Safir
Safir är inte bara blå, safir är blått. I alla fall i våra tankar. I verkligheten kan safir förekomma i alla möjliga färger, men just den blå safiren har en anrik historia. Redan i antikens Grekland och Rom bar mäktiga män och kvinnor blå safirer som skyddsamuletter, och under medeltiden var det höga präster som bar dem som symbol för himlen. Även vanliga människor ansåg att stenen förde med sig himmelsk välsignelse och hade kraften av sluta fred mellan fiender. När traditionen av förlovning för första gången blev formell för omkring 800 år sedan, rådde en tro att safirer skiftade färg om de bars av en oärlig person. När det några sekel senare blev det populärt hos bättre bemedlade att ge kvinnan en ring med ädelsten som symbol för ett livslångt förbund, var blå safir ett självklart val för många – en sten som symboliserade tillit, sanning och romantik. Det är först genom De Beers marknadsföringskampanjer på 1900-talet som diamanten trängt undan blå safir och andra ädelstenar i våra förlovnings- och vigselringar, och blivit norm. Blå safir är det bästa valet för en förlovnings- eller vigselring bland de blå färgstenarna på grund av sin hållbarhet. I vissa situationer kan safiren till och med vara mer hållbar än diamant; diamanten är visserligen mer motståndskraftig mot repor och nötning, men kan splittras om den utsätts för stötar, till exempel ett fall i golvet, på grund av en egenskap som kallas spaltbarhet. Denna egenskap är safiren förskonad från. Sri Lanka – Safirernas ö – fortsätter, efter flera tusen år av brytning och med de flesta av världens största safirer bland meriterna, att sätta standarden för blå safirer. Här hittas såväl himmelsblå som blåklintsblå och djupblå stenar. De allra flesta hettar man upp för att förbättra färgen och få bort dimmighet. De andra klassiska fyndorterna, Kashmir, Burma och Thailand, har minskat i betydelse. Gruvorna i Kashmir är utbrutna och nämns mest i auktionshusens rekordlistor, och från Burma kommer bara en liten andel av världens nya safirer. Istället är det nya afrikanska fyndorter som står i strålkastarljuset. De senaste åren har man funnit vackra blå safirer i Tanzania, Malawi och Madagaskar, och från Nigeria kommer obehandlade, midnattsblå stenar. Trots nya fyndigheter har blå safirer blivit exklusivare det senaste decenniet, och konkurrensen om stenarna tillsammans med priset har ökat kraftigt. Inte minst har de ljusare blå safirerna börjat uppmärksammas. En ljusare färg släpper igenom mer ljus, och får dem att gnistra betydligt kraftigare än de mörkblå.
Turmaliner
Turmalin
Turmalin är regnbågsstenen, en ädelsten som påträffats i snart sagt alla regnbågens nyanser, till och med som kristaller med flera färger samtidigt. Men en av de ovanligaste färgerna är blå. Blå turmalin kallas för indigolit. Färgmässigt är blå turmaliner motsatsen till blå spineller: medan blå spineller lätt drar åt violett så drar blå turmaliner bara åt grönt. Men precis som spineller blir de lätt för mörka, ett problem som blir vanligare ju blåare indigoliterna är. För att hitta de allra vackraste och klaraste färgerna bör man därför rikta in sig på det turkosa färgspektrat. Brasilien är det klassiska landet för indigoliter, men många av de finaste indigoliterna hittas idag i Afghanistan. Till skillnad från indigoliter från Brasilien, Mocambique och Nigeria så är de afghanska ofta vackert klara i färgen och lider inte alls av samma problem med mörkheten. Precis som hos spinell finns ett anmärkningsvärt specialfall. Det stavas paraibaturmalin och är en av världens absolut värdefullaste ädelstenar, med priser som kan närma sig en kvarts miljon kronor per carat. Den karakteristiska, elektriskt turkosblå färgen uppkommer genom föroreningar av koppar.
Spinell
Spinellen är mest känd för en röd färg som kan överskugga till och med rubiner. Men spineller kan också vara blå, och har då en mycket speciell karaktär. Blå spineller går nästan uteslutande i stålblått; inte sällan mer grå än blå. Det är så karaktäristiskt att blå spinell skulle kunna kallas den stålblå ädelstenen. Sri Lanka har traditionellt varit den viktigaste fyndplatsen, men många stenar hittas numera i Tanzanias ädelstensrika flodgrus, liksom i Luc yen-distriktet i Vietnam. Drar de blå spinellerna åt något annat håll än gråblått så är det nästan alltid mot violett. Det största problemet man möter i jakten på en vacker gråblå eller blåviolett spinell, är att de ofta är för mörka – inte sällan går färgen mot svart när storleken ökar. Att finna exemplar med lagom ljus ton är således en utmaning, men belöningen är god – lystern hos fina blå spineller är underbart krispig. Ibland spelar naturen oss ett spratt. I mycket sällsynta fall hittas på Sri Lanka blå spineller som går på tvärs mot normerna. De är lysande safirblå och kallas koboltspineller. De otroliga blå färg kommer av grundämnet kobolt. De flesta koboltspineller hinner inte nå juvelhandeln innan de köps upp av samlare.
TID&SMYCKEN 4/14
Hänge med svarta diamanter och akvamarin. Atelier Ajour.
Akvamarin
Få namn i ädelstensvärlden är lika målande som ”akvamarin”. Det betyder ”havsvatten”, och alla stenens färger kan beskrivas med ord från vattenriket: isblått, havsblått med ett stick av grönt, lagunblått hos riktigt värdefulla exemplar. Den gröna nyansen, som ofta finns där från början, försvinner vid upphettning så de flesta rent blå akvamariner är värmebehandlade. Men det blir allt vanligare att behålla akvamarinerna och deras gröna ton orörda. Ett tips är att leka med just detta gröna stick vid formgivningen av ett smycke. ...forts/ 73