogräs – fröogräs Ettåriga (annuella) ogräs förökar sig enbart genom frön och kallas därför ofta fröogräs. Hos fröogräsen har frönas groningsegenskaper stor betydelse för artens möjlighet att hävda sig som ogräs på åkern.

Figur 1. Groningsbenägenhetens årstidsvariation hos frön i åkerjordens fröförråd. Heldragna kurvor = uppkomst efter grund bearbetning. Streckade kurvor = uppkomst från jord som ej bearbetats. (Håkansson, 1995)

3

har frön som kan stimuleras till groning även på eftersommaren och hösten. Under en period mitt i sommaren gror frön från de flesta annuella ogräsen i mindre omfattning. En del perenna arters frön, t. ex. maskrosfrön, gror under högsommaren om det finns tillräckligt med fukt. Figur 1 visar två huvudtyper av groningsperiodicitet.

Sommarannuella ogräs Några vanliga sommarannuella ogräs är flyghavre, svinmålla, åkersenap, pilört och dån.

Flyghavre blir lätt ett problem vid ensidig odling av vårsäd. För att minska på flyghavreförkomsten (utan kemisk bekämpning) krävs att andelen vårsäd i växtföljden minskar och att andelen vall, helsäd och/eller grönfoder ökar. Flyghavre kan även förekomma i höstsäd särskilt om höstsäden är gles och om den ogräsharvas eller vältas på våren. Jordbearbetning på våren stimulerar vilande flyghavrefrön till groning.

Dån, Galeopsis spp.

(Arkivbild)

Dån och pilört gror tidigt på våren och blindharvning har börjat användas som en metod även mot dessa arter. De förekommer ofta ymnigt på lerjordar med mullinslag. Pilörtens förekomst ökar med ökad markfukt.

Vinterannuella ogräs Exempel på vanliga vinterannuella ogräs är åkerven, baldersbrå, våtarv, snärjmåra, penningört och åkerviol.

Flyghavre, Avena fatua.

Liksom flyghavre är åkerven en gräsogräsart som ökar vid ensidig stråsädesodling. Till skillnad från flyghavren gror åkerven i allra största utsträckning på hösten och ökar därmed lätt i höstsädesdominerade växtföljder. Arten har följt den ökande höstsädesodlingen från östra Skåne och norrut i landet. Den finns nu i höstsädesdominerade fält upp till Mälardalen, eftersom höstsådda grödor i växtföljden ökar problemet med åkerven. Vall i växtföljden minskar problemen med arten. Tidig höstsådd gynnar åkerven. Åkerven är sällan ett problem i ekologisk odling eftersom man ofta har varierade växtföljder med vall och vårsäd.

(Arkivbild)

Svinmålla trivs på all slags jord, men föredrar lös, fuktig, näringsrik jord. Den kan konkurrera stark med grödan om växtnäring. Den har stor förmåga att anpassa sig till de förhållanden som råder på en växtplats. Om det finns gott om ljus, vatten och näring kan en enda planta producera tiotusentals frön. I en bristsituation kan en planta koncentrera alla tillgängliga resurser till att producera ett enda frö. Denna förmåga till anpassning kallas plasticitet och är utmärkande för många ogräsarter. Mot svinmålla tillämpas bl.a. ogräsharvning. Åkersenap föredrar näringsrik och kalkrik lerjord och kan på bördiga jordar bli ett mycket konkurrenskraftigt ogräs. Åkersenapen gror tidigt och etablerar sig snabbt. Mot åkersenap tillämpas ofta upprepad blindharvning (se vidare under avsnittet om ogräsharvning).

4

Baldersbrå trivs på alla slags jordar och förökas lätt upp till ett allvarligt problem i höstsädesdominerade växtföljder. Baldersbrå konkurrerar starkt om ljus, vatten och näring. En ensidig växtföljd med växelvis höstsäd och ettårig gröngödslingsvall (höstvete – gröngödsling – höstvete – gröngödsling etc.) ökar snabbt problemet med baldersbrå. Höstetablerade plantor av baldersbrå får en kraftig pålrot och dessa plantor bekämpas inte effektivt med ogräsharvning.

Baldersbrå kan bli ett allvarligt ogräsproblem i frövallar och kräver då speciella regleringsstrategier (se sid. 13). Förekomsten av baldersbrå avtar däremot i flerårsvallar. I Sverige uppträder baldersbrå som en vinterannuell art. I mildare klimat (t.ex. på de brittiska öarna) förekommer den som en platsbunden perenn art med pålrot Våtarv är ett lågväxande ogräs som konkurrerar effektivt om ytlig växtnäring. Den har en viss tolerans mot skugga och kan därför klara sig nere i ett skuggande bestånd. Våtarv saknar uttalad gronings-

rytm och kan gro, växa och sätta frö så fort de yttre betingelserna medger detta. Våtarv är därför svår att få bort från en växtplats. Groddplantorna är emellertid känsliga för ogräsharvning och artens förekomst minskar i växtföljder med inslag av vall.

Snärjmåra, penningört och åkerviol är vanliga på lerjordar. Snärjmåran gynnas av artens förmåga att klänga upp i bestånden. Snärjmårans frön är stora och gör arten mindre känslig för ogräsharvning.

Arternas förekomst minskar i växtföljder med inslag av vall.

Maskros, Taraxacum vulgare. (Illustration Fredrik Stendahl)

Åkerviol, Viola arvensis.

(Arkivbild)

Tvååriga ogräs En tvåårig (bienn) art gror främst på våren, tillväxer vegetativ under det första året men blommar och sätter frö först efterföljande år. Morot och sockerbeta är bienna arter som odlas som ettåriga grödor eftersom det är den näringsrika roten som har odlingsvärde.

Jordbearbetning hämmar effektivt bienna arter att blomma och producera frö. Biennerna blir därför sällan problemogräs på åker i öppet bruk. Krustistel, kärrtistel och vägtistel är tvååriga tistelarter som däremot kan förekomma som ogräs i betesmarker, vilket kan motverkas med putsning.

Maskrosens frön saknar uttalad groningsvila. De vindspridda fröna gror i öppna luckor i vegetationen, t. ex. i utvintringsluckor i vallar. Maskrosens pålrot har en stark regenerationsförmåga och kan bilda nya plantor från alla delar av roten. Maskrosen är vanlig i slåttervallar som är tre år och äldre.

