Nordeuropeisk energikarta

nordeuropeisk

ENERGIKARTA Stefan Grรถnkvist medfรถrfattare:

Maria Stenkvist Hanna Paradis

Vร GVAL ENERGI

PROJEKTET VÄGVAL ENERGI Vi måste fatta ett antal beslut om hur vi ska klara framtidens energiförsörjning och samtidigt minska utsläppen av växthusgaser. För att nå konkreta resultat måste viktiga aktörer i samhället – näringsliv, forskare och politiker – arbeta tillsammans, med en gemensam kunskapsbas och en gemensam handlingsplan.

Vägval energi samlar deltagare från näringsliv, akademi och politik i fyra arbetsgrupper. Målet är att ta fram strategier för Sveriges energisystem, som ska fungera som beslutsunderlag till politiker inom energiområdet.

Den här rapporten ingår i en serie studier som publiceras under hösten 2008 och våren 2009. Vägval energi arrangerar dessutom seminarier och konferenser och kommer att leverera tre panelrapporter. Projektet avslutas hösten 2009 med en slutrapport.

Vägval energi drivs av Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien och stöds ekonomiskt av Energimyndigheten, Formas, Svensk Energi, Ångpanneföreningens forskningsstiftelse samt Svenskt Näringsliv.

Läs mer på projektets webbplats: www.iva.se/energi

© STEFAN GRÖNKVIST, MARIA STENKVIST, HANNA PARADIS OCH IVA 2008 Projektledare STAFFAN ERIKSSON Textredigering HENRIK LUNDSTRÖM Grafisk formgivning och figurer AIRI ILISTE Omslag AIRI ILISTE Tryck GLOBALT FÖRETAGSTRYCK AB ISBN: 978-91-7082-781-5 IVA-M 396

INNEHÅLL

1. Sammanfattning

3

2. Energianvändning i Nordeuropa

4

3. Energinäten breder ut sig över Nordeuropa

6

4. Produktion och handel med primärenergi

17

5. Regionens framtida energikarta

23

Referenser

25

Rapportens huvudförfattare är Stefan Grönkvist. Medförfattare är Maria Stenkvist och Hanna Paradis. Samtliga är verksamma som konsulter inom ÅF. STEFAN GRÖNKVIST arbetar med uppdrag som berör nationella och internationella energisystemfrågor. Stefan Grönkvist är utbildad civilingenjör och teknologie doktor. Han disputerade vid KTH 2005 med en avhandling inom energisystemanalys och klimatpolitik.

MARIA STENKVIST är civilingenjör och arbetar med strategiska utredningar åt i huvudsak departement och myndigheter med fokus på klimat-, styrmedels- och elmarknadsfrågor.

HANNA PARADIS är civilingenjör i energisystem och arbetar med utredningar åt myndigheter och företag med fokus på förnybara energialternativ, bränslen och GIS-analyser.

1.

Sammanfattning O

lja, kol och naturgas dominerar energianvändningen i Nordeuropa, liksom i världen i stort. Energimixen varierar dock mellan regionens länder. Exempelvis används en stor andel biomassa och avfall i Finland och Lettland, i Norge och Sverige nyttjas en hög andel vattenkraft medan Polen har en mycket hög andel kol i sin energimix. Energianvändningen per person i Nordeuropa är mer än dubbelt så hög jämfört med genomsnittet globalt – men lägre än genomsnittet inom OECD. I Nordeuropa finns tre separata infrastrukturer för energiöverföring: naturgas, elektricitet och fjärrvärme. Expansionen av naturgasnätet har varit kraftig sedan 1970. Gasledningar täcker i dag stora delar av Europa och nya ledningar planeras. Också elnäten och överföringskapaciteten har vuxit. Elektricitet började överföras mellan de nordiska länderna under 1960-talet. Numera är Nordeuropas länder sammanbundna med ett flertal större elkablar. Även näten för fjärrvärme har vuxit, men dessa system är separata för enskilda städer.

De senaste åren har regionens nettoimport av olja stigit, eftersom Norges oljeproduktion minskat sedan början av 2000-talet. Å andra sidan blev Nordeuropas länder under 2007 för första gången nettoexportör av naturgas.

I takt med att energisystemen breder ut sig har handeln med energi ökat – både inom regionen och med övriga Europa och resten av världen.

Flera nya energiprojekt planeras i Nordeuropa, det gäller dels utökad kapacitet i oljeraffinaderier dels nya ledningar för naturgas och el. Den energimässiga integrationen i regionen förväntas därför att öka ytterligare.

På sikt kommer klimatpolitik att få en allt större betydelse, både för regionens användning av primärenergi och för utseendet på regionens framtida energikarta.

IVA 2008

3

4

2.

Energianvändning i Nordeuropa

Tidsperioden från 1970 och framåt är intressant eftersom den inrymmer flera händelser som har haft stor betydelse för energianvändningen i världen, framför allt de två oljekriserna 1973–74 och 1979 samt Sovjetunionens sammanbrott 1991. Andra viktiga faktorer som påverkar utvecklingen är klimatöverenskommelserna, och de styrmedel som har blivit följden av dessa, samt ett allt högre pris på olja. Energisystemens infrastruktur är dock komplex, stor och investeringstung, vilket gör att förändringar av energisystemen tar lång tid.

Energianvändningen i Nordeuropa Hur ser då energianvändningen i de studerade länderna ut i jämförelse med världen i övrigt? Det finns många svar på den frågan och det beror naturligtvis på vilka faktorer som studeras. I jämförelse med världen i övrigt så är den genomsnittliga energitillförseln per capita drygt dubbelt så hög, 45,5 MWh jämfört med 20,7 MWh för år 2005 [10]. Däremot är energitillförseln i den nordeuropeiska regionen lägre än inom OECD-länderna totalt, där snittet ligger på 55,1 MWh per capita och år.

Hög andel biomassa i Skandinavien – hög andel kol i Polen

Energimarknaden i Europa blir alltmer sammanflätad, både vad gäller infrastruktur och handelsutbyte. Rapporten beskriver utvecklingen i Nordeuropa från 1970. I det här inledande avsnittet presenteras en översikt av Nordeuropas energitillförsel.

S

yftet med informationsmaterialet är att för ett antal nordeuropeiska länder beskriva utvecklingen för de mest betydelsefulla energislagen och infrastrukturen för dessa från 1970-talet och framåt. Vi beskriver energisystemen från ett perspektiv där den nordeuropeiska regionen så långt det går betraktas som en helhet. En allt mer långtgående sammanlänkning av energisystemens infrastruktur i regionen gör också att ett sådant betraktelsesätt blir mer och mer relevant. Trots det är det långt kvar innan de olika länderna har spelat ut sin roll när det gäller den nordeuropeiska regionens energisystem.

Sammansättningen av den totala energitillförseln skiljer sig markant åt mellan de olika länderna. Utmärkande är bland annat stor användning av biomassa och avfall i Danmark, Finland, Lettland och Sverige, hög andel vattenkraft i Norge och Sverige, mycket hög andel kol i Polen, hög andel oljeskiffer i Estland samt hög andel kärnkraft i Sverige och Litauen. Som helhet motsvarar regionens sammansättning av tillförd primärenergi dock på många sätt OECDländerna eller världen som helhet, vilket framgår av figur 1.

Nordeuropas länder De länder som ingår i den här rapporten är Danmark, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Sverige och Tyskland. Dessa länder kallas här den nordeuropeiska regionen.

IVA 2008

Total tillförsel av primärenergi år 2005… …till de nordeuropeiska länderna

6 920 TWh övrigt 0,5 % vattenkraft 4 % kärnkraft 12 %

…till OECD-länderna

biomassa och avfall 7%

64 593 TWh

olja och oljeprodukter 33(32,5)% naturgas 19 %

övrigt 1 % vattenkraft 2 %

kol 25 %

kärnkraft 11 % biomassa och avfall 4%

…till världen

132 976 TWh

naturgas 22 %

övrigt 1 % vattenkraft 2 %

olja och oljeprodukter 40 % kol 20 %

kärnkraft 6 % biomassa och avfall 10 %

naturgas 21 %

olja och oljeprodukter 35 % kol 25 %

Figur 1. NOTERA: I enlighet med IEAs standard är mängden primärenergi från vattenkraft densamma som producerad mängd elektricitet i vattenkraftverk. Primärenergin från kärnkraft räknas som mängden producerad värme i kärnkraftverk innan omvandling till elektricitet. Kärnkraft antas ha en genomsnittlig elverkningsgrad på 33 procent. Källa: IEA.

Primär och sekundär energi Energislag i oförädlad form benämns ibland primärenergi. Exempel på primärenergi är råolja, kol och naturgas.

Primärenergi omvandlas ofta till mer

användbara energiformer, exempelvis el, bensin och fjärrvärme (sekundär energi).

IVA 2008

5

6

3.

Energinäten breder ut sig över Nordeuropa I det här avsnittet beskrivs hur tre infrastrukturer i den nordeuropeiska regionen har vuxit fram – transmissionsnätet för elektricitet, transmissionsnätet för naturgas och fjärrvärmenäten. El- och naturgasledningar är numera förgrenade i sammanhängande nät över en stor del av Nordeuropa. Fjärrvärmesystem är däremot uppbyggda för varje enskild stad.

Elektricitet

E

l började överföras mellan de nordiska länderna redan i början av 1960-talet.

