Malleolarfrakturer När jag 1970 gjorde min kirurgassistent-tjänstgöring vid ett mindre sjukhus i Sverige var behandlingen av fotledsfrakturer mycket enkel. Samtliga frakturer reponerades slutet och fixerades i 6 veckor med gipsskena. Patienten återkom för avgips och kontroll. Om fotleden då kändes stabil fick patienten belasta efter förmåga.
O
m fotleden kändes instabil fick han/hon en ny gipsskena i ytterligare 4-6 v. Ev kunde detta förlängas ytterligare efter nästa besök. Hur det hela sedan slutade fick man ingen säker uppfattning om då assistent-tjänstgöringen endast varade i 3 månader. Detta sätt att behandla fotledsfrakturer var vid den tiden rutin i stora delar av Sverige. Man skall då komma ihåg att frakturer behandlades av allmänkirurger som inte sällan såg frakturerna som ”ett störande moment”. För min egen del var det bl a behandlingen av fotledsfrakturer i Uppsala som gjorde ett av de starkaste intrycken, då jag 1975 började min ortopediska bana här. Det fanns ett tänkande och behandlingsprinciper som dittills var mig okända. Jag kunde också tidigt se att patienterna kom igång snabbare och snabbt fick en bra funktion jämfört med mina tidigare erfarenheter. Det sätt vi idag behandlar fotledsfrakturer på skiljer sig i hög grad från dessa mina första erfarenheter. Idag behandlas endast ett mindre antal frakturer icke operativt. Ibland väcks tanken om hur det gick för de som fick den ovan beskrivna behandlingen. Så väldigt många ”fotledskatastrofer” kan jag inte säga att jag upplevt. Man får ett intryck av att fotleden emellanåt är en ”stryktålig” led. Vägen fram till dagens behandlingsprinciper har emellanåt inneburit stridigheter mellan olika centra i Sverige. Vi som var med på 1980-90-talen minns väl striden mellan Uppsala och Lund om Uppsalamodellen med absolut stabilitet med plattor och skruvar enligt AO och Lundamodellen (Cedell) med en adaptiv osteosyntes i de enklare fallen med cerclage, Wiberg-märla och Palmerstift.
46 Ortopediskt Magasin 1/2015
Av Per Berg mönster och en målsättning att så långt som möjligt återställa anatomin efter skador. Endast måttliga felställningar accepteras för icke operativ behandling hos aktiva individer. Jag skall i denna framställning beskriva den algoritm som jag följt en längre tid och fortsatt följer. Anatomi
Bild 1. Osteosyntes med platta och skruvar enligt Uppsalamodellen (AO).
Talus hålls i fotleden på plats av distala tibia och fibula, syndesmosen och membrana interossea, de laterala och mediala ligamenten.
Bild 2. Cedellmetoden med cerclage, Palmerstift och Wibergmärla.
Debattnivån var emellanåt ganska högljudd och vid vår frakturkurs i Uppsala fick vi avsätta allt mer tid för fotledsföreläsningen för att hinna med denna ”strid” mellan södra och mellersta Sverige. Idag finns fortsatt en del traditionsbundna skillnader, men i huvudsak finns en relativt god samstämmighet om behandlingsprinciperna. Det sätt vi idag behandlar fotledsfrakturer på baseras på bättre kunskaper om skade-
Bild 3. Syndesmos och laterala fotledsligament. Ovan schematisk bild. Nedan dissektionsbilder av antero- och posterolaterala strukturer.(foto Ulf Lindsjö)
Talus form varierar något men vanligen är talus bredare framtill. Den laterala ytan är kon-