Krusskräppans frön har stor förmåga att överleva flera år i marken. Detta innebär att man kan få uppslag av fröplantor efter vårbruket. Fröplantorna är mycket känsliga för ljuskonkurrens första året.

Skräppans frön kan etablera sig i trampskador och uppförökas särskilt blöta år på betesmark med mycket djur. Det finns en risk att skräppafrön kan sprida sig med vallfrö. Det får därför inte finnas några skräppaplantor i klöverfröodlingar. Skräppans pålrot har sämre regenerativ förmåga än maskrosens pålrot vilket medför att skräppan är mer känslig för jordbearbetning än maskrosen. Krusskräppan förekommer främst i betesvallar, men även i äldre slåttervallar och vid ymnig förekomst kan den i vissa fall bli ett problem även i öppna grödor.

Fleråriga ogräs – rotogräs De fleråriga (perenna) ogräsen har förmåga att föröka sig både med frö och med vegetativa delar, ofta rötter. Därför kallas de fleråriga ogräsen ofta för rotoogräs. Olika rotogräs har olika förmåga att hävda sig på åkermark. Det är därför praktiskt att dela in rotogräsen i undergrupper efter de vegetativa förökningsorganens utformning och egenskaper.

Rotogräs utan utlöpare Rotogräs utan utlöpare kallas även ”platsbundna perenner”. Dessa arter är känsliga för jordbearbetning precis som de tvååriga arterna. De blir därför sällan problemogräs i odling av ettåriga grödor där marken är väl bearbetad. Istället är det i äldre slåttervallar och betesvallar som de platsbundna perennerna trivs. Vanliga exempel är maskros och krusskräppa.

Krusskräppa, Rumex crispus. (Illustration Fredrik Stendahl)

5

Rotogräs med utlöpare Rotogräs med utlöpare kallas även ”vandrande perenner”. Utlöparsystemet kan vara svagt eller starkt och utlöparna kan ligga på markytan eller i jorden. Utlöparna kan vara stammar eller rötter.

Perenner med ovanjordiska utlöpare, som t.ex. revsmörblomma är känsliga för jordbearbetning och utvecklas därför bäst i mark som inte bearbetas, till exempel i långliggande vallar. Revsmörblomman har sina ovanjordiska utlöpare nära markytan och kan därför klara av slåtter bra.

Perenner med underjordiska utlöpare kan ha grunda eller djupa utlöparsystem. Utlöparsystemen kan ha starkare eller svagare regenerativ förmåga.

Med regenerativ förmåga avses växtens förmåga att återhämta sig efter en störning t.ex. en jordbearbetning. Perenna arter med grunt utlöparsystem med svag regenerativ förmåga, t.ex. brännässla förekommer vanligast i vallar. Kvickrot och åkermolke är arter med grunt utlöparsystem och stark regenerationsförmåga och är därmed mer motståndskraftiga mot jordbearbetning. Perenna arter med djupt utlöparsystem, som går ner under plöjningsdjup, och stark regenerativ förmåga är till exempel åkerfräken, åkervinda och åkertistel.

Brännässla förökar och sprider sig med frön och krypande jordstammar. Plantan har dels en pålrot och dels talrika greniga jordstammar som växer ut från rothalsen och sprider sig grunt åt alla håll i jorden. Ljussökande skott utvecklas från toppen av pålroten och från spetsar och ledknutor på jordstammarna. Brännässlan bildar täta bestånd och föredrar varm, lucker och näringsrik jord. Brännässla kan hämmas genom upprepad avslagning före blomning.

Kvickrot har stamutlöpare (rhizom) som huvudsakligen befinner sig i de översta tio centimetrarna av marken, ovanför plogdjup. Den är väl anpassad till svalt och fuktigt klimat. Vid lägre temperaturer tillväxer de underjordiska delarna mer än de ovanjordiska och kvickroten är därför ett mer uttalat rotogräs ju längre norrut den växer. Kvickroten vill ha gott om ljus och trivs därför bra med de ljusa nordiska somrarna. Den föredrar lätt, mullrik eller sandblandad jord, men växer på de flesta jordarter.

Som ogräs finner vi den i de flesta grödor, men den klarar sig relativt dåligt i intensiv vallodling. Hela det grunt liggande utlöparsystemet kan störas vid jordbearbetning. Upprepad jordbearbetning i kvickrotens 3–4 bladstadium utarmar ett kvickrotsbestånd. Noggrant hackade och rensade grödor, tvåårig intensiv vallodling och halvträda på försommaren eller sensommaren samt höstputsning av fånggrödor och vallar kan hämma kvickroten. Åkermolke har rotutlöpare som huvudsakligen befinner sig ovanför plogdjup, vilket gör att hela rotsystemet kan störas effektivt med jordbearbetning. Åkermolken utvecklar emellertid fysiologisk vila på hösten och kan under denna tid inte lockas att

6

Kvickrot, Elytrigia repens. (Illustration Fredrik Stendahl)

tömma sina energireserver i rötterna genom upprepad jordbearbetning i samma utsträckning som kvickroten. Åkermolken är känslig för jordbearbetning på våren och vårplöjning har visat sig hämma åkermolken. Åkervindans rotsystem består dels av kraftiga horisontella förökningsrötter, med förmåga att sprida sig över 20 m2 på en säsong, dels av vertikala rötter som kan gå ned till ett djup av 2 m eller mer. Ljussökande skott utvecklas från frön och rotstumpar. Åkervindan föredrar näringsrika, lätta och varma jordar.

Som ogräs uppträder den främst i fleråriga grödor.

Liksom övriga vandrande perenner är åkervindan beroende av att ha god tillgång på ljus. Åkervindan kan undvika ljuskonkurrens genom sin förmåga att klättra på andra växter och kan därigenom nå ljusare områden i ett bestånd. I radodlade grödor är marktäckning med olika material en vanlig metod mot

Åkermolke, Sonchus arvensis. (Illustration Fredrik Stendahl)

bl.a. åkervinda. I vall kan upprepad avslagning i kombination med kraftig konkurrens från vallgrödorna missgynna åkervindan. Åkerfräken har ett djupgående system av stamutlöpare (rhizom). Dessa är ihåliga och hårda och har förmåga att tränga ner på ett stort djup även i vattensjuk eller packningsskadad, kompakt jord. Åkerfräken hämmas till viss del av plöjning men kommer lätt tillbaka om plöjningen inte kompletteras med andra åtgärder, som att gynna grödans konkurrens genom täckdikning och andra strukturförbättrande åtgärder. Åkertistel har ett mycket kraftigt rotsystem där de horisontella förökningsrötterna i huvudsak ligger på 15–50 cm djup. De vattensökande vertikala rötterna når ner till grundvattennivån. Åkertistelns rötter har stark regenerationsförmåga och rötterna kan sprida sig en meter i månaden under goda tillväxtförhållanden. Åkertisteln är mest känslig när de ovanjordiska skotten har 8–10 blad (större än 5 cm) eller vid ”begynnande knoppstadium” (när första knopp kan observeras). Vid denna tidpunkt har de underjordiska rötterna sitt torrsubstansminimum. Man kan bekämpa åkertistel genom upprepad avslagning eller återkommande jordbearbetning i detta stadium.

