Maria Nordin, Lina Wolff, Law of Falling Bodies

LAW OF FALLING BODIES MARIA NORDIN

Lina Wolff

MARIA NORDIN LAW OF FALLING BODIES Akvareller / Watercolours

Lina Wolff Kortprosatexter / Short prose texts

Galleri Magnus Karlsson

Omslag / Cover: Maria Nordin, Tipping Point, 2020. Akvarell på papper / Watercolour on paper, 148 x 108 cm.

Först kände jag en spontan rädsla att skriva något med utgångspunkt i Marias målningar. Ord kan vara så skarpa, tydliga, nästan våldsamma, om man jämför med alla de tolkningsmöjligheter som en målning erbjuder en betraktare. Men när Maria förtydligade att mina texter skulle stå för en helt subjektiv tolkning från min sida (det kan tyckas självklart, men det var som att jag behövde höra det sägas av henne) så kände jag en stark lust att prova. För att så snabbt som möjligt komma in i något slags mininarrativ lutade jag mig mot det stilmässiga greppet i Roberto Bolaños dikt Un paseo por la literatura (En promenad genom litteraturen), som i sin tur är inspirerad av greppet i George Perecs text Je me souviens (Jag minns).

– Lina Wolff

(Translations in English on the last pages.)

Maria Nordin, Take-off, 2020. Akvarell på papper / Watercolour on paper, 70 x 52 cm.

Jag drömde att jag stod längst ut på en trampolin i ett gigantiskt, rosamålat badhus.

Jag stod med ryggen mot publiken och förväntades göra en baklängesvolt ner i vattnet.

När jag var redo böjde jag mig bakåt och påbörjade volten. Halvvägs ner gav någon i publiken upp ett skrik. Jag vände på huvudet för att se vem och varför, och i vändningen slog jag i ytan varpå ytspänningen spräckte mig. I samma ögonblick som jag sprack upp tänkte jag: ”Så dumt av mig att ge mig på en baklängesvolt, jag har ju aldrig sysslat med simhopp”. I drömmen kunde jag sedan se mig själv utifrån, och min kropps olika delar som nu flöt på det turkosblå bassängvattnet. Min ena hand flöt stilla med pekfingret lite böjt, som om det sökte efter tummen. Min hjärna guppade långsamt likt grå molntussar på ytan och mitt hår svävade som ett sjok mörkröd tång. Bara hjärtat sjönk rakt och målmedvetet mot djupet.

Maria Nordin, Air, 2020. Akvarell på papper / Watercolour on paper, 148 x 117 cm.

Jag drömde att det fanns en plats mitt ute i havet där vattnet var blått, varmt och lagom djupt, och där inga faror fanns. Inga kyliga underströmmar eller havsgravar, inga akvatiska rovdjur, bara ljus, runda klippor och badande människor som ville mig väl. Min kropp kändes mjuk och oändligt böjlig, som om den vore ett med det ljumma vattnet. När jag berättade om drömmen för en vän sa han: Det var Eden du drömde om, för vissa delar av Eden kan finnas kvar i människans urminne. Sedan dess har jag väntat på att drömma drömmen igen. Och väntan känns så bekant, som om också den funnits i mig sedan urminnes tider.

Jag drömde att jag beslutat mig för att döda min dementa farmor med morfin. Hon har lidit länge nog, tänkte jag, hon måste få frid. Jag hade stoppat morfinet i mina klackar.

På väg till ålderdomshemmet mötte jag den franska skådespelerskan Juliette Binoche som också hon åldrats sedan Den blå filmen. Hon var mycket liten och pratade franska.

Jag lyfte upp henne och satte henne på mina axlar. Vart ska vi? sa hon. Jag kunde känna hennes mjuka ljumskar mot min nacke. Vi ska på fest, sa jag. Var? sa hon. Hos min dementa farmor, sa jag. Jag sa också att jag hade klackarna fulla med morfin. Då började hon sjunga en melankolisk, lite skimrande sång. Jag försökte nynna med men kunde inte melodin. När vi gick förbi universitetsbyggnaden kände jag hur Juliette la sig ner längs min rygg. Hennes tår möttes under min haka och det kittlade när hennes fingrar trevade längs mina vrister.

Maria Nordin, Push, 2020. Akvarell på papper / Watercolour on paper, 149 x 109 cm.

Maria Nordin, Ruin, 2021. Akvarell på papper / Watercolour on paper, 149 x 224 cm.

Jag drömde att jag var gift med en våldsverkare som sa att han en dag skulle krossa mig.

