Issuu on Google+


Livlös Jonas Lejon

Den trasiga bilen skyddade inte märkbart mot kylan utanför, men fick duga. Sovsäckarna låg öppna och de två kropparna stal värme från varandra. Jörgen gäspade högt och kände hur Mikaelas kropp ryckte till. ”Väckte jag dig?” ”Nä”, viskade hon sömndrucket. ”Det är lugnt Jugge.” ”Mm.” Han rättade till filten så den tätade lite bättre. Det var skönt att vara två nu när snön kommit. Det obehagliga ovädret ven utanför och slet i bilen. Kalla kårar gick längs hela kroppen, utom på handen som lekte med Mikaelas varma fingrar. Varje natt var den andra lik i Stockholms vinter. Tacka gudarna att han lyckats hålla kvar vid sin skruvmejsel och ståltråd, annars hade de nog frusit ihjäl för längesedan. Undrar hur hon hamnade här? Ryggsäcken som för tillfället användes som kudde, kändes hård och gav honom värk i nacken. Men det var bara att trycka bort smärtan så skulle den snart inte märkas och istället drömma sig bort till platser där allting var varmt. Där varje val han gjort i sitt liv varit det rätta, där han kunde flyga och där han kunde supa hur mycket han ville. Har vi några pengar kvar? Nej, tänk inte på det nu. Var det julafton snart? Han mindes inte längre, det kanske bara var några dagar kvar. Kunde försöka fråga någon imorgon, men de flesta undvek honom. Kanske om han kunde sno till sig några fler Situation Stockholm, då var folk alltid trevligare mot en. Han skulle kunna dra någon snyfthistoria så kanske folket hade tid att snacka lite med honom. Mikaela hade det alltid lättare att få folks sympati. Dels för att hon var tjej men även för att hon alltid var så otroligt trevlig och optimistisk. Det gillade folk, det var den perfekta uteliggaren för dem. Inte sorgsen, nerpundad och bitter. Nej, utan glad för sin lott i livet, relativt snygg och tacksam för fickpengarna de orkade kasta åt henne. Undrar vart jag ska sitta imorgon? Nere vid slussen blir nog bra. Östermalm är Mikaelas ställe, hon får alltid mer pengar. Rika män vill inte ge pengar till smutsiga 25åriga killar, för att de


uppenbarligen köper knark för pengar. Smutsiga 19 åriga tjejer däremot, då gör de en god gärning. För honom spelade det egentligen ingen roll, för de delade ändå på pengarna sen. En brandbil tjöt långt bort i natten och Mikaela ryckte till. Det var inte den första som rykt ut den här kvällen, lite ovanligt men det kanske var en stor brand. Jörgen försökte drömma sig bort igen. Natten kröp sig närmare om de två sovande. Han slöt ögonen och försökte stänga ute kylan.

Någonstans runt honom mullrade ljudet från människor. Han orkade inte höja blicken, det fungerade bättre om ingen såg hans ögon. Det luktade illa om kläderna, men han hade vant sig. Om de fick ihop mycket pengar idag skulle han köpa några öl. Som en liten julklapp. Jag är egentligen den mest renodlade kapitalisten. Pengar är allt jag vill ha. En hund skällde mot honom och Jörgen kisade irriterat på den. Han gillade inte kamphundar, de var så löjliga. Det enda folk tänkte när de såg ett sådant monster var att snubben på andra änden kopplet hade liten kuk. En hand lades på axeln och fick honom att titta upp. Fan, bara det inte är någon jävla väktare nu. Där stod Arvid, en veteran inom branschen. Han bar en tjock mössa, stor brun rock, smutsiga träningsbyxor och grova kängor. ”Fan läget Jugge?” Han saknade några tänder. ”Det är lugnt”, log Jörgen. ”Soft.” Arvid satte sig bredvid honom. ”Du har inte en cigg på dig?” ”Jo, ta en du.” Han drog fram ett trasigt paket L&M och gav en till Arvid. ”Har du fått nått idag?” ”Jorå, helt okej.” ”Schysst.” De var tysta en stund och såg på den blöta papplådan framför Jörgen. Den hade några lampor som blinkade i olika färger för att locka till sig folks uppmärksamhet. Det låg ett par mynt där, men inga sedlar. De hade han lagt i fickan. ”Vart har du Mikaela då?” Jörgen ryckte på axlarna. ”Tror hon skulle vara i gamla stan idag.”


Arvid kliade sig lite i det gråa skägget och stod fundersam en stund. ”Gamla stan?” ”Jo.” ”Mhm”, mumlade han. ”När ska ni mötas då?” ”Någon gång vid tio på Slussen.” Jörgen gillade inte hur Arvid höll på att fråga, eller blicken han gav. ”Så hon kommer vara där efter det blir mörkt?” ”Ja, jo. Det kommer hon att vara.” Arvid verkade tänka efter hur han skulle fortsätta. ”Har ingen sagt åt er att hålla er borta från Gamla stan på natten? Jag trodde alla visste det.” ”Jo, vi har hört det, många gånger. Du har själv sagt det en hel del faktiskt. Men är inte det överdrivet? Dessutom så är hon ju bara där till kvällen.” Arvid nickade fundersamt. Det var någonting i hans ögon som verkade fel. ”Det ska nog vara lugnt.” Ögonen höll inte med. ”Så länge ni inte sover där på nätterna, speciellt inte nu när snön kommit.” ”Varför?” ”Nä, jag kanske är lite löjlig. En vän till mig berättade bara om skit som hänt våran typ av människa där. Folk som försvunnit och sådant. Och den här vännen var en riktig gammal räv som sett det mesta och han var fan rädd som en liten snorunge.” Den gamla uteliggaren svepte med handen genom luften. ”Äh, strunta i vad jag säger, men följ mitt råd bara.” ”Visst, inga problem Arvid.” Jörgen log mot en tant som kastat några mynt till honom. Han klappade Arvid på axeln då denne reste sig upp. ”Ta det lugnt.” ”Tack för ciggen!” ”Inga problem.” Ensam satt han kvar på sin svarta soppåse. Runt honom cirkulerade människor som stressade försökte hitta julens riktiga värde. Jörgen väntade själv på att få träffa henne om några timmar.

Det måste vara minst minus elva grader ute och helt svart. Jörgen darrade med hela kroppen. Det var så dimmigt att han knappt kunde se huset vid nästa kvarter genom gatulampornas sken. Vinden piskade obönhörligt mot allting den fick grepp om. Men Jörgen klarade sig relativt bra, för han hade lyckats hitta en plats i lä. En portuppgång vid Slussen. Han stod och väntade på Mikaela, och hade gjort så en lång stund.


