Livlös

Han skakade på huvudet, flåsade ut ett stort moln av rök och satte sedan av genom de slingrande gränderna, likt en nervimpuls i den gamla stadens mekaniska leder. Vart han än tittade verkade svarta ögon följa honom från fönstren ovanför, eller alldeles i utkanterna av synfältet.

Jörgen visste inte hur länge han irrade runt bland de halvt bekanta gångarna som utgjorde gamla stan, säkert mer än en timme, innan han stannade upp. Framför honom låg Mikaelas andra vante fastfrusen på samma plats som han funnit den andra, vid det grumliga fönstret och den skumma lyktstolpen. Hela atmosfären var annorlunda här. Långt borta från de välbekanta fyllevrålen och den sedan länge stängda julmarknaden. Här rådde tystnaden och med den grumligheten som fick honom att bara vilja lägga sig ner och somna i närmaste snödriva.

Nej, du måste hitta henne.

Trots att hjärnan skrek att han bara skulle vända sig om och gå iväg, krävde någonting annat inom honom att fortsätta fram genom den kusligt dimmiga gränden, djupare in i mörkret han bara skymtat tidigare. Som en fisk pressade han sig in genom luftbubblan och började försiktigt gå upp för den osymmetriska gränden.

Ljuset från de mycket gamla lampposterna lyste inte lika starkt som de borde göra, utan gav bara ifrån sig impotenta ljusstrålar som knappt räckte ner till kullerstenarna nedanför. Hela gränden var fylld med onormalt mörka partier av utsträckta skuggor, hotfullt ruvande i utkanten av gatan. Jörgen försökte hålla sig så mycket i mitten av gränden han kunde, så långt från de utsträckta skuggorna det gick. Blicken sökte hela tiden frenetiskt fram och tillbaka mellan varje skrymsle och vrå. Men den här delen av gamla stan låg tyst, tyst och död.

Stegen blev långsammare och trögare ju djupare in i den mörka stadsdelen han färdades. Inga människor hade synts till på evigheter nu. Hur länge hade han egentligen vandrat?

Jörgen gick huttrande in längs en ny sidogränd, där väggarna sträckte sig än högre upp än tidigare, det såg ut som att de räckte upp till himmelen. Det ruttnade teglet var så söndermultnat att det var ett mirakel att väggarna överhuvudtaget stod upp. Det luktade blött, trots frosten.

Han stannade upp.

Handen greppade hårdare om den vita kassen och ögonen smalnade. Djupt där inne i mörkret rörde sig någonting. Det såg nästan ut som svarta maskar som slingrade sig i skuggorna. Tändaren lyftes upp och tändes.

En myriad av svarta ögon reflekterade den flammande lågan framför honom. Det såg ut som att de sög åt sig eldens lilla livskraft och ganska snart slocknade den för att lämna mörkret kvar.

Fan också.