Holmiensis No 1 - 2019

Nummer 1 2019. Sedan 1963. Stockholms nations tidning.

(Kli)mat pรฅ nationen 2.0

Under ytan

Kultur, nรถje och Andrea

redaktionen

REDAKTÖREN HAR ORDET Den här ledaren skulle egentligen handla om Stephen Fry, mitt favoritteveprogram och en viss rödhårig krönikör. Sen fick jag ett besked. Nu kommer den att handla om det här:

Som övertygad individualist har jag i regel mycket svårt för fanor, färger och vapen, i ordens heraldiska mening.

Orsaken är den trohet, den blinda (dövblinda?) lojalitet, till “nationen”, “partiet”, “rörelsen” eller något annat abstrakt och okännande koncept som de ofta används för att ingjuta i folk. Två ben bra, fyra ben dåligt, och så vidare.

Döm då av min förvåning när jag kommit på mig själv med att bära royal blue och höstlövsgult (egentligen golden poppy, men det är en fråga för en annan ledare skriven i ett mer upprört tonläge) vid varje tillfälle som ges.

Jag har personligen blivit lite extra uppmärksammad av Nationen vid två tillfällen: när jag fick min S:t Eriksmedalj av fjärde klassen och när jag fick en stipendiumplats till årets Januarimiddag. Jag tar inte upp det här för att skryta (det gör han visst, reds. anm.) utan för att komma fram till en poäng. De här tillfällena betyder något för mig. För det betyder något för mig att veta att andra människor tycker att jag har gjort ett bra jobb. Häri ligger nationsväsendets storhet.

En medalj på bröstet, ett papper i handen eller bara en klapp på axeln. Alla dessa saker betyder mycket för den som får dem. Varför? För att människor vill betyda något för andra människor. För att vi tycker om att vara till nytta.

Att någon vill känna sig viktig är ett sätt att uttrycka sig på som vanligtvis används i en negativ bemärkelse, men om man tolkar ordalydelsen ordagrant skulle den lika gärna

Ansvarig utgivare Karin Karsten 1q@stockholmsnation.se Annonsförsäljning holmiensis@stockholmsnation.se Tryck Wikströms Tryckeri AB 018-15 62 90

2

Omslagsfoto Kristoffer Tollin Fotograf Liisa Eelsoo Kontakt Drottninggatan 11 753 10 Uppsala 072-964 75 50 holmiensis@stockholmsnation.se

kunna handla om respekt. Respekt för andra människor utan att ge avkall på respekten för den egna personen.

Frihet att lämna den grupp som kräver din dövblindhet, men också frihet att ingå i en grupp som betyder något för dig. En medalj på bröstet betyder mycket för mig och alla andra som fått det. Däri ligger nationsväsendets storhet.

Alla människor behöver inte nödvändigtvis en nation, men alla behöver ett sammanhang. Om du studerar i Uppsala kan Stockholms vara ditt sådant. Om man går tillräckligt långt tillbaka i tiden har nationerna, liksom Uppsala universitet i stort, en historia som inte är alltigenom angenäm. Universitetet var i flera avseenden en elitistisk, pennalistisk lekstuga för “rich dunderheads”, som The Economist benämnt forntidens Oxfordstudenter. Den här tidningen har vid flera tillfällen under de senaste terminerna skrivit om de oförrätter, marginaliseringar och regelrätta kränkningar som drabbade de kvinnliga studenterna – när de väl fick statens nådiga tillstånd att faktiskt utbilda sig, det vill säga. Men längre än någon nu aktiv medlem kan minnas har vi öppnat våra hjärtan för alla som vill finna sitt sammanhang med oss. Vi kommer att fortsätta göra så oavsett samhällsutvecklingen i stort.

När vi nu rett ut Nationens sammanhang går vi raskt vidare till den här ledarens sådant. Nils reder ut allt du undrat om Seniorskollegiet, Lejla har dödat en krukväxt, Amela har hört rykten om att det vankas Marsspex och Sofia har gått ner i arkivet (och kommit upp igen!).

Smakelijk eten!

Er redaktör,

Mattias Forsgren Redaktör

redaktionen

Serietips: “1864”.

Frukosttips: En stor tallrik pasta med tomatsås med chili och ricotta.

Prokrastineringstips: Valfritt ämbete på Stockholms nation.

Serietips: ”You” på Netflix. Undvik helst att titta nattetid!

Frukosttips: Havregrynsgröt och kaffe är en oslagbar kombination.

Prokrastineringstips: Se serietips.

Mattias Forsgren Redaktör

Amela Muratspahić Redaktionssekreterare Serietips: “Clique” på HBO, för er som gillar mörka, kontroversiella serier.

Frukosttips: Ett löskokt ägg och Nescafé. Man är ju student.

Prokrastineringstips: Ring vännen och gagga.

Sofia Blomqvist Redaktionssekreterare

Lejla Cato Redaktionssekreterare Serietips: “The Wire”, en HBO-klassiker.

Frukosttips: Skippa den och sov lite extra!

Prokrastineringstips: Quizkampen.

Serietips: “Amie & Fannas Striptrip”. Finns på SVT Play (gratis!).

Frukosttips: Gröt på grahamsgryn, mandelmjölk och kanel. Toppas (ambitiösa morgnar) med kanel- och honungsstekta äppelbitar.

Prokrastineringstips: Gör egna ingefärsshots (och hoppas på att säsongsförkylningen äntligen når sitt slut).

Serietips: “The Ted Bundy Tapes”, Netflix.

Frukosttips: Sova.

Prokrastineringstips: Hemnet.se.

Nils Norström Redaktionssekretarere

Kalina Wikholm Sohlberg Art Director Serietips: “Dark” på Netflix. 8,6 i betyg på IMDb! Frukosttips: Havremjölk, kanel och kardemumma i kaffet. Svingott och svinnyttigt.

Prokrastineringstips: Storstäda. Rensa gärna hela garderoben också.

Nummer 1 2019

INNEHÅLL

Lovisa Brämming Art Director

1Q har ordet

4

Intervju med Förste kurator Karin

Vinnaren av TKs skrivtävling

5

Seniorskollegiet 22

20

Frälsningen: En studentikos gemenskap 6

Under ytan

Ett tu tre, den tjugotredje ska det ske! 8

Kultur, nöje och Andrea

27

Bildcollage: Bellmansgasquen

Nils recenserar och Nils tippar

29

12

24

Uppsalavyn 13

Kuratelet

Hedersledamoten 14

Kalendarium 32

30

(Kli)mat på nationen 2.0 17

3

1q har ordet

1Q HAR ORDET kära stockholmare!

Våren är i full gång och det märks verkligen i huset! Det tydligaste vårtecknet är alla nya nyfikna ansikten som har visat sig på Nationen. Jag hoppas att jag får chansen att lära känna så många av er som möjligt under våren.

Det faktum att ni läser detta innebär att ni redan har tagit det första steget in i studentlivet här i Uppsala genom att skriva in er vid en nation. Nästa steg är att engagera er, ett unikt tillfälle att utveckla sig själv och träffa många nya vänner. Låter det intressant? Kika då på hemsidan och vår anslagstavla där de lediga posterna anslås.

Runt hörnet väntar fler vårtecken än bara de efterlängtade recentiorerna, och några har redan börjat att ta form. Varje vecka sedan oktober har kuratelet arbetat med Valborgsfirandet 2019. Även om det är en tid kvar tills det drar igång går det inte en dag utan att vi tänker på det och jag får fjärilar i magen varje gång. Bitarna börjar nu falla på plats och jag kan inte annat än lova er att firandet kommer att bli storslaget. Håll utkik på vår facebook-sida för mer info.

Under slutet av förra terminen arbetade Trygghetsgruppen med en trygghetsenkät som skickades ut till alla ämbetsmän på Nationen. Resultatet presenterades sedan på Ämbetsmannadagen med efterföljande diskussion.

Det är ett viktigt ämne och det glädjer mig därför att Trygghetsgruppen lägger ner så mycket tid på att arbeta proaktivt och reaktivt med trygghet på Nationen. Trygghetsgruppen har föreslagit Kuratorskonventet att det bör anordnas en nationsgemensam trygghetskampanj under Valborgshelgen. Hur denna kampanj kommer att se ut diskuteras fortfarande mellan samtliga nationer men det är ingen tvekan om att den behövs. Som nation är det essentiellt att vi tar vårt ansvar när det gäller trygghet och

säkerhet. Det ingår som en viktig del i alla våra anordnade evenemang. Det är min förhoppning att alla nationer visar på detta under denna vårtermin.

Ett annat ivrigt emotsett vårtecken är ombyggnationen i huset som nu är inne på sin slutfas. Under slutet av våren planeras allt vara klart och varje bank och buller är ett tecken på det. Två nya heltidsposter kommer att lysas för att leda verksamheten i höst och Projektgruppen arbetar allt mer intensivt för att den nya verksamheten ska bli ert nya smultronställe.

Ett vårtecken som kan liknas vid ett frö som under året kommer utvecklas till en blomma är Maria Aulén Thomsson. Maria valdes till ny Proinspektor under Första Lagtima Vårlandskap och kommer att installeras under Majmiddagen. Samtidigt kommer allas vår käre Terry Carlbom att kliva av sin post och kvällen kommer att tillägnas både honom och Maria. Jag råder er alla att skriva upp datumet i era kalendrar för denna kväll vill ni absolut inte missa. Under landskapet valdes också Erik Lidén till Förste kurator och Vera Olsson till Tredje kurator. Dessa två kommer med säkerhet också att blomstra under våren och vara mer än redo att ta över stafettpinnen i juli från sittande Tredje kurator Malcolm och mig. Jag vill framföra ett stort grattis till både er och Nationen. Jag är övertygad om att Nationen kommer vara i trygga händer under höstens kuratels ledning.

Alla dessa vårtecken tyder på att vi har en mycket spännande vårtermin framför oss. Har du fler idéer som du vill förverkliga på Nationen under våren? Tveka inte att höra av dig till någon av oss i kuratelet!

Hoppas att du får en ljuvlig start på vårterminen!

Vårhälsningar,

Karin Karsten Förste kurator

4

tidningskonventet

Vinnaren av Tidningskonventets skrivtävling End of Erasmus: Our Last and Best ‘Uppsala Party’ By: Alexander Maxia

It was one of the last days of term back when I was an exchange student. Rix FM in my Rackarberget corridor kitchen, blasted ‘Euphoria’ regularly and that was also the feeling that in those months gradually built up as the days got longer.

Amongst the Erasmus community we felt bitter sweet as it was our last few weeks together in Uppsala, after many months living in a new city we really loved. It was an odd feeling in which you do the utmost you can to make the most of the little time remaining embracing everything and everyone along the way.

That Friday night, many wanted to go to Värmlands club, instead I insisted that we should go to ÖG, which amongst internationals was known for the waffle buffet but not much else. In those months I worked a lot in Östgöta’s fika, taking an average of two shifts a week. By doing so I made Swedish friends and felt part of the workers community, it was my second home.

The evening started with pre-drinks in the garden, all the people I used to hang-out with were there. We drank, laughed and enjoyed the evening sun knowing we would most likely never see each other again. After the drinking a quick pre-departure coffee and off, to the nation!

As gratitude to my loyalty to the nation, they granted me a guest list; however they did not specify how many friends I could bring so I brought 25. I honestly did not think of the consequences and the great thing is that there were none.

21 year old me was unable to detect passive-aggression or subtle disapproval and only four years later did I find out the club boss was mad at me. Innocence and ignorance are blissful.

The DJ played all the hits that had been the soundtrack to our Erasmus experience and everyone was so cheerful. I don’t remember much after that but photos and friends told me I had a great time.

Once the club was over I walked back to Rackarberget in the 2 am morning light, it was a surreal feeling. The levels of freedom and wildness experienced that night to date remain unbeaten. Would the same sensation have been possible today? Maybe not. The knowledge that we Erasmus students had that we were going to leave Uppsala life behind us made us most appreciate every instant of it without thinking too much. Ultimately friendship and spontaneity made my best day in Uppsala.