Med darrande händer tände han en cigarett och blåste snabbt ut lite rök. Vantarna var gråa och såg nya ut. De var stulna från H&M för bara några veckor sedan. Mikaela hade även hon fått en förtidig julklapp då. En sminkväska med medföljande smink. Lite onödigt, men det var därför han stulit den till henne, julklappar skulle vara onödiga. Vart höll hon hus egentligen? Snabba steg hördes längre bort. Det lät som att någon sprang. Försiktigt kikade han fram från porten och höll en skyddande hand över ögonen. Där framme sprang någon mot honom, inte snabbt utan mer joggande, men han kunde se att personen var andfådd. Det flåsade högt genom dimman och snart fick personen form genom det vita och grå. "Mikaela!" utbrast han. Hon tvärstannade, gled några steg över isen och höll på att ramla ner i en snödriva. Den tjocka halsduken piskade runt i tumultet och hennes stora rock snurrade ihop sig. Han gick fram till henne och la sin hand på hennes nacke där hon satt flåsande på huk. "Hur är det?" "Vänta", frustade hon. "Måste... h-hämta andan först." "Kom med." Jörgen ledde henne till porten. Han borstade bort det värsta av snön, bredde ut en soppåse över stentrappan och satte henne varsamt där. Det tog en lång stund av hårda andetag innan hon äntligen kunde prata normalt. "Vad var det som hände? Väktare?" Hon skakade på huvudet. "Nej, ingenting sådant." "Varför sprang du så där för?" "Jag vet hon", mumlade hon. "Det kändes inte rätt." "Va?" Hon vände bort blicken och verkade skämmas lite. "Det är svårt att förklara. Kände mig förföljd, liksom." "Vad menar du? Av någon snuskgubbe eller?" "Nej har jag ju sagt!" Hon torkade bort lite snö från håret. "Jag hade gjort klart min runda och skulle gå hit för att möta dig, men det kändes som att någon följde efter mig hela tiden. Speciellt när jag gick genom de smala gränderna där. Fan, jag gillar inte gamla stan. Det ger mig kalla kårar." "Såg du någon?" "Nja", tvekade hon. "Jag såg hela tiden skymten av människor, men aldrig någon riktigt bra. Den här jävla dimman spelar spratt med ögonen." Hon log mot honom och tog hans hand.


"Men", började Jörgen. "Du vet att du inte ska vara där allt för sent på nätterna. Arvid och de andra veteranerna har fan varnat oss hur många gånger som helst. Jag gillar inte att du är där så sent." "Ta det lugnt Jugge", log Mikaela obekymrat. "Det är bara deras egna påhittade skröna. Är säkert bara någon som råkat illa ut där en gång och sen har ryktet spridit sig. Ingenting att oroa sig för gubben." Jörgen kände sig ändå illa till mods. Men känslan släppte när hon gav honom en puss på kinden. "Jaja", huttrade han. "Vi måste hitta någonstans att sova nu." "Vill du inte veta hur mycket jag fick ihop?" Mikaelas ögon glittrade stolt. Han suckade. "Hur mycket fick du ihop?" "Fyrahundra och femtiotre." "Du skämtar!" utbrast han. Hon skakade nöjt på huvudet, hennes mun log. "Det är ju helt fantastiskt! Vi måste fira. Ska vi gå förbi 7eleven, eller McDonalds? Du får bestämma." Vinden tjöt runt dem och Mikaela drog rocken tätare om sin slitna kropp. "Nej." "Vaddå nej!?" Han hade höjt rösten mer än han menat. "Förlåt." "Det är ingen fara. Jag är bara så himla trött. Kan vi inte äta brödet som vi har kvar. Vi har väl en del kaviar också?" Jörgen nickade och försökte le. "Vi har så vi klarar oss. Kom så går vi ner till tuben och åker till någon förort." Förorterna var alltid bästa ställen att hitta relativt övergivna bilar man kunde sova i. Det rörde sig inte särskilt många människor ute när de gick hand i hand mot närmaste tunnelbanestation. Jörgen såg några få, men alla blev deformerade genom den gråa dimman och den vita världen. Det såg ut som bläck utsmetat på smutsigt papper. Det gjorde honom lite orolig. Arvid hade trotts allt varnat honom specifikt för att vara i gamla stan för sent på kvällen, då hände konstiga saker. Men Mikaela hade klarat sig så det var nog ingen fara. Det gick lätt att planka den här gången, spärrvakten i kuren såg bara på dem med uttråkade ögon. Sådana vakter var sköna. De som faktiskt ansåg att sitt jobb hade en mening och att inte SL lurade folk på pengar, det var dem man skulle akta sig för. Ja, och gorillorna med röda jackor som hade mindervärdeskomplex också naturligtvis. Man var tvungen att lära sig snabbt, annars skulle livet lära en den hårda vägen.


Tåget var varmt och tyst, ett av de nya varianterna som såg ut som blå rymdskepp. Jörgen satte sig längst in mot fönstret och Mikaela rasade ihop på sätet bredvid. Den högra armen placerade han om Mikaela som sömnigt lutade huvudet mot axeln. Men Jörgen sov inte, för han visste att om de båda somnade och en väktare såg dem var det kört. De hoppade av vid slutstationen Norsborg, gick ut från tunnelbanestationen och letade runt en stund tills de hittat en bil som verkade perfekt. Jörgen drog fram sin skruvmejsel, placerade den på fönsterkanten och bände. Med lite lirkande fick han upp låset och log nöjt mot Mikaela. Hon såg mest sömnig ut. Baksätet täckte han med den svarta sopsäcken. Efter lite grävande i Mikaelas ryggsäck hittade han den ena filten och bredde ut den över sopsäcken. Det såg riktigt hemtrevligt ut, om den bitande kylan inte fått bilen att rassla olycksbådande hela tiden. Mikaela stod en bit bort och rökte med skakande händer. Hon hade tagit av sig de rosa vantarna som hon fått av honom för några månader sedan. De var stora, tjocka och värmde på vintern, men gick inte att röka med. Det var trots detta hennes favorit klädesplagg. Han hade snott dem från någon hippie-butik, de hade dålig säkerhet. Efter att ha värmt händerna lite, slängde han in båda ryggsäckarna på golvet och la sovsäckarna bredvid varandra. Han la sig själv på sätena och signalerade åt henne att följa efter. Hon fimpade ciggen och klättrade in bredvid honom. Halva hennes smala kropp låg på ryggsäckarna, men hon vägde inte särskilt mycket så det fungerade bra. Bildörren stängdes och imman spred sig snabbt över fönstren. Det luktade instängt och tyg, men snart skulle deras egen stank ta över. Det tog Jörgen mindre än en minut innan han börjat drömma sig bort från kylan. "Sover du?" viskade Mikaela. Han grymtade lågt till svar. "Förlåt." "Det är ingen fara gumman." Han la ena armen om henne. "Jag har bara lite problem att somna." Jörgen gäspade och försökte hålla ögonen öppna i mörkret. Han kunde knappt urskilja hennes silhuett. "Varför det?" "Nä, jag bara tänker på tidigare ikväll och den där känslan av att någon förföljde mig. Den känns fortfarande. Varje gång jag öppnar ögonen tror jag att det är någon som stirrar in på oss genom bilrutan." "Det finns ingen där. Försök bara sova lite så kanske vi kan köpa några öl imorgon."


