ÄNGLABYRÅN
Munken & Kulan - Änglabyrån
Första upplagan
Copyright © Åke Samuelsson och Hylleruds Förlag 2024
Text: Åke Samuelsson
Illustrationer: Simon Jannerland
Boklayout: Mike Karlson
Tryckt i Lettland.
Alla rättigheter förbehållna.
ISBN 978-91-89227-80-4
Inga delar av den här boken får reproduceras på något sätt, digitalt eller mekaniskt, inklusive fotostatskopiering, utan tillstånd från förlaget.
Du hittar flera Munken & Kulan på hyllerudsforlag.se.
1
Så började det
- Äntligen är det den första december, sa Kulan.
- Ja, nu är det bara tjugotre dagar kvar till julafton, svarade Munken.
De båda pojkarna, som var tio år gamla, satt framför öppna spisen, åt pepparkakor och drack Coca-Cola. Kulan la på två vedträn till i den öppna spisen. Elden värmde gott.
Kulans mamma kom in i rummet och sa:
- Lägg inte på mer ved nu. Om elden blir för kraftig, så blir det gnistor. Och spill inte Coca-Cola på min fina matta. Hon lämnade rummet lika snabbt som hon kom. När dörren slog igen sa Kulan:
- Åh, att mammor måste tjata på det viset, hur orkar de? Och i ren protest så slängde Kulan in två vedträn till. Elden tog ny fart och värmde så skönt.
Kan du dricka Coca-Cola, utan att använda händerna? frågade Kulan.
- Hur då? undrade Munken. Det går väl inte.
| Änglabyrån
- Jo det går, titta här. Kulan satt på golvet och balanserade en burk Coca-Cola på höger fot. Så förde han sakta burken mot munnen. Kulan var verkligen vig och lyckades dricka ur burken.
Men Munken insåg att för honom var det omöjligt.
- Jag dricker på vanligt vis, sa Munken och tog en klunk ur sin dricka.
- Jag får sån lust att göra tvärtemot, när vuxna tjatar på det viset, sa Kulan.
Kulan heter egentligen Stig. Kulan är hans smeknamn, det smeknamnet hade han fått en tisdag eftermiddag för ett tag sedan. Stig kom hem sent, klockan var halv sju eftersom han direkt efter skolan hade gått på fotbollsträning. När han kom hem var han jättehungrig och sin vana trogen gick han direkt till kylskåpet, för att se om det fanns någonting att äta. Och till hans stora förvåning stod där en jordgubbstårta.
Den skulle mamma ha till tanterna i syföreningen, som redan satt runt stora bordet och pratade och hade handarbeten med sig.
Lukten av jordgubbar gjorde det omöjligt att låta bli. Han tänkte snabbt och beslutade sig för att ta den största jordgubben i mitten. Han stoppade den i munnen. När han såg hålet som uppstod försökte han flytta de mindre jordgubbarna så att de täckte hålet.
Det var då mamma kom ut i köket och fick se vad som var på
- Stig, vad gör du? ropade hon. Stig kunde bara inte svara eftersom han hade en stor jordgubbe i munnen. När han vände sig om såg han sin mamma. Hon var högröd i ansiktet, ögonen stod rakt ut och hon hade skum i mungiporna. Stig visste att här gäller det att springa.
Han stänger kylskåpsdörren och rundar köksbordet och mamma kommer efter lika snabbt. Stig tar vägen in i vardagsrummet eftersom mamma hindrar honom att springa ut. Han springer förbi bordet med syföreningens tanter, mamma tar honom nästan men Stig räddar sig ut på balkongen, hoppar över räcket och klättrar sedan ner på stupröret. Det hade han gjort många gånger förut.
- Han springer lika snabbt som en kula rullar, sa en av tanterna. Och sedan den dagen visste alla vem Kulan var.