Han sa att jag kunde sluta kämpa emot, för det var detta jag kommit till världen för, att krossas av honom. Det fanns, sa han, en gren av kvinnligheten, en avart som gick under av kärlek och jag tillhörde denna avart. Jag såg upp för att se hur hans ansikte såg ut när han sa detta, men det enda jag såg var gardinen som rörde sig i vinden och det enda jag kände var luften som var tät och kylig samtidigt, som om den vore en del av de ord han just sagt. Var är du? viskade jag. Det kom inget svar, men jag kunde fortfarande helt tydligt känna hans närvaro i rummet.

Jag drömde att jag var ung och snygg och att en röst sa till mig att jag skulle passa på att njuta för snart skulle jag vara gammal och ful. Det är gravitationen som ser till att det blir så, sa rösten, det är den som kommer att tvinga in dig i varje människas bugning inför tiden. Min kropp uppfylldes då av en fruktansvärd frossa, och samtidigt var det som om hela jag började dras mot marken av osynliga trådar. Sluta! skrek jag, snälla sluta! Varför har ingen sagt att åldrandet är så fruktansvärt, då hade jag ju tagit livet av mig med en gång! Just som jag skulle dras ner genom jordytan upphörde drömmen och jag vaknade. Jag lyfte på täcket och såg på min kropp som var mycket gammal. Men jag kände ingen skräck, bara lättnad. Min kropp har kämpat så hårt och klarat så mycket, tänkte jag, och nu klarar den även åldrandet. För första gången någonsin kände jag ömhet vid synen av mig själv.

Maria Nordin, The Earth’s Pull, 2020. Akvarell på papper / Watercolour on paper, 148 x 112 cm.

Jag drömde att jag dödat min farmor med morfin men att hon återuppstått och nu var ung och stark igen. Det var sommar och hon kom gående mot mig på gatan, som om inget hade hänt. Tack för hjälpen, sa hon när hon såg mig. Jag slog ner blicken och kände mig lite skamsen, för jag hade ju trots allt dödat henne. Nu går vi och tar ett glas bubbel, sa hon. Allt blir så konstigt när man dör, man förlorar sin dialekt och det finns ingen sprit. Jag insåg med ens att tiden gått, att det nu var jag som var gammal, och hon plötsligt ung igen. Kan man röra vid dig? sa jag. Försök, sa hon. Jag lutade mig mot henne och för en kort stund var det som att min kropp slutade falla.

Maria Nordin, Support, 2021. Akvarell på papper / Watercolour on paper, 123 x 149 cm.

Maria Nordin, Crash, 2020. Akvarell på papper / Watercolour on paper, 113 x 149 cm.

Jag drömde att jag kom på att jag inte visste något om min syster. Jag menar på riktigt, på djupet. Jag visste så klart vad hon hette och hur hon såg ut, men inte hur hon mådde på ett djupare plan, inte egentligen. Tänk om hon bara låtsades, tänk om hon i själva verket kände sig tillintetgjord? Men varför skulle min syster känna sig tillintetgjord? För att få klarhet ringde jag upp henne och frågade rakt på sak hur hon mådde egentligen.

En tystnad uppstod i luren. Jag insåg att det varit ett misstag att ställa frågan så, hur mår du egentligen, för om hon svarade så skulle hon ju bekräfta att detta egentligen faktiskt existerade, som en parallell verklighet, som en dimension som både jag och hon kände till, men förtigit. Jag väntade på hennes svar, och tystnaden innan hon tog till orda tycktes mig lika fasansfull som oändlig.

At first, I was spontaneously fearful of writing anything based on Maria’s paintings. Words can be so sharp, distinct, almost violent, compared to all the possible interpretations a painting offers the beholder. But when Maria explained that my texts would be an entirely subjective interpretation on my part (which may seem obvious, but it was like I needed to hear it from her) I felt a strong urge to have a go. To get some kind of mini-narrative going as fast as possible, I leaned on the stylistic approach of Roberto Bolaño’s poem Un paseo por la literatura (A Walk Through Literature), which, in turn, was inspired by the approach in Georges Perec’s Je me souviens (I Remember).

–Lina Wolff

Tipping Point I dream of a point from which the beginning of every apocalypse can be observed, and that I am a captive at that point. Above my head, I see all the disasters in the world being born: hurricanes growing from light sea breezes, tsunami waves rising from vibrations in the earth’s crust, toxic gases slowly emanating from the Siberian tundra. Suddenly my prison warden says: Your turn is coming up. That’s impossible, I think to myself.

