Fig. 1: Bilateral PEVA hos nyfödd pojke före behandling. Se även fig. 9.
Primär behandling av PEVA Pes Equino Varus Adductus Congenita Idiopatisk klumpfot, Pes Equino Varus Adductus Congenita = PEVA (fig.1), har en incidens på 1 – 2/1000 födda i Europa. Om en förälder eller ett syskon har PEVA är risken 1/35.
Parallellt med den kirurgiska behandlingen har utvecklingen av andra behandlingsmetoder pågått. Att den inledande behandlingen ska vara icke-operativ har man varit överens om, men sedan har åsikterna gått isär.
Historik Man har funnit avbildningar av PEVA på 5 000 år gamla egyptiska gravmålningar. Behandling förekom i Indien för 3 000 år sedan. Hippokrates (ca 460-377 f. Kr.) gav oss den första skriftliga behandlingsbeskrivningen, som tyvärr glömdes bort av efterföljande generationer.
På 1970-talet utvecklade Bensahel den franska metoden med sjukgymnastisk behandling 5 dagar/vecka och bandagering mellan behandlingarna för att bibehålla korrektionen. Köpenhamnsmetoden bygger på samma principer, men man använde modellerbara skenor för att bibehålla korrektionen.
Efter att Lister 1867 introducerat aseptisk teknik i operationssalarna och narkostekniken utvecklats, tog den operativa behandlingen fart.
1930 publicerade Kite sin metod med upprepade redressioner och seriegipsning. Han hävdade att man ska korrigera en komponent i taget, först adductusställ-
6
ningen, sedan varusställningen och sist equinusfelställningen. Han applicerade mothållet över calcaneo-cuboideumleden vid korrektionen av varus- och adductusställningen (fig.2). Efter gipsbehandlingen krävdes dock en hel del operationer för att korrigera kvarstående felställningar. Kites metod fick stort genomslag i läroböcker och facklitteratur under resten av 1900-talet och ända in på 2000-talet. Ponseti-metoden På 1940-talet utvecklade Ponseti sin metod som också bygger på upprepade redressioner och seriegipsningar, men med den skillnaden att han applicerade mothållet på caput tali och abducerade framfoten (fig. 3 o 4). Han betonade att alla komponenterna FOTKIRURGISK TIDSKRIFT 1/12