Kulan använde själv gärna sitt smeknamn eftersom hans klasskamrater retade honom genom att säga: “Stig - åt sidan.” Det är ju inte roligt att höra hela tiden.
Kulan älskade att elda, därför tog han eldgaffeln som stod vid öppna spisen, för att fixa till ett vedträd i brasan. Det hade kommit lite snett. När han lyfte det brinnande vedträet rullade det av eldgaffeln och ut på golvet. Det rullade fram till den fina mattan och stannade i mattfransen, som började brinna. Munken, som var snabbtänkt, hällde först Coca-Cola på vedträet och sedan på mattan. Det blev en kraftig rökutveckling men el-
8 | Änglabyrån gång.
den slocknade snabbt, tack vare Munkens snabba ingripande. Fast nu luktade det konstigt av bränd Coca-Cola och rök från vedträet och mattfransen.
Munken, det var en äkta vän till Kulan. Han var en sån där som man kunde lita på i alla väder.
Munken var känd för att han tänkte så bra. Han var väldigt klok. Han var känd för att fundera ut lösningar som ingen annan kunde komma på. Han bara stack ena handen i byxfickan och kliade sig bakom örat med den andra handen, så kom lösningen bara. Ingen begrep hur han gjorde men det funkade. Så det var kanske inte så konstigt att han hade skaffat sig ett eget smeknamn.
En dag sa han bara:
- Från och med idag heter jag inte Jan. Ni kan kalla mig Munken. När man frågade varför han just kallade sig Munken, förklarade han sitt val:
- Det finns två orsaker till det. För det första så gillar jag munkar. Du vet de där med choklad på. Namnet smakar bra. Och för det andra så finns det kloka gubbar i kloster som kallas munkar. Och de brukar sitta och fundera ut bra saker. De kliar sig säkert i huvudet eftersom de flesta är flintskalliga. Jag tycker att det är ett passande namn, så kalla mig Munken.
Nu hade Kulans mamma känt den märkliga lukten av bränd Coca-Cola, eller vad det nu var. Mamma ryckte upp dörren igen, tittade in och sa:
- Vad gör ni?
- Ja, vi har just släckt en liten eld i mattan, sa Munken helt lugnt.
- Nu får det vara nog. Jag sa ju till er, sa mamma och ryckte tag i mattan så att Kulan som satt på mattan ramlade, hans Coca-Cola ramlade också och välte ut på golvet.
- Hämta en trasa och torka upp. Nu var mamma verkligen arg och Kulan stack iväg.
- Ni har förstört hela min matta! Den är ju alldeles bränd, sa mamma.
Men Munken stack handen i byxfickan och sa:
- Det är bättre med en matta med Coca-Cola än att inte ha någon matta alls. Och förresten så är det jag som ska vara ledsen, för min Coca-Cola tog slut. Det där med att bränna lite i fransen, det är väl inte farligt? De är ju ändå för långa. Det är ju bara att klippa av dem lite så blir de lika långa och då är det ingen som märker det.
Kulan som var tillbaka med trasan torkade snabbt upp på golvet.
- Ut härifrån! sa mamma.
- Vi går hem till dig, sa Kulan.
- Okej, sa Munken. Och så gick de ut i den mörka kvällen.
De gick tysta de två kvarteren bort till Munkens hus.
10 | Änglabyrån
- Vad funderar du på? sa Kulan.
- Jo, jag undrar, får man verkligen bli så arg när man tror på Gud? Jag trodde att alla som trodde på Gud var snälla människor, sa Munken.
- Ja, mamma är snäll och hon tror på Gud, men hon kan bli arg
ändå. Fast det brukar gå över. Jag hoppas att det går över, i alla fall till jul. Det är ju 23 dagar till dess.
Plötsligt stannade Munken.
- Du, på tal om att klippa fransar. Kommer du ihåg när vi klippte till gubben Frans? Du, om vi skulle åka och hälsa på honom imorgon?
- Ja, det gör vi.
12 | Änglabyrån