After all, I’m still well-dressed, I’m still young, it’s still light and my shoe heels are still full of morphine. Then I notice the dull tremor from the earth. First, I want to scream with terror, but then I am filled with primeval joy as my body begins to decompose.

Take-off I dreamt I was standing at the very end of a springboard in a gigantic, pink-painted swimming baths. I stood facing away from the audience who waited for me to do a back flip into the water. When I was ready, I bent backwards to start the flip. Halfway down, someone in the audience cried out. I turned my head to see who and why, and in twisting I hit the water whereupon the surface tension tore me apart. The moment I was torn apart, I thought: “How foolish of me to attempt a back flip, I don’t know a thing about diving.” In my dream, I could see myself from the outside, and my severed body floating in the turquoise pool. One hand drifted softly with a slightly bent index finger, as though searching for the thumb. My brain bobbed slowly like grey tufts of cloud on the surface, and my hair billowed like dark-red seaweed. The heart alone sank straight and resolutely to the bottom.

Air I dreamt of a place in the middle of the sea where the water was blue, warm and not too deep, and where no dangers loomed. No cold undercurrents or oceanic trenches, no aquatic predators, just sunlight, polished cliffs and bathers who wished me well. My body felt soft and infinitely lithe, at one with the tepid water. When I told a friend about the dream, he said: That was Eden in your dream, for some parts of Eden can remain in our primordial memory. Since then, I have longed for that dream to return. And the longing feels so familiar, as if that, too, were engrained in me since time immemorial.

Push I dreamt I had decided to kill my senile grandmother with morphine. She had suffered long enough, I reasoned, she deserved to rest. I had put the morphine in my shoe heels. On the way to the nursing home, I met the French actress Juliette Binoche, who had also aged since Three Colours: Blue. She was tiny and spoke in French. I lifted her up and put her on my shoulders. Where are we going? she asked I could feel her soft groins against my neck. To a party, I said. Where? she asked. At my demented grandma’s, I said. I also told her my heels were filled with morphine. Then she started singing a melancholy, rather shimmering tune. I tried to hum along but didn’t know the melody. As we passed the university building, I felt Juliette stretch out down my back. Her toes met under my chin and it tickled when her fingers fumbled around my ankles.

Ruin I dreamt I was married to a violent bully who said he would one day crush me. He said I could give up, because this was the reason I had come into the world, to be crushed by him. There was, he said, a species of womanhood, an abnormity, that perished from love and that I belonged to that abnormity. I turned to see what his face looked like when he said it, but all I saw was the curtain that fluttered in the breeze, and all I felt was the air that was at once both dense and cool, as though it were part of the words he had just uttered.

Where are you? I whispered. There was no answer, but I could still distinctly feel his presence in the room.

The Earth’s Pull I dreamt I was young and pretty and that a voice told me to make the most of it because soon I would be old and ugly. Gravity is what makes that happen, the voice said, it will force you and every other being to bow down to time. My body filled up with dreadful shivers, and yet it was as though invisible threads were pulling my entire being to the ground. Stop! I screamed, please stop! Why had no one told me how awful it is to age, then I could have killed myself at once! Just as I was about to be pulled through the earth’s crust, the dream ended and I awoke. I lifted the covers and gazed at my body, which was very old. But I felt no fear, only relief.

My body has fought so hard and survived so much, I thought, and now it will even survive ageing. For the first time ever, I felt tenderness at the sight of myself.

Support I dreamt that I had killed my grandma with morphine but that she had come back to life and was young and strong again. It was summer and she was walking towards me in the street, as though nothing had happened.

Thanks for your help, she said, gazing at me. I looked down and felt a bit embarrassed, I had killed her, after all. Now let’s go have some bubbly, she said. Everything gets so weird when you die, you lose your dialect and there’s no alcohol. I realised at once that time had passed, that I was the old one now, and she was suddenly young again. May I touch you? I asked. Try, she said. I leaned towards her, and for a short moment it was as though my body stopped falling.

Crash I dreamt that I realised I knew nothing about my sister. I mean for real, deep inside. I knew her name, of course, and what she looked like, but not how she was on a deeper level, not really. What if she was only pretending, what if she actually felt devastated? But why should my sister feel devastated? To find out, I called her up and asked straight out how she was feeling, really. The phone went silent. It struck me that it was a mistake to ask how she was really, because if she answered she would be confirming the existence of this really, like a parallel reality, like a dimension that both she and I knew was there but had kept quiet about. I waited for her to answer, and the silence before she opened her mouth seemed equally dreadful and endless.

