Mönsteråsbarn - Mitt liv på Åsen och andra ställen

de iskalla hårda pepparkornsögonen se sadisten och den blivande kvinnomisshandlaren.

Det var ändå Ruffe och Älling som jag fruktade mest, men de agerade utifrån mer nyckfulla galenskaper. Mina farhågor visade sig till en början obefogade eftersom det var svårt för dem att komma åt mig. Så länge jag gick på mina lektioner och höll mig till andra i klassen så vågade de inte ge sig på mig. På rasterna var vi oftast inne och bara jag höll mig i kapprummet så var chanserna goda att klara mig helskinnad. Däremot gällde det att undvika att bli ensam med dem i någon av de korridorer där klassrummen låg.

Det fanns också vuxenfria zoner där mobbarna fick fritt spelrum. Varje termin fick man välja något av hobbykaraktär som för de flesta blev ett par timmars välkommet avbrott från det vanliga plugget. Aktiviteterna gick under benämningen ”Fritt valt arbete”, men kunde lika väl ha kallats ”Fri mobbning”.

En av mina favoritsporter var bordtennis, så det blev mitt val.

Problemet var bara att Ruffe och Älling också hade viss fallenhet för spelet och därför valt samma aktivitet. Bordtennisen gick av stapeln på fritidsgården Solhem och skolan hade engagerat någon föreningsmänniska som skulle ha lite koll på oss. Det hade han inte. Ledaren var i princip aldrig närvarande, utan såg väl sin chans att få lite ersättning utan att behöva göra annat än att låsa upp lokalerna. Vi var helt utlämnade åt oss själva och mina plågoandar fick nu tillfälle att blomma ut i frihet.

Ruffe försökte hela tiden provocera fram slagsmål genom att rikta slag mot mina armar och väsa: ”Ska vi slåss?”. Det värsta jag visste var emellertid när han smög sig på bakifrån och tog strypgrepp som var helt omöjliga att ta sig ur. Så där stod jag 157