Drivkraften har varit att genom elhandel utnyttja olikheter i de nordiska ländernas produktionssystem. På så vis blir det möjligt att hantera variationer i efterfrågan på el – under dygnet, under året och mellan

åren. 1963 startades Nordel, den organisation som fortfarande arbetar för att utveckla elsamarbetet i Norden. Ledningar mellan länderna har byggts ut successivt sedan dess, vilket framgår av figur 2.

1975 hade Sverige elförbindelser med Norge, Finland och Danmark. Från 1975 och fram till i dag har den totala överföringskapaciteten mellan Sverige och dessa länder ökat med omkring 4 000 MW. (Det kan jämföras med effekten hos landets två största kärnkraftsreaktorer, Oskarshamn 3 och Forsmark 3, som 2008 var cirka 1 200 MW vardera). Kapacitetsökningen har åstadkommits bland annat tack vare en ny sjökabel till Finland, FerroScan, samt ett flertal ledningar över gränsen till Norge. Numera har Sverige även förbindelser med Tyskland och Polen. En överföringsledning mellan Sverige och Tyskland togs i drift 1995 och fem år senare en kabel mellan Sverige och Polen.

Norge hade 1975 förbindelser med Sverige, Ryssland och Finland. Året efter togs en ny förbindelse mellan Jylland och Norge i drift. Sedan 2008 kan Norge även handla el med Nederländerna, via den nya sjökabeln Nordned.

Danmark har sedan 1975 haft förbindelser med Sverige och Tyskland. Kapaciteten mellan Tyskland och Jylland har byggts ut med drygt 1 500 MW. 1995 kopplades även Själland samman med Tyskland.

Finland har under hela perioden varit beroende av import från Ryssland. Fram till 1979 bestod överföringsförbindelserna endast av några lokala 110 och 25 kV-ledningar, men 1979 byggdes en 400 kV-ledning mellan södra Finland och Ryssland som ökade Finlands importkapacitet. I dag uppgår kapaciteten till 1 400 MW. År 2006 sammankopplades Finland med Estland genom en ny kabel över Finska viken.

Transport av energi Sättet att transportera olika energibärare varierar. Det beror på energibärarens fysiska beskaffenhet, transportavståndet och den mängd som ska transporteras. Naturgas transporteras på flera olika sätt, dels via gasledningar dels

i flytande form som LNG, liquefied natural gas. Andra energibärare, som fjärrvärme eller elektricitet, transporteras i princip uteslutande via ledningsnät.

IVA 2008

1975

1985

0–500 MW

500–1000 MW 1000–2000 MW

> 2000 MW

1995

2008

UTBYGGNADEN AV ELNÄTET I NORDEUROPA 1975–2008 Figur 2 visar utbyggnaden av elnätet i Nordeuropa från 1975 fram till i dag. Kartan visar de ledningar som förbinder regionens olika länder och ledningarnas överföringskapacitet. För Tyskland, Polen och de baltiska länderna saknas uppgifter för åren 1975 och 1985. Källa: Nordel, UCTE, Baltrel.

IVA 2008

7

8 Nordel Nordel är ett samarbete mellan de myndigheter som ansvarar för de nationella elnäten i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. I Nordels styrelse sitter en representant från Svenska Kraftnät.

I likhet med de nordiska länderna är de baltiska ländernas elsystem samordnade sedan 1992. De har även ett gemensamt samarbete med det ryska elsystemet. De flesta förbindelserna mellan de baltiska länderna byggdes ut redan under 1970- och 1980talet. I dag är överföringskapaciteten mellan Estland och Lettland drygt 1 000 MW. Mellan Lettland och Litauen är kapaciteten drygt 3 000 MW. Samtliga länder har egna förbindelser med Ryssland medan Lettland och Litauen även har förbindelse med Vitryssland.

Mellan Tyskland och Polen finns två förbindelser med en sammanlagd överföringskapacitet på drygt 3 000 MW. Båda länderna har vidare en rad förbindelser med sina övriga grannländer i Europa.

Elproduktionen har minskat i Baltikum Elhandeln i regionen är förutom överföringarna också beroende av hur elproduktionen utvecklas i de enskilda länderna. Medan elproduktionen har ökat kraftigt i de nordiska länderna, i Tyskland och i Polen sedan 1970 har den minskat sedan 1990 i samtliga baltiska länder. Innan 1990 finns ingen separat statistik för de baltiska länderna då dessa Figur 3.

Elproduktion i de nordeuropeiska länderna per capita 2005 (MWh/person och år)

29,7

30 25 20

17,5

15 10

13,4 7,6

6,7

7,4 4,2

5

4,1

2,1

0 Da

nm

k ar

Es

tla

nd

Fin

la

nd

d

an

ttl

Le

Lit

au

en

r

No

ge

e d len erig lan Po sk Sv y T

var en del av Sovjetunionen. Minskningen av elproduktionen i de baltiska länderna, vilket framgår av figur 4, kan förklaras med nedgången i dessa länders ekonomi under den första hälften 1990-talet. Efterfrågan på el minskade och därmed även elproduktionen. Sedan år 2000 har dock elproduktionen ökat i både Estland och Litauen. Lettland har en stor andel vattenkraftsproduktion, vilket innebär att elproduktionen varierar mellan olika år.

Störst ökning av elproduktionskapaciteten av de studerade länderna har skett i Finland. Här har elproduktionen ökat från 20 TWh år 1975 till drygt 80 TWh 2007. I Sverige, Norge och Polen har elproduktionen ökat med omkring 150 procent och i Tyskland och Danmark med 100 procent.

Av de studerade länderna har Tyskland den i särklass största inhemska elproduktionen. Om elproduktionen istället beräknas per capita blir bilden en annan. Räknat per invånare har Norge högst elproduktion i regionen. Det framgår av figur 3.

I takt med utbyggnaden av överföringsförbindelserna och elproduktionskapaciteten har elhandeln ökat kraftigt inom den nordeuropeiska regionen, vilket framgår av figur 5. Handelsströmmarna år 1975 var relativt små. De största strömmarna gick från Norge till Sverige, som sedan exporterade el vidare till Finland och Danmark.

Den totala exporten respektive importen 1975 var 12 TWh vardera.

Tillgången på vatten styr handelsströmmar Eftersom vattenkraften står för närmare hälften av elproduktionen i Norden, är elmarknaden väldigt beroende av tillrinningen till de nordiska vattenkraftmagasinen. Den totala nordiska produktionen av vattenkraft kan variera så mycket som 70 TWh mellan så kallade våtår och torrår.

I figur 5 har åren 1996 och 2000 valts för att åskådliggöra dessa variationer. 2000 var ett våtår medan 1996 var ett torrår med liten vattenkraftsproduktion i både Norge och Sverige. Det ledde till stor import till Sverige och Norge från Finland, Tyskland och Danmark.

Den totala importen till Nordel-området uppgick 1996 till 37 TWh och den samlade exporten till 33 TWh. År 2000 var istället

Källa: IEA. IVA 2008

200

200

200

160

160

160

120

120

120

80

80

80

40

40

40

0

0

1975

1996

2000

2007

1975

1996

2000

2007

1975

SVERIGE

NORGE

1996

2000

2007

2000

2005

2000

2005

2000

2005

FINLAND 200

200

160

160

120

120

80

80

40

40 0

0

0 1975

1996

2000

2007

1975

1996

ESTLAND

D DANMARK RK 200 160

600

120 80

500

40 0

400

1975

1996

LETTLAND

300

200

100

0

1975

1996

2000

2007

TYSKLAND

200

200

160

160

120

120

80

80

40

40

0

1975

1996

2000

2007

0

1975

POLEN

1996

LITAUEN

ELPRODUKTION I NORDEUROPA 1975–2007 (TWh/år) Figur 4 visar hur stor elproduktionen har varit i de olika länderna i Nordeuropa 1975, 1996, 2000 samt 2007.

Källa: IEA.

Enheter för energi, effekt och spänning Effekt är energi per tidsenhet och mäts i watt (W).

Energi kan uttryckas som wattimme (Wh).

1 terawattimme (TWh) = 1 000 GWh 1 gigawattimme (GWh) = 1 000 MWh 1 megawattimme (MWh) = 1 000 kWh 1 kilowattimme (kWh) = 1 000 wattimmar Överföringskapaciteten i en elkabel uttrycks vanligen som effekt, i watt, eller som spänning, i volt (V).

ett våtår med rekordstor vattenkraftsproduktion i Norden. Följaktligen gick handelsströmmarna i stort sett i omvänd riktning under året och den totala importen och exporten uppgick år 2000 båda till 40 TWh. Under både dessa år importerade Finland knappt fem TWh från Ryssland.

Denna import har dock ökat kraftigt under senare år och 2007 importerade Finland 12 TWh från Ryssland. De totala handelsströmmarna inom Nordel-länderrna hade år 2007 ökat till 51 TWh import respektive 47 TWh export.

IVA 2008

9

10 Elhandeln mellan Tyskland och Polen varierar också i storlek mellan olika år, men inte i samma utsträckning som i Norden.

Exporten från Polen till Tyskland har de flesta åren uppgått till mellan en och tre TWh medan exporten från Tyskland till Polen varierat mellan fyra och fem TWh. Tyskland har varit nettoexportör samtliga år sedan 1991.