FOTO: SPADER & FRIENDS

5

Tryck nationen CMD+Shift för att ändra text

FRÄLSNINGEN: EN STUDENTIKOS GEMENSKAP Av: Lejla Cato

”Snälla, kom inte fram och säg att du verkligen brinner för journalistiken. Du är inte den första eller sista som gör det.”, sa min föreläsare under ett seminarium i journalistiskt skrivande vilket resulterade i att klassrummet explositionsartat fylldes med skratt. Skratt, som i vanlig ordning, utgjordes av olika fre- kvenser.

Vissa skratt uppkomna ur tristessen, välvilliga till vad än som erbjuds utöver den formalitet som vanligtvis präglar examinationstillfällen. Andra komna ur en dal av rädsla, formade av en desperat längtan efter att aldrig någonsin få erfara vad en vägran till ett påbjudet skratt innebär för den sociala situationen en befinner sig i (aka social awkward- ness). Men de flesta (i det fall då vi utgår ifrån att jag är normen) skrattade högt och genuint åt sig själva, eller det som hade varit dem om föreläsaren just inte hade avrått från den här typen av närmanden. Min anledning till skratt var, som sagt, den sista. Blandat med en skvätt av snopenhet.

För det var just den anledningen (eller rättare sagt övertygelsen) som fört mig dit jag då fann mig själv: på ett seminarium tillsammans med andra Medie, Kommunikation och Journalistik-studenter. Men övertygelsen om att detta spår, med slutdestination journalistiken, är mitt kall i (yrkes)livet är inget som har varit mig givet sen födseln. Inte heller kom det som en uppenbarelse under de tidiga tonåren och dess karakteristiska utrymme för identitetsskapande.

Insikten (eller tron) kom långt mycket senare än så.

Så mycket senare att en dessförinnan även hunnit med att avfärda journalistyrket som något “jag aldrig någonsin vill arbeta med” (det är okej att ändra sig).

Utan Övertygelsen (med stort Ö) kom först sommaren innan jag påbörjade mina studier vid Uppsala universitet. Mer specifikt skedde det under en het och vanlig dag på kontoret.

Som sagt var det sommar och förhoppningsvis minns ni fortfarande (trots att det känns avlägset i detta nästintill sibiriska landskap) hur mycket sommar det var under året 2018. Under denna brännheta (ha ha

6

LANTA)

TEP (OCH EN

ha) sommar arbetade jag som reporter vid en lokaltidning i södra Sverige. Utöver att arbetet i sig erbjöd eskapism i form av ett väl nedkylt kontorslandskap (praise The AC!) så förde det även med sig andra fördelar. Såsom lön, yrkeserfarenhet och en teplanta.

“En teplanta” kanske ni nu tänker, “vad har det med saken att göra?”. Och svaret är: ganska mycket. För denna teplanta visade sig bli en ledstjärna i den så ofta annars dunkla färden mot det som kallas Framtiden. Ett obevekligt ljus som jag trofast gav mig hän till och som kom att bli tongivande i utformningen av min framtidsvision.

Men nu ska jag inte trötta ut er med den långa versionen om hur teplantan hamnade i min ägo, utan kort förklarat så var det en gåva som jag fick då någon (annan!) ansåg att jag gjort ett bra arbete med ett reportage. Denna planta, vars enda syfte egen- tligen är att producera te, fick därmed för mig en minst sagt utökad betydelse. Teplantan blev en bekräftelse av att jag inte hamnat helt fel, utan att jag kanske, kanske, till och med var duktig på det här med att skriva. Och säkerligen späddes denna symboliska betydelse på ytterligare då en kompis kommenterade hur teplantans naturliga mognadstid (endast de övre bladen på en teplanta används till faktiskt te, och de måste skördas i tre år innan växten är mogen nog för att producera blad som är fina nog att använda till den ädla drycken) är samma som när jag förväntas ta ut min examen. Liknelsen var perfekt och därför omöjlig att avfärda som enbart en metafor.

Det bara måste vara ett omen sänt från ovan.

Så hädanefter, var gång jag såg denna teplanta, försäkrades jag om okränkbarheten av mitt val. Jag var platina-säker, 188% övertygad och obevekligen viss om att min passion brinner starkare än alla galaxens stjärnor samlade i ett (och klart underförstått starkare än alla jordvarelsers begär) och att denna eld flammar just för journalistiken.

Tryck nationen CMD+Shift för att ändra text

Så kommer hösten och Teplantan (med stort T) flyttas från ett flickrums fönsterbräda till ett bord som tjänar både som mat- och skrivbord (favör till IKEA som lärt mig allt om smarta planlösningar) i mitt nya studenthem. Men min boendesituation och Teplantans plats var inte det enda som kom att utsätta för förändring under denna höst. Mycket kom att bli annorlunda.

Uppsalas studentliv var av en annan kaliber än den åtta till fem-rytm jag vant mig vid. Och utan att gå in allt för mycket på allt som helt nödvändigtvis måste hinnas med som ny student i Uppsala kan jag istället poängtera vad som inte fick plats i detta schema. Vilket var ungefär plugg, hushållssysslor och ... plantskötsel.

väg ut ur den dimma som följde Teplantan hädangång.

För denna studentikosa Det-Ser-Ut-Som-Om-ViHar-Koll-Men-Vi-Har-Ingen-Aning-gemenskap fick mig att förstå att likt som jag en gång sa att jag aldrig skulle bli journalist, för att sedan ta tillbaka det, likt detta kommer en alltid att nå fram till olika vägskäl i livet som pressar en till att återigen ta ställning. Tvingar en att välja mellan att fortsätta i samma färd- riktning, byta bana eller stanna upp ett tag i still- heten. Men hur lång tid detta val än tar, hur ofta du än ställs inför detta vägskäl och hur mycket tvivel som än präglar det så är du lika lite ensam om det som journaliststudenten är ensam i sin ihärdigt brinnande passion för pressfriheten. Och det, om något, är en enorm tröst.

Så någonstans där då den första kylan börja ge sig tillkänna och kvällarna blev allt påtagligt mörkare hände det oundvikliga. Teplantan gav upp. Somnade in. Gick i graven. Upphörde att existera. Eller kort och gott: vissnade. Och när Teplantan vissnade försvann tillsammans med den även den okränkbara Övertygelsen. Men inte hann det gå lång tid innan en ivrigt väntandes Herr Tvivel hann ersätta dennes plats.

Nu får ni absolut svara med att lyfta på ögonbrynen till den osannolika lägligheten i att denna sorti respektive entré inträffade samtidigt. Jag kan berätta att min reaktion var ungefär densamma. Men det mot- säger inte faktumet att Teplantans plötsliga (och smärtsamma) bortgång blev en brytpunkt där jag började ifrågasätta min plats i livet utifrån utbildnings- och karriärsprospekt. En period klädd i identitetssökande och en (allas) vilja att finna sin plats i denna komplexa värld.

Men jag kan trösta er med att perioden med Herr Tvivel på besök blev kortvarig tack vare de samtal jag då hade med både dåvarande och tidigare studerande. Samtal som (nästintill) alltid innehöll en gnutta av igenkännande av de tvivel som jag upplevde och delade med mig av. Samtal som (nästintill) alla vittnade om en kollektiv studentikos gemenskap. En gemenskap som jag har valt att benämna: Det-SerUt-Som-Om-Vi-Har-Koll-Men-Vi-Har-IngenAning och som jag tror bär ett stort ansvar i att jag slutade känna mig vilsen och grubbla över mitt utbildningsval. Insikten om denna (kanske något sorgsamma) gemenskap blev, ironiskt nog, min tröst och

Om du känner att du skulle behöva prata med någon om ditt studieeller karriärsval kan du nå Uppsala universitets centrala studie- och karriärsvägledare via: studentservice@uu.se 018-471 47 20 För program- och kursspecifika frågor bör du vända dig till studievägledarna vid din institution.

7

nationen

ETT TU TRE, DEN TJUGOTREDJE SKA DET SKE! Av: Amela Muratspahić

Att det finns många talangfulla studenter i Uppsala är allmänt känt. Men att studenter kan göra annat än bläddra i tunga böcker på Fågelsången eller festa in fredagen i soluppgången är kanske inte lika självklart.

På ett sätt kan detta reportage ses som ett bevis mot ovanstående stereotyp. För det handlar om Stockholms nations Marsspex, en teateruppsättning helt skapad av Uppsalastudenter, från början till slut. De bygger, de skådespelar, de skriver och de producerar.

Vitt skilda roller som alla ska falla samman på premiärkvällen i slutet av mars. Och jag fick chansen att följa med några av dem under resans gång.

Har du lagt märke till affischerna med neonrosa text som dykt upp lite här och var på olika campus och Stockholms nation? Eller kanske har du sett att någon Facebook-vän klickat i ”intresserad” på ett event med samma färgschema? Oavsett fallet var affischerna det första smakprov vi fick av årets Marsspex och en uppmaning till studenter att söka skådespelare eller kör på auditionsdagarna i slutet av januari. Dock tillsattes de flesta poster i produktionen redan i november förra året då arbetet satte igång ”på riktigt”.

Det berättar de två producenterna, Anna Jernberg och Carl Christian Nasri, som jag fick intervjua först.

Vi träffas en kylig tisdag på Nationen innan de ska ha möte med gruppledarna i Marsspexproduktionen.

Anna berättar att de nu börjat med veckovisa möten för att kunna sammanföra vissa delar av produktionen som annars kanske inte har möjlighet att träffas särskilt ofta, exempelvis smink- och kostymgrupperna.

För vi måste komma ihåg att Marsspexet innefattar en mycket stor produktion med totalt cirka hundra engagerade. I ärlighetens namn var jag inte precis expert på Marsspexet innan jag fick i uppdrag att

1 juli 2018 8

teaterföreståndare tillträder

skriva detta reportage. Som Uppsalastudent har jag hört och sett namnet och affischer från tidigare spex som suttit uppe på Stockholms nation och dykt upp på vänners till vänners omslagsbilder på sociala medier. Inte visste jag att Marsspextraditionen pågått sedan 1940-talet! Det är häftigt att tänka sig att studenter har spexat, sjungit och dansat i nära åttio år i samma lokaler och miljö som vi rör oss i idag. Att vara med i en Marsspexproduktion innebär oavsett post därför på många sätt att man är en del av Stockholms nations och Uppsalas studentlivs historia.

Det kanske kan ge en känsla av betydelse till alla vilsna studenter som blott känner sig som nålar i en höstack.

Vidare dokumenteras även spexet flitigt, i form av affischer som bevaras, nisse-tröjor med tryck från tidigare år samt nyhetspress som rapporterar om Marsspexet.

Förra året var exempelvis SVT på Stockholms nation och intervjuade bland annat en av årets teaterföreståndare, Catharina Kaijser, som då var skådespelare. Det förefaller som att när man en gång varit med i ett Marsspex är det svårt att hålla sig undan. Även producenten Carl Christian var skåde- spelare i förra årets Marsspex, ”Ett himla liv”, som handlade om det för många okända Dyrkovalet, där människorna vart tvåtusende år röstar om vem som ska vara gud och där den senaste valvinnaren var Jesus själv. Idag står Carl Christian mest bakom kulisserna, med en mer omfattande roll: – Vi har hand om allt som inte har med skådespelare, kör och band direkt att göra, säger han, varefter Anna inflikar: – Vi är ansvariga för de som är ansvariga för mer specifika saker. Vi tillsätter alla poster som har med spexet att göra. Att det kommer upp, att det marknadsförs,

sommaren 2018 manus börjar skrivas

november 2018 arbetet sätter igång “på riktigt”

nationen

att skådisarna blir sminkade och allt som inte har med det som sägs och sjungs och dansas på scen att göra.