Figur 2. Utveckling och tillväxt av kvickrot från sönderdelade utlöpare. Fram till 3–4-bladsstadiet förbrukar kvickroten mer organiskt material i det underjordiska systemet än som tillförs via fotosyntesen. (Håkansson, 1989)

ningom når plantan ett stadium då den fotosyntetiserar lika mycket energi som den förbrukar. Detta stadium, då plantans assimilation exakt kompenserar för plantans energiförbrukning kallas kompensationspunkt. Plantans underjordiska delar har vid detta tillfälle sitt torrsubstansminimum. När kompensationspunkten har passerats kan plantan både assimilera den energi som den behöver direkt och dessutom lagra in överskottsenergi i de vegetativa förökningsorganen (rhizom, knölar eller rötter). Vid kompensationspunkten, när de vegetativa förökningsorganen har sitt torrsubstansminimum, är plantan som mest känslig för störning. När kompensationspunkten har passerats börjar de underjordiska delarna av växten att öka sin vikt.

En arts kompensationspunkt kan knytas till ett visst stadium hos plantans ovanjordiska delar.

Kvickrot är känsligast för återkommande störning då de ovanjordiska skotten har 3–4 blad (figur 2).

Åkertistel, Cirsium arvense. (Illustration Fredrik Stendahl)

Kompensationspunkt Vid växtperiodens början förbrukas reservnäring från de vegetativa förökningsorganen för att bilda nya ovanjordiska skott. Så fort plantan har fått gröna skott tillförs plantan ny energi genom fotosyntesen, men i början av växtperioden använder plantan mer energi än vad den hinner assimilera genom fotosyntes. Plantan lever under detta tidiga skede till stor del på energi som lagrats från tidigare säsong. Så små-

Figur 3. Utveckling och tillväxt av åkertistel från sönderdelade rotutlöpare. Hos åkertisteln minskar torrsubstanmängden i rotsystemet fram till 8–10-bladsstadiet. (Dock Gustavsson 1994)

7

Mest konkurrenskraftiga Råg

➞ ➞ ➞ ➞ ➞ ➞ ➞

Åkertisteln är känsligast för störning när de ovanjordiska skotten har 8–10 blad (större än 5 cm) eller när första knopp kan observeras i ett bestånd av tistelskott (figur 3). Generellt kan sägas att kompensationspunkten för en växt alltid inträffar före blomning. Det är således effektivt att slå av eller på annat sätt störa oönskad vegetation före blomning. Detta hindrar även fröspridning.

Rågvete, höstkorn

Höstraps, höstvete

Ogräsreglering i ekologisk odling Ogräs kan bekämpas med förebyggande åtgärder, indirekt, och direkt. I ekologisk odling används inte kemiska bekämpningsmedel. Eftersom ca 75 % av de kemiska bekämpningsmedlen i lantbruket är ogräsmedel (herbicider) medför detta att bekämpning av ogräs i ekologisk odling blir en stor utmaning och för att klara ogräsen i ekologisk odling krävs ett helhetsgrepp. Den kemiska bekämpningen ersätts dels med förebyggande, indirekta åtgärder och dels med direkta, till övervägande delen mekaniska åtgärder. I radodlade grödor förekommer även direkta fysikaliska åtgärder såsom flamning.

Planera växtföljden och alla odlingsåtgärder för att undvika allvarliga ogräsproblem. Det är minst lika viktigt med förebyggande som med direkta åtgärder mot ogräsen, och båda behövs för ett gott resultat.

Förebyggande, indirekta åtgärder mot ogräs Grundförbättrande åtgärder En bra jord med goda odlingsförhållanden är den bästa förutsättningen för att grödan ska trivas och konkurrera bra mot ogräsen. Växtnäringsbrist ger luckiga bestånd som släpper ner ljus till ogräsen.

Dålig dränering gynnar många ogräs, t.ex. kvickrot, vass och revsmörblomma. Vissa ogräs klarar av att växa på packningsskadad jord bättre än grödan, t.ex. åkerfräken. Förbättra därför fältets förutsättningar genom grundförbättrande åtgärder (gödsling, dränering, kalkning) och undvik packning.

Konkurrens Alla växter konkurrerar om tillgång på ljus, vatten, näring, syre och koldioxid. Det är möjligt att på olika sätt gynna grödans tillgång på dessa tillväxtfaktorer genom att sträva efter att ha växtbestånd som snabbt och jämnt täcker marken och som därmed gör det svårt för ogräsen att etablera sig. Odlingsåtgärder som medför en förbättring av grödans jämnhet, täthet och snabbhet i uppkomst (relativt ogräsens uppkomst) gynnar grödans konkurrensförutsättningar.

Det kan gälla val av gröda och sort, metoder för såbäddsberedning, såteknik, utsädesmängd, utsädeskvalitet, tidpunkt för gödsling och placering av gödsel.

8

Havre

Vårkorn, vårvete

Vårraps, åkerböna

Lupin, ärt

Sockerbetor, majs, lin Minst konkurrenskraftiga

Figur 4. Rangordning av ettåriga grödor efter avtagande konkurrensförmåga

Olika grödors och sorters konkurrensförmåga Grödornas konkurrensförmåga skiljer sig från varandra. Vall har en god konkurrensförmåga, men den försämras med tilltagande vallålder genom att ogräs kommer in i luckor orsakade av t.ex. utvintring och körskador. En rangordning av konkurrensförmåga hos de vanligaste grödorna för stråsäd, proteingrödor och oljeväxter visas i figur 4.