För de baltiska länderna har vi endast kunnat finna elhandelsstatistik för ett fåtal år under 2000-talet och uppgifterna från de olika länderna stämmer inte alltid överens med varandra. Det gör det svårt att utläsa utvecklingen av elhandeln i området. Det som kan konstateras är dock att såväl Estland som Litauen har varit nettoexportörer till Lettland under de två senaste åren och

13

1975

176

1996

253 1411

3499

2149

180

5944

4050

663

319

4657

7981

165 4846

8670 293

3975

68

189 1551 495

1011

1449

33

4034 1568

2000

2007

231

173 131

202

8216

4213 813

3690

15724

3826

374 138*

813*

1613 3390

0*

52* 424

626* 54

395

12092 19

4634

5994

21

11144

4520

916

146

190

110

88

8*

717*

667*

90*

2004

2016

3974 1159

2462 5039

1392

2211

1858

7807 1465

195

230

707

442 376 200

3239 936

4891 689

1524

3979 4455

48

* Osäkra siffror för Baltikum år 2000

ELHANDELN MELLAN NORDEUROPAS LÄNDER 1975–2006 (GWh/år) Figur 5 illustrerar import och export av el mellan Nordeuropas länder åren 1975, 1996, 2000 och 2007. Källa: Nordel, UCTE, Baltrel.

IVA 2008

Om ingen ny kraftproduktion kommer in kommer Litauen att övergå från att vara nettoexportör till nettoimportör. Det finns emellertid planer på ett nytt kärnkraftverk i Litauen.

Världens reserver av naturgas Av väldens kända reserver innehar Ryssland de största reserverna, följt av Iran och Qatar. De kända reserverna av naturgas i förhållande till den årliga produktionen, det så kallade R/P-värdet, är för naturgas 60 år [3].

Naturgas SNØHVIT

Naturgas har i över ett halvt sekel utgjort en komponent i det nordeuropeiska energisystemet. En kraftig expansion ägde rum under 1970-talet med Tyskland som den ledande naturgasanvändaren. Tyskland är världens näst största importör av naturgas efter USA [3]. Importen till de nordeuropeiska länderna sker i dag helt genom rörledningar.

ASKELADD

ALBATROSS

Nr Location

MELKØYA

51 Murfeld/Ceršak

Hammerfest

52 Mosonmagyaro

53A Baumgarten

Teriberka

att Estland år 2007 exporterade två TWh till Finland. När Ignalinas andra reaktor stängs ned 2009 enligt krav vid inträdet till EU, förändras situationen i regionen.

ICELAND

53B Baumgarten

Murmansk

54A Lanzhot 54B Lanzhot

55A Velke Kapusany

55B Velke Kapusany

Kandalaksha

56 Revythoussa

57 Sidirokastron (K

58 St. Fergus (Vest

NORNE

59 Moffat HELDRUN

ASGARD

60 Twynholm

KRISTIN

AS GA RD HULDRA VESLEFRIKK BRAGE TROLL

ALWYN TUNE

OGT BERYL

HEIMDAL JOTUN

STATPIPE

IPE EP ZE

PIPER

58

64 Drozdowicze

FINLAND

Petrozavodsk

65 Wysokoje

67 Beregdaróc

Imatra 76

Bergen

68 Kiskundorozsm

Vyborg

IIA

69 Rogatec

IIB

Turku Bygnes

70 Zvornik

St. Petersburg

HELSINKI

71 Kotlovka Rafnes

Stavanger

DRAUPNER

Gryazovets

OSLO Kårstø

NER SLEIP

FORTIES BRITTANNIA

SWEDEN

Tampere

E TPIP STA CONDENSATE

SAGE

St. Fergus

N O R WAY

Kollsnes

ZE EP IPE

MILLER SLEIPNER

63 Isle of Grain

66 Tieterowka

PIPE STAT

KA FU D RLE STE VE

62 Julianadorp (H

Medvezhyegorsk

TOGI

OSEBERG

P LG SN AG FL

61C Bacton Trondheim

NO RTH ER N LI GH TS

GULLFAKS

HEATHER

61B Bacton

Tjeldbergodden

Nyhamna

LA NG EL ED NO RT H

84

BRENT

DRAUGEN T

61A Bacton

Belomorsk

ORMEN LANGE

Tampen Link

MAGNUS STATFJORD SNORRE MURCHINSON VISUND TERN KVITEBJØRN

HALTENPIPE

NJORD

T OR SP AN TR

TALLINN

STOCKHOLM

Narva

72 Šakiai

EVEREST

M EA STR RD

Vendsyssel

NO

75 Korneti

Varberg

SYD ARNE

FRAN PIPE ZEEPI PE

MARKHAM

Nybro

19

DENMARK

Kieménai

Dragør

18 NORD

Malmö

STRE

Dragon LNG

GALLION

ANGLIA

Canvey Island

63

Dunkerque

31

THE NETHE Gate Terminal Liongas

Zandvliet

Lübeck Schwerin

‘s Gravenvoeren

6

Eynatten

BERLIN

9

Kondratki

AL ED W

Köln

Frankfurt am Oder

84 Tampen Link

Wysokoje 65

WARSAW

Sumy

85 Milford Haven Khariv

Leipzig Dresden STEG AL

Frankfurt

Novopskov

KIEV

Nürnberg

Drozdowicze

64

TR AN SG AS

GERMANY

Strasbourg

88 Zidilovo

C Z E C H R E P.

Waidhaus 24A 24C 24B 24D Stuttgart

Nancy

UKRAINE

TRANSGAS

München 25A 25B Oberkappel 25C 25D Burghausen

FRANCE Wallbach Poitiers

Oltingue

28A 28B 32A Basel 32B

VIENNA Kiefersfelden

LIECHT.

Zürich

BERN

53A 53B Baumgarten

AUSTRIA

Innsbrück

45A 45B Griespass

Arnoldstein Tarvisio 49A 49B

San Sebastian

Lacq

Biriatou

Porto Levante

LJUBLJANA

Szeged

ZAGREB

Omisalj

Novi Sad

r ta Qa

Cruzy (Herault)

Banja Luka

Casalborsetti

Montpellier

Fos-sur-Mer

33 Fos Tonkin

Fos Cavaou Marseille

Pisa

Toscana Offshore Livorno Rosignano Marittimo

Zaragoza

SARAJEVO

Silistra

Zajecar

Vidin

Na

Niksic

BULGARIA

U N M I PRISTINA KOSOVO

ROME Tetovo

Palma de Mallorca

Fier

Eregli

SKOPJE

FYRO MACEDONIA

Istanbul Bansko

cco

TIRANA

87 Malkoclar

Dupnitsa

57

Sidirokastron (Kula)

Cankiri

Nabu

Olbia

Eg yp t

Samsun Bartin

88 Zidilovo

SI) AL (G

41 Sagunto

SOFIA

Kosovska Mitrovica

PODGORICA

o

MONTENEGRO

cc

Leskovac

bu

I TA LY

Castellón

fro m

79A 79B Negru Voda

Nis

IVA 2008 Valencia

Black Sea

BUCHAREST

Mostar

Barcelona

Teruel

Sevastopol

Horezu

Mehedinti

SERBIA

Split

Girona

36

M REA ST ITE WH

IAP

Toulon

Panigaglia

BELGRADE

BOSNIALoznica H E R Z E G O V I N A 70 Zvornik

46

Nice

Simferopol WHI TE ST REAM

78 Isaccea Tulcea

Brasov

m fro

34 Larrau

Logroño

KRYM ODESSA

Sombor

Karlovac

Pula

oria

GOLITSYNO

Kiskundorozsma

68

Nabucco

Toulouse

Pamplona

STREIKOV

Rogatec

Trieste

Rijeka

Vitoria

CHISINAÚ

Murfeld

51

69

Zaule

Milano

Grenoble

77A 77B

Tiraspol

Satu Mare

NATURGASNÄTET I NORDEUROPA IDAG SLOVENIA Figur 6. Kartan illustrerar naturgasens infrastruktur i Europa. Kartan visar existerade R O Moch A N I Anågra C R O AT I A planerade rörledningar – Nord Stream mellan Ryssland och Tyskland, Skanled mellan Norge, Sverige och Danmark samt Baltic Pipe mellan Danmark och Polen. Källa: Gas Infrastructure Europé [5].

Gorizia 48A48B

ao 40 Bilbao

MOLDOVA

BUDAPEST

HUNGARY

Lyon Castillon (Dordogne)

Hust 80 Mediesu Aurit

Mosonmagyarovar

SWITZERLAND Bordeaux

Beregdaroc Beregdaróc 67

BRATISLAVA 52

27

Le Verdon-sur-Mer Geneva

Velke Kapusany 55A55B

SLOVAKIA

TAG

La Rochelle

54A54B Lanžhot WAG

26A 26B

(dockside re

87 Malkoclar

D OO HERH BROT

PRAGUE

Medelsheim 29A 29B Obergailbach

86A Teesside 86B Teesside

23A Deutsch Neudorf 22A 23B Olbernhau II 22B Hora Svaté Kateřiny

Remich

Nantes

Kupyansk

Lasów Görlitz 21

Zwickau

30

PARIS

Le Mans

83 Easington

20

L JAGA

TG SE

7A 7C 7B 7D

LUX. Petange

BELARUS

Tietierowka 66

Mallnow

Bocholtz

8

Bras

82 Mugardos

Pogar

JAGAL

AL WED

11

80 Mediesu Aurit

81 Vlieghuis

Salzwedel

Hannover

Dortmund

5

79B Negru Voda Yelets

POLAND

Szczecin

NETR A

Zevenaar

4

AL YAM

71 Kotlovka

Vilnius S.

