Page 1

På Åsen En resa genom tidernas Mönsterås

Jonny Nilsson


PÅ ÅSEN En resa genom tidernas Mönsterås

Jonny Nilsson


Kaninbackens förlag Tryckort Mönsterås ISBN: 978-91-637-6290-1 Andra reviderade utgåvan 2014 Första utgåvan utgiven på Recito förlag 2011 med annan typsättning Omslagsbild: Det äldsta kända gatufotografiet från Storgatan i Mönsterås från omkring 1875. © Jonny Nilsson


Innehåll

Till läsaren…………………………………………………………………..6 Förord till andra utgåvan 2014…………………………………………...8 1. 2. 3. 4. 5.

Från Mielstadahass till Mönsterås……………………………………9 Sjöröveri mellan Munsterszund och Calmerszund år 1365………12 Kan Källarholmens mystik skingras?................................................14 Den märkliga gravstenen vid Kronobäck………………………….18 ”Kalmar stad till stor skada och försvagelse” – Mönsterås på 1500- talet I……………………………………………………………23 6. Lasse Skräddare och Ragnill Skomakare – Mönsterås på 1500-talet II…………………………………………………………...26 7. Mönsterås – en liten stad på 1600-talet……………………………..32 8. ”Ähr hele socknen af fienden afbrent”. Danskarnas eld i Mönsteråsbygden under Kalmarkriget…………………………….35 9. Myten om huset som danskarna skonade på Lövö……………….38 10. Kring den Modéerska handelsgårdens äldsta historia………..….42 11. Den franske löjtnanten stack kniven i handlare Grenmans bröst…………………………………………………………………...46 12. Morianen på Kråkerum……………………………………………...48 13. Milstenen………………………………………………………………51 14. ”ej heller är det i dessa trakter sällsynt, att man finner verkliga skönheter” - Två främlingar i Mönsterås på 1800-talet…………..54 15. Den seglivade vargen………………………………………………...57 16. Flickan som riskerade stockestraff………………………………….59 17. Tingsplats Mönsterås – avrättningsplats Kuggås…………………63 18. Den sista avrättningen på Kuggås – rånmord och förgiftade våfflor………………………………………………………………....70


19. ”Ge den djäfvulen Hultman ett rapp!” – ett dråp i Fliseryds socken 1839…………………………………………………………...73 20. När hav blev hamn…………………………………………………...80 21. Storgatan kring sekelskiftet 1900…………………………………....82 22. De mördade barnen spökar än vid Riskastet……………………...84 23. Huset där Herren gav och Herren tog – Mönsterås epidemisjukhus och BB……………………………………………………………..87 24. Skonerten Jennys öden……………………………………………….92 25. Briggen Maria av Mönsterås………………………………………...94 26. Ett morddrama i Älgerum 1916……………………………………..96 27. De mystiska gravstenarna i skogen………………………………...98 28. Herrstorps tegelbruk under 200 år………………………………...101 29. Mönsterås AIF – en bortglömd idrottsförening……………….....105 30. Folkparken som försvann…………………………………………..109 31. Roxy – en klassisk biograf i Mönsterås……………………………122 32. Mönsterås korvkiosker……………………………………………..127 33. Lennart Holm drev Holms kiosk i över 30 år………………….…131 34. Fruktan – över 50 år i samma hus…………………………………137 35. Bingbergs järnhandel……………………………………………….139 36. Mordet i Bingbergs backe…………………………………………..142 37. När Gud förvandlade brännvin till vatten…………………..……144 38. Kurt Nilsson - ett arbetsliv i folkhemmets skugga………………145 39. Utedasset dolde en militärbunker………………………………....152 40. När kalla kriget nådde bygden – fält 83 vid Ålem……………....156 41. Dramatiskt flyghaveri utanför Mönsterås 1950………………….158 42. Försvunna bensinmackar i Mönsterås…………………………….161 43. Barndomsminnen från Torget……………………………………..169 44. När rivningshysterin drabbade Mönsterås……………………….182 45. Mönsteråsaffären I – Framgångsår och fartblindhet…………….187 46. Mönsteråsaffären II - "Det skandalomsusade kommunalkontoret i Mönsterås"………………………………………………194 47. Mönsteråsaffären III – Tingsrätten dömer………………………..202 48. Myten om kommunalrådet från Ingenstans – Så kom Centerpartiet till makten i Mönsterås………………………………….....210


49. 1980 – året när mönsteråsarna började äta pizza och ta ut pengar från en automat…………………………………………….213 50. Den 8 oktober 1983 - dagen då klyschan blev sann……………...215 51. Oknöfestivalen 1980-1992…………………………………………..217 52. ”Här Mås i Mönsterås”……………………………………………..221 53. Ingen kris i befolkningsfrågan……………………………………..223 Käll- och litteraturförteckning Sponsorer


Till läsaren Över 700 år har förflutit sedan Mönsterås för första gången träder fram ur historiens dunkel och möter oss i historiska dokument, även om det bott människor på Åsen under betydligt längre tid än så. Huvudlinjerna av Mönsteråsbygdens historia har tecknats i den sockenbok som utkom 1963, även om alla aspekter av Mönsterås äldre historia naturligtvis inte kunde behandlas. Därutöver har mycket av dagens Mönsterås formats efter 1963, samtidigt som ny forskning har bedrivits. Det finns således goda skäl för att ge sig ut på en ny resa genom tidernas Mönsterås. Officiell historieskrivning har en benägenhet att bli skrytsam med fokus på det iögonfallande och framgångsrika. Det må ha sin plats, men min avsikt har varit att även lyfta fram människor och händelser som blivit kvarglömda i de historiska återvändsgränderna. I denna bok möter vi därför flickan som hotades med skamstraff när hon inte ville lyda sin styvmor, tre utfattiga pojkar som mördades av en arg adelsman, en afrikan i 1700-talets Mönsterås, en förhärdad giftmördare, medeltida mysterier, en bortglömd stad, fotbollsklubbar som spelade på sedan länge igenväxta hagar, nedlagda biografer, mytomspunna korvkiosker, hus som revs för att de stod i vägen för den moderna tiden, en folkpark som försvann, hemliga militärbunkrar, laddad lokalpolitik, en rockfestival på Oknö och mycket annat. Jag har försökt att prioritera ny forskning och obeaktade aspekter av Mönsteråsbygdens historia, även om några artiklar mer sammanfattar ett forskningsläge än bryter ny mark. Vissa artiklar går på djupet, andra fångar mer ett historiskt ögonblick som ändå säger något om sin tid. Titeln ”På Åsen” anknyter till en gammal benämning av Mönsterås, men skall inte tolkas alltför bokstavligt. Artiklarna handlar om Mönsterås med omnejd. Boken utgör ingen sammanhängande historik över Mönsterås, utan består av 53 fristående artiklar - små pusselbitar i ett pussel som aldrig blir färdigt. Vid resans slut går nu mina tacksamma tankar till alla som har gjort boken möjlig – Stranda Hembygdsförening som generöst har 6


låtit mig använda arkivet, språkvårdaren Ulf Söderbäck som har varit mig behjälplig med korrekturläsning, Gun-Britt och Bertil Victorsson, Iréne och Åke Eriksson, Lennart Holm, Kurt Nilsson, Curt Sundlöf, Viktor Lund, Ture Räfsgård och Sven-Eric Nelsson som har delat sina minnen, Björn Olsson, Bengt Ljungberg och Thomas Isaksson för goda idéer, Mats Granström, Karl Mauritzson och Efva Löfberg för fotografier, historikern Roger Axelsson som förmedlat sina nya teorier angående Källarholmen och Kronobäck och Peter Danielsson med vilken jag har fått diskutera för boken väsentliga problem. Ett särskilt tack riktas till de sponsorer som har bidragit till bokens tryckning. Du hittar dem i slutet av boken. I tacket innesluter jag även min familj, vars stöd och uppmuntran varit av oskattbart värde under arbetets gång. Mönsterås i januari 2011 – Jonny Nilsson

7


Förord till andra utgåvan 2014 Det har gått tre år sedan den första utgåvan av denna bok utkom och den är sedan länge slut hos förlaget. Många har frågat mig om det inte kommer en nyutgåva. Att ge ut en bok innebär emellertid ett stort ekonomiskt åtagande, varför jag istället har valt att publicera den som E-bok. Denna utgåva är lätt språkligt omarbetad i vissa delar och bildmaterialet är utökat. Därutöver har ny forskning och nya rön möjliggjort att sex artiklar har kunnat omarbetas. I kapitel 7 har Mönsterås stadsprivilegier från 1604 nu fått en komplett översättning. De oklarheter som tidigare fanns är genom omsorgsfull närläsning av den gamla handstilen avlägsnade. I kapitel 17 om Mönsterås tingshus har jag kunnat korrigera det årtal då huset stod färdigt från 1797 till 1800. Detta genom fynd av ett avsyningsprotokoll som visar exakt när huset besiktigades och godkändes för första gången. I kapitel 27 behandlas två mystiska gravstenar som återfunnits i skogen. Tidigare har det varit okänt hur de hamnade där, men den gåtan har inför denna utgåva fått sin lösning. Kapitel 32 om Mönsterås korvkiosker har kompletterats med en korvhandlare på 1950-talet som gick under namnet Korv-Albin. Kapitel 42 om Mönsterås försvunna bensinmackar har kompletterats med fler bensinstationer. Kapitel 43 om torget har utökats med ny forskning och fler personliga minnen.

God läsning! Mönsterås i juli 2014 – Jonny Nilsson 8


1. Från Mielstadahass till Mönsterås Mönsterås i äldre dokument Det som inte förändras under ens egen livstid har en benägenhet att framstå som evigt – som ortnamnet Mönsterås. En närmare undersökning ger emellertid vid handen att det har skrivits på olika sätt genom historien. För att få veta vad namnet egentligen betyder måste vi vända blicken mot medeltiden och se hur det skrevs i de äldsta bevarade dokumenten. Mönsterås omnämns första gången som socken 1309 när Carl Ragnfridsson testamenterar en halv mark till ”hospitali in Mielstadahass”. I dokument från 1326 och 1358 skriver man Myolstadha aas. I andra skrivelser från 1358 kan man se varianten Mölstadhåås där yo har ersatts av ö. Mölstadåås blir den förhärskande stavningen under 1400- och 1500-talet, försvagas under 1600-talet, men lever ändå kvar en bit in på 1700-talet då den används parallellt med andra skrivsätt. Redan 1440 och 1515 finns det emellertid enstaka belägg för att förledens l bytts ut mot n – Mönstadhaas respektive Mönstadhe aas – vilket under 1600-talet utvecklas till Munsterås och Mönsteråås då stad byts ut mot ster. Ett samtida alternativ är Mölsterås som exempelvis används i stadsprivilegierna från 1604. För att summera utvecklingen av stavningen: * Mielstadahass, Myolstadha aas – 1300-talet, särskilt första halvan. * Mölstadhåås, Mölstadåås – mitten av 1300-talet till början av 1700talet. * Mönstadhaas, Mönstadhe aas – 1440, 1515. * Mölsterås – 1600-talets början. * Munsterås, Mönsteråås – 1600-talets början och framöver.

9


Mönsterås betydelse Vi övergår nu till att titta på Mönsteråsnamnets betydelse. Det finns fyra teorier som det kan finnas anledning att granska. Teori 1 – Mönstringsplats På 1600-talet utgick påbud att prästerna skulle nedteckna socknarnas ”gamble antiqviteter”. Så skedde även i Mönsterås där prästen vid 1600-talets mitt redogjorde för bland annat ortens namn. ”Kallas hon Mönsteråås dher uthaf att fordomdag på dhen plattsen, hafver warit hållen Generalmönstringh, eller een munsterplats kallat, såsom efterkommande wilia seija.”, skrev kyrkoherden. Efter att ha konstaterat att Mönsterås under medeltiden hade förleden miel, så kan vi på goda grunder stryka denna teori. Teori 2 – Åsen vid klostret (Klosteråsen) 1600-talsprästen avslutar anteckningen genom att presentera en annan teori med följande ord: ”Eller och sitt nampn bekommit af Cronobäcks cluster”. Vad menade prästen? Eftersom han förmodligen kunde en del latin så stod kopplingen klar för honom. Kloster hette på latin Monasterium, och därifrån är ju inte steget särskilt långt till Mönster-ås, det vill säga klosteråsen. Kronobäcks kloster skulle således ha kunnat ge upphov till ortnamnet Mönsterås. Teorin faller på sin egen orimlighet av två skäl. Dels nämns Mönsterås som socken och ort mer än 150 år innan Kronobäcks kloster fanns (dessförinnan var det hospital). Dels har Mönsterås under medeltiden Miel i förleden, inte Mon eller Mön. Teori 3 – Åsen vid kvarnstället/mjölplatsen Den mest populära och utbredda teorin kopplar ihop Mönsterås med mjöl och därmed indirekt en kvarn, detta mot bakgrund av att Mönsterås förr hade miel/myol i förleden. Denna språkliga betydelse är ännu tydlig inom tyskan och engelskan där kvarn heter mühle och mill. Betydelsen blir i så fall Åsen vid kvarnstället/mjölplatsen. Mellanleden stad, som det skrevs innan det blev ster, betyder plats. Till denna teori ansluter sig i äldre forskning Hjalmar Lindroth (1923), Ivar Modéer (1926) och Lars och Ossian Hildemo (1978).

10


Teori 4 – Åsen vid platsen med den finkorniga jordmånen Den gamla mönsteråsprästen skriver även att Mönsterås fått sitt namn efter byn Mölstad, ”såsom dhe gambla wåre förfäder hafua sagdt...dheraf hafua somlige kallat henne mölstadåås.” Självklart har prästen rätt i detta. Och det finns en teori där man ger förleden i Mölstad en annan betydelse än mjöl/kvarn. I Mönsteråsboken (1963) nämner Åke Domeij att miel kan åsyfta en slags finkornig sandig jordmån (jämför mjäll). Denna teori utvecklas utmärkt av Kjell Johansson i en artikel i Stranda 1999-2000 där han visar att byn Mölstad på medeltiden (1351) kallades Myolstadhum. Myol åsyftar enligt Kjell den finkorniga och lättodlade jordmånen. Mellanleden stadh betyder plats. Slutleden um kan vara ett avkortat rum och skulle i så fall betyda öppen plats. Mot denna bakgrund föll det sig förstås naturligt att kalla den närliggande åsen för Myolstadh aas, vilket då skulle betyda Åsen vid platsen där jordmånen är finkornig. Vilken av de två sistnämnda teorierna som är den riktiga undandrar sig ännu ett säkert bedömande, enligt en aktuell kommentar från professor Staffan Fridell vid Uppsala Universitet. Kanske kommer språkvetenskapen en dag att definitivt lösa gåtan. Än så länge får vi leva med bryderiet och kanske våndan att välja Åsen vid kvarnstället eller Åsen vid den finkorniga jordmånen.

11


2. Sjöröveri mellan Munsterszund och Calmerszund år 1365 Sjöröveri 1365 Att passera farleden utanför Mönsterås kunde i äldre tider vara förenat med vissa icke försumbara risker. Och det är inte farliga grund jag har i åtanke, utan sjörövare. Det äldsta kända, och i tidigare forskning obeaktade, exemplet på sjöröveri är från medeltiden. År 1365 överfölls ett Hansaskepp av sjörövare mellan "Munsterszund"1 och "Calmerszund". Den drabbade var borgaren Ditlev Utdrank och hans skepp från Lübeck. Angriparna, som angavs vara folk från "Novum Castrum" (det nya slottet), fråntog honom både skepp och gods. Genom några människors böner återlämnade de emellertid godset men behöll skeppet som senare användes för att attackera ett annat skepp från Reval, men där lyckades besättningen värja sig genom att hugga av ett ankare och en ankarlina som de behöll. Ditlev Utdrank begärde senare att få tillbaka ankaret och linan, vilket gav upphov till den medeltida notis som gör att vi vet något om händelsen. Sjöröveri var inget ovanligt Sjöröveri var ingen ovanlig sysselsättning i medeltidens Östersjön. Det förekom både klassisk piratverksamhet och "lagligt" sjöröveri. I det senare fallet hade man fått ett så kallat kaparbrev med tillåtelse att kapa fiendens skepp under krig. Men det var inte heller ovanligt att höga herrar skaffade sig förmögenheter genom sjöröveri. Ett exempel är stormannen Ivar Axelsson Tott som under några år på 1400talet använde sig av Borgholms slott som utgångspunkt för sitt sjöröveri. Två hundra år senare var det Gustav Adolf Skytte som använde Strömsrum som bas för sin och Gustaf Drakes piratverksamhet. 1

Beteckningen "Munsterszund" (även omnämnt 1372) betecknar sannolikt norra delen av nuvarande Kalmar sund.

12


Vem låg bakom? Frågan är vem som låg bakom sjöröveriet 1365. Sverige var vid denna tid instabilt. Upproret mot kung Magnus Eriksson och de strider som följde kan ha skapat en kaotisk situation som befrämjade sjöröveri. Kan man rent av tänka sig att Magnus Eriksson hade sanktionerat angrepp mot Hansans skepp? Hansan stod ju nye kungen Albrekt av Mecklenburg nära. Sjörövarna påstods vara folk från "Novum Castrum", det vill säga det nya slottet. Men vad åsyftades? Kan piraterna ha kommit från Borgholms eller Kalmar slott? De var förvisso inte helt nya, men hade kanske byggts ut på ett sätt som gjorde att de framstod som nybyggda. Det finns omständigheter som gör att angrepp därifrån ändå framstår som osannolika. På Borgholm satt just Hansan åren omkring 1365. De angrep knappast sina egna. På Kalmar slott bör den tyskvänlige Albrektvännen Bo Jonsson Grip eller hans undersåtar ha suttit, vilket torde utesluta sjöröveri även från Kalmar. Sannolikheten för att ”Novum Castrum” åsyftade en nybyggd liten borg eller försvarsbyggnad mellan Mönsterås och Kalmar är nog också ganska liten, även om man skulle kunna tänka sig platser som Björnö norr om Kalmar eller Strömsrum där det fanns kastaler vid Alsteråns mynning på 1300-talet. Det enda nybyggda slott som i själva verket torde kunna komma ifråga vid denna tid är Stegeholm vid Västervik. Det var visserligen inte färdigbyggt ens 1370, men byggnationen hade säkert påbörjats redan 1365.2 Det kan emellertid finnas anledning att ifrågasätta hela historien. Eftersom det bör ha varit den drabbade Ditlev Utdrank som återgav händelseförloppet, så infinner sig onekligen lätt en misstanke att han själv lät utöka sina handelsintäkter med lite sjöröveri. Kanske lät han själv anfalla skeppet från Reval, och när de lyckades kapa av hans ankare, så måste han försöka rädda sitt eget skinn, varpå han hittade på historien om sjörövarna som tog hans skepp, men lämnade tillbaka godset. Det senare verkar förövrigt högst osannolikt och man anar en i panik hopsatt efterhandskonstruktion. Det är i alla fall en berättigad gissning, även om vi inte kan utesluta att Ditlev var en hederlig man som berättade precis hur det hade gått till. 2

Hypotesen framförd av historikern Roger Axelsson.

13


3. Kan Källarholmens mystik skingras?

Mytomspunna Källarholmen På Källarholmen i Lyckefjärden utanför Mönsterås kan man se lämningarna efter en medeltida bosättning. Platsen har fått ett skimmer av mystik omkring sig, trots att vi i själva verket vet en hel del. Vid Källarholmen finns brostolpar som enligt en dendrokronologisk undersökning kan dateras till vintern 1348/1349. Träkolsfynd från boplatserna ger en datering mellan 1270-1430. Man kan alltså relativt säkert fastslå att platsen var bebyggd och användes under 1300-talet. Källarholmen var otvivelaktigt bebodd av en adelsman och hans tjänstefolk. Idag har vassen tagit över den inre delen av Lyckefjärd,

Spår efter adelsmannens hus på Källarholmen. (Foto: Jonny Nilsson)

14


men på medeltiden var holmen omgiven av vatten, vilket tillsammans med närheten till farleden i Kalmar sund, gjorde Källarholmen till en strategisk boplats både ur handels- och försvarssynpunkt. Idag kan man se källaren efter ett stort hus där adelsmannen bodde, samt spår efter ett antal mindre hus avsedda för tjänstefolk och djur. Även två brunnar finns kvar. Till fastlandet gick en 150 meter lång och 4 meter bred bro. Så vad är det som är så mystiskt? Jo, Källarholmen omnämns inte i bevarade medeltida dokument och därmed vet man inte heller vem som bodde där. Låt oss ändå göra ett försök att skingra mystiken. Källarholmen kan ha ingått i Gloholmarna Att Källarholmen inte omnämns i medeltida dokument är inte särskilt egendomligt. Platsen hette inte Källarholmen när den var bebodd, utan fick sitt namn betydligt senare, när boplatsen var övergiven och endast den gamla källaren fanns kvar. Så vad hette holmen under medeltiden? Arkeologen Ola Kyhlberg har framfört teorin att Källarholmen ingick i Gloholmarna som omtalas som tingsplats för lagmän från Småland och Östergötland i medeltida dokument. Flera av bygdens stormän passar onekligen bra in i sammanhanget. Nils Turesson (Bielke), med anknytning till närbelägna Kråkerum, var lagman och riksråd som under lång tid stod kung Magnus Eriksson nära. Även lagman Israel Birgersson (Finstaätten) ägde många gårdar i bygden. Det spekuleras i att flera av rikets höga herrar kan ha samlats på holmen när man skulle besluta om 1300-talets nya lands- och stadslag, vilket inte alls förefaller osannolikt. Vem bodde på Källarholmen? Men vem bodde egentligen på Källarholmen? Om detta vet vi inget. Finns det måhända någon adelsman som man på goda grunder kan koppla till Källarholmen vid 1300-talets mitt? Historikern Roger Axelsson gjorde mig uppmärksam på att Nils Turesson (Bielke), som hade sin sätesgård vid Rostockaholme i Algutsboda socken, gifte om sig ungefär samtidigt som bron till Källarholmen synes ha tillkommit vintern 1348/1349. Hans nya hustru, Margareta Matsdotter (Sparre) omtalas nämligen första gången 9/10 1348. Det ger upphov till frågan huruvida Källarholmen kan ha varit

15


Nils Turessons första boplats vid kusten när hans godsinnehav försköts hit som en följd av det andra giftermålet? Bielke och Kråkerum Äldre uppgifter, som bland annat återges i Mönsterås sockenhistorik, om att Nils Turesson hade anknytning till Kråkerum redan via sitt första äktenskap med en syster till Erengisle Sunesson (Båt), finns det inga som helst belägg för, varför påståendet inte kan ges större värde än en gissning. Nils Turesson var förvisso bröllopsgäst på Kråkerum 1343 när Nils Hemmingsson (Lejonansikte) och Ingeborg Ulfsdotter (Ulv) gifte sig, och 1352 var han medbeseglare av ett brev utfärdat på Kråkerum, men det finns inget som tyder på att han ägde eller bebodde Kråkerum redan vid denna tid. Det är först vid sin död 1364 som delar av Kråkerum omtalas i Nils ägo. Men det utgör inget belägg för att Kråkerum var Bielkarnas sätesgård. Det är först vid 1400talets början som man med full visshet kan konstatera att någon Bielke verkligen bor på Kråkerum. Bielke och Källarholmen Så var bodde egentligen Nils Turesson åren närmast efter sitt andra äktenskap omkring 1348 om han inte bodde på Kråkerum? När han via sin nya hustru utökade sitt godsinnehav, så valde han kanske att bosätta sig på Källarholmen, i närheten av Kråkerum som hans hustru var delägare av. Kanske var det han som kort efter giftermålet lät anlägga en ny bro till Källarholmen. Ett intressant sammanträffande, och möjligen ett indicium, är att Bielkes gamla sätesgård vid Rostockaholme uppvisar husgrunder och en källarruin av samma storlek som på Källarholmen. Bielke gör Kråkerum till sätesgård När så Nils Turessons hustru dog redan 1349/1350 så ärvde hennes son större delen av Kråkerum. När sonen sedermera dog, ärvde Nils Turesson sin del av Kråkerum. Därmed är det inte säkert att han bodde på Kråkerum vid sin död 1364, även om han vid det laget sannolikt ägde större delen av byn. Nils Turessons arvingar förefaller dock efter hand ha gjort Kråkerum till Bielkeättens centrum, även om det skulle dröja ända till 1395 innan de köpte ut Mats Gustavsson (Sparre), kusin till Nils Turessons andra hustru. Därmed bör Källar-

16


holmen ha spelat ut sin roll och så sakteliga övergivits till förmån för Kråkerum. Sammanfattning I tidigare forskning har man utan belägg placerat Bielkeätten på Kråkerum redan vid 1300-talets mitt eller, i vissa fall, ännu tidigare. I själva verket vet ingen med säkerhet var Nils Turesson (Bielke) bodde från 1340-talets slut till sin död 1364. Källarholmen kan mycket väl ha varit den platsen – i så fall ätten Bielkes första boplats vid kusten innan man via arv och köp fick Kråkerum i sin hand. Det skulle i så fall förklara Källarholmens tillsynes korta glansperiod. Hypotesen är väl förenlig med teorin att Källarholmen ingick i Gloholmarna där lagmän hade sin samlingsplats. Vad passade väl bättre än att man träffades där riksrådet och lagmannen Nils Turesson (Bielke) själv bodde.

17


4. Den märkliga gravstenen vid Kronobäck Den märkliga gravstenen Vid Kronobäcks klosterruin strax utanför Mönsterås återfanns i samband med restaureringen 1945-1946 en gravsten efter riddaren och riksrådet Laurens Axelsson (Tott), verksam i 1400-talets Danmark och Sverige. Gravstenen har under alla år utgjort ett mysterium. Laurens Axelsson hade så vitt man vet ingen uppenbar koppling till bygden, utan var vid sin död 3 maj 1483 (på gravstenen står felaktigt 1482) hövitsman på slottet Raseborg i södra Finland, som då utgjorde en del av det svenska riket. Så varför blev han begravd vid Kronobäck?3 Det var ju brukligt att bli begraven på en plats som man hade anknytning till. Kalmar Läns Museum anger att han skulle ha varit på resa och avlidit i närheten av Kronobäck. De anför emellertid inga belägg för påståendet, som nog är att betrakta som en fri hypotes i brist på alternativ. Medeltidshistorikern Roger Axelsson har gjort en nytolkning av ett medeltida dokument som kastar nytt ljus över mysteriet med Laurens Axelssons gravsten. Men låt oss först i korthet betrakta Laurens Axelssons liv. En av Axelssönerna Laurens Axelsson hörde till de berömda Axelssönerna och var son till det danska riksrådet Axel Pedersen (Tott) och hans hustru Ingeborg Ivarsdotter. Han var följaktligen av en släkt med stort inflytande som hade förtrogna förbindelser med kungamakten i den nordiska unionen. Familjen hade sitt centrum i Skåne och på Själland, men förfogade också över ägor i Sverige, varför det föll sig naturligt med en unionsvänlig hållning. 3

Det finns en liten möjlighet att Laurens inte är begravd vid Kronobäck och att stenen istället utgör en minnessten. Det förändrar dock inte grundfrågeställningen om Laurens koppling till bygden.

18


Laurens Axelssons (Tott) gravsten vid Kronobäcks klosterruin. Stenens text lyder: ”Herrens år 1482 på helge kors dag (3 maj) dog herr Laurens Gudn hans själ nåde”. (Foto: Stranda Hembygdsförening).

På Raseborg i södra Finland Laurens exakta födelseår är okänt, men han omtalas som omyndig 1442 och 1447. 1459 har han blivit riddare och 1465 omnämns han som danskt riksråd. Unionsstriderna orsakade snabba omkastningar och 1471 har han blivit svenskt riksråd. Även om han ägde jord på 19


Själland, i Södermanland, Östergötland och Östra härad i Småland, så är det framför allt med Finland han förknippas. Från 1468 och fram till sin död 1483 var han hövitsman på Raseborg i södra Finland. En kusin till Bielke och resa till Kalmar Av visst intresse kan vara att Laurens i sitt andra äktenskap var gift med Karin Eriksdotter Niepertz som var kusin till Ture Turesson (Bielke). Där finns måhända en, om än långsökt, koppling till Kronobäck eftersom Bielkarna satt på det närbelägna Kråkerum. Det torde också stå klart att han besökte Kalmar 1482 i samband med förhandlingar efter kung Kristian den förstes död. Förmodligen skulle han även ha varit med på mötet i september 1483, men avled i maj dessförinnan. Därtill är det att gå för långt att påstå att han dog under en resa till Kalmar. Laurens dog ju i maj och mötet var på hösten.4 Varken resan till Kalmar eller äktenskapet med en kusin till Ture Turesson (Bielke) borde utgöra skäl nog för att bli begraven vid Kronobäck. Så vilka är då de nya rönen i frågan? Den medeltida anteckningen I Riksarkivet finns en liten medeltida odaterad anteckning från 1470talet som kan bringa nytt ljus över gravstenens placering.

Anteckningen lyder (moderniserad stavning): ”Item till minnes om åtta sin xx (160) nobler som min salig far, gud hans själ nåde löste Strömsrum och Strömsrums ägor igen av herr Axils arvingar.” (Foto: Roger Axelsson)

Lappen ligger instucken i en räkenskap för sätesgården Fågelvik i Tjust, som Kristina Karlsdotter (Bonde) ärvt efter sin far Karl Knutsson (Bonde). Det finns alltså skäl att tro att anteckningens jag är Kris4

Hypotesen att Laurens dog i Kronobäckstrakten under en resa skulle möjligtvis kunna stämma om Laurens tänkte bevista kung Hans kröning i Köpenhamn den 18 maj. Då skulle det kunna vara rimligt att Laurens befann sig vid Kronobäck dödsdagen den 3 maj.

20


tina Karlsdotter och att den ”salig far” som omnämns är Karl Knutsson. Vilken är då kopplingen till Laurens Axelsson? ”Herr Axils arvingar” I tidigare forskning har man tolkat texten som att det står ”herr Nils arvingar”. Men det kan inte råda någon tvekan om att det faktiskt står ”herr axils arvingar”. Det skulle i så fall betyda att en herr Axel har innehaft Strömsrum som pant av Kristina Karlsdotters far Karl Knutsson (Bonde) och att Karl Knutsson sedermera har löst tillbaka Strömsrum av herr Axels arvingar. Vem var herr Axel? Vem var denne herr Axel som hade Strömsrum som pant? Egentligen finns det bara en Axel som kan komma ifråga – Axel Pedersen (Tott), det vill säga Laurens Axelssons far! Sveriges medeltida personnamn är tämligen väl utredda, vilket gör att man snabbt kan kontrollera de alternativ som finns. Förvisso omnämns på 1440-talet en väpnare vid namn Axel Lawesson, bosatt i Broby i norra Skåne (Danmark), men han kan knappast komma ifråga eftersom titeln ”herr” användes exklusivt för kyrkoherdar och riddare, inte för väpnare. Den enda Axel på 1400-talets mitt som var riddare och kallades ”herr” var Axel Pedersen (Tott). Strömsrum som pant Karl Knutsson (Bonde) förfogade förmodligen över Strömsrum efter att hans mor avlidit 1429. Kanske var han också förmyndare över sin halvsyster Birgitta Stensdotter (Bielke). Högst sannolikt låg Strömsrum oskiftat fram till 1453 då man genomförde ett större arvskifte varvid Karls halvsyster Birgitta övertog Strömsrum. Men dessförinnan, ett antal år mellan 1430-1446, bör således herr Axel Pedersen (Tott) ha innehaft Karl Knutssons Strömsrum som pant. När Axel dog 1446 övertogs panten av hans barn, bland andra Laurens. Karl Knutsson lyckades dock lösa tillbaka Strömsrum någon gång före sin död 1470, kanske redan före arvskiftet 1453. Var Strömsrum och Kronobäck Laurens barndomsbygd? Om denna tolkning stämmer så faller alla pusselbitar på plats. Ponera att Laurens Axelssons far förfogade över Strömsrum när Laurens var liten. I så fall kan han mycket väl ha tillbringat en del av sin barn21


doms somrar där; sprungit omkring barfota i det mjuka gräset, lekt riddarlekar i Strömsrumsskogen, badat i Alsteråns svarta kalla vatten och inte minst – besökt hospitalet och kyrkan (sedermera klosterkyrkan) i Kronobäck endast någon mil från Strömsrum. Och i den bygd han tillbringade en del av sin barndoms dagar, ville han kanske också bli begraven. Slutord Den mystiska gravstenen vid Kronobäck efter Laurens Axelsson (Tott) har länge gäckat oss. I och med Roger Axelssons omtolkning av en medeltida anteckning så har Laurens fått en starkare anknytning till bygden. Kanske var Strömsrum barndomens lekplats. I så fall var Kronobäck måhända barndomens böneplats som efter fullbordad livsgärning blev begravningsplats.

22


5. ”Kalmar stad till stor skada och försvagelse” Mönsterås på 1500-talet I 1500-talets Sverige Att förändringens vindar svepte över Sverige på 1500-talet undgick knappast någon – nya skatter och pålagor, ett nytt slags kristendom och så en ny kung av ätten Vasa. Gustav Vasa lade med fast och ibland brutal hand grunden för det Sverige som under nästa århundrade skulle bli en stormakt. Kung Gustav må därför kallas landsfader i äldre skolböcker med centralmaktsperspektiv, men i 1500-talets Mönsterås hade han knappast några vänner. Jag ska försöka förklara varför. Kyrka, marknadsplats och ting Hur ska vi föreställa oss Mönsterås på 1500-talet? I äldre litteratur brukar man lyfta fram Mönsterås betydelse som församlingscentrum, marknadsplats och tingsställe, vilket förstås är helt riktigt. Mönsterås var platsen där man gick i kyrkan, skötte affärerna och löste sina tvister. Mönsterås framväxt under medeltiden kan knytas till dessa funktioner. Utvecklingen kan också ses mot bakgrund av ett historiskt skede där stormannaätter och kyrkan lät uppföra maktcentra i form av gårdar, försvarsanläggningar, kyrkor och hospital. Denna utveckling gick hand i hand med kungamaktens strävan att stärka kontrollen och försvaret av kusten. Flera av de herrar som slog sig ned i bygden tillhörde rikets ledande skikt. Mönsterås var kanske inte ens den viktigaste platsen, utan snarare Kråkerum där ätten Bielke huserade. Men Bielkarna hade förstås intresse av en bra hamn och såg till att skaffa sig tomter på Mönsterås, samtidigt som bygdens bönder och hantverkare hade behov av en plats där de kunde avyttra sina produkter och sälja sina tjänster. Möjligen kom en tidig järnhantering i Småland på 1100- och 1200talet också att gynna Mönsterås. På 1500-talet var trävaror och tjära

23


de viktigaste produkterna som avsattes vid handelsorterna utmed kusten. Två hinder för utveckling Om medeltiden var en tid av expansion i Mönsteråsbygden, låt vara att den led dramatiska avbräck till följd av digerdöden och andra pester, så kan man på goda grunder hävda att de första årtiondena av 1500-talet var bekymmersamma. De två enskilt viktigaste hindren för utveckling hette krig och Gustav Vasa. "en skalkahop" från Mönsterås 1506 och 1507 skall Mönsterås ha bränts av fienden i samband med Sturetidens stridigheter, och några årtionden senare var det dags för Dackeupproret där Mönsteråsbygdens invånare var synnerligen aktiva. 1543 kallade så kungens fogde till ting i Mönsterås. Gustav Vasas fribrev från den 24 augusti lästes upp och allmogen fick lova att vara kungen trogen. Ändå klagade kungen året efter Dackes död, att det särskilt i Högsby, Fagerhult, Mölstadås och Mörlunda fanns ”ännu en skalkahop5”. Hövitsmannen Anders Smålänning befalldes därför att skicka några knektar för att göra slut på oroligheterna. "Kalmar stad till stor skada och försvagelse" Bönderna hade förstås goda skäl för att tycka illa om Gustav Vasa på grund av alla nya skatter och pålagor. Men kungen bör ha varit illa sedd i Mönsterås även av andra orsaker. Gustav Vasa försökte nämligen stoppa all handel utanför städerna. Vid Gustav Vasas besök i Kalmar 1524 förbjöds all den olaga handel som bedrevs i Vetlanda, Mönsterås, Eksjö, Vimmerby, Pata och Avaskär, ”Kalmar stad till stor skada och försvagelse”. Detta förbud upprepades för Mönsterås och Pata 1527 och 1532 då befolkningen tvingades välja mellan att upphöra med sitt yrke eller flytta till Kalmar. Upprepade förbud senare under 1500-talet tyder på att mönsteråsarna inte rättade sig efter kungens direktiv. Till Kalmar var det alldeles för långt och de var inte beredda att ge upp sin frihet att bedriva handel. På 1570-talet lät Johan III starta upp en skeppsgård vid Drakenäs strax utanför Mönsterås. Under varvets korta livsperiod på drygt tio

5

Skalk är ett gammalt ord för skurk, ogärningsman etc.

24


år byggdes två stora skepp – Wasa (I) och Draken. Man kan förmoda att verksamheten gav Mönsterås ett uppsving. Agerade som stad redan 1599 Vid 1500-talets slut var Mönsterås ett litet samhälle på omkring 40-60 invånare, barn inkluderade. Orten omfattade de centrala delarna av dagens Storgatan, ungefär från Höjdens hotell i norr till Britts mode i söder och sluttningen ner mot Mönsteråsviken. 1599, fem år innan Mönsterås fick stadsprivilegier, agerade Mönsterås faktiskt som vore man stad eftersom man deltog i städernas utskylder till Kronan med fem mark för borgläger. Så krig och besvärliga kungar till trots hade Mönsterås ett ganska bra utgångsläge när det nya århundradet tog vid.