Råg är mycket konkurrenskraftig, med snabb tillväxt och god marktäckning med kraftiga blad. Ärter konkurrerar däremot dåligt mot ogräs. Odla inte ärter i renbestånd till mogen skörd om det finns problem med rotogräs på skiftet! Inom grödorna finns det ofta betydande skillnader mellan de olika sorternas konkurrensförmåga. Generellt kan sägas att långa sorter med kraftig bladväxt har större konkurrensförmåga än korta och klena sorter. Höstraps har bättre konkurrensförmåga än höstrybs.

Såbäddsberedning och såteknik Vid såbäddsberedning finns många tillfällen att påverka ogräskonkurrensen. Med en ”falsk såbädd” kan man få ogräsfrön att gro som man harvar bort direkt före en fördröjd sådd. Sådd i varm jord gynnar snabb uppkomst av grödan. Det har även blivit vanligt med en eller flera grunda ogräsharvningar mellan sådd och uppkomst (blindharvning).

Sådjupet påverkar hastigheten och jämnheten i grödans uppkomst. Så inte djupare än vad som motiveras av risken för torka och, på vissa jordar, av risken för dåligt fäste för plantorna. Ju grundare man sår, utan att torkproblem uppstår, desto kraftigare blir grödan eftersom uppkomsten sker tidigare jämfört med ogräsens uppkomst och de uppkomna plantorna blir starkare eftersom mindre reservnäring förbrukats före uppkomst.

Det är mindre riskabelt att så grunt på kapillära jordar än på lerjordar med aggregatstruktur. På de kapillära jordarna kan ytjorden hållas fuktig även vid torr väderlek och på mo-mjälajordar är det särskilt värdefullt om grödan kommer upp snabbt. På dessa jordar kan ogräsfröna lätt gro snabbt och i stor omfattning nära markytan även vid torrt väder på våren.

På lerorna håller sig ytjorden torr vid torrt väder och ogräsplantorna kommer ofta upp senare och ibland från rätt djupt liggande ogräsfrön. En djupare sådd på lerjord har därför mindre nackdel från konkurrenssynpunkt än en djupare sådd på en kapillär jord.

På mulljordar ser man ofta en utdragen och omfattande ogräsuppkomst, men på denna jord riskerar man att få liggsäd vid för grund sådd. På mulljordar blir det därför extra intressant med metoder som försenad sådd och/eller blindharvning mot ogräsen. Speciellt eftersom ogräsfloran på mulljordar ofta domineras av tidigt groende arter som dån och pilört.

Uppslag av dån på en mullrik jord.

(Arkivbild)

Tätheten i beståndet kan regleras med utsädesmängden. För att få en bra effekt av en höjd utsädesmängd krävs att utsädet blir så jämnt fördelat som möjligt och att sådjupet är jämnt.

Placering av gödsel Genom att placera gödsel under såbädden kommer gödseln grödan tillgodo på ett sätt som ger konkur-

rensfördelar mot mer grunt liggande fröogräs. Man undviker även att stimulera grunt liggande ogräsfrön till groning genom saltverkan.

Växtföljd Växtföljden påverkar växtnäringssituationen, markens struktur och mullhalt, förekomst av skadegörare och andra marklevande organismer. En grundläggande idé med en omväxlande växtföljd är att man växlar mellan grödor med olika egenskaper på ett sätt som inte ensidigt gynnar någon speciell typ av ogräs (ettåriga, tvååriga eller fleråriga). Allmänt gäller att sommarannuella ogräsarter dominerar i vårsådda grödor som vårsäd, sockerbetor och potatis.

Vinterannuella arter förekommer också i vårsådda grödor, men dominerar i höstsådda. Det är inte ovanligt att man finner vinterannuella ogräs i stor omfattning i vårsådda grödor, medan de sommarannuella är mindre förekommande i höstsådda grödor.

Platsbundna perenner klarar sig bra i gamla vallar medan vandrande perenner med stark regenerationsförmåga har möjlighet att förekomma i växtföljdens alla grödor, men de är känsliga för ljuskonkurrens.

En växtföljd som innehåller 40 % vall och där vallen innehåller 40 % baljväxter när den bryts är en bra bas mot ogräsproblem och växtnäringsbrist. Ofta hamnar praktiskt tillämpade växtföljder på ett lägre vallinslag, vilket ger ökade ogräsproblem.

Kommenterade växtföljder Sydsvensk växtföljd (mjölkproduktion): Havre/ärt med insådd till grönfoder – vall 1 – vall 2 – höstraps – rågvete Denna växtföljd är mycket ovänlig mot ogräsen.

Havre/ärt ger en god och snabb marktäckning och en tidig avslagning till grönfoder hindrar både ogräsarternas fröproduktion och de perenna arternas inlagring av energi i de vegetativa förökningsorganen (rötter, stammar och knölar). Efter grönfoderskörden får insåningsgrödan ett starkt ljusinsläpp som gynnar valletableringen. En tvåårig vall med två eller tre skördar har visat sig vara en stark gröda ur ogräskonkurrerande synpunkt både mot fröogräs och rotogräs. Höstraps ger vid god näringstillgång och för hösten normala fuktighetsförhållanden en snabb och god marktäckning. Förutsatt att övervintringen går bra för rapsen och att den har tillräckligt med växtnäring finns goda förutsättningar för låg ogräsförekomst. Även rågvete har god förmåga att konkurrera med ogräs.

Sydsvensk växtföljd (växtproduktion): Råg med insådd – gröngödslingsvall – sockerbetor/potatis – vårvete – ärt/åkerböna: Det är betydligt svårare att få en bra växtföljd ur ogrässynpunkt för enbart växtproduktion. Råg har bäst förmåga att konkurrera mot ogräs av alla spannmålsslag. Emellertid kan även detta påverka etableringen av gröngödslingsvallen. Förhoppningsvis ger en tidig skörd av rågen gott om ljus till insådden och

9

en god etablering av gröngödslingsvallen. Vid behov kan grönsgödslingsvallen putsas mot ogräs redan på hösten. Den radodlade grödan ska hållas ogräsren.

