Helsingborgs historia Del 1, bok 2: Den äldre medeltiden

DEN ÄLDRE MEDELTIDEN

HÄLSINGBORGS MEDELTID INTILL 1250 AV

L.

M. BJJth

» Hälsingborg»

i äldre litteratur

EN ALDRE historieskrivningen i Danmark och Sverige har sedan länge sysselsatt sig med frågan om Hälsingborgs uppkomst och ålder — en uppgift så mycket svårare att lösa, som denna härkomst var att söka i älsta historisk tid, varifrån ytterst få underrättelser voro att hämta. Medeltidens historieskrivning var dock uteslutande annalistisk och krönikeartad, varför den inskränkte sig till att i huvudsak anteckna de händelser, som ansågos förtjänta av att upptagas under det år, då de timat. Detta förhållande rubbas icke av de tre stora namnen i den nordiska medeltidens äldre historieskrivning: Adam av Bremen, Saxo Gram­ maticus och Snorre Sturlasson. Dessa hävdatecknare betraktade också historien som en följd av händelser, vilka de uppradade som vackra pärlor i ett halsband i sin utmärkta berättarkonst. Vilken individuell uppfattning de än må ha haft om det historiska händelseförloppet, så inläto de sig dock aldrig på något egentligt försök att ur historiska förhållanden förklara detsamma till ursprung och bety­ delse — kort sagt: historiens inre sammanhang sökte de icke. En sådan uppgift har blivit ett mål först för senare tiders hävdaforskning, och den första upprin­ nelsen till en därav bestämd ny historisk metod kan icke spåras förrän i slutet av i6:de århundradet.

Det var också vid denna tid, som även den danska historieskrivningen gjorde sina första stapplande steg vid en sådan undersökning av materialet, som först sent omsider kom att genomföra en kritisk forskning. Och det är begripligt, att

*59

Hälsingborgs medeltid intill

12

g

0

bland många andra frågor även den rörande de danska städernas uppkomst icke kunde lösas på annan väg än den omedelbara undersökningens. Varken Adam av Bremen eller Saxo ba några bestämda uppgifter om de danska städernas upp­ komst eller förhistoria, emedan de källor eller traditioner, som de anlitade, icke kade någon upplysning att giva i detta fall. När Snorre Sturlasson visserligen upp­ giver vissa norska städer såsom grundade redan av Olof den helige och andra kungar, har han därvidlag antingen haft uppgift att stödja sig på eller utan vidare förutsatt, att ett sådant kungligt stadsgrundande verkligen ägt rum. I varje hän­ delse har Snorre Sturlasson icke uppvisat någon som hälst undersökningsmetod.

Inom den nutida norska historieforskningen har det också rått strid om Snorres tillförlitlighet just i fråga om det ytterst svårlösta stadsgrundläggningsproblemet.

Den förste danske historieskrivare, som undersökt Hälsingborgs ålder, var den år 1589 till biskop i Lund utsedde Mogens Madsen (Magnus Matthiae). Han var själv hälsingborgare såsom född i staden den 18 sept. 1527, son till sedermera rådmannen därstädes Mads Pedersen. Mogens Madsens historiska författarverk­ samhet började, sedan han (1563) blivit lektor i teologi vid Lunds domkyrka.

Hans båda huvudarbeten, en dansk kungalängd (Series regum Daniae) och en Lundensisk biskopslängd (Episcoporum ecclesiae Lundensis series), uppenbara en 1 sin mån kritisk forskare och gåvo honom också en ledande plats inom 1500talets danska historiografi.1 Anledningen till Mogens Madsens intresse för Hälsingborgs historia var emel­ lertid av tillfällig natur. Stadshistoria hade ännu icke blivit någon historisk forsk­ ningsgren. Men det behövdes text till bilderna av världens viktigaste städer i det stora topografiska verket Theatrum urbium, vilket skulle utgivas av kaniken i Köln Georg Braun. Mogens Madsen anmodades att för detta verk författa be­ skrivningen till bilderna av de fyra största skånska städerna Hälsingborg, Lands­ krona, Lund och Malmö.2 Denna beskrivning blev färdig 1587.3 Den älsta bilden, vi äga av Hälsingborg (fig. 171), är just från Brauns klassiska verk, vilket för 1500talet är i betydelse jämförlig med Peder Resens blott delvis bevarade Atlas Danicus och Erik Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna, båda för 1600-talet. Såväl 1 Rördam, Historieskrivningen o g Historieskriverne i Danmark og Norge siden Reformationen, s. 57 {1867). — Mogens Madsens självbiografi, översatt till latin av Otto Sperling i Episcoporum eccl. Lundensis series, Collectore Magno Mattbiae, editore Tboma Bartbolinus, Hafniae anno MDCCX, fol. 6.

Noggran­

nare än Sperling bar Peder Terpager översatt biografien, tr. jämte biografiska uppgifter om Madsen bos Rördam, Hist. Kildeskrifter II, s. 84 ff., där även Series regum Daniae publicerats, s. 119 if. (1887). — 2 »Helsingoburgum» förekommer i Braun, Urbium praecipuarium totius mundi (Tbeatrum urbium) IV., ark 29.

(Köln 1576—1618.) — 3 Mogens Madsen, »Civitatum Daniae descriptio», tr. Rördam, Kilde­

skrifter II, s. 255 if. Jfr Rördams inledande anmärkningar, s. 2^9 ff.

l6o

»Häldingborg» i äldre litteratur bilden hos Braun som Mogens Madsens på latin författade beskrivning utgöra en god förstahandskälla till stadens historia, emedan Mogens Madsen har person­ ligen förvärvade uppgifter om sin fädernestads topografi utöver sitt begagnande av källor, som vi också känna till. Mogens Madsen skrev icke så mycket om Hälsingborg och hade ej häller anledning därtill, men då det är Hälsingborgs älsta beskrivning, dess första stadshistoria dock med vissa förkortningar, som vi läsa i Brauns verk, kommer den, klädd i svensk översättning, att utgivas i sin hel­ het som bilaga i nästa del av detta verk. Ty monografien har större betydelse för den senare än den äldre medeltidens historia.

På berget — säger Mogens Madsen — vilket brant reste sig över den lång­ sträckta staden, stod borgen, som sades vara uppförd av hälsingarna från Häl­ singland vid tiden för Kristi födelse, då Frode III var Danmarks kung eller så där omkring, och av dessa hälsingar har namn givits såväl åt borgen som staden, liksom även åt Helsingör på andra sidan Sundet.

Detta förhållande bekräftades också av följande, på sitt vis »barbariska verser» om borgens byggande: Tempora natalis Christi turris capitalis Helsingborg struitur, velut in scriptis reperitur eller: »Vid Kristi födelse bygges huvudtornet i Hälsingborg, såsom säges i handlingarne». Men det kunde icke avgöras, om staden eller borgen voro älst. Säkert vore, att till de älsta av Skånes, ja Danmarks städer hörde Trelleborg, Skanör, Lund och Hälsingborg. Och om Lund och Skanör citerar Mogens Madsen dessa »mycket gamla verser»: »Den thid Christus lod sig föda, stod Lund oc Schanör i fagreste gröda». Hälsingborg var alltså samtida med Lund, åtminstone beträf­ fande »huvudtornet», d. v. s. Kärnan.

Mogens Madsen^börjar sin beskrivning med att citera Saxo's benämning av Hälsingborg med dels »hälsingarnes borg» (urbs Helsingorum), dels »hälsinge­ staden» (Helsingum oppidum). Härav skapade Mogens Madsen fram en etymologisk förklaring av namnen Hälsingborg och Helsingör, vilka uppkommit av hälsingarne, ett svenskt folk från Hälsingland. Detta senare har Saxo dock ej sagt. En dylik tolkning av namnet hälsingar skulle också föra författaren till vilseledande slutsatser. Han måste ju på något sätt närmare förklara, varför de <8

båda stadsnamnen kommit just från hälsingarne, och han framhöll då, att detta folk skulle begivit sig ned till Öresund och där grundat Hälsingborgs stad. En dylik sydlandsfärd för det långt norrut boende svenska folket omtalas dock varken 18—24465.

161

HäUingborg*) medeltid intill 1250 av Saxo eller i andra medeltida källor, och man står då inför en rent etymologisk teori, som är gemensam med ett annat försök att härleda stadsnamnet Lund från en hednisk lund, som skulle funnits på platsen före kristendomens införande i Skåne — teorier, som för båda städernas vidkommande långt in på 1800-talet i historieskrivningen bildade en hart när outslitlig trosdogm.1 Det bör i detta sammanhang anmärkas, att Saxo aldrig begagnade det av Adam av Bremen redan ett århundrade tidigare använda namnet Hälsingborg, vilken författare Mogens Madsen icke synes känna till.2 När Saxo i stället säger hälsingarnes borg (Helsingorum urbs), så är detta blott en latinisering av Häl­ singborg och visar, att Saxo återgav namnets förra del »hälsing» med subst. hälsing som namn på personer, vilka borgen tillhörde. Vilka voro dessa häl­ singar? Sahlgren förklarar i det föregående (s. 154), att ordet hälsing är avled­ ning av ordet hals, vilket ord icke betyder, såsom på senare tid allmänt antagits, • •

»trångt sund», d. v. s. här Öresund, utan land i form av näs. »Heising» vore tydligen namn å person från Hälsingör eller möjligen Halsahamn (vid Skelderviken). Men å andra sidan ingår ju »hälsing» även i Hälsingland och i andra namn, där man kan misstänka betydelsen av person från Hälsingland.

Om Mogens Madsens etymologiska försök till tolkning av namnet Hälsing­ borg som förklaring av stadens uppkomst tack vare svenskars från Hälsingland bebyggelse vid Sundet måste avvisas som omöjlig, så bör å andra sidan gärna medgivas, att misstaget på hans tid var lika förklarligt som ursäktligt. Men värre var, att Mogens Madsen som historisk källa använde de »barbariska» verserna om huvudtornets uppförande på Kristi tid, d. v. s. på kung Frode den Fredgodes, enligt Saxo's fantastiska kungalängd. Genom Viborgsbiskopen Henrik Gerner har det blivit bekant, att verserna voro »ett munkavers över Hälsingborgs port», där Mogens Madsen säkerligen själv läst dem,3 Verserna ha varit inristade kanske över själva huvudporten till borgområdet med Kärnan därinne.

Mogens Madsens problemlösning både om Hälsingborg och Lund övergick med tiden till att bli en doktrin i historieskrivningen ännu långt in på 1800-talet, ett bevis i sin mån på legendbildningens stora fara i historieskrivningen. Man började taga som vetenskapligt faktum en sägen, även om den tilldiktats på en sen tidpunkt. Den äldre historieskrivningen från slutet av 1500-talet sökte för 1 Jfr Lauritz Weibull, Staden Lunds ålder (Hist. Tidskr. för Skåneland IV, s. i ff. 1910). — 2 Adarus verk var då utgivet för första gången år 1579 av den danske historieskrivaren Anders Sörensen Vedel. — 3 Henrik Gerner, K. Christian dend Femtis ber0mmelige Land-Togs oc aff Gud forleente lyckelige Seyervindingers Ilias, s. 17 (1685).

Här förekommer en längre dikt om Hälsingborg, med bl. a. följande: »Du

teller dine Aar fra vilcken Tid du vil, men din Nativitet fra Aar-aelds Tid kan stille».

162

»Hälsingborg» i äldre litteratur övrigt gärna göra orter, vilkas uppkomsttid förlorade sig i fjärran, till orter från Arilds tid. Så gjorde också Mogens Madsen med både Hälsingborg ock Lund, men däremot icke med Malmö och Landskrona, vilkas uppkomst förlägges till den yngre tidpunkt, som av dokumenten redan var känd och icke kunde ytter­ ligare flyttas tillbaka i tiden. För Hälsingborg däremot saknades annat doku­ ment än Kärnan själv, redan på Mogens Madsens tid vördnadsvärd av ålder, i allas åsyn vittnande om en lysande, förgången tid. Ingen visste, när Kärnan byggdes, och så tillgrep man sägenbildningen omkring detta väldiga monument från — som det syntes — urminnes tid. Det kunde därjämte icke gärna gå för sig att i Brauns för en europeisk läsekrets avsedda topografiska verk göra Häl­ singborg, som uppenbarligen var så gammal, sämre i fråga om anciennitetens be­ römda anor än andra ryktbara städer i Europa utan att det därför behövde sägas, att man som historisk källa begagnat sig av — en portinskription.

Vida mer bekant än Mogens Madsen är hans yngre samtida Arild Huitfeldt genom sitt stora verk »Danmarks Rigis Krönniche», som författades baklänges, i det att den älsta tiden skildrades sist (10 band åren 1595—1604). Madsens ar­ beten voro viktiga källor för Huitfeldt, som därifrån utan vidare upptog teorien om Hälsingborgs urgamla tillkomst under den mystiske konung Frode på Kristi tid: »Skall man tro de allmänna vers, som vanka, då är på denna tid Hälsing­ borgs slott byggt» (tom L, sid. 14).

Med större intresse och självständig undersökning behandlades ämnet av Huitfeldts vän, historikern Johan Isak Pontanus i hans Chorographica eller be­ skrivning av Danmarks land 1651 (Rerum danicarum historia accedit Choro­ graphica regni Daniae. Amstelodami 1631, s. 696).

Pontanus säger, att Saxo

med sina hälsingar skulle mena det svenska folket i Hälsingland, men han ger å andra sidan sin egen tolkning av Adams av Bremen »Helsingoburg», såsom va­ rande uppkommet av själva saken, nämligen så, att orten låg vid den sammanträngning av Baltiska havet, som kallas Hals, d. v. s. Öresund, varom han annor­ städes redan yttrat sig. Det synes vara första gången, som den ännu i våra yttersta dagar förfäktade åsikten om hals i betydelsen av (smalt) sund såsom ingående i namnet Hälsingborg framträder. Om borgens tillkomst på Kristi tid citerar Pon­ tanus de gängse verserna.

Ole (Olaus) Worm är ett av de främsta namnen i den danska fornforskningens äldre hävder. I sitt verk om Danmarks minnesmärken talar han även något om Hälsingborg (Danicorum monumentorum libri sex Hafniae 1643, s. 140).

Om Hälsingborgs höga ålder och ursprung tvista många med olika utläggningar.

HäUing borgd med ettid intill

1250

»Man synes härleda namnet av den hälsning och det bruk, som de köpmän från alla länder pläga visa, vilka på denna ort vörda det danska namnet och betala sin tribut. Men vi fästa mera tilltro till invånarne själva, vilkas åsikt skattas som riktigare.» Hälsingarne från norr hade grundat både Hälsingborg och Hel­ singör, men tiden härför vore obekant. Den till dessa båda orter omkringlig­ gande trakten fick namnet regio Helsingica.

En ny beskrivning av de danska provinserna, deras slott, fästningar, städer m. m. utkom 1654.

Författaren var Jens Lauritson Wolf, som i sin Encomion

regni Daniae (s. 642) inskränker sig beträffande Hälsingborgs ålder till att säga: »funderad uti konung Frodes tid, som var den 24 kungen i Danmark och den tiden flera underlydande kungariken och länder».

Denna naiva uppfattning

hade alltså fortfarande en seg livskraft.

Sedan Skåne 1658 blivit svenskt, fick den svenska historieskrivningen snart en ny uppgift: att utrannsaka Skånes historia. Den bekante professorn i Lund Andreas Stobaeus skrev i sin uppsats om det forna Skåne (De Scania antiqua, dissertatio prima, s. 27, 1706), att »Hälsingborg, kanske riktigare Helsundsborg, ligger vid ett verkligt Herkules Sund eller heligt sund». Men »det kunde hänskjutas till andras omdöme, om staden så kallas efter hälsingar eller efter hals, vilket senare gillas av vissa danska författare, det förra åter av våra. Men oss behagar härledningen av heligt sund synnerligen.» Då emellertid för några år sedan en avhandling om detta heliga Sund ventilerats, behövde Stobaeus icke närmare ingå på frågan.

De båda alternativen hos Stobaeus upptogos av Eric Tuneld i hans »Inled­ ning till geographien över Sveriges Rike», som utkom 1762 och till in på nästa århundrade ännu var den klassiska geografiska handboken över Sverige. Häl­ singborg »menas hava blivit anlagd av hälsingarne och av dem bekommit namn.

• •

Andra föregiva, att staden av Öresund, fordom Helgesund kallat, blivit nämnd Helgesundsborg eller Helsingborg».

Men redan 1751 hade dock Sven Lagerbring i en akademisk avhandling om de gamla svenska städernas uppkomst angripit problemet samt därvid förkastat härledningen efter Sundet (De origine urbium antiquorum Sviogothiae. Disser­ tatio gradualis, s. 19. Lund 1751). Adam av Bremen menade tydligen blott en borg, ej en stad, och något Heligsund och därav härlett Heligsundsborg vore för honom okänt. I stället borde ortnamnet härledas från hälsingarne, även om det vore ovisst, när dessa voro nere vid Sundet. En runsten i Hälsingland skulle för­ tälja om en hövding Helsana, som vann allt Själland. Hälsingborg vore äldre än

Fig- 17l- Hälsingborg omkr. 1580. Kopparstick i Theatrum urbium.

yjixp]

*r

1

/{imJbus &

. I l ocum oftu ^

fiij cvfå * *

ttutö.fbar \gp C^vft^rtufm^ r' pacrtf

/C7 //.4r

fe

$

/]*/

kimraal i^w./atum $cj

cnpt

' y

LwMHtli^utfm

dl id m)£ liccr twn^ttm jnrjft&T åixmuwiji^Agnicfwm Irr fixcxcx muHtljlir ptrpmtromajjuLa itnmAcuLtn.cLrru Åwi) tytiryotSAv amv buf&aii.\-0 < ^ /» .«? .i1 V| f 1 if Jf f 1 %v bis vtfhv. UJcvvaw, $vf 90 c}iu&

_ __ja>.lklmliruö aIW^ iwiw. ,\kmitffilloå&pfiåt. not* iuC^i”

vAvm^itinlm Mim.

mfitbtfpwnm Wie pnv pwciui mctuuun'ln up åccbM^^icfuAmwr^rmnfuétc^mii^ jtuWp iiptf crvr^nar mwlilnkriwWili mxr^tlnicu%p lévmadLUfLmei,xpnurm #

vC| i / t * "1 1 $ 1 l fl / atttir fotamr&o-ln mkbv^mrmåy \n ml kdnl m$m\vj^n$fufgm$ dmtutirm*?Jn

fét

*«ffes

/'V<7.

172.

Knut den heliges brev

Lol. 1V i Necrologium Landende.

-'/5

(

0

Alnfirtkra

o£acdo drlebhif teaxpmmowp

fvekäqvtvS' conjdio ftJelut ep%marttne dmy ni.fi tcWi (undfenf&qjn.jc.fbmad ybmeftauvre poltcurp cffcicutr. ])/c tir ftmcuj cdppoferaf?anmr.

4

lérta-n»cittt&tcjoluenl’. vi- IthtttC Iioclooo vhenclp.

JmuUd Vpacrr tn at opr. rm. man ftydtmrif. Jfiaar

{fak vpdctt: (tmtlner. (m.man/Iafdfmtdtl fwgft fot acmef finglaf lilrfifdmanosf.

Fig. lyg. Knut 9en heligea brev 2*W. 2^ / Necrologuitn Landende.

-'/$

»Häldingborg» i äldre Litteratur den tid, då kristendomen predikades i Sverige, men »mycket yngre» än tiden för Kristi födelse. Med någon sannolikhet kunde man icke i denna fråga fortgå vi­ dare. Men så skedde dock i »Svea Rikes historia» I, s. 304 (Stockholm 1769), där Lagerbring utarbetade sin teori i följande ord: »Att hälsingarne i forna dagar gjorde sig mycket namnkunniga genom bärfärder, kan slutas av åtskilliga nog avlägsna orter, vilka synas ännu bibehålla namn av hälsingarne. Hit höra först Hälsingborg och Helsingör. Den älste historieskrivare, som nämnt Hälsingborg, är Adamus Bremensis, och kan väl vara, att den runsten, som finns i Lund i Gästrik­ land, förvarat minnet av ett sådant hälsingarnes uttåg till våra södra orter.» Det vore visserligen obekant, när detta skedde, men då Harald Hårfagers son, Håkon, regerade, voro hälsingarne honom tillgivna och följde honom sannolikt på hans härfärd i io:de århundradet till Själland. Därvid skulle Hälsingborg grundlagts.

Tonen hos Lagerbring är genomgående tveksam; misslyckat är också hans försök att med hjälp av den eljest förbigångne Adam av Bremen och Snorre Sturlassons Harald den godes Saga samt runstenen i Hälsingland stödja den från Mogens Madsen ytterst härstammande teorien om de svenska hälsingarnes be­ drifter i Öresund. Det inses lätt, att Lagerbrings undersökning är vetenskapligt omöjlig.

Hälsingborgs egentligen förste historieskrivare Elias Follin har dock

följt honom obetingat i sin Hälsingborgs historia, avslutad 1798, men utgiven — och i detta stycke utan ändringar — av P. Wieselgren först 1851. Follin har intet nytt att anföra till förmån för teorien om hälsingarnes Öresundsfärd om icke detta, att Adam av Bremen skulle kallat Hälsingborg »en gammal stad». Detta uttryck har Adam dock aldrig använt, och Follins uppgift är därför ett rent misstag.

Vi se av det föregående, att två teorier stått emot varandra i Hälsingborgs historiografi: Hälsingborgsnamnets härledning av de svenska hälsingarne eller av Sundet i betydelsen av hals eller trångt sund.