25


6. Lasse Skräddare och Ragnill Skomakare Mönsterås på 1500-talet II Den som vill försöka få en bild av vilka som ägde och bebodde tomterna i Mönsterås under 1500-talet stöter ganska snart på problem. Några idealiska källor finns inte. Tidens jordeböcker, de så kallade landskapshandlingarna, tar inte upp alla tomter, utan som regel endast krono- och kyrktomter. Frälsets, det vill säga adelns, tomter upptas bara undantagsvis när det gäller orter av Mönsterås karaktär. Ändå vet vi att adeln ägde tomter på Åsen eftersom de ibland upptas i adelns egna jordeböcker. Om vi sammanställer de källor som finns framträder ändå en tämligen tydlig bild vad gäller tomternas ägare på Mönsterås under 1500-talet. Kronans och kungens tomter Kungen innehade fyra tomter. Sannolikt är det samma tomter som vid 1300-talets mitt upptas i jordeboken efter Israel Birgerssons (Finstaätten) efterlämnade gods. Minst tre av tomterna gick sedan via arv vidare till Sten Sture och upptas i hans jordebok från 1400-talets slut. Därifrån gick tomterna vidare till Gustav Vasa och hans arvingar på 1500-talet. Adelns tomter Bielkeätten ägde mellan fyra och åtta tomter. Vid 1500-talets början förefaller Bielke ha haft fyra tomter på Åsen. 1578 nämns sex tomter med hus och en ödegård där Kalmar borgare hade byggt en köpmannabod. Vid 1600-talets början innehade man åtta tomter. 1498 hade ätten Moltke en gård som räntade 2 pund smör och beboddes av Håkan Djure. 1560 upptas två tomter i Birger Nilssons (Grip) och hans hustrus Brita Joakimsdotters (Brahe) jordebok. Den ena är Mönsterås Klockaregård. 1592 nämns en Per Persson som hade en tomt i Mönsterås med köpebrev från 1557. Han klagade dock på

26


att en Lyder Persson och hans arvingar hade innehaft tomten i över 30 år. Sammantaget förefaller adeln ha haft omkring tio tomter på Åsen. Kyrkans tomter Kyrkan hade tre tomter, samt utjorden Klockarehorvan. Klostertomter Tre klostertomter/utjordar anges under 1500-talet – sannolikt samma tomter som nämns i medeltida dokument. 1378 ger Erengisle Sunesson (båt) jord i Mönsterås, som räntar 3 öre till Vadstena kloster. 1447-1502 har Vadstena kloster två små ägor, som 1502 är i en tomt, med räntan 2 örtugar. Även hospitalet, sedermera klostret, söder om Mönsterås uppges ha en horva 1447-66. Denna ligger senare under Åsevad, för att sedan skrivas till Mönsterås igen. Klostertomterna registreras som sådana även sedan kungamakten stängt alla kloster. Låt vara att Gustav Vasa skonade Vadstena kloster något längre än andra kloster. Tomterna torde därmed egentligen tillhöra kronan, som i sin tur ibland kunde låta adelsmän få dem. Skattetomter Fram till 1500-talets mitt upptas två skattegårdar i Mönsterås, det vill säga gårdar som bönderna själva ägde. Den ena skrivs från 1550-talet ömsom under Högemåla ömsom under Mönsterås, medan den andra försvinner oförklarligt från längderna. Totalt sett förefaller Mönsterås ha haft omkring 20 tomter på 1500talet. Som en jämförelse kan anföras Mönsterås på 1700-talet som då hade närmare 40 tomter. De flesta av tomterna torde ha varit bebyggda, även om några periodvis låg öde. Många av tomterna hade säkerligen också små åkertegar och ängspartier. Älvsborgs lösen 1571 Vilka människor var det som bodde i Mönsterås på 1500-talet? Jordeböckernas uppgifter är ofullständiga och ger bara små glimtar av befolkningens sammansättning. Älvsborgs lösens uppbördslängd från 1571 ger emellertid en tämligen fullständig förteckning över befolkningen (i alla fall i antal hushåll räknat) eftersom i princip alla hushåll

27


skulle vara med och betala extraskatten. Enligt Älvborgs lösen fanns följande hushåll i Mönsterås: Suen Arvidsson – hr Thures tienare. Silver. 3 ¼ lodh. Anders Hockansson, ibidem. Silver. 5 lodh. Jöns Holm, ibid. penningar 13. Oluff Månsson, penningar 3. Esbiörn Holm, penningar 10 ½. Silver 1 lodh. Gregers Matsson, penningar 5, 4 1/5 öre. Klämitt Jönsson, penningar 1 ½. Erich Finne, penningar 5, 4 ½ öre. Byrge Önning, penningar 2. P dragare, penningar 4 ½. Hustru Ragnill, penningar 2 ½. Lasse iäppa, ibidem, penningar 2, 6 öre. Silfuast Humbla, penningar 2. Jöns Klockare, penningar 3. Nils Skräddare, penningar 7 ½. Karin Getting ibidem, penningar 3 ½. Totalt upptas 16 hushåll. Efter vissa personer står det ibidem (på samma plats) vilket kan antyda att de delade tomt. I så fall var de 16 hushållen fördelade på 12 tomter. Vanligtvis brukar man multiplicera antalet hushåll med sex för att få fram den ungefärliga befolkningsmängden. Räknar man så skulle Mönsterås vid denna tid ha haft en befolkning på omkring 96 personer. I Mönsterås sockenhistorik gissar man på 75 invånare. Förmodligen är det sättet att räkna inte tillämpbart för Mönsterås på 1500-talet. Tittar man på 1600-talets befolkning i Mönsterås, då vi har bättre källor att tillgå, så utgjorde ensamhushållen mellan 50 och 75 procent. Det finns ingen anledning att tro att det var annorlunda på 1500-talet. I så fall torde 16 hushåll motsvara en befolkning på mellan 40 och 60 personer, barn inkluderade. En särskild kommentar skall ges om Suen Arvidsson som nämns först i förteckningen och uppges vara herr Thures tjänare. Thure var förstås ingen mindre än Thure Bielke till Kråkerum som således såg till att ha en representant på åsen.

28


Älvsborgs lösen 1571. Alla hushåll i Mönsterås upptas i förteckningen.

29


Lasse Skräddare och Ragnill Skomakare Även jordeböckerna namnger några av invånarna. En av skattegårdarna förestods åren 1536 till 1550 av Per Svensson. Den andra ägdes under många år av en Christiern Nilsson. På 1560-talet heter en av ägarna Mickel Önning. Den Byrge Önning som nämns i Älvsborgs lösen 1571 var förmodligen en släkting som möjligen satt på samma tomt. 1547 framträder Lasse Skräddare på en av klostertomterna. Om Lasse vet vi lite mer än de andra. 1562 får han nämligen böta 1,5 mark för det som domboken, enligt Ivar Modéers uppteckning, kallar ”läppe greel”. Förmodligen står det läppegield, vilket i så fall betyder att han fällt okvädinsord och smädelser. Det är svårt att avgöra exakt vad 1,5 mark var värt. Men vid 1500-talets slut var en tunna råg värd 7 mark och på 1570-talet kostade en ko omkring 10 mark. Förmodligen var 1,5 mark ett ganska litet bötesstraff. Hade man slagit någon i ansiktet fick man i regel böta 3 mark. Vid värre misshandel kunde det bli 6 mark. Hade någon råkat kvista av några grenar från en ek, kunde han få böta 8 mark. Den första kvinnan som möter oss med namn i längderna är Ragnill Skomakare 1545. Det var alltså uppenbart så att även kvinnor kunde uppträda som egna hantverkare. Andra personer som omnämns på 1500-talet är Bonde Svensson (1545-1548), Per Snickare (1554), Börje Finne (1554), Jon Siulhammare (1558), Nils Målare (1561-1562), Måns Smed (1562), Märith Stenleggerska (1563), Esbjörn Holm (1563-1580-talet), Elin Målare (15631570), P Vagnsmakare (1563-1566), P Dragare (1570-1590-talet), P Skomakare (1572-1600-talet), Adster (Asser) Klockare (1590-1600talet), Arvid Skräddare (1590-1599), Elin Siulhammare (1590-1599), Mats Finne (1589-1600-talet) och Olof Smed (1599-1600-talet).

1563 fanns det en Märith Stenleggerska på Åsen.

30


1565 hittar vi bland andra Esbjörn Holm, P Vagnsmakare och Elin Målares på Mönsterås.

Mycket närmare än så kommer vi nog inte 1500-talets mönsteråsare. I vissa avseenden var de oss säkert ganska lika. Men det är svårt att tro att det kompakta mörkret, sjukdomarna och de ständigt återkommande krigshoten inte satte sina spår. De flesta undersökningar pekar också på att både medeltiden och 1500-talet var en betydligt våldsammare tid än idag. Risken att utsättas för våld var flera gånger större, även om fallet med Lasse Skräddare också visar att man gjorde upp i rätten. Mot bakgrund av hur nära det var till våldet och hur snar man var att dra någon inför tinget, så kan man på goda grunder utgå ifrån att 1500-talets Mönsterås präglades av en stark hederskultur, kanske med rötterna i en tid då det inte fanns nedskrivna lagar eller någon stark statsmakt, där det var viktigt att försvara sin ära och sin plats i den sociala hierarkin.

31


7. Mönsterås – en liten stad på 1600-talet Mönsterås - stad på 1600-talet? När jag gick i skolan fick man lära sig att Mönsterås hade varit stad någon gång på 1600-talet. För den som idag vill göra efterforskningar är utgångsläget av olika skäl inte optimalt. Den som söker på Internet hittar inga spår av Mönsterås som stad. På Wikipedia finns en dokumentation som gör anspråk på att förteckna alla orter i Sverige som någon gång har haft stadsprivilegier. Men Mönsterås finns inte med i listan. Om vi lämnar Internet och går till det mest givna standardverket – Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer, del 4, som täcker åren 1592 till 1611 – så återfinns inte Mönsterås där heller. I Mönsterås sockenhistorik nämner Manne Hofrén visserligen att Mönsterås en gång varit stad, men han noterar också att orten inte finns med i det tidigare angivna standardverket. I något dunkla ordalag upplyser han om att det bara finns en avskrift av stadsprivilegierna i Palmsköldska samlingen på Uppsala Universitetsbibliotek. Man får nästan en känsla av att det kan föras i tvivelsmål att Mönsterås en gång varit stad. I den lilla skriften ”Mönsterås” från 1926 sammanfattar emellertid Ivar Modéer stadsprivilegiernas innehåll, vilket betyder att han hade sett dem, och i en artikel i Stranda 1929 hävdar han i en not att stadsprivilegierna finns i ”Städers acta” i Riksarkivet.6 Mönsterås stad och Svante Bielke Stadsprivilegierna 1604 kom att bli en definitiv bekräftelse på ett tidigare provisorium. Av största betydelse för Mönsterås nya ställning som stad bör Svante Bielke på Kråkerum ha varit. Svante var anhängare till Karl IX och utsågs 1599 till lagman i Smålands lagsaga för att 1602 bli riksråd och rikskansler. Riksrådet Bielke var alltså en av kungens närmaste män samtidigt som Mönsterås fick status som stad. Äran och glädjen blev dock kortvarig. 1612 brände danskarna 6

Jag bad min vän Roger Axelsson kontrollera om stadsprivilegierna återfanns på Riksarkivet, vilket de visade sig göra. Roger var mig behjälplig att fotografera dokumentet.

32


ner hela staden, som aldrig lyckades återfå sin ställning, utan år 1620 omvandlades till lydköping under Kalmar. Unikt dokument Inget lokalhistoriskt verk visar någon bild på detta för Mönsterås så betydelsefulla dokument. Därför kan det vara på sin plats att presentera den vackra originalhandlingen från 1604, underskrivet av konungen själv. Efter dokumentet följer min översättning av texten.

Mönsterås stadsprivilegier (Foto: Roger Axelsson)

33


20 martij 1604 Wij karl medh Guds nåde swerigis Rijkis uttkorede konung och arffurste hertig till suderedmanland närichie och wermelandh, göre wetterligit att efter Mölsteråås stads fulmechtige som opå denne Rijksdag hafwue warit tilstädes, hafwue godewilleligen opå sine och dheres medborgares wägne bewilliget och sampttychet att dhe wele månadt ifrå månadt utgöre dhen hiälp som dhem her haffuer warit proponeret och förestält, och uthi byafskeden är uttryckeligen infört och förmält worden, deruthöfuer wij wele utsagdt hafvue, wid wår furstelige ähre och sanningh att icke till een penning eller skärf, skall någon opålagtt eller anmodet warde. Derföre så hafue wij der emot lofwat och tilsagtt dhem att dhe i medlertidh skole ware frij för intollen af allt dett gods dhe siälfwe införe och dem tillkommer, Men med uttollen på koppar och jern skall holles såsom dhen ordning uttwissar som her dher opå af oss giort och Borgerskapet öfwerandtwardet ähr. Dessliket så skole dhe och ware frij för all gestning och Borgeläger af inlendske och uttlenske. Strax månepenningarne begynner ahngå och hwilken som till staden kommer och will någen fordenskap, maat eller öel haffue skall betala för sig. Till dhet tridie så skole dhe och niuthe deras skip och skuther frij för Cronones försell. Till dhet fierde, så skall inthet af dett gods dhe före in eller uthaf landet, tages ifrå dem till cronones behoff, uthan dhe derfore strax skole dheres reede betalning bekomme. Till dett fempte, så hafue wij och efterlahtet dhem een frij seglation till alle fremmende städer, så wäl hos fiender som wenner. Till dett siätte, så skall dhem och ware frijt och efterlahtet att före af Riket allehando warur, så när som spannemål. Och till dett sidste, så skole inge fremmande kiöpmän blifhua tilstadt och effterlatet lenger i staden att ligge än sex weekkers dag, och dhe som dher öfwer ligger skole drage stadens tunge lijke medh Borgerskapet efter deres Rådh och Embete, och som dhe hafue handelen till hwarföre befale wij alfwarligen och strengeligen, wåre stothhollere, Befalningsmän och Tollenärer uthi möllsteråås att dhe her emot icke göre förbem:te Mölsteråås stadhs inbyggare någet hinder eller förfång, uthan deruthofver holle att dhe allt dette obehindret niuthe mage der hwar i sin stad weet sigh efter rette, Till yttermero wisso, att så aldeles skall hollit bliffue haffue wij dett medh egen hand underskriffwit och secret forsigla latet. Datum norrkoping den 20 martij ahnyo 1604 Carolus

34


8. ”Ähr hele socknen af fienden afbrent” Danskarnas eld i Mönsteråsbygden under Kalmarkriget Kalmarkriget Åren 1611 till 1613 betydde ofredsår. Sällan hade civilbefolkningen drabbats så brutalt som under det krig mellan Danmark och Sverige som skulle få benämningen Kalmarkriget eftersom danskarna bland annat intog Kalmar. Freden slöts så småningom i Knäred varvid Sverige tvingades erlägga Älvsborgs lösen (II). En katastrof För Mönsteråsbygden, som vid denna tid låg nära gränsområdet mot Danmark, blev det barbariska kriget en tragedi, kanske den värsta krigskatastrofen någonsin. Särskilt 1612 blev ett ödesdigert år. Efter att svenskarna hade tvingats överge Ryssby drog de sig norr ut mot Ålem, men danskarna kom efter och svenska trupper tvingades retirera upp mot Högsby. Danskarna började genast bränna och mörda över hela Ålems socken. Enligt tidens tillvägagångssätt skickade man ut småtrupper på två eller tre ryttare som satte eld på gårdar och hela byar. Det dröjde inte länge förrän även Mönsterås och Fliseryds socknar drabbades av härjningarna. Ålem - "ähr hele socknen af fienden afbrent" I Smålands handlingar för 1612 kan vi låta de ohyggliga noteringarna tala för sig själva. Om Ålem skriver fogden att ”ähr hele socknen af fienden afbrent, sampt med prestegården der uti ähr.” Mönsterås - "ähr mestedelen afbrent af fienden och eliest förderfuade" Om Mönsterås får vi veta att ”ähr mestedelen afbrent af fienden och eliest förderfuade så att inget hemman hafuer warit besuttet 1612…” De brända gårdarna har i jordebokens marginal fått markeringen ”brend”, medan de som enbart förstördes har fått beteckningen ”öde”. De brända byarna i Mönsterås socken var Habbestorp, Okne35


bäck, Åsevad, Krokstorp, Siggehorva, Svartö, Gränebo, Stubbemåla, Kronobäck, Koverhult, Älgerum, Vållö, Kråkebäck, Långenäs, Kråkerum, Drakenäs, Forsa, Hammarglo, Alebo, Högemåla, Bo, Gelebo, Berg, delar av Mölstad och Mönsterås (staden). Det finns i den muntliga traditionen uppgifter om att danskarna bara brände till Habbestorp, men om upplysningarna i jordeboken stämmer så brändes även byar längre in såsom exempelvis Koverhult och Krokstorp.

Anteckningen för Mönsterås socken avslöjar krigskatastrofens omfattning.

Fliseryd - 48 brända gårdar Även Fliseryds socken råkade illa ut varvid 48 gårdar brändes. Följande byar drabbades enligt jordeboken av danskarnas eld: Släthult, Sibbetorp, Torp, Skärshult, Idehult, Fagerhult, Bankeberga, Finsjö, Torp, Ramshult, Bankeberg, Libbeböle, Kyrkeby, Skorpetorp, Tjuståsa, Kumlemar, Läggevi, Åby, Figehult, Grimhult, Krokstorp, Gnutskulla, Qvarntorp och Qvillegärde. Civilbefolkningen gömde sig En fråga som infinner sig är vad civilbefolkningen gjorde när danskarna närmade sig. Man kan förmoda att de flesta försökte gömma sig inne i de djupa skogarna dit danskarna knappast vågade sig. Skogarna var visserligen betydligt öppnare på 1600-talet än idag eftersom granen ännu inte hade fått fäste i större omfattning – tall och lövträd torde ha dominerat - men eftersom danskarna skickades ut i grupper om två eller tre riskerade man att råka ut för överfall om man lämnade småvägarna. 36


Man kan förstås också fråga sig hur de överlevande ur befolkningen klarade sig när alla hus hade förvandlats till aska. Var bodde man under tiden nya hus byggdes? Hur införskaffades mat till alla familjer? Hur redde sig barnen? Att detta krig var särskilt traumatiskt visar sig inte minst därav att det levde kvar i den muntliga traditionen långt in på 1900-talet. Jordeböckerna visar emellertid att de flesta byarna fick tillbaka brukande bönder inom ett eller några år. Motstånd vid Granshult Det hände att danskarna mötte motstånd när de närmade sig byarna. Från Ålems socken berättas att tre utskickade danskar besköts när de kom till Granshult. För motståndet stod kyrkvärden Rasmus och ”Gamlepär” som sköt mot danskarna från en ek (Rysseken kallad. Alla fiender oavsett nationalitet kallades ryssar). Två av danskarna dödades, medan en kom undan. Sockenborna försökte också rädda undan kyrksilvret, vilket man lyckades med. Ålems kyrkbok avslöjar att Nils i Granshult fick en belöning av församlingen efter kriget eftersom han hade räddat kyrkans mässokläder och kalken undan danskarna. Varför gick man så hårt fram? Varför gick danskarna så hårt fram? Att bränna gårdar var förvisso inget som danskarna var ensamma om. Svenska trupper gjorde sig skyldiga till samma illgärning i andra krigszoner. Brännandet var således inte något spontant påfund i stridens hetta utan en genomtänkt strategi för att pressa fram eftergifter från fienden och snabbare komma fram till fredsförhandlingar. Vissa har till och med kallat denna typ av krigshandlingar för etnisk rensning. Givetvis nöjde man sig inte bara med att bränna, utan plundrade också byarna på allt som kunde användas till truppens försörjning. Danskarna skulle återkomma 1677, men det är en annan historia, om än lika tragisk.

37


9. Myten om huset som danskarna skonade på Lövö Danskarna anfaller Den 20 augusti 1677 anföll danskarna Mönsteråsbygden som en del av det så kallade Skånska kriget. En av de byar som drabbades hårdast var Lövö i Ålems socken. Enligt den muntliga traditionen brände danskarna ner alla fyra gårdar utom mellangården som undkom lågorna tack vare att en förrädare hörde till huset. Enligt en annan version hittade danskarna ett skrattande spädbarn i huset, varför de inte kom sig för att bränna det. Enligt samma tradition dödade danskarna alla bönder på Lövö.

Mellangården på Lövö som enligt den muntliga traditionen skulle ha klarat sig undan danskanas eld 1677.

38


Låg Lövö öde i 20 år? Enligt en utredning från Kalmar Läns Museum (KLM) låg Lövö öde i drygt 20 år efter danskarnas anfall. Länsmuseet bygger påståendet på en lantmäteriskrift från 1723 som behandlar Lövöböndernas försök att vinna tillbaka rättigheterna till holmen Brönnsö som Gissemålas bönder hade nyttjat sedan krigets dagar. Enligt KLM så framgår det av handlingarna att Lövö hade legat öde och brukats av Ålemsbönderna i drygt 20 år efter kriget 1677. Men stämmer verkligen denna uppgift? Har KLM läst rätt? Vad står det egentligen? Låt oss börja med att verkligen läsa skriften från 1723. Där står det inte ett ord om att Lövö legat öde i drygt 20 år och brukats av Ålemsbönderna. Däremot framgår att Lövöbönderna för drygt 20 år sedan (det vill säga omkring 1700) framgångsrikt återvunnit några andra småöar som Ålemsbönderna hade övertagit när Lövö en ”lången tid” låg öde efter danskkriget 1677. Och det är ju något helt annat. Hur länge Lövö hade legat öde framgår emellertid inte alls. Uttrycket "lången tid" kan avse tre år, sju år eller 15 år. Inget svar ges här. Bara att man tvistat med Ålem och vunnit för drygt 20 år sedan. Men låt oss nu gå till källor från den tid då danskarna anföll. Ju närmare skeendet vi kan komma desto bättre. Två eller tre bönder 1680 Låt oss börja i mantalslängderna. Fem år före kriget, 1672, fanns det som väntat fyra bönder och en båtsman på Lövö – Per, Olof, Lars, Isak och Mats. 1680, tre år efter kriget, upptas tre bönder – Lars, Nils Nilsson och Olof Persson. Ön låg inte alls öde. Räkenskaperna visar att nästan alla överlevde Den mest intressanta källan är måhända de samtida räkenskaperna för Ålems församling. Varje år antecknade den nitiske prästen kyrkans inkomster med anmärkningsvärd noggrannhet och skrev upp allt som socknens bönder skänkte. Eftersom nästan alla gav något varje år så får vi därför en mycket tillförlitlig bild av vilka som verkligen bodde i byarna. Prästens anteckningar ger vid handen att före kriget så skänkte bönderna Lars, Isak, Mats och Claes Olsson på Lövö pengar till kyr39


kan. Även en Måns Börjesson Huess omnämns. Om traditionen att alla dödades stämmer bör alltså inga av dessa personer nämnas i kyrkans gåvoregister efter den 20 augusti 1677. Den 7 oktober 1677, nästan två månader efter den ödesdigra krigsdagen, så skänkte Isak på Lövö pengar till kyrkan. Han hade således överlevt kriget. I januari 1678 gav så Lars på Lövö pengar. Under våren 1678 så står även Claes Olofsson och Mats upptagna som givare. Den enda som inte återkommer är Måns Börgesson Huess. Jordeböckerna ger definitivt svar Jordeböckerna bekräftar slutligen vad de andra källorna uppenbarat. Före kriget hittar vi följande bönder på Lövö: Olof Persson (gård nr 1), Isak (nr 2), Lars Jonsson (nr 3) och Mats (nr 4). Efter kriget 1678 och 1679 uppges gård 1 och gård 2 vara öde, sannolikt därför att danskarna hade bränt dem, medan gårdarna 3 och 4 verkar ha klarat sig. Redan 1680 förefaller de två ödegårdarna ha fått tillbaka brukare. Gård nr 2 är anmärkningsvärt nog Mellangården som enligt den muntliga traditionen ensam skulle ha skonats. Tidens källor ger alltså annat besked. Två slutsatser – de flesta överlevde och Lövö låg aldrig helt öde Vi kan alltså konstatera två saker. 1. Tvärtemot vad den muntliga traditionen skildrar, så överlevde så gott som alla Lövös bönder danskarnas anfall. Fyra av de fem män som nämns på Lövö före kriget, skänker pengar till kyrkan inom ett år efter kriget. Av dessa återkommer två som gåvogivare de närmaste åren och synes alltså helt säkert ha varit bosatta på Lövö, vilket bekräftas av jordeböckerna. Bönderna var Lars på gård 3 (Norrgården) och Mats på gård 4 (Södergården). De andra gårdarna uppges vara öde även om bönderna verkar ha överlevt. Vi kan således konstatera att Mellangården, i motsats till vad den muntliga traditionen säger, inte klarade sig undan danskarnas eld. 2. Påståendet att Lövö skulle ha legat helt öde en längre tid måste också bestämt tillbakavisas. Minst två av gårdarna fortsatte man att bruka direkt efter kriget, och redan vid 1680-talets början var alla fyra gårdarna bebodda av brukande bönder igen. Möjligtvis låg alltså två 40


gårdar öde under ett fåtal år. Det bör ha varit under dessa år som Ålem och Gissemåla lade under sig de småholmar som Lövöbönderna just då inte kunde prioritera, vilket ledde fram till rättsliga tvister omkring 1700 respektive 1723.

Del av skriften från 1723 som Kalmar Läns Museum missuppfattade, vilket ledde till fel slutsats. Så här står det ord för ord i den aktuella passagen: ”...Skolandes deras By för några och 20 åhr sedan medelst Höga vederbörandes tilhjelp tillbaka fått de ägor som Åhlemb Byes åboar en lången tidh då Löföögårdarne utj ödesmåhl wore, under sig slagit, som var Hällehållmen, Marsöön och Lindöön...”

41


10. Kring den Modéerska handelsgårdens äldsta historia

Den Modéerska handelsgården omkring 1885. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

Hur gammal är den Modéerska handelsgården? Den Modéerska handelsgården är Mönsterås äldsta bevarade hus och klassas som byggnadsminne. Enligt Kalmar Läns Museums (KLM) undersökning från 1996, byggdes huset någon gång mellan 1748 och 1778 och det är den dateringen som har etablerat sig som den officiella. KLM har utgått från kartor och funnit att huset inte finns med på kartan 1748 medan det återfinns på den från 1778. I Stranda 1969-1971 nämner emellertid Eric Nelsson att tomten innehades av köpsven Svanbeck redan vid 1700-talets början. Betyder det att tomten var bebyggd betydligt tidigare än vad KLM anger?

42


Kartor och skrivelser berättar Jag började gå igenom de gamla kartor och skrifter som finns från 1700-talet och fann att tomten sannolikt var bebyggd så tidigt som 1726. Låt mig få redovisa hur jag har kommit fram till den slutsatsen. På den äldsta Mönsteråskartan från 1726 kan man se att platsen för den Modéerska fastigheten har tomtnummer 22 och tillhör Åsevads by. Köpsven Svanbeck står på tomten. Detta stämmer väl med Eric Nelssons uppgifter i Stranda. Men var tomten bebyggd? Tomten saknar ju husmarkering på kartan.

Del av kartan från 1726. Tomt 22, den Modéerska, ligger i övre delen.

43


Kartans register anges ta upp bebyggda tomter, vilket bör betyda att det fanns hus på tomterna oavsett vad kartan visar. Förutom Åsevadstomterna i närheten av norra tullstugan, saknade även de flesta tomter som låg söder om de tecknade marknadsbodarna husmarkering, trots att de står som bebyggda i registret. Samma mönster återkommer när man jämför 1748 års karta med registret. I kartans register står rubriken ”Bebygde tomter på Mönsteråhs”. På kartan saknar emellertid de flesta av dessa tomter husmarkering. Marknadsbodarna är praktiskt taget de enda byggnaderna som är utmärkta, men de återfinns under en egen rubrik i registret. Vi kan alltså konstatera att de flesta bebyggda tomterna på Storgatan saknade husmarkering på de tidiga 1700-talskartorna. Den metod som KLM har använt sig av är alltså inte tillförlitlig. Vi letar vidare och finner att i beskrivningen till kartan 1726, samt i en skrivelse från 1731 omtalas ”…de nybyggda tompterna som (är) wid norra tullstugan belägna…”. En av de nybyggda tomter som inbegreps i denna redogörelse var tomt 22, den Modéerska fastigheten, som inte låg långt från den norra tullstugan.

I skrivelsen från 1731 omtalas de nybyggda tomterna vid norra tullstugan.

Att tomten redan då var bebyggd bekräftas längre fram i förteckningen från 1731 där det står en särskild anteckning avseende tomt 22 och ytterligare tre tomter: ”nota: dessa 4 äre nybygde tompter belägna utan sielfwa kiöpingen aldeles på Åsewad byes ägor.” Den Modéerska tomten kallas alltså nybyggd 1726 och 1731. Vilken tidsram som därmed avses är osäker, men det kan knappast ha handlat om mer än några år.

44


Del av registret från 1731 som beskriver kartan från 1726. Den Modéerska fastigheten motsvaras av tomt 22. Av skrivelsen under tomterna framgår att de var nybyggda.

Slutsats Vi kan alltså konstatera att den Modéerska tomten bebyggdes under 1720-talet. Huruvida de äldsta delarna av dagens hus kan härledas till detta hus är en annan fråga. KLM säger emellertid i en kommentar att mina uppgifter gör det sannolikt att hela eller delar av huset kan vara äldre än 1748. En dendrokronologisk undersökning (datering av timmerstockarna i huset genom mätning av årsringarna) skulle troligen ge svar på det. Den officiella historieskrivningen om den Modéerska handelsgårdens äldsta historia bör hur som helst i någon mån revideras.

45


11. Den franske löjtnanten stack kniven i handlare Grenmans bröst Forna dagars marknader Forna dagars marknader kunde vara våldsamma. Kanske kan man i det avseendet närmast jämföra dem med våra dagars rockfestivaler – angenäm för de flesta, men med tragisk utgång för några få. I gästgivarstugan Året var 1745. Det var midsommartid i Mönsterås och årets stora sommarmarknad var precis över. Den självklara samlingsplatsen för alla som ännu inte begivit sig hemåt var gästgivarstugan, tillika krogen, som låg på åsen strax söder om kyrkan. Stället, som sannolikt inbringade en hel del inkomster, ägdes på 1720-talet av befallningsman Collin, därefter av en herr Callman och på 1760-talet av Daniel Moberg. Nu var det söndagskväll och det hade alltså anhopats en del folk som dröjt kvar. Där fanns bland andra handlanden Zakarias Grenman från Vimmerby och den franskfödde löjtnanten Joseph Le Coq som var anställd som dans- och fäktmästare hos major Lilliehorn på Kråkerum. Svin Det dröjde inte länge förrän de båda männen började munhuggas. Grenman kallade löjtnanten för ”katolik” och ”fransos”, tilläggandes att ”så kallade man i Sverige svinen”. Löjtnanten var inte sen till att svara att det ”svin funnes såväl i Sverige som i Frankrike”. Kniven i bröstet Grenman började då skryta att han kunde slå 24 sådana som fransmannen, varpå han övergick till handgripligheter. Fransmannen drog

46


då sin kniv och stack Grenman i bröstet så illa att han några dagar senare avled. Inför häradsrätten i Mönsterås Efter knivdådet lyckades löjtnanten slå sig ut och fly undan i sommarnatten. Han greps senare i Kalmar och ställdes inför häradsrätten i Mönsterås där han dömdes till döden för dråp. Fransmannen verkar emellertid ha blivit benådad från dödsstraffet – en inte alltför ovanlig åtgärd, och i det här fallet kanske inte helt obefogat.

47


12. Morianen på Kråkerum En dödsnotis

”Adolf Ludvig, Morian från Guinea på Afrikanska kusten, hemförd af aflidne amiral Lilliehorn på 1760-talet, undervist och döpt af salig doktor Melin i Mönsterås kyrka. Dog i Drakenäs. Enkoman och fattighjon. D. 20 oktober af tärande feber. Begr. d. 30 – 50 år gammal.” (Mönsterås dödsbok 1803).

Köpt av Per Lilliehorn på Kråkerum Morian är en äldre benämning på en mörkhyad människa. Adolf Ludvig var alltså något så ovanligt som en afrikan bosatt i Mönsterås församling på 1700-talet. Den som hade fört honom hit var den sedermera riksbekante amiralen Per Lilliehorn (1729-1798) på Kråkerum, som på 1760-talet hade avancerat till kaptenlöjtnant och tjänstgjort några år i den franska marinen. Det var under denna period som han köpte en afrikansk slav i Lissabon som han tog hem till Kråkerum. Per Lilliehorn blev 1789 känd för att tvärt emot hertig Karls order ha dragit tillbaka sina skepp vid sjöslaget utanför Öland. För detta ställdes han inför krigsrätt och dömdes till arkebusering. Domen mildrades dock till landsförvisning, men 1793 tilläts han återvända till Sverige under uttrycklig befallning att inte lämna sin lantegendom Kråkerum.

48


Afrikanska betjänter var status Även om Adolf Ludvig genom sitt afrikanska ursprung var unik i vår bygd, så var fenomenet i sig relativt vanligt på kontinenten. Under kolonialtiden blev det mode och status bland de europeiska kungahusen och hos privatförmögna att omge sig med afrikanska betjänter. Och även om det var sällsynt, så förekom det också i Sverige. Slavar i egentlig mening var de förstås aldrig i Sverige där slaveri var förbjudet, men självklart uppstod en stark beroendeställning. Gustav Badin Mest känd i Sverige är Adolf Ludvig Gustav Badin (ca 1747-1822) som var hovtjänare hos drottning Lovisa Ulrika. Pojken fick leka relativt ostört med de kungliga barnen och gavs en för tiden fri uppfostran. Badin fick med tiden två gårdar i Stockholmstrakten, passerade ett antal olika titlar vid hovet och tjänstgjorde under fem olika kungar. Han var gift två gånger, först med Elisabeth Svart och sedan med Magdalena Eleonora Norell som överlevde honom och allmänt kallades "morianeränkan", men dog barnlös. Adolf Ludvig döptes i Mönsterås kyrka Förmodligen hade Lilliehorn på Kråkerum låtit sig inspirera av kungahusets skick. Pojken hade ju även fått delvis samma namn som morianen vid kungahuset. Exakt när Adolf Ludvig döptes framgår inte av Mönsterås dopböcker, men det var under kyrkoherde Israel Mellins tid, vilket betyder att han sannolikt döptes på 1760-talet. På Drakenäs Adolf Ludvig bosatte sig i Drakenäs, förmodligen på 1770-talet. Där står han i alla fall som inhyses i den första husförhörslängden 17831789. Några särskilda förmåner i form av torp eller gårdar förefaller inte amiral Lilliehorn ha gett honom, utan han fick framleva sina dagar som inhyst på en av Kråkerums underlydande gårdar. Äktenskap med en äldre kvinna Någon gång före 1783, antagligen på 1770-talet, gifte han sig med Annika Göransdotter som av allt att döma var en gammelpiga i samhällets periferi. Hon var också betydligt äldre än Adolf Ludvig – född 1734 enligt husförhörslängden, eller 1729 om man utgår från dödsbo49


kens åldersangivelse. Adolf Ludvig var enligt husförhörslängden född 1747, men utifrån dödsbokens angivelse 1753. Hur som helst var det en betydande åldersskillnad mellan makarna och några barn fick de aldrig. 1784 avled Annika av en hetsig sjukdom och Adolf Ludvig blev änkeman, vilket han förblev fram till sin död i Drakenäs den 20 oktober 1803. Slutord Man kan förstås fråga sig hur det var att leva som afrikan i Mönsterås. Även om han förmodligen framstod som exotisk så spelade kanske hudfärgen mindre roll än vad vi kan föreställa oss. Det viktigaste för att bli accepterad var troligen att han hade blivit döpt. Några större sociala framgångar nådde han efter den tidens mått inte, men han lyckades ändå ingå äktenskap; låt vara med en betydligt äldre kvinna, vilket innebar att han var dömd till barnlöshet. Hur mannen från Guinea tänkte och kände lär vi emellertid aldrig få veta.

50


13. Milstenen Milsten från 1737 Trots att den syns tydligt, så verkar ytterst få lägga märke till den gamla milstenen utanför Pizzeria Rhodos. Milstenen är försedd med kunglig krona, kungligt spegelmonogram, miltal och årtalet 1737. Just i Kalmar län är många milstenar från 1737, varför de bör ha tillkommit antingen på initiativ av kung Fredrik I eller dåvarande landshövding i Kalmar län Georg Bogislaus Staël von Holstein. Skjutsplikt och reseersättningar Milstenar användes i Sverige från 1649 fram till 1890-talet för att markera avstånd utmed lands- och häradsvägar. Bönderna var hårt pressade av skjutsplikten, och för att få ordning på reseersättningarna infördes milstolpar med fasta mått. Stora milstenar fanns i regel vid varje hel mil, samt mindre stenar vid varje halvmil och fjärdedelsmil. En fjärdedelsmil Stenen vid södra infarten uppges i äldre mönsteråslitteratur vara en milsten, men faktum är att det är en fjärdedels milsten. Stenmakaren har här varit finurlig och gjort ett gemensamt tecken för fyran och i:et i ”Mil” så att mil här stavas med y. På andra milstenar jag har sett stavas mil med i. Att det verkligen är en fjärdedelssten bekräftas av Mönsteråskartan från 1813 där det klart står ”1/4 mil-stolpe”. En mil motsvarade vid denna tid 10 688 meter (18 000 alnar). Det är först på 1870-talet som en mil blir 10 km. Tullstugan Milstenen står strax söder om vad som i äldre tider var Mönsterås köpings södra gräns. I närheten låg också en tullstuga där söderifrån kommande bönder fick deklarera vad de skulle föra in.