Detta år skall vara ett ogrässanerande år och inte bli ett år då ogräsen uppförökas. Detta innebär mycket arbete och därmed höga kostnader. Vårvetet kommer troligen att behöva ogräsharvas. Behov finns ofta av en eller - vid förekomst av åkersenap, spillraps och andra konkurrenskraftiga och tidigt groende ogräsarter såsom dån och pilört - flera blindharvningar före uppkomst. Dessa behöver sedan vanligen kompletteras med en eller två selektiva ogräsharvningar efter uppkomst. Alltför kraftig ogräsharvning försvagar emellertid den redan relativt konkurrenssvaga vårvetegrödan gentemot de ogräsarter som är okänsliga för ogräsharvning, framförallt tistel och kvickrot. Ärtor i renbestånd bjuder in rotogräsen i fältet. Ärtorna sluter sig sent och om det redan finns tistel och kvickrotsbestånd i fältet kommer dessa att sprida sig. Åkerböna har bättre konkurrenskraft mot ogräsen.

Mellansvensk växtföljd på lerjord (mjölkproduktion): Havre med insådd – vall 1 – vall 2 – höstvete – ärter – rågvete I denna växtföljd kan höstvetet under gynnsamma år bli så gott som rent från ogräs efter den tvååriga slåttervallen. Vallen trycker tillbaka både fröogräs och rotogräs och ger även ett växtnäringstillskott till höstvetet som därigenom kan konkurrera starkt med de ogräs som ändå alltid kommer.

Efter ett konkurrenskraftigt vete odlar lantbrukaren i det här fallet ärter i renbestånd. Ärter konkurrerar dåligt med ogräsen. Ärterna sluter sig sent och ger stora möjligheter för kvickrot och åkertistel att komma före i konkurrensen om utrymmet. Om ärterna lägger sig växer dessutom kvickrot och åkertistel lätt igenom beståndet. Fält där ärter ska odlas i renbestånd måste därför vara i stort sett fria från rotogräs. I detta exempel kommer troligen förekomsten av kvickrot och åkertistel att öka under ärtåret.

Efter ärter sås rågvete som har relativt bra konkurrenskraft mot ogräs. Om rågvetet etableras snabbt och övervintrar väl ökar grödans konkurrenstryck mot ogräsen under detta år.

En svag länk i växtföljden är havre med insådd.

Havren kommer efter en spannmålsgröda och har därmed en ogynnsam placering. I havren kommer kvickrot och åkertistel återigen att få möjligheter att öka. I områden med risk för dvärgskottssjuka (södra Norrland och delar av Svealand) ska man inte så in i havre. I måttligt smittade områden bekämpas sjukdomen genom att havre undviks som insåningsgröda. Där mycket starka angrepp förekommer bör vallen anläggas utan skyddssäd.

Förstaårsvallen kan putsas av tidigt för att hindra fröspridning av fröogräs och för att hämma åkertistel. Därefter tas om möjligt två skördar. I andraårsvallen tas vanligen två skördar före vallbrott och höstsådd. Den tvååriga slåttervallen hämmar både fröogräs och rotogräs.

10

Mellansvensk växtföljd på lerjord (spannmålsproduktion): Gröngödsling – höstvete – gröngödsling – vårvete – ärter/åkerbönor – havre med insådd I denna växtföljd vill man försörja spannmålsgrödorna med växttillgänglig näring från gröngödslingsgrödor och baljäxter. Detta är ett odlingssystem som behöver utvecklas mer för att undvika läckage av växtnäring. Det pågår försök med att så fånggrödor efter brytande av gröngödslingsvallar för att minska läckageriskerna och förbättra förfruktseffekterna. Höstsådd efter gröngödsling medför större läckagerisk än vårsådd. Gröngödslingsgrödan slås vanligen av 2–3 gånger före vallbrott. Avslagningarna görs med hänsyn till åkertistelns utvecklingsstadium för att hämma dess utveckling så mycket som möjligt. Åkerbönor har bättre ogräskonkurrerande förmåga än ärter och ger även bättre förfruktseffekt och bättre struktur än ärter.

Växtföljder i norra Sverige: Korn med insådd – vall 1 – vall 2 – grönfoder – potatis/rotfrukter Förutsatt att vallen bara ligger två år är detta en bra växtföljd ur ogrässynpunkt med både ettåriga och fleråriga grödor och en hackgröda.

Grönfoder med insådd – vall 1 - vall 2 – vall 3 – korn I denna växtföljd missgynnas ogräset av insådden i gröngödslingsgrödan, men ogräset gynnas av att vallen ligger i tre år. Ogräsen kan även växa till sig i kornet som är mycket beroende av god växtnäringstillförsel i starten av sin utveckling.

Norfolkcirkulationen En äldre ”ogräsovänlig” växtföljd är den klassiska Norfolkcirkulationen som började användas i Norfolk i England i slutet av 1800-talet: Vårsäd med insådd – vall 1 – vall 2 – (vall 3) – höstsäd – hackgröda Växtföljden växlar mellan vårsäd, vall, höstsäd och en hackgröda på ett sätt som inte gynnar uppförökning av någon speciell ogräsart.

Direkta åtgärder mot ogräs Direkta metoder mot ogräs i ekologisk växtodling är ofta mekaniska. I den följande texten behandlas åtgärder mot ogräs vid odling av stråsäd, trindsäd, oljeväxter och vall. Mekaniska åtgärder i radodlade grödor (marktäckning, flamning, borstning, radhackning, ångning, tvärharvning, sådd i plastlist, automatiska ogräsrobotar och även mörkerharvning) beskrivs i broschyren Ogräs och ogräsreglering i ekologisk grönsaksodling, Jordbruksinformation 21 – 2003, Jordbruksverket.

Mekanisk ogräsbekämpning Den helt dominerande direkta ogräsbekämpningen i ekologisk odling sker med mekaniska metoder. I

Tabell 1. Sammanställning över olika jordbearbetningsredskaps effekter på ogräsen.

Redskap

Positiv bekämpningseffekt

Negativ bekämpningseffekt

Plog

• Avbryter tillväxt och frösättning.

• Vänder ner årets fröproduktion.

• Vänder ner vegetativa delar av fleråriga gräs.

• Vänder upp äldre ogräsfrön.

• Vänder ner frön som går in i frövila och kan bygga upp en fröbank.

Stubbkultivator

• Avbryter tillväxt och frösättning.

• Sönderdelar och drar pp utlöpare.

• Stimulerar till ny skottbildning från underjordiska utlöpare.

Tallriksharv

• Avbryter tillväxt och frösättning. • Stimulerar till ny skottbildning från • Sönderdelar och vänder ner underjordiska utlöpare. vegetativa delar av fleråriga ogräs.

Såbäddsharv

• Förstör unga ogräsplantor.

• Sönderdelar grunt placerade underjordiska delar av fleråriga ogräs.