Maria Nordin (f. 1980) bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm (2005–2010). Hon har ställt ut regelbundet på gallerier och museer i Sverige och har erhållit uppmärksamhet för sitt storskaliga akvarellmåleri. Hon har tilldelats flertalet stipendier, bl.a. Beckers konstnärsstipendium (2011), med en separatutställning på Färgfabriken i Stockholm, och Carl-Axel Valéns stipendium (2017). På Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn hade hon en omfattande separatutställning 2018, som senare visades på Halmstads konsthall och Eskilstuna konstmuseum 2019. Utställningen Law of Falling Bodies är hennes tredje på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm. Hennes verk finns bl.a. i samlingarna på Moderna Museet, Nordiska Akvarellmuseet, Västerås konstmuseum och Göteborgs konstmuseum. / Maria Nordin (b. 1980) lives and works in Stockholm, Sweden. She was educated at the Royal Institute of Art in Stockholm, Sweden (2005– 2010). She has exhibited regularly at galleries and museums in Sweden and has received high recognition for her work with large scale watercolours and animations. In 2011 she was awarded the Beckers Artist Prize and solo exhibition at Färgfabriken in Stockholm, Sweden and in 2017 she received Carl-Axel Valén’s Sholarship.

Her major solo exhibition at The Nordic Watercolour Museum in Skärhamn, Sweden (2018) toured to Halmstad konsthall and Eskilstuna konstmuseum, Sweden (2019. The exhibition Law of Falling Boides is her third at Galleri Magnus Karlsson, Stockholm, Sweden. She is represented in the collections of, among others, Moderna Museet, Stockholm, The Nordic Watercolour Museum, Västerås Konstmuseum and Gothenburg Museum of Art in Sweden.

Lina Wolff (f. 1973) bor i Lund och har tidigare varit bosatt i Italien och Spanien där hon jobbat som tolk och översättare. Hon debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Romanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012) fick bl.a. Tidningen Vi:s litteraturpris och rönte framgångar i engelsk översättning. Hennes tredje bok, De polyglotta älskarna (2016) hyllades av en enig kritikerkår och belönades med bl.a. Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset för bästa skönlitterära bok. Romanen Köttets tid (2019) blev även den lovordad i pressen samt nominerad till Sveriges Radios romanpris och Eyvind Johnsonpriset 2019. / Lina Wolff (b. 1973) lives in Lund after previously working in Italy and Spain as an interpreter and translator. Her first work, a short story collection titled Many People Die Like You, was published in 2009.

Her novel Bret Easton Ellis and the Other Dogs (2012) was awarded the Vi Magazine literature award and won acclaim in English translation. Her third book, The Polyglot Lovers (2016), was praised unanimously by the critics and received the Svenska Dagbladet award for literature and the August Prize for best fiction. Carnality (2019) was also lauded in the media and nominated for the Swedish Radio novel prize and the Eyvind Johnson award in 2019.

Katalogen är utgiven i samband med utställningen / The catalogue is published in conjunction with the exhibition Maria Nordin, Law of Falling Boides, 20.2–20.3 2021, Galleri Magnus Karlsson, Stockholm, Sweden Texter / Texts: Lina Wolff Översättning / Translation: Gabriella Berggren Foto och bildbearbetning / Photo and image editing: Nora Bencivenni / Galleri Magnus Karlsson Grafisk form / Graphic Design: Magnus Karlsson Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12, s-111 52 Stockholm, www.gallerimagnuskarlsson.com ©2021 the artist, author, translator and publishers. isbn 978-91-984357-7-1

Jag drömmer att det finns en punkt från vilken alla apokalypsers början kan betraktas, och att jag sitter fången under denna punkt. Ovanför mitt huvud kan jag se alla världens förödelser födas: orkaner som formas av svaga vindpustar till havs, tsunamivågor som stiger ur vibrationer i jordskorpan, giftig gas som långsamt lösgörs ur den sibiriska tundran. Plötsligt säger min fångvaktare: Nu är det snart din tur. Det är inte möjligt, tänker jag. Jag är ju fortfarande välklädd, jag är fortfarande ung, det är fortfarande ljust och jag har fortfarande klackarna fulla av morfin. Så känner jag den dova skakningen från jorden. Först vill jag skrika av rädsla, men sedan fylls jag av en uråldrig glädje när upplösningen av min kropp tar sin början.