51


Utanför Pizzeria Rhodos i Mönsterås står den här vackra milstenen från 1737. (Foto: Jonny Nilsson)

52


Närbild på milstenens övre del. Överst den kungliga kronan, därunder Fredrik I:s spegelmonogram med årtalet 1737, följt av milangivelsen, här 1/4 mil där fyran utgör y:et i mil. (Foto: Jonny Nilsson)

53


14. ”ej heller är det i dessa trakter sällsynt, att man finner verkliga skönheter” – Två främlingar i Mönsterås på 1800-talet ”…det är inte ovanligt att man bland kvinnfolken i Kalmar län finner verkliga skönheter, med livliga, intagande ansiktsdrag, uttrycksfulla ögon och en vacker skapnad. En fyllig barm är här ingen sällsynthet…” Ja, så skrev den danske bibliotekarien (sedermera professorn i litteraturhistoria) Christian Molbech på resa genom Sverige 1812. En välmående bygd När han norrifrån anländer till Mönsterås ser han en välmående bygd. ”…ett mycket välodlat land, varest jag såg en del stora gårdar med mycket stora ladugårdsbyggnader. Mönsterås är en liten köping, rätt täck med åtskilliga vackra hus på två våningar och en nätt liten kyrka.” Verkliga skönheter När han dagen efter lämnar Mönsterås får han skjuts av en mönsteråsflicka som han beskriver på följande sätt: ”…en vacker liten bondflicka på 15 år med regelbundet vackert ansikte, vackert böjd näsa, klara blå ögon, friska, blomstrande läppar och vackert blont hår. Det skall icke vara ovanligt här på trakten i den bråda årstiden och ej heller är det i dessa trakter sällsynt, att man finner verkliga skönheter, utmärkta genom sina ädla anletsdrag, och nästan alla ljushåriga, bland kvinnor av bondeståndet. Detta vackra barn var en naturens blyga och oskyldiga dotter, vilkens naiva uttryck och berättelser om sin familj och sina husliga sysslor skaffade mig en mycket behaglig timme, sedan jag med någon svårighet fått ett samtal igång. Hennes enkla rena klädsel bestod av en kjol av blå54


randigt, tämligen fint linne, ett rödrutigt förkläde och vit halsduk och schalett. Denna dräkt var också tämligen allmän bland kvinnorna i dessa trakter. Renlighet och en viss prydlighet finner man överallt…” Väl byggda bondgårdar Han fortsätter sedan att beskriva vägen mellan Mönsterås och Ålem där han ser ”Väl byggda bondgårdar och vackra, trevliga torp omväxlande med varandra.” Ernst Moritz Arndt Åtta år tidigare, 1804, hade en annan främling passerat Mönsterås Ernst Moritz Arndt från Pommern som var på resa genom Sverige. Ernst var docent i historia och svensk medborgare eftersom hans hembygd i norra Tyskland vid denna tid tillhörde Sverige. Efter resan skrev han boken ”Reise durch Schweden im Jahr 1804” som fyra år senare kom i svensk översättning. Ett allvarsamt och trotsigt lynne Om människorna vid den småländska kusten skriver han: ”Smålänningarne på denna kusttrakten likna icke sina landsmän omkring Eksjö och Växjö i vänlighet och glättighet, åtminstone allt för lite, utan de hava ett mera allvarsamt och trotsigt lynne…” Mönsterås är en prydlig och stor by Om Mönsterås har han följande ord att förtälja: ”Mönsterås är en prydlig och stor by, som liknar en köping, samt har vackra hus och en skön kyrka; även är det ett inlopp från havet, och en myckenhet bräder lågo där uppstaplade för att utskeppas. Jag såg här många fruktträd, vilka till en del syntes nedtyngda av frukter.” Vid Kronobäck och Strömsrum Arndt passerade även Kronobäck som han fann ha en ganska ”romantisk belägenhet, och dess grå murar tyckas hava fått en ungdomsprydnad av en mängd rönnträd med fina röda bär”. Allra vackrast finner han Strömsrum – ”Vilka sköna lindar och almar i alléer därstädes! Frodigare växa de icke vid Sanssouci”. Främlingars ögon ser ofta sådant om den infödde tar för givet. Gemensamt för dessa resenärer från 1800-talets början är att de fram55


ställer Mönsteråsbygden som relativt välmående, låt vara att befolkningen var allvarsam och trotsig. Var denna mentalitet månne följden av den utsatthet som kustläget skapade, särskilt under krig, eller rent av ett arv från Dackeupprorets dagar då Mönsteråsbygden utmärkte sig genom att några fortsatte revolten även efter Nils Dackes död? Det är kanske att driva resonemanget för långt, men det är onekligen frestande att tänka tanken.

56


15. Den seglivade vargen 5 vargar på köpingens gator 1831 hemsöktes Mönsterås köping av fem vargar som sprang omkring på gatorna och satte skräck i befolkningen samtidigt som de rev och dödade fem lösgående svin. Vid denna tid var det vanligt att köpingens befolkning lät sina svin gå omkring lösa. Ibland lyckades de till och med ta sig in på kyrkogården där de bökade upp gravarna. Vargbesöket 1831 levde länge kvar i den muntliga traditionen, och förefaller vara en sann historia. Vargen var hatad I bondesamhället var vargen ett hatat djur som tog människans föda. För en vanlig bonde som skulle försörja en hel familj var det en fråga om liv och död. Bonden skulle ha känt sig helt främmande inför dagens disneyfierade bild av vargen. Vargjakten var självklar och påbjuden. Lite här och var fanns det även varggropar. Så gott som varje år sköt man mellan en och 40 vargar i varje socken. Det brukar sägas att man sköt den sista vargen i våra bygder på 1860-talet. Idag får man väl säga den senaste. En varghistoria från Alebo Från Alebo i Mönsterås socken finns en annan varghistoria bevarad vars händelser utspelade sig år 1861. Tilldragelsen rapporterades först i lokalpressen, men har också förts vidare som muntlig tradition. Vargen går till attack Oskar Nilsson i Alebo berättade att hans farfar, bonden Nils Peter Jonsson, och en man som kallades Svente Lustig, blev bitna av en varg i början av 1860-talet. Det började med att Svente Lustig hade kommit in i Nils Jonssons hus och sagt att ”en hund håller på att ta dina gäss som simmar nere i ån.” Männen gick ner till vattnet åtföljda av Jonssons hund och fick då se en varg som försökte ta gässen. 57


Vargen och hunden började genast slåss. Nils Jonsson försökte skrämma bort vargen genom att sparka snö på den. Vargen anföll då Nils och bet honom i sidan. Därefter rusade den på Svente Lustig och bet honom i armen. Nils Jonsson lyckades få fram geväret och fick iväg några skott på vargen som skadeskjuten och blödande lyckades fly undan in i skogen. Vargen angriper igen Lite senare samma dag kom ett sällskap på sex personer gåendes på en väg vid Lilla Forsa. Helt plötsligt uppenbarade sig den skadade vargen, dock ej värre skadad än att han kunde anfalla sällskapet varvid en person blev biten i ena armen. Även här sköt man på vargen som också denna gång lyckades komma undan. Kyrkoherden griper in Senare samma dag nådde vargen prästgården i Herrstorp. Där stod åldrige kyrkoherden Anders George Elfström (1784-1879) och samtalade med två arbetare som höll på att reparera en grind. Vargen, som efter de tidigare tumulten var svårt skadeskjuten och utmattad, försökte ta sig över gärdesgården intill grinden. Kyrkoherde Elfström skyndade fram och fick med viss nöd tag i vargens ena bakben. Med slag av Elfströms krycka och bösseskott lyckades man sedan avliva den blodtörstiga besten.

En varggrop i Grönskog. (Foto: Jonny Nilsson)

58


16. Flickan som riskerade stockestraff Ung flicka hotades med stocken Emellanåt händer det att man i de historiska dokumenten möter särskilt gripande människoöden som inte vill lämna en ifred. Ett sockenstämmoprotokoll från Mönsterås 1824 berättar att flickan Christina Maria Stenfelt, dotter till arbetskarlen Carl Magnus Stenfelt, skulle dömas till ”stockestraff” om hon inte ”efter erhållen varning, med aktning och lydnad bemötte sin styfmor Elisabeth Eriksdotter Stenfelt.” Kyrkstocken Stockstraffet var ett skamstraff. Därför var stocken oftast placerad framför kyrkan, i vapenhuset eller vid ett torg så att alla skulle kunna se och utsätta den dömde för bespottning och glåpord. Kyrkstocken hade hål där den dömdes ben låstes fast. Stockstraffet kunde utdömas av sockenstämman och kan betraktas som lokalsamhällets straff. Straffet avskaffades 1841. Adelssläkten Stenfelt Men vem var Christina Maria Stenfelt och hur blev hennes liv? Efternamnet Stenfelt röjde att man tillhörde en adelssläkt. Men det var länge sedan man hade levt på det vis som kunde förväntas följa av den sociala upphöjelsen. Carl Magnus var en enkel hårt arbetande arbetskarl utan fast egendom. Släkten Stenfelt var annars en lantligt förankrad lågadelssläkt med huvudsäte i Möckhult i Fliseryds socken. Egendomen var inte imponerande stor och för varje generation splittrades den upp allt mer. Redan ett par tre generationer efter att den första Stenfeltaren hade adlats på 1700-talet fick de flesta av släkten nöja sig med att framleva sina dagar under synnerligen enkla förhållanden – i bästa fall som underofficerare eller bönder, men ofta som torpare eller arbetare. Med sig hade de kanske minnet eller be59


rättelserna om ett delvis annorlunda liv i ära, även om släkten hade haft ekonomiska problem till och från redan från adelskapets begynnelse 1719. Christina Marias förfäder Christina Maria Stenfelt föddes den 4 april 1815 i Älgerum, Mönsterås socken. Föräldrarna var alltså arbetaren Carl Magnus Stenfelt och hans första hustru Cajsa Stina Andersdotter (hon är tidigare okänd för släkthistoriska verk som Elgenstierna och Riddarhusets släkttavlor.) Carl Magnus var född 1788 i Grimhult i Fliseryds socken där hans far Carl Ulrik var rättare (ett slags förman på en gård) och senare inhyses. Bostaden var en mindre stuga. Carl Ulriks far var löjtnant och hans farfar var kapten Georg Stenfelt som adlades 1719. Den sociala utförsbacken hade med andra ord varit brant och brutal. Ett kringflackande liv Christina Marias familj förde ett kringflackande liv från den ena arbetsplatsen till den andra. I maj 1823 fick familjen, som då var bosatt i Bäckhult i Mönsterås socken, tillökning när Frans Theodor kom till världen. Modern dör Den 20 september 1823 hände så något djupt tragiskt. Christina Marias mor Cajsa Stina dog i kräfta. Flickan blev alltså moderlös endast åtta år gammal i en ytterst känslig ålder. Kvar fanns den hårt arbetande pappan och en bror på fyra månader. Styvmor och halvsyster Nu skulle det dock inte dröja så länge innan fadern skaffade sig nytt kvinnligt sällskap. Redan åtta månader efter Cajsa Stinas död gifte han nämligen om sig med Elisabeth Eriksdotter. En orsak till det snabba omgiftet kan förstås ha varit att det behövdes en fostermor till barnen. Man skulle också kunna tänka sig att äktenskapet var nödvändigt av ett helt annat skäl. Redan i juni 1824, en månad efter äktenskapets ingående, födde nämligen Elisabeth Eriksdotter flickebarnet Johanna Carolina – ett barn som således bör ha avlats i september 1823, samma månad som Carl Magnus första hustru dog. Prästen har dock gjort en anteckning i födelseboken som friar Carl Magnus. Han skriver: "Arbetskarlen Stenfelts på Mönsterås köping hustru Elisabeth 60


Eriksdotters barn, med vilket Elisabeth före äktenskapet med Stenfelt av annan man blivit havande, vilken omständighet dock var Stenfelt bekant". Christina Marias svåra situation Det är alltså mot denna bakgrund vi skall se Christina Marias olydnad gentemot sin styvmor 1824. Först dog hennes älskade mamma. Redan efter ett halvår gifte pappan om sig och kort därefter fick hon en styvsyster. Medan hon fortfarande sörjde sin mor kom således både en ny kvinna och ett nytt barn in i hemmet. Man behöver inte ha några djupare insikter i psykologi för att förstå vilken svår situation detta måste ha varit för Christina Maria. Dels en ny ”mor” som hon skulle lyda innan hon hade kommit över förlusten av sin biologiska mor. Dels en ny syster som tillsammans med styvmodern konkurrerade om faderns uppmärksamhet. Därtill kan man lägga en allmänt svår situation under fattigdomens ok. Sockenstämman verkar dock inte ha haft någon som helst förståelse för flickans agerande utan tog till det man hade – hot om stocken. Nya tragedier Familjen fick ännu ett barn, Sofia Carolina, innan nästa tragedi drabbade familjen. I februari 1827 dog styvmodern Elisabeth i vattusot (sjuklig vätskeansamling i kroppen ofta på grund av hjärtsvikt). Enligt dödsboken var hon fattighjon, vilket säger något om familjens socialt utsatta position. Familjen stod återigen utan moder. Och värre skulle det bli. Nio dagar före julafton, den 15 december 1827, dog fadern Carl Magnus av bröstsjuka (sannolikt lunginflammation). Kvar stod fyra föräldralösa barn: Christina Maria tolv år, Frans Theodor fyra år, Johanna Carolina tre år och Sofia Carolina två år. Christina Marias liv som piga Barnen förefaller ha blivit utplacerade som fosterbarn i olika familjer. Frans Theodor och den yngsta flickan gifte sig så småningom och bildade egna familjer. Men Christina Maria har varit svår att följa. Till slut hittade jag henne som piga hos änkefru Eva Charlotta Lagerling på Mönsterås Köping. I oktober 1833 flyttade hon till Döderhult socken där hon tjänade piga ett år innan hon 1834 flyttade till Köping (Borgholm) på Öland. Enligt prästens notering var hon ”ärlig och välfrejdad” och för äktenskap ledig. Sommaren 1835 flyttade hon 61


tillbaka till Mönsterås där hon stannade tre månader. Därefter begav hon sig till Kalmar slottsförsamling. 1836 flyttade hon vidare till Kalmar stadsförsamling för att 1838 bege sig till Stockholm där hon försvinner i storstadens vimmel. Spåret tar slut. En genomgång av Stockholmsförsamlingarnas inflyttningslängder har inte gett något. Drömmen om ett annat liv Christina Maria var 23 år när hon lämnade Kalmar för huvudstaden. Hittills hade hon tjänat som piga på plats efter plats. Livet präglades av ständigt nya uppbrott. Något äktenskap hade det ännu inte blivit. Eftersom hon inte hade ärvt någon fast egendom var hennes ställning på äktenskapsmarknaden svag. Ändå hade hon förmodligen kunnat välja att tjäna piga på landsbygden och så småningom gifta sig med en krutbruksarbetare eller i bästa fall en torpare; något som de flesta lät nöja sig med och som blev hennes halvsysters lott. Men hon valde köpingen och städerna – Mönsterås, Borgholm, Kalmar och Stockholm. Kanske hade den tuffa barndomen gjort henne självständig. Kanske hade hon kvar en viss stolthet över att vara av adelssläkt. Kanske hade hon hört berättelserna om förfädernas mer fördelaktiga livsbetingelser. Kanske levde drömmen om ett annat liv.

62


17. Tingsplats Mönsterås – avrättningsplats Kuggås Mönsterås som tingsplats Första gången som Mönsterås omnämns som tingsplats var den 30 juli 1543. Bönderna i bygden hade uppenbarligen spelat en aktiv roll i Dackeupproret och nu lät hövitsmannen på Kalmar slott, Germund Svensson Somme, på order av Gustav Vasa, kalla till ting i Mönsterås. Allmogen från Stranda, Handbörds, Aspelands och Tunaläns härader var kallade och nu var det kungen som hade övertaget. Bönderna fick ett fribrev mot löfte att vara kungen trogen. Det här var förstås inget mindre än utpressning från kungens sida. Troligen ting sedan medeltiden Mönsterås hade troligen varit centrum för mer sedvanliga ting redan under medeltiden då Stranda och Handbörds härader gick under benämningen Norrabygd. Först vid 1400-talets mitt framträder Stranda som ett eget kusthärad. Den äldsta domboken Den äldsta bevarade domboken för Stranda härad är från 1560. Det första fallet handlar om en flicka som berövat ett barn livet. Flickan dömdes till elden, men blev enligt domboken ”benådad” till svärdet. Varje man i häradet lovade att betala ett halvt öre om flickan blev benådad till den mildare avrättningsmetoden. Tingshusen Under 1500-talet började man samlas i särskilda hus. Det äldsta tingshuset som vi känner till i Mönsterås är från 1600-talets första hälft då det omtalas en tingsstuga på kyrkans tomt ”sunnan om” kyrkan. Stugan bör ha tillkommit efter 1612 då danskarna brände ner hela Mönsterås.

63


1667 fick kronofogden i uppgift av landshövdingen att bygga ett nytt tingshus på ”krögaregården” i Mönsterås. Harry Molin tror i en artikel i Stranda 1983-1984 att det nya huset byggdes på kyrkans tomt där den gamla tingsstugan legat. Personligen är jag mer benägen att tro att den låg strax söder om kyrkans tomt, där ju krögare- och gästgivarehuset låg. Det var mycket vanligt att man kombinerade just gästgiveri och ting i samma hus.

På den äldsta mönsteråskartan från 1726 har jag markerat var det äldsta kända tingshuset låg (1), samt var det andra vid gästgivargården sannolikt låg (2).

Under 1600-talets senare del höll man ting på Herrstorps gästgivaregård istället för på Krögaregården. Orsaken var sannolikt att Krögaregården hade bränts ned av danskarna 1677. Någon gång under 1700-talets första hälft återgick tinget till gästgivargården i Mönsterås. 1747 var det dags att bygga nytt tingshus på 64


samma tomt. Möjligtvis handlade det bara om en renovering av det gamla huset. Det som talar för det senare är att huset redan 19 år senare betraktades som så trångt och bristfälligt att ett annat hus var av nöden. Bland annat konstaterades då att ”häradskistan måste inhysas hos uppsyningsman Eckhoff, emedan den simmade i vatten så snart det regnade.” Tingshuset fick nu flytta till handelsman Nils Bruhns fastighet som församlingen hade köpt. Detta hus låg längre norrut på Storgatan där Höjdens hotell idag ligger. Nytt tingshus i Mönsterås 1800 På 1700-talet alternerade tingen mellan Mönsterås och Ålem, men nämndemännen från Döderhult tyckte det var för långt att bege sig ända ner till Ålem och 1795 upphörde Ålems tingshus. När tingshusfrågan nu återigen aktualiserades så bestämde man att bygga ett helt nytt tingshus i Mönsterås som stod färdigt år 1800. Marken som huset byggdes på tillhörde egentligen Kuggås. Kanske fanns tanken att den som dömdes till döden skulle få nära till sin avrättningsplats som låg längre ut på Kuggås. I huset höll man ting fram till 1968 då Mönsterås upphörde som tingsplats.

Mönsterås tingshus mellan 1800 och 1968. Fotot från 1900. (Jonny Nilssons vykortssamling)

65


Avrättningsplatsen på Kuggås En vacker sista promenad ”Därpå fördes Per Haraldsson med en myckenhet folk ut till Kuggås”. Ja så står det i Stranda häradstings protokoll från 1668. Den olycklige mannen från Gunnarsmåla i Ålems socken hade just blivit dömd till döden för trolldom, men kunde enligt tidens ordning inte avrättas förrän han hade erkänt. Till rättens frustration ”framhärdade han sig med nej”. För att om möjligt få fram en bekännelse inför evigheten beslutade man därför att genomföra en skenavrättning. Bödeln fick i uppdrag att bära fram en stock till galgplatsen. Mönsterås kyrkas likbår prydd med ett vitt lakan plockades också fram. Ett vitt kläde bands tre gånger för hans ögon, varvid han alla gångerna frivilligt föll ner på stupstocken. Men någon bekännelse kom aldrig och Per Haraldsson kunde så småningom återvända till sin hemby. Inte för att jag vet om det kunde vara till någon tröst. Men den som i äldre tider dömdes till döden vid Strandatinget fick en vacker sista promenad. Avrättningsplatsen låg nämligen mitt på Kuggås med Mönsteråsviken på ena sidan och Älgerumsviken (idag Mudden) på den andra. Några hus som skymde sikten fanns inte. Mitt på Kuggås Alla befintliga kartor och berättelser ger vid handen att avrättningsplatsen låg på Kuggås – en idealisk plats nära köpingen, men ändå en bit ifrån bebyggelsen. Att den låg i kvarteret vid den gamla tändsticksfabriken (idag Hjulet) torde stå bortom allt rimligt tvivel. Mer precist visar kartorna att den låg strax väster om den lilla väg som leder ner till området där nya bostäder uppfördes 2010-2011. I närheten låg förr en numera nerschaktad backe som kallades spöbacken.

66


Den äldsta kartan över Mönsterås från 1726 visar avrättningsplatsen mitt på Kuggås.

Till Kuggås udde Enligt Harry Molin i Stranda 1980-82 flyttade avrättningsplatsen ut till Kuggås udde någon gång på 1800-talet. För detta påstående har jag bara hittat ett belägg på Mönsteråskartan från 1852 där udden har beteckningen ”afrättsplats”. Kanske hade den ökade bebyggelsen på Kuggås framtvingat en förflyttning. Men det kan också ha varit en felskrivning. Samma karta visar nämligen en symbol för avrättningsplatsen på det gamla stället mitt på Kuggås. Andra kartor från 1862 och 1868 anger att Kuggås udde var ”avsättsplats” eller ”lastageplats”. Skifteshandlingar från 1862 antyder dock att lastplatsen var nyanlagd, vilket ger utrymme för att det kan ha funnits en avrättningsplats där tidigare. Thure Räfsgård, från Stranda Hembygdsförening, berättade emellertid för mig att folk som var med på 1800-talet har vittnat om två samtida avrättningsplatser. Den mitt på Kuggås användes för hängningar, medan den vid udden togs i bruk när någon skulle halshuggas – allt för att hålla nyfikna pojkar borta som traktade efter att få se blodet stänka. Det skulle möjligtvis kunna förklara varför det på kartan från 1852 står ”afrättsplats” vid udden, samtidigt som avrättningssymbolen ligger kvar mitt på Kuggås. Problemet med denna teori är att man slutade hänga folk i Sverige 1836. Kartan från 1852 förblir därför ett mysterium.

67


Straff och avrättningsmetoder Det i särklass vanligaste straffet i äldre tid var böter. Kroppsstraff och straffarbete kunde också förekomma, men fängelse var en i stort sett okänd företeelse. Visst fanns det arrester och fängelsehålor, men det var förvaringsplatser i väntan på ett annat och ofta värre öde. Cellfängelser kom först på 1840-talet. Föreställningen att människor begravdes levande ”kvick i jord” är ingen myt, men tillämpades förmodligen inte särskilt ofta. Under medeltiden kunde man även dömas till fredlöshet, och då riskerade man att bli dödad av den olyckliges släktingar. I de fall brott straffades med döden så var metoderna förknippade med olika grader av status. Att brännas levande var det värsta man kunde råka ut för, men denna metod tillämpades ytterst sällan. Under häxprocessernas tid på 1600-talet brändes endast en kvinna levande i Sverige, även om man ibland brände kropparna efter avrättningen. Hängning tillämpades ibland fram till 1836. Detta straff var i första hand avsett för tjuvar och ansågs mycket vanhedrande. Den vanligaste metoden var halshuggning och störst välvilja visades den som fick huvudet avhugget med svärd. Det kunde ibland hända att den som dömts till bålet eller hängning benådades till svärdet. Under ofredsår riskerade fiender att utsättas för än mer makabra metoder om man ser det utifrån ett modernt humant perspektiv. Snapphanar hade man exempelvis för vana att spetsa levande på pålar i avskräckande syfte. Man skar då ett snitt vid ryggen där pålen gick in. Utgången brukade vara ungefär vid näsan. Rådbråkning var en annan metod där den dömdes lemmar krossades med järnstång eller smedhammare. Om offret fortfarande levde efter behandlingen flätades lemmarna in i ekrarna på ett stort vagnshjul varvid hela konstruktionen hissades upp i en påle där den halvdöde stackaren kunde leva ytterligare några dagar. Ett folknöje Gamla tiders avrättningar var fram till 1877 offentliga tillställningar som lockade stora folksamlingar. Några tusen i publiken var inte någon ovanlighet. Tanken var att avrättningarna skulle ha en avskräckande effekt, men i själva verket omvandlades de till makabra folknöjen. Det berättas att folk fick ledigt från sina arbeten så långt bort som i Döderhult när det var avrättningar på Kuggås. Vid den sista avrätt68


ningen 1849 var det omkring 7000 personer som såg brottslingens huvud skiljas från halsen. Att få med sig en droppe av den avrättades blod betraktades som en stor ynnest då blodet ansågs kunna bota sjukdomar, något som ibland skapade stor trängsel runt den halshuggne. Få avrättningar på Kuggås I Sverige fanns omkring 70 brott som kunde leda till dödsstraff. Hur många som har avrättats just på Kuggås är inte utrett. Statistik för Sverige som helhet visar att det vanligtvis avrättades mellan 60 och 135 personer per decennium från slutet av 1700-talet fram till 1860. Därefter avrättades endast några eller någon enstaka varje tioårsperiod. Dessa i ett internationellt perspektiv låga avrättningstal med mellan en och tio avrättade per år i hela riket, gör att man kan förmoda att det var ytterst få som avrättades på Kuggås. Under 1800-talets första hälft har jag endast funnit sex avrättade. I äldre tider kan det förstås ha varit betydligt fler. Dödsstraffet avskaffas 1864 års strafflag medförde en drastisk sänkning av antalet verkställda straff. Sista avrättningen i Sverige genomfördes 1910. 1921 avskaffades dödsstraff i fredstid, men fanns kvar i krigstid fram till 1973.

69


18. Den sista avrättningen på Kuggås – rånmord och förgiftade våfflor Den sista avrättningen på Kuggås Den 4 maj 1849 avrättades torparen Nils Ågren genom halshuggning. Det var den sista avrättningen på Kuggås. Enligt ögonvittnen samlades åtminstone 7000 människor för att bevittna när Nils huvud skildes från kroppen. Rånmord och förgiftat vittne Nils Ågren hade mycket på sitt samvete. Det kunde ibland hända att publiken tog ställning för den dömde; särskilt om det fanns synnerligen förmildrande omständigheter eller om den dömde var djupt ångerfull. Ibland kunde det räcka med att han hade ett osedvanligt vackert utseende. Nils kunde inte räkna med något folkligt stöd. Tvärtom var han sällsynt råbarkad. Den som hade rånmördat ett gammalt par och dessutom förgiftat ett vittne på ett illslugt sätt kunde inte räkna med några sympatier. Nils bakgrund Nils Ågren kom från en relativt välbärgad släkt. I alla fall om man går ett par generationer bakåt i tiden. Hans farfar Sven Ågren var rusthållare i Sörvik/Byteshell, Döderhults socken, och gift med Eva Nora Söderberg som kom från en ansedd bokhållarefamilj med viss anknytning till adelssläkter. Nils far, Jonas Ågren, var bonde i Appelrum i samma socken. Nils föddes i augusti 1802 och blev redan som treåring faderlös när lungsoten härjade som värst i socknen. Hur denna svåra start i livet påverkade Nils möjligheter att etablera sig i samhället kan vi bara spekulera i, men som så många andra bondsöner på 1800-talet lyckades han inte stanna kvar på den nivå hans förfäder hade levt på, utan fick nöja sig med ett osäkert liv på olika torp i Döderhult socken. 70


1822 gifte han sig med Katarina Olsdotter med vilken han fick minst fem barn. Stölder Efter några år övergav Nils livet som hederlig torpare och påbörjade en bana som tjuv. Om det var fattigdom eller bara ett tjuvaktigt sinnelag som fick honom att börja är svårt att sia om. Omkring 1841 verkar han dömas för stöld och delaktighet i mord. Året därpå straffades han på nytt för stöld. Enligt prästen hade Nils även brustit i gudsfruktan och klagade över att han på flera år ej bevistat husförhör eller Herrens Heliga nattvard. Sammantaget får vi en bild av en människa i sönderfall. Rånmord och förgiftade våfflor En tid efter de första stölderna genomförde han med två andra män ännu ett rånmord mot ett äldre par. Förmodligen deltog även en av hans söner. När det närmade sig rättegång insåg Nils att han låg illa till och bestämde sig för att tysta ett vittne på ett sällsynt raffinerat sätt. Efter en gudstjänst sökte Nils upp vittnet på kyrkbacken och spelade försonlig. Vittnet anade inget utan lät sig väl smaka av Nils nybakade våfflor som till råga på allt, utan minsta betänklighet, sköljdes ned med brännvin. På vägen hem avled vittnet av förgiftningsskador. Nils hade nämligen bakat in arsenik i våfflorna och kryddat brännvinet med livsfarlig skesyra.

Det här våffeljärnet använde rånmördaren Nils Ågren när han bakade våfflor med arsenik i för att förgifta ett vittne. Våffeljärnet finns idag att beskåda på Mönsterås Hembygdsgård. (Foto: Jonny Nilsson)

Stursk Vid rättegången i Mönsterås uppträdde Nils besynnerligt sturskt. Han ville inte erkänna mordet på det gamla paret utan kom med upprepade undanflykter. Den erfarna domaren lär då, med en gest ut 71


mot Kuggås avrättningsplats, ha yttrat orden: ”Ditt huvud kommer nog att ramla härute”, varpå Nils svarade ”Nähä, dä blir ingenting med dä!”. Som brukligt var fick Nils prata med en präst före avrättningen. Men efter flera timmars samtal kunde prästen till sin stora fasa konstatera att ingen sinnesändring eller ånger märktes hos Nils. Hemma i torpet satt den nyblivna änkan med barnen.

72


19. ”Ge den djäfvulen Hultman ett rapp!” – ett dråp i Fliseryds socken 1839 ”Han ville vara en ansedd och aktad man i församlingen, och var det även, i synnerhet hos dem han kunde injaga fruktan. I sin yttre levnad var han stilla och oförargerlig tills en tid efter hans aktningsvärda och förståndiga hustrus dödliga frånfälle den 4 dec 1838, då han understundom visade ett oroligt lynne, lättsinnig vandel och ett otidigt lömskt hämndbegär.” (Fliserydprästen Erland Fornanders ord om den dräpte mannen Anders Hultman) Anders Hultman på nattlig vandring Det var närmare midnatt annandag Pingst den 20 maj 1839. Anders Hultman var med sina söner Johan och Carl på vandring från hembyn Sibbetorp till torpet Store Bok för att utkräva hämnd. Ända sedan Anders slutade som inspektor och drog sig tillbaka som bonde i Sibbetorp hade folk haft svårt att rätta sig efter honom. Som bonde ingav han inte samma respekt som han hade åtnjutit som inspektor. Egentligen var det många som avskydde honom redan när han var rättare på Ekhult eller inspektor på krutbruket. För han hade varit sträng och ibland våldsam. Men nu…som bonde hade han ingen titel att gömma sig bakom och folket kunde visa sitt förakt mer öppet. Han var en uppkomling, lite förmer. Visserligen hade hans far varit bonde, men för ett par generationer sedan bestod hans släkt av ryktbara officerare. Även blått blod flöt, om än något utspätt, i hans ådror. I sin ungdom fick han bo hos Marcks von Würtenberg på Ekhult där han snart blev rättare. Nu låg han i fejd med alla sina grannar som inte kunde tåla hans fasoner och värst var torparen Gustaf Danielsson och hans försmädliga söner Johan och Carl-Otto. Pojkdjävlarna hade förolämpat 73


honom så sent som ikväll hos skräddaren i Mjölerum där det samlats folk när ett fickur lottades ut. Men nu skulle de få se! Han var visserligen 56 år, men ännu vid god hälsa och i sin krafts dagar. Många hade fått smaka hans nävar, och det för inte så länge sedan. Nu rasade han av hämndbegär, vilket flera av de grannar han passerade utmed vägen fick känna på när han och sönerna tog upp stenar och kastade på dörrarna. Nästan framme mötte han sin dotter Lovisa som tidigare under kvällen hade smitit iväg med torparedrängen Nils Nilsson från Fändahl, ett mycket olämpligt parti enligt Anders. En olycka hände så lätt och hans dotter skulle inte behöva utsättas för skammen att tvingas gifta sig med en utfattig egendomslös dagdrivare. Efter att ha sagt några stränga hårda ord till sin dotter gick sällskapet vidare. Nils Nilsson hade visst fått nattlogi hos Gustaf i Store Bok. Nå, de skulle nog klara av honom också om det behövdes. Med påken i hand närmade de sig Store Bok där Gustaf, hans söner och Nils låg och sov. Vad Anders Hultman inte visste var att det skulle bli hans sista natt i livet. Slagsmål i stugan vid Store Bok Anders Hultman och sonen Johan har under hotelser och förbannelser trängt in i Gustaf Danielssons stuga. Troligen stod ytterdörren på glänt medan innerdörren var olåst. Vad som sedan hände i detalj finns det lite olika uppgifter om. Uppenbart har Johan Hultman börjat med att kräva tolv skillingar av Gustafs son Johan. Gustaf och hans hustru har skrämda undrat varför Hultmans trängt sig in som rövare och därefter bett dem lämna huset, vilket inte åtlyddes. Efter denna inledande scen tog Anders Hultman över. Han krävde med hög röst att Gustaf ”faderligen och strängeligen skulle tilldela sönerna den aga deras uppförande rättvisligen påkallade”. Därefter synes Anders med påken ha tagit saken i egna händer och gett Gustafs son Carl-Otto ett rapp när han låg i sängen. Möjligen gav han även Gustafs hustru ett par slag. Bråket trappades upp ytterligare när Johan Hultman var oförskämd nog att kalla Gustafs dotter för hora. Gustaf Danielsson, som givetvis inte kunde tåla en sådan förolämpning av sin dotter, rusade då upp och ropade att ”här ska bli annat av” samtidigt som han gav Anders Hultman en knuff i bröstet. Gustaf begärde sedan hjälp från sin äldre son Johan som kom rusande och vred käppen ur handen på Hultman varpå han slog honom ett par gånger över länden/baken. Ett vittne som stod utanför stugan berättar att 74


”slag utdelades och det mörknade till i rummet, liksom elden i spisen blivit hämmad eller vårdslöst släckt.” Nils Nilsson slår till Under det allt vildare slagsmålet fick även Johan Hultman ta emot slag och tvingades fly huset blodig. Gustaf Danielsson försökte få med den på soffan liggande Nils Nilsson i slagsmålet och ropade ”Ge den djefwulen Hultman ett rapp!” Den yrvakne Nils vägrade emellertid till en början att delta i slagsmålet. Men plötsligt fick Nils ett fruktansvärt slag av en påk över ena benet, varvid han i skräck och vrede rusade upp från soffan och högg tag i en nystfot som han använde för att ge Anders Hultman ett eller två slag i huvudet så att han raglade bakåt och ramlade ner i en säng där han blev liggande. Det berättas att Anders talade föga eller osammanhängande och endast bad om lite vatten ibland. Efter tre timmar avled Anders Hultman i sviterna av slagsmålet.

En ihopfälld nystfot. (Foto: Upplandsmuseet)

I häradsrätten Under sommaren som följde togs fallet upp i häradsrätten vid flera tillfällen. Alla inblandade fick ge sina versioner som delvis skilde sig åt i detaljerna. Alla gjorde förstås sitt bästa för att tona ner sin egen medverkan i bråket. Flera vittnen inkallades och alla var överens om att det länge hade funnits osämja mellan Anders Hultman och Gustaf Danielsson och hans söner.

75


Anders Hultman – ”Ett våldsamt och trätgirigt sinnelag” Av rättegångsprotokollet framgår att ”Åtskilliga närvarande intygade att Hultman i följd av sitt våldsamma och obändiga lynne med alla sina grannar och bekanta levat i ett ofridsamt förhållande, vartill han sjelv uteslutande varit skulden.” Ett vittne sade att Hultman under sin levnad varit ”av ett våldsamt och trätgirigt sinnelag”. En annan berättade att Anders Hultman gjort sig känd för ett ”grälaktigt överdådigt sinnelag, och måhända icke alltid räknade så noga med vilka han utsåg till mål för sina wåldsbragder”. Finurligast uttryckte sig kanske prästen Fornander som skrev att Anders ”ville vara en ansedd och aktad man i församlingen, och var det även, i synnerhet hos dem han kunde injaga fruktan. I sin yttre levnad var han stilla och oförargerlig tills en tid efter hans aktningsvärda och förståndiga hustrus dödliga frånfälle den 4 dec 1838, då han understundom visade ett oroligt lynne, lättsinnig vandel och ett otidigt lömskt hämndbegär”. Rätten konstaterar att Hultman var känd för ”översittare-lynne” och ”ohejdad våldsam framfart”. Anders Hultman var otvivelaktigt en person som många retade sig på och som hade lätt för att hamna i gräl. Hans bakgrund inom bondeståndet samtidigt som han hade sina rötter i släkter med högre social status ingav honom förmodligen en känsla av att komma från lite finare förhållanden. Kanske betraktades han av omgivningen som lite märkvärdig. Men i Fliseryds socken var han bara en uppkomling som nu blivit bonde igen. Nils Nilsson – ”ett nyktert, stilla och kristeligt levnadssätt” Den långe och ljushårige Nils Nilsson som troligen utdelade det dödande slaget beskrivs på ett helt annat sätt. Herr ryttmästare Nordenankar på Fliseryds gård skriver att Nils uppfört sig troget, nyktert, tyst och stilla, samt att han med villighet gjort detsamma. Prästen skriver i sitt intyg att Nils var född 1819 och torpareson från Fändahl under Torp, tidigare ostraffad och att han hade ett nyktert, stilla och kristeligt levnadssätt, samt hade aktningsvärda, beskedliga och kristligt sinnade föräldrar och syskon. Han menade också att det kunde anses högst beklagansvärt om han olyckligtvis skulle falla offer för en så grav förseelse som den för vilken han nu stod anklagad. Den i församlingen mycket omtyckte prästen tar alltså tydligt ställning för den dråpmisstänkte Nils Nilsson. 76


Nils ändrar sin berättelse Men rättegången blev utdragen, inte minst på grund av att Nils drabbades av sjukdom. Redan vid första rättegångstillfället svimmade Nils och fick bäras ut. Enligt ett läkarintyg hade Nils angripits av en farlig nervfeber som gjorde att han inte kunde närvara personligen förrän i mitten av augusti. När han väl infann sig hade han ändrat sin berättelse. Nils hade i ett tidigt skede erkänt att han hade slagit Anders Hultman med nystfoten av skräck och förvirring. Senare skrev han att han hade känt sig hotad till livet av den illasinnade Anders Hultman som hotat slå honom i huvudet med en påk. Till slut förnekade han att han överhuvudtaget hade slagit Hultman i huvudet, utan att han sannolikt endast hade träffat Hultmans påk. När rätten pressade honom så hade han med darr på stämman, hårdnackat och med ängslan, hållit fast vid sin nya berättelse. Obduktionsprotokollet I rättsprotokollet återges också läkarens obduktion av Anders Hultman, som i sin detaljrikedom är en ganska vidrig läsning. Vi får bland annat veta att det i Anders Hultmans mage fanns ett par skedar brännvin, lite smält mat och en död ovanlig fluga. Annars är det beskrivningen av huvudet och hjärnan som är mest intressant. Läkaren konstaterar att Hultman tveklöst avlidit genom ett dödande slag mot högra delen av huvudet vilket gett upphov till en svulst av ett gåsäggs storlek. Han hade också fått ett slag över vänstra ögat, men det var inte av det slaget att det kunde ha dödat Hultman. Genom protokollet får vi också ett hum om hur Hultman såg ut. Den avlidne var lång till växten, ”af en fast, stark och tjock kroppsbyggnad, samt vid godt hull”. Huvudet hade en ovanlig form, såsom ett ”från twenne sidor flattryckt klot, nära nog båtformigt”. Rättens utslag När rätten i augusti skulle ge sitt utslag så konstaterade man att Anders Hultman ur en aspekt själv vållat sig olyckan genom att med våld tränga in i huset mitt i natten. Ändå betraktade man inte Nils slag med nystfoten som skäligt nödvärn. Rätten menade dock att det inte gick att bevisa att just det slaget varit det dödande, även om det sannolikt var så. Nils Nilsson dömdes därför att med hel mansbot böta ett hundra riksdaler, betala kostnaden för obduktionen samt att 77


en söndag i Fliseryds kyrka göra uppenbar kyrkoplikt då han skulle göra avbön och lova bot och bättring inför församlingen. Med tanke på hur illa ansedd Anders Hultman var i församlingen så var den offentliga avbönen knappast att betrakta som något hårt straff. Mansboten var ett normalt bötesstraff vid dråp eller död genom olyckshändelse. Det andra slaget mot Hultmans huvud måste ha kommit från Gustaf eller Johan, resonerade rätten. De kunde därför inte fällas för dråpet, men då Johan erkänt att han burit hand på Hultman, döms han för delaktighet i det slagsmål som kostade Hultman livet, till 50 riksdalers böter, halv mansbot, samt till enskild kyrkoplikt. Mot rättens utslag uttryckte både Nils Nilsson och Johan Gustafsson missnöje och ärendet överklagades till hovrätten som så vitt jag har kunnat avgöra fastställde domarna. På fel plats vid fel tillfälle Man kan på goda grunder anta att Nils hade exceptionell otur. Eftersom han uppenbarligen var förtjust i Anders Hultmans dotter så hade han knappast något intresse av att ge sig in i slagsmål med sin presumtive svärfar, utan hade tidigare på dagen tillrättavisat Gustafs söner när de retat Hultman. Vittnen berättar ju också att han dröjde in i det sista med att delta i bråket. Därutöver beskrivs han av både prästen och arbetsgivaren som en fridens man. Men när han fick det hårda slaget på benet rann sinnet över och han slog till med det föremål som låg närmast till hands. Nils befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Hur gick det för dråparen? Hur gick det för dråparen Nils Nilsson? Allt tyder på att han klarade sig ganska bra efter domen. Efter ytterligare ett par år i Fliserydsbygden flyttade han till Ålems socken 1841 där han gifte sig och försörjde sig som arbetare och torpare. Tråkigt nog utmanade han rättvisan ännu en gång och dömdes 1856 för stöld. Den 3 juni 1880 avslutade han sina dagar i Norra Bäckebo drygt 60 år gammal. Anders Hultmans bakgrund Anders Hultman föddes i Getinge, Vetlanda den 11 januari 1783 och var son till bonden Zackarias Gudmundsson och Britta Johansdotter Hultman. Fadern dog 1799 och ett par år därefter flyttade Hultman 78


till Fliseryds socken. Enligt ett brev som hans barnbarn skrev i början av 1900-talet var han fosterson hos den adliga släkten Marcks von Würtenberg. Sanningshalten i detta undandrar sig ett säkert bedömande. Men faktum är att han tidigt blev rättare på von Würtenbergs gods Ekhult, och senare inspektor på krutbruket som låg på von Würtenbergs mark vid Läggevi. Anders mor var dotter till rusthållaren Johan Göransson Hultman och Anna Britta Olofsdotter Edman. Anna Britta var dotter till Olof Edman och Katarina Elisabeth Stålhammar. Den sistnämnda var dotter till Johan Stålhammar och Anna Britta Lood. Johan var son till Per Jönsson Hammar och Anna Skytte. Anna Britta var dotter till Steen Lood och Beata Hillebard. Från Stålhammarsläkten kan man således gå vidare och finna rötter långt tillbaka i svenska adelssläkter.