Producenterna i sig blev valda av teaterföreståndarna, Catharina Kaijser och Madelen Gunnarsson, som är hjärnorna bakom manuset och därmed spexets själva handling.

– Jag tänker att de är styrelsen och vi är VD eller ledningen, förklarar Carl Christian. Både jag och Anna skrattar åt detta summerande uttalande.

– Det är snyggare, vi är två verkställande direktörer helt enkelt! Snacka om att citera, skrattar Anna.

Detta är någonting som slår mig direkt när jag börjar arbeta med Marsspexet – hur otroligt härlig stämning som råder bland alla involverade. Genom hela intervjun med Anna och Carl Christian skrattar de och skojar med varandra och ibland är det svårt att tyda och tolka deras internskämt. Det märks att de är avslappnade på Nationen och har koll på det mesta.

Anna berättar att teaterföreståndare traditionellt väljer en producent som har varit mycket på Stockholms och har bra kontakt med Nationen, samt en annan som i större utsträckning tillhör ”spexligan”.

Här fungerar Anna som Nationens sändebud, med många ämbeten på Stockholms i ryggen. Det är dock första gången hon engagerar sig i Marsspexet, till skillnad från Carl Christian, vars engagemang sträcker sig till sitt tredje år: – Första året var jag ’Mat och sexa’, alltså de som håller i mat och dryck under kickoffen för hela produktionen och framförallt de som gör mat och dryck under föreställningen. Så från att baka bullar, till att stå på scen, till att producera... mer eller mindre, skrattar han.

Vidare blir engagemanget den röda tråden som löper med alla som arbetar med Marsspexet. Anna berättar att producenternas uppgift på det sättet blir att tillsätta personer på poster som är motiverade till att jobba, särskilt med tanke på att arbetet är ideellt och att det man får tillbaka är gemenskap och fest. Carl Christian fortsätter på samma spår genom att säga: – När vi tillsätter ansvar för alla områden så är det ju vissa ansvar som måste påbörjas mycket tidigare än alla andra. Typ marknadsföring och spons är ju jätteviktigt att det kommer ut i tid, för utan det finns det inga pengar.

När jag lyssnar på producenterna tycker jag det är fascinerande hur en så stor teaterproduktion kan skapas helt av studenter och före detta studenter,

27-28 januari 2019 audition skådespelare

särskilt med tanke på hur många olika poster och hur mycket talang och engagemang som krävs för att ro det hela i land. Ändå verkar producenterna inte särskilt stressade och berättar att de inte har ofantligt mycket jobb i nuläget. En anledning till detta, menar de, kan bero på att intresset för Marsspexet varit väldigt högt i år och att det är många som hört av sig till dem, vilket också kan förklara den höga ambitionsnivån. Folk går helt enkelt in för att göra sitt bästa och det märks.

Efter min intervju med Anna och Carl Christian, kliver jag mellan rummen för att träffa ”styrelsen” för Marsspexet, nämligen de båda teaterföreståndarna.

Med datorn tryckt mot bröstet, vinterkappan slängd över axeln och mobilen i andra handen, inser jag plötsligt någonting. Den fyrtio minuter långa inspelningen av intervjun jag just haft med producenterna syns inte på mobilskärmen. Anna lugnar mig med att hon haft samma problem tidigare, men paniken stiger ändå i bröstet vid tanken på att intervjun raderats.

Dock hinner jag inte tänka på det nu. Jag hälsar raskt på teaterföreståndarna som nu endast har femton minuter på sig att bli intervjuade innan deras möte ska börja. De heter Catharina Kaijser och Madelen Gunnarsson och sitter på sina poster i ett helt år, från 1 juli 2018 till 30 juni 2019. Catharina sammanfattar lättsamt, men riktigt, vad det faktiskt innebär att vara teaterföreståndare (eller TF, som det kallas bland de invigda): – Det innebär att man skriver manus och kommer på en historia, skrattar hon. Och sedan att vi också regisserar och väljer ut skådisar.

Madelen fortsätter genom att berätta att arbetsbördan för teaterföreståndarna under höstterminen varit betydande då de förutom ovannämnda uppgifter även haft ansvar för alla middagsspex under sittningar samtidigt som de under samma period skrivit den största delen av manuset.

– Så det har varit en ganska hektisk höst, tillägger Catharina.

Vid det här laget börjar klockan närma sig 18:00 och ljudnivån på Nationen är hög. Det är folk som droppar in för Marsspexmöte och mat, bord som flyttas och personer som kommer fram och hälsar på Catharina och Madelen. Jag inser att tiden börjar bli knapp och väljer aningen improviserande bland frågorna.

30 januari 2019 audition kör

3 februari 2019 första genomläsningen av manus

9

nationen

Båda teaterföreståndarna har tidigare år skådespelat i Marsspexet och Catharina berättar att hennes engagemang började när hon såg Marsspexet ”Menigheten med livet” 2017, där Madelen skådespelade, och blev ledsen över att hon inte var med. Och nu, två år senare, är hon med och skapar hela grejen. Men hur skapar man egentligen någonting så omfattande?

Och hur känns det?

Teaterföreståndarna berättar att skrivprocessen började någonstans under sommaren, när de träffades på Kaijsers lantställe en helg. Madelen berättar att det första mötet väckte många känslor och att de mest sov och åt godis i omgångar samtidigt som det var samma helg det var översvämning i Uppsala. Ärligt talat väcker beskrivningen av det hela känslor hos mig med, och en slags nostalgisk och romantisk dimma över sommaren och skapandeprocessen lägger sig över mig. Nu blir jag ännu mer nyfiken på manuset de skrivit och temat för spexet, som i skrivande stund fortfarande är hemligt.

Vidare berättar Catharina och Madelen att de sedan i somras träffats mycket och att ursprungsidén ändrats betydligt, trots att temat och vissa karaktärer hängt kvar i etern. Samt att de ibland inte fått mycket gjort, medan de andra gånger varit extremt effektiva och skrivit flera scener på ett par timmar. Dock berättar Madelen att själva skrivandet tagit ungefär två veckor, men att de vid denna punkt byggt upp och pratat om berättelsen en hel del innan. Själva skapandeprocessen är sällan linjär.

Slutligen pratar vi om att auditionerna börjar närma sig, och hur de känner inför att sitta bakom bordet och bedöma de sökande, istället för att själva söka.

De berättar, liksom producenterna, att audition är lite speciellt på just Stockholms nation då det är drop-in.

Alltså behöver man inte anmäla sig i förväg och invänta dagen med fasa, utan kan istället söka relativt spontant.

– Sedan är ju vi väldigt nervösa, avslutar Catharina.

Vi är ju mycket mer nervösa än de som söker. Och det känns ju helt sjukt att allt det här som varit på låtsas i våra huvuden kommer det vara folk som ska gestalta och säga det vi skrivit.

Så kommer söndagen och jag beger mig till Stockholms nation för auditionerna. Söndag och måndag ska auditioner för skådespelare äga rum och jag är för

22-24 februari 2019 10

skådishelg

en gångs skull ute i god tid. 12:19 är jag på auditionen som började 12:00. Med mitt lilla block i handen och en halvdöd mobil ser jag att producenterna öppnat upp dörren till Passagen på bottenvåningen. ”Audition” står det prydligt handskrivet på dörren. Men ingen är där. Jag fortsätter uppför trappan och stöter på Anna och Carl Christian, varav Carl Christian berättar att han själv gjorde audition runt halv fyra på eftermiddagen när han sökte skåde- spelare. Jag suckar och problemlösningshjärnan snurrar igång.

Tänk om ingen kommer under tiden jag är här?

Skajag vänta hela dagen? En uppgiven känsla fyller kroppen, men jag fortsätter undersöka. Först går jag in till kakelbaren och ser att Sunday’s- brunchen är i full gång. Det är proppfullt i Landskap. Undrar om några av dessa ska göra audition...

Sedan går jag in i Blå rummet, vars dörr är öppen ochpåklistrad en lapp med texten ”Audition pågår” i samma prydliga handstil som den tidigare påträffade.

Teaterföreståndarna sitter vid ett bord i det ljusa rummet och ser glada och spända ut.

Till slut går jag ut och sätter mig i soffan där det är tänkt att de sökande ska sitta och vänta. Jag är fortfarande ensam därute, men inte länge till. Snart kommer de, en i taget, med manus i hand och oerhörd koncentration. De får tid på sig att lära in replikerna och går sedan in hos Catharina och Madelen när de känner sig redo. Jag känner kroppen spännas och vet inte om det beror på kylan i hallen eller nervositeten som smittar, men misstänker det senare.

Strax sviker min stiftpenna och jag har inget att skriva med längre. Jag sneglar på mobilen – från sextio till fyrtio procent! Rastlöst ser jag mig omkring. En sökande går in och kommer ut. Denna berättar att det var pirrigt innan audition, men att det känns bättre nu efteråt, samt att det var väldigt avslappnat inne hos teaterföreståndarna. En annan säger att det mest känns bra och kul innan, men att det är bra att det är lite nervöst också. Då kanske man presterar bättre.

Efter en timme eller så lämnar jag Marsspexet med många tankar och idéer. Jag minns tillbaka till de gånger jag själv varit på audition eller stått på scen och uppträtt, och vilken speciell känsla det innebär.

En nervositet och stolthet att man gör det, samt empati för de andra i samma sits. En liknelse kan vara stunderna innan en tenta, när man sitter i tentasalen

25 februari 2019 biljettsläpp

9-10 mars 2019 bygghelg

nationen

och ser sig omkring på de andra. Vilt främmande människor som man delar någonting med. En vi-skaklara-det-tillsammans-känsla.

Här trodde jag att min djupdykning i Marsspexet skulle ta slut. Så var dock inte fallet då de båda teaterföreståndarna bjöd in mig till den första genomläsningen av manuset med de nyvalda skådespelarna endast en vecka senare. Genomläsningen äger rum hemma hos Madelen Gunnarsson och denna gång är jag sen. Jag stöter på kostymgruppen utanför lägenhetshuset, som är där för att ta klädmått på skådespelarna. Vi plingar på och det är kvavt i lägenheten.

Många par skor står uppradade i hallen och klumpiga jag vet inte var jag ska ta vägen. Teaterföreståndarna meddelar att de tar en paus i genomläsningen och vi minglar runt lite. De vackra skådespelarna sitter i en cirkel med manus uppflängda på stolar och bord.

Kopiösa mängder fika ligger orört på det lilla soffbordet framför dem. Stämningen är uppsluppen och alla skrattar.

Jag pratar med några av skådespelarna som berättar om sina upplevelser av Marsspexet. De har olika bakgrund till sitt engagemang i spexet; vissa har varit med förut, andra har sett Marsspexet och varit sugna på att söka eller sökt förra året men inte kommit med. En av skådespelarna som varit med förut nämner att manuset visar på en konsekvens bland de olika rollerna, där alla får ungefär lika mycket scentid.

En blandning av allting, med många referenser till populärkultur och politik och en klockren ironi som präglar många av skämten. Jag kommer ihåg att Anna och Carl Christian berättade att Marsspexet ofta tar inspiration från aktuella ämnen, till exempel det tidigare militärtemat på ”Menigheten med livet” -spexet som handlade om att Sverige låg i krig med Ryssland, och sattes upp i samma veva som värnplikten återinfördes. ”Life imitates art”, eller hur var det nu?

En av skådespelarna informerar mig om att genomläsningen börjat ungefär två timmar tidigare. Trots detta verkar skådespelarna redan stortrivas i varandras sällskap och skrattar mycket tillsammans. De börjar läsa igen och det är redan imponerande. Teaterföreståndarna strålar och verkar utomordentligt nöjda med sina utvalda talanger. Det känns som att jag står utanför en liten bubbla och tittar in. Jag funderar och kommer fram till slutsatsen att så här blir det nog när man vet att man ska spendera mycket tid tillsammans framöver och verkligen skapa någonting tillsammans.