• Lockar ogräsfrön att gro.

• Kan sprida rhizom- och rotdelar från fleråriga ogräs.

Vält

• Förbättrar grödans groningsförhållanden.

• Förbättrar ogräsens groningsförhållanden.

Ogräsharv

• Täcker unga ogräsplantor med jord eller river upp dem.

• Lockar ogräsfrön att gro.

• Skadar grödan mer eller mindre och försämrar grödans konkurrenskraft mot fleråriga grödor.

Radhacka

• Täcker ogräsplantor med jord, rycker upp eller skär av dem.

• Kan skada grödan.

tabell 1 finns en sammanställning av ogräseffekter som erhålls av olika jordbearbetningsredskap.

Plöjning Plöjningens uppgift är att luckra jorden, skära av ogräsrötter samt att mylla halm, stubb, gödsel, ogräs och ogräsfrön. En väl utförd plöjning underlättar vidare bearbetning och har en betydande effekt mot ogräsen. Nackdelar med plöjningen är att den är energi- och arbetskrävande, den medför en packning av alven, den ger upphov till en plogsula/trafiksula och om man tillämpar tegplöjning blir fältet ojämnt.

Plöjningen medför även en radikal omblandning av jordlagren.

Plöjning med tvåskikts- eller tvåstegsplog har prövats, främst för kvickrotsbekämpning, och detta har

Vanlig skumrist, användbar under de flesta förhållanden.

visat mycket god effekt. Metoden används sällan därför att den anses för dyr. Andra metoder att förbättra vändningen av matjorden vid plöjning är att använda skumrist, stubbrist eller skumvinge. En vanlig skumrist är användbar under de flesta förhållanden. En stubbrist är mindre känslig för stopp vid nedplöjning av halm. En skumvinge arbetar tämligen störningsfritt, men är inte så effektiv mot ogräset.

För att plöjningens ogräseffekt ska bli optimal krävs att plogen är väl inställd. En väl inställd plog ger mindre motstånd, mindre slitage, mindre bränsleförbrukning, bättre tiltläggning, jämnare fält, lättare styrning och mindre stress i arbetet förutom att effekten mot ogräs blir bättre. Plöjningen blir bäst när skär och spetsar är vassa samt skruvar och muttrar är ordentligt åtdragna.

Stubbrist, är mindre känslig för stopp vid nedplöjning av halm.

Skumvinge, arbetar tämligen störningsfritt, men är inte så effektiv mot ogräset.

Illustration: Lars Neuman

11

De flesta jordar plöjs på hösten, på lerjordar för att utnyttja tjälens struktureffekt. Vårplöjning används på finmo- och mjälajordar som har en god kapillär vattenförsörjning. Genom vårplöjning värms jorden upp snabbare. Vårplöjning har visat god bromsande effekt mot flera rotogräs såsom åkertistel och åkermolke.

Ts mg/planta

140

3–4 blad Skott ovan jord

120

100 2–3 blad

80

Stubbearbetning Stubbearbetning innebär att man gör en eller flera jordbearbetningar med kultivator eller tallriksredskap så snart som möjligt efter skörd.

Stubbearbetning är effektiv mot fleråriga grödor men kan även minska förekomsten av ettåriga ogräs.

Fleråriga ogräs med grundväxande utlöpare påverkas starkt av stubbearbetning. Exempel på sådana arter är först och främst kvickrot men även åkermolke, storven och lentåtel. Arter med djupt liggande utlöpare påverkas i något mindre grad.

Upprepad stubbearbetning på hösten med syfte att svälta ut ogräsen fungerar bra mot kvickrot men sämre mot åkertistel och framförallt åkermolke eftersom dessa går in i höstvila.

Ettåriga ogräs påverkas av stubbearbetning på hösten genom att tillväxt och fröproduktion avbryts.

Upprepad stubbearbetning kan bidra till en viss tömning av fröförrådet genom att först stimulera frön till groning och vid efterföljande bearbetning förstöra plantorna före deras frösättning.

Efter skörden kommer mycket ljus ner till de kvarlämnade ogräsen vilket stimulerar dessa till kraftig tillväxt. För att hindra denna uppförökning av ogräsmassan bör stubbearbetning genomföras så snart som möjligt efter skörd. Om hösten är tillräckligt lång så att nya gröna skott och ogräsplantor uppträder bör stubbearbetningen upprepas för att sedan följas av en sen höstplöjning eller en vårplöjning.

Ogräsharvning Ogräsharvning är en grund bearbetning med lättharv för bekämpning av ogräs. Ogräsharvning tillämpas främst i stråsäd (med undantag av råg), ärter, åkerböna, oljeväxter och lin, men även i potatis och sockerbetor.

Utsädesmängden kan höjas med ca 10 % för att kompensera för skadade plantor, med undantag för potatis. Normalt sådjup bör användas, eventuellt något djupare.

Ogräsharvningen ger bäst bekämpningseffekt när ogräsen befinner sig i hjärtbladsstadiet. En stråsädesgröda är mest känslig för ogräsharvning i 1–2 bladsstadiet (figur 5). Ett sätt att undvika ogräsharvning i grödans mest känsliga stadie är att blindharva före uppkomst och därefter göra en ogräsharvning i 2–3 bladsstadiet (figur 5). Blindharvningen försenar fröogräsens utvecklingsstadie i förhållande till grödans vid senare ogräsharvningar efter grödans uppkomst, vilket ökar förutsättningarna för att kunna undvika ogräsharvning i grödans mest känsliga stadium.

Ogräsharvning får bäst effekt om den genomförs

12

2 blad

60 Uppkomst 1–2 blad

40

Skott under jord

2 blad

Rötter Kärna 20

0

0

2

4

6

8

10

12

14

16

18

Dagar efter sådd

Figur 5. Kompensationspunkt hos korn.

vid torr och varm väderlek. Vanligen används en långfingerharv vid ogräsharvning. Det finns harvar med raka, styva pinnar och med vinklade pinnar.

Pinnarna ska röra om jorden så att ogräsplantorna täcks med jord. En dansk studie visade inte några stora skillnader i olika ogräsharvars effekt på en lerjord. Bekämpningseffekten av en ogräsharvning kan variera mycket beroende på ogräsflora, utvecklingsstadium hos ogräs och gröda, grödans konkurrenkraft, väderlek, jordart, harvningsdjup och körhastighet.