79


20. När hav blev hamn Hav blev land under 50 år När man blickar ut över hamn- och stationsområdet i Mönsterås kan man kanske tro att det alltid har sett ut som det gör idag. Det är lätt att ta ett landskap för givet. Området är dock ett typexempel på hur människan kan förändra de naturliga förutsättningarna och anpassa dem efter sina egna behov. För bara drygt 150 år sedan var hela hamnområdet fram till Sjögatans nuvarande sträckning en del av Mönsteråsviken. Men från 1850talet och fram till sekelskiftet 1900 fyllde man pö om pö ut området och förvandlade hav till land. Två kartor får belysa utvecklingen.

En modern karta där jag med ett streck har markerat var den ungefärliga strandlinjen gick på 1700-talet fram till mitten av 1800-talet. (Karta: Mönsterås Kommun)

80


En karta från 1748 där jag har ritat in den nuvarande landlinjen med punkter.

Alla kartor från 1700-talet visar att Mönsteråsviken då gick ända upp till, och delvis över, nuvarande Sjögatan. Området där stationen och lokstallarna idag ligger kallades Kopparslagarviken. Hav blir land på 1800-talet Det är först vid början av 1850-talet som man påbörjade arbetet med att fylla ut det område som idag utgör Mönsterås hamn, men först handlade det bara om den landtunga som blev själva hamnkajen. Muddringar i viken gav muddermassor som kunde användas till utfyllnad av området mellan Bastugrundet och stranden. Därefter kunde man successivt fylla ut Kopparslagarviken och Kuggåsstranden under 1800-talets senare hälft. Förutom mudder användes sopor, kopparkittlar och tennsaker. På 1870-talet hade man kommit ganska långt med arbetet. Hamnkajen var byggd och man hade fyllt ut delar av den innersta Kopparslagviken. Ännu hade man emellertid inte förlängt den södra kajen och framöver skulle en betydligt större del av Kopparslagarviken bli land. I och med att land skapades på gammal havsbotten så kunde området användas för den nya tiden. Järnvägen kunde anläggas vid 1900-talets början och flera företag och föreningar har under årens lopp haft glädje av området där Kopparslagarviks vatten en gång glittrade. 81


21. Storgatan kring sekelskiftet 1900

Det äldsta kända gatufotografiet från Mönsterås är taget omkring 1875. Till vänster ligger huset som redan på den tiden kallades Hvita Hästen och som innan det blev hotell på 1880-talet hyste en flickskola. Därefter följer Gästgiveriet med anor från 1600-talet. Längst bort kan man se en skymt av de sedan länge försvunna grindstolparna vid kyrkparken. Närmast till höger ser vi en del av det Cedergrenska huset som idag hyser bokhandel och urmakeri. Vid en renovering hittade man där plankor med kyrkliga motiv som ursprungligen hade suttit i den gamla medeltidskyrkan som revs på 1840-talet. I detta hus fanns förr Asplunds speceri- och skeppshandel, mjölkaffär och damkonfektion. Därefter följer Cederlundska huset (Harryssons) som bland annat rymt Tekniska Magasinet. Därefter följer Bergqvistska (före detta Åhmanska) huset där bland andra Götabanken, Studio AC och OT har huserat. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

82


Så här gick snöröjningen till i Mönsterås på 1890-talet. Både hästar och oxar drog snöplogen. Plogningen var ett stort nöje för traktens pojkar som väl fick sitta längst bak för att ge plogen lite tyngd. Längst till höger ser vi huset som idag hyser Vävboden. Därefter följer den Modéerska handelsgården. I bakgrunden ser man tomten där Häradssparbanken ligger idag. Där låg då andra hus. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

Storgatans norra del omkring 1900. I vänster bildkant ser vi några sedan länge rivna hus. Husen på högersidan finns kvar, om än förändrade. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

83


22. De mördade barnen spökar än vid Riskastet Hungersnöd och barnamord Intill gamla Oskarshamnsvägen mellan Forsa och Emsfors ligger en liten hög med gran- eller tallris. Alltid färskt. Så har det varit så länge någon kan minnas. Sägnen för oss tillbaka till en tid av hungersnöd, en tid för vrede och barnamord.

Rishögen ligger på den plats där barnen enligt sägnen blev dräpta. (Foto: Jonny Nilsson)

Tre hungriga pojkar Tre pojkar i tioårsåldern hade skickats ut av sina föräldrar för att tigga mat. Det var kring jul och landet var svårt sargat av hungersnöd efter år av missväxt. Vissa hävdar att det var vid 1700-talets slut. Andra tror att det hände på 1640-talet då landet plågades av svåra missväxtår. 84


Enligt de två varianter av den muntliga traditionen som förlägger händelserna på 1700-talet kom pojkarna från ett torp vid Forsalid. I 1600-talsframställningen kom två av pojkarna från torpet Nybo (rivet torp vid Forsa), och den tredje från backstugan Hällan (eventuellt avses torpet Hällen som ligger nedanför berget Kevershäll). I sin jakt på mat kom barnen till en gård där de fick en rund brödkaka av husmor. Enligt 1700-talsberättelserna fick de brödet vid Fågelsjö eller vid Karlshammar nära Emsfors. I 1600-talsversionen utpekas Bergs gård. Mördade av husbonden På vägen hem trillade pojkarna med brödet av glädje. Enligt en av 1700-talsberättelserna mötte de då en baron. När han såg att de lekte med brödet blev han så arg att han helt sonika slog ihjäl dem, grävde ned dem och lade en rishög över. I den andra 1700-talsversionen var det bonden från Fågelsjö som mötte barnen när han hade varit i Mönsterås och supit. Väl hemkommen fick han veta att det var hustrun som skänkt brödkakorna. Ursinnig kastade han sig upp på en häst, red ifatt pojkarna och dräpte dem; två direkt och en lite längre bort i skogen. Som straff för denna illgärning skall Fågelsjö gård sedan dess ha drabbats av två bränder. I 1600-talsversionen var det befallningsmannen vid Berg som vredgad och drucken red ifatt pojkarna och slog ihjäl dem. Historien förtäljer att befallningsmannen avhystes från Berg samma dag och att han drabbades av motgångar och olyckor resten av sitt liv. Barnen spökar vid Riskastet Det sägs att barnen spökar vid Riskastet. De som vet berättar att den som går förbi utan att kasta ris kan få höra barnskri. På 1960-talet passerade två damer Riskastet. Den ena började då ropa på barnen som emellertid inte visade sig. Hon blev genast sjuk och fick svårt att ta sig från platsen. Det berättas också om två arbetskamrater på väg hem från Emsfors som fick se två lysande ögon i mörkret vid Riskastet. Det visade sig dock vara två glödande kol. Förr var det populärt att tända eld vid Riskastet och det var resterna av en sådan man hade sett.

85


Kan man tro på sägnen? Kan man tro på en sägen av det här slaget? Franska mentalitetshistoriker har visat att det ibland finns en kärna av sanning bakom historier av den här karaktären. Den här berättelsen säger onekligen något om de villkor som människor levde under i det gamla bondesamhället. Det är inte heller en slump att offren är fattiga barn medan mördaren är en välbärgad man som efter sitt illdåd får sitt rättmätiga straff av högre makter som låter honom irra omkring drabbad av allehanda olyckor. Ibland är det gärningsmannens gård som hemsöks av olyckorna och som därigenom får representera det onda. I en tid när man kanske inte kunde kritisera människor från högre stånd öppet, kunde en sägen av det här slaget utgöra ett sätt att kanalisera sin vrede. En genomgång av Mönsterås sockens dödsböcker från 1635 och framåt har dock inte frambringat någonting som ger stöd för berättelsen, låt vara att det finns luckor i källmaterialet, så några säkra slutsatser kan helt enkelt inte dras.

86


23. Huset där Herren gav och Herren tog – Mönsterås epidemisjukhus och BB Många såg här dagens ljus, andra såg döden i vitögat När jag var barn vistades jag ofta hos min vän Per-Olof Victorsson i det gula huset mitt emot gamla församlingshemmet, vackert beläget mitt bland gamla ekar och almar vid den gamla landsvägen till Mönsterås. Man sa att det hade varit BB där en gång i tiden, och det är väl så huset är ihågkommet hos de flesta äldre mönsteråsare. Jag minns att vi hittade benrester i trädgården vilket väckte fantasier om nedgrävda döda spädbarn. Så illa var det förstås inte, men mycken dramatik torde ändå ha utspelat sig i huset där många såg dagens ljus för första gången, medan andra såg döden i vitögat. En plats där Herren gav och Herren tog. I äldre tider – ängsmark I äldre tider var hela området nedanför Tingshuset en frälseutjord som tillhörde Kuggås. Platsen kallades Klockarebacken och omfattade området där dagens kommunhus ligger, samt marken söder och öster om gamla landsvägen bort emot Älgerum i söder. I över 100 år har området också kallats för Kroken. Av kartregistret 1726 framgår att marken tidigare hade varit Kronans, men att den nu ägdes av överstelöjtnant Johan von Gertten (1687-1744) på Berga gård i Högsby socken. Området torde huvudsakligen ha varit ängsmark eftersom den brukades för slåtter av Kyrkoherde Hassellöfs änka. 1748 och ett par årtionden framöver ägdes marken av en kapten Oxe, men det var lantmätare Follings änka som fick åtnjuta ängsmarken. Därefter är det svårt att följa ägarna eftersom marken inte tillhörde Mönsterås Köping. Det finns dock ingenting som tyder på att marken var bebyggd redan under 1700-talet.

87


Tomten får ett litet hyreshus 1862 köpte kyrkovärden Nils Jonsson i Mölstad (sedermera Habbestorp) marken av lagman Samuel Trägårdhs arvingar. Det bör ha varit han som lät bygga ett hus på tomten. Kanske hade han blick för tomtens strategiska läge vid landsvägen med bara ett par hundra meter in till köpingen. Antagligen insåg han att det här fanns goda utsikter till extrainkomster. Förmodligen bestod huset av två lägenheter som hyrdes ut. Exakt när huset byggdes undandrar sig ett säkert bedömande. På 1871 års karta finns inget hus markerat, men det kan förstås ha funnits ett ändå. Marken tillhörde inte köpingen och därför var man kanske inte så noga med att rita ut alla hus på angränsande områden. På 1881-1882 års karta blir huset synligt för första gången. Hela området delas vid denna tid upp i småtomter för att möjliggöra bebyggelse. En inte alltför vågad gissning är att det var Nils Jonsson som lät bygga huset några år efter det att han köpt marken 1862, sannolikt på 1870-talet. Huset köps av Mönsterås Kommun I december 1897 beslutade kommunen att köpa tomten och huset för 5 950 kronor av Nils Jonsson. Köpet genomfördes i mars 1898. Initiativtagare till husförvärvet var apotekare Lars Wilhelm Pettersson som vid denna tid var en av Mönsterås mäktigaste personer och under många år var såväl kommunalnämndens som kommunalstämmans ordförande. Till en början fick huset fortsätta att vara hyreshus. I april 1898 beslutade kommunen till exempel att snickaren FO Petersson med familj skulle få hyra ett rum i huset eftersom de inte fick hyra någon annanstans ”till följd af mannen FO Peterssons suprige lefnadssätt”. Vad de andra hyresgästerna tyckte om sin nya granne framgår inte av de kommunala protokollen. Epidemisjukhus Sommaren 1898 beslutade kommunen emellertid att huset skulle inredas till epidemisjukhus. Från början var det nog tänkt som en tillfällig lösning, eftersom man gjorde en utredning vad det skulle kosta att bygga ett nytt epidemisjukhus. Men när man fick veta kostnaden lät man det vara.

88


1899 inreddes så huset till epidemisjukhus. Det var dock inte lätt att få tag på en utbildad sköterska, vilket man ansåg vara nödvändigt för att kunna behandla difteri som var en vanlig sjukdom i Sverige för 100 år sedan och som årligen dödade tusentals barn. Man annonserade därför efter en examinerad sköterska, men det dröjde några år innan någon antog villkoren. Sköterskan fick 500 kr i årslön och erhöll samtidigt fri bostad och ved. Epidemisjukhuset kostade kommunen ytterligare 500 kr varje år för bespisning och annat som de sjuka och huset krävde. Huset var vid denna tid betydligt mindre än det är idag.

Epidemisjukhuset såsom det återges i Eric Nelssons berättelse. (Teckning: Stranda Hembygdsförening. Det finns även ett suddigt foto som visar samma vy)

Eric Nelssons vistelse på epidemisjukhuset Hembygdsforskaren Eric Nelsson har i tidskriften Stranda skrivit om sin vistelse på epidemisjukhuset vintern 1901 när han hade difteri. Det var sannerligen ingen munter tillvaro. Vattnet från tomtens brunn gick inte att använda, varför man fick bege sig till tingsbrunnen. Huset hade varken avloppsledningar eller badrum. Ett badkar fick därför flyttas från rum till rum när det var dags för de sjuka att tvätta kroppen. Vid denna tid tjänstgjorde en äldre kvinna som hette Sara som sköterska. Hon hade ingen utbildning, men hade tidigare jobbat på ålderdomshem. Eric beskriver henne med orden ”gammal, fläckig i ansiktet och talade i näsan”. 89


Behandlingen var ganska brysk och utan känsla för barns behov utifrån ett modernt synsätt. Eric beskriver hur han föstes in i ett rum som genast låstes. En flicka som var inlagd samtidigt och som hade lämnat sin säng utan lov, fick en örfil så hård att hon genast ramlade tillbaka i sängen. När barnen blev bättre fick de hjälpa till med olika sysslor i huset såsom kaffekokning och städning. Det fanns uppenbarligen inga tidningar eller böcker för barnen, så tiden gick väldigt långsamt. Huset blir förlossningshem Mot slutet av 1920-talet var tiden som epidemisjukhus över och epidemivården flyttades över till Oskarshamn. I april 1929 sålde kommunen huset till Svenska Röda korset för 10 000 kr. Men eftersom kommunen bidrog med 8 000 kr till det blivande förlossningshemmet, så behövde Röda Korset bara betala 2 000 kr. Huset genomgick omfattande renoveringar innan det blev förlossningshem. Precis som sköterskan i det gamla epidemisjukhuset så fick barnmorskan hyresfri bostad i huset. Förlossningshemmet hade sex vårdplatser, och födslar finns registrerade för åren 1930 till 1952. Huset blev därefter bostad åt vaktmästaren och de sjuksköterskor som jobbade på Mönsterås sjukhus (äldre delen av nuvarande kommunhuset).

Mönsterås förlossningshem på 1930-talet. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

90


Huset blir privatbostad I maj 1974 sålde Landstinget huset som därefter har varit privatbostad. Köpare, efter ett dramatiskt anbudsförfarande där endast 50 kronor skilde de två högsta budgivarna åt, blev Bertil och Gun-Britt Victorsson. Makarna har därefter genomfört ett ganska omfattande renoveringsarbete och huset är idag en praktfull villa i Mönsterås. Epilog Jag minns tydligt mina besök i huset som barn. Bostaden hade en säregen gästfri atmosfär och jag kan än minnas smaken av de goda Kalaspuffarna som jag så ofta blev bjuden på. Huset var fullt av mystiska utrymmen. Särskilt källaren minns jag som utomordentligt kuslig. En gång fick jag sova över hos min barndomsvän. Jag minns att jag vaknade mitt i natten av ljud. Sedan jag själv fick barn har jag kommit underfund med vad det var jag hörde. Bertil tyckte sig också höra dem första tiden i huset – spädbarnsskriken.

91


24. Skonerten Jennys öden Jenny av Mönsterås – strandad i maj 1862 Skonerten Jenny av Mönsterås hade enligt en lokaltidning strandat och blivit skeppsvrak vid Sandhammaren i maj 1862. En notis i Postoch Inrikes Tidningar den 23 maj 1862 bekräftar uppgiften. Där berättas om en svår dimma utanför Sandhammaren natten mellan den 14 och 15 maj varvid fyra fartyg strandade. Ett av fartygen var Jenny från Mönsterås med B. Ahlqvist som kapten. Jenny av Mönsterås – försvunnen i november 1864 Det skulle dock bara dröja ett par år innan fartyget ännu en gång figurerade i pressen. En notis i tidningen Kalmar den 12 november 1864 berättar om en storm den 5 november då skonerten Jenny av Mönsterås hade drivit till sjöss vid Grimskär utan att ha blivit återfunnen. Hur förklarar man att ett fartyg som blev skeppsvrak 1862 hamnar i en storm och försvinner 1864?

Notisen i tidningen Kalmar 1864.

Jenny av Mönsterås (I) Svaret fann jag i en artikel i Stranda om Mönsterås starke man på 1800-talet – köpmannen, skeppsredaren och politikern Johan Ludvig Rosén. Där framgår att skonerten Jenny byggdes 1851 på Björnö av skeppsbyggmästaren Olof Svensson och att fartyget först fick namnet Björn. Johan Ludvig Rosén förvärvade skeppet samma år och bad att 92


få namnet ändrat till Jenny efter sin äldsta dotter, vilket godkändes. Fribrevet återställdes den 4 juli 1862 med uppgift att fartyget hade förolyckats. Dessa uppgifter stämmer väl med tidningarnas underrättelser om att skeppet blev skeppsvrak vid Sandhammaren i maj 1862. Jenny av Mönsterås (II) Rosén var dock inte sämre smålänning än att han 1863 lät bygga en ny skonert med samma namn – Jenny (II) på Nynäs skeppsvarv utanför Mönsterås med Samuel Nilsson som byggmästare. Befälhavare blev först B.A. Ahlqvist, som även hade varit kapten på den förolyckade Jenny (I). Han blev senare ersatt av G.O. Bergström. 1868 såldes Jenny till ett rederi i Sölvesborg. Fartyget hade alltså återfunnits efter stormen 1864. 1880 fick fartyget sin siste ägare – handlanden Elof Magnusson i Pukavik. Men allt har ett slut och natten mellan den 22 och 23 juli 1890 grundstötte hon på Gisselöre strand efter att ha sökt lä för storm och dimma. Därmed blev hon vrak och såld för upphuggning. Faror och oro Bakom de korthuggna tidningsnotiserna anar man ett dramatiskt sjömansliv där varje resa kunde bli den sista. Det var inte ovanligt att familjen i hemmahamnen fick vänta i flera veckor innan man fick besked om maken och fadern befann sig i säkerhet eller hade förolyckats. Den oron kan man bara ana. En blomstringstid för Mönsterås Jenny av Mönsterås vittnar också om en blomstringstid för Mönsterås på 1800-talet då entreprenörer som Johan Ludvig Rosén kunde använda kommunalpolitik för att anlägga hamnen, samtidigt som han skapade en egen handelsflotta med hjälp av lokala skeppsvarv och tjänade stora pengar på trähandeln. Men lätt fånget var också lätt förgånget, vilket även Rosén fick känna på vid en stor konkurs på 1880-talet.

93


25. Briggen Maria av Mönsterås Briggen Maria I Mönsterås kommunlogotyp återfinns sedan 1998 ett fartyg som minner om köpingens tid som sjöfartsort av rang. Fartyget som avbildas är en brigg som en gång gick under namnet Maria. Den vackra briggen var inte byggd i Mönsterås, men var ändå ett välbekant skepp i bygden under de 10 år hon hade Mönsterås som hemmahamn. Från Hudiksvall till Mönsterås Fartyget byggdes i Hudiksvall 1851 av skeppsbyggmästare Mattias Ruth, men det skulle dröja närmare 50 år av skiftande öden på världshaven innan hon seglade in i Mönsteråsviken. De första 25 åren gick hon under namnet Fama och hade Hudiksvall som hemmahamn. 1876 kom hon i dansk ägo och fick då namnet Maria. Under några år kom hon nu att segla på Amerika och Västindien. 1890 såldes hon till skeppsredaren Carl Johan Löfgren i Oskarshamn. Den första tiden där fördes Maria av kapten E Rudebeck och därefter av kapten O W Grönberg. 1896 hade L P Sjöstrand blivit kapten på fartyget. En period var J P Hägg från Mönsterås styrman. 1898 var det dags för Maria att komma till Mönsterås. Hon köptes då av ett rederi med Carl Nilsson-Brandt i Forsa och Ernst Johansson på Östra Kråkerum som huvudredare. Kapten vid denna tid var CAW Engqvist. I mars 1902 övergick Maria till ett annat Mönsteråsrederi med Frans Carlsson som huvudredare och kapten Johan Åström som befälhavare. Frans var medlem i Mönsterås Missionsförsamling och briggen kom därför att gå under namnet ”Missionshuset”, även om några valde att kallade henne ”Åströms Maria” efter kaptenen.

94


Tavlan visar briggen Maria av Mönsterås. (Foto: Jonny Nilsson)

Dramatik i storm Briggen Maria började nu bli gammal och läckte ganska mycket på nordsjöresorna. Vid en kuling höll hon en gång på att driva emot den svenska västkusten, men klarade sig med viss nöd. Maria var även med i den svåra stormen i oktober 1905 då barkskeppet Trio av Mönsterås förliste. Maria hade varit på väg till England när hon hamnade mitt i den fruktansvärda stormen som fick henne att driva allt längre norrut utmed den norska kusten. Hon drabbades av så svåra överspolningar att spisen i kabyssen slogs sönder med påföljd att man inte kunde värma mat på flera dagar. När stormen la sig befann de sig ända uppe vid Trondheim. Hemma i Mönsterås florerade ryktet att Maria gått under med man och allt, men med tiden kom de till England och kunde ta kontakt med hemmahamnen. Kolpråm 1908 såldes Maria till Helsingör där hon blev degraderad till kolpråm, vilket förstås var långt under hennes värdighet. 90 år senare skulle hon få sin rättmätiga upprättelse.

95


26. Ett morddrama i Älgerum 1916 Kuslig tragedi på Älgerumsgården Lördagen den 12 augusti 1916 skakades Mönsterås av en svår tragedi. Händelserna utspelade sig på Älgerumsgården. Den 60-årige lantbrukaren och trävaruhandlaren bråkade med sin hustru igen. Han led av patologisk och omotiverad svartsjuka och just denna dag hade alkoholintaget gjort saken värre. När hans hustru vägrade skriva under en bekännelse att hon varit otrogen började misshandeln. Han grep hustruns hår, drog ut henne ur huset och kastade henne utför den höga stentrappan. Han fortsatte sedan misshandeln med en käpp i trädgården. När en kvinna i närheten försökte avstyra bråket sprang mannen efter en yxa och högg ihjäl sin hustru. Kort därefter sköt han sig själv i huvudet. Klockan var omkring tre på eftermiddagen. När polisen kom till platsen hittades både kvinnan och mannen liggandes i var sin blodpöl. Kvinnan var redan död och hade tre djupa yxhugg och märken efter slag. Ett yxhugg hade träffat i ryggen, ett i pannan och ett på den vänstra sidan av halsen. Det sistnämnda hugget hade varit så kraftigt att huvudet nästan skilts från kroppen. Till sjukstugan med skottkärra Bredvid mannen hittades en mindre revolver med sex skott, varav ett var avskjutet. Det visade sig att han hade skjutit sig själv i huvudet och att kulan trängt in i hjärnan. Mannen gav ännu vissa livstecken ifrån sig och fördes till sjukstugan i en skottkärra körd av drängen Karl Helling. Enligt en uppgift dog mannen samma kväll. Enligt andra uppgifter dog han på måndag morgon vid sjutiden. Mordet tycks ändå ha varit planerat eftersom telefontråden till huset var avskuren. Möjligen kan han istället ha skurit av tråden efter mordet men innan han sköt sig själv.

96


Abnorm svartsjuka Makarna hade bott på Älgerumsgården i omkring tio år, och de senaste åren hade det varit oenighet. Mannen hade under en tid velat skiljas utan att hustrun skulle få del av deras gemensamma förmögenhet. Mannen misstänkte nämligen att hustrun hade haft en affär med en köpman i Kalmar. Köpmannen stämde mannen för ärekränkning, varvid mannen dömdes till böter och skadestånd. I sin strävan att få upprättelse skall mannen sedan ha försökt skaffa bevis för otroheten genom att tvinga sin hustru till en skriftlig bekännelse. Begravningarna När mannen begravdes saknades klockringning och inga blommor fanns vid graven. När hustrun begravdes var det så många människor att det saknade motstycke. När prästen under talet kom in på den självuppoffrande kvinnans mångåriga och tålmodigt burna lidanden var intet öga torrt. Mordet och bygden Är ett tragiskt mord verkligen något som lämpar sig i en historik? Är det inte en privat familjeangelägenhet som bör förtigas? Men nog förefaller det besynnerligt att man förväntas tiga om alla kvinnor som har mördats på grund av männens svartsjuka, när man inte tiger om historiens offer i andra sammanhang. Det är dock ett beklagligt faktum att missriktad försiktighet många gånger har begränsat möjligheten att inkludera mordoffer i böcker av lokalhistorisk karaktär. Ett mord är emellertid aldrig privat. Det sker i ett socialt sammanhang, påverkar stämningen i hela bygden och kan fungera som utgångspunkt för många angelägna diskussioner om mänskliga relationer. Kunde mordet ha förhindrats om omgivningen hade gripit in tidigare? Kvinnan hade uppenbarligen lidit under mannens förtryck under många år. Kan mannens aktade ställning i samhället ha medfört att människor som visste inte vågade konfrontera honom? Ja, frågorna kan bli många för den som väntar med att vända blad.

97


27. De mystiska gravstenarna i skogen Gravstenar i skogen Mitt ute i skogen på Ramsås marker i Ålems socken finns två mystiska gravstenar. På platsen finns en stor mängd odlingsrösen och en gammal gärdsgård som minner om sedan länge igenväxta åkrar. Ett körsbärsträd, smultron, hallon och nässlor vittnar också om att här har funnits människohem.

Gravstenarna ligger mitt ute i skogen. (Foto: Jonny Nilsson)

98


Båtsmanstorpet Göketorp blir Skogslund En titt i gamla byhandlingar visar att gravstenarna ligger vid platsen för det sedan länge rivna båtsmanstorpet Göketorp – en gång hem för bygdens båtsman som gick under namnet ”Göken”. Den siste båtsmannen, Nils Peter Persson Gök/Bergström, antogs 1857 och levde här under senare delen av 1800-talet. När det militära indelningsverket avvecklades övertogs torpen ofta av civila medborgare och fick då ibland nya namn. KJ Söderberg och Augusta Söderberg Men hur har gravstenarna hamnat mitt i skogen? Kanske kan de inristade namnen ge ledtrådar. På den ena stenen står det: KJ. Söderberg. Ramsås. * 1861 + 1934. Vila i frid, på den andra Augusta Söderberg. Ramsås. * 1857 + 1930. Vila i frid.

K.J. Söderbergs gravsten. (Foto: Karl Mauritzson)

Augusta Söderbergs gravsten. (Foto: Karl Mauritzson)

99


Handlingar för Ramsås visar att makarna Söderberg 1912 köpte byns gemensamma båtsmanstorp, då omdöpt till Skogslund, för 650 kronor. Av köpebrevet framgår att mannen var arbetare och att hans förnamn var Karl Johan. Makarna hade en fosterdotter som växte upp i det gamla torpet. Myter Vissa påstår att makarna brann inne och begravdes på platsen. Denna hypotes kan genast avfärdas, då gravstenarna visar att de dog olika år, 1930 och 1934. Andra säger att de dog naturligt av ålderdom, för att sedan begravas på platsen. Jag finner det dock högst osannolikt att människor fick begravas vid sina hus i Sverige på 1930-talet. Sådant var redan då strikt reglerat i lagstiftningen. Så här gick det till Makarna Söderberg framlevde sina sista år som torpare vid det före detta båtsmanstorpet Göketorp numera kallat Skogslund. När makarna dog begravdes de i vanlig ordning på Ålems kyrkogård. Åren gick och ingen brydde sig om att sköta deras gravar. När kyrkogårdsförvaltningen såg att ingen skötte gravarna beslutade de att stenarna skulle tas bort. Vid 1960-talets början hämtade arrendatorn av marken och hans son gravstenarna på kyrkogården och placerade dem vid makarnas gamla hem där de ännu ligger kvar och vittnar om en annan tid och ett annat sätt att leva.7

7

Sonen som följde med sin far och hämtade stenarna heter Göran Nilsson.

100


28. Herrstorps tegelbruk under 200 år Tegelproduktion i över 200 år Utmed vägen mot Habbestorp kan man ännu se det gamla tegelbruket vid Herrstorp – förfallet och spöklikt. En gång var platsen full av liv och rörelse. Starka män – hårt arbete. När tegelbruket lades ner 1966 hade man tillverkat tegel på platsen i bortåt 200 år och Herrstorp var ett av de sista kvarvarande tegelbruken i Kalmar län. Ett modernt bruk Det nuvarande bruket byggdes 1946, men dessförinnan fanns en annan anläggning på samma område. Det nya tegelbruket tillämpade den senaste tekniken och var ett av de modernaste i Sverige. Den imponerande skorstenen mäter 37 meter. Bruket sysselsatte omkring tio arbetare. Arbetet kunde inte bedrivas vintertid, men de flesta kunde då jobba på den tillhörande sågen istället.

Herrstorps moderna tegelbruk byggdes 1946. Skorstenen mäter 37 meter. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

101


Herrstorps tegelbruk idag – förfallet och kusligt. (Foto: Jonny Nilsson)

Södra gaveln. (Foto: Jonny Nilsson)

102


Två skrotbilar står parkerade på västra sidan. (Foto: Jonny Nilsson)

En tunna med okänt innehåll utslängd mot den angränsande åkern. (Foto: Jonny Nilsson)

103


Inne i tegelbruket. (Foto: Jonny Nilsson)

104


29. Mönsterås AIF – en bortglömd idrottsförening 14 februari 1929 Mönsterås GIF har nog de flesta hört talas om, men kanske inte Mönsterås AIF? En liten tidningsnotis avslöjar att föreningen bildades den 14 februari 1929. Som förste ordförande valdes Valter Dahl som tidigare hade varit med i Mönsterås GIF:s styrelse.

Mönsterås AIF bildades 14 februari 1929. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

0-8 mot Stjärnan I en skrivelse våren 1929 ansökte Mönsterås AIF om att få spela på GIF:s plan i hamnen, men av detta blev det inget. AIF fick istället en egen fotbollsplan vid Sylten på Kråkerums ägor. Den första matchen som nämns i lokalpressen spelades mot Stjärnan den 5 maj och det blev en tuff start – förlust med 0-8. Ett par veckor senare gick AIF in i den norra Möreserien, vilket var den tidens lägsta division. Derbyn mot GIF Den 16 juni var det så dags för det första derbyt mot GIF. Matchen spelades i hamnen och vanns av GIF med 3-2. Den 30 juni var det 105


returmöte och nu tog AIF revansch och vann med 4-3. Det visade sig dock att AIF hade haft en spelare från Oskarshamn med i laget, vilket var förbjudet. Matchen fick därför spelas om i juli. Även denna gång vann emellertid AIF, men med 1-0. Under hösten 1929 spelades den så kallade Råsnäspokalen mellan AIF, GIF och Timmernabben. Efter flera dramatiska matcher lyckades AIF knipa andraplatsen efter Timmernabben. Sist i Möreserien och försök till samgående Efter första året i Möreserien hade AIF kommit sist och lokalkonkurrenten GIF näst sist. Ganska omgående höjdes det röster om att slå ihop lagen för att stärka fotbollen i Mönsterås. I april 1930 tog GIF initiativ till ett samgående, men av någon anledning svarade inte AIF på inbjudan och därmed kunde mönsteråsarna alltjämt njuta av heta lokalderbyn.

Mönsterås AIF vid 1930-talets början. Stående fr.v.: Ragnar Karlsson, Bertil Norén, Gustav Magnusson, Arne Karlberg, okänd. Knästående fr.v.: Hans Johansson, ? Ek, Sture "Sudden" Svensson, Sture Bruun, Gösta Lindell. Målvakt: ? Engstrand. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

106


Mönsterås AIF – lagbild från omkring 1940. Övre rad fr.v: Erik "Lill-Erik" Johansson, Arne Karlberg, Folke Karlberg, Ingvar Eckborg, Gunnar Thegerström, Sture Svensson, Birger "Höna", ?. Nedre rad fr.v: Birger Norén, Birger Johansson, "Rulle" Andersson. (Foto: Curt Sundlöf)

Curt Sundlöf berättar En man som kan berätta mer om Mönsterås AIF är Curt Sundlöf, 84 år. Han är en av de sista spelarna som är kvar i livet från den sedan länge bortglömda klubben. Rivalitet och slagsmål Curt berättar att klubbdräkten bestod av vita skjortor med blå krage och blå manschetter, blå byxor med revär och blå-vit-randiga strumpor. Klubbens arbetarkaraktär stod i skarp kontrast till den tidens Mönsterås GIF som betraktades som lite finare. – Det var en enorm rivalitet. Alla var arbetare i AIF. Ibland blev det slagsmål mellan grabbarna i AIF och GIF, säger Curt. Att relationen var komplicerad bekräftas i ett protokoll från 1939 där det framgår att ett nytt försök att slå samman klubbarna hade misslyckats. AIF menade att en förutsättning för ett samgående var att föreningen fick ett helt nytt namn. GIF å sin sida menade att eftersom AIF en gång brutit sig ur GIF, så borde man mer betrakta det som en återgång till moderklubben. Eftersom klubbarna inte kom överens bordlades frågan, men man bestämde sig för att fortsätta samtalen. Samgåendet skedde förmodligen 1942. 1941 fanns nämligen AIF kvar, men därefter är det tyst om klubben. Tyvärr saknas 107


GIF:s protokoll för just 1942, men Curt Sundlöf bekräftar att klubben gick upp i GIF under beredskapsåren då flera av killarna var utspridda över landet. Enligt obekräftade uppgifter så vägrade kassören i Mönsterås AIF att ge de sista kronorna i kassan till GIF vid sammanslagningen. Istället skänkte han pengarna till en annan AIF-klubb – Motala AIF. Mot bakgrund av den rivalitet som fanns är det kanske inte helt osannolikt. Kamratskap Curt Sundlöf var aktiv i föreningens juniorlag 1937-1938. Därefter gick han över till GIF och senare till Kalmar AIK där han fick utmärkelse som Kalmar AIK:s viktigaste spelare. – Jag nådde vissa framgångar, men hade aldrig en tanke på att tjäna pengar på fotbollen. Vi spelade bara ideellt. Kamratskapen var det viktiga, säger Curt. Mönsterås AIF:s fotbollsplan, "Sylten", låg på ett fält mellan Mönsteråsviken och Kråkerums herrgård. Platsen är idag bevuxen med mossa och oformliga grästuvor, men man kan ändå tydligt se var planen en gång låg. – Alla är borta idag. Bara jag är kvar, säger Curt och blickar ut över tuvorna som en gång var hans och Mönsterås AIF:s hemmaplan.