Mikaela darrade lätt under sovsäcken. "Snälla", viskade hon försiktigt. "Kan inte du bara kolla så att det inte är någon där." Jörgen suckade högt och började tänka på värmen han precis börjat kämpa sig till under sovsäcken. Om han reste sig därifrån nu skulle kylan komma tillbaka. Men han såg Mikaelas rädda ögon framför sig och suckade igen. "Jaja." "Tack", viskades till svar. Mödosamt och med mycket grymtande och stönande reste han sig från sovsäcken. Den tjocka rocken han använt som täcke svepte han runt axlarna och öppnade dörren till natten. Kylan såg sin chans och slet genast tag i honom. Trots kroppens protester letade han fram sin tändare och gick ut i den virvlande stormen. Med tändaren i en skakande hand gick han huttrande runt bilen. Det syntes inga spår förutom hans egna, eller ja, det var några andra men de kunde knappast vara färska. I så fall skulle de ju sett dem som gjort spåren. Efter ett extra varv för Mikaelas skull konstaterade Jörgen vad han redan visste, att de var ensamma här. Han klättrade in i bilen, stängde dörren och låste om sig. "Så där. Nu kan ingen ta sig in till oss och jag såg ingen där ute." "Är du säker?" "Ja gumman. Nu måste vi sova lite." "Okej, tack." Jörgen placerade sin kropp nära hennes, smekte henne försiktigt under tröjan och kunde känna den mjuka huden. Byxorna började kännas trånga runt skrevet, men han visste att det skulle vara självmord att knulla i den här kylan så han la bara armen skyddande om hennes axlar. "Sov sött." "God natt", viskade hon och kysste honom lätt. Båda somnade snart, men ingen fann någon tröst i drömmarnas värld.

Jörgen satt på stengolvet i den inglasade gången och vräkte i sig en varm macka. Mikaela var bredvid honom, även hon mumsande på en ostsmörgås. Bredvid dem stod två kaffemuggar och rykte. Han log mot henne. Det kändes lite löjligt att följa med henne hit bara för att hon skulle göra sin runda, men vem kunde säga nej till sådana tindrande ögon? ”Sjukt gott.” ”Mm”, smaskade hon.


”Hoppas du får ihop lika mycket idag. Värsta jackpotten senast. Julmarknaden var en grym idé, vi kommer ha pengar flera veckor framåt.” Mikaela svalde maten och undvek hans blick. ”Ja, fast kan inte du vara här ikväll? Det börjar kännas lite konstigt på julmarknaden.” ”Äh.” Han slog ut med handen. ”Ingenting kommer hända. Dessutom är det massor med folk här, ingen kommer våga göra någonting.” Plus att hon alltid drar in mer pengar själv. Maten åts snabbt upp och tystade den mullrande magen. Om Mikaela skulle tjäna ihop tillräckligt skulle de ha råd med cigaretter ikväll också. Tankar som värmde den kalla kroppen. Hon reste sig upp, gav honom en snabb kram och en puss på munnen. Smaken av mat satt kvar på hennes läppar. Hungern spred sig igen, men han tryckte bort känslan. ”Vi ses sen”, log Jörgen. Hon nickade bara och gick iväg. Det ena benet haltade lite, men det var nog bara kylan som spridit sig. Han kanske skulle sno några nya skor till henne, som en slags julklapp. Då skulle hon nog bli glad. Suckande drog han den stora ryggsäcken över axeln och började röra sig i riktning mot Slussen.

Varje träff från de hårda knytnävarna small som åsknedslag, tills nerverna inte längre registrerade smärtan. Det hände någon annan, inte honom. Han själv satt på en hylla bredvid dem, i det lilla lagerutrymmet. Det var som att se en film på teven, fast blodet såg en aning rödare ut och med mer ojämn färg. Scenen var inte på låtsas, nej, den var på riktigt. Det var kanske därför blodet i Hollywoodfilmer såg ut som det gjorde, så att man inte skulle tro att det var verkligt. Men varje droppe som slogs från Jörgens mun såg verkligen ut att innehålla ett uns av hans livskraft. De rödklädda väktarna rörde inga miner, utan fortsatte bara med sitt hårda hantverk. Ingen ilska, inget hat och inga känslor. Två röda maskiner som fastnat i en oändlig loop. Duracellkaniner höga på steroider och makt. Om han vågat skulle han ha slagit tillbaka, men istället låg han bara där. Det var bara att ligga still, skydda det heligaste och vänta på att misshandeln skulle ta slut. Slagen tappade till slut både kraft och engagemang. När han släpptes ut i kylan igen kunde han inte riktigt röra handen längre. När han inspekterade den såg han att den blivit blå och uppsvullen. Ingenting kändes brutet, men det gjorde ont som fan. Nu var han sen till sitt möte med


Mikaela. Inombords svor han och fantiserade om hans fingrar som pressade sig in i väktarnas mjuka ögon. Då skulle de inte skratta mer. Kylan gjorde att lederna värkte allt mer. ”Jävla väktare”, mumlade han. Några som gick förbi gav honom en skeptisk blick, som att han borde dö. Han ville sticka ut deras ögon också, men bara så att de inte kunde stirra mer. Slussen var folktom nu. Han hade ingen aning om vad klockan var, men kunde snart se det på Gondolen, den flytande bron i skyn. Om han inte misstog sig så var han minst två timmar sen. Fans jävla helvette… Porten de alltid möttes vid gapade tom. Under en lång stund stod han bara och stirrade på den snötäckta trappan. Han letade efter tecken, efter någonting som kunde visa att hon varit här, kanske en lapp eller några cigarettfimpar. De väntade alltid på varandra, hur sen den andra än var. Utan varandra hade de ingenting. Med orolig blick tittade han runt mot de närliggande portarna, men de stod också tomma. Efter lite letande längre bort satte han sig tillrätta i porten och försökte hålla värmen. Hon kanske också bara var sen. En Metro låg gömd i snön. Han skrapade bort frosten på den och tog upp den stelnade pappersbiten. Framsidan visade bilder av röd eld och gamla män i kostymer. Stockholm brinner – flera kända politiker döda. Jörgen ögnade igenom framsidan, ryckte på axlarna och kastade bort tidningen. Det där berörde inte honom. Kylan arbetade sig envist in genom klädfibrerna, in till huden. Tankarna gick till barndomens varma jular i Örnsköldsvik. Tider tillsammans med familjen, julgran och många paket. Där hade funnits värme, lycka och god mat. Stundvis önskade han sig tillbaka, men oftast inte. Han hade valt sitt liv och lät det ha sin gång. Vad skulle han annars göra, ta livet av sig? Visst hade tanken slagit honom ibland, men aldrig så allvarligt. Det var inget alternativ för honom, speciellt inte nu när han hade Mikaela. Vad skulle hon göra utan honom? Nej, det fick inte ske. Första gången de träffats var ett år efter att han förlorat sin lägenhet. En följd av för mycket droger och inga prioriteringar. Drogerna fanns inte kvar längre, inte självvalt utan mer för att han tappat suget. Maten var viktigare. Öl unnade han sig ibland och cigaretter när pengarna tillät, men ingenting tyngre. Mikaela hade varit helt färsk den dagen han träffat på henne. Flytt från ett mörkt hem fyllt med hemligheter och tystnad.