Cronholm i »Skånes politiska

historia» (1847, s. 328) följer det senare alternativet, men söker också, liksom tidi­ gare Erik Gustaf Geijer i »Svenska folkets historia» (1832, s. 58, not 4), »Hälsing­ borg» i ordet halsa, d. v. s. reva segel.

Sahlgrens tolkning av »hals» som »näs» framdrager väl åter den gamla histo­ riska gåtan, varifrån de »hälsingar» kommit, som hade sin borg på den skånska kust­ höjden vid smalaste delen av Öresund. Vi hänvisa till vad han anfört (s. 150 ff.).

Inga historiska källor kunna dock förklara detta problem, och de fruktlösa försök att utreda detsamma, som äldre historieskrivare genom etymologisk härledning ur »Hälsingborg» redan gjort till överflöd, mana icke till förnyad dryftning, vilket vore föga bättre än att begiva sig ut på ett gungfly.

165

HäLdlngborgj medeltid intill 12jo Källorna till Hälsingborgs historia före

1250

Det är lämpligt att som ett första skede även i Hälsingborgs historia upp­ taga den i dansk historieskrivning brukliga periodindelningen för den äldre me­ deltiden från vikingatidens slut omkring 1050 till Valdemar Sejrs död 12^1 eller i runt tal till 1250, d. v. s. till Erik Plogpännings död. Det är just det bevarade källmaterialets beskaffenhet, som i första rummet även beträffande Hälsingborgs historia gör en sådan periodindelning lämplig. Källorna till vår stads historia äro för denna tid synnerligen få, och vi erhålla bäst ett närmare begrepp om forsk­ ningens möjligheter att skildra stadens älsta öden, om vi i ett sammanhang göra oss närmare förtrogna med dessa källor.

Främst i källvärde står urkunden, det skrivna autentiska dokumentet. Den stora bristen å originalbrev för perioden är mindre att söka i en förmodad för­ störelse under tidernas lopp av dessa originalkällor för historisk forskning, utan fastmer i det förhållandet, att urkundsväsendet vid denna tid var praktiskt taget obekant i Danmark.

De behållna danska urkunderna äro vanligen påve-,

biskops- och kungabrev. För germanerna var dokumentet ursprungligen okänt, och man skaffade sig bevis genom att anlita goda mäns vittnesbörd om vad de sett och hört.

Det skulle också dröja rätt länge in på medeltiden, innan ur­

kunden fick erforderligt bevisvärde — så segt var motståndet mot den från den romerska kulturen i fjärran Södern mot norr framträngande skriftliga bevisfor­ men. Påvebreven hade sitt ursprung från en hierarkiskt ordnad maktorganism, universell för hela kristenheten och därmed stående över alla nationella gränser.

Men dessa brev gåvo kungen, även i Danmark, ett gott exempel att med urkun­ der utfärda förordningar och föreskrifter, närhelst tillfälle härtill kunde erbjuda sig för en kunglig maktutövning, som eljes hade att ikläda sig det forndanska rättslivets former utan behov eller giltighet av dokument. Påvebreven äro jäm­ förelsevis bäst bevarade, emedan det funnits mest därav, och kyrkorna vårdat dem, men för Hälsingborgs åtminstone äldre medeltidshistoria är detta källmaterial dock obetydligt, emedan Hälsingborg icke var någon kyrklig huvudort i Danmark. På kungabreven har det knappt varit någon större tillgång, och detta är för den stadshistoriska forskningen att beklaga, då det just är i kungens mycket tidiga maktbe­ fogenhet över städerna, som deras utvecklingshistoria närmast kan skönjas.

Danmarks älsta kända urkund är kung Knut den hefiges s. k. gåvobrev till S. Laurentiikyrkan i Lund den 21 maj 1085. Och det fogar sig så, att »Hälsing-

166

Källorna till Häldlngborgo hiotoria borg» är här för första gången i en urkund belagt. Detta aktstycke är icke blott för Danmarks inre politiska historia, utan även för frågan om Hälsingborgs upp­ komst av fundamental betydelse och skall därför ingående behandlas i en följande avdelning. I detta sammanhang meddelas endast några upplysningar om urkun­ dens nu bevarade skick.

Originalet på pergament, försett med kungens sigill, har gått förlorat, möj­ ligen vid Stockholms slottsbrand 1697, varvid för övrigt oersättliga arkivskatter förstördes. Sedan det året är originalet i varje fall försvunnet. En avskrift efter originalet finns i Registrum ecclesiae Lundensis från 1494 i svenska riksarkivet.’

En yngre avskrift, kollationerad mot originalet och därför särskilt värdefull, finns dock bevarad i Lunds Kapitels- och Hospitals Privilegiebok av år 1662 i landsO

arkivet i Lund. Ålderns företräde framför dessa tillkommer dock en avskrift i Lunds Domkyrkas berömda dödbok, Necrologium Lundense, utgiven i en ny upp­ laga år 1923 av Lauritz 'Weibull.3 Enligt denna edition skulle avskriften vara införd i den 800-åriga handskriften —- Nordens älsta — före den 30 juni 1123 eller endast 38 år efter originalurkundens tillkomst år 1085. Kopian har gjorts tack vare bruket i de europeiska kulturländerna att i de större kyrkornas nekrologier införa olika slags skrifts tyeken. Knut den heliges gåvobrev hade ju upp­ gifter om kyrkogods, som det för den praktiska förvaltningen eller av annan orsak var lämpligt att anteckna särskilt.3 Det är den älsta uppskrivning av namnet Helsingoburg, som vi äga i Nekrologiet och en fotografisk reproduktion av hela urkundsavskriften visar den 800-åriga skriftens utseende (fig. 172 — 174). Hälsingborgs namn skrevs på en tid, då »något årtionde tidigare svearne ännu trängdes kring människooffren i tempel­ lunden i Uppsala, och runstenar restes på krönen av jordkullarne över de döde».

Den hand, som skrivit Knut den heliges brev, var synnerligen förfaren i tidens bästa skrivkonst — därom vittna tidstypiska stilegendomligheter, de förlängda typerna, användandet av majuskeln, de sirade överstaplarna och förkortningstecknen. Skrivaren var antagligen den tidpunkten en yngre man, ty man tror sig spåra honom i skriften så sent som år 1166, där rytmen i stilen väl är kvar, »men åldern röjer sig i det svinnande herraväldet över handen».4 1 Tryckt Suhm, Historie af Danmark IV, s, 781 och SD nr 26. — 2 Monumenta Scaniae historica.

Necrologium Lundense.

Lunds domkyrkas Necrologium, utg. av Lauritz Weibull, s. XXXV, LXXXII

(1923). — 3 Texten efter 1494 års avskrift, jämförd med 1662 års avskrift och avskriften i nekrologiet, är numera tryckt av Lauritz Weibull, Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka 1085 (Dansk) Hist.

Tidskr. 9 R., 3 B,, s. 106 ff. (1924). — 4 Lauritz Weibull, Necrologium Lundense, s. LVII f.

Rytmen i

stilen beskrives s. XCII med avbildningar.

167

Hälding borgd medeltid intill 1250 Knut den heliges brev är för tiden till mitten av 1200-talet, alltså för en så lång period som mer än 150 år, den enda urkund direkt angående Hälsingborg, som finns bevarad, och därmed är forskningen så gott som alldeles berövad det material av högsta källvärde, som urkunden äger. Den nästa urkunden efter 1085 års brevet är kung Kristoffers brev l6/9 1252, där Hälsingborg dock endast är dateringsort. Givetvis finnas några viktiga urkunder, som indirekt belysa Häsingborgs äldre öden, men de medgiva blott en jämförande historisk undersökning.

I övrigt är knappheten å urkundsmaterial med direkt innehåll mycket stort även för övriga danska städer under äldre medeltid.

Det finns visserligen i en kopiebok för Ebbelholts kloster (nära n. v. Fredriksborgs slott) på Själland en avskrift av ett gåvobrev, daterat Roskilde ™l3 1209, i vilket vissa gårdar i Halland skänktes till klostret i närvaro av några höga herrar och borgare.1 * Bland ** dem märktes först herr Jacobus Olavi, »riddare av Helsingborg» (miles de Helsingburgh). Det förekommer i brevet två ämbetsmän: den ene borgmästare (proconsul) Yvald i Roskilde och den andre hövitsmannen (capitaneus) Ludolf på Nyborgs slott. Dessa båda sistnämnda befattningar äro icke i Danmark påvisbara tidigare än i slutet av 1200-talet, varemot miles (rid­ dare, befälhavare) visserligen är känd från 1100-talet. Roskilde stadsrätt 1268 känner icke borgmästare (proconsul) eller rådman (consul), och i praxis ha dy­ lika befattningar i varje fall knappt existerat i Danmark före mitten av 12oo­ talet. Detta föranleder till att bestämt bestrida brevets tidiga datering. Rid­ daren Jacob Olsson har en namne, som kanske är han själv, i ett brev % 1308, även detta utfärdat i Roskilde. Ändrar man därför 1209 års brev till 1309 eller 1 Universitetsbiblioteket i Köpenhamn, Additamenta 51 (Aebelbolts Kopiebok). Perg. kodex fr. c.

1450.

Jfr Erslev, Repertorium, IV, s. 62 ff. Fol. ir—63 v är skriven av en äldre band från 12(50; brev

efter detta år äro avskrivna på danska av andra bänder, dock bar en yngre band visserligen skrivit å fol.

2/(vi som dock av den äldre banden lämnats blank, samt å fol. 2ßT — 26V> som är ett senare inlagt, särskilt lägg. Åtkomstbreven äro kronologiskt utgivna i SRD, men i kodex införda gruppvis efter egendomarne.

Till gruppen »Bona nostra in Haldben», eller Ebbelbolts klosters godsbrev i Halland, fol. 61 v—62 T föras sålunda ovannämnda brev ™l3 1209 (MCCIX) — SRD VI, s. 12(6 ocb »Fornbandl. rör. Halland, saml. av P. v. Möller (Hall. Fornminnesförenings årsskr. 1868) n:r 9;

122p = SRD, s. 155, n:r XXI (båda av

samma band) ocb 3/a 1320 = ibid., s. 169, n:r LII. Dateringen 1209 är alltså fullt medveten; den under­ sökning, jag verkställt av bandskriften, talar ej bäller paleografiskt emot detta förbållande. De förekom­ mande sanktionsformlerna finnas även i ett brev 73 1308 (1209) (se fortsättningen i texten ovan) samt i brev av 1222 ocb 1248 (SRD VI, s. 150). Ingen av personerna i 1209 års brev kan återfinnas i annan handling. Det kan icke antagas, att förfalskning föreligger, men väl misstag av en avskrivare från så sen tidpunkt som efter 12(50. För övrigt må tilläggas, att de i ovannämnda brev upptagna godsen Boarp, Vreninge ocb Esperöd i Enslövs socken såldes av klostret 2711 12(90 till rikshovmästaren Paul Laxman (jfr Forn­ bandl. etc. n:r 9). — Jfr Ellen j0rgensen, Annales danici, s. 129 för 1306, där en viss Jacobus Oloffsun miles, som då drunknade, nämn es.

168

Källorna till Häloingborgo h io tor la däromkring, så blir brevet vederhäftigt såväl reellt som formellt. Vi ka kär ägnat brevet en särskild uppmärksamhet, ty vore dateringen antaglig, skulle före­ komsten av en »riddare av Hälsingborg» ock en kövitsman i Nyborg haft en märklig betydelse för frågan om en kungens högste militäre företrädare på plat­ sen redan så tidigt som 1209. Ja, urkunden skulle rent av revolutionera vår upp­ fattning om förläningsväsendets utveckling i Danmark. Nu måste den urkunden till längre fram läggas å sido.

Icke mindre värdefulla än urkunden som historiska källor äro sådana sam­ tida handskrifter, vilka äga en viss officiell karaktär. Utom Necrologium Lun­ dense, som i det föregående omtalats, finns ännu en anteckningsbok eller liggare, den s. k. Liber daticus Lundensis eller Lunds Domkyrkas gåvobok. I båda ha undan för undan anteckningar om dödsfall, gåvor m. m. införts. Liber daticus, den äldre, påbörjades sannolikt 1145, och nian fortsatte att däri dag efter dag, år efter år anteckna dödsfall ända till början av iz(oo-talet.T Nekrologiet inne­ håller intet om Hälsingborg, utom kopian av 1085 års brev, och Liber daticus först på 1300-talet.

En annan handskrift — en av de märkligaste i Kungl. Biblioteket i Stock­ holm — är Liber census Daniae eller kung Valdemars jordebok från 1231, den berömda huvudkällan till Danmarks äldre, medeltida samhällshistoria, och som även för Hälsingborg lämnar viktiga uppgifter av liknande värdehalt som den egentliga urkundens. Ortnamnet skrives i jordeboken Haelsyngburgh.2 Lauritz Weibull vill uppvisa, att jordeboken är en fullständig och för praktiskt bruk hos högsta finansmyndigheten i det danska riket tillkommen undervisning om kronans och kungens inkomster.3 Slutligen träder i mån av den kommande undersökningens fortgång den skån­ ska stadsrätten fram i förgrunden som en »officiell» källa av grundläggande betydelse för vår stads äldre historia.4 Denna stadsrätt kan i skrift ha samman­ fogats i förra hälften av 1200-talet, men efter år 1216 — en uppteckning i ur­ sprunglig form av en tid efter annan under århundraden tillkommen och utvecklad sedvana.

Vi övergå nu från de »officiella» historiska källorna till den äldre medeltids­ litteraturen.

1 Lunds Domkapitels Gaveb0ger (Libri datici Lundenses), utg. av C. Weeke (1884—89). s. I IF. — 2 Liber census Daniae.

1873.

Kong Valdemar den Andens Jordebog, utg. av O. Nielsen.

Inledning

Köpenbamn

(I registret s. 178 saknas för Haelsyngburgb hänvisning till s. 39.) — 3 Lauritz Weibull, Liber census

Daniae.

Kung Valdemars Jordebok, s. 118 (1916). — 4 Samling av Sweriges gamla lagar, Skånelagen, avd.

IV, ed. C. J. Schlyter (1859).

19 — 24465.

169

HäUing borgd medeltid intill 1250 Den forntyska och fornnordiska litteraturen, en historieskrivning i sagans och krönikans form, står på ett lägre plan som historisk källa. Den är mer eller mindre behärskad av tendens och byggande på otillräcklig eller rent av felaktig tradition. Den tyska litteraturen är äldre och ungefär samtidig med sina hän­ delser från 1000-talet. En fornnordisk litteratur av största betydenhet är den från Norge och Island stammande norsk-isländska skaldediktningen och den isländska sagalitteraturen, av vilka den förra är äldre och tillförlitligare, under det att den senare har tillkommit ett par sekler efter de skildrade händelserna.

Historie­

skrivningen kan icke äga urkundens källvärde, utan måste tvärtom uppbyggas och kontrolleras av den. Ty den historiska framställningen, såväl till form som innehåll, bestämmes vanligen av de omständigheter och syften, under eller för vilka den tillkommit. För den äldre historieskrivningen var på grund av dess svaghet i fråga om kritisk forskningsmetod den ymniga legendbildningen givetvis en utomordentligt stor fara, som ökades, ju senare i tiden de allt mer avlägsna händelserna upptecknades och behandlades, t. ex. i Saxo's och Sturlassons för visso berömda verk, där den formella framställningens yttre glans synes ha varit sär­ skilt eftersträvad.

De älsta tyska huvudkällorna för nordens historia äro Vita Anskarii, Anskarslegenden (senare hälften av 800-talet)1 och Adams av Bremen Ges ta Hammaburgensis ecclesiae, den hamburgska kyrkohistorien (senare hälften av 1000-talet).2 I den älsta av dessa de viktigaste källor, som vi äga från den nordiska historiens gryningstid, eller Anskarslegenden, söka vi dock förgäves efter några upplysningar om vår stad, vilken, om den så tidigt existerat som en viktigare överfartsort, i varje fall icke haft någon betydelse i historien om Anskar, som en tid vistades i Danmark. Hans resa till Birka gick dessutom utmed den svenska ostkusten.

Adam av Bremen var samtida med Knut den helige och avled ungefär vid tiden för tillkomsten av det förut omtalade gåvobrevet 1085 till S. Laurentius i Lund. Adams källor voro mycket talrika och även värdefulla, såsom levnads­ teckningar, krönikor och annaler, geografiska arbeten samt urkunder, vilka man ofta kunnat närmare fastställa. Adam har väl disponerat detta omfångsrika material, visserligen också använt sämre källor, men städse förfarit med samvetsgrannhet. Dessa egenskaper hos Adams historieskrivning skänka densamma så 1 Vita Anskarii auctore Rimberto. Recensuit G. Waitz (Scriptores rerum germanicarum in usum scholarum). — * Magistri Adam Bremensis gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum. Editio tertia, ed. Bern­ hard Scbmeidler 1917 (Scriptores rerum germanicarum in usum scbolarum).

I/O

Källorna till Haloing borg o h io tor ia mycket större källvärde, som lians levnad inföll vid övergången mellan vikinga­ tiden och medeltiden, en period, vars fattigdom på rent historiska källor ersättes särskilt av samtidigheten mellan Adams berättelse och de timade händelserna.

För en källkritisk forskning är Adam av Bremen auktoritativ, vilket intryck sär­ skilt skärpes av hans egna personliga iakttagelser av förhållandena i Danmark.

Han har nämligen rest till Danmark och besökt danske kungen Sven Estridsson, vilken frikostigt lämnat honom uppgifter om nordiska förhållanden. Men detta allmänna medgivande hos Schmeidler av Adams vetenskapliga betydelse får icke sträckas för långt till att gälla allt, vad han skrivit.1 Som författare av hamburgisk kyrkohistoria, icke nordisk historia, är Adam framför allt klerikalen med den kyrkliga missionens ensidiga syn på de nordiska förhållandena. Äldre tradi­ tioner äro dessutom ofta direkt felaktigt uppfattade. Curt Weibull har ingående sökt visa detta med ledning av vissa äldre källor, främst den norsk-isländska skaldediktningen.9 Vid Sven Estridssons död 1074 var Adam sysselsatt med andra boken av sitt verk, varmed han kort förut skulle ha börjat. De båda första böckerna torde varit färdiga 1075—76 samt tredje och fjärde böckerna jämte tillägg och rättelser 1076—81. Fullständig handskrift finns i Wiens forna hovbibliotek, och den är avfattad i övergången mellan 12. och 13. århundradet. Men ett älsta, känt frag­ ment av endast 10 blad är bevarat i universitetsbiblioteket i Leiden och skrivet redan omkring år 1100, d. v. s. högst ett par årtionden efter Knut den heliges gåvo­ brev 1085.3 Hälsingborg förekommer förtyskat hos Adam två gånger, nämligen i 2:dra boken, 40 kap. och j:e boken, 7 kap.: Halsinburg (II: 40) och Halsinpurg (IV: 7), med varianten Halsinpurch (IV: 7) i Leidenfragmentet. Namnets före­ komst i denna äldre handskrift avlägsnar den möjliga misstanken, att skrivaren i Wiener exemplaret från kanske lyo år efter Adams död insatt ett ortnamn, som ursprungligen icke begagnats av Adam, helt enkelt därför, att han icke skulle känt till det. Leidenexemplaret har värdet av en nära samtidighet med 1083 års brevet, som har det tidigaste belägget av namnet Hälsingborg. De båda källorna bekräfta varandra.

1 Scbmeidler i inledningen till sin anförda edition av Adam Bremensis Gesta Hammaburgensis ecclesiae, s. LII ff. — 2 Curt Weibull, Sverige ocb dess nordiska grannmakter (1921). — 3 Mot Scbmeidlers tidsbe­ stämning för verkets tillkomst bar anförts, att detsamma skulle varit slutfört redan senast sommaren 1074.

Gottfrid Carlsson, Bernhard Scbmeidlers Adamsforskningar (Kyrkobist. Årsskr. 1923) s.^10. — Om Leiden­ fragmentet eller utskriften av den geografiska, i ocb för sig självständiga boken IV se Erik Arup i (Dansk) Hist. Tidskr. IX. Litteraturb. 1918, s. 258.

171

Hähingborgj nie? ettid int UL 1250 Den danska historieskrivningens förste man efter Adams död var Sven Ågesen, vilken skrev sin kortfattade Danmarks Historia omkring 1185.1 Han nämner dock varken Hälsingborg eller händelser av intresse för Hälsingborgs historia. Tyst­ naden brytes kort därefter av Saxo Grammaticus, som skrev sin berömda danska historia, Gesta danorum, kort efter Sven Ågesen.2 Tiden för Saxo's födelse är okänd; den kan förläggas till mitten av 1100-talet, och hans död till omkring 1220.

Verket torde avslutats under 1200-talets första årtionde. Om källorna till Saxo's historia och hans sätt att begagna desamma har på senare tiden förts mycken strid.

Sven Agesens verk har dock varit Saxo bekant.3 Av Saxo's verk finns ingen full­ ständig handskrift numera bevarad. Det behöver icke upprepas, att även i fråga om Saxo gäller icke mindre än beträffande varje annan hävdatecknare, att hans verk måste granskas ur individuella och andra förutsättningar för dess tillkomst, och vi måste för övrigt även för Hälsingborgs historia noga klarlägga hans termi­ nologi. Vi citera tillsvidare formerna av namnet Hälsingborg hos Saxo: Hälsinge stad, Hälsingarnes borg (Helsyngum oppidum, helsingorum urbs, lib. XIV, och ab Helsingo oppido, lib. XV). Själva överfarten kallas Hälsinge överfart (Hel singi transitu, lib. XV). Att Saxo helt enkelt till latin översatt »Hälsing­ borg», är anmärkt i det föregående.