Curt Sundlöf vid Mönsterås AIF:s gamla fotbollsplan, vackert belägen med Mönsterås köping i bakgrunden. (Foto: Jonny Nilsson)

108


30. Folkparken som försvann Inledning Förväntansfulla ansikten vid vändkorsen, storögda småkillar, dansande par, kulörta lampor, bygdespel, skjutbana, tombola, korv med bröd, kaffe, den insmugglade pluntan och så artisterna förstås. Jo, de äldre minns en tid när mönsteråsarna inte behövde åka till Timmernabben eller Blomstermåla för att dansa. Mönsterås hade nämligen en egen folkpark – Åsevadsparken8. Hur många av dagens skolelever vet att det en gång legat en folkpark där deras lärosäten, Parkskolan och Mönsteråsgymnasiet, idag är belägna? Men Åsevadsparken var under 40 år en betydelsefull plats för rekreation, underhållning och gemenskap. Säkert har mer än en mönsteråsare där funnit sin livskamrat. Förutom denna, ibland förbisedda, sociala betydelse utgjorde folkparken en viktig ekonomisk inkomstkälla för ortens föreningar. En fin folkpark var också betydelsefull för en orts självkänsla. Folkparken var helt sonika en statusmarkör och källa till stolthet i det svenska folkhemmet. Ändå är Åsevadsparken något av ett mysterium. Ytterst få har kunnat återge konkreta minnen av artisterna som besökte parken. Folkparken förefaller vara utsuddad från Mönsterås kollektiva minne och officiella historieskrivning. I Mönsteråsboken från 1963, som var ett kommunalt beställningsverk, nämns Åsevadsparken nästan inte med ett ord, vilket är högst anmärkningsvärt med tanke på dess betydelse för föreningslivet. Det är som om kommunen inte ville kännas vid att det överhuvudtaget hade funnits en folkpark i Mönsterås. Jag började fundera på varför och hittade ett sannolikt svar. Här följer den berättelsen. 8

Det officiella namnet torde ha varit Mönsterås Folkpark, men de flesta jag har pratat med kallade den Åsevadsparken eller festplatsen i Åsevad. I denna artikel används beteckningarna synonymt.

109


Där Parkskolan och Mönsteråsgymnasiet idag ligger fanns en gång en folkpark. På kartan får ett kryss markera var dansbanan låg i förhållande till skolbyggnaderna av idag. (Karta: Mönsterås Kommun)

Den svenska folkparken – nöje och politik Den svenska folkparken såg dagens ljus vid 1800-talets slut och var i stor utsträckning en del av den svenska arbetarrörelsen. Folkparken skulle ge industrisamhällets arbetare billiga nöjen och trevliga nyktra utflyktsmål för rekreation. Samtidigt fanns ett behov av platser för politiska aktiviteter. Folkparkerna kom därför ofta att bli scener för den socialdemokratiska politiska propagandan – så kallade ”sosseparker” – även om vissa av landsbygdens festplatser initierades av skytteföreningar som var i behov av inkomster till föreningen. Sveriges och Socialdemokraternas första folkpark öppnade i Malmö 1893. Folkparksvågen spred sig sedan över landet och 1958 fanns det 245 folkparker. Samtidigt hade parkerna utvecklats från att vara idealistiska ”sosseparker” med finkultur, till kommersiella nöjesparker med populärkultur inbegripandes alltifrån underhållning av jazz- och popartister, till karuseller, pilkastning och dansbanor. Mönsterås Folkpark skapas i Åsevad Till Mönsterås kom folkparken på 1920-talet, drygt 20 år efter att exempelvis Kalmar hade fått sin folkpark. Den hade också en något annorlunda tillkomsthistoria. Folkets park i Mönsterås var nämligen 110


ingen typisk ”sossepark”, utan tillblivelsen kan Mönsterås Köping ta åt sig äran för. Redan vid 1900-talets början omtalas en festplats i Åsevad. Ursprunget till den moderna parken står emellertid att finna 1923 när Mönsterås Köping i sin strävan att bli stad köpte in några områden utanför tätorten, bland annat avlidne sjökapten Herman Schmids jordbruksfastighet i Åsevad som införskaffades för 20 000 kr. En del av det inköpta området, som bestod av ekdungar och en öppen plats kallad Enmansängen9, gjordes utan dröjsmål i ordning till en Folkets park. Av det kommunala protokollet framgår att det var JE Carlsson som föreslog att man skulle ”…frånskilja och avhägna ekkullen för användning som folkpark till köpingbornas trevnad. Med 9 röster mot 7 beslöto kommunalfullmäktige i enlighet med hr Carlssons yrkande.” Redan våren 1923 uppgjordes ordningsregler för den vackert belägna folkparken. Det var inte ovanligt att parkerna förlades lite utanför den tätare bebyggelsen i naturskön omgivning. En park för alla Från kommunens sida var man noga med att det skulle vara allmänhetens park. Alla försök från enskilda föreningar att ta över parken satte man sig till en början bestämt emot. I december 1924 hade exempelvis Folkets Hus-föreningen, med tydlig anknytning till Socialdemokraterna, anhållit om att få arrendera ett mindre område i Åsevad som festplats. Efter ett par månader beslöt fullmäktige att med elva röster mot sex avslå begäran. Svarvare Manfred Carlsson och snickare Albert R. Petersson, båda inom arbetarrörelsen, reserverade sig. Ett nytt försök ett år senare avslogs även det, med motiveringen att området ingick i stadsplanen och att det borde vara fritt och tillgängligt för alla. Lördagsdanser och föreningsfester Från början bestod Åsevadsparken av en enkel dansbana, ett par scener och en äng. Snart tillkom även en skjutbana. Parken nyttjades för särskilt festliga tillställningar, men även för vanliga lördagsdanser. Årets största fest var sannolikt Stranda Hembygdsförenings årsfest. 9

Varför platsen kallades Enmansängen är oklart, men jag fann att marken under 1800-talet ägdes av en man med efternamnet Edman, vilket i folkmun kan tänkas ha förvandlats till Enman.

111


Stranda hembygdsförening bildades 1925 och redan året därpå anordnades den första hembygdsfesten i Åsevadsparken, vilket skulle bli en tradition i över 30 år.10 Hembygdsfesterna var mycket högtidliga och välplanerade arrangemang som lockade tusentals människor. Man började på eftermiddagen och fortsatte till långt in på kvällen. I programmet ingick beridna härolder, stort musiktåg från Torget till Åsevad, promenadkonserter, tal, manskörer, folkdanslag, barnlekar, dans, fyrverkerier och bygdespel av den smått berömde Victor Haak.

Hembygdsfest i Åsevadsparken sommaren 1926. Detta är det äldsta kortet jag har hittat från parken. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

10

När hembygdsföreningen fick överta Älgerumsgården 1959 förlades festerna därefter dit.

112


Här syns den äldsta dansbanan i parkområdet. Fotot är från sommaren 1931. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

Midsommarfest 1941 i den del av parken som kallades Enmansängen ungefär där Parkskolan och Vattenpalatset idag ligger. I bakgrunden syns husen på Torget och kyrkan. Om bilden hade varit tagen idag hade vi sett Idrottsparken till vänster i bild. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

113


Bygdespelet ”Slåttergille på Kråkerum” gavs 1948. Notera den imponerande kulissen av Kråkerums herrgård. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

Dansande barn 1955. I bakgrunden syns husen vid slutet av Åsevadsgatan. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

114


Dansbaneeländet Från 1920-talet och 20 år framåt pågick en debatt om den effekt som dansbanorna och allt som försiggick runt omkring hade på ungdomarnas moral. ”Dansbaneeländet”, som det kallades, har betraktats som ett exempel på moralpanik. Mönsterås kommun oroades uppenbarligen också av helgernas danstillställningar i Åsevad. 1930 föreslog kommunfullmäktige att ungdomar i 16- till 18-årsåldern helt sonika borde förbjudas att deltaga i dans och liknande tillställningar. Folkparken får problem Vid 1940-talets mitt fick Skytteföreningen arrendera parken för tio år även om andra föreningar också nyttjade den mot en viss avgift. Skytteföreningen verkar hur som helst ha haft det yttersta ansvaret för parkens inhägnader och skötsel i övrigt. Av allt att döma hade föreningen svårt att klara detta, för det förekom klagomål att hästar gick fritt omkring och betade i parken, även vid nöjestillställningar. Vid slutet av 1940-talet hade läget blivit ytterst bekymmersamt. Åsevadsparken levde uppenbarligen inte upp till de krav man kunde ställa på en modern folkpark. Landsfiskalen hade ålagt Skytteföreningen att före den 30 april 1950 inhägna området med stängsel, samt ordna med parkeringsplatser. Skytteföreningen ansåg inte att det låg inom deras verksamhetsområde att ordna med festplats i Mönsterås, även om man tillstod att den var viktig för alla föreningar som till stor del finansierade sitt arbete genom friluftsfester. Skytteföreningen menade sig dock inte ha ekonomiska förutsättningar att lösa de uppkomna problemen och ännu återstod fyra år av hyresperioden. Mönsterås Folkets Park och Husförening Med anledning av den uppkomna situationen samlades den 19 september 1949, 21 representanter från tio organisationer för att diskutera frågan – Mönsterås Skytteförening, Mönsterås Fackliga Centralorganisation, Mönsterås Socialdemokratiska Arbetarkommun, Mönsterås GIF, Mönsterås Musikkår, Mönsterås Hembygdsförening, Mönsterås Socialdemokratiska ungdomsklubb, Mönsterås köpings kommunalfullmäktige, Mönsterås Manskör och Tidningsrepresentanter.

115


Mötet resulterade i att man bildade en folkparksförening – Mönsterås Folkets Park och Husförening11. När det gällde folkparkens framtid så trodde ingen att det skulle gå att lösa problemet där festplatsen låg för dagen. Man beslutade därför att en arbetskommitté, bestående av Tage Törnblom, Alvar Karlsson, Göte Persen, Hugo Wall och Ture Marelius, skulle anlita en arkitekt från Folkets Parks riksorganisation med uppdrag att utse det bästa området. Många röster höjdes för den så kallade Kokullen som ansågs vara ganska lämpad för ändamålet. Någon föreslog Nynäs. I väntan på beslut om var den nya festplatsen skulle ligga beslutade man att provisoriskt rusta upp den gamla. De inkallade arkitekterna, Skårby och Gösta Gerdsiö12, föreslog emellertid att den nuvarande festplatsen i Åsevad skulle bibehållas och utökas med närliggande markområden så att Folkets Parkers Centralstyrelse skulle kunna godkänna den. Tanken var att folkparken skulle anläggas i direkt anslutning till den planerade Idrottsparken. Drömmarna om en större folkpark började ta form. Drömmen förblir en dröm Något år senare var föreningen beredd att ta första steget för att förverkliga planerna på en större folkpark. I en skrivelse till kommunen den 5 februari 1951 anhöll Mönsterås Folkets Park och Husförening att för en symbolisk summa få inköpa det i Åsevad utlagda området till folkparksområde. Föreningens avsikt var att snarast söka byggnadstillstånd för en kombinerad samlingslokal och dansbana. Den 7 mars 1951 beslutade kommunfullmäktige att upplåta marken mot tomträtt i 50 år. Hösten 1951 gick folkparksföreningen vidare och ansökte om ett kommunalt bidrag på 25 000 kr för att kunna bygga den nya folkparken. Men nu kom ett bakslag. Mönsterås Kommun fick plötsligt kalla fötter och ansåg att föreningen istället skulle inhägna och snygga till den befintliga festplatsen. Kommunen kunde endast tänka sig att bidra med 5000 kr. Orsaken till kommunens agerande är dunkelt, 11

Denna förening skall inte förväxlas med den Folkets Hus-förening som fanns redan på 1920-talet med direkta band till Socialdemokratin. Den nybildade föreningen hade representanter från flera föreningar, även om Socialdemokraterna var dominerande och satt på ordförandeposten. 12 Gösta Gerdsiö var en flitigt anlitad arkitekt från Kalmar. Tyvärr har jag inte lyckats utröna vem Skårby var.

116


men kan antas sammanhänga med ortens starka expansion och de stora investeringar som kommunen hade gjort i bland annat nya bostäder, campinganläggningen vid Oknö och en ny idrottspark, något som självklart hade grävt djupa hål i kommunens kassa. Den nya stora folkparken var annars planerad att sträcka sig bortom nuvarande Parkskolan mot kullen mellan idrottsplatsen och riksvägen. Den skulle omfatta dansbana, samlingslokal och teaterbyggnad, allt enligt arkitekt Ulla Bodorffs13 förslag. I och med att Mönsterås Kommun inte sköt till de pengar som behövdes, utan nöjde sig med ett årligt bidrag på mellan 2000 och 5000 kr, så kom man aldrig till skott med den nya parken. Några mindre tillbyggnader tillkom dock och renoveringar gjordes. 1957 uppfördes exempelvis en ny scenpaviljong. Men drömmen om en modern folkpark av rang förblev än så länge en dröm. Tillställningar i Folkparken Låt oss för ett ögonblick stanna upp och försöka få ytterligare en glimt av folkparkslivet under 1940- och 1950-talen. Festerna och danserna måste ha haft en stor social betydelse i en tid när TV ännu inte hade gjort sitt intåg i de svenska hemmen. I festparken fick man några timmars frihet från ett många gånger strävsamt vardagsliv, samtidigt som man träffade vänner eller en livskamrat. Mönsterås föreningar använde parken för danser, bygdespel och friluftsfester. Med åren blev det dock allt vanligare med uppträdande artister. Min far, Kurt Nilsson, berättade att han som liten grabb på 1940-talet öppnade en dörr till rummet där artisterna brukade befinna sig före och efter uppträdandet. Plötsligt stod han öga mot öga med en ung Putte Wickman på turné. Putte log och blinkade med ena ögat, påtagligt glad över min fars besök. Kurt besökte parken även i sin ungdom på 1950-talet, inte så mycket för artisternas skull, utan för att slå sig lös och träffa folk. Det var en tid när man inte behövde låsa sina cyklar eller motorcyklar och när poliskonstapelns svåraste uppgift var att jaga bort de motorcyklister som på ofog knattrade runt på vägarna utanför parkområdet.

13

Ulla Bodorff, 1913-1982, var svensk internationellt känd landskapsarkitekt. Hon var bland annat konsult i folkparkernas centralstyrelse.

117


Under årens lopp så hann många artister uppträda på scenen i Åsevad; inte bara lokala orkestrar utan även rikskända. Sven-Eric Nelsson, som har bott i Mönsterås hela sitt liv, minns storheter som Simon Brehm och hans orkester, Seymour Österwalls Orkester, Jay Elwing med Weine Renliden, Ellborgs orkester och revygruppen Tre Knas med Nils Ohlsson, Gunnar ”Knas” Lindkvist och Carl-Gustaf Lindstedt. Tidningarna uppmärksammade i regel inte evenemangen, men i juli 1957 rapporterade man i alla fall att det hade samlats ungefär 500 personer för att avnjuta Jazz Club 57 med den prominente före detta Ellingtontrumpetaren Nelson Williams på trumpet. Ordförande i Mönsterås Folkets Park och Husförening var vid denna tid Eric Gustafsson14 i Torp, som sedermera efterträddes av Ingvar Eckborg15. Intressant i sammanhanget är att både Eric och Ingvar var ordförande i ortens Socialdemokratiska Arbetarkommun samtidigt som de var ordförande i folkparksföreningen. Det var alltså Socialdemokraterna som besatt ordförandeposterna, och man kan fråga sig vilken betydelse det hade inför de beslut som komma skulle. Behovet av en ny skola Som vi tidigare har sett genomfördes aldrig planerna på ett utvidgat folkparksområde under 1950-talet och när decenniet gick mot sitt slut inträffade något som omintetgjorde de drömmar som kanske ändå fanns kvar. Allt hade sitt ursprung i Mönsterås behov av en ny skola, något som i sin tur berodde på en statlig skolreform som sammanföll med Mönsteråsbygdens enorma expansion under efterkrigstiden. Redan på 1940-talet var Mönsterås samrealskola i dåligt skick, och en ny skola planerades i närheten av den projekterade idrottsparkens nordvästra del. Det skulle dock dröja ända till 1959 innan man började sjösätta planerna, men då hade den planerade skolan placerats längre söderut mitt i folkparksområdet. Det var i november 1959 som Skolstyrelsen föreslog att kommunen skulle placera en ny enhetsskola, Parkskolan, inom det befintliga parkområdet.

14

Eric Gustafsson var även ordförande i Arbetarkommunen 1938-1949, samt 19521957. Han var även ordförande i Fritidsnämnden 1956-1959. 15 Ingvar Eckborg var även ordförande för Arbetarkommunen från 1959 och Nykterhetsnämndens ordförande från 1963.

118


Redan 1950 hade Riksdagen beslutat att slå ihop den gamla sexåriga folkskolan med realskolan till en nioårig grundskola, den så kallade enhetsskolan. I praktiken genomfördes inte beslutet förrän 1962. Mönsterås kommun var alltså skyldig att anpassa sig till den nya skolorganisationen och särskilt akut var behovet av en högstadieskola. Mönsterås hade sedan 1950-talets början expanderat explosionsartat med industrietableringar, ökad inflyttning och nya bostadskvarter. Dessutom hade Mönsterås landskommun och Mönsterås Köping slagits ihop till en kommun, samtidigt som Fliseryds och Ålems kommuner inte kunde finansiera egna högstadieskolor. Det var således svårt att argumentera emot behovet av en ny skola. Till en början motsatte sig emellertid folkparksföreningen placeringen av Parkskolan eftersom de ville behålla området för sin egen verksamhet. Frågan bordlades den 8 mars 1960, men bara ett par veckor senare var folkparksföreningen beredd att underhandla med kommunen om alternativa förslag till nytt folkparksområde. En ny folkpark vid Nynäs Mönsterås Kommun blev hastigt väldigt tillmötesgående. Skolfrågan var sannolikt så överhängande att man var beredd att ge folkparksföreningen ganska mycket i utbyte. Lockbetet som skulle förmå folkparksföreningen att ge upp Åsevadsområdet var en ny modern folkpark vid Nynäs, ekonomiskt säkerställd av kommunen. Redan i april 1960 lades det fram ett förslag om ny folkpark vid Nynäs till en kostnad av 100 000 kr, enligt ett förslag från L.B.F- arkitektkontor. Området planerades vara färdigt våren 1961 och skulle ligga i direkt anslutning till det redan befintliga fritidsområdet, söder om Nynäsvägen. Enligt förslaget skulle Mönsterås Kommun ikläda sig samtliga kostnader för dels förflyttning av den nuvarande anläggningen i Åsevad, dels iordningställandet av folkparksanläggningen i Nynäsområdet. Oskar Kellgren16 , sedan flera decennier aktiv inom arbetarrörelsen, reserverade sig mot beslutet. Frågan bör ha varit komplicerad för Socialdemokraterna eftersom de på kommunal nivå förespråkade den nya skolan i folkparksområdet, samtidigt som

16

Oskar Kellgren förefaller ha varit tidningsredaktör och sedan länge aktiv inom arbetarrörelsen. Han hade bland annat varit kommunalstämmans ordförande 1946-1954.

119


ledande partimän satt i folkparksföreningens ledning och skulle bevaka föreningens intressen på bästa sätt. Därmed var Åsevadsfrågan avgjord och kommunen kunde gå vidare med sina skolplaner, samtidigt som folkparksföreningen kunde se fram emot en ny park vid Nynäs. Bara ett halvår senare i nov 1961 framlades första idéskissen till Parkskolan. Av det kommunala protokollet framgår kort och gott att ”Det projekterade området för folkpark ändras till område för enhetsskolans behov.” Kommunen lovade runt men höll tunt Allt hade därmed kunnat vara frid och fröjd. Om det inte hade varit för att Mönsterås Kommun hade lovat runt men hållit tunt. Någon storslagen folkpark vid Nynäs stod inte färdig våren 1961. Kommunen ansåg sig förmodligen inte kunna investera så mycket pengar på så kort tid. När kommunen väl hade kommit över det åtråvärda folkparksområdet fick folkparksföreningen istället nöja sig med en måttlig ekonomisk ersättning. I mars 1963 anhöll föreningen om ersättning med 25 000 kr för befintliga byggnader och en del annat som hörde folkparken till, samt för den förlorade tomträtten på mark som kommunen tidigare upplåtit till folkparken. Man betonade också att den tidigare överenskommelsen ej blivit fullföljd av kommunen. Kommunen ansåg att de 25 000 kronorna skulle bli startskottet till en ny dansbana på Nynäs. Så blev det dock aldrig. Vart pengarna tog vägen och varför man aldrig kom till skott vet jag inte. Folkets Park och Husföreningen är sedan länge upplöst. Kanske insåg folkparksföreningen att man inte skulle ro projektet i hamn utan ett större stöd från kommunen. Kanske hade även tiden sprungit ifrån Mönsterås som folkparkscentrum. Det fanns redan på 1960-talet en tendens att mindre folkparker hamnade i ekonomiska problem – televisionen konkurrerade och artister blev allt dyrare vilket medförde högre inträdesavgifter och lägre publiksiffra. Den tilltagande bilismen gjorde också att folk lätt kunde välja bort den lilla folkparken på hemmaplan och istället åka till den större parken i grannstaden. I Mönsterås hade dessutom hembygdsföreningen fått en egen park i Älgerum 1959, vilket måste ha försvagat folkparksföreningens position. Man kan också fundera på betydelsen av att ledande socialdemokrater skulle hantera skolfrågan samtidigt som de besatt ledande poster i folkparksföreningen.

120


Även om det fanns flera faktorer som bidrog till att det aldrig blev någon ny folkpark vid Nynäs, så var det ändå kommunens oförmåga att vilja investera som var avgörande för att drömmen aldrig blev verklighet. Slutord På 1920-talet skapade kommunen Åsevadsparken. 1960 såg samhället och behoven annorlunda ut och en folkpark stod inte lika högt i kurs. Mönsterås var en del av det expanderande folkhemmet och där prioriterades industrier, bostäder, skolor och turism. Därmed tror jag vi har funnit förklaringen till varför Åsevadsparken inte omnämns i Mönsteråsboken från 1963 när köpingen firade 100-årsjubileum. 1963 bör det ha stått klart att Mönsterås Kommun, trots tidigare löften, inte skulle satsa 100 000 kr på en ny folkpark vid Nynäs. Folkparksfrågan bör därför ha varit både känslig och infekterad. Och det var förstås inget man ville skriva om i en historik av jubileumskaraktär. Boken är ett kommunalt beställningsverk med syfte att visa på Mönsterås fenomenala utveckling, inte minst under efterkrigstiden . Bättre att då låtsas som om det aldrig hade funnits någon park. Bokens avsnitt om 1900-talet fokuserar istället det nya expansiva Mönsterås som växte fram efter andra världskriget – samma expansion som gjorde att Åsevadsparken trängdes bort och försvann.

121


31. Roxy - en klassisk biograf i Mönsterås Makarna Jacobi Många mönsteråsare minns med viss munterhet den gamla Roxybiografen på Nygatan som gav filmer i över 40 år. Biografens tillkomst har en synnerligen intressant bakgrundshistoria väl värd att återges. Vid 1940-talets början brukade cirkus Novello övervintra med sina djur i ett stall på gården. Med på cirkusen fanns det internationellt kända cirkusparet Lina och Martin Jacobi. Lina var lindanserska, Martin clown och musiker. Paret inköpte fastigheten, som på 1930talet hade inrymt danslokalen Vildrosen, och startade bioverksamheten. Lördagen den 19 september 1942 var det dags för premiärfilm.

Gatan där Roxybiografen låg. När denna bild togs satt Roxyskylten ännu kvar. (Foto: Mats Granströms samling)

122


Min far gick på Roxy varje kväll Min far, Kurt Nilsson, berättar att han brukade gå på Roxy varje kväll sex dagar i veckan under bions glansdagar på 1950-talet. Kurt minns att vardagsföreställningarna började klockan halv nio, medan helgens filmer började klockan sex. En biljett kostade 2.25 eller 2.50 beroende på om man valde första plats långt upp, eller andra plats längre fram. Oftast såg han Vilda Västern, men det kom även storfilmer. Min far som var stamkund fick alltid en femöreskola av fru Jacobi när han löste biljetten.

Roxybion på Nygatan. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

Jag hjälpte till på Roxy och såg filmer jag aldrig borde ha sett Jag har själv tydliga minnen av Roxy eftersom min barndomskamrat Joakims morfar, Birger Bejvel, ägde biografen. Ibland fick jag följa med Bejvel och sätta upp affischer eller hjälpa till med städningen efter filmerna. Som tack fick jag se filmen gratis. Oftast var det vid helgernas matinéfilmer för barn jag hjälpte till, men nog hände det att jag såg en och annan film som jag aldrig borde ha sett.

123


Jag gömde cykeln Mina föräldrar, som hade blivit frireligiösa på 1970-talet, tyckte i all välmening inte om att jag sprang på Roxy. Bio var en synd och en ganska svår sådan. Men jag lyckades alltid med mina lister och gömde cykeln så pass väl på bakgården att min spanande mor aldrig kunde upptäcka den; vis av erfarenheten då hon en gång hade sett min cykel klantigt parkerad på gavelsidan.

Bild från biosalongen. (Foto: Mats Granströms samling)

Gottköp Vid Roxy fanns även godisautomaten "Gottköp" där man, enligt Mats Granström, kunde köra upp handen och stjäla godiset som var tänkt att komma ner med hissen till nästa kund.

124


Gottköpsautomaten. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

Roxy försvann på 1980-talet Bion fick med åren förfalla och 1983 började det komma klagomål på att lokalen var smutsig och trasig. Kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd kopplades in och därmed var biografens dagar räknade. Nämnden påpekade att underhållet var kraftigt åsidosatt och anmärkte särskilt på fuktskador och dålig ventilation. Bion hade dessutom bara en toalett medan byggnormen krävde två – en för herrar och en för damer. 1984 fortsatte problemen och när storfilmen Fanny och Alexander visades ville folk ha pengarna tillbaka eftersom projektorn gått sönder samtidigt som värmen i lokalen hade varit usel. Samma år ställde kommunen ultimatum. Om inte de sanitära bristerna hade åtgärdats till sommaren så skulle bion få stänga. Varken husägaren Georg Palmér eller biografägaren Birger Bejvel ansåg att det skulle löna sig med en större renovering. Därmed gick en 42-årig bioepok i graven. Huslängan revs sedermera och en ny fastighet med hyreslägenheter uppfördes. Kuriosa – en rocklåt om Roxy Det finns faktiskt en rocklåt som handlar om Roxybiografen. Det var Plebb, en rockgrupp från Mönsterås, som 1977-78 skrev låten ”The 125


first day in Roxy”. Sången återfinns på en svårfunnen kassett från 1978 och handlar om när de för första gången skulle repa i Roxylokalen.

Gamla bioaffischer från Roxy (Foto: Stranda Hembygdsförening)

126


32. Mönsterås korvkiosker Korvkioskernas storhetstid må vara förbi, men jag kan ännu minnas känslan av förväntan och dofterna som slog emot mig när jag som barn fick följa med mina föräldrar till Irénes gatukök vid Sjögatan i Mönsterås. En korv med mos betraktades inte som nödkost, utan var något utöver det vardagliga som man ibland kunde unna sig. Korvkiosken var folkhemmets mötesplats, inte minst för ortens bilburna ungdom som brukade ställa upp sina jänkare och Amazoner på gruset framför korvkiosken. Lages rullande korvvagn Det var på 1950-talet som den förste korvgubben kom till Mönsterås; i alla fall enligt de kommunala handlingarna. Det var Lage Karlsson på Parkgatan som hade en tidstypisk rullande korvvagn. I november 1958 ansökte han hos kommunen om att få en ny vagn eftersom den gamla var så sliten att den inte längre var flyttbar och inte heller levde upp till den moderna tidens krav. Ritningarna på två modeller finns i kommunens arkiv. Förmodligen blev det ingen ny vagn. Bara ett par månader senare fick nämligen Lage överta en kiosk vid Torggatan (där Algotsparkeringen idag ligger) som flyttades till hörnet Åsevadsgatan/Torggatan i samband med att Torghallen skulle byggas. Den kiosken innehade han sedan under lång tid även om det mest var hans fru som jobbade i kiosken eftersom Lage var synskadad. Till en början var det en vanlig kiosk som sedermera utvecklades till en kombinerad kiosk och korvkiosk.

127


Skissen visar ett av Lages fรถrslag till ny korvvagn. (Mรถnsterรฅs Kommunarkiv)

128


Korv-Albin På 1950-talet fanns även en korvhandlare som kallades Korv-Albin och som sålde korv från en liten kiosk vid Häradshövdingegatan. Korv-Albin hette egentligen Albin Nilsson och tillhandahöll kokt korv, med eller utan bröd, och sedermera också stekt korv. Uppvärmningen gjordes med ett fotogenkök. Albin tog 1 kr för korv serverad i papper och 1 kr och 10 öre för korv med bröd. Två fasta korvkiosker 1959 beställde kommunen två stationära korvkiosker. Den ena ställdes vid Skoltorget mellan gamla tingshuset och Missionskyrkan. Den andra placerades på Sjögatan där Irénes gatukök låg innan det flyttades några meter, men denna korvkiosk hade luckan mot stationen. Bertils kiosk vid Skoltorget Innan någon fick hyra de kommunala korvkioskerna skulle människor med nedsatt arbetsförmåga få chansen att skicka in ansökningar till kommunen. 19 personer stod beredda att överta skoltorgskiosken. Kommunen valde Bertil Johansson som fick hyra kiosken för 2000 kr om året. Bertil var halt och innehavare av Specerihörnan på Storgatan. För att få överta korvkiosken krävde kommunen att han skulle sluta med speceriaffären. Bertil vinnlade sig tidigt om ett brett utbud och förutom korv och glass serverade han även pannbiff, våfflor och kroppkakor. Elvis kiosk vid Sjögatan Korvkiosken vid Sjögatan hyrdes av Elvi Nilsson. Elvi beskrivs allmänt som mycket snäll och bjöd alltid på en extra korv om serveringskorven hade legat och blivit lite bränd. I januari 1964 begärde hon att kiosken skulle flyttas från Sjögatan då hon menade att den låg illa till, något som visat sig i minskade försäljningssiffror. Kommunen bordlade ärendet för utredning. Hur det sedan gick i detalj undandrar sig ett säkert bedömande. Men av någon anledning försvinner Elvi ganska snart som korvhandlare i Mönsterås. Istället får Bertil vid Skoltorget en ny korvkiosk av kommunen som placeras vid Sjögatan där Elvis kiosk låg. Så här gick det till.

129


Bertil får en ny kiosk 1964 dömdes båda kioskerna ut av Hälsovårdsmyndigheten och kommunen beslutade då att bygga en ny kiosk åt Bertil vid Skoltorget eller dess närhet. Efter långdragna diskussioner beslutade man emellertid sommaren 1965 att Skoltorgets kiosk skulle ersättas av ny kiosk som istället skulle placeras vid Sjögatan. Först tänkte man sig en placering i närheten av taxistationen, men valet föll slutligen på platsen där Elvis kiosk låg och där Irénes gatukök idag ligger. För att det skulle vara möjligt att låta Bertil få en ny korvkiosk vid Sjögatan, så får vi ju tänka oss att Elvis kiosk togs bort i samma veva. Men om detta tiger de kommunala protokollen. Bertils kiosk blir Irénes gatukök Resten är som det heter historia. I Bertils korvkiosk vid Sjögatan började sedan Iréne Eriksson jobba. Med tiden övertog hon verksamheten och kiosken bytte namn till Irénes gatukök. Som kuriosa kan nämnas att Iréne fortsatte att ha kroppkakor på menyn in i det sista. Det var ju Bertil som hade infört kroppkakorna redan 1959. 2009 gick Iréne i pension efter 40 år i samma kiosk. I samband med det bytte kiosken ägare.

Irénes gatukök låg innan det flyttades några meter när vägen drogs om. (Foto: Mats Granströms samling)

130


33. Lennart Holm drev Holms kiosk i över 30 år Möte med Lennart Holm När Lennart Holm skjuter altandörrarna åt sidan och ber mig stiga in, är det precis som när han sköt isär kioskluckorna på Bryggerigatan för 30 år sedan och frågade vad det fick lov att vara. Det är som om tiden har stått stilla. Samma röst, samma vänlighet. Men idag behöver jag inte betala för något. Lennart bjuder vänligt på kaffe och nybakad sockerkaka vid sitt vackra hus i Stubbemåla utanför Mönsterås.

Lennart Holm drev framgångsrikt Holms kiosk i över 30 år. (Foto: Jonny Nilsson)

131


Olyckan som ändrade livet Lennart Holm är en välbekant man för de flesta mönsteråsare. I närmare 35 år sågs han i sin kiosk. Men det var en olycklig livets omständighet som gjorde att han blev kioskhandlare. – Jag var väldigt intresserad av motorer och hade nog jobbat med något sådant om inte olyckan hade hänt, säger Lennart. Det var en mörk kväll 1951 när Lennart kom körandes med sin motorcykel bort emot Torp, ovetandes om att det framför honom fanns ett fordon som inte hade någon baklykta. Lennart försökte gira undan, men smällen tog så illa att han förlorade sin ena arm. – Jag fick inte ett öre från försäkringen. Jag var bara 17 år och fick med en arm hjälpa till lite där jag kunde, som i mina föräldrars trädgårdsverksamhet i Kronobäck. Första kiosken Runt 1955 fick han blott 20 år gammal och ännu omyndig hjälp av kommunen att starta kioskverksamhet. Det fanns på den tiden särskilda förordningar som gjorde att den typen av verksamheter förbehölls funktionshindrade. För att få bedriva kioskverksamhet krävde myndigheterna i princip att man skulle ha nedsatt arbetsförmåga. – Den första kiosken jag hade låg där Algotsparkeringen ligger idag, bredvid Ålunds hus. Där var jag fram till 1959. Sedan skulle KLS bygga Torghallen och då flyttades den kiosken till Åsevadsgatan. Den fick Lage Karlsson ta över. Kommunen ville då bygga en ny kiosk åt mig vid Bryggerigatan och så blev det, berättar Lennart. Holms kiosk Kostnaden för den nya kiosken beräknades till 15 000 kr och pengarna togs från kassan med medel till oförutsedda utgifter. Lennart visar mig ritningarna till kiosken och berättar att Mönsterås driftige kommunalkamrer Viktor Lund lade sig i hur kiosken skulle se ut. – Han ville att ena halvan av kiosken skulle sälja blommor, men vi sa att det går inte, så till slut slapp jag det. De första åren arrenderade Lennart kiosken av kommunen för 5000 kr om året. Den slets ganska snabbt, men det dröjde länge innan kommunen gick med på att renovera den, ändra planlösningen och ta bort den där blomluckan som Viktor Lund hade velat ha. 132


Ritningen till Holms kiosk på Bryggerigatan. (Mönsterås Kommunarkiv)

133


Holms kiosk kom på plats vid Bryggerigatan 1959. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

Sortimentet utökas Holms kiosk blev säkert ett välkommet tillskott för de boende i de nybyggda kvarteren runt Bryggerigatan, Parkgatan och Pionjärgatan. I slutet av 1959 ansökte Lennart Holm om att få utöka sitt varusortiment med tobak, tvålar, kammar, tandborstar, tandkräm, rakblad, souvenirer, pappersartiklar, pennor och bläck; något som kommunen tillstyrkte. Öppettiderna reglerades också så att kiosken inte fick ha öppet under högmässogudstjänst. Lennart berättar att kiosken hade en stor kundkrets och flera stamkunder som kom varje dag. Under 30 år såg han generationerna komma och gå. Även den tidens hemmafruar. – Kvarterets hemmafruar brukade komma och köpa cigarretter. På den tiden kunde man köpa cigarretter styckvis och det hände att de kom flera gånger per dag, säger Lennart.

134


Aldrig nära konkurs Holms kiosk byggde i mycket sin försäljning på tidningar, tobak, tips och lotter. – Vi var aldrig nära konkurs. Jag levde på det här i över 30 år, säger Lennart med stolthet. Men när vi överlät kiosken 1989 tog det bara ett år innan den nye ägaren tvingades gå i konkurs. En gång påverkades dock försäljningssiffrorna negativt. Det var när man genomförde grävarbeten vid Bryggerigatan så att biltrafiken stördes. – Vi sålde mycket mindre under fyra veckor. Jag tog kontakt med kommunen och sa att nu får ni väl i alla fall efterskänka en hyra, men det gick de inte med på. Jag hade gärna köpt kiosken av kommunen, men det gick de aldrig med på, berättar Lennart. Tidningarna skrev Vid ett annat tillfälle skrev tidningarna negativt om kiosken. Det var en man som på felaktiga grunder påstod sig ha haft alla rätt på stryktipset, men inte fått ut sin vinst vid Holms kiosk. Enligt ”vinnaren” hade kiosken missat något vid talongens inlämnande. – Men så var det inte. Mannen hade gjort fel. Men skadan var redan skedd. Rättelsen blev ju så liten. Under flera veckor ville folk som lämnade in tipset ha extra försäkring om att jag inte hade glömt något, berättar Lennart. Växelkassan stals Annars var det tämligen odramatiska år vid Holms kiosk. Vid ett tillfälle fick han emellertid växelkassan stulen. Någon passade på att smita in i kiosken via bakdörren när hans fru putsade rutorna på framsidan. En hyresgäst hade dock sett vad som hände. Lennart tillkallades och ringde på dörren till tjuvarnas lägenhet där han krävde tillbaka växelkassan. Till en början nekade de skyldiga, men efter lite diskussioner kom pengarna tillbaka. Även polisen kom men de nöjde sig med att prata lite med tjuven. Chokladen smälte En annan gång var det så varmt att chokladen smälte bort i kiosken.

135


– Det var bara att slänga eller ge bort till ungarna. Sedan skaffade jag kylaggregat, säger Lennart och skrattar. Många minns Det var till Holms kiosk jag och mina kamrater gick när det skulle handlas smågodis, Jenka, GB-glassar och chokladcigarretter. I kiosken mötte man oftast herr Holm själv eller någon från hans familj. De var alltid trevliga och hade stort tålamod med oss ungar. Ibland spelade vi fotboll på gräsmattan bakom kiosken och då hände det förstås att bollen träffade kioskens bakre vägg så att läskbackarna åkte ner. Då kunde det hända att Holm blev arg, vilket är lätt att förstå. Lennart berättar att han trivdes väldigt bra med kiosken och alla människor han mötte. – Många minns mig och hälsar på köpingen. De handlade hos mig som barn, säger Lennart. När detta skrivs är det 22 år sedan Lennart Holm sålde sin sista GBglass i Holms kiosk. År 2010 revs kiosken och marken besåddes med gräsfrön.