Hon var sex år yngre än honom, men mycket mognare. Han hade aldrig frågat varför hon rymt, det gjorde man bara inte. Dagen de träffats hade det varit en annan av deras sort som antastat henne, en riktig pundare. Jörgen hade knäckt hans näsa och vunnit hennes respekt. Nu hade de varit med varandra i mer än ett år. Det enda året han verkligen levt. Vad skulle han göra utan henne? Tiden flöt fram, men ingen Mikaela syntes till. Jörgen kände sig allt mer sömnig och lutade sig mot portväggen. Snön fortsatte falla utanför, tills de mer och mer började flyta ihop till en blek gröt. Precis innan han somnade tyckte han sig se Mikaela stå på andra sidan vägen, men det var försent och han somnade. När han vaknade hade morgonens pendlare börjat stressa fram runtomkring honom, kroppen var stel av köld och fortfarande syntes ingen Mikaela till.

Arvid rullade en joint mellan sina frusna fingrar. Jörgen såg på med en kaffe löst i ena handen och en cigarett i den andra sönderslagna. ”Sorry alltså”, mumlade Arvid. ”Mm.” Rullande. ”Tyvärr alltså. Jag har frågat runt som fan, men det är ingen som hört eller sett något. Hon verkar helt borta.” Han velade. ”Du tror inte hon stuckit från stan då? Kanske hem till familjen. Hon har väl en familj, eller hur Jugge?” Jörgen höll blicken fäst på jointen. ”Nä, eller… jo. Men hon skulle aldrig dra tillbaka dit, fan.” Arvid skakade långsamt på huvudet och slickade klart jointen. ”Men seriöst Jugge. Hon har ändå andra förutsättningar än vad vi andra har. Hon har en fallskärm, precis som grisarna. Det enda vi har är vår ryggsäck, folkvett och dojorna vi går i. Eller hur?” ”Fan!” svor Jörgen. ”Håll käften Arvid! Tro mig. Hon har fan inte stuckit från stan. Någonting har hänt henne.” Arvid inspekterade honom under buskigt grå ögonbryn, tog fram en tändare och tände på. Med medlidande ögon höll han fram den tända jointen. ”Ta.” Jörgen velade nästan en hel sekund innan han tog emot den och drog ett djupt bloss. Röken rullade fram över tungan, lekte med munnen och dog i luften. Ögonen fick svårare att fokusera och han kände sig mer likgiltig, men oron släppte ändå inte helt. Arvid drog i sig ett riktigt djupt bloss och fick en grimaserande min.


”Vart försvann hon då?” ”Gamla stan tror jag.” Den gamle uteliggaren spydde ut röken i ett häftigt hostanfall. Det tog honom nästan en hel minut innan han kunde andas normalt igen. Jörgen klappade honom på ryggen. ”Hur fan är det?” ”Ingen fara”, grymtade Arvid. ”Men vafan sa du, försvann hon i Gamla stan?” ”Jo. Jag tror det i alla fall. Hon skulle jobba där, sen skulle vi mötas vid Slussen, men hon dök aldrig upp.” Arvid fick någonting konstigt i blicken och låtsades sedan inspektera husfasaden bredvid dem. ”Fan”, muttrade han. ”Jag sa ju åt er att inte vara där sent på natten. Fast…” ”Fast?” Jörgen lät upprörd. Arvid drog ett djupt bloss, höll det inne en lång stund och pratade sedan genom röken. ”Fast, det kan ju varit någonting som hänt vid Slussen förstås. Många idioter som hänger däromkring. Jag kan kolla med ett par rävar jag känner i de områdena.” Jörgen knöt handen så knogen vitnade. ”Men kan du fan lägga av!” ”Vad? Arvids pupiller var stora, svarta och oförstående. ”Berätta vafan det är för jävla fel med gamla stan nu!” Några människor som gick förbi dem ökade diskret på farten. ”Locka fan nu inte hit bängen”, muttrade Arvid. ”Det är ingenting konstigt där. Bara gamla vandringssägner, ingenting annat. Låt skiten vara. Men gå fan inte dit.” ”Sluta upp med det där snacket, fan Arvid. Mikaela är försvunnen! Fattar du det!? Berätta vad du vet.” Arvid suckade och fimpade jointen. ”Vet du vem Hornstull-Gunnar var?” Jörgen skakade på huvudet. ”Äh.” Arvid slog ut med armen. ”Bara en gammal räv. Han lyssnade inte heller på de där ryktena och tänkte sova i Gamla stan på natten.” ”Vad hände med honom?” ”Han försvann.” Jörgen såg skeptiskt på Arvid. ”Vad då försvann?”


”Han bara försvann. Ingen såg honom mer, eller hörde av honom. Ingenting. Poff.” Arvid gestikulerade. ”Borta.” ”Låter som jävla skitsnack.” Arvid ryckte på axlarna. ”Skit i att tro mig då, men gå fan inte dit. Inte ens för att leta efter Mikaela. Bara på dagen i så fall.” Jörgen reste sig tyst och kände hur huvudet snurrade till av rökat, men rörde sig ändå i riktning mot närmsta tunnelbanestation. Där plankade han in till tåget under medpassagerares sura blickar. Nej, jag ska inte tigga era surt förvärvade pengar. Svin. Tåget anlände vid Gamla stans station efter ett par minuter, gnisslade till och stannade hårt. Jörgen gick av. Kylan slog honom som ett väktarslag. Två av dem gick förbi och kastade en arg blick mot honom. Men det var mycket folk där och ljust ute så de lät honom vara, den här gången. Ner genom underjorden igen och upp till de gamla husen. Jörgen hade bara ett mål i siktet och det var att finna Mikaela, vart hon än var. Det sökandet ledde honom genom de smala gränderna, upp för stenkullsbackar och förbi turistbutiker med Sverigeflaggor. Han letade systematiskt genom varje gränd i hela gamla stan, men fann ingenting. Jörgen förstod det inte. Mikaela kunde ju bara inte försvinna. Efter mycket irrande runt den stora huslabyrinten fastnade blicken vid ett smutsigt fönster i marknivå. Framför glaset låg någonting rosa och orangerandigt. Snabbt som en katt hade han sprungit fram till saken, hukade sig framför den och putsat bort snön. Det var en av Mikaelas vantar. Jörgen satt länge med vanten i handen, blicken sökte först ner för den ena gatan och sedan åt det andra hållet. Inga fotspår fanns att finna i snön, inga spår alls, ingenting. Han vände sin fokus mot fönstret. Försiktigt tryckte han lite på det, men det knarrade bara gnälligt och förblev stängd. Suckande stoppade han vanten i fickan och lät händerna göra den sällskap. Han mindes inte riktigt hur han kommit hit, men gränden kändes annorlunda från resten av staden. Det kändes fel, som att han inte borde vara här. Som en ljuslåga fångad i en snöstorm, ensam och vilse i mörkret.