Av den norska och isländska litteraturen är det endast den berömda Ni åls saga, som omtalar Hälsingborg. Man söker således eljes förgäves efter denna ort i den älsta litteraturen, den norsk-isländska skaldediktningen, vilken i det närmaste samtidig med sina händelser anknyter sig till dessa i diktens form, men med ett innehåll, som sätter densamma som historisk källa framför den yngre sagalitteraturen. Snorre Sturlasson har begagnat denna diktning för sin saga­ historia, där Hälsingborg icke omtalas, ehuru Öresund och händelser i Skåne skildras. Det senare gäller också om den isländska Knytlingasagan, vilken av­ handlar dansk historia från omkr. 950—1187. Sagan har i bevarat skick nedskrivits först i senare hälften av 1200-talet och är jämte Saxo's verk den utför­ ligaste litterära källan till Danmarks älsta medeltidshistoria, i sin senare del överensstämmande i detalj med Saxo's historia.4 För Norge har Hälsingborg över1 En ny Text av Sven Agges0ns Vaerker, genvunden paa Grundlag af Codex Arnemagn. 33, 4:0, utg­ av M. Cl. Gertz. (1915). — 2 Saxonis Grammatici Historia danica, recensuit Petrus Erasmus Müller I—Il (1839). I dansk översättning av J0rgen Olrik, Sakses Danesaga 1—4 (1908—19x2). — 3 Jfr Curt Wei­ bull, Saxo.

Kritiska undersökningar i Danmarks bistoria från Sven Estridssons död till Knut VI (1915);

densamme, Saxoforskning.

En stridsskrift (Hist. Tidskr. för Skåneland VII, 1918, s. 181 IF.). -— 4 Sogur

Danakonunga. Knytlinga Saga, s. 29 IF., ed. Carl af Petersens ocb Emil Olson (1919). Jfr Curt Weibull, Saxo, s. 179 ff.

172

Rik

et och Häldingborg

huvudtaget trots sitt läge vid Sundet tydligen icke haft någon betydelse. Öresund var dock den kortaste sjöleden mellan Nordsjön och Östersjön för de seglande norrmännen.

Niåls saga föreligger i flera handskrifter, dock endast i bearbetat skick.1 Den ursprungliga Niålssagan har nämligen gått förlorad och blev omkring 1300 av någon bearbetare utvidgad till att omfatta ännu då levande, av honom själv insamlade muntliga traditioner om Gunnar och hans öden. Niåls saga är i sin nuvarande form sammanfogad av ursprungligen icke hophörande stycken och delar. Den ursprungliga Niålssagan antages av vissa skäl icke ha varit yngre än från början av 1200-talet, från vilken tid andra goda norsk-isländska släktsagor härstamma. Niåls saga torde vara skriven på Island och har antagligen i sitt ursprungliga skick bestått av vissa kapitel, under det att de andra äro verk av den nyssnämnde bearbetaren från 1300-talets ingång. Till de ursprungliga räknas kap. 83, där »Helsingjaborg» nämnes som den ort vid Öresund, dit Niålssönerna först kommo vid infarten till Danmark. Niåls saga är den längsta släktsagan och innehåller mycket fängslande skildringar av händelser från en så avlägsen tid som 963—1014. Sagans historiska betydelse anses vara obestridlig i det stora hela, men det synes mig befogat att anmärka, att den senare gjorda bearbetningen gör det visserligen omöjligt att utan vidare avgöra, om namnet Hälsingborg verk­ ligen förekommit i källor från nämnda tid eller om bearbetaren funnit för gott att helt enkelt insätta namnet i sin bearbetning i syfte att få en mera noggrann ortsbestämning. Niåls saga är som historisk källa alltför osäker för att ensam bestämma Hälsingborgs åldersmeriter så långt tillbaka i tiden — riktigheten i dess uppgifter står fast först då, när säkert grundade historiska fakta icke mot­ säga densamma. Den följande undersökningen skall visa, om spåret så långt till­ baka i tiden som till 900-talets slut är falskt eller icke.

R iket och Hälsingborg Sådant är i huvudsak det ringa material, vilket ett historiskt försök att ut­ reda Hälsingborgs uppkomst och tidigaste öden har att tillgå. Det är liksom en 1 Utgiven av Finnur Jonsson, Bremen-Njals Saga (1908). Senaste översättning till norska av Fredrik Paascke, Njaals Saga (1922). Svensk översättning av A. U. Bååtk, Nials saga (2 uppl. 1909). Bååtk kar utrett sagans form ock sammankang i sina banbrytande »Studier över kompositionen i några isländska ättesagor» (1885).

Senaste undersökning av Niåls saga kos Finnur Jonsson, Den oldnorske o g oldislandske

Litteratur Historie II: 2, s. 519 ff. (2 uppl. 1921 —1922).

Om Snorre Sturlassons författarskap se ikid.

II: 1, s. 210 ff.

*73

Häbingborgj medeltid intill 12go byggnad i ruiner, som ej mer kan återuppbyggas i sin forna gestalt. Till att så långt möjligt rekonstruera denna byggnad i dess sannolika bild räcker inte den egentliga historiska forskningens medel och tillgångar. Av grundstenarna är knappt mer kvar än Danmarks älsta bevarade urkund, brevet av 1085, då Häl­ singborgs dokumenterade historia egentligen börjar. Kring denna hörnsten för rekonstruktionen måste andra historiska källor sammanpassas så gott sig göra låter för att den stomme, som mer eller mindre reser sig i höjden, skall ha något mer än blotta sannolikheten för sig. Den mark, där Hälsingborg uppstått, har också för orten sin historia, och den historiska geografien har i det föregående fått säga det första ordet. De resultat, som i fråga om Hälsingborgs förhistoria och uppkomst framlagts av arkeologi och ortnamnsforskning som en gren av språkforskningen, äro i sin mån betydelsefulla upplysningar. Fornfynd och ort­ namn äro icke mindre än skriftliga handlingar historiska källor, och tillsammans bilda de alla — vare sig att de äro s. k. historiska, geografiska, arkeologiska eller filologiska — den breda grundvalen för en vetenskaplig utforskning av Hälsing­ borgs älsta historia. Och i det följande skola vi se, att de rester och spår av byggnadsverksamhet, som påträffats utom de lösa fornfynden, spela en icke mindre viktig roll som historiska källor. Historiens begrepp rymmer vida mer än vad vi allmänt äro vana vid att kalla historia, eller en ur det skriftliga materialet fram­ gången historisk beskrivning. Detta material — även om det vore aldrig så full­ ständigt — belyser dock ej mer än en visserligen mycket väsentlig och övervä­ gande del av historien själv i dess vidsträcktaste betydelse av historien om det mänskliga livet. Det förgångna liv, som utspelats på vår trakt vid Sundet, har utom i skriftens form efterlämnat många mer eller mindre säkra eller tydliga vitt­ nesbörd, som utövaren av den egentliga historieforskningen, historikern själv, icke kan finna och utlägga med sin vetenskaps egna möjligheter. Hans uppgift är i första rummet att finna den politiska historien även i Hälsingborgs förutsätt­ ningar och tillvaro sedan mer än ett årtusende, och i detta hänseende har han att betjäna sig av, vad hans forsknings hjälp vetenskap er kunna erbjuda honom från sina särskilda arbetsfält.

Knut den heliges brev 1085 omtalar Hälsingborg i ett sammanhang, som omedelbart ger intryck av Hälsingborgs politiska betydelse på denna tid. Det förhållandet, att Hälsingborg, såsom vi skola närmare se längre fram, var skattskyldigt för därvarande tomter under kungen, manar oss redan att söka orsaken till en sådan företeelse, som häntyder på beroende av den högsta riksmyndigheten. På vad sätt lydde Hälsingborg under kungen? Var den borg, som givit

17 A

Ri ket och Haloingborg orten dess namn, den lokala bygdens egen borg eller en fästning för det danska rikets sammanhållning och försvar under kungens överledning? Dessa och andra frågor uppställa sig omedelbart ur själva dokumentets hela politiska karaktär — det är i själva verket en utmärkt politisk tidsbild, som brevet skänker Hälsing­ borg — liksom för övrigt hela det danska riket vid denna orts första framträ­ dande i historien vid vikingatidens slut.

Brevets autenticitet har på senare tid bestritts genom en ingående diplom­ teknisk undersökning av Arthur Köcher i avhandlingen »Kongebrevet fra 1085.

Studie i det aeldste danske Diplom- og Brevvaesen».1

Det skulle föra oss för

långt att här referera hans bevisning; den har senast bemötts av Lauritz Weibull i »Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka 1085», varvid han hävdat brevets otvivelaktiga autentiska värde.3 För den i diplomatiken oinvigde förefaller brevet som en av kungen utfärdad skrivelse. Men förhållandena voro i slutet av 1000-talet ingalunda utvecklade i sådan riktning, att brevet måste ha utfärdats från det kungliga hållet. Det äger i sin allmänna byggnad de huvuddelar, som plägade tillsammans utgöra ett kyrk­ ligt brev, och det har dessutom formler och straffhotelser, som tillhöra andliga brev, främst påvens bullor. Allt i allt saknar det kungliga brevet den världsliga karaktär, som måste ha förefunnits, därest kungen haft ett eget kansli med veder­ tagna, självständigt utbildade formler, men detta hade å andra sidan förutsatt, att statsverksamheten hade hunnit en viss grad av formellt bestämd utveckling.

Brevet visar tvärtom en primitiv ordning på detta område. Det karaktäriserar sig självt som ett dekret om en överenskommelse eller avtal (pacti decretum).

De båda parterna, kungen och munkarna vid S. Laurentiikyrkan i Lund, hade tydligen överenskommit att skriftligen ordna de äganderättsliga frågor, som berörde kyrkan i Lund, sedan den förut erhållit av Knut den helige en mängd skilda gåvor i jord och vissa privilegier. Man bör nämligen uppmärksamma, att det i brevet först förkunnas, att kungen, sedan han övertagit det fäderneärvda riket, riktat S. Laurentiikyrkan med gåvor. Denna avdelning är fullt fristående och uppger endast en visserligen icke närmare bestämd tidpunkt för donationerna.

Det framgår vidare av textens omedelbara fortsättning, att dessa gåvor till­ kommit före och även oberoende av 1085 års brevet. »Brudgåvan» (desponsale) omtalas först till omfång och beskaffenhet, och nu ville kungen genom närvarande, namngivna vittnen göra gåvan beständigt giltig, nämligen inför tre biskopar, Håkon jarl, presbyterer och stallare eller de högsta kyrkliga och världsliga per1 (Dansk) Historisk Tidskrift 9 R. Il, s. 129 ff. — 2 Ibid., 9 R. III, s. 137.

Häloing borgo medeltid intill 12go soner i riket. Bland de specificerade gåvorna namnes andel i tomtskatten från Hälsingborg i följande sammanhang: »Av den årliga pänningen, som gives för tomter i Lomma by tre mark. Av samma pänning i Helsingoburg tre mark.

Av tomter i Lund 20 mark och en.1 Dessa tre poster utgöra sålunda tillhopa 27 mark i tomtskatt. Den okränkta besittningen härav allt framgent sökte gåvomottagarne trygga med kyrkans strängaste straffmedel, anatemat, bannlysningen (1 Kor. 16: 22). Men endast kyrkan ägde begagna det andliga svärdet, och hotet att slunga anatemats bannstråle mot den förmätne inkräktaren fick i brevet föl­ jande högtidliga och i avskräckande ordalag formulerade mening: »Om någon mäktig man, vare sig av förnäm börd eller icke, född eller ofödd, söker, upptänd av fräck djärvhet, att i strid mot den helga religionens lära kränka denna pakt, skall han drabbas av anatema maranata och sändas till evigt straff, där masken icke dör och elden icke slocknar. Må hans bord inför honom bli till en snara både till vedergällning och skam med dem, som sade till Herren Gud: Vik från oss, dina vägar vilja vi icke veta av.»2 Det mesta är bibelspråk, och det fylliga citerandet är avsett att åstadkomma skrämsel. Världsliga straffhotelser saknas alldeles, och brevets efterlydnad berodde sålunda visserligen på vad kyrkans mo­ raliska makt kunde uträtta, då och för framtiden. Men kungamakten saknade därför ingalunda betydelse för skyddet av klostrets rätt, en fråga vartill vi snart skola återkomma. Proceduren torde förklaras därav, att avhändelserna, som ju redan före brevets utfärdande ägt rum, hade sin egen giltighet i kraft av samma mäns intyg, som då voro närvarande. Ännu i Valdemars Jordebok 1231 talas om gårdar, som kungen på detta vis avhändat sig. S. Laurentiiklostret sökte få denna rättshandling »giltig och evigt bestående» (ratum et eternaliter stabilitum). Klostret betraktades ju som en odödlig anstalt, som icke kunde lita på levande vittnen, då dessa när som hälst kunde skatta åt förgängelsen.

Den skriftliga urkunden skulle visserligen avlägsna denna fara, men doku­ mentet var ännu sällsynt och därför föga betrott, varför man måste tillgripa de kraftigaste medel.

Kung Erik Lams bekanta gåvobrev till Nestveds kloster

(Skovkloster) på Själland år 1140 är efter 1085-års brevet den näst älsta beva­ rade urkunden i Danmark, och vittnar även den om den danske kungens an­ strängningar att trygga det skrivna ordets makt och åtlydnad under gudomligt 1 På latin: De annuali pecunia, que datur pro areis in lumaVy tres marce. De eadem pecunia in belsingaburg tres marce. De areis lunde xx marce et ina. — Necrologium Lundense, s. 5. — 3 Necrologium Lundense, s. 5, not 1—6, där bibelställena angivas, näml.: 1 Kor. 16, 22, Mattb. 25, 46, Marc. 9, 43, PsaL 69 (ej 68), 3 ocb Job. 21, 14.

I76

Riket och HäLdingborg hägn. Det lister sålunda i brevet, skrivet på latin! ».Men den allsmaktige Guds a, som nådig kommer oss till hjälp, när det är av nöden, har också givit vår okunnighet ett gott och beundransvärt hjälpmedel därigenom, att överenskom­ melser och välgärningar, som göras av de troende innanför den heliga kyrkan till att sona deras synder, anförtros till skrift och till åminnelse således, att vad som kunde gå till grunden vid skröpligt minne, nu är bevarat genom den levande bok­ staven. Den ypperliga sedvana har därför nu slagit fast hos oss, som lärer oss att använda lagliga och fullgoda vittnesbörd genom utfärdande av det, som för kyrkan erfordras, så att, när någon förtappelsens och stridens son vill försöka stämpla något orätt mot rättfärdighet, man då kan framföra brev och vittnes­ börd av dem, som hava underskrivit, varvid motståndarne säkert skola överbe­ visas.»1 Det är förvisso ett mödosamt försvar för dokumentets giltighet, som kungen ännu 65 år efter Knut den helige var tvungen att prestera inför sitt folk.

När ärkebiskop Andreas Sunesson i Lund utfärdade (före 1223) ett skyddsbrev för Nydala kloster å dess i brevet mycket noga uppräknade gods, det ena efter det andra, förklarade han, att klostret hädanefter skulle »lugnare och friare äga det, som befunnits vara lagligen förvärvat».2 Knut den heliges brev är en dylik specifikation till skydd för S. Laurentiiklostrets av honom undfångna ägo­ delar och rättigheter. Tack vare uteslutande »den levande bokstaven» har Häl­ singborgs namn i en autentisk urkund råkat bevaras från denna avlägsna tid. Det är en tillfällighet, som här drivit sitt spel och räddat åt forskningen själva grund­ stenen för Hälsingborgs historia. Man kan ju i tacksam erkänsla härför kalla 1085-års brev Hälsingborgs dopattest, även om Hälsingborg då ingalunda var nyfött, utan hade redan ett längre liv bakom sig.

Denna granskning antyder beskaffenheten av kungamaktens myndighet inom det danska riket i slutet av n:e århundradet. Vi ha anmärkt, att det möjligen kan betraktas som en svaghet hos ett kungligt brev, att dess innehåll skulle skyd­ das av kyrkliga straffmedel, där världsliga däremot borde ha varit på sin plats, antingen ensamma eller i förening med kyrkliga, såsom också var fallet i senare kungliga medeltidsbrev. Men förhållandet bör icke överdrivas eller framhävas till förmån för kyrkans övervikt framför konungamakten inom det älsta rättslivet i Danmark. Först och främst springer det i ögonen, att brevet egentligen icke är ett gåvobrev, utan — såsom vi förut nämnt — snarare ett kontrakt mellan kungen och S. Laurentiibröderna. Detta betydde, att kungen utfärdat ett brev, 1 Efter Jok. Steenstrup, Danmarks Riges Historie I, s. 558, not 1 (1903). — 2 SD n:r 119. Jfr L. M. Bååtk, Bidrag till den kanoniska rättens kist. i Sverige, s. 54 (1905).

20 — 24465.

177

Hälsingborg<4 medeltid intill 1250 som har karaktären av kungörelse om ett avtal parterna emellan (pactum decreti).

Det kunde då vara fullt befogat, att även den andra parten, kyrkan, skyddade sitt avtal och sina rättigheter genom de svåraste kyrkliga strafihotelser. Kyrkan var en odödlig inrättning, vars äganderätt icke gick förlorad vare sig genom kungens eller vittnenas död. Efter dem var det endast kyrkliga maktmedel av moralisk art, som kunde hindra alla inkräktningar, för så vitt icke kyrkliga stadfästelser då var en känd form för ett fortsatt rättsskydd.

Vilken betydelse hade det kungliga brevutfärdandet? Redan i inledningen betraktas affären som en rikshandling; det var i sin egenskap av rikets konung, som Knut den helige en gång skänkt klostret i Lund en »brudgåva» och nu efteråt utfärdade av nyss anförd orsak brev därom. Det var blott i sin egenskap av konung, som han överhuvudtaget kunde förfoga över, vad klostret fick. Lika litet som kungen var enskild person vid denna rättshandling, lika litet använde han som vittnen enskilda personer eller någon av sina fränder. De klerikala vitt­ nena representerade kyrkan, de världsliga åter, en jarl och fem kungens stallare, riket. De senare voro myndighetspersoner inom den så att säga högsta världs­ liga ämbetsmannakåren. Jarlens ämbete var redan mycket gammalt och om­ fattade enligt sagalitteraturen större landområden, som j arlen styrde på kungens vägnar. Han var tydligen medlem av kungens hird, dit även stallarne hörde, de älste kända danska ämbetsmännen av högsta rang vid kungens sida. Den en­ skilda rätten föreskrev fränders samtycke vid avhändelser, men ämbetsmännen som vittnen hade att inom sina offentliga rättskretsar garantera skyddet av »gåvo­ brevets» bestämmelser och därmed klostrets rätt. Alltigenom har det märkliga 1085-års brevet en officiell karaktär och uttrycker kungamaktens förmåga att med offentliga myndigheters bistånd genomdriva den kungjorda paktens orub­ bade bestånd. Den kyrkliga garantien i hotet att nedkalla anatema över de genstörtiga gjorde beståndet ifråga än starkare. Det visar sig sålunda, att 1085-års brev är ett skyddsbrev snarare än ett gåvobrev, och vittnar om den starka för­ bindelsen mellan medeltidens kyrka och stat.1 Det intresserar måhända läsaren att i detta sammanhang få veta, vilka de vittnen voro, som samlats i Lund den 21 maj 1085. De uppräknas i följande ord­ ning: biskoparne Ricwald (Lund), Sven (Roskilde), Sivard (Slesvig), Håkon jarl, presbitererna Arnold Floderik, Henrik och Gottskalk samt stallarna Allo, Håkon, 1 Weibull, Necrologium Lundense, s. XXI, antyder, att brevet icke endast är ett gåvobrev, utan även bar egenskapen av ett pacti decretum, en antydan, som dock icke utmynnar i någon analys av brevets avtalsnatur. Att parternas »goda vilja» fastställdes å ömse sidor, är självfallet.

I78

Riket och HäLnngborg Peter, Sven och Asker Håkansson. Uppställningen har sin systematiska ordning; medeltidens kyrka går framför staten, dock har Håkon jarl möjligen ansetts så förnäm, att han inskjutits i ledet mellan biskoparne och prästerna, vilka senare dock stå före de förnäma stallarne.

Omfattningen av kungamaktens befogenheter inom riket framträder i vissa, kungen tillkommande rättigheter, såsom de judiciella: saköresrätten (justitia regia) och fredsköpet; de administrativa: redskudet; de militära: ledingsvitet; och de kamerala: tomtskatten från de skånska städerna. Till grund för kungamaktens hela ekonomiska självständighet låg en runt om i riket spridd godsförmögenhet, varom 1085-års brevet lämnar en tydlig anvisning. Om den i brevet kungjorda gåvan stått i något sammanhang med kungens rätt tilldanaarv och hans mynträtt, hade även dessa kunnat komma med i brevet. Saxo refererar Knut den heliges donationer, varvid han dock tillägger, att kungen, när han på Laurentiikyrkans i Lund invigningsdag knäböjde framför altaret, skulle givit kyrkan r/4 av sin mynträtt.1 Är detta riktigt, så har Saxo tydligen haft tillgång till ett annat numera förlorat brev.