Holms kiosk. (Foto: Mats Granströms samling)

136


34. Fruktan – över 50 år i samma hus Vi som växte upp med ”Fruktan” Många av oss som växte upp i Mönsterås minns med glädje ”Fruktan” på Storgatan – en klassisk gammaldags butik där de goda frukterna och det söta godiset alltid spred välbehagliga dofter som lockade till inköp. Om man ibland fick lite pengar till godis så var "Fruktan" alltid förstavalet. Det var en speciell känsla att gå in i den mysiga affären där man ofta kunde hitta lite udda godis. Det var också vanligt att skolbarn sprang iväg till "Fruktan" och köpte godis när skolmaten inte passade. En 50-årig epok går i graven Sedan något år det emellertid slut med godisköpande ungar i ”Fruktan”. Huset är sålt och den nya ägaren har öppnat en antikvitetsaffär i huset. ”Fruktan” lever kvar men har flyttat till ”gröna huset” nere vid Sjögatan. Det har inte gått att fastställa exakt när ”Fruktan”, eller "Everts Frukt Konfektyrer" som den egentligen hette, öppnade i huset, men det bör ha varit vid 1950-talets början. Redan 1952 omtalas Evert Svenssons Frukt- och Konfektyraffär i de kommunala protokollen i samband med att han ansöker om att få sätta upp en frukt- och konfektyrautomat. När Evert Svensson sedermera slutade övertogs affären av Inga-Britt Arrhenius som följdes av Eva Hult. Charkuteriaffär och bryggeri Innan ”Fruktan” öppnade hade K.E. Svensson (Fläskesvente) sin charkuteriaffär i huset. När han på äldre dar lade ner verksamheten hyrde han en tid ut lokalen till ett konditori i Blomstermåla. Tidigare hade bryggare Andersson haft ett svagdrickabryggeri i huset.

137


Kantor Sandstedt Under senare delen av 1800-talet bodde kantor Per Adolf Sandstedt i huset. Han hade kommit till Mönsterås 1839 och var en av initiativtagarna till Missionsförsamlingen 1855. Huset i äldre tider Tomten verkar ha bytt ägare ganska ofta längre tillbaka i tiden. I början av 1800-talet ägdes fastigheten av släkten Hellenstierna. 1765 ägdes tomten av magister Mellin, men beboddes av skeppare Oxellgren som hade bott i samma hus sedan 1730-talet. Dessförinnan innehades tomten av befallningsman Collin som hade fått den i sin ägo 1701. Den första hyresgästen som vi känner till, omnämnd 1726, hade det något förunderliga namnet Sachtmodig. Förmodligen var det en gammal båtsman som efter lång och trogen tjänst fick avsluta sina dagar i huset.

Fint vinterfoto av "Fruktan" 1955. På skylten står det "Everts Frukt Konfektyrer". På bilden syns också de andra två gamla gavelhusen och garvaregården som revs vid 1960-talets mitt. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

138


35. Bingbergs järnhandel Bingbergs Järnhandel I hörnet Storgatan–Kyrkogatan låg förr Bingbergs Järnhandel. Vilken generation Bingberg som ägde affären när jag var barn vet jag inte. Men bakom disken jobbade en mager men effektiv gammal tant med speciell röst som räknade spik och skruvar så det bara smattrade. Där jobbade också en något udda man med hes röst som lunkade fram i ett mer rofyllt tempo. De skojfriska sa att han fått den hesa rösten eftersom han bett så högt. Han var nämligen religiös. Bakom disken fanns oräkneliga sorters skruv och spik av olika märken och kvaliteter sorterade i utdragbara lådor. Förutom järnartiklar kunde man även köpa kaffe och socker. Det var onekligen en mycket speciell atmosfär i butiken, en unik inbodd gammaldags känsla. Jag tror att Bingbergs avvecklades vid 1980-talets början.

Bingbergs Järnhandel på 1910-talet. Affären innehades då av Mathilda Bingberg, änka efter grundaren John Bingberg. I husets norra del låg en hatt- och mössaffär. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

139


Den första affären Det var 1875 som den blott 21-årige John Bingberg startade en järnkramhandel i Mönsterås. Den första affären låg längre norrut, på Storgatan 53, där Mönsterås Optik idag har sina lokaler. Denna affär blev inte särskilt långlivad, utan gick i konkurs 1883. Den andra affären Makarna John och Mathilda Bingberg gav dock inte upp utan började om i det hus vid Hyssarebacken där järnhandeln sedan skulle finnas i omkring 90 år. 1890 dog emellertid John, endast 35 år gammal, varför änkan Mathilda tog över butiken. På 1900-talet fick hon hjälp av sonen Jarl, som sedermera ärvde företaget. Jarl avled 1938, och jag förmodar att det var hans barn som sedan drev affären vidare. I Bingberghusets norra del hade John och Mathildas dotter Signe Bingberg en hatt- och mössaffär under några årtionden på 1900-talet.

Reklam i tidningen Kalmar i december 1875.

140


Reklam i tidningen Kalmar 1876.

141


36. Mordet i Bingbergs backe Mord i Bingbergs backe Mord på mindre orter har en tendens att etsa sig fast i det kollektiva minnet, samtidigt som det ligger nära till hands att förtränga det svarta och obehagliga. I augusti 1963 inträffade ett brutalt mord i Bingbergs backe (Kyrkogatan vid Verners Husgeråd) som många äldre mönsteråsare ännu minns och som visar att gatuvåld inte är en ny företeelse. Offret var möbelsnickaren Harry Andersson, 70 år. Huvudet krossades Mordet inträffade en helt vanlig måndagskväll vid 23-tiden. Harry var på besök i en lägenhet på Storgatan när fönsterrutan plötsligt krossades. När han gick ut för att undersöka saken blev han överfallen av en ung man som släpade ner honom till bakgården vid Bingbergs järnhandel. Där fortsatte den besinningslösa misshandeln mot huvudet med ett järnrör. Ett vittne hörde att Andersson vädjade för sitt liv med orden ”slå inte ihjäl mig”. Gärningsmannen försvann sedan från platsen med Anderssons plånbok som innehöll 1500 kr. När vittnet anlände till platsen drog Andersson sitt sista andetag. Gärningsmannen greps efter en timma Redan efter en timma kunde polisen gripa en 19-årig man vid namn Lennart Nilsson. Lennart visade sig vara en tillfällig arbetare på det tivoli som just då kamperade nere i hamnområdet. Polisen kunde ganska snart få en mer detaljerad bild av händelseförloppet. Händelseförloppet Uppenbarligen hade den unge Lennart Nilsson druckit sprit med några kamrater mitt emot det hus som Harry Andersson gästade. Lennart hade sedan gått över Storgatan och sparkat sönder fönsterrutan. Hans kamrater hade då försvunnit från platsen. Lennart hade 142


själv sprungit ett varv för att sedan återkomma till platsen, varvid han hade råkat möta Harry Andersson som gått ut för att se vad som pågick. Resten är kriminalhistoria.

Lokalpressen skrev förstås om mordet. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

143


37. När Gud förvandlade brännvin till vatten Auktion hos Frälsningsarmén Det var i början av 1950-talet. Frälsningsarmén i Mönsterås hade anordnat auktion, vilket på den tiden inte var något obetydligt, utan en festlighet av rang som lockade till sig hundratals personer. Således hade min far, hans bror Alvar på Torget och Göran Eriksson i Habbestorp begett sig ut; kanske inte så mycket för att bjuda på auktionen, utan för att slå sig lösa och ha det lite trevligt. Färdkosten bestod av en stor flaska brännvin som, efter att den hade gått laget runt några varv, omsorgsfullt gömdes i en vedtrave belägen i en trädgård bakom dagens El-center. Min far spillde kaffe på den fina vita damastduken Väl inne på Frälsningsarmén slog de sig ned vid ett fint dukat bord på läktaren där det serverades kaffe. Kaffekalaset slutade med att min far, som var lite yvig, slog ut sin kaffekopp över arméns vita damastduk av finaste kvalitet. De kvinnliga frälsningssoldaterna var emellertid så glada över att syndarna besökte dem att de bara skrattade och sa att det skulle gå bort i tvätten. Herren hade säkert överseende med den vita lögnen. Han hade nämligen andra planer för att lära min far en läxa. Brännvinet förvandlades till vatten Efter en stund begav sig min far och de andra grabbarna till vedtraven för att ännu en gång förfriska sig. Jo då, flaskan låg där de hade lagt den och det var ganska mycket kvar. Min far tog sig en klunk, men det bet inte som vanligt. Alvar tog också en...det var något som inte stämde. Brännvinet hade för tjyven förvandlats till vatten. Gud själv hade lärt min far en läxa. Man går inte in berusad i Guds hus och spiller kaffe på Frälsningsarméns damastduk. Somliga straffar Gud genast. Huruvida Gud gjorde ett under som på Jesu tid, eller skickade ut drinkaren i El-centerhuset som hade fönsterutsikt mot vedtraven, undandrar sig ett säkert bedömande. 144


38. Kurt Nilsson – ett arbetsliv i folkhemmets skugga

Min far, Kurt Nilsson, lever idag ett stilla pensionärsliv, men minns tiden som arbetare i det svenska folkhemmet. (Foto: Jonny Nilsson)

Ingen utbildning Min far Kurt Nilsson föddes 1934 och växte upp hos fosterföräldrar i en gammal backstuga i Krokstorp i Fliseryds socken. På den tiden fick man börja arbeta i unga år. Någon utbildning utöver folkskolan var inte att tänka på. Torvmossen Det första arbetet var på en torvmosse mellan Grimhult och Fliseryd där Kurt jobbade två somrar. Torvmossen ägdes av en Melin och basar var Gunnar och Birger Hägerström. Arbetet bestod i att plocka de tomlappar från linbanan som hade transporterat torven. 145


– Jag cyklade till mossen med min pappa Algot. Jag gick ännu i skolan och räknades som minderårig, så arbetet var inte så tungt. För pengarna fick jag min första cykel. Det var en knallröd Rex Duplex med delad ram som jag köpte av Aldor på Sjögatan för 350 kronor, säger Kurt. Sandbäckshults Träindustri När Kurt var 15 år flyttade han till sina släktingar Alvar och Aina på Torget 8 i Mönsterås. Han började då jobba på Sandbäckshults Träindustri där han förblev till 1955 då företaget gick i konkurs. Till jobbet tog man sig med tåg eller rälsbuss som på den tiden trafikerade sträckan Mönsterås-Tålebo-Sandbäckshult. Först jobbade Kurt vid cirkelsågen, därefter vid en livsfarlig hyvel där flera hade förlorat sina fingrar, sedan vid märkmaskinen. Sista tiden jobbade han i snickerifabriken. – Jag trivdes bra i Sandbäckshult. Vi var ett härligt gäng. Gösta Franzén brukade kasta spånbollar, säger Kurt och skrattar. Andra arbetskamrater var Alvar, ”Stig Enarmarn”, "Lång-Kalle" och ”Robert i Hornsö”.

Kurts arbetskamrat Ivan går balansgång vid Sandbäckshults träindustri. I bakgrunden kamraterna Ove och Åke. (Foto: Kurt Nilsson)

146


Kurt minns att Alsterån ibland svämmade över in på fabriksområdet på vårarna. En gång drabbades hela fabriken varvid flera elektriska motorer vattenskadades. Efter konkursen tvingades Kurt gå till Gunnar Andersson på Arbetsförmedlingen som då låg på Sjögatan. Men någon långtidsarbetslöshet fanns inte på den tiden, så det blev snart ett nytt jobb. Tegelbruket – en farlig arbetsplats Kurt började därefter på tegelbruket där han jobbade mellan 1956 och 1961. Arbetet var tungt och farligt. Han berättar om vingliga överfulla vagnar som välte när de hårt pumpade däcken exploderade, om hissar utan skydd, klämskador, damm och värkande ryggar.

En tegelkärra från Herrstorps tegelbruk. När däcken exploderade kunde de överfulla vagnarna välta. (Foto: Kurt Nilsson)

147


De allmänt besvärliga arbetsförhållandena skapade en god jordmån för oorganiserad radikalism. Sabotage som stoppade arbetet och gav arbetarna lite extra vila förekom. Kurt, som annars var känd som en pålitlig arbetare, berättar att han brukade ta bort muttrar i takbjälkarna och slänga i maskinerna så att de stannade. Detta var en klassisk metod som då och då tillämpades av arbetare världen över. En polis tillkallades som förhörde de tysta arbetarna. När konstapeln hade åkt erkände Kurt för tegelmästare Ljungberg som svarade: ”Det trodde jag inte om dig Kurt. Men det var bra att du erkände. Då gör jag ingen anmälan, men du får betala för de muttrar du tog bort.” Det hände också att arbetarna inte fick ut lönen i tid, utan fick åka ner till Birger Bejvel och kräva sin rätt. Tonläget kunde då bli ganska irriterat och rent av hotfullt.

Övre raden fr.v. Inge Banérsson, Arne Fransson, Tage Johansson, Åke Axelsson, Gunnar i Alebo och Börje Ljungberg. Nedre raden fr. v. Kurt Nilsson och Tore Ring. (Foto: Kurt Nilsson)

148


Tändsticksfabriken

Den gamla tändstickfabriken i Mönsterås. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

Mellan 1961 och 1967 jobbade Kurt på tändsticksfabriken där han trivdes väldigt bra. Det var Gotthard Nilsson som sökte upp Kurt och undrade om han verkligen skulle gå på tegelbruket hela sitt liv. Gotthard behövde en arbetare till tändsticksfabriken som han kunde lita på. Kurt behövde ingen betänketid. Även om lönen inte var hög så möjliggjorde jobbet att familjen nu kunde flytta från det gammalmodiga huset på Öknen (området som en gång låg mitt emot El-center) till en modern lägenhet i Älgerum.

Stickhacken där Kurt mestadels jobbade. En annan man skadade sin hand så illa i maskinen att handens ben stack ut. (Foto: Kurt Nilsson)

149


Åkerlund & Rausing När tändstickfabriken försvann övertogs lokalerna av Åkerlund & Rausing som ärvde många av tändsticksfabrikens arbetare. Det nya företaget tillverkade bland annat domuskassar och Kurts uppgift var att sätta dit handtagen. Allack Efter några månader som handtagsmakare följde ett par år på Allack som tillverkade balkongplåtar och räcken. I början packade Kurt plåtar, men när en arbetare slutade blev han förflyttad till måleriet där det var svårt att hinna med i det höga tempot. När så sömnen började störas av skiftjobbet så var det dags att söka sig vidare till en annan arbetsplats. Industrifjädrar/Stece – "De var outbildade översittare" Arbetsplatsen som väntade var Industrifjädrar/Stece. Där arbetade Kurt från slutet av 1960-talet fram till omkring 1976. När Stece, eller ”Fjäder” som man sa, kommer på tal blir Kurt allvarlig. – ”Fjäder” var fruktansvärt. Där fick man sitta vid en maskin och bocka. Det förstörde armarna och var hemskt enformigt. Tidsstudiemän kom med klockor och tog tiden. Det var hutlöst dåligt betalt på ackorden. Basarna var inte roliga att ha att göra med. – De var outbildade översittare, 5-öresbasar som såg till att jag inte fick ut ordentligt med lön om jag inte klarade ackorden. Så skulle det aldrig få gå till idag, säger Kurt. (5-öresbasarna fick 5 öre mer i timmen för att räkna ut vad varje arbetare hade jobbat) Även om Kurt hade trevliga arbetskamrater som Alvar och Mulle så slutade det hela med att min far sade upp sig i ren protest. – På den tiden kunde man göra det, säger Kurt. Under Steceåren bodde familjen huvudsakligen på Torget där hyran var låg. – Ja, det var den låga hyran som gjorde att vi kunde åka till Italien två gånger. Inte lönen på Stece, säger Kurt.

150


Skyddade verkstan/Samhall

Kurt vid tiden på Samhall. (Foto: Kurt Nilsson)

Till slut tog det hårda kroppsarbetet ut sin rätt och omkring 1977 fick Kurt börja på den Skyddade verkstan, sedermera Samhall. – Hjärtat hade krånglat och ryggen var helt slut, berättar Kurt. Fabriken låg i den gamla tändsticksfabrikens lokaler där Hjulet ligger idag. Senare flyttades den till området där Munken ligger. Min far jobbade först vid slipmaskinen. – Det fanns inget ordentligt utsug och man fick i sig mycket damm. Senare fick jag börja vid svetsen där jag trivdes bra, säger Kurt. Pensionär Efter drygt tio år fick Kurt sjukpension och lever idag ett stilla liv som pensionär på Hagagatan i Mönsterås. Kurt tillhörde ur en aspekt folkhemmets vinnare som fick del av moderna bostäder, bättre ekonomi och sociala skyddsnät. Å andra sidan fick han betala ett högt kroppsligt pris, vilket sällan uppmärksammas när man minns folkhemmets framgångssaga. 151


39. Utedasset dolde en militärbunker Ingången till en annan värld I fantasyböcker kan man gå in i en garderob och komma ut i en annan värld. Ungefär samma känsla fick jag när jag öppnade dörren till vad som såg ut att vara ett utedass, men som visade sig vara något helt annat.

Är det ett utedass mitt ute i skogen? (Foto: Jonny Nilsson)

Kalla kriget i våra bygder Kalla kriget märktes kanske inte så mycket i Sverige. För den uppmärksamme finns det ändå en hel del som minner om dessa år även i Mönsterås kommun – exempelvis skyddsrum, master, flygfält och bunkrar. 152


Utedasset dolde en militärbunker Det mesta av detta är idag avvecklat och uppgrävt, men ibland kan man snubbla över något spännande. Jag fick ett tips om att det skulle finnas något intressant ute i skogen, så jag begav mig till den aktuella positionen. Vid en första anblick kan ingen tro att det döljer sig något särskilt där mitt ute i skogen. Det ser ut som ett vanligt utedass vid en skogskulle. Men en elanläggning i närheten avslöjar att här ändå finns något annat. När jag så öppnar den olåsta dörren visar sig direkt en brant trappa rakt ner i underjorden. Det känns helt overkligt. En militärbunker mitt ute i skogen.

När man öppnar dörren möter man inget utedass, utan en trappa som leder ner till den mörka bunkern. Ett getingbo var strategiskt placerat vid ingången. (Foto: Jonny Nilsson)

153


Nere i bunkern I bunkern fanns det som behövdes för att klara sig en viss tid – sängar, mat, dricka och tvättmöjligheter. Förmodligen var bunkern inte bara ett skyddsrum, utan någon form av sambandscentral.

Inne i bunkern. (Foto och (c): Efva Löfberg)

Inne i bunkern. (Foto och (c): Efva Löfberg)

Mönsteråsbygden hade strategisk betydelse Bunkern härstammar knappast från andra världskriget, utan ingick i det försvarssystem Sverige byggde upp under kalla krigets dagar och där Mönsteråsbygden förefaller ha haft en viss strategisk betydelse. Militären har idag inget med bunkern att göra, utan lär för några år sedan ha sålt den till markägaren för en krona. 154


Det visar sig vara bunkerns andra in- och utgĂĽng. Luckan var Ăśppen. (Foto: Jonny Nilsson)

En stege och vidare en trappa leder ner till bunkerns inre. (Foto: Jonny Nilsson)

155


40. När Kalla Kriget nådde bygden – fält 83 vid Ålem Fält 83 Många undrar kanske varför vägsträckan mellan Ramsås och Ålem är så rak. Mönsteråsbygdens invånare bar på hemligheten under några decennier. Fast någon riktig hemlighet var det förstås aldrig, även om en del gamla kartor var retuscherade just där. Vi talar förstås om fält 83, Ålem, en flygbas från Kalla krigets tid. Flygbasen stod färdig 1962 Det svenska flygvapnet var en viktig del av den svenska försvarsberedskapen under Kalla kriget. Successivt byggde man ut flygbaser enligt ett system som benämndes Bas 60. Redan 1954, när man skulle dra om riksvägen, fanns planer för en vägbas vid Ålem och 1962 stod den färdig. Förutom start- och landningsbana fanns asfalterade klargöringsområden vid sidan om vägen där planen tankades och gjordes i ordning. Det fanns också luftvärn utmed banan. Längre söderut mot Kalmar låg även fälthangarer, varav ett par ännu finns kvar. Flygfältet förlorade sin betydelse Enligt en obekräftad uppgift användes fältet för en övning så sent som 1996, men sedan F12 i Kalmar lades ned 1980, och särskilt sedan Kalla kriget tog slut, så förlorade flygfältet sin egentliga betydelse. När man för några år sedan skulle bredda E22-an grävde man helt sonika bort bunkrarna och luftvärnspositionerna. Kvar finns idag endast de asfalterade banorna vid fältets norra och södra delar.

156


Klargöringsområdet på flygfältets södra område. (Foto: Jonny Nilsson)

157


41. Dramatiskt flyghaveri utanför Mönsterås 1950

I juni 1950 inträffade ett dramatiskt flyghaveri utanför Mönsterås. Ett jaktflygplan från Kalmar flygflottilj fick motorproblem varvid piloten Sven Börje Lennart Nilsson tvingades skjuta ut sig med katapultstol och landa med fallskärm. Allt gick väl för piloten som landade på Gårö. Flygplanet slog ner vid Kronobäck, utan att någon kom till skada. Man kan förstås fundera på vad som hade hänt om piloten hade lämnat planet något närmare Mönsterås tätort.

Den 3 juni 1950 skrev lokalpressen om flyghaveriet. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

158


Vad hände med katapultstolen? Jag fick ett tips om att katapultstolen kunde finnas kvar vid Sjömålen – ett gammalt torp som ligger ett par hundra meter från planets nedslagsplats i närheten av Kronobäck. Innehavare av Sjömålen visade sig vara Iréne Eriksson, för många mönsteråsare känd från Irénes gatukök, och hennes man Åke Eriksson. Jo då, nog hade de katapultstolen. Jag var varmt välkommen att se den. Katapultstolen kändes väldigt tung och det är svårt att förstå hur den kunde skjutas iväg när det begav sig. Krutladdningen måste ha varit kraftig och ryggraden tog nog mycket stryk.

Katapultstolen från flyghaveriet vid Kronobäck 1950. (Foto: Jonny Nilsson)

159


Katapultstolen hade först hamnat i vattnet mellan Gårö och Sjömålen och därefter bärgats av en man från Gårö som fört den till utredarna vid Kronobäck. – Sedan tog min morfar Oskar Holm hand om stolen. Och sen har den stått här, berättar Åke, som också visade några svedda metallrester från det störtade flygplanet.

Svedda metallrester från flygplanet. (Foto: Jonny Nilsson)

160


42. Försvunna bensinmackar i Mönsterås Försvunna bensinmackar i Mönsterås Med bilarna kom så småningom bensinpumparna och bensinmackarna till Mönsterås. Många av de mackar som idag är borta låg i närheten av den gamla köpingens gränser men ibland även centralt utmed den gamla landsvägen. En inventering har gett följande resultat: 1. Ostkustens Petrolium AB – Bensinautomat vid Modéerska handelsgården installerad 1923.

1923 installerades en bensinautomat vid Modéerska handelsgården vid torgets norra del där Storgatan passerar. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

161


2. Texaco – Bensinstation vid Älgerumsvägen, öster om det gamla förlossningshemmet. Tillkom 1927 och innehades av John Nilsson.

Den nya bensinstationen 1927. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

3. Nafta/Gulf – Älgerumsvägen mitt emot nuvarande brandstationen. Känd 1926.

Naftamacken 1926. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

162


Naftamacken blev under senare delen av 1930-talet en GULF-mack. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

4. BP – Storgatan där rondellen idag ligger. Öppnade vid slutet av 1920-talet.

BP-macken vid 1920-talets slut. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

163


BP-macken på 1930-talet. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

5. Shell - Bensinpump i väggen vid Walls affär på Storgatan. Tillkom sannolikt vid 1930-talets början.

I vänster bildkant ses bensinpumpen vid Walls. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

164


6. Texaco - Bensinpump utanför Carlssons järnhandel på Storgatan. Känd på 1930-talet. På ett gammalt foto syns en Texaco-stjärna vid pumpen.

Texacopumpen vid Carlssons järnhandel. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

7. Esso - Bensinpump vid ”Monarkarns” på Storgatan. Känd på 1930talet.

Bensimpumpen vid cykelaffären på Storgatan. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

165


8. Esso/BP – Vid södra infarten, utmed Älgerumsvägen. Sannolikt öppnad omkring 1950.

Esso vid Älgerumsvägen. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

9. Shell – Bensinmack på Sjögatan vid taxistationen som ägdes av John Andersson.

Shell på Sjögatan. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

166


10. Shell – Vid norra infarten. Öppnad 1959 av John Andersson.

1959 öppnade John Andersson en Shellmack vid norra infarten. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

11. Mobil/OK – Åsevadsgatan 3, där Systembolaget idag ligger. Öppnad på 1960-talet. Blev OK-mack sista tiden.

Mobil på Åsevadsgatan. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

167


12. GULF/Q8 – Vid södra infarten där Statoil ligger idag.

Gulfmacken vid södra infarten. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

13. Nynäs – Åsevadsgatan 6 vid bilskolan. Där låg förr ett åkeri och det var säkert i det sammanhanget det öppnade en mack. 14. Murco – Åsevadsgatan 22, på tomten bredvid Borgs gamla bageri där det idag står ett lågt hyreshus. Murco fanns i Sverige åren 19611970. 15. Texaco – Vid södra infarten, söder om nuvarande Statoil.

168


43. Barndomsminnen från Torget Till Torget 8 Jag minns ännu flytten till Torget 8 (idag Torget 3 och är det vita hus som ligger över Systembolaget/Algots) när jag var fyra år. Det var en kall och kulen kväll hösten 1971. Huset reste sig spöklikt mot den svarta himlen och blickade med vakande ögon ner mot torgbacken och pionjärområdet. Och på oss nykomlingar. Vår lägenhet låg på övervåningen och var köpingens högst belägna boning. Framför mig låg emellertid tre fantastiska år. Torget var den mest fulländade plats en unge kunde leva på. Det var ett organiskt kvarter som formats under århundraden av skickliga hantverkare och pilsnerdrickande diversearbetare. Allt hade liv. Allt hade en historia. Visserligen hade en del äldre hus rivits redan när vi kom dit, men ännu var kvarteret en unik kvarleva från 1800-talet med gamla, men inte fallfärdiga, ruckel och vildträdgårdar, övergivna utedass och tvättstugor, gåtfulla trapphus och gångar, färgstarka original och ruvande hemligheter. Det var en bortglömd enklav från en annan tid som lämnats åt sitt öde. Kaninbacken På en del 1700-talskartor kallas området väster om torget bara för en oduglig backe. Men det var under detta århundrade som man uppförde de första få husen utmed landtorgets västra rand på mark som egentligen tillhörde Åsevads by och inte Mönsterås köping. Under 1800-talet byggde man allt fler hus och slänten utvecklades till ett riktigt kvarter för arbetare och hantverkare. Hur området fick namnet Kaninbacken är oklart, men det finns några seglivade hypoteser som har lyckats överleva trots att det inte finns några som helst belägg. Någon har föreslagit att namnet kan komma av ordet ”kranie” och att backen skulle ha varit en begravningsplats i äldre tider. För detta finns inga skriftliga belägg, och det enda jag möjligen kan tänka mig är att man i så fall grävde ner dem som dömdes till neslig begravning där, men det får betraktas som en högst osäker och förmodligen okvalificerad gissning. 169


Enligt en annan hypotes skulle området en gång ha hetat Kanikerbacken. Det förutsätter att marken kan knytas till den kyrkliga tjänare som under medeltid och tidig reformationstid kallades kaniker och var medlem av domkapitlet, men några belägg för en sådan koppling finns inte. Den mest sannolika, men också mest förbisedda förklaringen, är att det helt enkelt fanns många kaniner i backen. Det är ju ett välkänt faktum att kaniner trivs i backar med täta buskar, så området måste ju ha varit ett eldorado för en kanin. Professor Ivar Modéer ger stöd för tanken då han 1936 skriver att backen redan för 70 år sedan, det vill säga på 1860-talet, kallades Kaninbacken eftersom det fanns…just det… många kaniner där. Vårt hus byggdes på 1880-talet av smeden Erik Eriksson som på sin tid var en känd kraftkarl i Mönsterås. Lägenheten hade tre rum och kök, och därtill även en ganska stor hall där trappan anslöt. Varje rum stod i förbindelse med varandra så att man kunde gå runt. Lägenheten var därför särskilt lämpad för kurragömmalekar. Allt var av sekelskiftesstandard. Det var svart järnspis, kakelugn och kallvatten, men vi hade elektricitet, även om det i sammanhanget kändes som en abnormitet. Mitt rum låg i anslutning till köket och hade fönster i norrläge. Klara kvällar kunde jag se Rudamasten blinka, vilket fick min fantasi att skena. Jag visste ju inte att det var en militär mast som kommunicerade med ubåtar och jag kan än återkalla känslan när spänningen kröp genom kroppen inför det mystiska och okända. Var det en hemlig uppfinning eller kanske rymdvarelser som försökte få kontakt? Troligen var det där, vid de magiska stunderna i fönstret, som mitt intresse för science fiction väcktes. Men kvarterets gammalmodiga atmosfär fångade också min håg och lust för det som varit. Det var här jag lärde mig att det fanns något annat än ett ”nu” och dessutom anade att det kunde vara viktigt. Toaletten låg i en liten utväxt som i äldre tider varit trapphus. Där fanns ett mindre sittbadkar som en gång i veckan fylldes med uppvärmt vatten från spisen. Ville man göra sig ren oftare fick man skvätta lite med kallvatten i handfatet.

170


Kaninbacken (Foto: Stranda Hembygdsförening)

Torget 8 är det vita huset till höger. (Foto: Stranda Hembygdsförening)

171


Alvar, Aina och Erik Under oss bodde Alvar och Aina som var välkända Mönsteråsprofiler. De hade haft torget som hemvist sedan 1940-talet och lägenheten var så där inbodd och mysig som den bara kan bli när man fått sätta sin prägel på den under lång tid. Möbler och mattor flyttades aldrig och blev med tiden organiskt sammanvuxna med huset. Det var en plats där jag trivdes. Alvar, eller Alvar med hatten som han också kallades, var från ett socialt perspektiv min farbror eftersom han och min far vuxit upp som bröder i samma stuga i Krokstorp, men från biologisk synvinkel var han min farmors kusin. Alvar och Aina hade inga egna barn så jag fick en särskild plats i deras hjärtan och behandlades som ett kärt barnbarn. Det gick sällan en dag utan att jag hade hälsat på i deras lägenhet. Dörren var, som hos de flesta, alltid olåst och jag var jämt välkommen. Oftast blev jag bjuden att gå till tant Ainas skafferi där jag fick ta för mig av de goda Singoallakexen, men det översta kexet tvingades jag alltid slänga eftersom det var fullt med svartmyror. Alvar var industriarbetare på ”Fjäder” (Stece) och såg ut som en working class hero med blå overall och kronisk skit under naglarna. En gång hade han provat på att arbeta som dräng, men han hade haft svårt att böja sig under storbondens befallningar och valde därför fabriken. Alvar var en mjuk och behaglig människa, men ibland kom något annat fram som visade att han aldrig hade vikt ner sig. Farbror Alvar hade en särpräglad social begåvning och kunde prata med vem som helst om vad som helst i vilka situationer som helst. På bara några sekunder lyckades han ofta hitta en gemensam referenspunkt. Jag vet inte hur många gånger jag hörde honom säga ”Då känner du den!?” till en helt främmande människa, och så var samtalet igång. Och om främlingen mot förmodan inte var bekant med ”den” så drog Alvar bara fram ett nytt namn ur kavajfickan. Alvar hade alltid en finurlig historia på lager som ofta var hämtad från verkligheten. Än idag kan jag höra Alvars mjuka särpräglade skratt – ”tji hihi hi hihi” och se de tindrande spjuveraktiga ögonen när han hade berättat världens bästa historia. Med det vann han uppskattning, även om det emellanåt kunde bli smått penibelt. Frågorna kunde ibland bli så indiskreta att det uppfattades som påfluget. Alvar lärde mig det mesta en unge bör veta – hitta i skogen, räkna, göra pilbågar, spela spel och andra små klurigheter som man aldrig 172


visste när man kunde få användning för. På helgerna brukade han ta mig med på gåbingo som Korpen hade dragit igång på det nyanlagda elljusspåret vid Kokullarna. Varannan söndag var det Alvar-söndag (eller Jonny-söndag som Alvar kallade det). Då kom Alvar upp till oss för att ge mig en slant, leka och dricka kaffe. Det gav ett fint tillskott i kassan eftersom min veckopeng var lite lägre än mina kamraters. Alvars och min favoritlek var kurragömma, men vi spelade också fia med knuff, skitgubbe och en del andra traditionella spel som idag håller på att falla i glömska. Alvar var den farfar jag aldrig hade. Alvars fru Aina var en liten tant i ordets rätta bemärkelse. Hon var knappast över en och en halv meter och hade i sin ungdom haft en allvarlig sjukdom som gett henne en särpräglad haltande gång. Om detta pratades det aldrig, men hon hade varit intagen på sanatoriet Apelviken där man behandlade tuberkulossjuka, och eftersom sjukdomen även kan skada skelett och leder så misstänker jag att det var tuberkulos som hon hade haft. Aina skötte om hemmet och hade koll på alla bemärkelsedagar, liksom allt annat som folk hade för sig – även Alvar som hon i alla fall försökte hålla i strama tyglar. Vissa menade att Alvar var en toffelhjälte, men det är en överdrift. Smidig var han, men han kunde säga ifrån även till Aina vid sällsynta tillfällen när han fann måttet rågat. Samspelet mellan Alvar och Aina kunde vara underhållning av yppersta klass. Aina försökte ibland hålla tillbaka Alvar när han utan att pröva lämpligheten närmade sig människor för att prata; till exempel en svårt sjuk stackare i en sjukhussäng eller någon som just drabbats av sorg. Ibland räckte det med ett rappt ”Alvar!” i kommandoton för att han skulle förstå och dra sig tillbaka, men för det mesta lyssnade han inte på ”regeringa”, utan sa bara ”nåja, det är inget farligt”, innan han stegade fram. Alvar och Aina tyckte om att titta på TV:ns kvällsfilmer, särskilt om det visades en Vilda Västern. Och det var inte alltid enkelt att skilja på fiktion och verklighet. När Clintan vid ett tillfälle hade skjutit ihjäl en skurk i en spännande scen så var Aina så inne i filmen att hon ivrigt utbrast: ”Där fick han!”, varvid Alvar lugnt och tillrättavisande svarade: ”Det är bara på film”. När Aina blev särskilt glad eller nöjd så använde hon ett speciellt uttryck som roade oss – ”ågåsi!”. Det är svårt att hitta en bra syno173


nym till ”ågåsi”, men det är släkt med uttryck som ”herregud”, ”se där ja” eller ”oj, oj, oj” fast med en positiv grundton. Aina gjorde ofta andra glada. Större delen av året hade de Ainas bror Erik inneboende hos sig, även om han vissa dagar kunde vara i sin lägenhet nere på Industrigatan 9C där han hade sina möbler. Erik var inbiten ungkarl och en rejäl kroppsarbetare av den gamla stammen som lyfte timmerstockar som tändstickor på sågen nere i Mönsterås hamn. Han var genuint idrottsintresserad och älskade Vilda Västernfilmer. Det var ett sant nöje att lyssna på Erik när han ivrigt återgav GIF:s bragder på fotbollsplanen eller Clintans senaste hjältedåd med revolver på Roxybiografen. På kvällarna satt han nästan alltid i en fåtölj och läste de nyinköpta kvällstidningarna som han införskaffat i Margaretas Tobak på vägen hem från arbetet. Erik gick alltid, för han kunde inte cykla och saknade körkort. Att alltid gå medförde vissa risker och han hade mirakulöst nog överlevt tre blixtnedslag. Erik var en sällsynt generös natur och orsaken till att jag alltid hade fickpengar. När han började gräva i bakfickan så visste jag att han snart skulle börja skramla i plånboken och hade jag sparat alla pengar jag fick så hade jag varit förmögen när jag lämnade barndomen. Jag skäms inte för de pengar jag fick, för dem gav han frivilligt och med glatt hjärta, men jag är osäker på om jag lyckades visa honom den uppskattning han förtjänade eller om jag bara såg nästa leksak eller godispåse för ögonen. Men tackade gjorde jag alltid. Erik var även en fenomenal trädgårdsmästare och skötte täppan i Krokstorp så bra att den med sin fantastiska blomsterprakt blev en lokal turistattraktion. Människor brukade till och med stanna till med bilen och be att få gå en runda i trädgården. 1973 vann Erik en resa till Mallorca via Korpens gåbingo. Tidningarna nosade upp historien och sökte under flera dagar Erik i hans lägenhet på Industrigatan där han alltså inte bodde. Så småningom hittade de honom på torget och fick en pratstund. Erik var mycket glad, men var skeptisk till det där med att flyga: ”Det har ju sina risker, och jag har aldrig flugit nej – jag har tackat nej till flyg en gång tidigare och det var då min bror i Stockholm ville bjuda på en flyguppstigning med Ahrenberg på sin tid.” Jag minns själv hur det lät när Erik kommenterade vinsten: ”Aldrig i livet att jag sätter mig i ett flygplan. Jag ska skänka vinsten till 174


min bror som är pilot.” Vad som hände med vinsten vet jag inte, men Erik lämnade i alla fall aldrig Mönsterås. Han nöjde sig med den värld han redan kände. Men han bar på en stor sorg som han sällan pratade om. När han vid ett tillfälle lät mig ana den så sa han bara – ”Det blev aldrig hon.” Alvar, Aina och Erik var original av det slag man så sällan finner nu för tiden. De var förnöjsamma. Livets glädjeämnen bestod av att ta en biltur till Oknö, gå bingopromenad, läsa kvällstidningar, spela kort, träffa folk och dricka kaffe. Jag kan inte nog understryka den betydelse de hade för mig under min uppväxt. De var gedigna människor som brydde sig och gav mig oförställd kärlek. Föredömen då som nu.