Ensemblen når sista sidan av manuset och jag får veta slutet, men det tänker jag självfallet inte avslöja här. Ni får helt enkelt vänta och se, till den tjugotredje mars då det sker.

Slutligen plockar jag upp det heliga manuset från soffbordet och får äntligen ta del av temat. Titeln är ”Kärlekskoden – en artificiell romans” och Catharina berättar att det i korthet handlar om robotar som tagit över världen, men med inslag av kärlek och romans.

16-17 mars 2019 musikhelg

23 mars 2019 PREMIÄR + Marsgasque

23-27 & 29-30 mars 2019 föreställningar

11

bellmansgasquen Tryck STHLMSVECKAN CMD+Shift för att ändra text

V Å R T E R M I N E N

BELLMANS GASQUEN

T VÅT U S E N N I T T O N

12

uppsalavyn

UPPSALAVYN

Av: Ostis Fotografi Atelier, Henri/Upplandsmuséet, år 1886-1914

Den här bilden är en del av Upplandsmuséets samlingar. Är du nyfiken på att se mer av hur Uppsala såg ut förr? På digitaltmuseum.se finner du fler föremål ur Upplandsmuséets arkiv.

13

Tryck NATIONEN CMD+Shift hedersledamoten för att ändra text

HEDERSLEDAMOTEN Harald Sandberg, född 1950 i Uppsala, är diplomat och har varit ambassadör i Indonesien, Östtimor, Sydkorea, Indien, Nepal, Bhutan, Sri Lanka och Maldiverna. Han har verkat som valobservatör och ansvarat för flera krisinsatser för svenska medborgare i utlandet. Han har medaljerats av Röda korset i Korea för sina insatser för mänskliga rättigheter i Nordkorea, men framförallt är han hedersledamot i Stockholms nation. Det står skrivet att till hedersledamot kallas envar Nationen vill betyga sin högaktning. Det är med största sådan jag lämnar över ordet till Harald Sandberg.

Mattias Forsgren Redaktör “Om man står på Carolinas trappa och sen rusar ned till backens slut. börjar strax ens varma hjärta klappa ty till vänster står ett hus på lut. fyllt av minnen som man halvt förgätit står det där och tänker på sig självt.

Här man sjungit, druckit, tänkt och ätit Var det kanske livets bättre hälft?”

Så går första strofen i ”En Melodi om Stockholms”, i sångboken på sidan 19, text av landsmannen Jonas Hallberg. På mitten av sjuttiotalet var sången om Stockholms ett måste mot slutet av huvudrätten. Vad var det fråga om – något slags prematur nostalgi, en insikt om hur snabbt studentlivet är över? Eller var det bara en lite studentikos förtjusning i det absurda, att se fram mot att se tillbaka?

Ett perspektiv. 1975 var det bara 30 år sedan 2:a världskrigets slut. Vi som satt och sjöng mindes nyheten om morden på Dag Hammarskjöld och John Kennedy – vi hade som små sett våra bekymrade föräldrar lyssna på radionyheterna om Kubakrisen och om riskerna för kärnvapenkrig i Europa.

På Nationen var det snarare mer likt idag än man kunde vänta sig av över 40 års förändringar. Det sena 60-talets tokvänster hade sedan länge lämnat scenen och var mer eller mindre glömd. Torsdagskvällarna var veckans höjdpunkt – mat lagad av ett tappert gäng från klubbverket, föredrag med frågestund av någon spännande person – en akademiker, en kulturperson, en kändisadvokat, en politiker. Sen disco och bar in på småtimmarna. Gasquerna och middagarna avlöste varandra under året. Spexarna höll glädjen och skrattet på topp, och bidrog någon enstaka gång

14

också till en skvätt bildning. Biblioteket var en lugn oas för studier. SNAK (automobilklubbens ”rebusrally”) lockade många som halvt lämnat Nationen tillbaka på besök. Efterlängtad var också den årliga ångbåtsutflykten på Mälaren, avslutad med groggbänk på Nationen.

Till Valborg 1974 tog min företrädare som 1Q Peter Kinch initiativet till den första Champagnegaloppen.

Vi kallade den ”Karneval på Stockholms nation”, vi syftade på ett då känt märke av billigt bubbel. Hösten 1974 var jag som Förste Kurator värd för Nationens första Gåsmiddag. Den hösten tog vi också initiativet till en seniorförening på Nationen, Societas Seniores Holmienses, och 1975 höll vi den första Januarimiddagen. Vägen till ett återskapat Seniorskollegium, som i jämlikhetsnit lagts ned under de galna åren, var inledd.

Tryck NATIONEN CMD+Shift hedersledamoten för att ändra text

HEDERLEDAMOTEN

Nationen spelade samma roll som den gör idag, en sammanhållande träffpunkt, en plats för yngre och äldre studenter att umgås på och att mötas över ämnesgränserna. Och det var, och ska vara, högt i tak på Nationen.

Här kunde den ene få vara konventionell, den andre originell, någon extrovert, någon annan introvert eller till och med lite blyg. Naturligtvis brast det någon gång i hur vi betedde oss mot varandra, som tyvärr i alla tider, i alla sociala sammanhang. Men jag tror faktiskt att Nationen var, och är, en ovanligt öppen plats för samvaro, där vi respekterar varandra för dem vi är.

”NATIONEN VAR, OCH ÄR, EN OVANLIGT ÖPPEN PLATS FÖR SAMVARO, DÄR VI RESPEKTERAR VARANDRA FÖR DEM VI ÄR.” Uppsala ger som universitetsort en speciell studentmiljö, där nationerna skapar umgänge och kontakter över fakultetsgränser och kommande yrkesgränser, till skillnad från fakultetsföreningar och specialkårer som samlar studenter med samma inriktning. Jag tror att umgänget över årgångar och utbildningslinjer är bra socialt; det är trevligt för dem som studerar. Men jag tror också att det är bra i ett bredare akademiskt perspektiv. En universitetsutbildning ska bygga på fakta och kunskaper, men den handlar också om att utveckla ett analytiskt, källkritiskt sätt att angripa världen, och för det krävs en tvärvetenskaplig förståelse.

Stockholms nation ger också ett stort antal landsmän och landsmaninnor möjligheten och utmaningen att ta på sig olika former av uppdrag. Ofta handlar det om uppdrag som företrädare utåt, med ansvar för stora medel, ansvar för att många landsmaninnors och landsmäns tid vid nationen blir lyckad och bra, och ansvar för hela verksamhetens fortbestånd. För några blir det också de första erfarenheterna av personalledning. Det här får man vid unga år, under studierna, eller i några fall direkt efter. Det är ett förtroende att tjäna det gemensamma på uppdrag av Nationens medlemmar. Vi använder också de passande orden ämbete och ämbetsman.

Min egen Uppsalatid och mitt nationsengagemang var lite uppochned skulle nog många tycka. Först var jag en (någorlunda) ordentlig student, som läste in en fil.kand. på av myndigheter föreskriven tid. Inför våren 1974 blev jag och en kompis valda till programsekreterare, med ansvar för programmen på torsdagskvällarna. Den vårterminen avslutades med att jag tog ut min examen och valdes till Förste Kurator. Tiderna var inte de lättaste, efter sextiotalets rekordår följde sämre tider, den första oljekrisen och så vidare. Tillströmningen av studenter till universiteten blev inte alls som förutsett och många verksamheter fick hålla hårt i tyglarna för att överleva.

Det var en lärorik tid för oss alla, att ordna meningsfull och bra verksamhet och samtidigt hålla hårt i plånboken.

Från kuratorsrummet på Nationen flyttade jag sommaren 1975 till Kuratorskonventet, för uppdraget som Curator Curatorum. Det blev ett halvår dominerat av frågor om villkor för utskänkningstillstånd, den så kallade kår- och nationsobligatoriefrågan och om samverkan med Uppsala Studentkår.

15

NATIONEN Tryck CMD+Shift hedersledamoten för att ändra text 1976 skulle det bli allvar i studierna igen, och jag började till sist med mina doktorandstudier i historia.

En förmiddag, när jag läste tidningen i stället för mina böcker, såg jag att UD annonserade sitt diplomatprogram. Och på den vägen blev det, jag började på UD i juni 1976, och redan ett år senare reste min fru Else och jag mot vår första post i Seoul i Sydkorea, då ett fattigt utvecklingsland med en auktoritär och icke-demokratisk regim.

”ÅREN PÅ NATIONEN HAR BYGGT VÄNSKAPER SOM LEVER ÄN, OCH ERFARENHETER SOM VARIT VIKTIGA FÖR MIG GENOM YRKESLIVET.” Under min UD-tid som opolitisk tjänsteman arbetade jag omväxlande i Stockholm och Seoul, Genève, Washington D.C., Jakarta, Seoul igen och New Delhi.

Uppgifterna har varit omväxlande – förhandlingar i FN och EU, handelspolitik och näringslivsfrämjande, politisk rapportering med mera. Jag fick förmånen att vara nära vår förhandling om medlemskap i EU, men jag har också lett den insatsstyrka som reste till Beirut vid 2006 års krig och evakuerade tusentals svenskar. Under några år var jag UD:s personalchef, med ansvar för utrikesförvaltningens förflyttningssystem, rekrytering (det så kallade diplomatprogrammet) med mera. Jag har varit ambassadör i Jakarta, Seoul och New Delhi, med ledning av en

mångfacetterad verksamhet som också innehåller viseringsfrågor, uppehållstillstånd och ”hjälp till självhjälp” till svenskar som råkat illa ut.

De sista 25 åren i UD gjorde jag i olika former av chefsuppdrag, ute och hemma, och som ämbetsman, precis som på Nationen. Förutsättningarna var naturligtvis olika, och ansvaret både i sak och för personer kunde ibland vara större. Men erfarenheterna från Nationen, både som företrädare och ämbetsman, lärde mig respekt för uppdrag och uppdragsgivare och om oväld i hur man genomför sitt uppdrag. Åren på Nationen har byggt vänskaper som lever än, och erfarenheter som varit viktiga för mig genom yrkeslivet. Jag är övertygad om att många andra, med helt annorlunda yrken och uppdrag, i privat eller offentlig tjänst, eller som egna företagare, kan säga samma sak. När jag 2012 kallades till hedersledamot fick jag beskedet samma dag som regeringen utnämnde mig till ambassadör i New Delhi. En någorlunda central politiker som jag kände konstaterade om sammanträffandet: ”Hedersledamot, det var stort!”

Den andra strofen i ”En melodi om Stockholms” börjar med orden ”Eller var det blott och bart prologen till det spel vi kallar karriär. med vars hjälp plus det vi haft i hågen nu på sätt och vis vi sitter här?”

Ja, det var en hjälp i karriären och i livet att ha erfarenheterna från Nationen. Men visst fanns det också, som med all ungdom, ett inslag av livets bättre hälft. Men jag lovar, livet har många bättre hälfter! ”Hur som helst så är det dags att glömma vardagsjanuari utanför.

Låt oss minnets bägare bums tömma!

Låt oss stämma in i samma kör!”

Harald Sandberg, Hedersledamot

16

NATIONEN Tryck CMD+Shift nationen för att ändra text

(KLI)MAT PÅ NATIONEN 2.0 Av: Lejla Cato

Som ni kanske minns från förra numret av Holmiensis (och om inte så finns kostnadsfria exemplar att hämta på Nationen för den som behöver erinra sig) så funderade jag – högt och lågt – kring vilken roll klimat- och miljöfrågan har i Uppsalas nationsliv. Inkörsporten till ämnet passerade genom studenterna, då jag valde att först undersöka vad medlemmarna tänkte kring frågor som rör miljöoro, det individuella ansvaret i klimatfrågan och förväntningar på nationernas (miljö) verksamhet. Det som framträdde då var en tydlig enhetlighet i studenternas tankebanor, där de intervjuade var nästintill helt överens om vikten och den ständiga närvaron av miljöfrågan, både sett till deras egna privatliv, men även i de förväntningar och krav de ställer på samhällsutvecklingen. Det visade sig att studenterna kände miljöoro, var villiga till att förändra sin egen livsstil och ansåg att stora aktörer i samhället måste ta sitt ansvar i miljöarbetet.