Visserligen vore dessa rättigheter rena inkomstkällor för kungen, men grun­ den för deras utgörande låg ingalunda inom kungens enskilda rättsområde, utan inom hela rikets. De kännetecknade kungens högsta ansvar för rättsordningen och det ordnade samhällslivets ostörda lugn och fortgång inom Danmark som ett rike. Och det är uppenbart, att detta icke på Knut den heliges tid redan hunnit att i alla tillämpliga delar få sin ofFentliga rätt. Det är förut påvisat, att 1085 års brevets oftentliga karaktär som rikshandling häntyder härpå. Och en närmare utläggning av de nyss anförda kungliga rättigheterna skall leda till den slutsatsen, vilken vi redan nu förutskicka, nämligen att Danmark som det rike (regnum), varom Knut den helige talade i sitt brev, var i verkligheten en stat. Danmark som ett rike var mer än ett geografiskt begrepp, mer än blott ett territorium, hysande en befolkning av enahanda seder och bruk. Det fanns redan en politisk indelning av folket. Ingenting vore visserligen oriktigare än att använda det nu­ tida, starkt fiktiva statspersonlighetsbegreppet på Knut den heliges rike. Men statsbegreppet uttrycker icke blott en statsvetenskaplig teori, utan en historisk företeelse, sådan den under olika tider var beskaffad. För ett rent historiskt betraktelsesätt är det nämligen fullt tillräckligt, om det föreligger uppgifter t. ex. rättsvård och försvar, som utanför kungens och folkets verksamhetsområden till1 Saxo (ed. Miiller), s. 580, Sakses Danesaga 1076—1157, s. 61.

179

Hälsingborg j medeltid intill 1250 hörde hela riket såsom sådant och i detta avseende sammanhöllos i en organisa­ tion, som var av en allt enklare beskaffenhet, ju mindre omfattande den uppgift var, som skulle genomföras. Tillvaron av riksuppgifter, även i den enklaste or­ ganisationsform, är för historikern tillräcklig för att i »riket» se en stat. Ur så­ dan synpunkt är denna motsättning: folket å ena sidan och kungen med hird och gods å den andra sidan, ett åskådningssätt på bekostnad av det dem båda om­ fattande riket (regnum). Vad som för oss synes svagt, var på den tiden starkt; det hela beror på de medel, som stodo ändamålet till buds.

Medeltidens stat är i huvudsak att anse som en trefaldig organisation: rätts­ lig, militär och administrativ-ekonomisk. Alla dessa egenskaper finna vi i Dan­ marks älsta bevarade urkund, ett vittnesbörd, som icke lämnar ur sikte, att det finns många former och grader i en dylik statsorganisatorisk utveckling. Men det blir begripligt, att Hälsingborgs beroende av kungamakten icke har varit in­ skränkt allenast till dess skattskyldighet för tomtmarken, en skyldighet, som ålåg både Lomma och Lund. I ett rike av den offentliga rättsordning, som Knut den heliges Danmark ägde, var rikets, och på dess vägnar, kungens grepp om orten för ej blott de ekonomiska utan även de militära riksintressena fast nog.

Vi återgå till en undersökning i detta syfte av de förut uppräknade kung­ liga rättigheterna. Först möter det allmänna uttrycket, den kungliga justitien (justitia regia) såsom en sammanfattning av de olika böter eller sakören, vilka till kungen erlades, ett begrepp, som åtminstone något senare fick vidsträcktare innehåll såsom betecknande kungens rätt i allmänhet till olika slags inkomster och andra förmåner.1 Fredsköpet betecknade kungens ledande ställning inom rättslivets område, i det att den fredlöse av kungen köpte igen det förlorade rätts­ skyddet, att gälla inom hela riket.

Redskudet var en gästeriplikt, en gammal pålaga för landets inbyggare att befordra kungen och hans följe från ort till ort inom riket.2 Ledingsvitet, som enligt 1085-års brev utgick som böter från den, som för­ summat ledingen (si expedicionem neglexerit), var visserligen även den ekonomiskt sett en annan inkomstkälla för kungen, icke personligen, men i egenskap av högste vårdaren av riksförsvaret. Men det intresserar oss att med särskilt hänsyn till Hälsingborgs militära betydelse inom det danska riket — varom närmare i det följande — mera ingående erinra om ett av den forntida statens mest samman­ hållande och organiserande element: det militära. Detta element bidrog att 1 Kr. Erslev, Valdemarernas Storhedstid, s. 151 (1898). Liknande förhållande rådde i Sverige, jfr översikt hos L. M. Bååth, anf. st., s. 102 not 2. — 2 Jfr Erslev, anf. st., s. 152.

Riket och HäLoing borg skapa den älsta politiska indelningen av folket och därmed till att sammangjuta det nya danska riket, emedan det krävdes försvar för det samlade folket vid vikingaangreppen på Danmarks kuster. Danmark var på 8oo-talet splittrat under flera kungar, vilka kämpade om makten. Först Harald Gormsen har vid mitten av 900-talet samlat Danmarks olika fristående delar till ett rike av viss politisk enhet. Men riksbildningen var ännu icke hållfast nog, och mot slutet av hans och Sven Tveskäggs regeringstid drogo danska vikingahövdingar ut på härnads­ tåg i när och fjärran, vändande sina vapen även mot Sven Tveskägg själv. Det danska riket fick utstå stora skakningar under vikingatidens huvudskede.

Den danska riksbildningens tillkomst och prövningar under vikingauppror och vikingafejder hade sin motsvarighet i Norge och Sverige, där riksbildningen också mödosamt arbetade sig framåt. Ledingen var i Danmark själva krigsfär­ den, ledingståget (expeditio) eller krigstjänstgöring till sjöss. Den äldre uppfatt­ ningen om en skarp åtskillnad mellan försvaret, lantvärnet, och ledingen, är oriktig. Arup har påvisat, att i ordet leding rymdes hela krigsväsendet, som endast var maritimt och sedan gammalt före Knut den heliges tid grundat på hamnan, en indelning, som synes ha betecknat själva skeppsmanskapet, ur vilket en man utsågs till ledingståget. Ledingsplikten var ursprungligen personlig utan avseende å egendom, varför också i 1085-års brev omtalas böter för den, som för­ summat inställa sig i ledingståget. Denna inställelse köpte man sig senare fri ifrån genom att erlägga en ledingsskatt, pålagd egendomen och tidigt införd på de danska öarne, men ännu så sent som i mitten av 1200-talet hade den icke lyckats intränga i Skåne. Så länge höll sig där den ursprungliga hamnindelningen ännu kvar. En ny indelning, skipaen, som grund för försvaret, trädde sedan i stället.1 Snorre Sturlassons uppgifter om ledingen i Norge såsom gående tillbaka till 900-talet ha befunnits vara i huvudsak riktiga. Titeln »styrman», som vi finna i Danmark redan vid slutet av 900-talet (Vedelspangrunstenen), betecknar tyd­ ligen en förnäm man som ledare av ledingsskeppet. Samme styresman påträffas också i danska och svenska landskapslagar ett par sekler senare. Det nordiska ledingsväsendet hade likheter med ett i början av 1000-talet i England infört mili­ tärväsen. Det skandinaviska systemet var möjligen efter svenskt mönster som det älsta lagt på den gamla häradsindelningen före år 800 och utan tvivel taget i anspråk för riksförsvaret mot vikingaangreppen under 900-talet. Så tidigt har det danska riket kunnat stödja sig på en försvarsorganisation till sjöss, utsöndrad 1 Erik Arup, Leding o g ledingskat i det 13. aark., s. 1^1 ff. passim. Den äldre åskådningen är repre­ senterad kos Erslev, Valdemarernas Storkedstid, s. 1^1 ff.

HäUingborgo medeltid intill 12go från häradsindelningen, som därefter kom att användas endast för rättsskipningen med domare och ting.1 Knut den heliges rike vilade således sedan minst ett sekel på rättslig och militär grundval. Ledingsvitet skulle kungen uppbära, emedan han hade högsta ledningen av rikets försvar.

Kungen var icke enskilda landsändars, utan hela

rikets kung, och det var på grund av denna ställning, som förpliktelse ålåg honom att värna riket mot fienden. Ledingen var till syftet en riksinrättning, organiserad så att säga på decentralisationens väg. Vare sig det gällde att möta tillfälliga smärre skarors anfall på viss del av riket eller försvara hela riket i verkligt krig — och krigen voro på den tiden sjökrig — så var ledingen den organisation, som stod under den högsta riksmyndighetens, kungens, uppsikt.

Med avseende å Hälsingborg, liksom i fråga om andra orter och landsändar, betyder denna princip om ett riksförsvar under kungens högsta uppsikt och även ledning, att den orten icke kunde ur militär synpunkt lyda under någon annan än kungen som statens huvud. Då namnet Hälsingborg uttryckligen säger oss, att där fanns en borg, måste denna principiellt sett på intet sätt ha stått hind­ rande i vägen för riksförsvar et till sjöss. Borgen var en kustbefästning för riksförsvaret, men som sådan var den i sitt slag ursprungligen ensamstående i 900— 1000-talets Danmark. Vi förutskicka detta faktum för att i det följande åter­ komma till ämnet i kapitlet: »Förhistorisk bebyggelse». Då försvaret var till sjöss uteslutande, var det eljes icke behövligt att anlita särskilda försvarsanstalter till lands, egentligen till stöd för ledingsflottan.

I beskattningshänseende lydde Hälsingborg under Knut den helige genom den förut omnämnda tomtskatten eller den s. k. midsommargälden, utgående 1085 även från Lomma och Lund. Med tomtskattens historia föras vi in på ett danskt bebyggelsekapitel av den största betydelse för frågan om Hälsingborgs uppkomst.

Det är ett allmänt kapitel om tätare bebyggelse av viss ort, som merendels så småningom övergick till stadsbildning, en yngre företeelse inom riket, som även till sin uppkomst och förhistoria måste ses mot den inrepolitiska bakgrunden av Danmark som rike och stat. Midsommargälden är ett av de säkraste medel, var­ med forskningen kan förklara begynnelsen av stadsbildningen i Danmark.

Tomtskatten av Hälsingborg i 1085-årsbrevet är utan tvivel att betrakta som identisk med den midsommargäld, vilken omtalas i kung Valdemars jordebok 1 Edv. Bull, Leding, Militaer- o g Finansforfattning i Norge i aeldre Tid, s.

ff. (1920). Sven Tun-

berg, Studier rör. Skandinaviens älsta politiska indelning, s. 11 ff. ock 133 £. (1911) ock Till Svearikets älsta kistoria, s.

182

146

ff. (Fornvännen 1920.)

Riket och Häülngb o rg 1231. Det är förut omnämt, att summan av tomtskatten från Hälsingborg, Lomma och Lund utgjorde tillhopa 27 mark.

I jordeboken uppgives, att kanikerna i

Lund uppbära av »Mytsummersgyald» 27 mark årligen eller just nyssnämnda belopp, ehuru med den förändringen, att beloppet kom att utgå av Lunds stad ensam, i vilket den forna skatten 3 mark av Hälsingborg bör ha inberäknats och sålunda överflyttats på Lund.1

Hädanefter uppbar kungen enligt jordeboken

av Hälsingborg 30 mark »pro mitsummaersgiald»2, från vilket belopp icke längre de gamla tre mark avdrogos för Lundakanikernas räkning. »Midsommargäld» som särskilt namn å skatten förekommer bevarat tidigast i kung Eriks privilegium 1140 till Nestved, och det påträffas sedan i ärkebiskop Absalons testamente (1200—1201) till S. Laurentii kloster i Lund: »4 mark årligen av den stadsskatt (de censu civitatis), som plägar kallas midsommargäld».3 Erik Menveds stadfästelsebrev 3/2 1288 av sina kungliga företrädares privilegier för Lundakanikerna innehåller bl. a.: »den sommaravgift, som vanligen kallas midsommargäld och givits dem sedan gammalt».4 Här säges uttryckligen, att midsommargälden var en gam­ mal pålaga. Det heter vidare i brevet, att Lundaborgarne skulle genom lämpliga personer och med kapitlets samtycke å vanlig förfallotid insamla samma sommar­ skatt (ipsum censum estivalem).

Midsommargälden var alltså en stadsskatt, tydligen redan år 1200 i ärke­ biskopens testamente väl tänkt som utgående egentligen från Lund, varpå »civitas» hänsyftar, och det egentliga namnet å skatten är sommarskatt. Denna skatt utgick enligt Valdemars jordebok allenast av städerna, var alltså fortfa­ rande en allmän stadsskatt. Detta förhållande betyder icke, att dessa och Häl­ singborg voro städer i modern bemärkelse vare sig 1085 eller ännu ett sekel se­ nare. Det historiska stadsbegreppet blir ett särskilt ämne i det följande.

Midsommargälden, eller »årliga pänningen» i 1085-års dokument, utgick av tomter (de areis) i Hälsingborg, Lomma och Lund. Nämnda brev har såväl bol (mansus) som tomt (area). Betydelsen av bol har varit mycket omstridd, men har i varje fall avseende å en gård inom den åkerbrukande landsbygden. Ut­ trycket tomt i dess latinska benämning »area» påträffas icke i urkunderna, när det är fråga om landsbygden. Tomt var namn på ett htet område i en så tät be1 Liber census, s. ^o.

Från Torna Kärad, där Lund låg, utgick 60 mark midsommargäld, d. v. s.

från Lund, varur dock kanikerna i stället för kungen fingo uppbära 27 mark. Kanikerna bebölio alltså sitt gamla privilegium sedan 1085, men kungen lät hela beloppet utgå från Lunds sommarskatt ocb beböll Hälsingborgs för egen del. Så bör även liber census ocb den efter 1252 skrivna midsommarlistan i Nekrologiet förstås (s. XIX ocb s. 1).

L. Weibull, Den skånska kyrkans älsta bist. s. 161 (Hist. Tidskr. för

Skåneland V). — 2 Liber census, s. 80. — 3 SD n:r 827. — 4 SD n:r

955.

Hätd Lug borg <4 medeltid intill 1250 byggelse, en handelsplats, där invånarne hade annan näring vid sidan om jord­ bruk, som bedrevs å mark utanför bebyggelsen. På tomten fanns nämligen icke utrymme för mer än huset och möjligen trädgård därtill. Det var tydligen en i Danmark under 1000-talet helt ny bosättningstyp, som av kungen för de tre Skånestäderna belädes med Danmarks tidigaste skatt, tomtskatten. Den medel­ tida beskattningens tyngdpunkt låg på grunden i fråga om landsbygden, men på byggnaden å tomt i städerna. I båda fallen var stadsskatten faktiskt grundskatt.

Steenstrup förklarar emellertid, att midsommargälden icke drabbade jorden, utan dem, som voro i särskild kost eller hushåll, d. v. s. en familj, vilket vore fallet med den från städer i Sönderjylland utgående arnegälden. »Så snart en by av handlande och näringsidkare hade bildats, hade den måst giva denna avgift för beskyddet av hus och arne» (bakugn). Visserligen talas det i stadsrätterna om »matskap» (hushåll), men att därmed menades bebyggd och även bebodd tomt, framgår exempelvis av det förhållandet i Roskilde, att midsommargälden skulle betalas såväl för »matskap» som för varje övergivet land (terra desolata).

Och om man icke erlade skatten inom tredje året, skulle »den hans jord, för vilken han icke betalade, vara uti kungens våld».1 Denna sammanställning visar uttryckligen, att midsommargälden var grundskatt, emedan den eljes skulle i fråga om familjen vara ett slags personskatt, men i fråga om öde jord, som kunde vara obebyggd tomt eller ett jordstycke för odlingsändamål, däremot grundskatt.

Detta är uppenbarligen orimligt. Efter tidens ekonomiska begrepp måste med »matskap» eller familjen alltid avses besutenhet. Matskap hörde icke till in­ vånareantalet, utan till bebyggelsen, till de husfaste männen, sedermera borgarne i staden. Personal- och grundskatt voro svåra att åtskilja under en tid, då hus­ hållningens ekonomi var sådan, att man icke kunde tänka sig personen utan realförmögenhet eller grundegendomen utan sin bearbetare.2 Enligt 1085-års brev var det också endast »av tomterna», d. v. s. genom deras ägare eller besittare, som skatt skulle utgöras. Beskattningen gällde sålunda alltid grunden. Midsom­ margälden och arnegälden torde för övrigt knappast ha varit samma skatt, även om de erlades båda vid samma tid eller S. Hans tid. Det föreligger icke någon anledning att i fortsättningen betrakta midsommargälden från Hälsingborg såsom utgående från hushåll i stället för från tomter enligt 1085-års brev, där det ut­ tryckligen talas om tomtskatt.

Dylik tomtskatt hade snarare sitt ursprung från Tyskland än England, men 1 Steenstrup, anf. st., s. 144 ff- — Kolderup-Rosenvmge, Samling av gamle danske Love V, s. 187» § 27 (1827). — 2 Jfr Georg v. Below, Probleme der Wirtscbaftsgescbicbte, s. 650 (1920).

Riket och Häldingborg synes dock ej ha varit senare i Danmark.1 Tomtskatten var grundränta av hus och tomt till markens ägare, kejsare, biskop, kyrka eller civil man. I tyska stadsprivilegier och stadsgrundande urkunder från 900-talet till 1200-talet talas det om, att stadens mark indelas i hustomter (Hausstätte) eller areae, aldrig om går­ dar (mansi), och för vilkas disposition ett slags rekognition erlades.2 För Jena och Naumburg (år 1033) stadgades det, att byggnader (septa) med tomter (cum areis), som av någon handlande beboddes, skulle av denne innehavas utan skatt (sine censu), som eljes skulle till grundherren erlagts.3 Ett liknande privilegium för tomtägare i Passau utfärdades 976. Och en mängd andra exempelvisa, att tomt­ skatten var en grundherrlig rätt.4 Beträffande Danmark finner man genom härledning från det kända till det okända, att de äldre städerna ännu omkring 150 år senare enligt Valdemars jordebok 1231 voro konunglev, d. v. s. kronogods.

I konunglevlistan heter det

om Hälsingborg: »Hec pertinent in Scania ad konunglef. . . Haelsyngburgh cum attinenciis suis». (Följande i Skåne hör till konunglev . . . Helsingborg med sitt tillydande).5 Till konunglevet hörde dessutom sådana orter som Aalborg, Aar­ hus, Viborg, Slesvig (Hedeby), Odense, Roskilde och Lund. Ribe nämnes icke, då den tydligen lydde under sin biskop, liksom Köpenhamn under biskopen i Roskilde enligt kungliga privilegier. Man har dragit den slutsatsen, att de danska städerna uppkommit å mark, som ursprungligen var kronans.6 Midsommargälden blir då ett slags grundränta till kungen, vilket just överensstämmer med orda­ lydelsen i 1085-års brev. Steenstrups åsikt, att »kungen i ingen av landets älsta städer, såsom byggda på konunglev, har fordrat någon skatt av grunden», saknar skäl.7 Detta skedde fortfarande under förra hälften av 1200-talet beträffande Skanör och Falsterbo, som voro konunglev.8 1 Enligt Domesday Book eller det under Vilhelm Erövraren uppgjorda och år 1086 avslutade jordehoksregistret över England hade kungen att i »städerna» (boroughs) uppbära bl. a. det s. k. gablum (hus­ gavel), som var grundränta från tomt, vilken senare i England kallades på latin burgagium (eng. burgage), d. v. s. hus och grund, men i Tyskland och Danmark area. Denna grundränta, vilken liksom midsommar­ gälden i Danmark utgjorde ett ringa belopp, återfinnes i engelska stadsprivilegier från 11 — 1200-talen.

Adolphus Ballard, British borough charters 10^2 —1216, s. lxxiii f.; 46 f* (1913). — 2 Siegfried RietscheL Markt und Stadt in ihrem rechtlichen Verhältnis, s. jp ff- iå1 (1897). — Jfr Georg Waitz, Deutsche Verfassungsgesch., 2. Aull. V, s. po (1893). — 3 Rietschel, anf. st. 64. Den synnerligen intressanta urkunden för Naumburg, som han kallar det älsta tyska stadsgrundläggningsprivilegiet, avslöjar en strävan att med löfte om skattefrihet för »Hausstätte» locka till Naumburg köpmän från det närbelägna, konkurrerande Grossjena.

Ur en sådan privilegierad köpmansbosättning har Naumburg uppstått. — 4 F. Keutgen, Ur­

kunden Städtischer V erfassungsgesch.

(Ausgewählte Urkunden zur deutschen Verfassungsgesch. 1889),

n:r 76; jfr n:r 72 m. fl. — 5 Liber census, s. 48. — 6 Steenstrup, Studier, s, 375. — 7 Steenstrup, Studier, s. 134* — 8 Dietrich Schäfer, D as Buch des Liibeckischen Vogts auf Schonen, s. xx, not 2 (1887).

l85

HäUingborgd medeltid intill 1250 Huru konunglevet uppkommit, är icke närmare känt, men man finner av Val­ demars jordebok, att kronogodsen (konunglev) lågo å de viktigaste bebyggelse­ centra i Danmark. Vi få bär inskränka oss till att söka ursprunget till konung­ lev i namnets sannolika betydelse. Sablgren bar erinrat om (s. 112), att de älsta lev-namnen bärröra från folkvandringstiden. Ordet -lev bör sammanhållas med det i Valdemars jordebok förekommande konunglev som kronogods, uttryckande äganderätt till området.

Namnets ålderdomligbet tyder sannolikt på en tidig utveckling av kunga­ maktens ekonomiska självständighet i riktning mot behärskning av lokala mitt­ punkter för det spirande danska statslivet ocb odlingen. Där låg kronogodset eller kungens gods, i kraft av äganderätt underlydande honom.

Vid sidan av en sådan äganderätt stod en bögbetsrätt för kungen, liksom för den tyske kejsaren, över städerna, vilken hade sin grund i kungens urgamla rätt över de större kommunikationsvägarne till lands ocb sjöss, stränder, fiske ocb färjeställen. Det är ett kapitel, som åskådliggör kungamaktens vittfamnande räckvidd inom det gamla danska riket, men bör samman närmare med följande skildring av rikets pobtiska geografi med avseende å Hälsingborg.