Från vänster: Erik, Aina, Alvar, jag, min far. Lägg märke till de i kvarteret så typiska overallerna som fick följa med även på tårtkalas. (Foto: Kurt Nilsson)

175


Makarna Asp I huset nedanför vårt bodde Hjalmar och Ingeborg Asp. Frun var tystlåten och medlem av Jehovas Vittnen. Hjalmar var hennes raka motsats – sur och tvär och med svordomar som skulle ha gjort även en borstbindare generad. Man sa att han var en straffriförklarad femfemma som levde efter egna lagar och körde bil utan körkort. Det var nästan omöjligt att inte bli lite rädd för honom, men så länge vi ungar inte hittade på allt för hemska sattyg var han aldrig till besvär. Mina första och enda skridskor fick jag av Asp och det var nog inget större fel på honom. Han var bara lite egen, och mer behövs ju inte förrän folk ska ha åsikter och pladdra. En gång ställde jag mig på en bänk utanför Asps köksfönster och kikade in. Fru Ingeborg stod i köket och lagade mat och plötsligt fick jag en ingivelse att göra något som väckte uppmärksamhet. Jag räckte ut tungan. Tilltaget kom till min mors kännedom och med fast hand släpade hon iväg mig till Ingeborg så att jag kunde be om ursäkt. Jag var stolt men lyckades i alla fall få ur mig ett hastigt förlåt och så kunde jag springa iväg på nya äventyr.

Hjalmar Asp (Stranda Hembygdsförening)

176


I lägenheten över makarna Asp bodde Jutta och Gunde. De hade en son som var allvarligt sjuk och blind. Ibland lekte jag med deras flicka Angela och det finns ett kort bevarat där jag gentlemannaaktigt har lagt min arm om flickan. De vuxna tyckte att vi var såå söta ihop. Alla tyckte så synd om den här familjen, men en dag var de borta och ingen visste vart de hade flyttat.

Jag och Angela. (Foto: Kurt Nilsson)

Torgets pojkar Kvarteret hade en sorglös och smått anarkistisk atmosfär som verkligen inbjöd till pojkboksäventyr. Ännu hade inte kommunen detaljplanerat lustgården, kvävt det vildvuxna eller låtit grävskoporna ta hand om det skeva och sköra. Ännu slog köpingens hjärta. Mönsterås hade visserligen genomlidit en rivningsvåg på 1950och 1960-talet då flera hus i centrala köpingen revs. Det fanns då långtgående planer på att förvandla hela landtorget till ett modernistiskt folkhemstorg. De gamla trähusen skulle rivas och mitt på torget ämnade man smälla upp ett gigantiskt varuhus, och för att lösa parkeringsproblemet tänkte man sig ett underjordiskt garage som skulle sträcka sig under hela torget. Som väl var genomfördes aldrig de mest befängda delarna av planen. Några av de vackraste husen på torget försvann förvisso, men de flesta fick stå kvar fram till början av 1980-talet då man verkställde en ny detaljplan för torget. Många av de kvarvarande 1800-talshusen revs då och de ljuvliga vildträdgårdarna grävdes upp för att ge plats 177


åt moderna bostäder. Man försökte nog bygga de nya husen i gammal stil, men det blev jämförelsevis oromantiskt och karaktärslöst. Inom ett par år omvandlades det gamla arbetarkvarteret till ett tämligen exklusivt område. Några av de arbetare som under årtionden haft sina hem på torget trängdes nu bort till köpingens ytterområden eftersom de inte hade råd att betala hyran i de nyrenoverade eller nybyggda husen. Även Alvar, Aina och Erik rycktes brutalt upp med rötterna och tvingades flytta till tämligen själlösa hyreslägenheter på Ljungnäs. I många andra svenska städer hade arbetarklassen tvingats överge centrumkvarteren och flytta ut till perifera förorter betydligt tidigare, men arbetarna på torget hade fått ett par årtionden på övertid. I det djupa andetaget. Men ännu var det mesta som det brukade vara och jag tillhörde den sista generationen ungar som hade förmånen att få växa upp i denna avvikelse från folkhemmets standard. Torgets unga kärntrupp bestod av Peo, Peter och jag. Peo och jag drog upp planerna, medan Peter bidrog med de tekniska lösningarna. I utkanten av gänget fanns Bisse som med ålderns rätt även rörde sig i andra kretsar och som det gällde att hålla sig väl med om man inte ville hamna i trubbel. Lekarna var relativt oskyldiga. Vi smög, spanade, klättrade och sprang omkring till synes på måfå med förhoppningen att snubbla över något spännande. Vi försökte till och med bygga ett hus av tegelstenar. Som murbruk användes en liten flaska Desivon sårtvätt som vi hade tagit från tant Ainas köksfönster som alltid stod på glänt. Norr om mitt hem låg ett gult ödehus med vildträdgård där det växte krokiga träd med sura äpplen. Vid trädgårdens västra gräns låg en länga med utedass och tvätthus som vi gjorde om till vårt högkvarter. När vi drog in i tvättstugan tog vi också över de serietidningar som ett äldre gäng lämnat efter sig. I buskaget bakom utedasset som vette mot Torghallen skedde smygrökardebuten med cigarretter inköpta i Holms kiosk. Kioskarrendator Lennart Holm tvekade först att sälja till mig, men när jag antydde att jag skulle hämta morfar så gav han med sig. Bisse bidrog med snus, men jag kräktes ymnigt och har sedan dess aldrig velat se åt en snusdosa. Det mest förunderliga var kanske att Bisse faktiskt snusade varje dag redan när han var sju år. Norr om denna trädgård låg torgbacken där vi brukade åka pulka när snön hade fallit, och det gjorde den alltid. Backen var ganska 178


brant, så farten kunde bli imponerande hög och det var inte ovanligt att vi gled ända ner till Torghallen. Några år senare byttes pulkorna mot gröna eller orangea miniskidor och slalombanor. Orsaken var mannen som fick hela Sverige att stanna - Ingemar Stenmark. I områdets sydvästra del låg ytterligare en stor vildträdgård med flera fruktträd av olika slag. Strax nedanför låg ett kvarter med små mysiga tegelvillor, uppförda på 1950-talet, där Peo ännu bodde. Ett par av kvarterets hus var obebodda och jag hade fått mycket stränga direktiv om att hålla mig borta från dem. Förbud är ibland nödvändiga, men lika ofta kontraproduktiva och när det kommer till ödehus så bryr sig pojkar sällan om förbud. Alla hus har sina svaga punkter och vi hade inga större problem att ta oss in via fönster på glänt eller källare som ofta hade trappor upp till husen. Efter ett besök i det gula obebodda huset, som ännu var möblerat, fick jag röda prickar på hela kroppen. Mina föräldrar trodde att utslagen berodde på att jag hade lyckats med konststycket att äta upp en hel ask med Emsertabletter på mindre än fem minuter, men själv tror jag än idag att det var ohyra. Riskerna var trots allt försumbara jämfört med den tillfredsställelse vi erfor. Att smyga runt inne i de där spökhusen var naturligtvis utomordentligt spännande, även om vi aldrig hittade något lik eller för all del ens någon hemlig tjuvgömma. Det var på torget som jag lärde mig cykla och det genom ett svek. Jag hade fått en röd cykel och min mor som sprang bakom och höll i pakethållaren hade lovat att inte släppa taget, men så en dag bröt hon sitt löfte och plötsligt fick jag förlita mig på min egen förmåga att hålla balansen. Cykeln förde mig till nya världar, eller i alla fall till Garvaregatan och Pionjärområdet. Och cykelhjälm visste jag förstås inte vad det var. Några riktigt dramatiska händelser inträffade annars inte under de tre år vi bodde på torget. En historia har dock etsat sig fast. I början av 1970-talet inträffade en serie mystiska brott i Mönsterås då en okänd person gick runt och stack hål på bildäck. Detta drabbade även oss som hade bilar parkerade vid torget. Hjalmar Asp bestämde sig för att lösa problemet på egen hand. Sålunda tog han en yxa och bosatte sig i en liten brun barack som han hade placerat på slänten utanför vårt hus. Där höll han sig vaken några nätter, men någon vandal dök som väl var aldrig upp. Jag kan än känna de kalla kårarna utmed 179


ryggraden när mina föräldrar och Asp satt vid köksbordet och med allvarliga röster pratade om den gäckande skugga som drev runt på nätterna och skar sönder däcken. Efter tre år hade mina föräldrar tröttnat på att hugga ved, elda och bära vattenspann. Flyttbussen gick igen. Men Torget hade för alltid fått en plats i mitt hjärta och skulle fortsätta att utgöra kärnan i det område som jag och mina kompisar rörde oss i.

Torgbacken där alla ungar åkte pulka, kälke och miniskidor. Inspirerade av Ingemar Stenmark satte jag och mina kamrater egna slalombanor som vi åkte med tidtagning. Nedanför Torgbacken skymtar Torghallen. (Foto: Mats Granströms samling)

180


Del av Kaninbacken med en av de klassiska vildträdgårdarna. Vi bodde i det vita huset högst upp. (Foto: Stranda Hembygdsförening – Jan-Eric Hyckenberg)

181


44. När rivningshysterin drabbade Mönsterås Rivningshysteri Eftersom Sverige hade undkommit andra världskrigets bombningar så hade också många historiska miljöer bevarats. Mot denna bakgrund är det sorgligt att Sverige skulle behöva se så många unika hus och kvarter falla för fredstidens krigsmaskiner, grävskoporna, på 1950- och 1960-talen då landet drabbades av en rivningshysteri av sällan skådat slag och som i ett internationellt perspektiv framstår som unikt. Jag tänker förstås särskilt på rivningarna av Stockholms Klarakvarter, men även många småstäder drabbades. Det svenska folkhemmets ekonomiska och sociala framgångar hade denna baksida. Den kolossala framtidsfokuseringen medförde att allt som stod i vägen för utveckling och framsteg riskerade att undanröjas. Man förlorade successivt känslan för de historiska sammanhang och miljöer som är så viktiga för människans identitet och välbefinnande. Många unika hus revs även i Mönsterås Inte heller Mönsterås kom undan. För en turist kan köpingen ännu framstå som pittoresk. Och till viss del har den bevarat sin gamla karaktär. Men många hus revs även här när den nya tiden skulle införas. Den första stora rivningsvågen drabbade Mönsterås på 1960talet. Planer på ett nytt torg Torget i Mönsterås var under 1800-talet och långt in på 1900-talet ett genuint arbetar- och hantverkarkvarter. När den nya tiden gjorde sitt intåg efter andra världskriget började man emellertid få idéer som, om de genomfördes, skulle omforma torget till ett modernistiskt folkhemstorg.

182


1965 låg en ny plan för torget färdig, men den kom aldrig att genomföras, utan ältades i ytterligare drygt 15 år. I de första planerna fanns bland annat ett förslag om att bygga ett gigantiskt underjordiskt parkeringshus under hela torget. På själva torgplatsen skulle det bli ett stort varuhus. Om det förslaget hade blivit verklighet hade troligen inte ett enda av de äldre husen blivit kvar.

I den här artikeln från 1975 kan man se arkitektplanen för Mönsterås torg från 1965. Ett gigantiskt underjordiskt garage ingick i planerna. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

183


Den första rivningsvågen En första rivningsvåg svepte ändå över köpingen på 1960-talet, då man bland annat rev några vackra hus norr och nordost om den gamla Metodistkyrkan, alla i fint skick.

Under den första rivningsvågen revs de tre utomordentligt vackra husen som här skymtar till höger om Metodistkyrkan. (Jonny Nilssons vykortssamling)

Även andra delar av Mönsterås hemsöktes av grävskoporna. Där parkeringen mitt emot Apoteket idag ligger rev man ett helt kvarter – av många ansett som Mönsterås mysigaste område och med stort kulturhistoriskt värde.

På detta kort från omkring 1905 ser man rakt fram ett hus som låg där parkeringen mitt emot Apoteket idag börjar. Till höger syns den gamla Garvargården som revs på 1960-talet. (Jonny Nilssons vykortssamling)

184


På Storgatan rev man bland annat 15-öresbazaren, de två gavelhusen bredvid ”Fruktan” och den gamla garvaregården . Garvaregården var ett av Mönsterås äldsta hus – sannolikt det gamla tullhuset från 1700-talet. Den andra rivningsvågen Den andra rivningsvågen kom i början av 1980-talet då man genomförde en total planförändring av torget, samtidigt som flera hus i andra kvarter också försvann. Många av de gamla 1800-talshusen på torget revs och ljuvliga vildträdgårdar grävdes upp för att ge plats åt moderna lägenheter. Några år senare omskapades även området vid Sillbryggan när man drog den nya Sjögatan öster om gamla Sjögatan (nuvarande Sjötorgsvägen) och rev de sista bodarna som kunde minna om gamla tider. Med ett pennstreck och en grävskopa försvann därmed Mönsterås äldsta kulturområde som hade varit marknadsplats redan under medeltiden. Många bodar var förvisso redan borta genom rivningar eller bränder, men enligt Länsstyrelsen hade det varit bättre att försöka återställa något av områdets ursprungliga karaktär och funktion. Torghallen skulle rivas Den andra rivningsvågen började med att kommunen antog ett planprogram för torget omkring 1980. Det var vid denna tid som man för första gången kunde läsa i tidningen att man planerade att riva Torghallen för att ge plats åt parkeringar och en ny större affärsbyggnad utmed Torggatan. Från början var tanken att Torghallens innehavare Nils-Eric Gustavsson skulle överta den nya butiken. Även Systembolaget anmälde snart sitt intresse för att få plats i den nya byggnaden. Makarna Redborn öppnar ny butik Framåt 1983 stod det klart att Nils-Eric Gustavsson skulle dra sig ur och endast ägna sig åt sin affär på Ljungnäs. Istället blev det Ingemar och Birgitta Redborn, som tidigare drivit ICA-butik i Blomstermåla, som öppnade butik i den nya fastigheten.

185


När väl den nya affärsbyggnaden var färdig gick man vidare med resten av Torget. Vid 1980-talets mitt hade Torget genomgått sin förvandling.

Torghallen revs och ersattes sedermera av Algots och systembolag med tillhörande parkering. (Foto: Stranda Hembygdsförening – Jan-Eric Hyckenberg)

186


45. Mönsteråsaffären I – Framgångsår och fartblindhet

Vem var mannen som besökte Mönsterås? (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

Vem var mannen? Vem var mannen på bilden som besökte Mönsterås under tre veckor våren 1968? Vilket var hans uppdrag? Vart gick egentligen de över 200 mönsteråsare som lämnade sina kontor för att hämta en "blankett"? Vilka var "försäljarna" som kom på besök i många hem under 187


kvällstid? Och varför sjukskrev sig några av dem som hade samtalat med "försäljarna"? Varför fanns Dagens Nyheter på plats? Låt oss börja berättelsen i efterkrigstidens Mönsterås. Det är dit man måste gå för att förstå vad som sedermera skulle komma att ske. En slumrande idyll Mönsterås hade egentligen sett sina bästa dagar. Storhetstiden som sjöfarts- och handelsort var sedan länge förbi. Skeppsredarnas och segelfartygens tidevarv var bara avlägsna minnen. 1900-talet hade mest präglats av misslyckade järnvägsprojekt och orealistiska stadsdrömmar, skoningslöst stoppade av ekonomiska tillkortakommanden och en restriktiv statsmakt. Mönsterås var efter andra världskriget en slumrande liten idyll som levde ett eget liv. Bortom Storgatan låg bara åkrar och ängar. Visst fanns det en och annan liten industri, men på det stora hela hade Mönsterås inte tagit till sig den moderna samhällsomvandlingen. Mönsteråsutställningen Politikerna insåg att något behövde göras och anammade efterkrigstidens trend att visa upp sin ort i en utställning för industri och hantverk. Den 22 juni 1946 öppnades Mönsteråsutställningen som kom att pågå i två veckor. Evenemanget lockade storpublik och betraktades som en stor succé. Förutom att industrifolk fick upp ögonen för bygdens möjligheter så brukar man framhålla att idén till Oknö som semesterparadis föddes där. Viktor O Lund anställs som kommunalkamrer 1948 var det dags för Mönsterås att rekrytera en person till den nyinrättade tjänsten som kommunalkamrer. Valet föll på en 29-årig dalmas vid namn Viktor O Lund som innan han kom till Mönsterås hade jobbat som stadsbokhållare i Köping och kyrkoskrivare i Ludvika.

188


Den driftige dalmasen Viktor O Lund anställdes som kommunalkamrer 1948. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

Hjulen börjar snurra Lund gav genast prov på en driftighet och entusiasm utöver det vanliga. Att tillskriva det ungdomlig iver vore nog fel. Det verkar snarare ha varit ett personlighetsdrag som förstärktes med åren och de inledande framgångarna. 189


Viktor Lund tog genast initiativ för att marknadsföra Mönsterås och var drivande i en rad kommunala projekt. Man kan utan överdrift påstå att Viktor Lund var den enskilt viktigaste personen bakom Mönsterås expansion efter andra världskriget. Det var under hans tid som det Mönsterås vi idag tar för givet skapades. Utvecklingen var så snabb och omfattande att Mönsterås uppmärksammades både i riksmedia och utomlands. Nästan alla områden berördes av utvecklingen. På fritidsområdet kan nämnas stugbyn Oknö och den nya idrottsplatsen som invigdes 1950. Därefter följde industrietableringar som Stece 1951 och Mönsterås bruk 1957. I runda tal handlade det om 40 nya industrier under en 20-årsperiod. De nya arbetstillfällena förde med sig en befolkningsökning på närmare 2000 personer bara under 1950-talet. Inflyttningen krävde nya moderna hyresbostäder som byggdes på gamla åkrar och ängar vid Pionjären, Åsevad, Ljungnäs, Älgerum och Mölstad. Med detta följde nya vatten- och avloppssystem, nya skolor, sjukhem, ja det mesta som tillhörde det moderna folkhemmet.

Oknö stugby invigdes 1950 och var då unik i Sverige. (Jonny Nilssons vykortssamling)

190


De nybyggda hyreshusen vid Industrigatan som stod färdiga 1958. (Jonny Nilssons vykortssamling)

I så gott som alla dessa framgångsprojekt hade Viktor Lund ett finger med i spelet. Många gånger var det han som hade lockat industrierna hit och via sin position som ordförande i Mönsterås Bostäder var han drivkraften bakom den förda bostadspolitiken. Mönsterås framgångar berodde förstås inte bara på Viktor Lund utan det var en kombination av efterkrigstidens högkonjunktur, gynnsamt geografiskt läge och strategisk skicklighet. Byggen för 40 miljoner och därutöver 35 miljoner Under 20 år byggde kommunen bostäder för 40 miljoner och investerade 35 miljoner i industrier och kommunala anläggningar – enorma summor vid denna tid. Industrierna lockades hit genom kommunala borgensåtaganden och billig mark i hård konkurrens med andra kommuner. Expansionens baksida Expansionen hade även baksidor. Den moderna tidens intåg gjordes inte alltid med känsla för historiska miljöer. Viktor Lunds planer på en modern Storgata medförde att gamla hus revs, vilket ledde till en 191


del protester. 1962 skrev en lokaltidningsskribent bland annat följande ord apropå rivningarna: ”De gamla pittoreska träkåkskvarteren är för stadsplanerarna slum, men för hembygdsvännerna idyll”. Alla var uppenbarligen inte helt nöjda med kommunalkamrer Lunds framfart. Storslagna stadsplaner Viktor O Lund synes inte ha haft några gränser för sina visioner. I hans värld skulle Mönsterås bli en storstad, där Kalmar och Oskarshamn var förorter. Om Lund hade fått som han ville hade Mönsterås blivit stad vid årsskiftet 1962-1963. Men eftersom inte tillräckligt många i fullmäktige var positiva till förslaget, så skickades aldrig någon ansökan om stadsrättigheter. Detta var säkert en stor besvikelse för Lund som redan hade börjat planera för hur firandet skulle gå till. Nu blev det istället en något avslagen fest där man uppmärksammade att Mönsterås varit egen köping i 100 år. Elaka tungor sa att Viktor Lund hade tänkt sig att bli borgmästare i den blivande storstaden Mönsterås. Men på det stora hela var Viktor Lund mycket omtyckt i Mönsterås. Han var omvittnat trevlig, ville väl och hade gett Mönsterås ett guldkantat rykte i hela landet. Människor var stolta när de sa att de kom från Mönsterås. Exotiska planer – flygplats, travbana och ölandsbro Några av Lunds mest exotiska planer genomfördes aldrig, utan stoppades av kommunfullmäktige. Någon flygplats på åkrarna vid Nynäs fick således aldrig Mönsterås. Inte heller någon travbana vid Torp. Och någon lyxrestaurang med veranda mot Mönsteråsviken blev det aldrig vid Oknöström. Inte heller något lyxhotell bakom Pingstkyrkan. Och ingen folkpark vid Nynäs. Det fanns också planer på att riva hela torget för att där uppföra ett toppmodernt varuhus med underjordiskt garage, men inte heller det fick Lund något gehör för. En av de mer osannolika planerna var en bro från Mönsterås eller Timmernabben till Borgholm.

192


Så här tänkte man sig att restaurangen vid Oknöström skulle se ut. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

Tjänsteman med befogenheter Politikerna verkar ha gett tjänstemannen Viktor Lund befogenheter utöver det vanliga i en demokrati. Ibland fick fullmäktige fatta de nödvändiga besluten efter att Viktor Lund redan hade påbörjat ett projekt utan återvändo. Lund var nämligen ingen vän av byråkratiska turer och långdragna utredningar. Hur kunde kommunen acceptera detta förfarande? Förmodligen för att Lunds initiativ visade sig vara framgångsrika. Och det som var bra för Mönsterås, var också bra för politikerna. Växtvärk och orosmoln Viktor Lunds makt växte i takt med Mönsterås expansion. Omkring 1961/1962 befordrades han och fick titeln kommunaldirektör. Det fanns nog en och annan som började undra om Lund inte hade fått för mycket makt. Och var inte de storslagna projekten ytterst riskfyllda? Tänk om de kostade mer än de smakade? Hade man verkligen långtidsplanerat investeringarna? Men har man väl fått upp hastigheten är det lätt att bli fartblind. Nya kostsamma projekt påbörjades utan närmare reflektioner. Faktum är att kommunens ekonomiska situation började bli allt mer prekär vid 1960-talets början. Den kommunala kassan började sina. Några skattehöjningar hade man inte genomfört, och därmed var man hänvisade till den vanskliga lånemarknaden. Så vad gör man om man sitter i ett korthus som när som helst riskerar att rasa? Mönsterås hade som bekant en man med handlingskraft nog att agera, en man som inte tyckte om att invänta demokratins byråkratiska kvarnar. 193


46. Mönsteråsaffären II - "Det skandalomsusade kommunalkontoret i Mönsterås"

Kommunalkamrer Viktor Lund intervjuas av riksmedia 1968 med anledning av den så kallade "Mönsteråsaffären". (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

Framgången förstummade alla Efter drygt tio år av rekordartad expansion för Mönsterås med den driftige kommunalkamreren Viktor Lund i spetsen, var det förstås svårt att framföra negativ kritik. Det var ju bara att se själv; från en slumrande idyll 1948 till en blomstrande industriort med moderna hyreslägenheter och semesterparadis 1960. Och fler projekt var på 194


gång. Hyreshus väntade på att byggas, en ny högstadieskola var av nöden, vattenreningsverk behövde uppföras, fler industrier skulle lockas hit. Allt kostade enorma summor. Rykten och illavarslande tecken I början av 1960-talet började det gå rykten. Dom som valde sina ord väl mumlade något om växtvärk. Någon nämnde ordet hybris. Några få misstänkte att kommunens ekonomi var ansträngd. Men endast en liten krets anade hur illa det egentligen var ställt. För den som ville se fanns det dock illavarslande tecken. Vid några tillfällen hade de kommunalanställda fått vänta en dag extra på löneutbetalningarna. Folk talade om att vissa halvfärdiga byggen skulle täckas av presenningar eftersom kommunen inte kunde betala entreprenörerna. Revisorernas kritik för 1963 Den första officiella varningssignalen om att allt inte stod rätt till kom i april 1964, då kommunens politiskt valda revisorer framförde kritik för 1963. Revisorerna påpekade bland annat att kommunalnämnden (som motsvarade dagens kommunstyrelse) vid flera tillfällen hade agerat på egen hand och fattat beslut där man egentligen skulle ha låtit kommunfullmäktige fatta beslut först. Exempelvis hade kommunalnämnden beslutat om att ge borgen till företag för större belopp än vad kommunfullmäktige hade medgivit. Kommunalnämnden hade också struntat i att följa kommunfullmäktiges beslut om att kontrollera företags säkerhet. Även kommunfullmäktige fick kritik för att ha tagit på sig borgen som överskred den underställningsfria lånerätten. Trots dessa minst sagt alarmerande uppgifter valde revisorerna att tillstyrka ansvarsfrihet för 1963. Därmed blev det lugnt för en tid, men problemen hade bara börjat. Många anade att mannen bakom turerna 1963 var Viktor Lund, och att det var han som med sin entusiasm och brist på tålamod fick politikerna att agera för skyndsamt. Detaljerna i detta lär förbli oklara. Men när den kommunala kassan började sina på allvar kring 19641965 så var det Viktor Lund som tog initiativet.

195


Kommunen anmäls och hamnar under utredning Vad som egentligen hände kom inte fram i ljuset förrän kommunen anmäldes av en privatperson 1966-1967. Anmälningarna innehöll anklagelser om dubbelbelåning (det vill säga att kommunen fått tillstånd av staten att ta lån från en bank, men sedan använt tillståndet för att ta lån i flera banker), beskyllningar om osant intygande i samband med upptagande av lån och en del annat av samma karaktär. Ärendet utreddes av Riksåklagaren med Torsten Rosenberg som huvudansvarig. Mönsterås kommunfullmäktige lät under slutet av 1967 revisorer från Svenska Kommunförbundet göra en egen utredning. De kom fram till att Mönsterås Kommun hade överskridit sin rätt att ta upp lån utan underställning, att kommunen frångått sedvanlig metodik vid upplåning och att likviditeten var svag (det vill säga innehavet av kontanter eller att den kortsiktiga betalningsförmågan var låg.) Utredningen överlämnades till Länsstyrelsen som i sin tur överlät den till Riksåklagaren som ju redan höll på med en undersökning. ”Vi har inte gjort något brottsligt” Mönsterås Kommun avvisade bestämt alla anklagelser och hänvisade till missförstånd och förföljelser från fiender. ”Vi har inte gjort något brottsligt. Vi har haft det besvärligt ibland med likviditeten, men hittills har vi klarat situationen. Påståendet om dubbellån bygger på missförstånd” sa Viktor Lund i en kommentar våren 1968. I en annan intervju sa han: ”Vi förföljs av en fd företagare här i Mönsterås som anser sig orättvist behandlad.” Men även en sur före detta företagare kan ju ha rätt. Kriminalassistenter och förhör Riksåklagarens utredning gjordes med nit. Våren 1968 skickades sex kriminalassistenter till Mönsterås för att på plats utreda vad som hade hänt. Över 200 mönsteråsare kallades till förhör – hela kommunfullmäktige, kommunalnämnden, tjänstemän och bankpersonal. För många var det en besvärlig situation och några sa att de bara gick för att ”hämta en blankett”. De som inte kunde gå ifrån sina jobb fick besök av ”försäljare” under kvällstid. En av de kriminalassistenter 196


som besökte Mönsterås var John Berling som DN så suggestivt fångade på bild mot bakgrund av Storgatan och kyrkan.

Mönsterås Kommun hamnade under utredning. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

197


”Det skandalomsusade kommunalkontoret i Mönsterås” Nu hade även media fått upp spåret och ordet ”skandal” var flitigt förekommande i rapporteringen. ”Mönsteråsaffären” blev känd över hela landet. När mönsteråsarna slog upp tidningen kunde man mötas av rubriker som ”Det skandalomsusade kommunalkontoret i Mönsterås”. En tidning som skickade reporter till Mönsterås var Dagens Nyheter. När de krävde att få gå igenom kommunens offentliga handlingar så visade det sig att kommunen inte hade diariefört sina inkommande handlingar, varför journalisten fick börja leta på måfå i pappershögarna.

Dagens Nyheter braskade på om Arabpengar när de skrev om Mönsterås. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

Lund försvarar sig Allt eftersom utredningens detaljer läckte ut och journalister grävde så tvingades Viktor Lund förklara sig. De lån som tagits med höga räntor var inte dyra när de togs 1964-65, menade Lund som motiverade lånen med orden: ”Lånemarknaden var mycket kärv. Vi var tvungna att bygga skola, ålderdomshem, nya industrier och inte minst ett avloppsreningsverk. Den privata lånemarknaden var då vår enda utväg. I dagens mått mätt var dock de räntor vi betalade höga”. 198


Han erkände dock att det kanske trots allt hade skett dubbelbelåning. Lund menade att Parkskolan hade blivit mycket dyrare än beräknat, närmare bestämt två miljoner mer än vad man hade tillstånd att låna upp, vilket skulle ha föranlett dubbelbelåningarna. I själva verket fick man Parkskolan väldigt billigt. Det intygade byggmästare Peter Åhlin som kände sig utpekad av Lunds uttalande. Åhlin fick stöd av Länsskolnämnden i Kalmar som tyckte att Mönsterås fått väldigt mycket skola för pengarna. Vad utredarna kom fram till Uppenbarligen bedömde myndigheterna situationen som mycket allvarlig eftersom Mönsterås som enda kommun i landet ställdes under finansdepartementets förmyndarskap. Men vad kom utredarna egentligen fram till? Tyvärr handlar det om så invecklade ekonomiska resonemang att endast experter till fullo torde förstå vad som menas, men ett försök till sammanfattning skall göras. Mönsterås hade inte höjt skatterna under den mest intensiva expansionsfasen och tvingades i ren desperation ut på lånemarknaden för att ro alla projekt i land. Likviditeten var katastrofalt låg. Som värst var det åren 1963 till 1966. De vanliga bankerna var inte särskilt beredvilliga, men det fanns andra mer eller mindre seriösa privata aktörer som inte var nödbedda, bara de fick skyhöga räntor tillbaka. Mellan 1963 och 1966 skedde ett antal dunkla ekonomiska affärer för att rädda Mönsterås från konkurs. Vissa ageranden var lagliga men olämpliga. Andra gånger gick man utanför lagens råmärken. Dubbelbelåningar Det mest påtagligt olagliga var nog dubbelbelåningarna. Mönsterås kommun hade exempelvis fått tillstånd av Kunglig Maj:t att låna pengar i en bank. Detta tillstånd visade man sedan upp i flera banker och kunde på det sättet låna mer pengar än man hade tillstånd till. Bankerna hade egentligen skyldighet att kontrollera sådant, men gjorde inte de efterforskningar de var ålagda att göra. I samband med bygget av Parkskolan dubbelbelånade kommunen exempelvis 900 000 kronor i två banker. Lånet hade till råga på allt inte förankrats i kommunalnämnden, utan kunnat genomföras eftersom lokalbanken frångått påbjuden banksed. 199


Dubbelbelåningarna i Mönsterås ledde fram till den beryktade lagen ”Lex Mönsterås” som innebar att kommunerna var tvingade att ange bankens namn när man tänkte låna. Likaså tvingades bankerna stämpla lånetillstånden. Lån med skyhöga räntor När man började vända på de undanstoppade handlingarna på kommunalkontoret uppdagades en minst sagt förunderlig lånekarusell – ofta kortfristiga lån med skyhöga räntor som Viktor Lund ordnade på den grå privata marknaden via dyra konsulter som mellanhänder. Här skulle man kunna frossa i flera hårresande skräckexempel, men det får räcka med ett par fall. 1965 lånade det kommunala bostadsbolaget en miljon kronor från Läkarnas försäkringsanstalt Salus till 9 procents ränta. Pengarna spärrades på en bankbok vid Häradssparbanken, något som Salus hade krävt. Sedan fick kommunen istället låna 850 000 kr av Häradssparbanken till 7,5 procents ränta. Konsultfirman som förmedlat lånet fick 20 000 kr. När lånet löpte ut 1976 fick kommunen i alla fall räntan på pengarna från bankboken. Men i effektiv ränta kostade affären kommunen, det vill säga skattebetalarna, mer än 12 procent, och de första tio åren 18 procent. En liknande uppgörelse gjordes med Ångfartygs AB Kjell i Stockholm. Man lånade även 1,2 miljoner till hög ränta av en stockholmsdirektör som satte in pengarna på Oskarshamns sparbank. Här fick dock kommunen låna samma belopp som sattes in. Omkring 1968 hade man kvar sju lån av det här slaget med skyhöga räntor. Bland de banker som bidrog till lånekarusellen var Häradssparbanken i Mönsterås, Oskarshamns Sparbank och Smålands bank. Kommunen var också nära att låna 10 miljoner med 18 procent ränta från en mystisk hemlig fond som påstods bestå av ”arabpengar” från en oljeshejk i Kuwait. I det här fallet agerade en mystisk malmödirektör mellanhand. Det gick så långt att Viktor Lund reste till Malmö med ett brev där han begärde ett lån på 10 miljoner. Affären genomfördes dock aldrig. Frångick demokratiska turordningen Utredningarna visade också att Viktor Lund och kommunalnämnden hade fattat beslut som först skulle ha behandlats i kommunfullmäktige. Vissa upplåningar gjordes utan att ens kommunalnämnden in200


volverades. Andra exceptionella exempel För att kunna betala ut löner fick man ibland Häradssparbanken att gå med på att ligga ute med pengarna någon dag. Ibland försökte kommunen lösa problemet genom att förmå vilt främmande privatpersoner att sätta in pengar på konton mot villkor att kommunen fick låna pengarna för en tid. Stugan vid Lakhamn Kommunen ägde sedan många år en stuga vid Lakhamn på Oknö. Stugan hade man en gång fått av Tändsticksfabriken. Tanken var att den skulle hyras ut och att avkastningen skulle gå till behövande. Alternativt skulle stugan lånas ut till dem som var i verkligt behov av den. Istället hade kommunalkamrer Viktor Lund fått hyra stugan under några år, enligt många för en symbolisk summa. Summan visade sig vara på 700 kr om året, enligt Viktor Lund en helt normal summa. Dessutom hade stugan renoverats för 2 860 kr, en mystiskt låg summa mot bakgrund av att man utöver snickerier även drog in vatten och avlopp, samt el. Många misstänkte att renoveringens egentliga kostnad var 16 000 kr och att delar av summan hade bokförts på kostnaderna för Polishusets renovering på Storgatan som genomfördes samtidigt. Hur det egentligen låg till tror jag aldrig att man lyckades reda ut. Åtal Riksåklagarens utredning visade sammantaget på så pass allvarliga missförhållanden att det bara kunde sluta med en sak – åtal. På de anklagades bänk satt kommunaldirektör Viktor Lund och kommunalnämndens före detta ordförande Eric Gustafsson. Anklagelsepunkterna handlade om grov trolöshet mot huvudman och tjänstemissbruk.

201


47. Mönsteråsaffären III – Tingsrätten dömer Landets första rättegång där kommunal upplåning var i fokus Riksåklagarens undersökning av kommunens ekonomiska förehavanden visade på så stora missförhållanden att åtal blev oundvikligt. Rättegången vid Oskarshamns Tingsrätt var dessutom landets första där kommunal upplåning var föremål för rättslig prövning. På de anklagades bänk satt före detta kommunalkamrer/kommunaldirektör Viktor O Lund och kommunalnämndens ordförande Eric Gustafsson (S).