Hamburg

H RG

Hilvarenbeek

Caen

35

VILNIUS 72 Šakiai

Kaliningrad Gdansk

Greifswald

H RG

12

BELGIUM

Brest

Montoir de Bretagne

79A Negru Voda

RUSSIA

E

Świnoujście

Rostock

78 Isaccea

Smolensk Orsha

MINSK

Winterswijk 13

Obbicht

Taisnières 10CC10B Blaregnies

Le Havre

16 Dornum

14A 14F Oude Statenzijl 14B 14G 14C 14H 14D 14I 81 R L A N D SVlieghuis 14E 14J AMSTERDAM

10A Antifer

PIP

EuRoPoL

BRUSSELS Quévy

Lannion

LT IC

Peenemünde

Emden

L MIDA

Zelzate

BA Kiel

Wilhelmshafen

Rotterdam

1C 1A 1B 3A 3C 2A 1D 2B 3B

Lille

Cherbourg

Eemshaven

Balgzand Julianadorp 62

Isle of Grain

Zeebrugge

NGT A6

AL MID

LONDON

WG T

BBL

INTERCONNECTOR

Bacton

Southampton

15E 15F 15C 15CD 15B 15A

LEMAN

61A 61B 61C

Wytch Farm

HEWEIT

G DEUDA

UNITED KINGDOM

AUDREY

77B Biriatou (Irun)

AM

LITHUANIA

NETRA

Milford Haven 85 South Hook LNG

METHYS

76 Imatra

77A Biriatou (Irun)

73A 73B

COPENHAGEN

17

LOGG S

75 Korneti

L AT V I A

83

Theddlethorpe

74B Karksi MOSCOW

RIGA

Ellund Easington

74A Karksi

Torzhok

Izborsk

BLU E ST REA M

LA NG EL ED SO UT H SE AL

W. SOLE

Waterford

73B Kiemenai 74A 74B Karksi

TYRA

MURDOCH

Point of Ayr

D

HOD

Barrow

Anglesey

LULITA HARALD

VALHALL

E II EUROPIP

BARROW

DUBLIN

LE

86A 86B

Teessport Teesside

OF MAN

FULMAR

IPE OP EUR E RPIP NO NOGAT

2 CTOR ONNE INTERC 1 ISLE OR Gormanston CT NE ON Loughshinny RC TE IN

TS CA

Moffat

AN

EUROPIPE II

60

59

Vallby Kile

Gothenburg

EKOFISK Twynholm

Lysekil

SKANLED

GYDA

S.N.I.P.

BELFAST

AND

STATPIPE

Ballylumford

ULA

Sea

Edinburgh

Derry City

EI EUROPIP

Glasgow Glenmavis

ELGIN FRANKLIN

73A Kiemenai

ESTONIA

SK

NELSON

North

Komotini

ITG

Corum

Karabük

Tekirdag Marmara Ereglisi

79

11 Amasya

Tokat

Sakarya

Sivas Kirkkale

Yozgat

12 Globalt sett ser distributionen av naturgas till viss del annorlunda ut, eftersom 29 procent av den internationella handeln utgörs av naturgas kyld till vätska, så kallad liquefied natural gas (LNG) som transporteras via fartyg. I de nordeuropeiska länderna finns inte idag inte någon terminal för mottagning av LNG men till år 2010 respektive 2011 planeras mottagningsterminaler i

Wilhelmshafen i Tyskland och i Swinoujscie i Polen [5].

I dag är i princip hela centrala Europa täckt av ett sammanlänkat naturgasnät medan den geografiska täckningsgraden i Finland, Norge och framförallt i Sverige är lägre, se figur 6. Den stora utbyggnaden av infrastruktur för naturgas i Europa har

Helsingfors Oslo

Stockholm

Amsterdam

Hamburg Berlin

London Isle of Grain Bryssel

Prag

Paris

Wien

München

Budapest

Bern Lyon Fos Tonkin

Panigaglia Rom

NATURGASNÄTET I EUROPA 1970 Figur 7. Kartan visar utbredningen av naturgasnätet 1970. Källa E.ON Ruhrgas.

Ryssland största naturgasexportör Naturgas är en betydelsefull energibärare globalt. Dess andel av den totala energitillförseln har ökat från 16 till cirka 21 procent mellan åren 1973 och 2005 [10]. OECD-länderna producerade 1973 drygt 71 procent av världens naturgas och USA var då den helt dominerande producenten. Sedan dess har

OECD-ländernas andel av världens naturgasproduktion minskat och var 2006 drygt 37 procent. OECD-ländernas produktion har dock ökat i reella tal under samma tidsperiod.

Rysslands andel av naturgasproduktionen har vuxit stadigt och landet är i dagsläget den överlägset största naturgasexportören i världen.

IVA 2008

���� ����� ����� ����

����

�����

����

��� ����

����

�����

��� �����

HANDEL MED NATURGAS I NORDEUROPA 2007 (TWh/år) Figur 8. Kartan visar de stora handelsflödena av naturgas i Nordeuropa 2007. Observera att pilarna inte representerar faktiska gasledningar, utan handelsflöden mellan länder. Källa: Data från BP [3], Eurogas via Svenska Gasföreningen och IEA [6]. * Danmarks export till Tyskland gäller 2006, källa Eurogas. ** Estlands import från Ryssland gäller 2005, källa IEA.

skett sedan 1970-talets början då endast Tyskland hade ett naturgasnät av de studerade nordeuropeiska länderna, se figur 7.

Tillförseln av naturgas till Nordeuropa domineras av Ryssland, Norge och Nederländerna. Dessa tre länder är också nummer ett, tre och fyra i rankningen över världens största naturgasexportörer [3].

De stora internationella handelsflödena för naturgas finns utritade i figur 8. Den visar att Sverige inte importerar några större mängder naturgas, varken i ett nordeuropeiskt eller i ett europeiskt perspektiv. En begränsad utbyggnad och avsaknad av egen produktion är två anledningar till att användningen av naturgas per capita i regionen är lägst i Sverige, se figur 9.

Naturgas i Sverige Den naturgas som används i Sverige kommer huvudsakligen från danska gasfält i Nordsjön. I dagsläget finns bara en tillförselpunkt, i Dragør, till det naturgasnät som täcker den svenska västkusten och delar av

Figur 9.

Naturgastillförsel i de nordeuropeiska länderna per capita 2005 (MWh/person och år)

15

13,0 11,4

12 9,4 9

8,4

8,0 6,9

6,9

6 3,7 3

1,1

0 ar

D

m an

k

d

an

tl Es

d

an

l Fin

L

d

an

tl et

n

ue

a Lit

e

rg

No

n

le Po

er Sv

ige

d

lan

sk Ty

Källa: IEA [6] och [7].

IVA 2008

13

14

Fjärrvärme finns huvudsakligen i norra Europa och i de länder som tidigare hade planekonomier i Östeuropa. I andra delar av världen är fjärrvärme fortfarande en relativt okänd teknik för uppvärmning av fastigheter.

des under 1920-talet i tyska städer som Berlin, Frankfurt och Hamburg och under den senare delen av 1920-talet byggdes fjärrvärmenät ut i Danmark, Island, Kanada, Schweiz och Sovjetunionen. Något som var typiskt för flera av de första fjärrvärmenäten var att energbäraren var ånga, vilket tyder på att kraftvärme inte var ett av huvudargumenten för fjärrvärme i dessa fall. En hög temperatur på fjärrvärmemediet försämrar nämligen möjligheterna att utnyttja kraftvärme. När den verkliga utvecklingen för fjärrvärme satte fart under 1960-talet var det huvudsakligen i de nordiska länderna samt i Sovjetunionen som expansionen skedde. Den totala produktionen av fjärrvärme och utvecklingen för fjärrvärmeproduktionen för ett urval av år från 1975 och framåt visas för de nordeuropeiska länderna i figur 10. För de baltiska länderna finns inte någon internationell statistik före 1990 och urvalet av år är därför ett annat i dessa länder.

Stor internationell utbyggnad under 1960-talet

Fjärrvärme har ökat sen 1975 – utom i Baltikum

De första fjärrvärmenäten i världen byggdes i slutet av 1800-talet i vissa städer i USA, däribland New York. I Europa byggdes den första pannan för fjärrvärmeproduktion i Dresden år 1900 och det första fjärrvärmesystemet för uppvärmning av kontorsbyggnader konstruerades i Manchester under 1910-talet. De första något större fjärrvärmesystemen i E uropa bygg-

Som figur 11 visar ökar produktionen av fjärrvärme i samtliga länder i regionen, utom i de forna öststaterna där fjärrvärmeproduktionen har minskat sedan 1990.

En förklaring till det är att fjärrvärmesystemen från planekonomiernas tid var byggda utan tanke på energieffektivitet och att underhållet dessutom varit eftersatt sedan planekonomiernas sammanbrott i början på 1990-talet. Sedan dessa länder har övergått till marknadsekonomi har det funnits andra mer komfortabla uppvärmningssätt för fastigheter att välja på än de ineffektiva fjärrvärmesystemen. Därför har en övergång skett från fjärrvärme till andra uppvärmningssätt. I det forna Östtyskland skedde däremot en kraftig modernisering av fjärrvärmenäten i samband med Tysklands återförening. Det östtyska fjärrvärmenätet är därför fortfarande konkurrenskraftigt i förhållande till andra uppvärmningssätt [4].