Vi stå vid slutet av denna undersökning av Knut den heliges märkliga brev den 21 maj 1085. Därav bar framgått, att den politiska styrkan i den danska riksenheten var nog betydande för att rättsligt, militärt ocb ekonomiskt under­ ordna varje del av ocb varje ort inom riket under kungen som högsta riksmyndigbet. Därav följer också, att de orter måste ba större pobtisk betydelse, som togo större del i statslivet. Ocb vad Hälsingborg beträffar var det en ort, som i fråga om bebyggelse var likställd i skattehänseende med de stadsbknande orterna i Danmark eller, enligt 1085-års brev, i Skåne. Men denna beskattning var inkomst från kronogods, ocb Hälsingborg tillhörde kronan (kungen) i kraft av ägande­ rätt. Det är det starkast tänkbara beroende av kungamakten, vari en ort på den tiden kunde råka. Men Hälsingborg var befästad till skydd för konunglevet ocb därmed en militär stödjepunkt för riksenheten eller kungamakten. Hälsing­ borg var också en politisk ort inom 1000-talets Danmark.

Häls ingborgs läge I Danmarks historia kunna två buvudskeden urskiljas som de perioder, un­ der vilka de älsta städernas ursprung kan säkert spåras, nämligen tiden omkr.

800—1050 (vikingatiden) ocb tiden 1157—1241 (Valdemarerna). Med hänvis-

186

Hälsingborgs läge ning till det följande kapitlet: »Byn med torg», som handlar om den utveckling, som en bebyggelse genomgått intill dess, att den slutligen blivit stad i ordets nu bruk­ liga bemärkelse som ett självständigt, från landet avgränsat rättsområde eller som stadsautonomi, förutskicka vi, att den bekväma användningen av ordet »stad» så tillvida är ohistorisk, som »staden» utvecklade sig olika på olika tider och orter, vilket kan närmare påvisas för Valdemarernas tidevarv. Bebyggelse vore därför ett riktigare ord för äldre tid, med det gör icke alltid en klar skillnad mellan vad vi nu mena med bebyggelse i form av en bondby med åkrar eller bebyggelse i form av en »stad» eller köpmansort med tomter.

Främst i ålder bland nuvarande danska städer står Ribe på Jyllands väst­ kust, vilken ort kan spåras så långt tillbaka som till år 860, då Anskar valde den till Danmarks enda kyrkostad. Orsaken till detta val är utan tvivel att söka i dess kulturella betydenhet, i dess handelsläge och förbindelser med det kristna England. Aarhus på Jylland blev biskopssäte 948. På Harald Blåtands tid (J* 985) omtalas Viborg som en betydande handelsort. Odense nämnes 987, Roskilde sam• •

tidigt och Ringsted i den äldre Eddan. Alst av alla de forndanska städerna var dock Slesvig (Hedeby), som jämte Birka i Sverige går tillbaka till omkring år 800 eller folkvandringstidens slut. I Skåne förskriver sig Lund enligt arkeologiska till omkring 1000, före vilken tid den icke nämnes i skriftliga källor.

Förlägger man av de skäl, som i det följande närmare framhållas, Hälsingborg som historiskt given ort till 970-talet enligt Niåls saga, överensstämmer detta i och för sig väl med vad man vet om de älsta danska städernas begynnelse före år 1000.

Förhistorien till dessa orter kan sökas långt tillbaka i tiden, längst genom ortnamnsforskningen, men även genom de medel, som direkt stå historieforskningen till buds. Adam av Bremen kallar samtliga de ovannämnda »städerna» civitates, dock med undantag av Aalborg och Hälsingborg, som sakna bebyggelsedefinition.

Med ledning av det i samtidens språkbruk allmänt förekommande ordet civitas jämte likartade latinska benämningar har den nyaste historieforskningen kommit till vissa bestämda resultat. Stadsbildningens förlopp i Danmark äger viss paritet med motsvarande och ungefär samtidig utveckling i Tyskland, Norge och England. Ursprungligen var civitas före 1000-talet benämning endast å de orter, där det fanns biskopssäte, en benämning, som sedermera under medeltiden bibehölls för biskopsstäder, men dessutom utsträcktes till att avse även andra städer, särskilt de befästade.1 Samtliga de danska städerna, utom de två nyss1 Walther Gerlach, Die Entstehungszeit der Stadtbefestigungen in Deutschland, s. 10 (Leipziger Hist.

Abhandlungen 31. 1913).

187

Hälsingborgs medeltid Intill 12go nämnda, voro också biskopsstäder på Adams av Bremen tid. Den kanoniska lagen föreskrev, att biskopssäte skulle inrättas på en sådan ort, som var av den tillräckliga betydenhet, att biskopens höga värdighet icke led därav. »Civitas» var också det stående uttrycket för biskopsstad i påvebrev allt ifrån den äldre medeltiden.1 Men »civitas» hade varken kyrkligt ursprung eller någon direkt be­ tydelse för frågan om stadsbildningens exakta ståndpunkt på viss tid. »Civitas» betydde efter romerskt rättsbegrepp ursprungligen icke stad, utan samhälle i i form av tätare bebyggelse, vilken utgjorde mittpunkten för det hedniska hvet och under kristen tid för socknar, för handel, för tull och myntväsen m. m.

Det

är på en sådan gammal grund, som städer och stadskultur uppkommo i MellanEuropa under det 10. århundradet. Men civitas lämnar just genom den kyrkliga uppskattningen av den ort, där biskopssätet förlädes, en lättvunnen historisk upp­ lysning därom, att den orten spelat en ledande inrepolitisk roll.

Anskars val av Ribe till biskopsstad är sålunda ett fullt drastiskt exempel på utnyttjande för kyrkans räkning —■ och visserligen måhända också för karolingiska handelsintressen — av dess stora betydelse som handelsort på 800-talet, då den frisiska och skandinaviska handelstrafiken sammanträffade på den jutska halvön, varest danska, svenska, norska, frisiska och sachsiska köpmän från alla håll samlades. En viktig hamn på den jutska västsidan var därför också Ribe som huvudstapelplats för skepp och varor från England och Frisland med den kommersiella huvudorten Dorestad (nu Wijk bij Duurstede i Holland).2 Den kultur, som den frisiska blomstringen tidigt förde till Jylland, var på sin tid do­ minerande inom det danska riket, som också under vikingatiden hade sin politiska och kulturella tyngdpunkt västerut.

Utgångspunkterna för Danmarks älsta historia finna vi därför på Jylland.

Den fulländade stadstyp, som Hedeby var, vittnar om en hög stadskultur, vars politiska historia berör så centrala ämnen som den viktiga handelsvägen mellan Nord- och Västeuropa, till och från Hedeby, den första kristna missionens i Nor­ den början och landvinningar samt den forndanska befästningskonstens mest lysande bedrift, den väldiga försvarslinjen Danevirke. Här i väster låg Dan1 I en universalförteckning, avfattad omkr. 1120, över den romerska kyrkans provinser finns en avdel­ ning, »Provincia danorum», där städerna 1 Danmark uppräknas som civitates = biskopsstäder. Då Häl­ singborg ej körde dit, förekommer orten ej käller. Förteckningen är tr. kos Mommsen, Monumenta Germaniae kistonca, auctorum antiquissimorum tomus IX, s. 573 ff. Jfr. Sven Tunberg, En romersk källa om Norden vid 1 100-talets början (Språkvetenskapi. Sällsk. i Uppsala förkan dl. 1910—12, s. 1^ ff.). — 2 Om friserna ock deras sjöfart på Jylland se närmare Waltker Vogel, Gesckickte der deutscken Seesckiffakrt I, s. 73 ff. (1915).

188

HäLtingborgd Läge marks ekonomiska centrum ända till vikingatidens slut (omkr. 1050). Den fred­ liga handelns vägar förde i regeln icke genom Öresund, utan till och från Hedeby, senare Slesvig, långt nere vid Jyllands gräns mot Tyskland, i den sydligaste delen, där den långt inträngande bukten Slien, Ej der och det smala landet mellan dessa vattenområden livligt trafikerades. Sjöfarten från Norge tog vägen utmed Jyllands ostkust och Stora eller Lilla Bält mellan Jylland och Fyen, där Odense tidigt spelade en betydande roll i sitt nära grannskap till Jylland. Aarhus stod i livlig sjöfartsförbindelse med Norge och Sverge. Omkring år 900 företog norr­ mannen Ottar flera bytes- och handelsresor, och han beskriver sina färder från Norge över Nordsjön och Stora Bält till Hedeby. Hans samtida Wulfstan, möj­ ligen en av främlingarne i tjänst hos kung Alfred den store i England, reste från _

• •

Hedeby österut till tyska kusten. Ingen av dem synes ha färdats genom Öre­ sund, som icke var någon kulturens allfarväg.

Det skulle dröja till Valdemarernas tidevarv, innan Öresund började allt mer övertaga från Danmarks västra farvatten den ledande roll, som Öresund ännu spelar som Danmarks främsta vattenväg för världshandeln — alltså på en mycket sen period i det gamla Danmarks historia. Det var framför allt den spi­ rande kolonisationen i kusttrakterna kring Elbe, som bragte det gamla Slesvig till nedgång och samlade sitt handelsvälde i Lübeck, grundlagt 1143. I mån av denna historiska företeelses utveckling och växande betydelse för förbindelserna • •

mellan Nord- och Ostersjöbäckenas länder överflyttades Danmarks ekonomiska och även politiska centrum från väster till öster.

Hälsingborg var emellertid redan på 1000-talet en känd ort vid Öresund, ty Adam av Bremen nämner den på ett sätt, som visar, att den var icke mindre bekant än biskopsstäderna. Under det att Adam presenterar t. ex. Roskilde som gammal kungastad och Lund som ärkebiskopsstad, så säger han däremot icke något som hälst om Hälsingborg. Han behandlar Hälsingborg som en blott geo­ grafisk ort och lämnar oss således ingen säker ledtråd för att vi skulle kunna när­ mare och omedelbart sluta oss till den karaktär och betydelse, som Hälsingborg måste ha haft, oaktat Hälsingborg före 1000-talet icke låg inom det centrala Danmark. Ehuru tillhörande den förut antydda älsta stadsgruppen, står likväl Hälsingborg liksom i en klass för sig, existerande av helt andra betingelser än de kyrkliga, som på det kraftigaste bevarat ända till våra dagar forndanska bebyg­ gelser genom att göra dem till centra för den högsta kyrkliga organisationen. Inom denna organisation hade Hälsingborg ingen plats.

Under sådana omständigheter återstår det närmast att i detta sammanhang be-

189

Häloingborgo medeltid intill 12go handla problemet om Hälsingborgs uppkomst geografiskt, d. v. s. att gå ut från vad Adam av Bremen själv framhåller, nämligen att Hälsingborg var belägen vid den av Öresundsöverfarterna, som var den kortaste. Redan häri ligger en första antydan, att det fanns annan, mer eller mindre regelbunden trafik än världshandelstrafiken, nämligen den så att säga lokala trafiken mellan de danska öarna och Skåne. Och det är av vikt för en riktig uppfattning om Hälsingborgs geografiska läge att söka ett svar på frågan om dess ställning inom det allmänna, inrikespolitiska kommunikationsnätet, där biskopsstäderna ännu i dag äro knut­ punkter för trafiken. Adams av Bremen stora intresse för färdevägarnes bety­ delse för Danmarks folk kommer i hans verk till det starkaste uttryck. Om vi följa honom i hans skildring av detta ämne, så utgå vi också från en sådan geo­ grafisk förutsättning för den danska statens egendomliga livsvillkor, som betin­ gades av Danmarks egenskap av rikt förgrenad arkipelag, och som för Adams samtida tvivelsutan var en starkt betonad faktor av den mest praktiska verklig­ het, icke minst för lösandet av den försvarsuppgift, som ålåg folket. Adam av Bremen säger om trafiken Själland—Skåne följande: »Det finns många överfarter från Själland till Skåne, den kortaste vid Hälsingborg, som också kan ses». I ett annat sammanhang återkommer han mera utförligt till samma sak: »Men det finns en kort överfart vid det baltiska havet vid Hälsingborg, på vilket ställe Själland kan ses från Skåne, ett vanligt tillhåll för vikingar».1 Det är den kortaste av de olika överfarterna, som intresserar Adam, och han lägger också avgörande vikt vid alla övriga korta överfarter inom Danmark. Han fortsätter sålunda i fråga om Själlands övriga kommunikationer med dessa ord: »att resa tvärsigenom den tager två dagar och dess bredd är ungefär densamma. Ön ligger i lika stort avstånd från Fyen som från Skåne, nämligen en natts överfart. Väster om sig har den Jylland, staden Aarhus samt Aalborg och Vendel.» Och om Fyen säger Adam: »Den sträcker sig upp mot det landskap, som bär namnet Jylland, och det är på varje ställe en mycket kort överfart till den från Jylland. — Det finns på två ställen överfart till Själland, dels från Fyen, dels från Aarhus. Av­ ståndet av bägge vägarna är lika stort. Det av naturen stormfyllda havet rymmer en dubbel fara däri, att man, t. o. m. om vinden är gynnsam, med knapp nöd undslipper sjörövares händer.»2 En blick på Danmarks karta visar, att den kortaste överfarten från Jylland till Skåne var mellan Aarhus och det yngre Kalundborg, som icke minst med 1 Adam Bremensis (ed. Scbmeidler), liber VII, s. 234. — 2 Adam Bremensis, lib. IV.

I9O

Häldlngborgd Läge hänsyn till Aarhus' höga ålder — säkerligen från 8oo-talet — nödvändigt måste ha varit en lika gammal överfartsort, såsom Adam av Bremen också antyder.

Inne i den skyddande viken vid Kalundborg låg den gamla, berömda Haervig, samlingsplatsen för flottorna, som skulle möta upp i leding — ett förhållande, som torde bevisa, att farleden även hade strategiskt värde. Sedan var det två dagars resa genom Själland, varefter överfarten till Hälsingborg var så kort, att Adam icke spiller något ord om tiden för att här passera mellan Själland och Skåne. Danmark är havens land. Adam av Bremen har noga beaktat detta för­ hållande, då det för honom varit så mycket mer betydelsefullt, som på hans tid vattenvägarne utgjorde de bästa och snabbaste förbindelselederna inom och utom Danmark, och han ville sålunda mycket riktigt visa, huru landets olika delar bäst kommunicerade med varandra. Trafiken söker övervinna de geografiska hindren och väljer därför de kortaste, bekvämaste och billigaste vägarne till sjöss.

Med ledning av Adams geografiska uppfattning i detta fall om Norden har Bj0rnbo beräknat följande: i. Nordiska dagsresor till lands: Skåne—Skara7 dagar 320 km. 45,7 km. pr dag Skåne—Birka

30

»

600 »20

»

»

Själlands längd

2

»

130 »

65

»

»

Själlands bredd

2

»

100 »

50

»

»

2. Nordiska dagsresor till sjöss: Själland—Fyen (Korsör—Nyborg)

1/2 dag

Själland—Skåne (Köpenhamn—Malmö) 1/2 » Skåne—Birka

26 km. 52 km. pr dag 32

»

64 »

3 dagar 700 »

140 »

» »1

Dessa approximativa siffror visa sjövägens stora överlägsenhet framför land­ vägen. Adam säger, att man hade flera överfarter mellan Själland och Skåne. Ännu i dag begagnar trafiken i stort sett samma urgamla vatten- och land vägar.

Från Aarhus leder sjövägen i skydd av Samsö till Kalundborg och fortsätter sedan över land i en nästan rak linje till Roskilde. Från Fyen via n. v. Nyborg —Korsör går en annan förbindelse till Roskilde, som blir en central knutpunkt även för trafiken från Lolland och Falster, vilka öar i det forndanska kommu­ nikationsnätet dock icke synas ha haft något större intresse för Adam. Från Ros1 Axel Anton Bj0rnbo, Adams af Bremens Nordensopfattelse (Aarb. f. Nord. Old. 1909, s. 13^ ff.).

Med ledning av Adams uppgifter Lar Bjprnbo författat en karta, som återger Norden efter Adams upp­ fattning; sål. är Skåne dubbelt så stort som Själland, men Öresund ungelär efter verkligheten. Jfr Her­ mann Krabbo, Nordeuropa in der Vorstellung Adams von Bremen (Hans. GescL. Blätter 1909, s. 42 ff.).

191

Häloingborgo med ettid intill 12go kilde, en stor stad på Själland och kungasäte, var efter kartan givetvis den kor­ taste vägen österut till Skånes metropolitstad Lund ungefär densamma som den nuvarande linjen Köpenhamn—Malmö, ovan beräknad till en halv dags överfart enligt Adams uppgifter. Att färdas mellan Roskilde och Lund via Hälsingborg var en stor krokväg, som efter Adams beräkningssätt skulle säkert taga en dag till.

I så fall måste ju den resande taga sig fram genom den nordliga halvö, som den i Själland djupt inskärande Isefjorden bildar. Och rent geografiskt sett skulle det vara befolkningen i denna del av Själland, som skulle närmast begagna sig av den korta överfarten. Men Adam av Bremen upplyser oss om, att norra Själ­ land var övergivet, d. v. s. icke ännu koloniserat (lib. IV: 5).

Det må alltså synas, som om Hälsingborg låge vid en överfart, som visserligen enligt Adam var den kortaste mellan Själland och Skåne, men icke desto mindre med hänsyn till södra Skåne var tidsödande och belägen därjämte avsides från befolkade trakter.

Då Adams uttryck emellertid även i fråga om den smalaste

delen av Öresund måste anses innebära, att han med en sådan överfart menade en verkligt begagnad trafikled och icke endast geografiskt avstånd, så skulle man först vilja antaga, att denna trafikväg endast tillfälligtvis anlitades, och att de kortaste förbindelserna mellan de båda rikscentra, det kungliga Roskilde och • •

det ärkebiskopliga Lund, voro de reguliära. Annu så sent som i Saxo’s tid torde det först in på 1200-talet uppkomna Helsingör knappt varit mer än ett slags färje­ ställe, under det att däremot Hälsingborg redan på Adams tid, eller i andra hälften av det 11. århundradet, hunnit bli en vida bekant borg.

Schnittger har emellertid på arkeologiska grunder visat ett slående motsats­ förhållande i kulturellt hänseende mellan den skånska Öresundskusten och den själländska vid Sundets smalare del (s. 98). I ett följande kapitel om förhistorisk bebyggelse skola vi närmare referera de historiskt betydelsefulla partierna av Schnittgers framställning. Här förutskicka vi endast följande. Under vikingati­ den (800—1050) var nämligen den skånska Öresundskusten en »handelskust», där de s. k. handelsbönderna bodde spridda utmed kusten. Rika fynd å den skånska kusten gåve en klar relief åt befolkningsfrågan. Allt detta saknades för norra Själland, som ju också enligt Adam var öde. Då det alltså saknades så att säga två parallella handelskuster på ömse sidor om det smalaste Sundet, så kunde uppenbarligen trafikvägen här över Sundet icke ha haft någon större ekonomisk betydelse vare sig såsom sådan eller för Hälsingborgs uppkomst och utveckling.

Men å andra sidan framhåller Schnittger, att Luggudekusten redan vid den romerska järnålderns slut (omkr. ^00 f. K.) synes ha förmedlat förbindelserna

192

HäUlngborgj Läge • •

mellan ö-dansk ock svensk kultur, men via ön Ven i Öresund. En liknande åsikt bekräftar Sahlgren för yngre tid. Han påvisar nämligen (s. 135 ff.), att Helsingörstraktens kulturella daning ägde rum först vid den kristna tidens ingång eller vid 900-talets slut i Danmark.

Ortnamn, som ändas på -köp, förekomma talrikt i

denna trakt, ock de tillköra just nämnda tid, då Hälsingborgs trakten stod i nära be­ röring med den nordostsjälländska kulturen, vilken synes ka sträckt sig nedåt eller söder om Helsingör. Även Skåne var icke mindre kulturellt utvecklat än Själland, ock Öresund måste således sedan mycket lång tid tillbaka utgjort en av de för­ nämsta kulturbryggor, som ledde mellan de danska öarne.

Ur kistorisk synpunkt är det därför tänkbart, att bebyggelser vid Luggude• •

kusten såväl långt upp mot norr som söderut utefter den skånska Öresundskusten, hur spridda dessa bebyggelser än må ka varit, ka medfört behovet av ett skydd mot det redan före 900-talet florerande sjöröveriet vid Danmarks kuster ock funnit en lämplig plats för en borg uppe på platån vid Sundets minsta bredd.

Sålunda skulle de kulturella förbindelserna mellan Skåne (Luggudekusten) ock Själland (den södra Helsingörstrakten) militärt ka skyddats. Att danska sjörö­ vare haft liksom en annan »Jomsborg» på platsen, från vilken bas de kunde ut­ öva kontroll över de sjöfarande, som försökte tränga igenom en så trång farled, är en svag möjlighet. Den teori, vi nu framhålla, skulle alltså låta Hälsingborgs uppkomst bero i första rummet av den skånska kulturens egna förhållanden eller av det för en skånsk kustborg utmärkt gynnsamma geografiska läget. Detta är en fråga, som dock bäst besvaras i det följande kapitlet om förhistoriska bebyg­ gelseförhållanden ock därför kär endast antydes med hänsyn till vår nu disku­ terade fråga om den kortaste överfartens vid Hälsingborg sannofika, ursprung­ liga betydelse.

I det föregående kar emellertid framhållits, att Knut den heliges Hälsingborg lydde under kronan.

Borgen var under 1000-talet kronans eller kungens borg.

Något annat alternativ är under kistorisk tid otänkbart. Men Hälsingborgs egenskap av kronans borg gav densamma en inrikespolitisk betydelse. Dess poli­ tiska ställning inom det danska riket bestod närmast i att bevara själva orten med sin sannofika kungsgård åt kungen som rikets högsta myndighet. Därav följde emellertid uppgiften att trygga trafikvägen dit även över den kortaste de­ len av Sundet.

