Ljuset från vägen hem by hyllerudsforlag

är närbesläktat med detta, men handlar om att värdera det viktigaste just nu inför dagar som kommer. Vi väljer att bejaka vissa ting som pågår för att låta dem ta större plats. Därmed ignorerar eller förkastar vi andra rörelser inom oss. Detta leder fram till tillämpning, där vi beslutar oss att göra justeringar, vända om, agera i riktning med det vi värderat som gott och som vi tror är Jesu intressen för vår vandring framåt.

Formen är tänkt som en hjälp, inte en tvångströja. Om du manas och guidas i en annan riktning är det helt i sin ordning. Målet är alltid kontakt, gemenskap, vägledning av den Treenige Guden.

Säg till om jag stör, sa han när han steg in, så går jag med detsamma. Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen.

EEVA KILPI

Ur Sånger om Kärlek, i tolkning av Kerstin Lindqvist

Första söndagen i advent:

NÅDENS ÅR

Skriftläsningen för Första advent förenar alla evangeliska kyrkor med den medeltida traditionen. Vi kan förvänta oss att finna något av advents kärna just här. Temat ”Nådens år” är centralt, för vill vi söka de djupa skikten i kristen tro inbjuds vi att omfamna nåden, att börja näras av den och leva våra liv i ödmjukhet. Nåd kan nämligen aldrig urskiljas eller tas emot utan just ödmjukhet. Dessa stora koncept är svårgripbara för oss, men de förenas och förkroppsligas hos honom som äntrar Jerusalem på en åsna. Nådens år är ödmjukhetens era.

När de närmade sig Jerusalem och nådde Betfage vid Olivberget sände Jesus iväg två lärjungar och sa till dem: ”Gå in i byn därframme, så kommer ni snart finna ett åsnesto bundet med ett föl hos sig; lösgör dem och för dem till mig. Om någon säger något ska ni svara ”Herren behöver dem, men han ska snart skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din kung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett åsneföl. Lärjungarna gick och gjorde som Jesus hade uppmanat dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem och han satt upp. Merparten av folkskaran bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och spred dem över vägen. Folket som gick före och följde efter ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.”

Matt 21:1–9

Messias är Davids Son. I detta ligger att Jesus ska uppfylla löftet till Israel om en ättling till David på tronen. Löftet, som gavs i 2 Samuelsboken 7, har för Israel tett sig ouppfyllt alltsedan exilen i Babylon på 500-talet f.Kr. Matteus inleder sitt evangelium i första versen med att koppla Jesu släktträd till just David och till Abraham.

Men denne kung är mer än Israels Messias; han är Immanuel, Gud hos oss. Vi skymtar hans makt över tid och rum i den här berättelsen: vissheten om åsnan, referensen till ”Herren”, kontrollen över det profetiska skeendet. Det är först utifrån positionen av den kristna bekännelsen som vi faktiskt tror och räknar med Guds fysiska närvaro i Messias. Som det heter i den nicenska bekännelsen: ”Guds ende Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född, inte skapad, av samma väsen som Fadern …”

Med en sådan trons grammatik i bakhuvudet lyssnar vi till de säregna hosiannaropen. Formen ”hosianna”, som är en starkt betonad form av verbet jasha (rädda), framstår annars som något malplacerad i sammanhanget. Det är inte fråga om ett hebreiskt hyllningsrop, utan snarare det skrik vi kunde förväntas höra från en som håller på att gå under. Varför vråla detta till en förmodad Messias som äntrar staden på åsna? Det verkar något märkligt mot bakgrunden av ett romarrike i infernalisk styrka.

En annan fråga vi kunde ställa oss är varför den här texten, som alltså sammanfaller med palmsöndagens läsning, passar för advent, förberedelsetiden inför julens mirakel. Svaret på den frågan är också svaret på varför hosiannaropen, från ett kristet perspektiv, är allt annat än malplacerade. Guds ankomst är räddningen. Guds ankomst ligger också framöver och det eskatologiska ljuset lyser i advent. Men i grund och botten är Guds ankomst besläktad med hans eviga nu. Därför ska vi fira advent. Därför ska vi förbereda oss.

Pilatus, som kommer till Jerusalem från Caesarea vid medelhavskusten inför påskfirandet, reser sannerligen inte på en åsna, utan med ett ekipage med ståtliga hästar omgärdat av soldater, rådgivare och tjänare. Jesu intåg i Jerusalem är den ultimata antitesen – en ljusstråle från den solstorm av ödmjukhet som härskar i den heliga Treenigheten. Med Paulus ord från Filipperbrevet 2:6–7: ”Han som ägde Guds gestalt vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan utelämnade sig själv och antog en tjänares gestalt när han blev som en av oss.”

Kungar har en central roll i det antika Mellanöstern. Jesaja begråter sin kungs bortgång och får en gudomlig vision med glimtar av Gud på tronen

(Jes 6). Den sanne kungen bortom tid och rum presenterar sig. Seraferna i tronhimlen sjunger: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot. Hela jorden är full av hans härlighet …”

Mitt i sorgen över en smord regents bortgång möts profeten av den himmelska vision som blir startskottet för hans egen sändning. Stannar vi upp inför serafsången ett ögonblick kan vi genom den möta en enastående sanning: Gud verkar och ger sig tillkänna i och genom världen; Guds härlighet genomsyrar och genomlyser allt skapat; matematiskt finkalibrerade molekyler, mångbottnad och drabbande poesi, dödligt vackra iskristaller, majestätiska fjäll och genuina vänners bekräftande blickar – alla förmedlar de glimtar av Guds härlighet. Detta var sant mitt i Jesajas tåredal, liksom det är i vår än i dag. Det innebär inte att förneka världens lidande och nöd, utan är en bekännelse till en verklighet som löper parallellt med ondskan. En hjälp som får oss att härda ut.

Nu är det nådens år. I och med detta faktum är härligheten i skapelsen bekräftad och uppgraderad på ett nytt och unikt sätt. Johannes skriver:

”Och Ordet blev människa och bodde ibland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen har av sin Fader, och han var full av nåd och sanning.” (Joh 1:14)

I inkarnationen förenas Gud nu med sin skapelse. Mysteriet är att den Gud som alltid är större har blivit till ett med sin skapelse, utan att förlora sin oändliga makt och härlighet. Guds härlighet väller fram genom kosmos med en glöd och en skönhet som till slut kommer att återlösa hela världen från förgängelsen (Rom 8). Johannes anspelar på 1 Mosebokens skapelsehymn. Också befrielsen finns med; Johannes tänker på Gudsfolkets exodus och Guds härlighet som bodde bland dem under ökenvandringen. Verbet eskēnōsen (bodde) är kopplat till skēnēs (tabernakel) som används i 2 Moseboken. Johannes vill att vi ska förstå att i Kristus bor Guds härlighet manifesterad på ett unikt sätt i likhet med tabernaklet. Att stanna upp inför nådens år är därför att stanna upp inför oändlighetens sammanflätande med tid och rum. Hur kan vi göra detta annat än i ödmjukhet! Och ‒ på ödmjukhetens resa ‒ kommer nådens år att göra entré

på din och min personliga vandring. Detta är vad vi måste påminna oss om i nådens år, så att vi inte missar Verkligheten: Gudsriket är mitt ibland oss, på väg mot sin fullkomning.