Dunklet kom tidigt krypande åtföljd av en isande kyla. Jörgen satt fortfarande kvar på samma plats och lutade nacken mot husfasaden. Vanten låg gömd i fickan. Under honom var soppåsen utbredd och runt kroppen vilade sovsäcken som ett täcke, men trots detta trängde ändå kölden in. Tänderna rasslade mellan rökblossen. Planen hade varit att vänta på att Mikaela skulle komma förbi igen, men nu började det bli för kallt. Han var tvungen att röra på sig för att få upp värmen. Ryggsäcken packade han snabbt, hävde upp på ryggen och såg sig sedan omkring. Det var svårt att gissa vad klockan var just nu, men han höftade på runt tio snåret. Långt bort hördes några fyllevrål, så krogarna hade tydligen inte stängt än. Inte för att han brydde sig, men det verkade vara lite väl lite folk ute inatt. I alla fall i just den här gränden. ”Jaha”, viskade han. ”Vart ska jag leta nu då?” Stegen knastrade högt i snön när han började sin vandring genom stan. Han kände sig som den ensammaste personen i världen under de elektriska lamporna. De fick hans skugga att slingra sig onormalt långt framför honom, spretig och uttänjd, som en vålnad. Vart hade Mikaela tagit vägen? Hon kunde inte bara gett sig av från Stockholm, det vara inte sant. Han kanske skulle gå och fråga hos sjukhusen om hon fanns där. Fast det skulle nog vara svårt imorgon under juldagen. ”Fan”, mumlade han. Det var ju julafton idag. Hur hade han kunnat glömma det? Tankarna gick till paket, ensamheten och saknaden. Blicken höll han hårt fäst i de sneda kullerstenarna. Han vek av till en annan gränd. Blicken sökte desperat efter någonting, bara ett litet tecken, vad som helst. Minnen från mjuka smekningar mot huden och ett vackert leende. Kyla och två hopkrupna kroppar tillsammans mot världen. Jörgen höjde förvånat blicken. Hela scenen kändes främmande. Vad var det för gränder han gick igenom nu? Det var fortfarande Gamla stan, men ändå... inte. Vart hade alla människor tagit vägen? Nej, vänta. Där borta kom någon gående. Det var svårt att se genom det dimmiga lampljuset, men det verkade vara en man som kom med en tjock vinterjacka på sig och huvan djupt dragen över ansiktet. Konturerna gick inte att urskilja, men det var någonting blekt som skymtades där varje gång personen kom för nära lamporna. Jörgen vinkade försiktigt.


”Ursäkta.” Mannen vände sig mot honom. Ögonen reflekterade ljuset som två blanka speglar, sedan vände främlingen bort blicken igen och fortsatte framåt som om han inte hört honom. Obehagligt, men ganska vanligt. De flesta människor han mötte på stan gav samma behandling. Stegen från den underliga personen dog bort och lämnade Jörgen ensam kvar. Lite illa till mods. Ögonen hade gett honom kalla rysningar längs kroppen. Speciellt när han såg hur personen stannade upp vid ett av kröken och vända sig tillbaka igen. Dess ögon blänkte på samma obehagliga sätt, som reflekterande stjärnor i två svarta brunnar. Mannen vände sig så att jackan svepte olycksbådande och försvann i natten. Jörgen försökte ignorera den konstiga personen och fortsatte gränden fram. Han vek av för nästa gata. Knastret ökade i takt med farten, det lät som små ben som knäcktes. Jörgen stannade upp. ”Vafan”, flämtade han. Det smutsiga fönstret. Gropen där han hittat vanten. Markeringen i snön där han själv suttit i flera timmar och väntat. Hur hade han hamnat här igen? Snabbt vred han sig fram och tillbaka, såg upp mot himlen, som om lösningen fanns i den svarta rymden. Det vore omöjligt att hamna tillbaka här, inte med den vägen han gått. Lugna ner dig nu. Paniken ströp hjärtat. Jag kommer dö här. Nej, han var tvungen att lugna ner sig. Det var ingenting ovanligt att man gick runt i cirklar när man var vilse. Men hur stort var egentligen Gamla stan? Inte så stort att han skulle kunna gå vilse och ändå hade det lyckats ske. Fan också. Jörgen såg sig förvirrat omkring med händerna varmt skyddande under armvecken. Fötterna skiftade tyngd hela tiden och gav ifrån sig knarrande ljud mot den snötäckta gatan. Det lät som att en osynlig gungstol rörde sig fram och tillbaka alldeles intill honom. Blicken vändes till vänster och såg, vad som bara kunde vara Mikaela, försvinna in i en av de många slingrande gränderna. Hade han verkligen sett det toviga håret, eller hennes för stora halsduk och rock? Ja, det kunde inte vara någon annan än Mikaela. Grymtande kastade sig Jörgen fram över den hala gatan, med andetagen som sprutade ur sig rök likt en ångmotor. Hjärtat hoppade över några slag, bara


av synen av henne. Men sedan oroade han sig reflexmässigt över att hon inte bar sina vantar en kväll som denna. Tänk om händerna förfrös. Han vände in på gatan hon sprungit ner för och tvärstannade. Mellan raden av underligt gamla byggnader, till och med för gamla stan, stod en samling huvklädda figurer. Deras reflekterande ögon stirrade tomt mot honom, som hundratals små värmeljus, samlade i en likvaka. De var så många att de nästan upphörde att vara en grupp och istället flöt ihop till en solid dimma av olja, med vita flammor överallt. Och där, bortom de huvklädda figurerna, försvann Mikaelas rygg allt längre bort. Jörgen tvekade en halv sekund, sedan försökte han ta sig förbi de huvklädda figurerna, men de stod bara stilla kvar, som tusentals statyer med levande svarta ögon som reflekterade ljuset. ”Släpp fram mig!” vrålade han. Men ingen rörde sig. Till slut vände han sin blick mot den närmaste varelsen, en lång och smal sak, med huvan högt dragen över huvudet och en tjock halsduk hårt virat över den undre delen av ansiktet. Varför kände han sig plötsligt så kraftlös? Hela den här platsen kändes fel och overklig, som en dröm. Ögonen försökte hela tiden sluta sig och bara låta honom somna in, men den inre viljan vägrade dö. ”Jävla as!” skrek han och laddade sina sinande krafter. Varelsen stod kvar och såg på honom med sina två reflekterande prickar under huvans mörker. Slaget träffade rakt över ansiktet och fick varje led i armen att skrika ut i smärta. Det var som att slå mot betong. Halsduken fastnade i den krökta handen och föll onaturligt långsamt till marken. Jörgen höll skyddande om handen och såg oförstående på det som visade sig under figurens huva. All sömn som kommit över honom släppte på ett ögonblick och han skrek rakt ut. Desperat kastade sig Jörgen bort från de huvklädda figurerna, trots att han fortfarande kunde se Mikaelas toviga hår röra sig i slutet av gränden. Han sprang allt vad han kunde över den frusna gatan, med ena handen skyddande innanför jackan och den andra vilt viftande i farten. Tårarna föll fritt från de uppspärrade ögonen, skrämda bortom förstånd av det han urskiljt under varelsens huva. Det som funnits där under hade inte varit mänskligt, inte längre i alla fall. Han kunde fortfarande höra väsandet från det som borde ha varit en mun, trots att det inte funnits någon käke därunder, flåsande och viskande i hans öron. Halkande svängde han ner för en annan gränd, lika fel som den förra, helt grå och livlös. Allting såg gammalt och dammigt ut, som att ingen människa levt här på evigheter. Bakom sig fortsatte det låga väsandet att växa i styrka.