Småland. Det svenska nätet började byggas ut 1984 och har efter hand utökats.

De senaste större utbyggnaderna, till Gislaved och Stenungsund, togs i drift 2003 respektive 2004. En ny planerad gasledning, Skanled, är tänkt att gå utefter den norska kusten och över till Sverige. Ägaren till det svenska transmissionsnätet, Swedegas, har tillsammans med norska Gassco lämnat in en koncessionsansökan för den svenska delen.

Andra planerade ledningar är Nordstream, mellan Ryssland och Tyskland genom Östersjön, samt en ledning mellan Danmark och Polen, Baltic Pipe.

Fjärrvärme

Figur 10.

Producerad fjärrvärme i de nordeuropeiska länderna per capita 2005

(MWh/person och år)

7,6

8

5,6

6

4,8

4,8

Många skäl till fjärrvärme

4

3,3

3,3 2,1

2

1,7

0,7 0

rk

ma

n Da

d an

tl Es

d d en ge lan ttlan itau or N L e Fin L

n

le Po

er Sv

ige

d

lan

sk Ty

Källa: IEA [8] och [9].

Drivkrafterna att bygga fjärrvärme har varit olika i olika tider och i olika regioner. Ett av huvudargumenten för fjärrvärme har under lång tid varit möjligheten att utnyttja bränslet bättre genom samtidig produktion av elektricitet och värme i så kallad kraftvärmedrift. Andra motiv har varit att förbättra stadsluft och att minska brandrisken genom förbränning i centrala anläggningar istället

IVA 2008

140 120 100 80 60 40 20 0

1975

1985

1995

2005

140 120 100 80 60 40 20 0

1975

1985

1995

2005

SVERIGE

NORGE 140 120 100 80 60 40 20 0

1975

140 120 100 80 60 40 20 0

1985

1995

DANMARK 140 120 100 80 60 40 20 0

1975

1985

1975

1985

1995

2005

1990

1995

2000

2005

2000

2005

2000

2005

ESTLAND

1995

140 120 100 80 60 40 20 0

2005

TYSKLAND 140 120 100 80 60 40 20 0

1985

FINLAND 140 120 100 80 60 40 20 0

2005

1975

1990

1995

LETTLAND

1995

140 120 100 80 60 40 20 0

2005

POLEN

1990

1995

LITAUEN

PRODUKTION AV FJÄRRVÄRME I NORDEUROPA 1975–2005 (TWh) Figur 11. Produktion av fjärrvärme i ett antal nordeuropeiska länder för ett antal år från 1975 och framåt. För de baltiska länderna visas statistik från 1990 och framåt. I statistiken inkluderas inte bara det som traditionellt betecknas fjärrvärme utan också värmeleveranser till industrier från en extern anläggning, vilket även kan vara processånga. Källa: IEA [8] och [9].

för i många små. Dessutom innebär stora förbränningsanläggningar, till skillnad från många små, att det går att utnyttja bränslen av sämre kvalitet. Fjärrvärmenät kan också utnyttja lågvärdig värmeenergi, från exempelvis industrier, som annars skulle gå förlorad.

EUs fokus på klimatåtgärder har även medfört att kraftvärme ser ut att premieras inför den kommande handelsperioden för utsläppsrätter (European Union Emissions Trading Scheme, EU ETS) som påbörjas 2013 [12]. På detta sätt kommer även fjärrvärme att premieras, vilket kan få konsekvenser för

IVA 2008

15

16

över 100 GWh/år

1977

1988

1997

2005

över 500 GWh/år över 1000 GWh/år

STORA SVENSKA FJÄRRVÄRMENÄT 1977–2005 Figur 12. De fyra kartorna illustrerar utvecklingen av Sveriges större fjärrvärmenät, vilket här innefattar nät med leveranser på över 100 GWh per år, för åren 1977/78, 1988, 1997 och 2005.

Källa: Data från Svensk Fjärrvärme.

fjärrvärmesystemens utbredning i stora delar av Europa.

I Sverige byggdes det första fjärrvärmenätet ut i Karlstad 1948 och fjärrvärmeanvändningen har därefter expanderat kontinuerligt. Den stora expansionen kom dock under 1970-talet. Utvecklingen för de stora svenska fjärrvärmenäten illustreras i figur 12.

Stor andel spillvärme i svensk fjärrvärme Den sammantagna energitillförseln till de svenska fjärrvärmenäten utmärks av en stor

andel biobränsle och en relativt sett mycket stor andel industriell spillvärme. Den höga andelen biobränslen i de svenska fjärrvärmenäten är en av tre huvudanledningar till att Sverige har EU-ländernas högsta andel förnybar energi i energitillförseln (de andra anledningarna är den höga andelen vattenkraft i svensk elproduktion samt industrisektorns höga andel förnybar energi).

Produktionen av fjärrvärme per capita är i Sverige såväl som i Danmark, Finland och Estland relativt hög i ett nordeuropeiskt perspektiv, se figur 10. Jämfört med Västeuropa är fjärrvärmeproduktionen i dessa länder än mer utmärkande.

IVA 2008

4.

OM DIAGRAMMEN Baltikum är med trots bristfällig statistik

I diagrammen i följande kapitel inkluderas de baltiska länderna, trots att statistik för dessa länder bara finns för 1990–2005.

Före 1990 finns inte någon internationell energistatistik att tillgå (och i skrivande stund är IEAs statistik för icke OECDländer ännu inte är tillgänglig för åren efter 2005). De baltiska ländernas del i regionens totala energiflöden är dock relativt liten. Exempelvis motsvarar deras del i regionens totala tillförda primärenergi cirka tre procent år 2005. De stora dragen i regionens energiflöden påverkas därför inte nämnvärt av om de baltiska länderna är med eller ej.

Produktion, import och export

De data för hela regionens energiflöden som redovisas i följande avsnitt är summan av de enskilda ländernas produktion, import och export. När det gäller produktion av primärenergi är summan av ländernas produktion lika med hela regionens produktion. När det gäller import och export till den nordeuropeiska regionen är siffrorna emellertid inte desamma som summan av de enskilda ländernas import och export, eftersom handel med energi också sker mellan de olika länderna i regionen.

Nettoutbyte

Nettoutbyte för ett enskilt land är import minus export. I diagrammen redovisas nettoutbytet för hela Nordeuropa. Nettoutbyte för regionen är summan av de enskilda ländernas nettoutbyte (import minus export).

Kärnkraft och vattenkraft

Internationell statistik, från IEA och BP, betraktar kärnkraft och vattenkraft som inhemskt producerad primärenergi. Däremot finns inte några import eller exportflöden redovisade eftersom den transporterade elektriciteten inte går att skilja från elektricitet producerad på annat sätt.

Produktion och handel med primärenergi Efter att länge ha varit beroende av importerad naturgas, blev Nordeuropa under 2007 för första gången en nettoexportör. Däremot har produktionen av kol i regionen minskat stadigt de senaste tjugo åren. Sedan början av 2000-talet är också Norges oljeproduktion i avtagande. Det visar statistik över regionens produktion och handel med primärenergi.

D

e nordeuropeiska ländernas tillgångar på primärenergi ser mycket olika ut med avseende på kvantiteter och energislag.

Det återspeglas i ländernas inhemska energitillförsel men också i energiutbytet med andra länder. I den nordeuropeiska regionen finns tillgångar av råolja, kol, naturgas och biobränslen. Utvinningen av dessa energislag (som ibland också kallas produktion) kommer att beskrivas följande avsnitt. I internationell statistik ingår också två andra slag av primärenergi som utgör en avsevärd andel av den totala energitillförseln: kärnkraft och vattenkraft. I statistiken redovisas både kärnkraft och vattenkraft som producerad mängd elektricitet, varför det inte är möjligt att studera utbytet mellan olika länder.

De olika slagen av primärenergi är inte fullständigt utbytbara, men det är ändå tydligt hur tillgångarna på inhemska energislag

IVA 2008

17

18 Figur 13.

Råolja och oljeråvaror Produktion, import, export och nettoutbyte av råolja och oljeråvaror till den petrokemiska industrin i Nordeuropa 1970–2007* TWh/år 2000

1000

0

År 1970 -72 -74 -76 -78 -80 -82 -84 -86 -88 -90 -92 -94 -96 -98 -00 -02 -04 -06 -1000

-2000

Källa: IEA [6] och [7] * Notera att data för Baltikum bara representeras från 1990–2005.

Produktion Import Export Nettoutbyte

Figur 14.

Oljeprodukter De nordeuropeiska ländernas sammanlagda import, export och nettoutbyte av oljeprodukter 1970–2007* TWh/år 1000

600

200 0

År 1970 -72 -74 -76 -78 -80 -82 -84 -86 -88 -90 -92 -94 -96 -98 -00 -02 -04 -06

-200 -600

-1000 Källa: IEA [6] och [7] * Notera att data för Baltikum bara representeras från 1990–2005.

påverkar energitillförseln till el och fjärrvärme i respektive land. Även flöden av olika primärenergislag till och från regionens länder samt hur dessa har förändrats sedan 1970talets början beskrivs. Avsnittet avslutas med en sammanfattning av de nordeuropeiska ländernas självförsörjningsgrad av energi.