Denna uppgift var tvivelsutan ett led i riksenhetens uppkomst

ock fullbordan sedan 900-talets senare hälft. Danmarks enhet måste ju väsentli­ gen bero av överfarternas orubbade anlitande för trafiken mellan öarna ock Skåne.

Råkade dessa i fienders händer, skulle också motsvarande rubbning i rikets sam21—24465.

*93

Hälsingborgs medeltid intill 1250 manhållning under kungen inträffa. Utan tvivel var den danska kungens höghets­ rätt över allmänna färdevägar till lands och sjöss mycket gammal, och den har • •

vid riksenhetens genomförande varit eller blivit ett verksamt medel härför. Aven i Tyskland fanns tidigt en sådan höghetsrätt över kommunikationsvägar.1 Såsom förut anmärkts, torde kungamakten på ett tidigt stadium lagt under sig mittpunk­ ter för landets kulturella och politiska existens som en enhet, varom de nuvarande gamla danska städerna från den tidigaste stadsgrundläggningsperioden äro ännu bestående minnen. Hälsingborg var ävenledes en dylik mittpunkt, som visserligen inte omhändertogs av kyrkan, men väl av kungen för militära syften. Redan så tidigt som på Knut den heliges tid skönja vi också Hälsingborg som den stödje­ punkt för rikets enhet, som Hälsingborg kom att utgöra hela den danska tiden ut. Men borgen har icke varit anlagd så sent som under Knut den helige, ty det är redan påvisat i fråga om tomtskatten från Hälsingborg, att förtätningen av be­ folkningen på platsen måste redan då ha medfört en sådan tomtindelning inom bebyggelsen, som förutsätter en längre eller kortare tids förberedelse och utveck­ ling.

När Adam av Bremen redan omkring 1070 behandlar Hälsingborg som en

utan vidare omnämnande bekant ort redan år 1000, då »Svolderslaget» utanför Hälsingborg skulle utkämpats, framträder detta förhållande ännu tydligare.

Det är en händelse, som ser ut som en tanke, att de förut omtalade stora silverfynden från Hälsingborgs omedelbara närhet (s. 93 ff.), den mot Helsingörstrakten framträngande själländska odlingen (s. 147) samt riksbildningens uppkomst tillhöra alla samma noga preciserade tidsskede eller omkring 950—1000. Till ett sådant anmärkningsvärt samstämmigt resultat leda såväl arkeologiska, språkliga som historiska källor i frågan om Hälsingborgs uppkomst.

Det är också för

tiden 963—1014, som Niålssagan omtalar Hälsingborg — en uppgift, som till tiden sammanfaller med nämnda historiska kronologi och därigenom fullt bestyr­ ker Niålssagans historiska giltighet i denna fråga.

Härav kan den slutsatsen

dragas, att — sedan nämnda period — ekonomiska och politiska krafter föran­ ledde ett närmande mellan Helsingörs och Hälsingborgs kulturtrakter, och att i följd därav en redan i och för sig naturligt given överfart direkt över den sma­ laste delen av Sundet vann alltmer i ökad betydelse till dess, att den på Adams tid hunnit bli en trafikled, vilken såsom sådan var icke mindre känd än Hälsing­ borg i egenskap av borg eller befästad bebyggelse. Men en sådan trafikled förut­ sätter gärna en bas på Själlands kust. Ett överfartsställe bör här ha uppstått, en transitoplats, och en lämpligare belägenhet än den, som Helsingör äger, torde 1 Jfr Rietsckel, Markt und Stadt, s. 18 ff.

194

HäLding borgj läge icke geografiskt sett och med hänsyn till naturförhållandena gärna kunna tänkas.

Den hypotesen synes mig därför sannolik, att Helsingör uppkommit ur en bebyg­ gelse, som tillhör tidigast den på Själland mot norr framträngande kolonisationen • •

och riksenhetens genomförande vid vikingatidens slut. Overfartsorten var dock på Adams av Bremen tid varken en kyrklig eller en befästad ort och påkallade kanske därför icke hans uppmärksamhet. Helsingörs uppkomst tillhör också en jämförelsevis sen period, under det att Hälsingborgs griper in djupare och längre tillbaka i Danmarks och Skånes älsta historia, i vilken huvuddragen ännu äro alltför oklara för att medgiva slutgiltig förklaring av Hälsingborgs uppkomst.

Den militära betydelsen i kungens nyss påvisade makt över samtliga över­ farter i allmänhet, och Hälsingborgsöverfarten isynnerhet, låter Adam av Bremen oss lätt förstå. Det stormfyllda havet rymde, säger han, en dubbel fara däri, att man, t. o. m. om vinden är gynnsam, med knapp nöd undsluppe sjörövarnes hän­ der. Det är den viktiga reservation, han gör mot vattenvägarnes stora överläg­ senhet för trafiken framför landvägarne. Den faran förefanns vid alla överfarter, men den måste ha förelegat särskilt vid Hälsingborg, där Sundet med sin kortaste överfart var »ett vanligt tillhåll för sjörövare».1 Med detta uttryck pekar Adam i verkligheten tillbaka på mer än ett århundrades vikingabedrifter i Öresund, där norska och svenska vikingar färdades till och från Nordsjön.2 Man kan därav sluta till den ständigt hotande faran för vikingaangrepp på Hälsingborgs strand, mot vilken fara en befästning blev nödvändig. Det var ju lättare för vikingarna att behärska ett trångt sund än vidsträckta vatten. Men om det å andra sidan var svårt för det fredliga fartyget att slippa oantastat igenom förbi Hälsingborg, så hade detta däremot större betingelser att lyckas av alldeles samma orsak, näm­ ligen på grund av den större lättheten att upptäcka sjörövarnes skepp och beräkna möjligheterna att vid rådande vind undfly dem. Har den kortaste överfarten över o •

Öresund varit osäkrare än andra överfarter sydligare ned i Sundet? Endast vid den kortaste överfarten har i varje fall en borg anlagts, vilket tyder på, att denna överfart nog också var den viktigaste, särskilt ur militär och därmed rikspolitisk synpunkt enligt Adam av Bremen. Det är skäl att dröja ett ögonblick vid detta historiska drag hos Öresund.

Det danska ledingsväsendet under kungens överuppsikt hade till uppgift att ränsa farvattnen från fienden, även främmande vikingar, som hotade rubba för­ bindelserna mellan riksdelarne.

Kungamaktens växande inflytande inom riket

1 Adam Bremensis, lib. II, cap. XL, s. 100. — 2 Jfr Oscar Montelius, Vår forntid, s. 324 (3. uppl. 1919).

Schnittger i det föregående, s. 95.

*95

Häljingborgj medeltid intill 1250 blev därför av allt större betydelse för kuststäderna själva i den mån, som de erhöllo större trygghet och säkerhet mot faror från sjön. Saxo låter oss förstå, att ännu nära ett århundrade senare rådde en allmän osäkerhet överallt i dessa far­ vatten till följd av vendernas plötsliga uppdykande och härjande än på den ena, än på den andra kusten. Mot dem måste ledingen uppbådas av Absalon och hans broder Esbern Snare, vilken senare fick till uppgift att ränsa de västra farvatt­ nen, särskilt den sekelgamla överfarten Aarhus — Haervig eller det yngre Ka­ lundborg, benämnt efter den borg, som Esbern Snare omkring år 1167 anlade.

Sedan han till den gamla ledingens resurser lagt en ny, en kustbefästning, och därmed befästat den gamla ledingshamnen, lyckades han ränsa den från vikingarne. Kalundborg blev en befästad bas för överfarten Jylland — Själland samt tydligen en replipunkt för försvaret till sjöss med ledingsflottan. Och beträffande försvaret av Öresund anlade Absalon själv samtidigt en borg i Köpenhamn. Saxo säger, att Absalon »lade grunden till en borg på holmen vid Sundet, och detta hans ringa verk blev landet till stort värn, ty sjörövarne ville ej längre ligga där i grannskapet och landets barn kunde från nu tryggt färdas i farvattnet runt om­ kring». Det är en bekännelse, att flottan icke ensam mäktade lösa sin uppgift, utan måste stödja sig på kustbefästningar, lagda på platser av tydlig strategisk natur.

Långt tidigare har Hälsingborg uppenbarligen spelat en liknande militär roll vid det norra ut- och infartsloppet, tryggande sig själv och överfarten vid »detta van­ liga tillhåll för sjörövare» och skådeplatsen för sjöslag. Samarbetet mellan bor­ gen och ledingsflottorna ute i Öresund, över vilka båda den högsta riksmyndigheten i kungens person rådde, blev givetvis ännu mera effektivt, ju trängre det farvatten var, som skulle bevakas med tillhjälp av en militär bas på skånska kusten.

Den strategiska betydelsen av Hälsingborgs läge och av den kortaste över­ farten framträdde sålunda redan under vikingatiden och långt före Köpenhamns, Kalundborgs och andra orters befästningstid.

Hälsingborg synes vara Dan­

marks första kustbefästning, antydande, att Öresunds norra del under vi­ kingatiden var ett slags centrum för krigiska händelser. Adam av Bremen erinrar ju också om, att Öresund plägade vara skådeplatsen även för sjöstrider mellan konungar, och det för Nordens historia omvälvande »slaget vid Svoider» år 1000 förlägger han till Sundet utanför Hälsingborg, samma slag, som mer än ett sekel senare Snorre Sturlasson söker lokalisera till Rügen. För Adam som geograf fram­ stod Öresunds militära betydelse, om icke medvetet, så dock praktiskt och histo­ riskt fullkomligt klar, nämligen däri, att behärskningen av Sundet var givetvis en behärskning av både Nordsjön och Östersjön. »Svolderslaget» och andra av

196

Förhidtoridk bcbyggelde historien okända drabbningar mellan danska och främmande flottor hade medfört erfarenheter för den nya riksenhetens vårdare om den strategiska vikten av, att både den kortaste överfarten och Hälsingborg självt stannade i den danska kun­ gens händer.

Vi skola å annan plats återkomma till »slaget vid Svolder» och söka dess politiska innebörd, så långt denna tilldragelse jämte andra händelser i Öresund är av intresse för Hälsingborgs historia. Allt ifrån den danska riksenhetens upp­ komst har Öresund i alla tider varit en livsnerv i den danska rikskroppen, i all synnerhet så länge Skåne var en lem däri och det gällde att besitta orubbat de •• •• båda Oresundsstränderna. Det strategiskt viktiga Öresund har städse försvarats bäst av en kustbefästning just vid Hälsingborg. Seklers osäkerhet och faror för rikets bestånd ända till det slutliga kuvandet av de rövande venderna i slutet av 11 oo-talet gåvo Danmarks folk de mest dyrköpta erfarenheter om svårigheterna att sammanbinda de danska öarne med Skåne, som redan i Adams skildring fram­ träder som Danmarks hjärta. »Skåne är», säger han, »det vackraste landskapet, varför det också är känt för att vara väl utrustat med män, rikt på markens fruk­ ter, väl försett med köpmansvaror och nu för tiden fullt av kyrkor. Skåne är i omfång dubbelt så stort som Själland.

Det har nämligen 300 kyrkor, medan

Själland blott har hälften så många, och Fyen en tredjedel av detta tal. Skåne är den yttersta delen av Danmark och nästan en ö, då det överallt är omgivet av havet, med undantag av en landarm, som är landfast i öster med Sverige och skil­ jer detta land från Danmark. Här finnas vidsträckta skogar och vilda berg, över vilka man måste taga vägen från Skåne till Götaland, och man tvekar härvid, om det vore bättre att med sjöresans besvärligheter undvika farorna på land el­ ler att föredraga de senare framför de förra».1 Hälsingborgs fäste tryggade icke endast bebyggelsen på själva platsen, utan var därjämte strategiskt och politiskt sett från riksenhetens uppkomst ett lås icke blott för den under ännu äldre tid koloniserade Luggudekusten, utan också för hela det rika Skåne — kort sagt: ett värn för samhörigheten av detta landskap med det danska ö-riket på andra sidan Öresund.

Förhistorisk bebyggelse De lokala betingelserna för Hälsingborg som bebyggelse och befästning ut­ göra ett särskilt kapitel för sig, till vilket vi nu övergå. Här och var i den före^ 1 Adam Bremensis, lib. IV.

197

Hälsingborgs medeltid intill 12go gående skildringen av Hälsingborgs politiska och strategiska ställning inom det nya danska riket sedan senare hälften av 900-talet ha antydningar gjorts om Hälsingborg som lokal bebyggelse och borg före nämnda tid. I detta kapitel kommer denna fråga att behandlas genomgående och självständigt i och för sig.

Vi kunna icke omedelbart ingå på Hälsingborgs historia som lokal ort under riksenhetsperioden; vi drivas att söka äldre förutsättningar i dess historia redan från 800-talet, varom detta kapitel kommer att handla.

Den nutida historiska forskningen har livligt sysselsatt sig med de lokala ut­ gångspunkterna för stadsbildningen, och den ena teorien har avlöst den andra.

Man har gått allt längre och längre tillbaka i tiden i landets historia. Den all­ männa föreställningen, att torget skapar staden, eller den i Tyskland s. k. »Marktteorien», glömmer den torget vida äldre bebyggelsen, i det att den tager hänsyn blott till senare tidsförhållanden, för Danmarks vidkommande först vid vikinga­ tidens slut, och är således otillräcklig för den nyss antydda forskningsuppgiftens behov.

Emot marktteorien har den tyske nationalekonomen Sombart gjort viktiga inkast, i det att han förmenar, att det icke vore köpmän, som först börjat slå sig ned på en viss plats och där upprättat torg och handel samt därigenom dragit dit befolkning. Tvärtom vore utgångspunkten för stadsbildningen att söka i en anhopning på viss ort av konsumenter, framkallande dymedelst bebyggelsens ut­ veckling till så småningom en stad. Ekonomiskt sett vore by eller stad en sådan förtätad bosättning av människor, som för sitt underhåll vore anvisad till produk­ terna av främmande personers fiske, jordbruksarbete m. m. Städerna konsume­ rade från kringliggande trakt, vars fruktbarhet betyder icke mindre än det plus för konsumtionen, som goda trafikvägar medföra. Konsumenterna vore därför subjekt till stadsbildningen. För Sombart är konsumtionsteorien den avgörande synpunkten på stadsbildningsproblemet. Och det är en senare företeelse, när en av sådan ekonomisk orsak bildad stad får detta begrepp även ur rättslig synpunkt, i det att den avskiljes från landsbygden genom egen administration och egen lag.1 Sombart avvisar teorien om »grundlagda» städer före i2:e århundradet, d. v. s. städer, som uppkommit på maktbud av kungen eller annan grundherre, världslig eller andlig, »baron» eller biskop. Städerna ha icke uppkommit plöts­ ligt, utan framgått ur bestämda ekonomiska förutsättningar, där konsumtionen spelat en avgörande roll. Det kunde på 10. och 11. århundradena hända, att en mer eller mindre hastig anhopning av jordbrukare för bosättning ägt rum på viss 1 Werner Sombart, Der moderne Kapitalismus I. s. 128 ff., 1^2, 150 ff. (2 uppl. 1916).

ig8

Fö rhldtoridk bcbygg cUc ort, vilken på grnnd av rådande politiska förhållanden befästats eller fått stra­ tegisk betydelse ocb därigenom utsetts till fästning, där en garnison m. m. ska­ pade ökat konsumtionsbehov på orten och därför drog dit tillförsel och handel.

Konsumenterna blevo sålunda subjekt till stadsbildningen, emedan de gåvo anled­ ning till handel, som är stadens ekonomiska förutsättning. De egentliga stadsgrundarna blevo nämligen de, som på platsen utövade en produktiv verksamhet och föranledde en viss ekonomisk rörelse.1 Det är kungen, som kräver skatt, det är handlanden, hantverkaren och andra, som göra affärer med folk, som ej bo i staden, därmed betjänande sig av andras överskott av jordbruksarbetet. Däremot är det av vikt att förstå, att en sådan samling av stadsinvånare, som utgjordes av t. ex. kleresi, militär, tjänare, tjänste­ män, hantverkare m. m. icke voro stadsgrundare, utan endast stadsbildande ele­ ment, emedan de levde i och av staden, hade sin kundkrets inom staden o. s. v.

Denna ekonomiska teori bekräftas enligt Sombart av det förhållandet, att sta­ den vore i regeln uppvuxen ur byn med dess förhistoria, särskilt dock där, varest grundherren bodde och hade inkomster av ökad befolkning. Grundherrens makt­ ställning bildade kärnan i den medeltida staden.2 Denna teori om de stora godsen som upphov till städerna är emellertid en rent historisk fråga, icke en nationalekonomisk doktrin, d. v. s. de verkliga för­ hållandena ha varit olika för olika städer. Icke alla storgods ha dock i Tyskland utvecklat sig till städer.3 Även det danska konunglevet och patrimoniet bevisa detta för Danmark, ty endast ett mindre antal kronogods har blivit städer, men å andra sidan voro möjligen samtliga äldre danska städer ursprungligen konunglev, därmed i sin mån antydande den kunglige grundherrens andel i stadsbildnin­ gen, men likväl veterligen icke ipso facto medförande enligt Sombart någon histo­ riskt bevislig ställning för kungen som kärnan i stadsbildningen, en ställning, som torde anses tillkomma landsbyn med jordbruk, sedan vi veta, att de älsta danska städerna i regeln ursprungligen varit bondbyar. Detta stämmer i sin mån gott med Sombarts ekonomiska teori, att staden i regeln uppvuxit ur landsbyn, så snart som det fanns nog av konsumenter och avnämare av ekonomisk produktion.4 Vad särskilt Hälsingborg beträffar, synes Sombarts teori i viktiga drag vis­ serligen mycket tillämplig. Men med en ekonomisk teori, som bygger på konsum­ tionen som utgångspunkt för stadsbildningen, är det icke möjligt att få ett tiliräck1 Sombart, anf. st., I, 2, s. 159. — 2 Sombart, anf. st., I, 2, s. 38,

— 3 Jfr Alfons Dopscb, Wirtschaft­

liche und soziale Grundlagen der europäischen Kulturentwicklung II, s. 388 (Wien 1920). — 4 Sombart, anf. st., I, 2, s.

199

Hälding borgd medeltid intill 12go ligt djupt grepp på Danmarks politiska och militära karaktär i älsta historisk tid.

Den frågan måste — beträffande Hälsingborgs uppkomst — med hänsyn tillkonsumtionsteorien inställa sig av sig själv: är det borgen eller bebyggelsen, d. v. s. konsumtionen, det ekonomiska näringslivet, som utgör den älsta grunden för sta­ den Hälsingborgs uppkomst?

En annan teori, som ingalunda motsäger konsumtionsteorien, men väl söker komplettera densamma, har ett övervägande historiskt betraktelsesätt till stöd.

Den innebär ett försök att å viss ort inom riket finna en mittpunkt för den po­ litiska samhällsordningen, varest det sociala livet sammanträngts till starkare sammanhållning, ekonomiskt och militärt. Man har således gjort gällande, att de tyska grevskapen och fredliga territoriella indelningar (Gau- und Völkerschafts­ gemeinde) bildade utgångspunkter för stadsbildningen.

I de tyska grevskapen

hade de främsta orterna militär, politisk och ekonomisk betydelse. Redan ro­ marna hade på en tid, som vi för Norden kalla den romerska järnåldern, eller ti­ den från Kr. f. till år 400, befästat centrala trafikpunkter i Tyskland till skydd mot germanernas hotande infall i det romerska riket. Den romerske befälhava­ ren (praefectus) var sålunda chef för kastellet eller fästningen, som avsåg även den kringliggande bygdens och befolkningens skydd. Det erövrade tyska områ­ det var indelat i gaudistrikt (civitates), där huvudorten (vicus) var befästad. 1 borgen (castrum) fanns spannmålen säkert förvarad. Vid militära stationer och vid vägkorsningar av betydenhet uppkommo torg (Markt). Vi ha sådana »roman­ städer» som Regensburg, Augsburg, Passau m. fl. Andra vici ha aldrig fortsatt att utveckla sig till stad, utan rent av alldeles försvunnit. Städerna försågos med murar, till skydd även för landbefolkningen, som flydde dit efter vad Gregor av Tours berättar (år 363).

Utom den militära organisationen uppvisade de gamla »Gau- nnd Völker­ schaftsgemeinde» på tysk-romersk botten även anordningar för rättsskipning, han­ del och trafik, tull och myntväsen, i allt utgörande sådana mittpunkter för det hedniska livet, vilka i tidens fullbordan gåvo stomme till sockenindelning och stats­ bildning. Som bevis på övergången från den romerska järnåldern till folkvandringstiden föreligger i Tyskland redan på 500-talet en sådan förändring i städer­ nas namn, som närmare uttryckte deras lokala egenart. »Civitas» utbytes mot »burgus» såsom i Strassburg, Augsburg m. fl., angivande, att dessa vici blivit (befästade) borgstäder.1 1 Jfr Dopsch, anf. st., s. 359 fF., 366 if., 370 IF. Gregor av Tours i sin Historia francorum X. 19 ; ad Argentoratensem urbem, quae nunc Strateburgum vocant. — Augsburg bette ursprungligen Augusta Vindelicorum.