1969 väcktes åtal mot kommunalkamrer/kommundirektör Viktor Lund och före detta kommunalnämndsordförande Eric Gustafsson (S). Så här gestaltade lokalpressen förhandlingarna i Oskarshamns Tingsrätt. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

202


Viktor Lund sade upp sig Kommunaldirektör Viktor Lund, som uppenbarligen hade legat bakom det mesta som nu skulle dryftas, hade redan sommaren 1968, drygt ett år före rättegången, sagt upp sig från sin tjänst som kommunaldirektör i Mönsterås. Det var ett fint sätt att dölja att han fick sparken. Lund får uppsägningslön trots att han fått nytt arbete Att allt var en uppgörelse bakom stängda dörrar styrktes av att Lund fick närmare 26 000 kr för den förkortade uppsägningstiden på 5 månader. Större delen av denna tid var han inte ens på plats i Mönsterås utan hade påbörjat en ny tjänst som kommunalkamrer i Väröbacka. Förfarandet uppskattades inte av alla och föranledde rektor Henry Ekdahl och före detta disponent Sven Nordin att utan framgång överklaga Lunds avtal till Länsstyrelsen. Särskilt klandervärt ansåg dom att kommunens generositet gentemot Lund hade varit eftersom kommunen samma år tvingats höja skatten, underförstått på grund av Lunds tidigare misskötsel av kommunens ekonomi. Lund planerade att starta konsultbyrå i Mönsterås Hur som helst så trodde nog de flesta att Viktor Lund nu hade lämnat vår bygd för alltid. Men sommaren 1969 rapporterade lokalpressen att Lund skulle sluta sin tjänst i Väröbacka eftersom kommunen skulle uppgå i Varbergs stad, varför han planerade att starta en konsultbyrå i Mönsterås – Stranda Konsultbyrå – som skulle arbeta med industrietableringar. Konsultplanerna förefaller dock ha runnit ut i sanden. Rättegången hösten 1969 Hösten 1969 var det så tid för rättegången som kom att pågå 20 dagar under perioden 14 oktober till den 2 december. Rättegångens detaljer ska vi inte gå in på närmare, men den förlöpte inte utan vissa intermezzon. Vid rättegångens början hade exempelvis ”en okänd” lämnat in fem A4-sidor som påstods visa hur välskött förvaltningen hade varit i Mönsterås under 1960-talet. Man kan förstås fråga sig vem som hade beställt det jobbet. Vidare hade Viktor Lund vid ett tillfälle hämtat en handling på kommunalkontoret, trots att han var förbjuden att sätta sin fot där under pågående rättegång. För detta fick han ånyo stränga förhåll203


ningsorder. Det mest anmärkningsvärda var kanske ändå när Viktor Lunds försvarare höll upp en sida i en tidning och frågade ett av dagens vittnen vem som lämnat ut handlingar till rikstidningen ifråga. Advokaten stoppades omedelbart och rättens ordförande framhöll med skärpa att det var straffbart att efterforska källan till en tidningsartikel. Riksmedia bevakade Riksmedia följde rättegången lika intensivt som man hade följt den tidigare utredningen. Viktor Lund beskrevs inte bara som något driftig i överkant, utan som ”Mönsterås envåldshärskare” de aktuella åren. Och ännu en gång kunde man läsa om ockerräntor, mystiska lån, förfalskade protokoll och om miljonrullningar mellan kommunen och de kommunala stiftelserna. Totalt hade Mönsterås skulder på 36 miljoner vilket var en enorm summa för en så liten kommun. Från att ha varit en lågskattekommun vid 1960-talets början hade man nu, 1969, tvingats höja skatten till den högsta i landet. Folk började bli rädda att bo kvar i kommunen, visste media att berätta. Lund och Gustafsson försvarade sig Lund byggde sitt försvar utifrån resonemanget att den snabba expansionen av Mönsterås var nödvändig och att lånen därför var rimliga. Inget olagligt hade skett, allt byggde på missförstånd. Gustafsson underströk att han hela tiden arbetat med kommunens bästa för ögonen och att han hade litat på Lund när han hade skrivit under de handlingar som Lund räckt fram. Villkorlig dom och dagsböter Försvarstalen hjälpte dock föga. Både Viktor Lund och Erik Gustafsson fick villkorlig dom och dagsböter. De fick också betala en del av rättegångskostnaderna. Eftersom de båda åtalade inte sökt egen vinning genom sina brottsliga handlingar, och då de redan genom åtalen lidit personlig och ekonomisk skada, ansåg rätten att fängelse inte var av nöden. Brotten Viktor Lund dömdes till 120 dagsböter för de kommunala oegentligheterna, samt 7000 kr i böter för deklarationen 1965 och 3000 kr för deklarationen 1966. Enligt domslutet hade Lund gjort sig skyldig till 204


grovt tjänstefel, trolöshet mot huvudman i förening med osant intygande, trolöshet mot huvudman, tjänstefel, anstiftan av bedrägeri och falskdeklaration. Erik Gustafsson dömdes till 80 dagsböter och till avsättning som ledamot i kommunalnämnden. Enligt domslutet hade han gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman i förening med osant intygande, trolöshet mot huvudman, grovt tjänstefel och tjänstefel. Förfalskade protokoll, dubbelbelåningar och falskdeklarationer Konkret handlade det om: 1. Förfalskade protokoll. Lund var inte bara kommunalkamrer, utan även sekreterare i kommunalnämnden. I protokollen hade Lund och Gustafsson skrivit in ärenden som kommunalnämnden inte hade haft uppe till behandling på sammanträde. Genom detta förfarande hade Lund och Gustafsson kunnat uppta lån för omkring 7,8 miljoner. Motivet har varit att för nämnden dölja det stora lånebehovet och de höga kostnaderna för lånen. Verkliga lånekostnader har varit cirka 11 procent, men i protokollen anges 7 eller 7,5 procent. Rätten påtalade att de genom att dölja hur dålig ekonomin var, förhindrade möjligheten att eliminera delar av upplåningsbehovet genom ökad skattefinansiering. 2. Lund och Gustafsson hade vilselett kommunalnämnden ifråga om verkliga lånekostnader. Omkring 6 miljoner hade lånats till cirka 11 procent ränta, utan att nämnden känt till denna höga ränta. 3. Dubbelbelåningar. 4. Lunds privata falskdeklarationer. Viktor Lund överklagade Viktor Lund valde att överklaga till hovrätten. Huruvida ärendet verkligen kom upp har jag inte kunnat utröna. Tidningarna tiger. Eric Gustafsson besviken Eric Gustafsson valde att inte överklaga, men var i en kommentar uppenbart missnöjd: ”...när man ställs ensam av alla övriga i nämn205


den blir väl domen så. Men nog är det en trist medalj som avslutning på kommunalpolitisk verksamhet”. Gustafsson hade redan i en tidigare intervju gett uttryck för hur obehaglig han upplevde den kommande rättegången. Det han särskilt reagerade på var hur vissa försökte misstänkliggöra även hans motiv, trots att han alltid haft kommunens bästa för ögonen. Skattebetalarnas förening Domarna i målet betydde inte att Mönsterås direkt kunde andas ut och gå vidare. Ännu satt till stora delar samma politiker kvar som under flera år naivt och bekvämt hade gett tjänstemannen Viktor Lund de alltför fria tyglarna. Likaså hade revisorerna kommit väldigt lindrigt undan, om man betänker att de trots påpekanden om missförhållanden hade medgett ansvarsfrihet. Detta uppmärksammades av direktör Ulf Öjeman i Skattebetalarnas förening som i februari 1970 drog igång en kampanj för att få prövat om ansvariga politiker som försummat sina uppgifter skulle få sitta kvar eller om de kunde tvingas lämna sina poster. Likaså ville han få revisorernas ansvar prövat. Man skickade ut ett frågeformulär till sina 54 medlemmar i Mönsterås. 26 svarade, varav 22 ansåg att ledamöterna inte borde få sitta kvar. 10 ansåg att rättslig prövning mot revisorerna borde utredas. Skattebetalarnas förening genomförde även en ”folkomröstning” i Mönsterås då ett frågeformulär skickades ut till alla hushåll. Endast 17 procent svarade. Av dessa ansåg 75 procent att de berörda kommunalmännen och revisorerna inte borde få ha kvar sina politiska uppdrag. Drygt hälften av de som svarade ansåg även att revisorernas juridiska ansvar borde prövas. Föreningen bestämde sig dock för att inte driva ärendet vidare eftersom valdeltagandet varit så lågt och då många tvekade inför nya kostsamma rättegångar, samtidigt som köpingen på nytt skulle få negativ publicitet. Politikerna kom undan Tveklöst var det så att både politiker och revisorer kom undan, medan Viktor Lund och Eric Gustafsson ensamma fick ta hela det juridiska ansvaret. I Eric Gustafssons fall kan man tvivelsutan säga att han fick en dolkstöt i ryggen av sina socialdemokratiska partikamrater som under utredningar och rättegång plötsligt drabbades av allvarliga minnesförluster. Kanske hade de verkligen blivit förda bakom 206


ljuset, men i så fall var knappast Eric Gustafsson den drivande. Och i den mån de blev lurade så är det svårt att bortse från att de försummade att kontrollera vad Viktor Lund egentligen gjorde. Om kommunalnämndens ledamöter hade tagit sitt ansvar så hade det aldrig behövt gå så långt som det nu gjorde. Eric Gustafsson avtackades Ett par månader efter rättegången avtackades och hyllades Eric Gustafsson av Mönsterås Arbetarkommun där han varit ordförande i 30 år. Många av dem som nu överräckte blommor och hyllade honom hade plötsligt fått minnet och talförmågan tillbaka. Kan man fördela ansvaret partipolitiskt? Det är förstås svårt att fördela det politiska ansvaret på enskilda partier. I kommuner råder ofta samförstånd över blockgränserna. Under 1950-talet och fram till 1962 hade Mönsterås borgerlig majoritet, men alla partier var positiva till expansionen, Viktor Lund och till hur kommunen sköttes. När lokalpressen intervjuade politiska företrädare i Mönsterås 1958 så framträder enigheten tydligt. – ”Jag kan inte säga annat än att det kommunala arbetet sköts av kloka och ansvarsfulla män och att kommunalpolitiken är sund och stabil. Ibland tycker man kanske att det går lite för fort och att man kanske borde överväga lite mer, men överhuvudtaget anser jag att det kommunala arbetet sköts mycket bra.” (Harry Andersson, Folkpartiet). – ”En eloge vill jag gärna ge kommunalkamrer Lund, som i mångt och mycket varit en föregångsman.” (Erik Johansson, Kommunistpartiet) – ”Inom högerpartiet tror jag inte att det finns några anmärkningar mot det kommunala arbetet.” (Albert Nelsson, Högerpartiet) – ”Det kommunala arbetet tycker jag sköts på ett bra och förnuftigt sätt.” (Anna Hjälm, Socialdemokraterna). Den enda som antyder att det kanske gick lite för snabbt var folkpartiets representant. På en punkt skilde sig dock partierna åt. Socialde207


mokraterna ville genomföra en skattehöjning redan på 1950-talet, vilket de borgerliga satte stopp för. Därmed försvårades en skattefinansierad expansion, och den lånefinansierade delen ökade. Från 1962 var det socialdemokratisk majoritet och de styrde således kommunen under de mest kritiska åren. Därmed får de också påta sig det största politiska ansvaret för det som skedde, även om de borgerliga också hade ett ansvar i oppositionsställning. Konsekvenserna för Mönsterås Huvudpersonerna Om vi börjar med att titta på det rent personliga planet så var förstås domarna personliga tragedier för Viktor Lund och Eric Gustafsson. Å andra sidan så har jag aldrig hört någon människa i Mönsterås uttala sig negativt om någon av herrarna. Eric Gustafsson betraktades nog som ett offer för Lunds framfart och partikamraternas feghet. Och Viktor Lund är någon som man ännu idag talar oerhört väl om. ”Det var Viktor Lund som skapade det moderna Mönsterås.” ”Det var Viktor Lund som ordnade arbete till oss”. ”Det var Viktor Lund som tog hit alla industrier”. ”Viktor Lund var så trevlig och brukade ta sig tid att spela ishockey med oss barn”. Uppenbarligen gav Viktor Lund så mycket till bygden, samtidigt som de ekonomiska skadorna i någon mån reparerades inom något årtionde, att de flesta mönsteråsare som känner till vad som hände helt verkar bortse från det han dömdes för. Viktor Lund är tveklöst huvudgestalten i Mönsterås 1900talshistoria. Landets högsta kommunalskatt En av de mest påtagliga konsekvenserna av den vanskötta ekonomin var att Mönsterås på kort tid förvandlades från en lågskattekommun till kommunen med landets högsta kommunalskatt. Och även om man fick ordning på de mest akuta problemen inom några år, så hängde det höga skattetrycket med långt in på 1980-talet. Mönsterås Kommun fick bättre kontroll och rutiner En direkt konsekvens blev att man blev mer noga vid investeringar och införde bättre rutiner i olika led. 1970-talet blev ett förhållandevis lugnt årtionde vad gäller flotta investeringar. Det är först på 1980talet man började slå på stort igen. 208


Kommunaldirektörsbefattningen avskaffas Mönsterås ville aldrig mer ta risken att få en för stark kommunaldirektör. Därför avskaffade man helt sonika den tjänsten. Mönsterås är än idag en av ytterst få kommuner i landet som saknar kommunchef. Överhuvudtaget så tror jag att politikerna försöker att ha noga koll på hur tjänstemännen sköter ekonomin. Mönsterås tystnar När man läser gamla tidningar från 1950- och 1960-talen så får man intrycket att Mönsterås var en öppen och frispråkig kommun med högt i tak. Alla turerna kring ”Mönsteråsaffären” och medias negativa uppmärksamhet bidrog till att Mönsterås slöt sig samman i tystnad. Man ville inte utreda mer. Man ville gå vidare utan att se bakåt. Efter flera års negativ uppmärksamhet så var det en begriplig reaktion. Kritiker menar att den mentaliteten därefter har präglat de politiska institutionerna i Mönsterås. Slutord Epoken Viktor Lund innebar, det måste ärligt sägas, ekonomisk vanskötsel och självförvållad negativ publicitet, vilket bidrog till att Mönsterås blev en relativt sluten högskattekommun. Men för att göra en rättvis bedömning så måste man beakta att det var under samma epok som dagens Mönsterås skapades. Min far hade sannolikt inte jobbat på Stece och jag hade aldrig vuxit upp i hyreshuset på Pionjärgatan 8 om inte Viktor Lund hade blivit anställd som kommunalkamrer 1948. För några månader sedan samtalade jag med Viktor Lund, 91 år. Vi fick en mycket fin pratstund och jag upplevde honom som en genuint intresserad och vänlig man. Vad hade han då att säga? "Vi byggde ut Mönsterås i en väldig fart. Det gick lite för snabbt om jag säger så och så tog pengarna slut."

209


48. Myten om kommunalrådet från Ingenstans - Så kom Centerpartiet till makten i Mönsterås

Roland Åkesson har styrt Mönsterås som kommunalråd i 28 år. Men hur kom han egentligen till makten? Stämmer myten att Roland kom från ingenstans och att han helt otippad blev kommunalråd? Bilden visar att Roland Åkesson representerade Centerpartiet i valrörelsens lokala debatt redan 1982. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

Bakgrund Socialdemokraterna hade styrt Mönsterås sedan 1962 och började få ett rykte om sig att inte lyssna på medborgarna. 1985 förlorade Socialdemokraterna tre mandat, varav två gick till Folkpartiet och ett till Miljöpartiet. Miljöpartiet blev därmed vågmästare. De borgerliga fick 23 mandat, vänsterblocket 24 och Miljöpartiet 2. Miljöpartiet valde att stödja Centerpartiet som kom till makten trots att man hade gjort ett sämre val än 1982. I antalet röster hade de borgerliga och Miljöpartiet 210


faktiskt 18 röster färre än vänsterblocket. Centerpartiets stora uppgång började först 1988. Myten om Roland från ingenstans Men hur blev Roland Åkesson kommunalråd vid en ålder av endast 32 år? Stämmer myten att han var helt okänd och kom från ingenstans? Stämmer det att ingen av de mer erfarna i Centerpartiet ville axla kommunalrådsposten varvid Roland trädde fram och fyllde det maktvakuum som uppstod? Tidig politisk karriär Faktum är att Roland Åkesson inte alls var okänd 1985. Tvärtom hade han då en redan lång politisk karriär bakom sig. Redan som 14-åring gick han 1967 med i CUF i Läckeby där han då bodde. I början av 1970-talet blev han ombudsman för Centerpartiet i Kalmar län. 1976 kom han in i fullmäktige i Kalmar, samtidigt som han blev politisk redaktör för centertidningen Kalmar Läns Tidning. Ordförande i Ålemsdistriktet och invald i fullmäktige 1979 flyttade Roland med familj till Solberga utanför Ålem. Redan efter ett par år, 1981, blev han vald till ordförande i Centerpartiets Ålemsdistrikt. Och i den lokala valdebatten mot Socialdemokraterna 1982 ingick Roland bland de tre som representerade Centerpartiet. Samma år valdes han in i Mönsterås kommunfullmäktige. En av partiets talesmän inför valet 1985 Redan före valet 1985 framträder alltså Roland Åkesson som en av de ledande inom Centerpartiet med maktbas i det starka centerfästet Ålem. Och i valrörelsen 1985 var han återigen ett ansikte utåt och en av dem som representerade Centerpartiet i den lokala valdebatten tillsammans med Axel Petersson och Sivert Carlsson. Han framträdde också som partiets talesman i lokalpressen vid något tillfälle, vilket tyder på en central position i partiet lokalt. Man kan med fog hävda att ett visst generationsskifte redan hade påbörjats inom partiet. Roland är genast med i förhandsdiskussionerna Direkt efter valet skrev signaturen en ”fd sosse” en insändare där Miljöpartiet anmodades stödja Roland Åkesson som blivande kom-

211


munalråd. Det visar att han redan från början framstod som en trolig kandidat till posten. Turerna mellan S och MP banar väg för C När tidningen först skrev om valresultatet så verkade man utgå ifrån att Socialdemokraterna skulle fortsätta regera, men ganska snart insåg man att Miljöpartiet hade en vågmästarroll som man tänkte nyttja. Miljöpartiets ledare Eje Wadebro har berättat att han vände sig till Socialdemokraterna för förhandlingar, men att de inte skickade sin ordförande, utan ”en rektor”. Denna nonchalans kan ha kostat dem Miljöpartiets stöd. Någon månad efter valet stod det klart att Miljöpartiet skulle stödja den borgerliga sidan i en allians som kallade sig Mönsterås Framtid. Redan då nämndes Roland Åkesson och Sivert Carlsson som de troligaste kandidaterna till kommunalrådsposten. Centerpartiet bestämmer sig Någon gång de två första veckorna i november förefaller det ha stått klart att Roland Åkesson skulle lanseras som kommunalråd. De exakta turerna kring detta skriver inte tidningen om, men Centerpartiet hade uppenbarligen ett internt möte. Dessvärre kan vi i nuläget inte få svar på huruvida Roland blev kommunalråd enbart på grund av att de äldre vägrade axla ansvaret. Inte heller får vi veta om det förekom någon maktkamp mellan Centerpartiets lokalavdelning i Mönsterås där Sivert Carlsson bör ha varit ledande och Ålemscentern där Roland var ordförande. Det vi däremot kan säga är att Roland inte alls var den okända och oerfarna politiker som man ibland har påstått. Tvärtom hade han varit ett ansikte utåt för partiet både i valrörelsen och direkt efter valet, ja ända sedan början av 1980-talet. Myten om den okände Roland Åkesson från Ingenstans torde därmed kunna avlivas.

212


49. 1980 – året då mönsteråsarna började äta pizza och ta ut pengar från en automat Mönsterås första pizzeria Att svensk matkultur till och från har fått impulser utifrån är ett otvetydigt faktum. Sommaren 1980 var det dags för Mönsterås att få sin första pizzeria – Pizzeria Rhodos. Den första svenska pizzerian lär ha öppnats 1947 i Västerås för de italienska invandrare som bodde i staden. Men det var först under slutet av 1960-talet som pizzan fick någon större uppmärksamhet, och då främst i Stockholm. Under 1970talet spred sig sedan pizzan ut över landet.

Lokalpressen uppmärksammade den första pizzerian i Mönsterås (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

213


Mönsterås första Minuten 1900-talet var en tid med stora förändringar inom bankväsendet. En stor innovation var när man kunde börja ta ut pengar från en automat och inte längre behövde gå in på banken, fylla i en blankett och ställa sig i kön. Mönsterås fick sin första Minuten-automat vid Häradssparbanken i januari 1980. Den första Minuten-automaten i Sverige kom redan 1967, och var en hålkortsvariant. Men det var först 1977 som man konsekvent började införa automater i hela landet.

Även den första Minutenautomaten skrev lokalpressen om. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

214


50. Den 8 oktober 1983 – dagen då klyschan blev sann Karnevalsstämning i Mönsterås Det var lördagen den 8 oktober 1983. Trumpeterna tjöt ikapp med ungarna, pukor och fanfarer, flaggor och ballonger, trängsel och förväntan. Skolans barnorkester spelade i disparata tonarter. Men det spelade ingen roll. Det var karnevalsstämning i Mönsterås och det var inte Kungen som skulle komma. Det var GAIS - makrillarna från Göteborg. Storpublik på Idrottsparken Mönsterås GIF hade efter en framgångsrik säsong vunnit division tre och skulle nu få kvala till landets näst högsta serie. I vanliga fall sökte sig 50 tappra själar ner till Idrottsparken. Denna dag var det 2651 betalande, varav ett par hundra var Göteborgare. Den 2651:e åskådaren var prästen Oredsson som något försenad hade vågat sig ner till parken iklädd sin svarta kaftan. Oredsson hade aldrig tidigare kombinerat gudfruktighet med fotbollsintresse, men kanske anade han att det denna dag skulle behövas en stark tro. Målen Redan efter sex minuter jublades det bland de 200 tillresta GAISsupportrarna. I 44 minuten var det dags igen. Tre noll kom minuten efter. Fem minuter in i andra halvlek kom fyran. Femman smälldes in i 58:e minuten. Målkalaset fullbordades i minut 86 då Mikael Robertsson dundrade in sjätte målet. Dagen då klyschan blev sann Då kan man väl tänka sig att den enda mönsteråsare som var glad denna dag var mannen som sex gånger fick gå uppför matchtavlans stege. Sådant blir man ju törstig av och gubben såg i alla fall allt gladlyntare ut för varje besök där uppe. Men GAIS lyckades inte ta ifrån 215


oss festen. Jag minns faktiskt inte en enda sur min. Den här dagen blev klyschan sann – det viktiga är inte att vinna utan att ha roligt.

En journalist från lokalpressen förmedlade en något svårmodig bild. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

216


51. Oknöfestivalen 1980-1992 Kultförklarad festival Minns ni Hiazynth? Kunde väl tro det, men de spelade på Oknöfestivalen 1987. Vi var några hundra som varje sommar slog oss ner i gräset framför den gamla scenen vid Kaffetorpet och njöt av lokala storheter som Sjunde himlen, Fatal Attraction, Quil, Martinsson Band, NJB och Mönsterås Bluesband, eller ibland mer rikskända artister som Jakob Hellman och Mikael Wiehe. Levande Musik Oknöfestivalen kan om man ser till arrangörerna delas in i två faser. 1980 till 1985 var det föreningen Levande Musik i Mönsterås som stod bakom festivalen. De sju sista åren hade Rockringen ansvar för evenemanget. Den första festivalen gick av stapeln i början av juli 1980. Det första bandet klev upp på scenen klockan ett på eftermiddagen och först vid midnatt klingade de sista tonerna ut i oknönatten. Lokalpressen låter berätta att ett par hundra besökare hade mött upp. Artisterna som uppträdde första året var Ingemar Berntsson, Sextetten, Magnus Jarlbo, Baktakt, Nattskift, Ruinens brant, Återtåg, Anders Ankarman, Station, Johan Nilsson och Ictus. 1981 uppträdde ingen mindre än Åke ”Kråkan” Nilsson som väl var kultförklarad redan då. ”Kråkan” bidrog säkert till att publiken detta år fördubblades till 400. Oknöfestivalen lyckades med konststycket att etablera sig, även om publikintresset skiftade från år till år. Andra artister som besökte Oknö de första åren var Fia Nyström, Ruter Dam, Bruzet, Shangri-La, Segers Hörnband, Kiwi, Empire, Fuse, Bicomba, Silver Maountain och Recka Yeah Band.

217


Rockringen 1986 tog den nybildade musikföreningen Rockringen över festivalen och nu blev också lokalpressen bättre på att bevaka evenemanget. Premiären ägde rum 1 augusti 1986, två veckor före den första Hultsfredsfestivalen, och lockade 140 besökare. Som vanligt spelade ett tiotal band, exempelvis Milda Makter, NJB och Martinsson Band. Rockringen fick själv stå för all finansiering eftersom Kommunen hade nekat föreningen bidrag.

Lokalpressen bevakade Oknöfestivalen 1986. (Stranda Hembygdsförenings artikelarkiv)

218


1987 – större publik och strömavbrott Den 17 juli 1987 var det dags igen. Detta år ökade publiken till 250 personer som fick chansen att lyssna på band som Sjunde himlen, Charizma, Trace, Oýea, Out to lunch, Hiazynth, Brasswork, NJB, Quil, Big Yeah och Bruzet (hann bara spela en låt på grund av strömavbrott). Föreningen hade nu fått ett förlustbidrag av Kommunen, men upplevde ändå inte att man hade Kommunens stöd. 1988 – kallsinnig publik 1988 satsade föreningen på lite mer kända band och artister som Sven Zetterberg och Dalton, även om lokala grupper som Mönsterås Bluesband och Quil också spelade. Dalton kostade föreningen 25 000 kronor och trots att publiken ökade till närmare 500 fick man nu nyttja större delen av det förlustbidrag på 40 000 kronor som kommunen bidragit med. Barometerns skribent var emellertid inte särskilt imponerad av publiken som fick eftermälet ”svårflirtad och kallsinnig. Vad banden än gjorde lockades ingen att dansa eller spontant klappa takten.” 1989 – Jakob Hellman 1989 var kanske det mest minnesvärda året. I januari hade man bokat den då relativt okände Jakob Hellman. Några månader senare hade Hellman slagit igenom med sin debut-LP och låg etta på alla listor. Tala om lyckosam bokning. Givetvis bidrog han till att festivalen detta år lockade 650 personer. Jag minns själv Jakob Hellmans konsert. Den var bra, men ljudet var tyvärr av dålig kvalitet. Andra band detta år var Quil, Cold Sweat, Fatal Attraction och Mönsterås Bluesband. 1990 – otur med vädret 1990 blev ett av de svagare åren rent publikmässigt med endast 250 betalande. Det hade regnat på förmiddagen och det var kyligt och blåsigt resten av dagen. Många hade kanske också lockats av Rudalundsfesten som olyckligtvis inföll samma dag. De som ändå fanns på plats kunde bland annat njuta av Quil och Baltimoore. Kommunen hade nu minskat sitt förlustbidrag till 10 000 kr. Arild ”Aron” Karlsson från Rockringen var mycket besviken på kommunen. Han trodde att politikerna var rädda för att festivalen skulle växa som Hultsfredsfestivalen. ”Men politikerna är skräckslagna för att skjuta till pengar. Ändå har de aldrig besökt Oknöfestivalen. Ro219


land Åkesson kunde ha kommit ut i lördags. Han skulle ha blivit nöjd över vår lugna festival. Vakterna hade ju inget att göra”, sa Aron kritiskt i lokalpressen. 1991 – Sven Zetterberg spelade gratis 1991 drog festivalen återigen fler besökare och omkring 400 personer kunde avnjuta artister som Mönsterås Bluesband med Sven Zetterberg (som ställde upp gratis) och Fatal Attraction. 1992 – Mikael Wiehe 1992 blev det sista festivalåret med ingen mindre än Mikael Wiehe som dragplåster. Andra som spelade var Fatal Attraction, Quil, Mönsterås Bluesband och Daffodils. Oknöfestivalen varade i 12 år. Festivalen är ett intressant exempel från en tid då varje ort med självaktning skulle anordna en festival. Den säger också något om det musikliv som Mönsterås då hade. Det är svårt att inte imponeras av alla entusiaster som såg till att det blev en festival varje år. Oknöfestivalen uppvisade onekligen en imponerande musikalisk bredd. 1994 skulle en ny festival ta sin början som renodlade en av de genrer som företräddes på Oknöfestivalen – Mönsterås Bluesfestival. Men eftersom den ännu lever så får den festivalens historieskrivning anstå ännu ett tag.

220


52. "Här mås i Mönsterås"… Även om vykort kanske var det vanligaste sättet att marknadsföra Mönsterås, så kunde man ju alltid försöka med klistermärken och en trevlig melodi för att locka människor till orten. 1989 genomförde Mönsterås Kommun en reklamkampanj med sloganen "Här mås i Mönsterås". Det trycktes dekaler som förutom den snillrika texten även visade måsar. Det fanns även en variant där en mås, "Herr Mås", iklädd en hög hatt gjorde reklam för orten. Snillrikheten visste inga gränser; i alla fall inte hos den drivande kraften bakom kampanjen – turistutskottets ordförande Berthon Söderling. Sången Mest fenomenal var kanske ändå den sång som lanserades på skiva och kassett. Sången, som givetvis även den hette "Här mås i Mönsterås", återgavs i två versioner. På ena sidan fick vi visgruppen Zambas lite vispopiga version. På den andra hade man ett mer tårdrypande arrangemang med sjungande barn i kyrkan. Sången skickades ut gratis till alla radiostationer. Och så fick vi medborgare också möjlighet att köpa den billigt.

Skivan med sången Här mås i Mönsterås. (Foto: Jonny Nilsson)

221


Vers 1: Vi bor i Småland vid östra stranden, mellan Kalmar och Oskarshamn. Där får vi kraften, där har vi banden. Vi tar emot dig med öppen famn. Brygga: Så kom hit och njut. Ja, kom hit och ha det bra. Ja kom hit och njut. Kom och hälsa på ett tag. Ja kom hit en gång, och stäm in i våran sång. Vers 2: Här gör vi hantverk. Här finns musiken. Vi bor på källan för fantasi. Här odlas konst och här gror lyriken. Här råder vänskap och harmoni. Refräng: Här mås i Mönsterås. Här levs och trivs gunås. Här har vi allt. Vad mer kan man sig önska. Här mås i Mönsterås. Där lindar, hav och mås, och stränderna och skogars sus och grönska. Vers 3: En vacker boplats med traditioner och små caféer och gatusten. Nya tankar och bra visioner. Och rika anor från längesen.

Även vykort pryddes av sloganen ”Här mås i Mönsterås”. (Jonny Nilssons vykortssamling)

222


53. Ingen kris i befolkningsfrågan För ett par år sedan minskade Mönsterås befolkning med över 100 personer från ett år till ett annat, vilket orsakade viss oro och föranledde kommunen att vidta åtgärder. Ser man utvecklingen i ett längre perspektiv så har befolkningen emellertid varit stabil i över 100 år. I själva verket har kommunen just nu en historiskt sett väldigt stor befolkning. Några diagram får belysa utvecklingen. Man bör känna till att Fliseryd och Ålem var egna kommuner fram till kommunsammanslagningen med Mönsterås 1974. Före 1974 har jag således adderat befolkningsmängden i de tre kommunerna Mönsterås, Fliseryd och Ålem.

Befolkningsutvecklingen i nuvarande Mönsterås kommuns geografiska område (Mönsterås, Ålem, Fliseryd).

Bygden upplevde en stor befolkningsökning under 1800-talet, i huvudsak orsakad av den minskade spädbarnsdödligheten. Den berodde i sin tur på ”freden, vaccinet och potäterna”, för att använda Tegnérs ord. I siffror ökade befolkningen från ca 5000 invånare 1750 till omkring 13 000 invånare på 1900-talet. Utvecklingen under 1900-talet är relativt stabil. En viss minskning under mellankrigstiden följs av en ökning efter andra världskriget till följd av Mönsterås och Ålemsbygdens industrialisering.

223


Här ser vi utvecklingen i Ålemsdelen av nuvarande Mönsterås kommun 1759–2009. Ålemsbygden har haft en konstant positiv befolkningsutveckling sedan 1800-talets början, även om ökningen har stabiliserats de senaste 60 åren. 1900-talets positiva trend kan säkert förklaras av att bygden industrialiserades under denna tid och låg något före Mönsterås i detta avseende.

Så här ser befolkningsutvecklingen ut för Mönsteråsdelen av Mönsterås kommun. En mycket kraftig befolkningsökning under 1800-talet till följd av minskad spädbarnsdödlighet, samt en tidvis expansiv handel och sjöfart, följs av en markant nedgång 1880–1950 – en period då Mönsterås sakta förlorar sin betydelse som sjöfartsort och handelscentra. Efter 1950 sker en anmärkningsvärd industrialisering av Mönsterås, varvid befolkningen ökar kraftigt under 15 år, för att sedan öka mer måttligt.

224


Här ser vi befolkningsutvecklingen i Fliserydsdelen av Mönsterås kommun 1750– 2009 – som synes en helt annan utveckling än i Ålem och Mönsterås. Fliseryd hade 1750 omkring 1000 invånare, men upplevde en tidig och snabb befolkningsökning, så att man år 1900 hade nästan 3500 invånare. Men sedan hände något. Trots järnväg och industrialisering i Fliseryd och Finsjö, så avfolkades bygden. De stora herrgårdarna effektiviserade sin verksamhet och allt tjänstefolk kunde inte fångas upp av bygdens industrier. Människor flyttade. Befolkningsminskningen påbörjades alltså långt innan Jungner flyttade i början av 1970-talet, även om det förstärkte den negativa utvecklingen. Fliseryd har idag omkring 1400 invånare och man är snart tillbaka där man var år 1750.

Perfekt timing Blickar man bakåt så kan man konstatera att det som har kännetecknat Mönsterås under framgångsperioder är den perfekta timingen. När Mönsterås blev stad 1604 så hade Sverige en kung som var positivt inställd till stadsbildningar, samtidigt som vi i Svante Bielke hade ett riksråd som stod kungen nära. Rätt person vid rätt tillfälle. På 1800-talet blev Mönsterås egen köping under en tid då framgångar baserades på trävaror och skeppsrederier. Detta gav Mönsterås några framgångsrika decennier. De första årtiondena av 1900-talet präglades dock av stagnation. Mönsterås lyckades inte fånga upp industrialiseringen (även om vi förstås hade några industrier) och blev ett sovsamhälle. Efter andra världskriget lyckades dock Mönsterås ännu en gång fånga tiden. Vi var med skapandet av Oknö camping och stugby ledande i landet med att utveckla den moderna inhemska turismen som satte fart efter 225


andra världskriget när familjerna fick mer pengar i plånboken. Vidare fick vi flera industrier att etablera sig just här när Sverige var som mest expansivt, bland andra Stece och Mönsterås bruk. Hur det skall gå för Mönsterås i framtiden avgörs i mycket av huruvida man förmår hantera övergången från ett industrisamhälle till något annat. Den historien får emellertid framtidens historiker skriva.

226


Käll- och litteraturförteckning

Källor Riksarkivet C 15, Förläningsjordebok över Hannäs och Tryserums socknar samt förteckning över landbor under Fågelvik 1473-76, f 1b. Jordeböcker. Mantalslängder. Medeltida brev. Smålands landskapshandlingar. Städers acta, Mönsterås. Älvsborgs lösen, 1571. Landsarkivet i Vadstena Kyrkoarkiv för Mönsterås, Fliseryd, Ålem och Döderhult. Tingsprotokoll för Stranda och Handbörds härad. Lantmäterimyndigheternas arkiv Tvistehandling rörande Brönnsö (Lövö), Ålems socken, 1723. Kartor och skrivelser. Stranda Hembygdsförenings arkiv Fotosamlingar. Artikelarkiv. 227


Kartor. Mönsterås kommunalarkiv Kommunalnämndens och Kommunalstämmans protokoll. Handlingar rörande kioskverksamhet: nr 74:32. Diverse handlingar rörande folkparken. Karta över Mönsterås tätort. Tidningar Kalmar , 1864. Post- och Inrikes Tidningar, 1862. Mönsterås GIF:s arkiv Protokoll. Statistiska Centralbyrån Statistik för socknar och kommuner. Fotoarkiv Efva Löfbergs fotosamling. Jonny Nilssons foto- och vykortssamling. Karl Mauritzsons fotosamling. Kurt Nilssons fotosamling. Mats Granströms fotosamling.

228


Litteratur Axelsson, Roger (brev angående Källarholmen och gravstenen vid Kronobäck). Bengtsson, Staffan & Willis, Göran, 2005, Hela svenska folkets park. Berättelse om sista avrättningen på Kuggås, pärm i Stranda Hembygdsförenings arkiv. Briggen Maria. En artikel som finns i en pärm i Stranda Hembygdsförenings arkiv. Okänd författare. Det medeltida Sverige 4:2, Småland: Handbörd, Stranda, 1990, red: Olle Ferm. Edlund, Richard, 1996, Modéerska gården. Kv. Korpen 4, Mönsterås sn och kn, Småland : byggnadsantikvarisk kontroll, Kalmar läns museum. Elgenstierna, Gustaf, 1925-1936, Den introducerade Svenska Adelns Ättartavlor, samt supplement utgivet 2008. En bok om Mönsterås, 1963, redaktionskommitté: Åke Domeij, Petrus Eriksson, Eric Gustafsson, Eric Nelsson och Harry Molin. Fahlström, Peo, 2006, Parkskolan 40 år 1964-2004, i: Stranda 20052006. Frykman, Jonas, 1988, Dansbaneeländet. Granström, Mats (brev angående minnen av ”Fruktan” och Roxy). Hildemo, Lars och Ossian, 1978, Värt att veta om ortnamn. Hofrén, Manne, 1949, Socknen i krig, i: Ålems socken. Johansson, Kjell, Ortnamnet Mönsterås, i: Stranda 1999–2000. Kalmar Läns Museum, Lövö, Skärgårdsprojektet. Oangivet utgivningsår. Kalmar Läns Museums hemsida om Källarholmen. 229


Karlsson, Karl-Gerhard, Så var det förr utmed gamla vägen mellan Bo och Skruvshult, i: Stranda 2001–2002. Kulturvandringsstencil för Mönsterås köping, del 2. Kyhlberg, Ola, 1995, ”Nu stadgades så i Gloholmarna…” Historia kring Källarholmen, Hammarglo i Mönsterås socken. (Opublicerat manus.) Lagerholm, Nils, Klosterkyrkan i Kronobäck, i: En bok om Mönsterås, 1963. Se även Stranda 1949–1951. Lindroth, Hjalmar, 1923, Våra ortnamn. Ljungberg, Bengt, Herrstorps Tegelbruk, i: Stranda 1995–1996. Lundkvist, Irene, artikelserie om Viktor Lund och hans tid i Barometern-OT, 1980-talet. Modéer, Ivar, 1926, Mönsterås. Modéer, Ivar, Ett minne från Kalmarkriget: huru Ålems kyrkskrud och kyrksilver räddades undan danskarna, i: Stranda 1928. Modéer, Ivar, Rågången mellan Kråkerum och Mönsterås köping av år 1606, i: Stranda 1929. Modéer, Ivar, Stranda Härads dombok 1560–1562, i: Stranda 1929. Molin, Harry, Ting och tingshus i Mönsterås, i: Stranda 1983–1984. Muntlig tradition om varg i Alebo, nedtecknad och återfinns i Stranda Hembygdsförenings arkiv. Nelsson, Eric, Minnen och bilder från seklets början i Mönsterås köping: i Stranda 1969–1971. Nelsson, Eric, Minnen och bilder från seklets början i Mönsterås köping, i: Stranda 1972–1973. Nordmark, Håkan, Ätterna Bielke och Thott – Politiker i Stranda och Norden, i: Kronobäck – mötesplats då som nu, 2008, redaktion: Emma Angelin Holmén, Peter Danielsson, Kristina Kakoulidou. 230


Olsson, Bror, 1947, Kalmar Stifts Herdaminne. D.2. Ortnamnsregistret. Rajala, Eeva, Källarholmen, en gåtfull plats i Lyckefjärden, i: Kalmar Län 1995. Rajala, Eeva, 2006, Källarholmen, Rapport från Kalmar Läns Museum. Riddarhusets släktregister. Sjöberg, Anton, Hamnanläggning och sjöfart i Mönsterås, i: Stranda 1989–1990. Sjöberg, Sven G, Strandabygden med främmande ögon: från Ernst Moritz Arndts första Sverigeresa 1804, i: Stranda 1983–1984. I samma årgång återfinns Resa genom Mönsteråstrakten 1812. En skildring av dansken Christian Molbech. Sjöbring, Pehr, 1885, Tjenstemän vid församlingarne och läroverken uti Kalmar stift. Stenfeltska släktföreningens webbsida. Svensson, Bengt, Lag och rätt i Stranda härad, i: Stranda 1989–1990. Sveriges medeltida personnamn. Tärnfors, Martin, Historik över Fliseryds socken, 1979 Ur minnenas gömslen. Från seklets början, till nuvarande tid. Häfte. Studiecirkel. 1980-talet. Åhlund, Bernt, Johan Ludvig Rosén, i: Stranda 1997–1998. Ålems socken, 1949, red: Manne Hofrén.

231


Samtal Holm, Lennart (om Holms kiosk) Lund, Viktor O (om Mönsterås på 1950- och 1960-talet) Nelsson, Sven-Eric (om Åsevads festplats) Nilsson, Kurt (om arbetsminnen, biografen Roxy och Åsevads festplats) Sundlöf, Curt (om Mönsterås AIF) Victorsson, Bertil (om gamla förlossningshemmet)

232


Sponsorer

233


234

På Åsen - En resa genom tidernas Mönsterås  

I 53 fristående artiklar lotsar Jonny Nilsson läsaren på en resa från medeltidens Mielstadahass till det moderna Mönsterås. Stora delar av b...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you