Tillförd primärenergi I den internationella statistiken beräknas tillförd primärenergi enligt formeln: Tillförd primärenergi = inhemsk produktion + import – export.

Dessutom görs kompensation för förändringar i energilager och den andel som går till internationella bunkerbränslen.

Olja och oljeprodukter Olja och oljeprodukter utgör idag den största andelen tillförd primärenergi till de nordeuropeiska länderna. Detsamma gäller OECD-länderna och världen i övrigt, se figur 13. Oljans betydelse för världsekonomin, dels för energiförsörjning inom framförallt transportsektorn dels för olika produkter som plaster, är naturligtvis så enorm att det idag är svårt att föreställa sig hur samhället skulle se ut utan tillgång på olja. Världens oljetillgångar är emellertid mycket ojämnt fördelade mellan olika regioner. Mellanöstern har idag 61 procent av de kända tillgångarna på råolja [3]. Priset på råolja är också mycket betydelsefullt för världsekonomin och även en styrande faktor för prissättningen av andra energislag.

De kända reserverna av råolja i förhållande till den årliga produktionen av råolja, det så kallade R/P-värdet, är för världen 42 år [3]. Av de nordeuropeiska länderna dominerar Norge produktionen av råolja inom området med 85 procent av produktionen år 2005 medan Danmark kommer på en andra plats med 11 procent. Norges produktion, och därmed också regionens, nådde sin maxnivå mellan åren 1996 och 2002 och produktionen har därefter varit vikande, se figur 13. Frågan om när och om världens oljeproduktion har nått sin maxnivå (på engelska peak oil), är ett hett debatterat ämne inom energibranschen. Ett annat sätt att bedöma de framtida produktionsmöjligheterna är genom att studera R/P-värdet som för Norges oljetillgångar vid nuvarande produktionstakt är uppskattat till 9 år [3]. Som en följd av att oljeproduktionen i Norge nått sin maxnivå, har den sammanlagda exporten av råolja från länderna i den nordeuropeiska regionen också minskat.

I jämförelse med regionens råoljeflöden är flödena av oljeprodukter jämnare fördelade

IVA 2008

mellan länderna i regionen. Regionen som helhet har under de senaste åren blivit en nettoexportör av oljeprodukter, vilket framgår av figur 13. Den största exportören av oljeprodukter i regionen är Tyskland, följt av Norge och Sverige. Det är främst Tyskland och Norge som har ökat exporten av oljeprodukter under det senaste decenniet medan Sveriges export har varit relativt stabil.

Figur 15.

Kol

De nordeuropeiska ländernas sammanlagda produktion, import, export och nettoutbyte av kol 1970–2007* TWh/år 3500 3000 2500 2000 1500

Kol Kol utgör den näst största andelen tillförd primärenergi till de nordeuropeiska länderna, efter olja och oljeprodukter. Detsamma gäller världen som helhet, se figur 1. Tillgångarna på kol är dock mer jämnt fördelade över jorden än oljetillgångarna.

USA, Ryssland och Kina har i dag världens största kända tillgångar på kol. Det globala R/P-värdet för kol är uppskattat till 133 år med dagens produktionstakt, vilket innebär att kol är det fossila bränsle där de kända tillgångarna räcker längst.

Globalt sett har konsumtionen av kol ökat snabbast av de fossila bränslena fem år i rad. I de nordeuropeiska länderna är trenden snarare att den totala tillförseln varit relativt stabil de senaste fem åren.

Därmed har kurvan planat ut efter en kraftigt sjunkande tillförsel under 1980- och 1990-talen.

Produktionen av kol i den nordeuropeiska regionen domineras helt av Polen och Tyskland. Tyskland har historiskt sett varit regionens största kolproducent, men sedan 1993 har Polen haft den största kolproduktionen. Den totala produktionen av kol i regionen har i likhet med den totala tillförseln sjunkit kraftigt sedan mitten av 1980-talet. Den nordeuropeiska regionen gick därför i början av 1990-talet från att vara nettoexportör till att bli nettoimportör av kol. R/P-värdena för Tysklands och Polens koltillgångar är vid dagens produktionstakt uppskattade till 33 respektive 51 år [3].

1000 500 0

-80 -82 -84 -86 -88 -90 -92 -94 -96 -98 -00 -02 -04 -06 År 1970 -72 -74 -76 -78

-500 -1000

Källa: IEA [6] och [7] Notera att data för Baltikum bara representeras från 1990–2005.

Produktion Import Export Nettoutbyte

Figur 16.

Naturgas De nordeuropeiska ländernas sammanlagda produktion, import, export och nettoutbyte av naturgas 1970–2007* TWh/år 1500

1000

500

0

År 1970 -72 -74 -76 -78 -80 -82 -84 -86 -88 -90 -92 -94 -96 -98 -00 -02 -04 -06 -500

-1000

-1500 Källa: IEA [6] och [7] * Notera att data för Baltikum bara representeras från 1990–2005.

Naturgas I tidigare avsnitt om energisystemens fasta infrastruktur beskrivs vissa delar av naturgasens flöden till, från och inom den nordeuropeiska regionen. Följande text bör ses som ett komplement till det avsnittet.

Naturgas utgör den tredje största andelen tillförd primärenergi till de nordeuropeiska länderna, i likhet med världen i stort, se figur 1. I OECD-länderna utgör däremot naturgas den näst största andelen tillförd

IVA 2008

19

20 av den totala mängden tillförd naturgas år 2007.

Figur 17.

Kärnenergi De nordeuropeiska ländernas sammanlagda tillförsel av kärnenergi 1970–2007* TWh/år 900 800 700 600 500 400 300 200

Norges naturgasproduktion utgjorde 76 procent av regionens totala produktion år 2007 medan Tysklands produktion motsvarade 13 procent och Danmarks åtta procent. I Norge finns även regionens överlägset största reserver av naturgas. R/P-värdena för Norges, Tysklands och Danmarks naturgastillgångar är vid dagens produktionstakt uppskattade till 33, 10 respektive 13 år [3]. Från att ha varit nettoimportör sedan 1970-talet har den nordeuropeiska regionens under 2007 för första gången blivit nettoexportör av naturgas, se figur 16.

100

Kärnkraft

0

År 1970 -72 -74 -76 -78 -80 -82 -84 -86 -88 -90 -92 -94 -96 -98 -00 -02 -04 -06 Källa: IEA [6] och [7] * Notera att data för Baltikum bara representeras från 1990–2005.

Figur 18.

Vattenkraft De nordeuropeiska ländernas sammanlagda tillförsel av vattenkraft 300

1970–2007* TWh/år

250 200 150 100 50 0

År 1970 -72 -74 -76 -78 -80 -82 -84 -86 -88 -90 -92 -94 -96 -98 -00 -02 -04 -06 Källa: IEA [6] och [7] * Notera att data för Baltikum bara representeras från 1990–2005.

primärenergi. I den nordeuropeiska regionen har tillförseln av naturgas i princip ökat kontinuerligt sedan 1970-talets början. Detsamma gäller för produktionen.

Inom regionen är Tyskland den största förbrukaren av naturgas med tre fjärdedelar

Kärnkraft utgör 12 procent av regionens totala tillförsel av primärenergi (motsvarande siffra för hela världen är sex procent, se figur 1). Fördelningen mellan länderna är ojämn, eftersom kärnkraft bara produceras i fyra av regionens länder: Finland, Litauen, Sverige och Tyskland. Tyskland har den största totala produktionen av kärnkraft, medan den största andelen kärnkraft finns i Sverige. Här utgjorde kärnkraften cirka 35 procent av den nationella tillförseln av primärenergi år 2007. Näst störst andel av total energitillförsel utgör kärnkraften i Litauen.

Notera att kärnkraft i statistisken redovisas som producerad mängd termisk energi (värme) i ett kärnkraftverk som har en verkningsgrad för elproduktion som motsvarar 33 procent. Med andra ord är det snarare kärnenergin som redovisas, vilket ungefär motsvarar mängden uran. Det är också därför beteckningen kärnenergi används i figur 17. Den producerade mängden elektricitet från kärnkraft är därför ungefär en tredjedel av den redovisade mängden kärnenergi. I statistiken redovisas ingen import, lagerhållning eller användning som internationella bunkerbränslen av kärnenergi. Det gör att den producerade mängden kärnenergi är lika stor som tillförd energi.

Som framgår av figur 17 ökade den nordeuropeiska regionens kärnkraftsproduktion mycket kraftigt från 1970-talets början för att sedan plana ut under 1990-talet.

Sedan år 2004 har den sammanlagda produktionen av kärnkraft varit i avtagande. I Tyskland föreskriver lagstiftningen en total

IVA 2008

utfasning av kärnkraft. Utfasningen styrs inte av ett bestämt årtal utan är beroende av producerad mängd elektricitet. I Litauen planeras en stängning av det enda kärnkraftverket Ignalina i slutet av 2009, men planer finns på att bygga ett nytt större kärnkraftverk på samma plats. I Finland pågår byggnationen av en femte reaktor, Olkiluoto 3, och redan planeras för en sjätte reaktor, Olkiluoto 4. Sveriges hållning i fråga om kärnkraft är i sammanhanget mer oviss. Det senaste egentliga beskedet kom i och med energiöverenskommelsen mellan socialdemokraterna, centern och vänsterpartiet 1997. I den fattades beslut om att påbörja en avveckling av kärnkraften genom en stängning av Barsebäck 1 och 2. Å andra sidan försvann 2010 som slutår för hela avvecklingen av kärnkraft i Sverige.

