Nummer 15 • Oktober 2013
25
Jordbrukaren utkommer till alla jordbrukare i Östergötland, södra Södermanland, norra Småland, Örebro län och Värmland.
VÄRMLAND
Jakt
Norsk älghund svart är en typisk spetshund och den minsta av älghundsraserna. Den ska vara kvadratiskt byggd, ha upprättstående öron och svansen upprullad över ryggen.
Norsk älghund svart ska vara modig, energisk och framåt.
Fakta och historik: Norsk älghund svart
Samernas oumbärliga lilla jakthund Det sägs om norsk älghund svart att den har så goda spårningsegenskaper att den, utan att en enda gång lyfta huvudet, kan följa ett färskt älgspår genom terräng som en stor renhjord nyss lämnat. Historia: Det finns såväl olika teo-
rier om, samt delade meningar om den svarta älghundens utvecklingshistoria. Det är dock sant och visst att den är en urgammal variant av de nordiska jaktspetshundarna som under 1700- och 1800-talet utvecklades till en enhetlig typ med bra bruksegenskaper och mentalitet. Det är också mest troligt att rasen i hög grad skapades hos samerna. De finns de som säger att rasen uppkommit genom en korsning av grå jakthund och lapphund men detta torde vara otänkbart eftersom korsning mellan två hundraser med rik päls knappast resulterar i en hund med kort päls och dessutom med en lättare kropp än de båda upphoven. Under 1700-taler minskade älgtillgången i Skandinavien, detta till följd av en ökande vargstam. Och eftersom det inte fanns någon älg att jaga tappade man intresset för att hålla älghundar. Detta gick främst ut över gråhunden som under 1800-talet kom i förfall. Men den svarta jakthunden användes under den här perioden till björnjakt och, allteftersom älgen började öka igen, även till älgjakt. Den blev oumbärlig för samerna och under perioden bedrev folkgruppen
också kontinuerlig avel på hundrasen. I slutet av 1800-talet var den svarta jakthunden helt dominerande över den grå. Samerna levde en nomadisk tillvaro med sina renflockar i de nordliga delarna mellan Sverige och Norge. De hade två typer av hundar. Den ena var lågvuxen med rik päls medan den andra var helt svart med mycket kortare och glattare hårlag. Därför tror man att det är avkommor efter den sistnämnda hundtypen som kom söderut och blev använd till jakt, ursprungligen på björn, senare även på älg, något som gav den tilltalsnamnet ”svart jakthund”. Urval och uppfödning: I början av
1900-talet fanns det som det ser ut en ganska stark stam av svart älghund i Nordnorge. Det vet man eftersom den dyker upp vid en hundutställning i Drammen 1901, benämnd som ”Finnmarkske dyrehunder”, det vill säga lappländska jakthundar. Vid denna tid hade också rasen spritt sig i Tröndelag och Österdalen. Bengt Lövsjöli, en av de mest kända jägarna vid den här tiden försörjde sig som jaktguide till välbärgade utländska storviltsjägare. Samtidigt blev han känd i hela Norge som uppfödare av svarta älghundar. Bengt Lövsjöli tog fram många bra svarthundar och kom därigenom att påverka rasens utveckling i hög grad. Men det var ytterligare en handfull uppfödare som bar rasen framåt under början av 1900-talet. Trots dessa entusiasters hängivna arbete
blev det aldrig någon fart på aveln och under 1940-talet blev svarthunden förbigången av gråhunden. Under 1950-talet var norsk älghund svart nästan försvunnen men lyckligtvis bidrog några få entusiaster till att den fortfarande existerar. Under de senaste 20 till 30 åren har seriösa uppfödare fört arvet vidare. Även om man i stort sett, med några få undantag, hållit den frisk och fri från sjukdomar och ärftliga defekter, har den aldrig blivit särskilt talrik. Dock har det, under det senaste årtiondet blivit fler och fler hundar som utvecklat HD. Det är lätt att det uppstår problem med en så smal avelsbas som svarthunden har idag. Det registreras bara ett hundratal valpar per år. Vissa röster säger sig vilja tillföra rasen nytt blod genom att para in närstående spetshundraser. Hur som helst, så är hundrasen beroende av entusiastiska och kunniga uppfödare om den i framtiden ska överleva som självständig hundras. Idag anlitas avelsrådet i Norge till omkring två tredjedelar av parningarna i rasen och de konsulteras även när svenska hundar ska paras. Utseende: Norsk älghund svart är
en typisk spetshund och den minsta av älghundsraserna. Den ska vara kvadratiskt byggd, ha upprättstående öron och svansen upprullad över ryggen. Den ska ha slät åtliggande, glänsande svart päls och den ska vara spänstig, atletisk och ha stolt resning. En hanhund ska vara mellan 46 och 49 centimeter med en idealhöjd på 47. Tikens mankhöjd ska ligga
mellan 43 och 46 centimeter med en idealhöjd på 44. Rörelserna skall vara lätta och effektiva, sedda framoch bakifrån ska de vara parallella. Sjukdomar: Rasen anses vara en
frisk ras med bra mentalitet. Det förekommer en låg frekvens av höftledsdysplasi (HD). Svarthundar i Sverige: Efterfrågan
på norsk svart älghund ökar i Sverige idag, mycket på grund av vargens återkomst i jaktmarkerna. De få kullar som föds motsvarar inte efterfrågan. Många vänder sig då mot Norge men även där kan det ta lång tid innan man hamnar överst på en valplista. De senaste åren har registreringarna i Sverige minskat med mer än det dubbla. 2010 registrerades 34 hundar i Sverige, året därpå sjönk antalet till 21 och 2012 registrerades bara 14 svarthundar i Sverige. Dessa siffror antar man, från rasklubbens sida, kommer att öka. Eftersom individerna i Sverige är så pass få och att kännedomen om rasen i Norge är stor har Svenska Älghundsklubben överlåtit avelsrådgivningen och kontrollen av rasen till norrmännen. Egenskaper och karaktär: Bra in-
divider har ett lugnt och behagligt temperament vilket gör den till en trevlig familjehund. Den är inte aggressiv och slåss inte med andra hundar invid död älg. Den är hängiven och knyter starkt an till sin familj.
Den ska vara modig, energisk och framåt och det är en hund som kan skälla en del om den står i hundgård eller lina. Det är också en bestämd hund som kan bli egenrådig om den inte uppfostras eller behandlas rätt. Den svarta älghunden kräver motion och om den får det är det relativt lätt att hålla den i form. Om man redan i valpstadiet ofta tar med den ut i skog och mark, lägger man grunden till en god jaktkamrat. Jakt: Även om den norska svarta älg-
hunden genom tiderna använts som löshund är det i första hand som ledhund som den blivit känd. Rasens anhängare hävdar att den är särskilt lämpad för ledhundsjakt eftersom den tydligt markerar när älgen är nära. Under jakten går hunden på vindvittring och rör sig försiktigt och tyst i terrängen. Den söker sig upp på stubbar och höjder för att känna av vittring och ska ”ta höjd” när den letar älg. Vissa individer markerar att älgen är nära genom att rulla sig på marken, andra sätter sig ned och det finns individer som nästan uppför sig som en stående fågelhund och stannar med lyftad tass. Vissa jägare menar att när älgen under ledhundsjakt stöts så buktar älgen som ett rådjur vilket aldrig skulle ske med löshund. Text och bild: MARI NÄLSÉN