Det är viktigt att fältet är jämnt för att harven ska kunna arbeta över hela jordytan. Breda harvar bör ha delsektioner som kan regleras hydrauliskt. Man har inte kunnat påvisa några entydiga skillnader i ogräseffekt av ogräsharvning längs eller tvärs över såraderna.

Ogräsharvning kan även gynna grödan genom att bryta skorpa och genom att luckra jorden så att jorden blir varmare. Detta medför att markvätskan och i förlängningen även grödan får ett visst tillskott av mineraliserat kväve.

Radhackning Radhackning hackar bort ogräs samtidigt som jorden luckras. Radhackning är vanligast i grödor som traditionellt sås/planteras i rader som potatis, sockerbetor och grönsaker. Även stråsäd, oljeväxter och trindsäd kan radhackas men radavståndet måste då ökas. Vid sådd med ökat radavstånd påverkas grödans utveckling och konkurrenskraft.

I vårsäd kan hackning utföras från och med 2bladsstadiet. Höstvete kan radhackas på våren, men höstråg ska inte hackas på våren eftersom rågen då stimuleras till sidoskottsbildning. Sidoskotten ger en ojämn mognad och problem att skörda rågen vid rätt falltal. Hackningen ska ske i torr och varm väderlek.

Tidig hackning ger vanligen bättre effekt mot ogräsen än sen.

I våroljeväxter med stort radavstånd ger 1–2 radhackningar en god effekt mot ogräsen. I höstoljeväx-

ter med stort radavstånd kan 1–2 hackningar göras på hösten. Den första görs när grödan har två örtblad. Undvik jordtäckning av grödan. Rullskär kan användas för att skydda grödan i raderna. Den andra hackningen görs något djupare så att jord förs in i radena och täcker ogräsen i raden. Oljeväxterna bör då vara så stora att jorden föses in under bladen.

Vid behov kan ytterligare en hackning genomföras på våren så snart markförhållandena tillåter. I en frodig och konkurrenskraftig höstoljeväxtgröda räcker det ofta med två hösthackningar.

Det finns inga generella rekommendationer för radhackning i åkerböna. I försök i Halland var skörden högre i hackade led än i obehandlade, men inga skördeskillnader uppmättes mellan olika hackningsmetoder (tidig hackning, sen hackning, både tidig och sen hackning).

Radhackningens precision varierar mycket beroende på utrustning. Det pågår ett intensivt utvecklingarbete kring radhackor vilket ökar deras precision successivt med hjälp av modern styr- och reglerteknik.

Övriga åtgärder Det är viktigt att hindra ogräs från att blomma och fröa av sig. Några få ogräsplantor kan snabbt öka jordens fröförråd. En planta av t ex baldersbrå, svinmålla eller skräppa kan producera tusentals frön.

Ogräsfrön kan sedan gro successivt under många år.

Frö från svinmålla, åkersenap och skräppa kan överleva mer än 10 år i åkermark. Arter vars frön har kort livslängd är olika gräsarter och en del perenna arter såsom maskros.

Strategier mot baldersbrå, skräppa, kvickrot och åkertistel Baldersbrå, skräppa, kvickrot och åkertistel är särskilt vanliga ogräsarter i ekologisk växtodling i Sverige. Baldersbrå ger ofta problem i den allt mer utbredda odlingen av ekologiskt klöverfrö, skräppa är ett vanligt ogräs i äldre vallar och betesmarker medan åkertistel och kvickrot är vanliga på åker i öppet bruk. Dessa arter kräver ständig uppmärksamhet i ekologisk odling.

Baldersbrå Höstetablerade plantor av baldersbrå blir ett allvarligt ogräsproblem vid ekologisk odling av höstsäd, förstaårsvallar och framför allt i frövallar. Vid odling av klöver- och timotejfrövallar bör marken från början ha skötts så att ogrästrycket är lågt. Vid lågt ogrästryck kan rödklöver bredsås, men det säkraste sättet mot ogräs är att så rödklövern i rader. Då finns det möjlighet att radrensa ogräsen under hösten och våren ända fram tills rödklövern täcker raderna. Vid riklig ogräsförkomst kan en frövall putsas på hösten.

Det går även att putsa frövallen på våren. Putsning på våren försenar emellertid skörden. Vårputsa endast vid fuktiga förhållanden. Det är optimalt att

putsa omedelbart före regn.Torrt väder efter en vårputsning kan helt slå ut en klöverfrövall.

Skräppa På en del marker har skräpporna (oftast krusskräppor, men även gårdsskräppor) ökat markant.

Skräpporna är gamla havsstrandsväxter som trivs bra på näringsrik jord och fröna stimuleras till groning av nitrat. Skräppaplantorna kräver mycket ljus speciellt vid etableringen. De etablerar sig ofta i trampskador och i slirspår. När en skräppaplanta har etablerat en pålrot som är tjock som en kulspetspenna tål den både stående vatten och en del tork- och köldstress.

Skräppans frön kan leva länge i jorden. Det är därför viktigt att hindra frösättning genom att slå av blomställningarna medan de ännu är friskt gröna.

Emellertid kan skräppaplantan gynnas av alltför hård putsning om den konkurrerande växtligheten runtomkring plantan hämmas för mycket av putsningen. En utprövad metod är att putsa direkt efter att djuren har betat av ett område, då skadas inte vallen av putsningen. Det mest effektiva mot skräppan är att sticka upp plantan och få med så mycket som möjligt av pålroten.

Om vallen ska plöjas upp är det bra att först skada den övre livskraftiga delen av pålroten med en stubbearbetning och därefter plöja djupt och jämnt.

God effekt mot skräppa har emellertid även erhållits med tidigt vallbrott där man har plöjt vallen direkt utan föregående stubbearbetning följt av två tallriksharvningar och vårsådd följande år. Påföljande år gäller det att inte få upp en massa nya fröplantor av skräppan och här behövs ett bestånd som skuggar snabbt så att de ljuskrävande fröplantorna av skräppan inte klarar av att etablera sig. Åtgärder mot skräppa: • Hindra fröproduktion – putsa bort blomställningar innan dessa har börjat mogna.

• Putsa inte för hårt – var rädd om vallen. Putsa direkt efter avbetning.

• Tolerera inga skräppaplantor i vallfröodlingar!

• Stick/dra upp plantor med 5–7 cm av pålroten.

• Stubbearbeta och plöj djup och jämnt.

• Odla en snabbt skuggande skyddsgröda vid etablering av ny vall t.ex. grönfoder.