Figur 19.

Biomassa och avfall De nordeuropeiska ländernas sammanlagda produktion, import, export och nettoutbyte av biomassa och avfall för förbränning 1970–2007* TWh/år 600 500 400 300 200 100 0

År 1970 -72 -74 -76 -78 -80 -82 -84 -86 -88 -90 -92 -94 -96 -98 -00 -02 -04 -06

Vattenkraft Vattenkraft är relativt sett mer betydelsefull i den nordeuropeiska regionen än i världen i stort. Den utgör fyra procent av regionens totala tillförsel av primärenergi medan den globalt sett utgör två procent. Samtliga av regionens länder har produktion av vattenkraft, även om Danmark, Polen och de baltiska ländernas andelar endast utgör en marginell andel i regionens totala tillförsel.

Norge dominerar produktionen, med drygt hälften av regionens totala vattenkraft, följt av Sverige, Tyskland och Finland. Utvecklingen för den totala tillförseln av vattenkraft visas i figur 18.

Primärenergin från vattenkraft motsvarar i internationell statistik den producerade mängden elektricitet från vattenkraftverken. På samma sätt som för kärnkraft, innebär det att, eftersom vattenkraftsel varken importeras, lagerhålls eller används som internationella bunkerbränslen, är den producerade mängden vattenkraft lika stor som tillförd mängd vattenkraft.

Regionens produktion av vattenkraft har ökat stadigt sedan 1970-talets början, men uppgången har inte varit lika dramatisk som för flera andra primärenergislag.

Produktionen varierar dock år från år beroende på mängden nederbörd. Därför är trenden över ett antal år mest betydelsefull.

Norge står för den största ökningen av vattenkraft, medan Sveriges relativt måttliga ökning ändå är regionens näst största. Värt att notera är också att den producerade

-100 Källa: IEA [6] och [7] * Notera att data för Baltikum bara representeras från 1990–2005.

Produktion Import Export Nettoutbyte

mängden elektricitet från regionens kärnkraftverk respektive vattenkraftverk under 2007 i stort sett var lika stor.

Biobränslen och avfall Biobränslen och avfall utgjorde sju procent av den nordeuropeiska regionens totala tillförsel av primärenergi år 2007. Motsvarande siffra för hela världen är tio procent, se figur 1. Produktionen av biobränsle och avfall för förbränning har i regionen ökat kontinuerligt sedan 1970-talet, vilket framgår av figur 19. Den relativt snabba ökningstakten sedan början på 1990-talet kan till stor del förklaras med att förbränning av biomassa och förnybart avfall i vissa länder har blivit en viktig del av strategin för att klara klimatåtaganden och för att minska beroendet av importerad energi.

Den största tillförseln såväl som produktion av biobränslen och avfall för förbränning sker i Tyskland, Sverige, Finland och Polen – i nämnd ordning.

Om den internationella statistiken för internationellt utbyte av biobränslen och avfall finns inte mycket att säga mer än att det internationella utbytet i stort sett verkar försumbart. Här kan det emellertid finnas fog för att ifrågasätta delar av statistiken.

IVA 2008

21

22 Självförsörjning av energi Ett lands eller en regions självförsörjningsgrad av primärenergi uttrycker hur stor den inhemska produktionen är i förhållande till den totala tillförda primärenergin i landet.

775 % 703 %

Självförsörjningsgrad av primärenergi Av de nordeuropeiska länderna har Norge i särklass högst självförsörjningsgrad tack vare sin stora olje- och gasproduktion samt vattenkraftsproduktion. Det framgår av figur 20.

Norge har utvecklats från att 1975 vara helt självförsörjande till att numera ha en inhemsk produktion som är ungefär åtta gånger så stor som total tillförd primärenergi till landet.

Danmark har också haft en positiv utveckling av självförsörjningsgraden sedan 1995, tack vare att landets olje- och gasproduktion har ökat samtidigt som landets totala tillförsel har minskat något. Även Polen och Estland har i jämförelse med övriga länder i regionen en relativt hög självförsörjningsgrad, tack vare inhemsk produktion av kol i Polen och oljeskiffer i Estland. Självförsörjningsgraden för Polen har dock, i likhet med Tyskland, sjunkit sedan 1975, vilket kan förklaras med att ländernas kolproduktion minskat. Att Sveriges självförsörjningsgrad ökade mellan 1975 och 1985 beror på utbyggnaden av kärnkraften under denna period (eftersom kärnkraften räknas som inhemsk produktion i IEAs statistik). Självförsörjningsgraden för samtliga OECD-länder var 69 procent år 2005.

358 %

109 %

1975

1985

1995

NORGE

30 % 1975

57 %

63 %

66 %

1985

1995

2005

SVERIGE

159 % 3%

25 %

1975

1985

78 % 1995

2005

DANMARK

GRADEN AV SJÄLVFÖRSÖRJNING AV PRIMÄRENERGI i de nordeuropeiska länderna 1975–2005.

Figur 20. Primärenergi från vattenkraft motsvaras av producerad mängd el. Primärenergi från kärnkraft motsvaras av producerad värme i kärnkraftverk innan omvandling till elektricitet (elverkningsgraden antas vara 33 procent). Källa: IEA [6] och [7].

54 %

58 %

42 %

39 %

1975

1985

1995

2005

TYSKLAND

IVA 2008

2005

5.

22 %

40 %

45 %

48 %

1975

1985

1995

2005

62 %

65 %

Regionens framtida energikarta

FINLAND

53 % 1990

1995

2000

73 %

Den klimatpolitik som förs i regionen får en avgörande betydelse för vilka energislag som blir vinnare och förlorare i framtiden. På kort sikt ser exempelvis kolanvändningen ut att minska, medan användningen av naturgas troligen ökar.

På lite längre sikt påverkar klimatpolitiken utvecklingen av ny teknik, vilket kommer att få mer långtgående effekter på användningen av primärenergi.

2005

ESTLAND

15 %

32 %

1990

40 %

49 %

2000

2005

LETTLAND

31 %

44 %

47 %

46 %

1990

1995

1995 2000

2005

LITAUEN

112 % 101 % 100 %

1975

1985

1995

POLEN

85 % 2005

I

den nordeuropeiska regionen fi nns planer på flera större energirelaterade projekt.

Projekten, som är i olika stadier av realisering, rör raffi neringskapacitet för olja och oljeprodukter, transmissionsledningar för både naturgas och elektricitet samt produktions- och mottagningskapacitet för LNG. Dessa projekt medför att det fi nns förutsättningar för ökad energimässig integration inom regionen, men också att energiutbytet med omvärlden sannolikt kommer att öka.

Det faktum att självförsörjningsgraden för regionens största energikonsument, Tyskland, sakta avtar (se figur 20), kan

IVA 2008

23

24 också få till följd att regionens energiintegration kommer att öka. Tyskland har under hela perioden sedan 1970 haft mer än hälften av regionens totala energitillförsel men dominansen var än mer markant i början på 1970-talet. Hela regionens tillförsel av primärenergi är i stort sett stabil eller möjligen svagt vikande och har så varit sedan mitten av 1980-talet. Självförsörjningsgraden har ökat från att vara ungefär 60 procent i början av 1970-talet, till ungefär 90 procent sedan början av 2000-talet.

Oljeproduktionen beroende av Norge Regionens stora producent av olja, Norge, har minskat sin produktion under de senaste fem åren och även Danmarks produktion av råolja minskar. De senaste officiella uppskattningarna av Danmarks reserver av olja och naturgas visar att Danmark självförsörjningsgrad för dessa energislag går under 100 procent år 2018 respektive 2017. Hela regionens självförsörjningsgrad av olja beror dock på Norge och regionens totala produktion av råolja kommer därför fortsättningsvis att minska, men sannolikt inte i en dramatisk takt. För både olja och oljeprodukter är marknaden att betrakta som icke-regional och de totala import- och exportflödena i regionens länder är därför stora i förhållande till produktionen. De stora investeringarna i regionens raffinaderier talar för att regionens export av oljeprodukter kommer att fortsätta att öka.

Klimatpolitik minskar kolproduktionen...

Kol kommer även i framtiden att vara ett betydelsefullt energislag i den nordeuropeiska regionen även om den totala tillförseln kommer att fortsätta sjunka. Det är också troligt att trenden med produktionsminskning och importökning kommer att hålla i sig under det kommande decenniet. Kol är ett av de primärenergislag som berörs, och kommer att beröras, mest av klimatpolitik och utvecklingen kommer därför att vara starkt beroende av EUs och världens framtida klimatpolitik.

...men gynnar produktionen av naturgas Expansionen för produktion av naturgas har varit mycket kraftig sedan början på 1970-talet. Framtiden för regionens naturgasförsörjning präglas av ett antal olika faktorer, bland annat utbyggnaden av

mottagningsstationer för LNG och transmissionsnätet för naturgas. LNG ger möjligheter till samma icke-regionala marknader som för olja och oljeprodukter och påverkar därför flöden av naturgas på ett helt annat sätt än transport i rörledningar.