Däribland även inräknat studentnationerna. Något annat som även dök upp under samtalen med studenter på Nationen var att det saknades vetskap kring hur nationernas miljöarbete faktiskt ser ut.

Ibland även så till den grad att studenterna till och med frågade sig: Gör nationerna ens något?

bakomliggande anledningarna till frågans formulering. Var frågan utformad på detta vis av praktiskta skäl eller fanns det en dold miljömedvetenhet gömd mellan raderna?

För att slutligen få svar på mina (och era) funderingar hör jag av mig till Kerstin på Messenger och då hon befinner sig utomuppsala förser hon mig med följande utomordentligt grundliga svar:

Så här någonstans insåg jag att det fanns många frågor som hängde loj i en svarslöshet som lätt kunde botas och hur ett överbyggande av detta informationsglapp mellan medlem och Nation även skulle vara till stor fördel för bägge parterna.

Därmed förflyttade jag mig till nästa nivå i något som allt mer börjar likna en trestegsraket. Där steg två blev att undersöka hur Nationen ser på miljöoch klimatfrågan och vilket miljöarbete vi faktiskt gör.

Men innan vi går in på vad jag kom fram till där så ska vi göra en snabb återkoppling (som utlovat i föregående nummer) till frågan som Recentiorsförman emerita Kerstin Blomqvist ställde mig en sensommardag i höstas. Frågan var om jag önskade ”vegetariskt eller vanlig kost?” till Recentiorssittningen och frågan väckte mitt intresse eftersom den fick mig att fundera kring om det fanns några

Så när vi nu har vi rett ut det en gång för alla kan vi därmed (utan samvetskval) återgå till artikelns centrala problemformulering: Hur ser Nationens miljöverksamhet ut? För att uppnå detta beger jag mig (återigen) mot Nationen, eller rättare sagt mot Kuratelet, för att söka svar.

17

nationen

På Nationen

Inför mötet med Förste kurator Karin Karsten och Tredje kurator Malcolm Sterky har jag fått ta del av ”The Green Guide”, som är ett dokument med riktlinjer framtagna för att inspirera nationerna till att utveckla sin egen miljöverksamhet. Guiden är framtagen i ett samarbete mellan en initiativtagande grupp studenter och Uppsalas student- nationer och presenterades i höstas med ett innehåll av klimatsmarta tips som är applicerbara på allt från de ekonomiska aspekterna av organisationen till de något mer konkreta delarna, exempelvis rörande Nationens sophantering. Framställningen av guiden vittnar om att det finns en enighet mellan nation- erna kring att alla, som betydande studentorganisationer, förväntas ta ansvar för sin verksamhets miljöpåverkan. Men samtidigt räcker guiden i sig inte som ett enda direktiv för Nationen, menar Karin Karsten, då man måste ta hänsyn till nation- ernas många olikheter.

– Nationerna är väldigt olika vilket gör att en gemensam guide blir väldigt generell och svår att ta fasta på alla ställen. Samtidigt är miljöarbete något som sträcker sig över en längre period och hade vi haft en miljöpolicy som är mer ”hands-on” än The Green Guide så hade det kunna underlättat miljöarbetet, säger Förste kurator Karin Karsten.

Nationen har i nuläget ingen uttalad miljöpolicy utan fokuserar istället på det praktiska genomförandet, genom att befästa olika rutiner och projekt, framför att ta fram stadgar i form av olika policy och dokument. Samtidigt är en av Nationens största problem att posterna ofta byts ut, vilket gör det svårt att etablera ett långtgående och övergripande miljöarbete, vilket krävs ur hållbarhetssynpunkt.

– Jag tror allmänt att ett mer aktivt ställningstagande i att vi driver ett miljöarbete på en längre sikt hade hjälpt personalen och ämbetsmännen att bli mer motiverade i att ta fram och behålla exempelvis fler veganska alternativ på menyn, säger Tredje kurator Malcolm Sterky.

Brainstormingen är i full gång och tillsammans lägger Karin Karsten och Malcolm Sterky fram flera förslag på hur Nationen skulle kunna förbättra sin miljöverksamhet. Att tillsätta en uttalad miljöansvarig, ställa förbestämda minimumkrav och synliggöra Nationens miljöarbete är några förslag som de två kuratorerna tar fram i diskussionen kring hur Nationen kan utvecklas.

18

– Precis som för alla områden inom organisationen så sitter kuratelet här varje dag och vi är alla öppna för förslag, vilket även gäller för miljöfrågor. Men kanske kan vi börja med att fråga Ämbetsmännen: ”Hej är det någon som har några tankar kring Nationens miljöverksamhet? Kom in och prata med oss”, säger Karin Karsten.

”STÄLL MER KRAV PÅ OSS. VI BEHÖVER DET. ATT FOLK GÅR RUNT OCH KÄNNER ATT DE INTE VET HUR DET GÅR TILL PÅ NATIONEN OCH HAR IDÉER TILL FÖRBÄTTRING MÅSTE UTTRYCKAS TILL OSS.” Jämsides med att belysa hur Nationen kan utvecklas framöver talar vi även om det miljöarbete som har gjorts och görs idag. Som installationen av solceller som gjordes under hösten 2015 och som sedan dess har producerat 62 megawatttimme – vilket motsvarar cirka 7 % av Nationens totala energiförbrukning.

Eller som det engagemang som lagts på att minska mängden matsvinn genom att exempelvis ha en person som sköter alla beställningar – oavsett verksamhet – för att på så vis ha bättre kontroll över hur varorna effektivast kan användas inom hela verksamheten. Ett engagemang som kan antas vara anledningen till trenden i de senaste ekonomiska rapporterna, där matvaruintäkterna ökar samtidigt som kostnaderna för mat sjunker.

– Då allt förutom torsdagsresturangen Holmiana är drop-in så är det svårt att beräkna hur mycket mat det går åt varje dag. Vissa dagar tar det slut, andra

nationen

dagar finns det kvar, säger Karin Karsten. Tidigare har Nationen sålt maten som blir över i form av billigare matlådor, men då efterfrågan saknades gavs projektet upp.

– Den mat som blir över går nu istället ut till de dagverkare som har jobbat, vilket Nationen självklart bjuder på, berättar Malcolm Sterky.

där hon efterfrågar ämbetsmännens tankar och idéer kring Nationens miljöarbete. Hennes initiativ får snabbt respons. Och ett ännu större genomslag, med ett allt eftersom expanderande kommentarsfält fyllt med entusiastiska glädjerop och ivriga förslag.

Följande var några av dem:

Det finns även en medvetenhet i Nationens menysättning då man strävar efter att anpassa utbudet efter säsong och att kunna erbjuder något för alla, så som exempelvis vegetariska och veganska alternativ. Vid egna anordnade sittningar, som inte har menyer bundna till en tradition, som exempelvis Gåsmiddagen, försöker Nationen att servera vegetariska föroch efterrätter samt huvudrätt med MCS-märkt fisk, istället för kött, allt mer ofta.

– Något som man kanske inte tänker på, men som är värt att lyfta, är att vi i Klubben använder returglasflaskor istället för plåtburkar, vilket gör att alla glasflaskor återanvänds då vi skickar tillbaka allt, förutom det som går sönder, påpekar Malcolm Sterky.

Men hur kan vi se till att miljöarbetet fortsätter att drivas på framåt och gärna också på ett allt mer effektivt vis då vi befinner oss i en tid då kraven på energieffektivisering och miljömedvetenhet ständigt ökar?

– Ställ mer krav på oss. Vi behöver det. Att folk går runt och känner att de inte vet hur det går till på Nationen och har idéer till förbättring måste uttryckas till oss. Vi behöver höra det, säger Karin Karsten.

– Och man kan alltid räkna med att bli tagen på allvar. Vi vill att folk kommer in. Det är kul och det får oss att fundera på saker vi annars kanske inte hade tänkt på, tillägger Malcolm Sterky.

...och vidare på nätet

Så tydligen är det inte så enkelt som att allt ansvar ligger enbart på Nationens ledning eller dess medlemmar. Som mycket annat handlar det om ett samspel och om att kunna lyssna, och höra, varandras utgångspunkter. Något som Förste kurator Karin Karsten visar ett strålande exemplar på då hon strax efter att vårt möte har avslutats skriver ett inlägg på Facebook

Det som återstår nu (och som jag ser mycket fram emot att följa) är att se hur miljöarbetet utvecklas härifrån. För efter att ha skrollat igenom alla kommentarer, som kryllat av tankekreativitet och välvilja, så får jag nys om hur miljöfrågan även har lyfts av diverse ämbetsmän under det senaste Landskapet.

Det här får mig att på allvar fundera kring om detta ska bli en vändpunkt för Nationens sätt att se på det egna miljöarbetet. Startskottet för vår egna lilla revolution. Något som börjar med något så banalt som att slopa plastsugrören, och slutar med något så oerhört som ett livsdugligt klimat både innanför och utanför det hus som vi stolt kallar för vår Nation.

19

nationen

”Jag vill jobba med öppenhet” Av: Sofia Blomqvist

Karin Karsten är en 22 år gammal juriststudent från Stockholm. Under vårterminen förra året, efter fyra terminers studerande, bestämde hon sig för att ta ett uppehåll och söka till posten som Förste kurator på Stockholms nation. Konkurrensen var tuff, men efter att till slut ha fått medlemmarnas förtroende började hennes resa under hösten. Nu, efter att ha jobbat heltid på Nationen i ett halvår, ger hon oss en inblick i hennes arbete och allt vad kuratorsämbetet innebär, vilket är mer än de flesta tror.

Hur har ditt arbete sett ut under hösten?

– Såhär, när man blev vald så hade man hur mycket tankar och idéer som helst, man skulle revolutionera allt. Sparka ut allt som man föraktade och ta in allt som man beundrade. Men så landade man i rollen, och insåg att det var lättare sagt än gjort. I början så är man ju ny i kuratelet med två personer som kan så mycket mer. Sedan har man inte så mycket praktisk upplärning som de andra har, utan det är mycket läsning om stadgar, policys, handlingsplaner och liknande på egen hand, sånt som sedan sätts i kontext när man börjar arbeta. Generellt handlar hela första terminen framförallt om att förvalta. En sak som kan vara lite knepig är det faktum att man tar över från någon annan. Det är inte ett tomt blad, utan tidigare idéer och projekt ska avslutas eller spinnas vidare på, vilket kräver att man förstår hur de tänkt. Och allt detta görs med Nationens bästa i åtanke. Det första jag gjorde var att gå igenom hela bokhyllan för att få en helhetsbild av vad jag hade att jobba med.

Vilka utmaningar har du upplevt?

Att hitta sin roll inom kuratelet som ny har varit tufft. Även att balansera de professionella relationerna med de privata, att vara både chef och vän. Jag har känt att det är viktigt att som Förste kurator inte använda chefskortet, utan att ta gemensamma beslut. Jag pysslar inte med det dom gör, jag kan inte göra deras jobb bättre än de, och då känns det konstigt att komma där och bestämma. Sen kanske man har ett slutord, men jag ser helst att beslut tas gemensamt. Men

20

detta är inte helt lätt alltid. För samtidigt som det är bra att så många som möjligt får lägga in sin synpunkt i så mycket som möjligt, så kan inte alla tycka till om allting, för effektivitetens skull. Tiden finns inte och därför måste man inom kuratelet ge varandra frihet att ta snabba beslut när det behövs, och lita på varandra. Det har varit en utmaning.

Hur har det gått hittills tycker du?