• Dränera för att minska förekomsten av tramp- och slirluckor.

• Det kan vara aktuellt att minska djurtätheten på permanenta betesmarker.

• Undvik långliggande vallar i växtföljden.

Kvickrot Kvickroten trivs dessvärre utmärkt i vårt nordiska svala, fuktiga och ljusa klimat. I varmare områden begränsas kvickrotens utbredning dels av torka men även av att den växer mer ovan jord och får färre utlöpare vid varmare temperaturer. Det är i vårt svala nordiska klimat som kvickrot blir ett riktigt besvärligt flerårigt ogräs.

13

Åkertistel och åkermolke i kornfält. (Foto: Ann-Marie Dock Gustavsson)

Kvickrot är känslig för ljuskonkurrens. Kvickrot gynnas därmed av grödor som släpper ner mycket ljus såsom ärter, lupin, majs och lin. Kvickrot missgynnas av konkurrensstarka grödor som höstråg, rågvete och även bra bestånd av höstvete. Kvickrot hämmas av intensiv vallodling, men kan gynnas i extensiva vallar.

Vid tidig skörd och en lång hösts ostörd utveckling före plöjning kan kvickroten fördubbla sin utlöparmassa på hösten. Ett sätt att bromsa kvickroten är att stubbearbeta direkt efter skörd och därefter, om det finns tid, upprepa stubbearbetningen vid kvickrotens 3–4 bladstadie och avsluta med en djup och jämn plöjning, gärna förstärkt med tvåstegsplog, skumrist eller skumvinge. Denna strategi medför att kvickroten sönderdelas och djupplaceras. Nackdelen med denna jordbearbetningsintensiva metod är dels att den medför risk för näringsläckage, dessutom att den är arbetsintensiv och energikrävande.

Ett alternativ till intensiv jordbearbetning på hösten är att så in grödan med en fångröda och att denna fånggröda putsas under hösten för att hålla tillbaka rotogräs. För att denna metod ska ge effekt krävs en konkurrensstark fånggröda som klarar avputsningen bättre än rotogräsen. Engelskt rajgräs och även vitklöver har visat effekt mot kvickrot när de används som fånggröda. Fånggrödan bryts med en sen höstplöjning eller helst med en vårplöjning om jordarten medger detta.

Kvickrot kan även bekämpas med halvträda på våren. Kvickroten hämmas av ett sent vårbruk eftersom kvickroten då kan befinna sig i sitt känsligaste stadium vid såbäddsberedningen.

Efter en tidig gröda som skördas i juli, till exempel efter vallbrott eller efter en helsädesskörd, kan man lägga in en halvträda eller en ”minisommarträda”. Om du stubbearbetar upprepade gånger under hösten och avslutar med en plöjning kallas åtgärden en halvträda. Om du efter en eller två stubbearbetningar sår en fånggröda i augusti kallas strategin en ”minisommarträda”. Minisommarträda är endast tillämplig i de sydligaste delarna av Sverige.

14

Genom sin livsform och anpassning till nordiskt klimat kommer kvickroten att förbli ett vanligt och bekämpningskrävande ogräs på svensk åkermark.

Åkertistel För eko-odlare kan ofta åkertistel vara väl så besvärlig som kvickrot. En viktigt anledning till detta är bland annat att åkertisteln med sitt djupa rotsystem och sin stora rotvolym har ett stort försprång framför grödan vid växtnäringsbrist. Kvickroten kräver god tillgång på kväve för att bli konkurrenskraftig. Åkertisteln lider däremot mindre av låga kvävenivåer än grödan och blir därmed en stark konkurrent till grödan vid växtnäringsbrist. Växtnäringsbrist ger dessutom en gles gröda som släpper ner mycket ljus i beståndet och god tillgång på ljus gynnar åkertisteln relativt grödan. Åkertisteln har sämre möjlighet att konkurrera i slåttervall än i stråsäd. Detta gäller särskilt vid tidig vallskörd och intensiv vallodling. Åkertisteln kan hållas tillbaka om växtföljden innehåller 40 % vall och om vallen innehåller 40 % baljväxter vid vallbrott. Flera fältförsök har visat att åkertisteln missgynnas mer av en tvåårig vall än av en ettårig vall. I en tvåårig vall får åkertisteln konkurrens från vallen samtidigt som den slås av i ett känsligt stadium under två år istället för under ett år och detta ger en bättre effekt.

Vallens konkurrenskraft mot åkertistel ökar om vallen innehåller arter som är starka konkurrenter om ljus och vatten såsom lusern och rödklöver.

Tidigt skördat grönfoder odlat i täta bestånd missgynnar åkertisteln. Konkurrenskraftiga gröngödslingsgrödor som slås av vid åkertistelns känsligaste stadium (8–10 blad/begynnande knoppstadium/ stamsträckning) och som brukas ner väl före höstsådd ger god effekt mot tistel men medför risk för näringsläckage. Effektivt hackrensade grödor kan hämma tisteln vilket även sådd av konkurrenskraftiga stråsädesgrödor och sorter i täta och jämna bestånd gör.

Litteratur Dock Gustavsson, A. (1994). Åkertistelns biologi och förekomst. Växtskyddsnotiser 58:3. SLU, Uppsala.

Dock Gustavsson, A. (2000). Växtföljdens betydelse för ogräsflora och ogräsproblem.

Ekologisk konferens, Högskolan i Hedmark, Hamar, Norge.

Fogelfors, H. (ed.), (1995). Ogräsnyckeln. Speciella skrifter 59. SLU, Uppsala.

Håkansson, S. (1989). Jordbearbetningen och ogräset. Aktuellt från lantbruksuniversitetet 382.

SLU, Uppsala.

Håkansson, S. (1995). Ogräs och odling på åker. Aktuellt från lantbruksuniversitetet 437. SLU, Uppsala.

Jonsson, H. & Rahbek Pedersen, T. (2003). Ekologisk vallfröodling.

Jordbruksinformation 20-2003. Jordbruksverket.

Lundkvist, A. & Fogelfors, H. (2004). Ogräsreglering på åkermark. SLU, Uppsala.

15

Broschyren är en del i kurspärmen ”Ekologisk växtodling” 2004.

Jordbruksverket 551 82 Jönköping Tfn 036-15 50 00 (vx) E-post: jordbruksverket@jordbruksverket.se www.jordbruksverket.se

P8:13