Tjutande halkade Jörgen till några gator längre bort och rasade ner i en snödriva. Han förväntade sig det värsta och förde automatiskt händerna över huvudet. Men efter en lång stund av att bara ligga där med munnen i snön, hände absolut ingenting. Jörgen vände sig försiktigt om. Gränden bakom honom var tom.

Arvid höll ömt om Jörgens armar och placerade hans skakande kropp vid ett bord längst in i det kliniskt upplysta McDonalds. En röd bricka med en svettig hamburgare, lite pommes frites och två bägare med läsk stod framför dem, köpta så att de inte skulle bli utslängda. Jörgen stirrade rakt fram, munnen gapande och hela tiden med ett flämtande läte som ville pressa sig fram. Arvid körde upp en av bägarna mot Jörgens mun och tvingade honom att dricka, det hjälpte lite. Om inte den gamle uteliggaren hittat honom så hade han nog…Den tanken avslutades aldrig. ”Hur är det?” Jörgen skakade bara på huvudet. ”Vafan var det som hände?” envisades Arvid. ”Nej. Nej. Nej”, lyckades han pressa fram. Som en far han aldrig känt höll Arvid ömt om den skakade figuren och viskade tröstande ord. Eftersom det var julafton så var det nästan tomt runtomkring dem, annars hade nog många undrat över vad som skett. Nu var det bara Arvid som försökte få svar ur den förvirrade Jörgen. Den gamle uteliggaren såg sig försiktigt omkring, sedan tog han fram en spritflaska med brunt innehåll och hällde en girig skvätt i Cola-muggen. Världens äldsta medicin. ”Du behöver lite av det här.” Jörgen nekade inte utan svepte girigt ner mer än halva innehållet. Det smakade för jävligt, men fick hans sinne att lugnade sig till en viss grad och slutade skaka okontrollerat. Med ett nästan kusligt lugn lutade sig Arvid tillbaka och såg djupt in i Jörgens uppspärrade ögon. Känslan av att någon såg rakt in i ens själ sköljde över honom. ”Du gick dit va?” frågade Arvid lågt. Jörgen kunde bara fortsätta att stirra på honom med sina uppspärrade ögon. ”Jag sa ju att ni inte skulle gå dit på natten”, mumlade Arvid, mer till sig själv än till Jörgen. ”Fan!”


Den gamla mannen parkerade pannan i sin hand och fick ett uppgivet ansiktsuttryck. Det var då som Jörgen plötsligt insåg det uppenbara i sitt skrämda sinne, någonting som han borde ha förstått redan när Arvid hittat honom irrande utanför Gamla stan. ”Du…” började Jörgen med skakig stämma. ”D-du har sett dem.” Ordet Dem uttalades med ett tonläge som innehåll så mycket mer än de ensamma bokstäverna. Arvid höjde blicken och rynkade de kraftiga ögonbrynen. ”Ja”, viskade han med ett barns skrämda röst. Jörgen ville slita ut sin väns strupe, men kände hur kroppen inte lyssnade och började istället gråta. Arvid gjorde inte ens ett försök att trösta den trasiga mannen utan satt bara där i tystnad. ”V-varför… sa du ingenting?” sluddrade Jörgen bakom de skyddande händerna. Arvid sänkte blicken. ”Vem fan skulle tro mig?” De satt där i säkert mer än en halvtimme: Jörgen begravd i händerna, gråtande och Arvid tyst bredvid, blicken tankfullt sänkt. Några kunder gick förbi dem, men ingen verkade bry sig nämnvärt om att Jörgen satt och grät där, de antog väl att det var något kärleksgnabb. Han slutade äntligen gråta, mest för att tårarna tagit slut än att sorgen och skräcken släppt. ”Jag ska tillbaka dit.” Rösten lät så övertygad att Arvid inte ens försökte hindra honom. ”Okej”, nickade han bara. Jörgen reste sig upp och fick en distanserad blick, som att hjärnan inte riktigt längre var närvarande. Arvid grep tag om Jörgens jacka. ”Vänta.” ”Vad? Du kan inte stoppa mig.” Arvid suckade. ”Nej, jag har fattat det. Men snälla följ bara med och prata med en person. Tro mig, du måste göra det.” ”Vem?” Arvid undvek Jörgens blick. ”En person som har varit med jävligt länge och kan fan så mycket mer om den här skiten än mig.” Jörgen tvekade. ”Snälla.” ”Okej.”


De hade åkt långt, till en av slutstationerna på röda linjen, långt från de områden Jörgen kände sig säker vid. Arvid ledde honom över en av två broar, sedan gick de ner för några trappor och letade sig fram under den ena bron. En avsats innan vattnet bredde ut sig, en mänskligt skapad strand och där stannade Arvid upp. ”Här är det.” Jörgen såg sig omkring och kände vreden byggas upp. ”Jaha?” Arvid höll ursäktande upp händerna. ”Vi ska vänta på honom här.” ”Vem fan då!?” utbrast han. ”Vafan gör vi här!? Mikaela är fortfarande fast på den där… platsen! Och jag ska bara stå här under en jävla bro och vänta på någon som du tycker jag ska prata med. Vem fan är det vi ska träffa!?” Arvid tog ett steg bak. ”Ta det lugnt… Jag har dragit i alla trådar jag har kvar för att den här snubben skulle träffa oss, så håll dig lugn.” Jörgen svor. Men han tystnade snart när han plötsligt kände en ändring i luften och tyckte med ens att hela huden blivit kallare. Det var egentligen inte någonting som han medvetet märkte av, utan snarare som att en närvaro dykt upp alldeles intill och övervakade dem. Samma känsla som han kunde få ute i skogen då djuren nyfiket såg mot honom från sina gömställen. Arvid vände sig bort mot den andra bron och kisade hårt genom det lätta snöfallet och dimman. Jörgen suckade och gjorde likadant. Det tog inte lång tid innan han hörde fotsteg komma knarrande genom snön, tillsammans med en mörk skepnad som långsamt tog form i den vita dimman. En person materialiserades ur snöfallet: mörka byxor, en svart jacka med huvan uppdragen och händerna instoppade i fickorna. Jörgen drog lite efter andan när han mindes varelsen med sin uppdragna huva, men lugnade sig när han såg ett ansikte som skuggades under den här huvan. Främlingen gick långsamt fram till dem och halkade lite på sina svarta Converse skor. Jörgen hade haft likadana för längesedan, men sådana skor skyddade dåligt mot Stockholms kyla om man var tvungen att sova utomhus. Arvid verkade lugn, men Jörgen höll sig ändå på helspänn, en vana han lärt sig av flera år på gatan. Det gick inte att lita på någon, inte helt i alla fall. Ja, utom… Mikaela då. Mannen i huva nickade mot Arvid, ignorerade Jörgen och pekade på betongväggen som bron slutade vid. Arvid signalerade åt Jörgen att följa med