Allmänt har det gått bra, vi har haft en bra ekonomisk höst, knappt några vakanser, på pappret har vi haft en riktigt, riktigt bra höst. Men det jag är gladast över, och som jag faktiskt blev väldigt berörd av, det var när jag såg att förtroendet för kuratelet och skattningen av stämningen på nationen bland ämbetsmän hade ökat i trygghetsenkäten. En viktig sak som jag har lärt mig under den här tiden är att välmående och prestation går hand i hand. Så jag ser det som en del av mitt jobb att ha koll på mina kollegors välmående och ställa krav utifrån det. Delegeringen måste anpassas efter hur de mår. Hälsan kommer först!

”DET ÄR INTE ETT TOMT BLAD” Är du likadan på arbetet som privat?

Jag har väldigt högt temperament, det kanske man inte tror. Hemma är jag den som ofta talar rakt ut, jag är väldigt utåtagerande. Professionellt försöker jag lägga band på mig, men jag är en väldigt emotionell person, jag gillar att känna saker starkt och prata ut om allt. Min mamma brukar jämföra mig med en sinuskurva. Det många kanske inte tänker på är att jag inte är ”Karin” när jag är på Nationen, jag är Förste kurator. Även när jag är här på fest. Och därför kanske folk tycker att jag är återhållsam, men jag har stort ansvar. Min roll kräver ett konstant konsekvenstänk. Men när man åker iväg som gäst till andra nationer till exempel, då krävs inte samma sak av en och då kan jag ta fram Karin lite mer, vilket är kul.

nationen

Vilka personer i ditt liv har inspirerat dig mest?

Först och främst, Mamma. Hon är varm och jobbar hårt. Hon är nog den jag lyssnar mest på. Hon stöttar mig otroligt mycket. Hon är ärlig, tar inga genvägar och är otroligt pålitlig. När det kommer till ledarskap och karriär är det en väldigt cool kvinna som jag träffade när jag jobbade på en advokatbyrå efter gymnasiet. Tone Myhre-Jensen heter hon. Tone är kreativ men inte på ett ostrukturerat sätt, och hon har lärt mig att ett arbete innebär mer än bara jobb. Hon har fått mig att förstå att man kan ha alla kakor, det vill säga, man kan ha familj, ha en karriär, ha kul och samtidigt må bra.

som alla andra, och ska behandlas så. Denna terminen vill jag förändra, och inte bara förvalta.

”MIN MAMMA BRUKAR JÄMFÖRA MIG MED EN SINUSKURVA”

Favoritcitat? ”Du är ersättningsbar”, hårt men sant, och ”Choose your fights”.

Du får ta med dig en i kuratelet till en öde ö, vem väljer du och varför?

Patrik, för han är praktisk och lösningsorienterad på ett sätt som jag inte är och han ser till att vi överlever.

Victor och jag har ingen chans att överleva men det hade varit kul att välja honom för att skratta med och prata om hur bisarr hela situationen är. Malcolm, för att filosofera, prata högt och djupt med. Det hade nog blivit riktigt trevligt. Eller kanske Gustav, vi hade sjungit vid brasan en stund och haft det toppen men sedan finns risken att vi hade börjat bråka om våra olika överlevnadstaktiker och så hade vi levt separata liv på ön efter det.

Hur har det varit att vara en offentlig person? Är man säker och står för sina handlingar, så har man inget att vara rädd för. Och skulle nåt gå fel så är folk i största allmänhet förlåtande.

Vad är planerna för den här terminen?

Att sprida så mycket energi och glädje som möjligt.

Jag vill jobba med öppenhet, framförallt öppenhet kring psykisk ohälsa. Jag vill också försöka förändra de trångsynta strukturer som sitter i Nationens väggar. Problemet är att det inte finns något dokumenterat om dem, men då de är så djupt rotade, lyckas nya ämbetsmän axla de gamla rollerna år efter år. Det vill jag jobba med och försöka motverka. Jag blir lika arg varje gång någon kommer fram, onykter, och säger ”ah, får man prata med dig eller, för du är ju Förste kurator?” Inte på personen i fråga, utan på att den bilden fortfarande existerar. Att man inte skulle kunna prata med mig. Löjligt, vi är människor precis

Vilka gator äger du helst i monopol?

Jag hatar monopol, jag har inte tålamodet och förlorar oftast. Jag är en tävlingsmänniska så jag spelar inte monopol, jag lever monopol.

Sol- eller skidsemester?

Sol! Jag älskar vatten.

Guilty pleasures?

Har gått på bollywooddans när jag var yngre, älskar orientalisk musik.

21

Tryck nationen CMD+Shift för att ändra text

Seniorskollegiet – Stockholms nations överhus Av: Nils Norström Som ny ämbetsman på Stockholms nation hörde

jag Seniorskollegiet komma upp som samtalsämne i olika sammanhang, och jag förstod aldrig riktigt vad detta kollegium faktiskt sysslade med. Jag har sedan dess förstått att jag inte är ensam om att veta förhållande- vis lite om den saken, varför jag i denna artikel hoppas kunna räta ut alla frågetecken om dess verksamhet. För att lyckas med det behöver jag hjälp. Hjälpen heter Peter J. Lind, men är på Nationen främst känd som PJ. Som ordförande för Seniorskollegiet ska han lära mig mer om det nationsorgan jag undrar så mycket om.

Jag träffar PJ i lunchserveringen en gråmulen januaritisdag. Jag har, mot alla odds, med långsamma, fokuserade steg lyckats ta mig ner för de ishala trappstegen från gatan till Nationens innergård och vidare in mot husets hjärta. Vi utbyter några artighetsfraser och han tackar glatt ja till mitt erbjudande att bjuda honom på lunch. Han får en fin portion köttgryta med ris medan jag själv laddar på fatet med salladsbufféns ljuvligheter. Min kurrande mage är resultatet av ännu en skippad frukost, och jag undrar för mig själv när jag ska lära mig att veta bättre.

Vi slår oss ned i beigea, och han börjar berätta nostalgiskt om hur hans tid som engagerad på Nationen började redan 2008. ”Det var på Reccemottagningen som Teaterföreståndarna berättade att det snart var dags för skådespelarauditions till Marsspexet. Dagen efter gick jag på provspelning och fick en roll vilket renderade i att jag var här rätt ofta och spexade.” Detta verkar ha gett mersmak, för kort därefter blev han vald till Teaterföreståndare innan han året därpå tillträdde som Förste kurator.

Jag börjar ställa mina frågor och PJ svarar utförligt och engagerat. Han håller med mig om att kunskapsnivån om kollegiet är relativt låg och verkar glädjas av att Holmiensis tar upp ämnet. Han berättar att Seniorskollegiets huvudsakliga syfte är att bidra med ”god konti- nuitet och lite äldre kunskap”, och att kollegiet bland annat har som uppgift att yttra sig över föreslagna stadgeändringar. ”Utöver det åligger

22

det även Seniorskollegiet att bereda val av såväl hedersledamöter som ny Proinspektor och Inspektor, ombesörja för utdelning- en av Jonas Nordensons stipendium samt tillsätta två representanter i Nationens Styrelse respektive Förvaltningsnämnd.

Dessutom sitter kollegiets ordförande och ständige sekreterare i Stipen- dienämnden.” Han fortsätter med en pedagogisk analogi för att beskriva kollegiets roll på Nationen: ”Jag brukar likna det vid överhuset i det brittiska parlamentet. Vi kan egentligen inte stoppa någonting, men vi kan bromsa beslutsprocesser genom att till exempel återremittera ett stadgeförslag till styrelsen.”

PJ är dock tydlig med att den absolut viktigaste löpande uppgiften är att välja nya Seniorer. Seniorsnomineringar inkommer oftast till kollegiet från Nationens Styrelse, men kan även framläggas genom en skrivel se undertecknad av minst tio Landsmän.

Seniorskollegiet tar sedan ställning till nomineringarna genom en omröstning där de nominerade måste erhålla minst tre fjärdedelar av rösterna. De slutgiltiga nomineringarna skickas sedan till Landskap och varje namn måste även där få minst hälften av rösterna för att personen ska bli vald. Praxis för att bli nominerad brukar vara att man ska ha minst fyra terminer som nations- aktiv bakom sig, men PJ berättar att det viktigaste enligt Nationens stadgar är att man ska ha ”gjort Nationen förtjänstfulla insatser, ha god insikt i Nationens verksamhet samt visat på gott omdöme och redbarhet.”

Som Senior får man även gå på den populära Januarimiddagen. Som namnet antyder går denna tillställning av stapeln i januari månad varje år och med undantag för ett fåtal stipendiater utgår inbjudan endast till Seniorer. PJ verkar dock lite besvärad av att Seniorsrollen så starkt kom- mit att förknippas med möjligheten att närvara vid denna middag.”I Seniorskollegiet blir man trots allt inte invald i en kamratförening, man blir ju invald i ett organ som har med Nationens beslutsprocess att göra”, säger han, och understryker att Nationen redan har en alumn-

nationen

förening i form av Föreningen Gamla Stockholmare som har en tydligare social inriktning.

På frågan om kollegiets historia svarar han att det ända sedan 1600- och 1700-talen funnits en seniorsvärdighet på Nationen. ”Efter si och så många år som junior kunde man bli vald till Senior, och det var verkligen en aktningsvärd position. Man kan se det som ett rangsys- tem, där Seniorer till exempel kunde ha en dubbelröst på Landskap medan Kuratorer hade tre, Inspektorer fyra och så vidare.” ”I sin nuvarande form är däremot Seniorskollegiet ganska nytt”, fort- sätter han, ”för år 1968 togs det beslut om att avskaffa kollegiet helt. Det var på den tiden då Stockholms nation blev ’den röda nationen’, och då lade man ner Seniorskollegiet enligt en för tiden populär poli- tisk tanke”, berättar han. Det var dock inte alla som uppskattade denna nedläggning.

Harald Sandberg och Mats Bergman, bland andra, bildade under hösten 1974 invalsföreningen ”Societas Seniors Holmiensis”, som hade som syfte att bidra till att Seniorskollegiet återupprättades vid Nationen. Det var även de som i januari 1975 arrangerade den första Januarimiddagen (mer om det här på sida 18-21, reds. anm.)

Peter J. Lind

Till slut gick deras önskan i uppfyllelse. 1988 fattades beslut om att återinrätta Seniorskollegiet, som sedan dess uppfyllt sin traditions- enliga roll som Nationens eget ”överhus”. Och även om Stockholms nations Landskap sällan är lika stökiga som sammanträdena i det brittiska parlamentet känns det skönt att vid behov kunna tillgå den erfarenhetsbank som Seniorskollegiet faktiskt är. Dessutom tycker jag att kollegiets ideal om gott omdöme och redbarhet kan fungera som vägledning för alla oss som vill bidra till Stockholms nations fortsatta välmående.

23

nationen

Under ytan på Stockholms nation Av: Sofia Blomqvist Vad gömmer sig egentligen i väggarna på Stockholms nation? Är Nationen endast det som syns utåt, en mötesplats för festligheter? Eller kan det finnas något du inte vet, något av historiskt värde?

Med hjälp av Johanna Schwang, 2Q emerita, kommer denna artikel ta fram spaden och gräva i Stockholms nations förflutna för att ta reda på sådant många inte vet.

Vi sitter i Bellman, Johanna och jag, ett rum som de flesta Ämbetsmän känner till, men som ofta är främmande för resterande medlemmar. Rummet är oftast stängt och larmat och endast till för, som jag förstått det, angelägenheter gällande kuratorer och andra eminenta personer med koppling till Stockholms nation. Inte visste väl du att många av de möbler som står härinne är antika och över 100 år gamla? Här är ett foto från 1885 på det rum som idag kallas för Landskap, där många av de möblerna man ser idag står i Bellman. Känner du igen dig?

