22
Nr 11 2017
Krönika
En egendomlig livets dramaturgi Välkommen till våra konserter och gudstjänster i december! Lördag 2/12 Kl. 18.00
Helgmålsbön i Bodsjö kyrka
Söndag 3/12 Kl. 11.00 Adventsgudstjänst, Bräcke kyrka. Bräcke kyrkokör medverkar. Centerkvinnorna serverar kyrkkaffe. Kl. 11.00 Adventsgudstjänst, Sundsjö kyrka. Revsund-Sundsjö sångkör medverkar. Kl. 15.00 Adventsgudstjänst, Nyhems kyrka. Nyhemskören medverkar. Kyrkkaffe serveras. Lördag 9/12 Kl. 14.00
Andakt med julkrubba i Revsunds kyrka. Barnkören medverkar. Glögg och pepparkakor serveras.
Söndag 10/12 Kl. 11.00 Gudstjänst på Erskes Kl. 15.00 Hälsinge-Jul. Julkonsert i Revsunds kyrka. Se Bräcke-Revsunds pastorats hemsida för mer information. Söndag 17/12 Kl. 11.00 Gudstjänst, Gällö pastorsexpedition Kl. 18.00 Körernas julkonsert. Bräcke kyrka. Bräcke kyrkokör med gäster. Julafton Kl. 23.00 Kl. 23.00
Sång i julenatt, Sundsjö kyrka. Revsund-Sundsjö sångkör. Julnattsgudstjänst, Bräcke kyrka. Bräcke kyrkokör.
Juldagen Kl. 08.00 Kl. 08.00
Julotta, Hunge kapell. Julotta, Nyhems kyrka.
Annandagen Kl. 15.00 Julens sånger, Gällö, pastorsexpeditionen. Nyårsafton Kl. 16.00
Nyårsbön, Nyhems kyrka.
I
min värld fungerar livet som en film. Eller ja, livet behöver göra det. För att orka med vardagens utmaningar, toppar och dalar gör det absolut ingenting om man föreställer sig själv som hjälten eller protagonisten i en dramaturgisk berg- och dalbana som egentligen aldrig har ett färdigt manus, och visst, ibland är det även rent av nödvändigt att referera till sig själv som rötägget tillika antagonisten. Vi har alla händelser som kan placeras i det som i filmvärlden brukar kallas för den dramaturgiska kurvan. Det som kallas för ansats är det som sätter tonen för filmen. Ansatsen är ofta dramatisk, och hur många födslar är väl inte det? I ansatsen till mitt liv föll jag ut (eller ja, mamma var så desperat att hon käkade laxermedel och hoppade hopprep) under en midsommarafton i mitten av åttiotalet. Sommarsolen var stekande het och barnmorskor och sjukhuspersonal firade genom att erbjuda min arma mor sill och potatis i den trettigradiga värmen. Traditioner är till för att hållas, antar jag. I filmen och livet presenteras och fortlöper sedan konflikten, som också ger mening åt dem båda. Vi får såklart lära känna huvudrollsinnehavarna och vissa kommer att finnas där för återstoden av speltiden; andra faller bort under livets och filmens gång. Vi finner människor som till synes verkar lika ondsinta som de fiktiva antagonisterna, men till livet hör också att lära sig att förstå och acceptera, för att kunna förstå. Och för allt i världen, det gäller inte per automatik #metoo. Där verkar många av antagonisterna faktiskt vara lika ruttna som de framställs. Hur som helst. Jag har börjat inse att jag nog är huvudrollsinnehavaren i min egen kärlekskomedi, med en konflikt som, likt för många andra, har handlat om en rädsla för ensamhet och en strävan efter kärlek. Efter den dramaturgiska uppförsbacken med knegande i Årjäng, då navelsträngen till mina föräldrar och min hemort abrupt klipptes, och med ett träningsmontage (a la Rocky Balboa) i Växjö, där studier och sparsmakat leverne stod på menyn, hamnade jag vips i Strömsund i Jämtland. Och det var här som jag gjorde upp med ensamheten, med hjälp av mitt livs kärlek, mina barn, och några av de som kom att bli mina absolut bästa vänner i livet. Vänner kan jag inte ta med mig hem, men fyra underbara karaktärer – min familj – är med på resan som nu bär mot mina hemtrakter i de värmländska skogarna. Livet bjuder nu på nya utmaningar och med pennan i hand sluter jag en cirkel och bockar av mitt dramaturgiska Mount Everest och blickar ut mot öppna, fräscha vidder. Jag vill, helt okonventionellt, ägna en avslutande del i denna sista av mina krönikor för att tacka alla härliga människor som jag lärt känna i Strömsund och som faktiskt, även om de själva inte insett det, varit hjältarna i min film. Tack till alla kollegor. Tack för alla lyckliga, såväl som olyckliga, stunder. Tack för skratten, kaffet, tårarna, insikterna, värmen, kylan, pengarna, minnena. Tack till läsarna. Tack till idioterna. Tack för musiken. Tack för alla ögonblick som sitter förevigade under mina ögonlock och närmast hjärtat. Kanske ses vi, och om inte annat, ha det JONATHAN LINDSTRÖM bäst!