Konsten måste beröra! är ytterligare ett tecken på hans dubbeltydighet. Den är väldigt estetiskt tilltalande och passar perfekt in i sammanhanget men så börjar man att undra…. varför är den tom eller… är den tom? För att i tomheten ser man kontorsväxter och loggor av stora internationella företag och plötsligt växer tomheten till ett subversivt frågetecken.
Att göra bra konst handlar alltid om mod, mod att våga bejaka sina drivkrafter mod att ge ångesten eller kärleken ett ansikte mod att helt enkelt våga visa upp sin själ. Poesin har av hävd varit centrallyrisk, dvs. den handlar om vårt personliga förhållande till livet och döden. För mig fungerar poesi och konst på samma sätt och jag upplever Joakim Allgulander som en sann centrallyriker. Med det menar jag att han har den inre drivkraften och viljan som krävs för att bearbeta och gestalta den existentiella problematiken i sin konst.
Det finns ett ödesmättat och lite dystopiskt tonfall i hans konst i målningen Dark-scape anar man syndafloden och i Blinded förstår man att det inte är solen som bländar. I målningen Little green man ser jag en grön kryptonitfylld Jesusgestalt som får mig att tänka på Andres Serranos Piss Christ.
Själv har jag alltid varit fascinerats av motsatserna i konsten hat och kärlek, humor och allvar och detta finns i Joakims konst, han kan smeka med ena handen och slå med den andra. En balansakt som skapar en form av osäkerhet som är en bra grogrund för att släppa garden och ge sig hän åt upplevelsen.
Joakim Allgulander är en realistisk observatör av mänskligt beteende och någonstans finns det alltid en gnutta hopp i hans verk. Det är inte lätt att vara konstnär i dag man måste bestämma sig, vara modig och inte låta sig förledas bort från sin övertygelse. Joakim Allgulander har bestämt sig han är en konstnär.
Trots den existentiella problematiken finns det alltid plats för ett befriande ”smil” i Joakim Allgulanders konst. Jag tror att det är just Joakims humor och hans dialektiska förhållningssätt till konsten som gör det möjligt för honom att skapa alla dessa poetiska dekonstruktioner som alltid sätter ett djupt avtryck hos betraktaren.
Avslutningsvis vill jag bara hålla med Joakim i ett av hans senare neonkonstverk LIFE BEFORE DEATH. GÖRAN GREEN Malmö den 7/5 2013
”Trust me” är två ord som förekommer i flera av hans skulpturer bl.a. står det på hans stora verk Katapult, en enorm skapelse i polerad lättmetall där en människa kan bli utskjuten genom en helgongloria av neon och på skulpturen Trust Me där de två orden lyses upp med 900 grader varm glödtråd. Det finns något motsägelsefullt i konstverken och i orden Trust Me. Man vågar inte riktigt lita på honom för att även det tillsynes ofarliga laddas med något mystiskt och farligt. För att förmedla sina budskap arbetar han med många olika tekniker och material. Hans enorma tomma pratbubbla i neon som hänger över rulltrapporna i ett stort kontorskomplex i Stockholm
9