Är inte tanken på att något ägt rum för så många år sedan i samma utrymmen som man befinner sig i idag helt galen? Att ungdomar precis som vi satt i samma möbler och dansade på samma dansgolv för så många år sedan? Det är en fascination som i alla fall jag och Johanna delar. Och på grund av detta intresse för Nationens historia har hon framförallt grottat ner sig i historian bakom Gösta Knutsson och Pelle Svanslös. Som många av er kanske vet så var Gösta från Stockholm och studerade här i Uppsala, vilket resulterade i en filosofisk magisterexamen. Men inte visste väl du att han hämtade sin inspiration till många av karaktärerna i Pelle Svanslös från Stockholms nation? Johanna tar med mig ner i arkivet, ett stort rum i Nationens källare som är fullt med dokumentation från cirka 350 år sedan fram till idag.

Trappan ner är vinglig och den dova belysningen lägger sig som ett sepiafilter över kartonger och bokhyllor. Det är trångt och svårt att ta sig fram, men vi lyckas hitta både fotografier och gamla liggare från 30-talet i en kartong längst in. Vi lyckas hitta en bok med alla Nationens medlemmar mellan 1930 och 1935, där Gösta Knutsson finns med.

Han hade en rätt lång karriär på Stockholms. HT-26 skrevs Gösta Knutsson in på Nationen. HT-29 påbörjade han sitt engagemang och var Sånganförare de följande tre terminerna. Terminen efter var han Bibliotekarie för att sedan VT-34 bli vald till Förste kurator, vilket han satt som HT-34 till VT-36. Utöver detta var han även Krönikör och sedan Senior. Under dessa år som nationsengagerad träffade han en hel del människor som kom att lägga grunden för hans inspiration.

KÄLLA: ETT HUS PÅ LUT, 1999

24

Huvudkaraktären i hans berättelser, Pelle Svanslös, är baserad på Gösta själv och en svanslös katt han köpt av granntanten som barn. Tvillingkatterna Bill och Bull är baserade på Olof Rydbeck och Bengt Lindberg, den förstnämnde var Landsman och den andre Förste kurator efter Gösta själv. De båda sägs ha tillhört ett konkurrerande studentmatlag, och Knutsson upplevde att Lindberg för det mesta sade samma saker som Rydbeck, precis som Bill och Bull i böckerna. Fritz och Frida, i böckerna Pelles grannar

nationen

som fick nya vilda ungar varje år, är baserade på Axel Liljencrantz, Förste kurator efter Lindberg, och Axels fru Birgitta Liljencrantz. Gullan, katten som Pelle var förtjust i innan Maja Gräddnos, är baserad på Maj Gullbring som också var samtida medlem av Stockholms nation med Gösta och de andra. Några av dessa personer hittades även de nere i Stockholms nations arkiv.

GÖSTA KARL AUGUST KNUTSSON

OLOF RYDBECK

BENGT AXEL LINDBERG

AXEL JOHAN CARL VILHELM AXELSSON LILJENCRANTZ

men i vår sångbok heter den ”Tre remmare” och är nr. 28 ur Fredmans sånger, en av Bellmans sångsamlingar. Sången handlar om ”Movits som skulle bli Student”, vilket också är första raden i sången. Även Bellmans farfar, Johan Arendt Bellman, var medlem i Stockholms nation, och senare Inspektor åren 1664-1709.

4 timmar senare, efter att Johanna gått för längesen, tar jag mig upp för den vingliga trappan, ur det gula ljuset och upp i nutiden som blivit kvällstid. Jag borstar bort dammet från knäna och går tillbaka till Bellman för att hämta min jacka. Samtiden känns avlägsen och jag kan inte låta bli att tänka att det kanske ändå var bättre förr. För den som är nyfiken som jag är Stockholms nation en skattkista av historier och legender, sådant som är dolt för de flesta.

Inte visste väl ni att det hittades fulla flaskor med Bäska drop- par i väggarna när utrymmena för den nya serveringslokalen som håller på att byggas, som ni kunde läsa om i föregående nummer, revs? Eller att det ryktas om gamla inristningar bakom tavlor och hemliga utrymmen på Nationen? Frågor som ”var är det Klubbverket tar vägen efter torsdagsklubben?” och ”varför har de olika rummen så konstiga namn?” är sådant som kan bli besvarade om du väljer att börja engagera dig. Jag tar mig ut i vinterkylan och börjar knata hemåt. Un- der ytan på Stockholms nation döljer sig 350 år av studenters historia, studenter som varit precis som vi är idag. Är det inte häftigt att få vara en del av det?

Johanna och jag letar vidare. Vi klättrar över lådor med gamla diabilder, posters från gamla Marsspex och fotoal- bum från valborgsfiranden. Jag tar upp en sångbok från 70-talet och blåser av dammet. Att Stockholms nation har en sångbok med många härliga och stämningshöjande sånger vet nog de flesta, men inte visste väl du att Carl Michael Bellman, som var inskriven på nationen 1758 skrivit en av sångerna i boken? Och att den handlar om hans tid på universiteten och Nationen? Sången har många olika namn

25

recept

Frukostmästarens Kakelbröd Av: Victor Wiberg

Hej på er! Mitt namn är Victor Wiberg och jag är Andre kurator här på Nationen. Denna gång är det min tur att dela med mig av ett recept. Man kanske kan tro det men jag är faktiskt ingen hejare på att baka, men som gammal Frukostmästare har man ju lite ess i rockärmen. Därför kommer jag dela med mig av ett recept på det sirapsbröd som vi brukade baka och servera på Nationens frukost (de gånger det inte blev Pågenlimpa vill säga).

Ett tips när det kommer till förtäringen av detta magnifika bröd är att rosta det och slänga på en eller två skivor salami.

Lycka till,

Victor Wiberg

Frukostmästare emeritus (även 2Q)

26

Ingredienser:

2,5 dl sirap 1 l filmjölk, (eller lättfil) 1 dl solrosfrön, 1-2 dl (efter tycke och smak) 1 påse kryddor, blandkryddor (eller 2 msk anis och 2 msk fänkål) 2 tsk bakpulver 4 tsk bikarbonat 2 l rågsikt

Tillagning:

1. Blanda samtliga ingredienser i en köksmaskin.

2. Knåda tills allt blandats, degen är ganska kladdig.

3. Häll degen i en lätt smord långpanna (den ska inte jäsa).

4. Grädda i 45 minuter i 100 graders värme.

5. Höj värmen till 150 grader och grädda i ytterligare 45 minuter.

Förtär.

kultur och nöje

KULTUR, NÖJE OCH ANDREA Av: Nils Norström

SoSom besökare på Stockholms nation möts man alltid av hårt arbetande Ämbetsmän. Studenter som försakar sin fritid för att preppa mackor, sleva upp lunch, steka burgare eller slita under Torsdagsklubben. Det finns dock ett antal ämbetsmän som man som besökare inte lika ofta stöter på, men som trots det gör ack så viktiga insatser för Nationen. För det faktum att vi har möjlighet att sätta upp fantastiska spex, anordna sittningar fyllda av underhållning och, inte minst, stoltsera med Uppsalas bästa studenttidning, är förstås också ett resultat av idogt ämbetsmannaarbete. Ett sådant ämbete är det som för tillfället innehas av Andrea Cartriers Lagnefors. Hon är tillsammans med Gustav von Dardel en av Nationens två Kultur- och Nöjesförmän, och jag har träffat henne för att undersöka vad detta ämbete egentligen innebär.

Hur kommer det sig att du engagerade dig på Stockholms nation från början?

– Jag kom i kontakt med Stocken genom Karin Karsten (sittande Förste kurator, reds. anm.) som jag pluggar med. Hon blev ämbetsman redan vår första eller andra vecka i Uppsala, så under första terminen var jag med och nissade när hon jobbade lunchen.

Jag jobbade lite då och då och pratade mycket med andra ämbetsmän, men just att stå i köket var väl inget som lockade mig jättemycket kanske. Sedan blev jag indragen att vara med i Marsspexet 2017 och då kom man in på riktigt i kulturdelen av Stocken.

Den kan vara lite svår att komma in i annars, och många vet kanske inte ens om att det finns en levande kulturverksamhet på Nationen. Det var när jag insåg hur kul det var och hur många begåvade människor det fanns i kulturverksamheterna som jag ville engagera mig mer.

Varför valde du att söka ämbetet som Kultur- och Nöjesförman?

– I början var det lite som att jag bidade min tid tills jag kände att jag hade några andra ämbeten i ryggen.

Men jag visste ändå från början att jag ville göra något som hade att göra med den kulturella delen av Nationen, och då kändes det här ämbetet perfekt. Jag ville inte heller att det ska vara ett ”slappt” ämbete, som vissa kanske har sett det som tidigare. Dessutom gillar jag kombinationen av kultur och nöje!

Kulturell verksamhet ska inte vara reserverad för svårt och pseudointellektuellt polohäng; kultur är, och ska vara, väldigt kul!

Vad har du för relation till kultur i övrigt?

– Hm, svårt att inte låta pretto när man säger sånt

här men kultur var en väldigt stor del av min uppväxt. I min familj så är det liksom kultur och politik som väger allra tyngst, och det är också det jag tycker om. Jag spelar musik, är filmintresserad, läser böcker och gillar teater och allt sånt.

Berätta lite om syftet med ämbetet som Kultur- och Nöjesförman.

– Ja, det finns väl egentligen två syften som jag ser det. Det kan bli ganska ensamt att vara kulturämbetsman överlag, typ att vara fotograf eller bibliotekarie eller liknande. Så vårt huvudsyfte är att arbeta för att skapa en bättre sammanhållning mellan kulturämbetena, och även samordna mellan dessa ifall de vill göra något tillsammans eller behöver stöd. Så de kan vända sig till oss om de vill ha hjälp med något praktiskt eller vad det än kan vara. Utöver det har vi förstås utrymme för att arrangera egna evenemang. Om man har förslag på kultur- eller nöjesverksamheter som man skulle vilja se på Nationen får man gärna komma till oss, så ser vi till att det händer. Prata även gärna med oss om idéer som inte känns ”typiskt Stocken”. Baserat på mitt första intryck av Stockholms nation hade jag till exempel aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få chansen att styra en rockkväll med liveband under Torsdagsklubben, men det fick jag och det blev riktigt lyckat! Så våga chansa!

Vilka ämbeten räknas egentligen som kulturämbeten?

– Enligt Nationens stadgar består Kulturförvaltningen av Kultur- och Nöjesförmännen, Teaterföreståndarna, Kapellmästaren, Krönikören, Körledaren, Sånganföraren, Fotograferna, Programsekreterarna, Bibliotekarien och Arkivarien. Sedan

27

kultur och nöje

KULTUR- OCH NÖJESFÖRMÄNNEN ANDREA CARTRIERS LAGNEFORS OCH GUSTAV VON DARDEL.

brukar vi även inkludera de som är aktiva i de kulturgrupper som verkar på Nationen även om alla inte nödvändigtvis är ämbetsmän. Det gäller då vår dansgrupp Èlevé SNDG, vårt husband Vibrato samt våra körer, Avec Vokalensemble och Erato SNDK. Vilka evenemang har arrangerats av Kultur- och Nöjesförmännen de senaste åren?

– Vi har bland annat arrangerat standupföreställningar, haft olika temafilmvisningar och ordnat vinprovningar. Vi anordnar också en kulturkickoff för ämbetsmän inom Kulturförvaltningen på Nationen varje termin, vilket är väldigt trevligt.

Man kan använda fantasin och hitta på vad man vill egentligen.

Du nämnde Marsspexet som något du varit engagerad i förut, och snart går ju årets uppsättning av stapeln. Har du någon roll i produktionen i år?

– Ja, för tredje året i rad faktiskt! Just för att det är så himla kul har jag sett till att ha ett finger med i spelet även i år. Trots mina begränsade byggkunskaper har de låtit mig vara med i bygglaget som ska snickra ihop scenen! Det är superkul, jag är jättetaggad på det just för att man får in folk som är intresserade av kultur men kanske inte har varit så mycket på Stocken innan. Det är alltid kul att träffa nya kulturintresserade som förhoppningsvis kan engagera sig mer på Nationen när de upplevt vårt kulturliv.