200

Förhidtoridk bebyggelse Tack vare den tidiga romerska kolonisationen i Tyskland faller historiens ljus i detta land mycket långt tillbaka i tiden. Vi kunna följa den tyska förhisto­ rien genom omkring 8 sekler, innan den stora stadsbildningen i mellersta Europa framträder i viss avslutad form på 900-talet. Men huru ter sig förhållandet i Nor­ den och särskilt Danmark? Ännu äro såväl den romerska järnåldern som folkvandringstiden arkeologiska tidsåldrar, och det återstår för den historiska forsk­ ningen i Norden att pröva sin genomträngningsförmåga på deras beskrivning.1 I det föregående ha vi måst stanna vid slutet av det 10. årh., och resultatet av en till denna tid förd undersökning blev fastställandet av den sannolikheten, att Häl­ singborg, oavsett dess möjligen högre ålder, i varje fall uppkom i sammanhang med rikets enande och därvid gjorts eller blivit ett befästat stöd för denna enhets genomförande och bestånd.

Låtom oss ånyo med ledning särskilt av Schnittgers och Sahlgrens under­ sökningar få fram några spridda drag till Hälsingborgs älsta historia som be• •

byggelse. Arkeologerna synas vara eniga i att betrakta landen kring Öresund, Bälten och Kattegatt som ett förhistoriskt huvudcentrum för den nordiska och även den allmänt-europeiska kulturen. Dessa land erbjödo genom sina djupt in­ skurna kuster och fiskrika vatten de gynnsammaste betingelser för bebyggelse re­ dan under stenåldern.2 Vad Hälsingborgs trakten alldeles särskilt angår, uppvisar Schnittger i det föregående (s. 73 ff), att redan i en så avlägsen tid som under den äldre stenåldern funnos människor på Luggudekusten.

Under den yngre

stenåldern har bosättningen från kusten börjat tränga in till Luggude härads inre delar. Stenåldersfynden från Hälsingborgstrakten äro mycket talrika. Det vore skäl att antaga, att området nedanför platån, eller det nuvarande Hälsingborg nedanför Kärnan, den s. k. lågstaden, blivit föremål för bosättning i samband med havets regression.

Under bronsåldern (omkr. 1800—600 f. Kr. födelse) har bosättningen på trakten fortgått. Under förromersk och romersk järnålder (från 600 f. Kr. till 400 e. Kr.) visa sig i fynden noggrannare spår av den kultur, som där och annor­ städes i Skåne utvecklade sig. Trakten runt staden har ej saknat befolkning, och de s. k. domareringarna äro tydligen från järnåldern. Sådana finnas visserligen ej i själva Hälsingborgstr akten, men väl i angränsande delar av Luggude härad.

Dessa ringar anses sedan gammalt ha varit tingsplatser, där de jordägande män­ nen samlades för bygdeangelägenheter, men det har också ifrågasatts, att domare1 Ett tetydelsefullt försök i den riktningen föreligger i Curt Weibull, Sveriges ock Danmarks älsta historia. En orientering. (1922). — 2 Curt Weibull, a. st., s. 22, ^o ff.

201

HäUingborgd medeltid intill 1250 ringarna snarare tillkommit för något i samband med begravningsskicket eller kulten stående ändamål.1 Men det är en allmänt omfattad åsikt, att kult och ting hörde samman. Bugge har grundligt undersökt förhållandet beträffande Norge, och han visar, att överallt i Norge liksom i Tyskland är det hedniska kultstället det ursprungliga, tingsstället det sekundära, som har organiserats där, varest det förut fanns en helgedom eller kult, och dit folket i bygden samlades.2 Möjligen uppfatta vi domareringarna bäst ur en sådan sammanställning av ting och kult.

Under den så kallade romerska järnåldern från vår tideräknings början till år 400 har bebyggelsen fortsatt, och ett visst ekonomiskt välstånd inträtt. Med vikingatiden blir det ekonomiska draget i Luggudekustens kultur merkantilt klart betonat. Hälsingborgskusten var mer eller mindre bebodd av s. k. handelsbönder, och bland tecknen därtill har man möjligen den stora Filborna-skatten, utvi­ sande, att en handelsidkande befolkning funnits även vid Hälsingborg under 900talet. Den har levat av internationell handel och utvecklat sig till en sådan grad av välstånd, att man skulle kunna räkna Hälsingborgs uppkomst som handelsort redan i senare hälften av 900-talet.

En märklig motsvarighet till Luggudekusten och Hälsingborg är »Gottlandskusten» och Visby. De över hela ön påträffade arkeologiska fynden synas visa, att den gotländska allmogen allmänt deltog i handelsfärderna såväl i österled som västerut. Härigenom fördes stora rikedomar till ön, sannolikt i dess egenskap av transitoort för denna internationella handel.3 Adolf Schlick har nyligen beto­ nat det sannolika förhållandet, att den i en traktat från åren 1189—99 omnämnda »gottländska kusten» skulle betytt ett flertal orter med hamn, vilka varit handelscentra eller mötesplatser för köpmän. Bland dessa orter var antagligen det älsta Visby att räkna, som sedermera överflyglat dem och dragit all handel, makt och rikedom till sig.4 Efter allt att döma förefaller det, som om överensstämmelse Annes mellan de båda städerna, Visby och Hälsingborg, i fråga om deras uppkomst.

I en avhandling om Forn-Visby har sålunda Nils Lithberg beträffande denna stad kommit till enahanda resultat som Schnittger för Hälsingborg. »Frånse vi» — säger Lithberg — »boplatsfynden från stenåldern, sätta de förhistoriska fyn­ den strövis an redan under det sista århundradet före vår tideräknings början.

Strödda fynd, med långa mellanrum i tiden, möta oss redan under romersk järn1 K. E. Sahlström, Några iakttagelser ang. domareringar i norra Västergötland, s. 30 (Fornvännen 1924, k. 1). — 2 Alexander Bugge, Tingsteder, gilder o g andre gamle mittpunkter i de norske bygder, s. 151 ([Norsk] Hist. Tidskr. 5: /(.

1920). — 3 Sven T. Kjellberg, Visby medeltida bebyggelse, s. XIII (Gamla

svenska städer b. 8, 1924). — 4 Adolf Scbiick, »Sjöborgar» ocb »hamnstäder». bandels- ocb stadshistoria, s. 3 (Fornvännen 192^, bäft. 1).

202

Ett bidrag till Nordens

Forbid to r id k bebyggetoe ålder, folkvandringstid och vid vikingatidens början. — Om något betydande samhälle vittna dessa fynd icke — Med 900-talets ingång förändras bilden.» Då visa fynden, successivt ersatta av medeltida former, att ett tätare bebyggt sam­ hälle är under uppväxt. »Det är uppenbart, att det är det nuvarande Visby, som vid denna tid håller på att grundas.» Forn-Visby var ett gutniskt handelssamhälle, grundat vid 900-talets början.1 I detta sammanhang och i förbigående kan den frågan uppställas: Är Häl­ singborg, som i egenskap av handelsplats är ungefär samtida med Visby, som så­ dan äldre eller yngre än Lund? Svaret kan ges helt kort. Den fullständiga sak­ naden av fornfynd i Lund före år 1000 tillåter knappast en äldre datering av Lund som förhistorisk handelsplats eller samhälle.2 Lund torde i sina anor som sådan stå tillbaka för Hälsingborg. Fornforskningen har endast visat, att under vikingatiden på 900-talet gick en väg över den mark, där Lund nu ligger, och som där förgrenade sig i ett vägskäl, varest en by fanns, vilken på 1000-talet hastigt tillväxte till att bli det n. v. Lund.3 Den undersökning av ortnamnen i Luggude härad, som Sahlgren har läm­ nat i detta verk, utmärker sig genom den historiskt betydelsefulla kronologien i bebyggelsehistorien. I motsats till andra forskare framhåller Sahlgren, att de älsta nordiska bynamnen icke äro äldre än järnåldern, varför de också stå i rela­ tion till järnåldersminnena. Längre tillbaka i tiden skulle ortnamnsforskningen alltså icke kunna i huvuddragen följa den arkeologiska forskningen.

Det är först och främst ett anmärkningsvärt resultat av Sahlgrens under­ sökning, att de äldre bynamnen (på -lev, -lösa, -stad, -by, -tofta och -åker) ligga inne i Luggude härad och, närmast Hälsingborgstrakten, först i Rå-bygden, som varit synnerligen befolkad under hednisk tid. Däremot ligga de mestadels från kristen tid eller från 900-talets slut stammande bynamnen (på -köp, -torp och -röd) närmare och intill nuvarande Hälsingborg. Att döma av by namnens etymologi, tydande på nybyggen (-torp) och rödjande (-röd), har odlingen här framträtt inom skogsområden såväl vid Hälsingborg som på andra sidan Sundet vid Helsingör.

Två kulturskeden framträda som sannolika: ett äldre, koncentrerat i Rådalen, ett yngre vid Hälsingborg, det förra från hednisk, det se­ nare från kristen tid. Men det kan endast vara huvuddragen i utvecklingen, 1 Nils Litbberg, Forn-Visby, s. VII (Gamla Svenska städer, bäfte 8, 1924). — 2 Knut Stjerna, Lund ocb Birka (Hist. Tidskr. för Skåneland III), s. 171 ff. Jfr L. Weibull, Staden Lunds ålder (ibid. IV. 1910), s. l ff. — 3 L. Weibull, Den skånska kyrkans älsta bistoria (ibid. V. 1917), s. 162. Hans Wåblin, Lund, s. 5 f. (1924).

Hälsingborgs medeltid intill i2jo vi här skönja. Vi veta redan av de arkeologiska fornfynden, att befolkning exi­ sterat vid Hälsingborg sedan årtusenden, och intet utesluter, att åtminstone en viss befolkningstäthet kan ha förekommit under folkvandringstiden, ja, att Häl­ singborg redan då var en mittpunkt för försvar och rättsväsen m. m., vartill vi snart återkomma närmare. Även ortnamnsforskningen har, utom arkeologien, påvisat en sen odling av det nordvästra Själland vid Helsingör samt tillika förlagt denna odling till 900talet, samtidigt med en motsvarande odling vid Hälsingborg. Vi ha redan antytt denna samtidiga parallellism i kulturutvecklingen på ömse sidor om den smalaste delen av Sundet, när vi i föregående avdelning påpekade den av Adam av Bre­ men omtalade »kortaste överfarten» som en kulturbrygga, som dessutom tjänade rikets politiska sammanhållning i försvarets tecken. Namnet Hälsingborg är så att säga fullt fristående bland samtliga bynamn; ändeisen på borg framhäver ortens speciella militära syfte och har åtminstone intet synligt gemensamt med den fredliga bebyggelseodlingens karaktär och fortgång i Luggude härad. Liksom i Tyskland den lokala egenarten hos ett stadsliknande samhälle fick sitt uttryck i en namnförändring, i det att, såsom vi förut nämnt i ett annat sammanhang (s. 200), ett »burgus» eller »borg» kom att avsluta ett ortnamn, så att namnen Strassburg, Augsburg o. s. v. sedan 500-talet uppkommo, har måhända samma utveckling ägt rum på obekant tid i fråga om ortnamnet Hälsingborg, utvisande, att den skånska kustorten omsider blivit befästad, en borg.

En riktig uppfattning av borgens älsta betydelse för sin omgivning och för Råbygden torde emellertid förutsätta kännedom om följande. Sahlgren har icke inlåtit sig på någon närmare förklaring av Råbygdens materiella fördelar fram­ för Hälsingborgsområdet för den äldre odlingen. Vad han framhåller om jord­ bruket tjänar mest till att förklara orsaken till Hälsingborgs- och Helsingörstrak­ ternas sena kolonisation: förbättrade jordbruksmetoder, främst avdikning, har gjort Hälsingborgs trakt en värdefull. Den bördiga jorden uppröjdes och nybyg­ gen växte upp. Den äldre odlingen i Rådalen har, synes det mig, icke vilat på jordbruket, som var av en alltför primitiv natur, utan berott fastmer av rikt fiske och sjöfart med bas i den goda hamn, som ligger i Rååns mynning — en hamn, vars like Hälsingborg icke kan sägas ha ägt. Och den äldre odlingen hade ju före jordbrukets uppkomst sin grundexistens i fisket, som ännu i dag gör Rå till ett betydande fiskläge. Sålunda har Rå uppenbarligen varit ett förhistoriskt fiskläge för den längre in i dalen och inne i landet bosatta befolkningen, som levde även av ett primitivt jordbruk. Icke blott i ekonomiskt, utan också i militärt 20z(

Förhidtoridk b ebygg eUc hänseende erbjöd den djupa Rådalen utmärkt skydd åt sin befolkning. Stille har påvisat dalens strategiska betydelse som en spärr mellan Hälsingborg- och Lundaslätterna. Floden, som nu icke är annat än ett större dike, var på Saxo's tid ännu så bred och djup, att den vållade den flyende fiendens drunkning i den­ samma efter slaget vid Dösjöbro på Absalons tid.1 — Dessutom gåvo de branta höjderna skydd åt försvaret mot den med möda uppåt trängande fienden. I allt som allt lämnar Rådalens geografiska egenart en tillfredsställande förklaring av en till synes betydande bosättning av den befolkning, som där levat i förhisto­ risk tid.

Endast 5 km. i norr ligger Hälsingborg.

Här hade man för försvaret att

tillgå den till 20 meters höjd uppstigande, stundom nästan lodräta platån, vilken dock var sönderskuren av några erosionsdalar.2 Det var ett visserligen utmärkt skyddsläge, men nedanför denna utbredde sig ett öppet smalt strandområde utan några skyddande holmar eller andra naturliga hinder för fientlig landstigning, vilka defensiven kunde anlita.

Hälsingborg med sitt kala kustläge var tydligen

mycket mer än Rå blottställt för angrepp, emedan dalen är en synnerligen djup och långsträckt nedskärning av Hälsingborgsslätten, som vid själva Hälsingborg däremot uppvisar en jämn yta, endast avskuren vid Sundet av den skarpa land­ borgens brant. Och helt säkert måste det ha berott på det naturliga skyddslägets egen otillräcklighet för traktens försvar mot fienden, att man fann det nödvändigt att förstärka detta rent lokala försvar genom anläggning av en borg uppe på krö­ net av platån. Den teorien torde ha all sannolikhet för sig, att ett sådant artifi­ ciellt försvar icke blev nödvändigt, förrän Hälsingborgsområdet på 900-talet od­ lats, befolkningen alltmer dragits från det inre landet ut mot kusten och därjämte riksenhetens bestånd hotades, ifall överfarten mellan de nya samtidiga kulturerna å ömse sidor om Sundet behärskades av fienden. För Rådalens befolkning kan ursprungligen en borg 5 km. norrut vid Hälsingborg knappast ha varit behövlig.

Snarare torde Hälsingborg ha konkurrerat ut Rå som möjlig handelsplats, i synnerhet sedan Hälsingborg blev riksfästning och kungsgård.

Hälsingborgs- och Råbygderna tillhörde sedan hednisk tid i administrativt hänseende Luggude härad. Icke blott namnet Luggude tillhör en sådan tid efter Sahlgrens märkliga utredning, utan även häradet som organism, ty forskningen har förlagt den älsta politiska indelningen av folket häradsvis till folkvandrings1 Artur Stille, Saxo’s skånska stridsskildringar. Inträdestal i Vitterketsakademien 1920 (Vitt. ak. kandl.

1: 3), s. 20. — 2 Jfr Helge Nelson, Geografiska studier över de svenska städernas ock stadslika orternas läge, s. 77 (Lunds Univ. årsskr. 1918).

Häldingborgj medeltid intill 12jo tidens slut. De förut nämnda domareringarna i Luggude tyda exempelvis på Häl­ singborg som lokal bygd inom bäradet. Det nordiska häradets ursprung är för öv­ rigt att söka just i Danmark. Tunberg sammanfattar resultatet av sin banbry­ tande undersökning om häradet med dessa beskrivande ord: »Ordet härad betyder ursprungligen 'mängd', 'skara', 'hop av människor'. I likhet med flera andra kol­ lektiver har det använts för att utmärka en sammanslutning av personer, bosatta inom ett mer eller mindre fast avgränsat territorium. Från att avse invånarne, bebyggarne, övergick härad så småningom till att beteckna det av dem innehavda området. Härad antog betydelsen av 'bygd', 'bebodd trakt'. Med denna innebörd kunde häradet sedermera helt naturligt läggas till grund för en statlig indelning av landet. 'Härad' blev då en teknisk-juridisk term, och med namnet 'härad' förknippades vissa begrepp av bestämd art och betydelse.»1 Det är förut anmärkt, att häradet som den älsta politiska indelningen av folket var ett centrum för rättsväsen, förvaltning och försvar, uppvisande dyme­ delst bilden av det gamla danska rikets ursprungliga decentralisation under en ungefärlig tid av 800—950. Det är svårt att finna, om Hälsingborgs område på denna tid spelade en sådan militär roll i häradets försvar eller förbindelse med •• Öresund, att en borg härför var behövlig. Men det får icke förbises, att vi här ha att göra med ett kustland, som enligt Sahlgrens ortnamnsforskning är senare odlat än det inre Luggude. Tunberg har i det särskilda svenska kustland, som benämndes Roden, nu Roslagen, sökt finna en ursprunglig politisk kärna till det älsta sveariket såsom detta utsträckte sina maktområden, tack vare ledungen. De olika strandbygderna ha sammanslutit sig och övertagit den sjöorienterande verk­ samhet, som tidigare uppbars av hela landet. »Roden» är nämligen efter denna teori ett yngre politiskt bebyggelseområde än »Uppland», som betyder »det längre upp ifrån sjön, längre in från kusten belägna landet». Därifrån har enligt den arkeologiska forskningen en äldre bebyggelse sträckt sig ut mot kusten. Härvid spelade ekonomiska faktorer en sammanbindande roll.2 Det blir på grund av denna jämförelse mellan Luggudekusten och Roden en fråga, om icke en sådan sjöorienterande uppgift kan ha koncentrerats på Hälsingborg redan före riks­ enhetens uppkomst vid mitten av 900-talet.

Detta antagande förringar ingalunda betydelsen av de arkeologiska skälen för existensen av viss befolkningstäthet redan under järnåldern på någon plats, t. ex. n. v. Hälsingborg, som för fiske, sjöfart och förbindelser med olika byar 1 Sven Tunberg, Skandinaviens älsta politiska indelning, s. 205 (191 1). — 2 Sven Tunberg, Till Svea­ rikets älsta bistoria, s. 160 ff. (Fornvännen 1920).

2o6

Förhldtoridk bebyggcUc inom Luggude härad måste i sinom tid ha erbjudit bestämda fördelar. Under dessa förutsättningar blir den av ortnamnen på -köp och -röd avslöjade kolonisa­ tionen vid vikingatidens slut av Luggude härads skogiga marker endast en av det allt mer utvecklade jordbruket föranledd ytterligare uppröjning och användning av mark, dit människor här och var för länge sedan inträngt, kanske även strövis ordnat bygder och behandlat sina bygdeangelägenheter, samt möjligen vid Sundet haft en borg av uteslutande lokal natur, så snart som kustbebyggelsens säkerhet fordrade ett försvar för sig själv och det inre landet. Men allt detta synes dock förutsätta, att kustodlingen blivit så pass homogen, att de bygder, som kunde fin­ nas, hörde samman administrativt, ekonomiskt och militärt inom Luggude härad.

Vi se sålunda, att bebyggelsen kan spåras mycket långt tillbaka i förhisto­ risk tid, under det att borgen däremot framskymtar mera säkert först under vi­ kingatidens senare skede. Bebyggelsen vid Hälsingborg synes ha varit handels­ plats långt innan borgen kom till och ha existerat av fiske och internationell handel, d. v. s. av havets rikedomar. Ännu under den äldre vikingatiden har jord­ bruket, eller landets avkastning, inom Luggudetrakten varit alltför obetydligt för att utgöra ur konsumtionssynpunkt någon faktor vid uppkomsten och utvecklin­ gen av nämnda handelsplats.

Dess betydelse skulle dock på 900—1000-talen

skärpas av dels borgens uppkomst, d. v. s. bebyggelsens befästande, dels den has­ tigt fortskridande agrikulturella odlingen av Luggudekustens bakland, vars utom­ ordentliga bördighet sträckte sig ända fram till platåranden i Hälsingborg.

Det var två vid den medeltida stadsbildningen i allmänhet synnerligen verksamma företeelser. Borgen gav nämligen skydd och säkerhet åt den gamla handelsplatsen och bebyggelsen, som därmed blev givet överlägsen Råå eller an­ nan för handeln möjlig punkt på Luggudekusten. Att befästa handelsplatser, som hade ett oskyddat samt hotat läge, var under vikingatiden conditio sine qua non.

Detta för i minnet Vilhelm Erövrarens ord om de engelska städerna: »Mark­ nader skola hållas blott i städer i vårt rike, i de av murar skyddade borgar och på de säkraste platser. Ty därtill äro städer och borgar grundade, nämligen till invånarnas skydd och till rikets försvar, och därför skola de med full frihet upp­ rätthållas.»1 Det är ord, som skulle kunna stå som motto över Hälsingborgs älsta historia!

Vad den andra medeltida faktorn vid stadsbildningen, jordbruket angår, steg­ rade det konsumtionen, så att torghandel och marknader tillväxte, dit bönderna förde överskottet av jordbruksalster och där tillhandlade sig köpmännens varor.

1 Jfr Karl Hegel, Städte und Gilden I, s. 58 (1891).

207

Hälding bo rgd medeltid intill 12jo De älsta städerna hade ingalunda alltid ett bördigt bakland att trygga sig till.

Huru långt utvecklingen av jordbruket i Skåne under senare hälften av 1000talet nått, låter oss Adam ana, när han säger, att Skåne på hans tid var rikt på jordens frukter och köpmansvaror. Adam framhäver därmed även Skånes begynnande egenskap av ett uppland för det danska öriket, då hans uttryck pe­ kar på, att jordbruket lämnade överskott utöver vad den enskilde odlaren be­ hövde själv.