honom och tillsammans bredde de ut en svart sopsäck över snön och satte sig bredvid varandra. Främlingen satte sig mittemot dem med benen i kors och skrapade ihop en grop i snön. Efter lite mekande hade han byggt upp en hög med papper och trä han tänt till en brasa. Jörgen gillade inte det, då kanske tågväktarna, eller snuten skulle märka det och bura in dem. Det fick inte ske, inte ikväll. ”Öh… Är du säker på att vi kan elda?” frågade han och såg sig omkring. Främlingen höjde blicken och plötsligt kunde Jörgen se hans ansikte under huvan lysas upp av eldens röda sken. Främlingen kunde inte vara äldre än 25 år om han gick efter det markerande ansiktet, men ögonen, de mörkbruna på gränsen till svarta ögonen, såg ut som att de tillhörde en gammal mans. Han var tvungen att sänka blicken från det genomträngande ansiktet. ”Det är lugnt”, sa främlingen. ”Snutarna är lugna på julafton.” Arvid tog fram ett cigarettpaket och delade ut varsin till både Jörgen och främlingen. Han såg när cigaretten tändes och hur främlingens ögon verkade suga åt sig glöden i sin svarthet, det sände kalla kårar längs hans ryggslut. All hjälp för att rädda Mikaela som erbjöds, skulle han använda, hur obehaglig den än verkade. ”Tack för att du kunde prata med oss”, sa Arvid. ”Lugnt.” De mörka ögonen vändes mot Jörgen och observerade honom en kort stund, nästan som när någon läser en bok, och sedan nickade bara främlingen tyst. Jörgen började bli irriterad på den kusliga stämningen och orkade inte hålla på någon form av etikett längre. ”Vafan vet du om Gamla stan?” frågade han direkt. Arvid såg skrämd ut och gapade dumt, men Jörgen brydde sig inte, inte nu i alla fall. ”Ja”, började främlingen och tog ett nytt bloss av sin cigarett. ”Jag har redan snackat med Arvid om det en gång för längesen, men du har väl rätt att veta också antar jag.” Jörgen satt tyst och kände sig mer och mer otålig. ”Det finns någonting där, någonting som leder dig någon annanstans, i brist på bättre ord, fast ändå inte. Där finns det som du mötte och de väntar bara på uteliggare att plocka. Typ som din tjej.” Jörgen gav Arvid en arg blick, men vännen såg bara oförstående på honom och försökte signalera med ögonen att han inte berättat någonting för främlingen. ”Jag fattar ingenting!” utbrast Jörgen. ”Kan du berätta vad du vet eller inte!?”


Främlingen studerade honom en stund innan han gav ifrån sig ett gnistrande leende som fångade eldens ljus. ”Okej”, sa han med en lägre och knastrigare röst. ”Tänk dig en luftbubbla.” ”En luftbubbla?” ”Mm. Tänk dig den flyta runt under vattnet, en egen liten värld mitt bland vattnets värld, egen och med sina egna mikroskopiska varelser, en del av vattnets värld, fast ändå inte.” Jörgen nickade. ”Ja.” Främlingen fimpade fräsande cigaretten i snön. ”Förr i tiden trodde folk på De grå, varelser som levde i samma värld som oss, fast ändå inte, som en luftbubbla i vattnet. Ibland så kan man komma in i bubblan, som i Gamla stan…” Först avfärdade Jörgen främlingens historia som skitsnack, men insåg snart att det var en lika god förklaring som någonting annat för det sjuka han sett längs mardrömsgatan. ”Men…” började han och gnuggade pannan med sin kalla hand. ”Varför… varför Mikaela?” Främlingen petade lite i elden med sitt finger, tog bort det och höjde blicken långsamt mot Jörgen. Ansiktet ändrade aldrig sitt uttryck, utan hade hela tiden den där lugna och nästan spöklika minen. ”Hur tror du de får barn?”

Jörgen placerade ett fälgkors tillsammans med en spritflaska i Ica-kassen han bar med sig. Arvid stod bakom honom och såg orolig ut. ”Ska du verkligen tillbaka dit?” ”Mm.” ”Du har ju inga vapen.” Jörgen höll upp en tändare och tygbit som han också tryckte ner i den vita påsen. Arvid såg mest skeptisk ut. ”Det här kommer inte gå bra.” ”Jag vet”, mumlade Jörgen. ”Men jag måste försöka.” Arvid suckade och blåste ut en sötsliskig rök ur munnen. Den gamle uteliggaren började vanka fram och tillbaka bredvid bilen Jörgen höll på att bryta sig in i. ”Du hajar att jag inte kan följa med dig va?” Jörgen nickade. ”Det är lugnt.” ”Okej.”


Arvid fortsatte sin stressade gång och stannade bara för att speja mot betongblocken med lägenheter alldeles intill dem. Han verkade orolig att någon skulle se vad de höll på med, men stack ändå inte. ”Vafan”, viskade Arvid fräsande. ”Du kan väl inte tro att du ska kunna kila in i gamla stan och bara hämta Mikaela?” Jörgen ignorerade honom. ”Hör du mig!?” ”Ja.” ”Du kan inte gå dit själv. Inte med ett jävla fälgkors och en molotov.” Jörgen reste sig med ett grymtande läte från sin hukande position och stängde igen bagageluckan. Han såg rakt in i Arvids vidgade pupiller. ”Jag måste.” Arvid suckade, slog hjälplöst ut med armarna och började sedan traska iväg i snöstormen. Rök slingrade sig runt hans ansikte som ett åskmoln. Men den gamle uteliggaren hann bara gå ett par meter innan han stannade upp, tvekade lite och sedan höjde huvudet. ”Lycka till”, mumlade han. ”Tack.” Arvids silhuett var snart försvunnen i julaftonsdimman och lämnade Jörgen ensam kvar vid den gamla bilen. Jörgen virade halsduken tätare om sitt orakade ansikte och kunde känna iskristallerna brytas mot handens varma beröring. Han lyfte upp påsen från snödrivan och började orientera sig bort till den närmaste tunnelbanenedgången. Tågresan tog inte lång tid, inte för Jörgen som passade på att ladda om sina batterier och sova lite. Av någon anledning hade han känt sig trött ända sedan besöket i gamla stan. Det hade känts som att någon hällt i honom sömnmedel mot hans vilja och svept in hela Stockholm i en dimma. Husen, gatorna och lamporna såg så overkliga ut, som när man tittade på dem genom ett bilfönster. Tåget gnisslade till och Jörgen såg med sömndruckna ögon på gamla stans halvtomma station. De flesta var väl hemma med sina familjer och myste vid levande ljus eller en glittrande gran. Själv hasade han sig ut på den öppna stationen och drog rocken tätare om kroppen. Påsen höll han i ett stadigt grepp när han gick ner genom den underjordiska gången som ledde till gamla stan och mörkret som doldes i dess stenhjärta. Jörgen virade halsduken tätare om munnen då de automatiska dörrarna särade på sig och visade de gamla husen hotfullt uppradade framför honom. Han försökte hela tiden att inte tänka på det sjuka han sett under den huvklädda varelsens halsduk, men det var svårt. Ingen mun, den hade ingen mun.