Också utvecklingen i Barents hav, där stora reserver av naturgas finns, kommer att påverka regionens naturgasförsörjning. Här finns ett relativt stort område, vilket än så länge varit mycket sparsamt prospekterat, som både Norge och Ryssland gör anspråk på. Utvecklingen av de enorma gasfyndigheterna vid det ryska Stokhman-fältet, där Norge och Ryssland har inlett ett samarbete, är också betydelsefull. Planerna för Stokhman-fältet har primärt kretsat kring LNG, men även rörtransport till den europeiska marknaden har diskuterats. Det finns dock stora tekniska problem att lösa innan produktion vid Stokhman-fältet kan påbörjas, vilket illustreras av de problem som följt produktionen vid det norska Snövit-fältet. Klimatpolitik kommer också sannolikt att få en allt starkare positiv påverkan på tillförseln av naturgas, då kol i första hand ersätts med naturgas.

Svårt att förutse kärnkraftens framtid Utvecklingen för regionens kärnkraft är svårbedömd. I Tyskland finns lagstiftning om en avveckling, i Finland kommer produktionen att öka och i Litauen kommer kärnkraften först att minska för att sedan troligtvis öka. En trolig utveckling för de svenska kärnkraftverken är att de i dagsläget producerande enheterna även fortsättningsvis kommer att vara en del i det svenska energisystemet, eftersom det inte tagits några aktiva politiska steg i någon annan riktning. Ämnet är inte ett av de mest omdiskuterade i landet och något som indikerar samma sak är den stora fokuseringen på klimatpolitiska åtgärder. En förändring av politiken skulle däremot kunna orsakas av en större kärnkraftsolycka i någon del av världen och den svängning i opinion som kan bli följden.

Stabil produktion av vattenkraft Vattenkraften kommer under överskådlig tid att vara en betydelsefull del av energitillförseln till regionen. De två länder som bidrar till de största mängderna vattenkraft, Norge och Sverige, skulle kunna bygga ut vattenkraften kraftigt men det är mycket osannolikt att så skulle bli fallet. I

IVA 2008

Sverige är en utbyggnad av de fyra orörda älvarna i Norrland i dagsläget uteslutet. En mindre utbyggnad av vattenkraft i de nu utbyggda älvarna är mer opinionsmässigt och politiskt tänkbart, men det kommer inte att förändra situationen på ett dramatiskt sätt. I Norge har motståndet för utbyggnad ökat och många vattendrag är skyddade.

Det gör att en storskalig utbyggnad inte heller i Norge är sannolik. Uppskattningar av klimatförändringens påverkan på vattenkraftsproduktionen tyder däremot på en ökad och jämnare framtida tillrinning, vilket skulle ge ökade möjligheter till produktion i befintliga vattenkraftverk.

Ökad internationell handel med biomassa Utvecklingen för användning av biomassa och avfall har i regionen varit mycket snabb under det senaste decenniet, vilket till stor del kan förklaras med den klimatpolitik som förts. Tillgången av inhemskt avfall och biomassa är emellertid inte obegränsad och även om EUs klimatpolitiska målsättningar fram till år 2020 kommer att sätta ytterligare tryck på tillförseln av biomassa, kommer produktionen inte att kunna öka i någon extrem omfattning fortsättningsvis. Det är däremot troligt att den internationella handeln med biomassa kommer att öka som ett sätt att möta klimatpolitiska krav.

Klimatpolitiken styr framtidens energikarta Sammanfattningsvis kommer den framtida tillförseln av olika primärenergislag till den nordeuropeiska regionen att påverkas av flera olika faktorer där tillgångar är en betydande faktor och det är också infrastrukturens utveckling. Något som kommer att få en allt större betydelse på sikt, och som redan i dag påverkar, är den klimatpolitik som förs inom EU och regionens länder. Klimatpolitiken påverkar tillförseln av olika primärenergislag direkt men också utvecklingen av olika tekniker som kan få effekter på användningen av primärenergi.

Det gäller i synnerhet utvecklingen av metoder för avskiljning och lagring av koldioxid (på engelska carbon capture and storage, CCS). Storskalig tillämpning av sådan teknik skulle kunna innebära att tillförseln av kol kommer att öka. Som en följd av klimatpolitiken kan även vissa primärenergislag som i dag inte är så betydelsefulla få en allt större betydelse. Det gäller särskilt vindkraft, där utbyggnaden är mycket kraftig. Sverige är det land som hittills haft den kanske mest ambitiösa klimatpolitiken i världen. En bieffekt är att landet även framledes kan vara en relativt isolerad ö i en allt mer energimässigt integrerad omvärld. Huruvida så blir fallet beror både på Sveriges klimatpolitik och på den framtida utvecklingen för kärnkraften.

REFERENSER [1] Baltrel Annual Reports, The Baltic Ring Electricity Co-operation Committee (Baltrel), 1999-2006.

Vissa av dessa återfinns på: http://www.baltrel.com/ [2] BaltsoCooperation Organization of Estonian, Latvian and Lithuanian Transmission System Operators (Baltso). http://www.baltso.eu [3] BP Statistical Review of World Energy, London, June 2008. http://www.bp.com/liveassets/bp_internet/globalbp/globalbp_uk_ english/reports_and_publications/statistical_energy_review_ 2008/STAGING/local_assets/downloads/pdf/statistical_review_of_ world_energy_full_review_2008.pdf [4] Fernwärme- Forschungsinstitut (FFI), History of district heating, Hannover E.V., 2001. http://www.fernwaerme.de/Informationen_Geschichte_EN.html

IVA 2008

25

26 [5] Gas Infrastructure Europe (GIE) http://www.gie.eu.com/maps_data/lng.html [6] International Energy Agency, Energy Balances of non-OECD countries, 1971–2005, Paris, 2007.

[7] International Energy Agency, Energy Balances of OECD countries, Paris, 2008.

[8] International Energy Agency, Energy Statistics of non-OECD countries, 1971–2005, Paris, 2007.

[9] International Energy Agency, Energy Statistics of OECD countries, Paris, 2008.

10] International Energy Agency, Key World Energy Statistics, 2007. http://www.iea.org/textbase/nppdf/free/2007/key_stats_2007.pdf [11] Nordel Annual Statistics1970-2007. Vissa av dessa återfinns på: http://www.nordel.org/content/Default.asp?PageID=213 [12] Proposal for a DIRECTIVE OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL amending Directive 2003/87/EC so as to improve and extend the greenhouse gas emission allowance trading system of the Community (presented by the Commission), COMMISSION OF THE EUROPEAN COMMUNITIES, {COM(2008) 30 final}, {SEC(2008) 52}, {SEC(2008) 53}, {SEC(2008) 85}, COM(2008), 16 final, 2008/0013 (COD), Brussels, 23.1.2008. http://ec.europa.eu/environment/climat/emission/pdf/ets_revision _proposal.pdf [13] UCTE Statistical Year Books 2000–2007. Vissa av dessa återfinns på: http://www.ucte.org/publications/statsyearbook/ Bundesministerium für Umwelt, Naturschutz und Reaktorsicherheit, link to the German Atomic Energy Act:Act on the Peaceful Utilization of Atomic Energy and the Protection against its Hazards (Atomic Energy Act) http://www.bmu.de/files/pdfs/allgemein/application/pdf/atg_english.pdf Byggandet av en kärnkraftsenhet i Olkiluoto, Generell utredning, Teollisuuden Voima Oyj, 2008. http://www.tvo.fi/uploads/File/2008/OL4_YLPS_sve_final_lukittu_print. pdf Energistyrelsen i Danmark http://www.ens.dk/ Ignalinos atomine elektrine http://www.iae.lt/ http://www.iae.lt/inpp_en.asp?lang=1&subsub=201 Regeringens proposition 1996/97:176 Lagen om kärnkraftens avveckling, Stockholm den 21 augusti 1997. http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=37&dok_id=GK03176 SMHI http://www.smhi.se/cmp/jsp/polopoly.jsp?d=9369&a=25151&l=sv

IVA 2008

PERSONLIGA KONTAKTER Frisk Lars, Swedegas AB Hedgran Magnus, E.ON Gas Sverige Hennius Matias, E.ON Gas Sverige Jezy´nski Lukasz, PSE-Operator S.A. Jørgensen Peter, Energinet Kuronen Pertti, Fingrid Milkeviciute Saule, Baltso Moberg Ulf, Svenska Kraftnät Rass Herbet, E.ON Ruhrgas Valleskog Martin, Svenska Gasföreningen Vesperis Edijs, Latvenergo Wegner Bernd, BDEW (Bundesverband der Energie- und Wasserwirtschaft e.V.) Winiarski Leslaw, PSE-Operator S.A. Åkesson Hans, Svenska Gasföreningen

NORDEUROPEISK ENERGIKARTA I takt med att energisystemen breder ut sig över Nordeuropa har handeln med energi ökat – både inom regionen och med övriga Europa och resten av världen. Flera nya energiprojekt planeras i Nordeuropa, bland annat nya ledningar för naturgas och el. Den energimässiga integrationen i regionen förväntas därför öka ytterligare.

Klimatpolitik påverkar redan i dag vår energianvändning. På sikt kommer klimatpolitiken att få en allt större betydelse, både för regionens användning av primärenergi och för utseendet på regionens framtida energikarta.

Vägval energi finansieras av