28

Planerar ni några särskilda projekt nu inför vårterminen?

– I vår ska vi bland annat ha en vinprovning med Uppsala Akademiska Vinsällskap den 20 mars, och kanske en till senare i vår. I början av mars blir det även standup med humorgruppen SEMST, som hade en lyckad föreställning på Nationen förra året. Sedan har vi en filmvisning inplanerad den 13 mars som vi ser mycket fram emot.

Spännande! Vad blir det för film?

– Vi tänkte satsa på lite Oscarstema så det blir ”A Star Is Born” med Lady Gaga och Bradley Cooper i huvudrollerna.

Hur ser du på framtiden för ämbetet som Kultur- och Nöjesförman? Har du några särskilda visioner eller ambitioner för ämbetet?

– Jag tycker att ämbetet borde fokuseras ännu mer på att samordna och lyfta fram de verksamheterna som vi redan har. Det är viktigt att se till att allt det kommer fram så att vi visar att Stockholms nation är mycket mer än bara fest, även om det också är kul. Med en tydlig samordning och engagerade kulturämbetsmän tror jag att vi kan expandera hur mycket som helst!

kultur och nöje

RECENSION: A STAR IS BORN SPOILERS!

Det är i skrivande stund bara ett par veckor kvar till Oscarsgalan, och den kritikerrosade filmen ”A Star Is Born” är bland annat nominerad till den prestigefyllda kategorin ”Bästa film”. Under pubverksamheten den 13/3 kommer det omtalade musikdramat att visas i Landskapssalen. Texten som följer är en recension av filmen och innehåller således en del avslöjanden som inte bör läsas av de som inte ännu sett den.

Bradley Cooper har genom åren tagit steget från utpräglad komediskådis till hyllad Oscarsfavorit. Nu har han även gjort sin regidebut med A Star Is Born som blivit nominerad till sju Oscars. Cooper spelar själv en av huvudrollerna, den alkoholiserade och nedgångna countryartisten Jackson ”Jack” Maine. Efter en spelning en kväll hamnar Jack på en bar där han för första gången träffar Ally, spelad av Lady Gaga. Hon är en talangfull sångerska och låtskrivare, och när hon den kvällen uppträder i baren i fråga blir Jack hänförd av hennes röst och karisma. De två musikerna blir ett par och Jack uppmuntrar Ally att satsa helhjärtat på musiken. Samtidigt hjälper hon honom att komma på fötter och minska sitt drickande. De skriver musik tillsammans och hon följer med honom på turné, innan hon får ett eget skivkontrakt och lanseras som en stigande popstjärna. Medan Ally solar sig i stjärnglansen fortsätter Jack att kämpa med sitt missbruk och deras relation sätts på prov.

A Star Is Born är utan tvekan en välgjord film, med fantastisk musik och imponerande skådespeleri. Att Lady Gaga kan sjunga visste vi visserligen sedan tidigare, men här gör hon även en trovärdig skådespelarinsats som berör. Cooper visar å sin sida upp en skönt raspig röst som passar perfekt till Jackson Maines countryprofil. Musiken är förstås ett viktigt

inslag genom hela filmen, och särskilt den finstämda balladen ”Shallow” gör intryck.

Filmen har dock stundtals en del trovärdighetsproblem. När Ally får skivkontrakt förvandlar musikindustrin henne från en blyg sångerska som skriver lågmälda låtar med känsliga texter till en mainstreamstjärna, med alla tänkbara klichéer som hör därtill, över en natt, och helt plötsligt känns Ally som en sämre version av Lady Gaga. Jack är på ett liknande sätt förutsägbart dekis och stundtals överdrivet härjad.

Detta är tydligast när Ally ska ta emot sin första Grammy och Jack med onyktra steg följer efter henne upp på scen, där han sedan kissar på sig inför hela Hollywoodeliten. Som filmskapare behöver man inte vara rädd att ta ut svängarna, men det måste ändå göras inom rimliga gränser.

På det stora hela är A Star Is Born en fin kärlekshistoria som garanterar tittarna en emotionell berg-och-dalbana. Att den prisas på Oscarsgalan för ”Bästa manus efter förlaga” och ”Bästa originallåt” är en riktig lågoddsare, och kanske kan Lady Gaga till och med knipa en statyett för ”Bästa kvinnliga huvudroll”. Att den prisas för Bästa film känns däremot varken troligt eller välförtjänt.

NILS TIPPAR OSCARSGALAN Bästa film

Bästa regi

Bästa animerade film

Bästa dokumentär

The Favourite

Alfonso Cuarón, Roma

Isle of Dogs

Free Solo

Bästa kvinnliga huvudroll

Bästa manliga huvudroll

Bästa kvinnliga biroll

Bästa manliga biroll

Lady Gaga A Star Is Born

Rami Malek Bohemian Rhapsody

Regina King If Beale Street Could Talk

Mahershala Ali Green Book

29

kuratelet

2Q

Victor Wiberg Kära Stockholmare, för första gången i denna spalt!

Jag har nu suttit som Andre Kurator i en dryg månad, och det nya året har verkligen rivstartat.

Tiden är märklig på det sättet då det känns som en evighet sedan jag klev in på kontoret efter nyår och inte hade någon aning om var jag skulle börja. Samtidigt känns det som det var igår som jag stod på Landskap och sökte ämbetet som Andre Kurator. Förutom att jag fått sätta mig in i arbetet på allvar har det nya året redan hunnit bjuda på fester, kick-offer, och en och annan överraskning. Till exempel lyckades mina kära kollegor övertala mig att åka Vasaloppet. Med tanke på att jag aldrig har åkt längdskidor i hela mitt liv var jag smått skeptisk, men nu är startplatsen bokad så vi får se hur det går. Jag lovar att uppdatera er om hur det gick i nästa nummer av den här tidningen.

Jag är oerhört taggad på att få spendera våren med mina fantastiska kuratorskollegor och ser förväntansfullt fram emot alla saker som händer, inte minst Stocken Garden och Valborg som vi började planera redan i höstas. Jag vill även passa på och tacka min företrädare Johanna för allt hon lärt mig och att hon har orkat med mig under hela hösten, tack!

Sthlmsveckan är i full gång och nu ska jag försöka återhämta mig från gårdagens Recce mottagning, det är ju Bellmangasque redan på lördag. När ni läser det här har den redan varit, så ni vet själva vilken succé det blev.

Bästa hälsningar, Victor Wiberg 2Q

3Q

Malcolm Sterky Min första spalt för höstterminen inleddes med att jag var trött på värmen och solen. Trött på värmen och solen. Jag smakar lite på meningen, får snabbt en lätt avsmak i munnen och lär mig oväntat något nytt om mig själv. Jag är uppenbarligen dum i huvudet.

Men våren nalkas, och med den alla de evenemang som jag tycker skiljer Uppsala från andra, mindre bra, studieorter i Sverige. Valborg, Vårbal och Nationalborg (6 juni, missa inte det) dominerar mina tankar dag och natt. Det kan behöva påminnas om i dessa tider att våren är den mest spektakulära av terminer i Uppsala. Även om jag blickar bakåt i tiden in i den djupaste vinterperioden påminns jag om nytillkomna ljusglimtar i min tillvaro, små vårtecken om du så vill. In på kontoret har en pengaälskande göteborgare och en tvättäkta uppsaliensisk spritfantast klivit in med buller och bång och jag kan inte tänka mig två bättre efterträdare på posterna. Dessutom har jag och Karin fått varsin efterträdare, vilket känns lika märkligt som kul. Grattis Erik, och till dig Vera vill jag börja med att säga tack. Det är en ynnest att få lämna över till någon jag inte bara är säker på kommer göra ett bättre jobb, utan en som jag även kommer ha fantastiskt kul med under upplärnings- perioden. Avslutningsvis vill jag bara rikta ett stort tack till det hundratal ämbetsmän som bidrog till en bra och viktig jämlikhets- och jämställdhetsdiskussion för några veckor sedan. En bättre start på terminen för att klara av framtiden kunde inte vår nation ha fått.

Kramar Malcolm Sterky 3Q

30

kuratelet

Barmästare

Gustav Demmelmaier Ärade Stockholmare,

Ett nytt år har tagit vid och ännu en vår nalkas på Stockholms nation i Uppsala. Bakom oss har vi lagt ett år innehållandes bland annat ett fantastiskt fotbolls-VM i en tryckande värmebölja, en stökig regeringsbildning, ett turbulent Nordkorea och en skolstrejk för klimatet, men framför allt mysiga luncher på innergården, ett fantastiskt Valborgsfirande och Torsdagsklubbar som bara blev bättre och bättre allt eftersom året gick. Ingenting i mig tvivlar på att 2019 kommer bli minst lika storslaget. Årets drink 2018 blev Old Fashioned men jag tror att detta års drink kan bli något nyare och fräschare – varför inte en Moscow Mule serverad i Kakelbaren eller en neat Ga-Jol i Grölbaren?

I min nya roll som Barmästare har jag blivit välkomnad på bästa sätt av mina kollegor på kontoret och min företrädare Joel har gjort allt i sin makt för att jag inte ska göra bort mig allt för mycket – det ska nog gå bra! Tack Joel. Jag ser hemskt mycket fram emot att få spendera detta år med mina kollegor här på kontoret och mina fantas- tiska bartenders som jag alltid har så otroligt roligt med. Jag hoppas också att få spendera det med alla kära Ämbetsmän, som varje dag imponerar med det hårda jobb de utför, och de till ”Stad i ljus” dansande Landsmännen i Kakelbaren. Låt detta år bli det bästa!

Hälsningar, Gustav Demmelmaier Barmästare

Restaurangchef Patrik Viklander

Kära, kära Stockholmare, När jag sitter och skriver detta är solen framme och snön håller på att sakta men säkert töa bort. Höstterminen känns som ett minne blott och vi på kontoret har kommit tillbaka med massor av ny energi. Johanna Schwang och Joel Haglund har slutfört sina ämbeten som Andre kurator respektive Barmästare. Ni ska ha ett stort tack för ert engagemang och den glädje som ni tillförde kontoret under den termin vi spenderade tillsammans.

Nu välkomnar vi Victor Wiberg till posten som vår nye Andre kurator och Gustav Demmelmaier som Nationens nye Barmästare. Men det är inte bara på kontoret det har dykt upp nya ansikten. När jag skriver detta är vi mitt inne i Sthlmsveckan här på Nationen. Igår hade vi Reccemottagning och jag hoppas att så många som möjligt av er som läser detta hade möjlighet att vara här och välkomna alla nya recentiorer till Nationen. Det var en magisk kväll med både dans från Élevé och skönsång från vår damkör Erato.

Tiden verkligen rusar förbi när man har roligt. Jag, Malcolm och Karin har redan hunnit sitta av hälften av vår tid här som heltidare. Känns som att det bara var några veckor sedan som vi sprang runt och lekte trädgårdsmästare på Nationens utegård innan alla verksamheter öppnade upp för hösten. Ta vara på den tid ni har i den här vackra staden, för den varar inte för evigt. Men framförallt: engagera er och bli en del av vår stora nationsfamilj, ni kommer inte ångra er.

Hoppas att vi ses på alla event nu i vår!

Patrik Viklander Restaurangchef

31

KALENDARIUM Vårterminen 2019

22 Mars 23 Mars 28 April 29 April 30 April 1 Maj 17 Maj 18 Maj 19 Maj 6 Juni 8 Juni

Marsslabb Marsgasque Skvalborg Kvalborg Champagnegalopp Proinspektorsskiftesbal Vårslabb Vårbal Vårbalsbrunch Nationalborg Ämbetsmannadag

stockholmsnation.se