Han skakade på huvudet, flåsade ut ett stort moln av rök och satte sedan av genom de slingrande gränderna, likt en nervimpuls i den gamla stadens mekaniska leder. Vart han än tittade verkade svarta ögon följa honom från fönstren ovanför, eller alldeles i utkanterna av synfältet. Jörgen visste inte hur länge han irrade runt bland de halvt bekanta gångarna som utgjorde gamla stan, säkert mer än en timme, innan han stannade upp. Framför honom låg Mikaelas andra vante fastfrusen på samma plats som han funnit den andra, vid det grumliga fönstret och den skumma lyktstolpen. Hela atmosfären var annorlunda här. Långt borta från de välbekanta fyllevrålen och den sedan länge stängda julmarknaden. Här rådde tystnaden och med den grumligheten som fick honom att bara vilja lägga sig ner och somna i närmaste snödriva. Nej, du måste hitta henne. Trots att hjärnan skrek att han bara skulle vända sig om och gå iväg, krävde någonting annat inom honom att fortsätta fram genom den kusligt dimmiga gränden, djupare in i mörkret han bara skymtat tidigare. Som en fisk pressade han sig in genom luftbubblan och började försiktigt gå upp för den osymmetriska gränden. Ljuset från de mycket gamla lampposterna lyste inte lika starkt som de borde göra, utan gav bara ifrån sig impotenta ljusstrålar som knappt räckte ner till kullerstenarna nedanför. Hela gränden var fylld med onormalt mörka partier av utsträckta skuggor, hotfullt ruvande i utkanten av gatan. Jörgen försökte hålla sig så mycket i mitten av gränden han kunde, så långt från de utsträckta skuggorna det gick. Blicken sökte hela tiden frenetiskt fram och tillbaka mellan varje skrymsle och vrå. Men den här delen av gamla stan låg tyst, tyst och död. Stegen blev långsammare och trögare ju djupare in i den mörka stadsdelen han färdades. Inga människor hade synts till på evigheter nu. Hur länge hade han egentligen vandrat? Jörgen gick huttrande in längs en ny sidogränd, där väggarna sträckte sig än högre upp än tidigare, det såg ut som att de räckte upp till himmelen. Det ruttnade teglet var så söndermultnat att det var ett mirakel att väggarna överhuvudtaget stod upp. Det luktade blött, trots frosten. Han stannade upp. Handen greppade hårdare om den vita kassen och ögonen smalnade. Djupt där inne i mörkret rörde sig någonting. Det såg nästan ut som svarta maskar som slingrade sig i skuggorna. Tändaren lyftes upp och tändes. En myriad av svarta ögon reflekterade den flammande lågan framför honom. Det såg ut som att de sög åt sig eldens lilla livskraft och ganska snart slocknade den för att lämna mörkret kvar. Fan också.


Jörgen darrade på handen när han lyfte upp fälgkorset och placerade den mellan armbågen och kroppen. Den ena handen höll hotfullt upp spritflaskan med en tygbit fastknuten runt toppen och den andra tändaren. ”Mikaela!” vrålade han. Först var det bara tyst. Sedan började huvklädda figurer långsamt materialiseras ur skuggorna, alla med de stora svarta ögonen och halsdukar eller tygbitar där deras underkäkar borde vara. Som en myllrande flock med djur närmade de sig långsamt, likt dimma över kullerstenarna. Jörgen tog några steg bakåt och höll hotfullt upp tändaren med spritflaskan. ”Håll er borta!” tjöt han. ”Mikaela!” Sjuka väsande läten kom från den huvklädda samlingen och deras skuggade ansikten. Deras ögon sög åt sig de gamla lampornas veka sken och lös upp som hundratals små brinnande ljus. De tittade gnistrande mot honom. ”Mikaela!” Några av de svarta ögonen skingrade sig långsamt ifrån varandra och släppte fram någonting genom de dimmiga skuggorna. Med tjockt hår fallande i tovor runt ansiktet, ett vackert men smutsigt litet ansikte och en påpälsad kropp, gled hon fram mellan dem. Huden såg frusen ut, men ansiktet visade ingenting av detta. ”Min Mikaela...” viskade han. Försiktigt förde hon sin hand mot hans orakade ansikte och smekte bort iskristallerna som fastnat mellan skäggstubbarna. Hennes ögon var stora och grumliga, knappt levande. ”Min Mikaela…” Hon böjde på huvudet och inspekterade hans ansikte. ”Jag… jag minns dig.” Jörgen såg upp på de huvklädda varelserna igen, men de stod bara där och stirrade på honom med sina reflekterande ögon. Ingen av dem rörde sig, utan vakade bara, som hungriga vargar i mörkret. ”Kom”, väste han. ”Vi måste ut härifrån.” ”Ut?” ”Ja, tillbaka hem.” Mikaela såg förbi honom, mot gränden han precis gått ner genom, djupt in i dimman. ”Hem.” Hon slog ner blicken. ”Jag… kan inte minnas något hem.” ”Men…” började han, men rösten dog snart. Han visste inte vad han skulle säga. ”Jag minns nästan ingenting…”


Jörgen höll fortfarande hotfullt spritflaskan mot varelserna runtomkring dem, men de stod fortfarande och bara ruvade. Han började känna svetten sippra fram över hela kroppen och hur tankarna blev allt mer dimmiga. Det var svårt att fokusera vid någonting på den här platsen. ”V-vad, vad hände?” Mikaelas panna rynkades. ”Jag vet inte… Någonting fick mig att följa djupare in i gamla stan, sedan… sedan kom dimman och allt blev mer och mer otydligt. Men snart var jag inte ensam längre. Mina nya vänner håller mig sällskap. De låter mig stanna här, tillsammans med dem.” Hennes ansikte hade börjat tindra onaturligt. ”Mikaela?” ”Mm?” Hon började snirkla sig runt honom, hela tiden med händerna nyfiket smekande över hans darrande kropp. ”När jag försöker minnas hem… då ser jag bara en sak framför mig.” Han vågade nästan inte fråga. ”Vad?” Mikaela var alldeles intill honom och han kunde känna hennes frusna kind bredvid örat. ”Dig.” Tunga andetag. ”Ingenting annat än dig.” Jörgen var tyst. ”Det finns ingenting utanför de här gränderna”, fortsatte hon. ”Kan du minnas vägen ut?” Jörgen tittade bakåt och såg en dimmig gränd, nästan precis likadan som den framför honom, delvis dold bakom snöfallet och de mörka huvorna. Han försökte minnas, men kunde inte. Han visste knappt hur han hade lyckats ta sig ända hit. ”Snälla”, viskade Mikaela. ”Stanna här med mig. Här har vi ett hem.” Jörgen tvekade, men bara för en sekund. Utan Mikaela fanns det ingenting kvar för honom där utanför. Han hade ett hem och det var hon. Långsamt lät han handen med spritflaskan falla till sidan. Mikaela vred sig framför honom igen och log med sina stora ögon. De såg nästan svarta ut nu, förvridna av vinterns kyla och liknade de huvklädda varelserna litegrann. Han kände hur hon slingrade sina armar om honom och spred sin köld mellan deras hudar. Ändå värmdes hans inre upp. Runtomkring dem rörde sig de mörka figurerna allt närmare och dimman blev tätare. Snart såg deras mörka silhuetter inte mer annorlunda ut än de huvklädda varelserna runt dem. Snart skulle dimman uppsluka dem helt och bara lämna ett grått avtryck där de tidigare stått, förevigt inslingrade i varandras armar.


Livlös