I sin helhet var Danmark kanske icke ett så utvecklat jordbruks­

land som Skåne, ty en tysk reseberättelse av 1128 omtalar, att befolkningen i Danmark företrädesvis bedrev jakt, fiske och kreatursskötsel, under det att »av åkerbruk finns blott litet». Den korta överfarten, skyddad av den kungliga bor­ gen och ledingen, skapade i sin mån en i sammanhang med den fortskridande skånska odlingen på 1000-talet ökad trafik för personer och vissa varor. Handels­ platsen blev även transitoplats — det är den närmast tänkbara utvecklingsgån­ gen. Det måste ha tillkommit en utvecklad ekonomisk rörelse med tiden, vilken också avslöjas i tomtbeskattningen enligt 1085 års brev, och i sin mån torde för­ anletts just av denna trafik, som en hel del folk besörjde tvärs över Sundet eller till andra destinationsorter. Sjövägarna korsades av landvägar norrut mot Hal­ land och söderut längre ned i Skåne. Där sjö- och landvägar skära varandra i en punkt, såsom fallet var i Hälsingborg, uppkomma de drag, som äro typiska för en transitoort och dessa äro alla stadsbildande faktorer av lätt begriplig betydelse.

Vi utgingo i början av detta kapitel från den nationalekonomiska teori, som i konsumtionen söker orsaken till den älsta stadsbildningen. Men vi ha seder­ mera funnit, att denna teori var av föga nytta, när det gällde att bilda oss någon föreställning om, hur det Danmark såg ut, som före riksenhetens skapande vid 900-talets mitt var en politisk indelning av folket häradsvis med lokala uppgifter på rättsskipningens, försvarets och handelns områden. En så viktig tillgång för konsumtion, som jordbruket alltid varit, fanns knappast att påräkna i Skåne förrän vid vikingatidens utgång i mitten av 1000-talet. Konsumtionsteorien kom­ mer därför till användning för den danska historiska forskningen närmast i fråga om den andra stadsgrundläggningsperioden under Valdemarerna. I fråga om den första perioden från 900-talets slut, dit Hälsingborg hör i sällskap med biskopsstä­ derna, är däremot den sannolika utgångspunkten för deras uppkomst att söka i häradets organisation, inom vilken de kommit att framför andra orter spela en ledande roll som mittpunkter för odlingen. Hälsingborg hade närmast egenskap av handelsplats under vikingatiden och har sedermera som sådan starkt tillvuxit i betydelse. Så spåra vi i Hälsingborg en mittpunkt i det danska riket och av

Häldingborgd äldta topografi mycket gamla anor, omhändertagen åtminstone omsider vid riksbildningen av kungen för försvarsändamål. Med borgen följde krigsfolk, med kungsgården kun­ gen och hans män. Borgens historia blev Hälsingborgs historia, liksom de samtida biskopsstäderna med ett klerikalt element i befolkningen blevo domkyrkans och stiftets historia. Vi ha redan påvisat, att till biskopssäten utsågos sådana »stä­ der» eller merkantila mittpunkter, som voro av tillräcklig betydenhet. Men un­ der det att vi i allmänhet känna till tiden för de danska biskopsstädernas tillkomst, sakna vi däremot bestämd upplysning om uppkomsttiden för borgen i Hälsing­ borg, som vi sökt förlägga till senare hälften av 900-talet. Sålunda har en mängd folk bosatt sig i Hälsingborg, vilka levde av de olika yrken, som dessa politiska och ekonomiska förhållanden skapat, en konsumerande befolkning, som tillägnade sig överskottet av andras jordbruksarbete, fiske m. m. En större eller mindre del av befolkningen har själv odlat den intill Hälsingborg angränsande jorden. Men en bondby har Hälsingborg knappt varit, då jordbruket först senare fick en så­ dan ekonomisk betydelse, att den i sin mån blev stadsbildande faktor. Fisket och handeln ha härvidlag spelat en tidigare roll än jordbruket, men den viktigaste faktorn har dock ortens politiska betydelse varit vid 1000-årsskiftet. En samver­ kan mellan vissa ekonomiska och politiska krafter, med övervikt för de senare, har sålunda säkerligen resulterat i uppkomsten av den borgstad, som på förut an­ tytt sätt fick namnet Hälsingborg.

H älsingborgs älsta topografi Den topografiska bilden av Hälsingborg från 1000-talet bör återspegla dua­ lismen i dess väsen: borg och handelsplats. Om existensen av en borg vittnar redan själva namnet Hälsingborg; om en handelsplats talar dels den förhistoriska utveckling, som vi här och var kunnat skönja i det föregående, dels ock den indel­ ning i tomter och deras beskattning, som vi förut lärt känna i ett annat samman­ hang. Topografiskt blir då problemet detta: Hur var borgen beskaffad, vilket område som sådan upptog den, och hur förhöll sig handelsplatsen till borgen?

Såsom förut anmärkts, var vikingatidens danska försvar ett krigsväsen till sjöss, och borgar eller kustbefästningar till lands voro därför ursprungligen obe­ hövliga. Vikingaskeppen foro ut på havet till fjärran land, och man fruktade icke hemma vedergällning för deras härjningar. Men på 1100-talet började angrepp, särskilt från venderna vid södra Östersjökusten, mot de danska stränderna, bland vilka Hälsingborgs strand var geografiskt en av de mera utsatta och hotade. Bland 22—24465.

209

Häldingborgd medeltid intill 1250 de danska kustborgarne i senare hälften av 12. årh. var Hälsingborg enligt nam­ nets betydelse och sin tidiga existens som befästad handelsplats den kanske älsta kustborgen och borgstaden. Med borgstad förstå vi i överensstämmelse med de älsta historiska förhållandena i det danska riket en av vall eller mur kringgärdad bebyggelse i tomter, inom vilken eller i direkt förbindelse med vilken en borg, ett kastell existerade. Borgstadstypen påkallar en närmare uppmärksamhet.1 Frågan kan icke med större säkerhet lösas utan att ett intimt samarbete mel­ lan arkeologi och historia först äger rum. Beträffande Hälsingborg återstår det ännu mycket att utforska, innan ett säkert arkeologiskt resultat föreligger om den älsta topografien. De grävningar, som på senare tid företagits, ha ännu icke kun­ nat drivas mer än tillfälligt. Men de ha lämnat ett utomordentligt viktigt histo­ riskt resultat i utgrävningen av två kyrkor från den äldre medeltiden. Det är kyrkorna S. Clemens och S. Peter, av vilka den förra anses ha legat på S. Clemensgatan med halva byggnaden inne på tomten, kv. Långvinkeln västra nr 15 (fig.

175—177), den senare öster om Vattentornet i hörnet av Magnus Erikssons gata och Bergaliden (fig. 180—182). För deras byggnadshistoria hänvisas till nästa del av detta arbete.

Vid försöket att lokalisera dessa kyrkor har man icke haft någon medeltids­ källa att anlita, ty de ytterst få bevarade uppgifterna om Hälsingborgs kyrkor sakna i regel topografiskt intresse. I detta fall, liksom i några andra topogra­ fiska spörsmål, blir därför Mogens Madsens i det föregående omtalade beskrivning av Hälsingborg den första källan.2 Han berättar sålunda: »Mitt emot borgen i söder låg fordom det ryktbara, de s. k. dominikanerna tillhörande klostersamfun­ det, sedermera efter religionsförändringen i Danmark helt och hållet förstört, jämte trenne andra sockenkyrkor, nämligen de närliggande Petri-, Clemens'- och Olaikyrkorna samt även det nyligen uppförda Kors-kapellet, som låg nära intill staden i söder. Nu ett förstört Troja!» Av dessa kyrkor är läget för S. Olofs ännu icke med säkerhet känt, och dominikanerklostret på n. v. högre allmänna läroverkets tomt tillhör först senare hälften av 1200-talet och skall därför be­ handlas först i nästa del av detta verk.

Här intresserar närmast de utgrävda

S. Petri- och S. Clemenskyrkornas uppkomsttid, som möjligen tillhör 1000-talet 1 Walther Gerlach, Die Entstehungszeit der Stadtbefestigungen in Deutschland, S. 61 (Leipziger Histo­ rische Abhandlungen, Heft. XXXIV. 1913), har en annan definition på begreppet borgstad (Burgstadt), varmed han endast förstår en stadsbildning i anslutning till en skyddsbjudande borg, dynastisk borg med besättning (fästning), befästat kloster o. s.v. Gerlachs definition är topografisk, den av mig hävdade i första rummet fortifikatorisk, såsom bestämd av det tekniskt bästa försvaret på platsen. — 2 Kyrkornas läge skall närmare bevisas i nästa del.

210

Fig. iyy.

Grunden till S. Clement kyrka å tomten, kv. Fang vinkeln v'dttra, n:r ly.

JHurhörnet mellan lång budet ocb koret pa dödra cudan.

Fig. ij6. S. Clement ky rkant norra långhutmur.

Parti av grunden i S. Clemenogatan.

Uhikt från Kärnan mot norr.

TUI vänoler Bomgränden, mellan de n ärm ao te had raderna i Jörgrunden går i bildeno längdriktning Långvinketogatan. Bakom denna S. Clemenogatan; vid X platoen Jör S. Clemeno kyrka.

Fig. 777.

Hä Lo ingborgo älota topografi eller början av 1100-talet. Båda kyrkorna voro av romansk typ ock säkerligen uppförda, åtminstone i huvudsak, av natursten. De jämförelsevis obetydliga mur­ rester, som anträffats, vanskliggöra en exakt datering av byggnaderna. Vid blott­ läggningen 1910 av S. Petri kyrkas grundmurar påträffades dock spår av en äldre kyrka, som torde ha lika gamla eller kanske ännu äldre anor än S. Clemens. Det torde därför kunna antagas, att S. Peter går tillbaka till en relativt tidig del av den romanska byggnadsperioden och haft föregångare, kanske av trä.1 Om Sankt Clemenskyrkans höga ålder vittnar redan dess namn, låt vara att Aarhus’ berömda S. Clemenskyrka uppkom först på 1200-talet.2 Vid denna tid hade dock kulten av S. Clemens i regeln fått vika för kulten av S. Nikolaus. Tra­ ditionen förmäler om S. Clemens, att han kastats i havet med ett ankare om hal­ sen, men flöt likväl fram till Jyllands västkust, vilket äventyr enligt helgondyrkans logik förskaffade honom äran av att vara sjömäns försvarare. Som sådan åtnjöt han också under tidigare medeltid ett så stort anseende i Danmark, havets land, att många kyrkor invigdes åt honom.3 Hälsingborg har tidigt bidragit med sin tribut och därmed betonat sjöfartens och handelns betydelse även för Hälsingborg.

S. Clemens var icke blott sjömännens, utan också köpmännens helgon — köpman­ nen var ju tillika sjöman — och han hade sina kyrkor även i norska städer och i Visby. Bekant är kyrkan S. Clemens Daves i London, som var de danska köp­ männens kyrka redan år 1040. Kring S. Clemenskyrkorna förefanns ett köpmanscentrum.4 Vi skola i det följande finna, att upptäckten på senare tid av grunden till Köpenhamns kanske älsta kyrka, också en S. Clemenskyrka, varit av viss betydelse för det arkeologiska bestämmandet av »stadens» ålder. S. Clemenskyrkan i Visby är visserligen i sitt nuvarande skick från 1200-talet, men vid gräv­ ningar inom ruinen har man påträffat grundmurar till icke mindre än tre äldre kyrkor, den älsta härstammande från 1000-talet, kanske från 900-talet.5 Kyrkan är utan tvivel ett bevis på ett tidigt organiserat köpmanscentrum i det älsta Visby.

De båda kyrkornas i Hälsingborg läge är intill den nuvarande Slottshagens område, i vars västra del Kärnan ännu reser sig nära den branta platåranden.

1 Enligt benäget meddelande av intendenten T. Mårtensson. — 2 Hugo Mattbiesen, S. Clemensstaden i Aarbus (Architekten 22. 1920), s. 1 5^ ff. — 3 Ellen Jorgensen, Helgendyrkelse i Danmark (1909), s. 113. — 4 Alexander Bugge, Die nordeuropäischen Verkehrswege im frühen Mittelalter (Vierteljahrschrift für Sozial und Wirtschaftsgesch. 1906, s. 261 ff.) — S. Clemens i Oslo antages vara från förra hälften av 1100-talet.

Edv. Bull, Kristiania hist. I, s. 48 (1922). — 5 Emil Ekhoff, S:t Clemens kyrka i Visby (1912), s. 180.

Johnny Roosval, Till frågan om Gottlandskyrkornas kronologi, s. 17 (Kyrkohist. Ärsskr. 1913) anser n. v.

S. Clemens vara från omkr. 1250 och de tre äldre kyrkorna från omkr. 1200, 1130 och 1060, men 900-talet vore oantagligt. — Jfr H. U. Ramsing, Bidrag til det gamle Kgbenhavns Topografi (Hist. Meddelelser om Kpbenhavn I, s. 419 ff. 1907—08).

211

Häldingborgd medeltid intill 1250 Dessa tidigaste spår till bebyggelse uppe på platån måste ha omfattat mer än dessa byggnader; det måste varit sockenindelning och befolkning, som fyllde kyr­ korna. Endast S. Peter torde redan då varit sockenkyrka jämte S. Olof enligt Mogens Madsen. Och i fråga om den senare kyrkan kan nämnas, att exempelvis S. Olof i Visby från 1200-talet var även den sockenkyrka. S. Clemens åter har som köpmanskyrka antagligen icke haft någon socken utan först senare i tiden blivit församlingskyrka enligt Mogens Madsens uppgift. Om folkmängdens storlek få vi kanske någon föreställning genom kyrkorna. S. Peter ägde ett rektangulärt långhus av c:a 18 m:s längd och 11 m:s bredd, jämte ett nästan kvadratiskt kor c:a 8 m:s sida1 (fig. 179). Kyrkan bör ha kunnat rymma bortåt 200 personer, vilket förhållande, med hänsyn även därtill, att det fanns samtidigt den mindre S. Clemenskyrkan för köpmän från främmande orter, visar, att befolkningen, som lydde under S. Petri kyrka, varit för sin tid avsevärt stor. S. Clemenskyrkan rymde kanske hälften mot S. Peter och var dessutom av samma huvudform med ett långhus, som mätte i längd endast c:a 13 m., i bredd c:a 9 m. Denna befolk­ ning var bosatt såväl i kyrkornas omedelbara grannskap som längre bort i trak­ ten. Det var byar, som bildade S. Petri och möjligen en S. Olofs socken, men det fanns även en bebyggelse i tomter i själva Hälsingborg. Knut den heliges brev 1085 förutsätter detta på ett sådant vis, att en så stor befolkningstäthet intill eller vid borgen då existerade, att de längre ut på »landet» belägna byarnas befolk­ ning måste ha sökt sig in till Hälsingborg för affärer, gudstjänst och kyrkofester.

Kyrkorna stodo, så att säga, icke mitt i byn, utan i utkanten mot väster, där en koncentration av bosättning, handel och försvar förelåg.

Och att köpmanskyr-

kan, S. Clemens, icke anlades nere vid stranden, utan på höjden, är ett faktum, som synes visa, att det var häruppe, som handel bedrevs med folket. Vi skola i det följande framhålla de skäl, som tala för, att det var just på Slottshagens område, som fordom en murbekransad stad var belägen. Sådan är den allsidiga bilden av det älsta Hälsingborg som medelpunkt eller centrum för den närmare omgivningen.

De spår, som sålunda ännu äro bevarade från den äldre medeltidens Hälsing­ borg, komma från det kyrkliga livet. Även ur topografisk synpunkt äger detta blad ur den skånska kyrkans älsta historia ytterligare intresse utöver vad vi redan framhållit. Om S. Clemenskyrkan ger oss upplysning om ett köpmansväsen i Häl­ singborg, lämnar å andra sidan S. Petri kyrka vittnesbörd om sockenbildningens sannolika uppkomst. Kungen hade nämligen patronatsrätt till denna kyrka. År 1 En medeltida kyrka ock kyrkogård i Hälsingborg. Grävningsberättelse av A. Lindblom ock Sigfrid Ewald, s. 2 (19x0).

212

999999999999

Fig. 178. Nivåkarta över HäULngborg med områdenafor viktigare medeltiddbygg­ nader markerade.

■A — S:a AIarLa, B — borgområdet med Kärnan, C~fyndområdet vid S. Clemenö, D—fyndområdet vid S. Beter, E —fy ndo mrådet vid H. A. Läroverket, troligen från dominikanerkloötret.

HäUtng borgd med ettid intill 1250 1256 kom det länge latenta motsatsförhållandet mellan staten och kyrkan till ett häftigt utbrott i striden mellan kung Kristoffer I och ärkebiskopen av Lund Jakob Erlandsson. Bland kungens klagopunkter var denna: »Än vidare angående hög­ hetsrätten över den helige Peters kyrka i Hälsingborg, som han (d. v. s. ärke-

i—4

1—4

1—-4

t-—<1

I——1

Fig. lyg. Plan av grunderna till S. Cleme tu (A) och S. Peter (B) i Halving borg. biskopen) påstår hörer honom till». Härpå svarade ärkebiskopen, att i fråga om de. kyrkor, där kungen hade höghetsrätt, hade han aldrig gjort honom emot, men de av kungens företrädare inrättade kyrkliga ämbetena i Lunds domkyrka kunde givetvis stå endast under kyrklig uppsikt/ S. Petri socken utgjorde alltså en patronell församling.

Konflikten mellan

T SRD. V, s. 595 — de jure patxonatus ecclesiae sancti Petri in Helsingborg. I översättning bos }0rgen Olrik, Valdemar Sejrs S0nrier og den store ^Erkebispestrid, s. l/fi £.

180. Parti av Slottd hagen.

i9i%9RHHBnNM^i.id^i3

iiS3^ ^.V ii^fm

Till vändlet Sloltovängeokolan, till böger Barnojukbuoet. Pä böjden bakom Vatiehtornet äterfunnoö grunderna till S. Peterekyrkan.

Fig-

Hill

v;

■ >T , ; ;./

'$$£:$$<w

mmfåi

Fig. 181. S. Petero kyrkan. Ett 0 ty eke av norra långhuomuren.

Fig. 182. S. Petero kyrkan. Sando tenoplatta med romanok rundbågofrio, i norra långhuomuren.

HäLoingborgo äldta topografi kungen och ärkebiskopen 1256 uttrycker ingenting annat än statlig reaktion mot kyrkans överhandtagande inflytelser, som yttrade sig bl. a. däri, att patronatsrätten kom att betyda mindre än biskopens rätt att pröva den av patronus föreslagne prästen och hans kyrkliga invigning i ämbetet.

Ursprunget till kungens patronatsrätt till S. Petri kyrka var tydligen den­ samma som i fråga om Lunds kapitelämbeten: dessa senare hade, säger ärkebisko­ pen, inrättats av kungen. Redan Knut den heliges gåvobrev år 1085 gäller just en kunglig anvisning till Laurentiikyrkan i Lund på icke mindre än 521/2 bol jord jämte jord i Lund och tomtskatten av Lomma, Hälsingborg och Lund. Kapitel­ organisationens ekonomiska utveckling på grundvalen av en växande godsför­ mögenhet är ett fast och genomgående drag i den älsta Lundakyrkans historia.

S. Petrikyrkans inkomster för dess präst och gudstjänst ha säkerligen anvisats av kungen, varjämte kyrkan torde ha legat på kungsgårdens område (n. v. Slottshagen). Patronatsrätten kan därför varit mer eller mindre av grundherrlig natur.

Vi ha liknande exempel i Lunds S. Maria kapell från 1000-talet.1

Kyrkorna i

Skåne underhöllos av tionde, och ljus anskaffades.2 Vid 900-talets mitt har kristendomen kommit till Skåne, och år 1060 hade den kyrkliga organisationen hunnit så långt, att Skåne skildes från Roskilde stift och fördelades på två stift, det ena med säte i Lund, det andra i Dalby. Och i huvud­ sak måste Adams av Bremen uppgift anses vara riktig, att det fanns (omkr. år 1070) icke mindre än 300 kyrkor i Skåne, vilket med endast omkr. 200 understiger antalet kyrkor i senare tid.3 Ingenting hindrar sålunda, att den år 1256 i skrift belagda S. Petrikyrkan själv eller genom föregångare stammar från mitten av 1000-talet, så mycket hällre, som Hälsingborg 1085 var skattlagd tomtbebyggelse.

I detta sammanhang lämpar det sig att rörande de båda älsta Hälsingborgskyrkorna först göra en jämförelse med det visserligen yngre Köpenhamns upp­ komst, för vars klarläggande arkeologi och historia samverkat till ett positivt re­ sultat, som i samma fyllighet icke ännu kan uppvisas för någon annan nuvarande dansk stad av den äldre klassen.

Bebyggelsen på Köpenhamns mark går tillbaka till stenålderns tid. Byn Hamn förekommer tidigast i en isländsk saga år 1043, utan att dess bestämda läge på Själland uppges. Hamn var från början en jordbrukande by. Grävnin­ gar ha bekräftat, att en bebyggelse fanns före år 1167, då Absalon byggde sin 1 Lauritz Weibull, Den skånska kyrkans älsta bistoria, s. 162 (Hist. Tidskr. för Skåneland, V. 1914).

G. Thulin, Patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och Bohuslän, s. 1 f. — 2 SD. n. 3^5, Påve Innocentius IV:s bulla 26Ju 12^7. — 3 L. Weibull, anf. st., s. 115, 127.

215

Hälsingborgs medeltid intill 12jo stora borg på »Sundholmen». Den ursprungliga bondbyn existerade mycketlångt före Absalons dagar, och böndernas gårdar ha klängt sig tätt ihop i den västra delen av staden, kvarteren vid Väster- och Frederiksbergsgatorna, ty tvärs över den sistnämnda gatan, nära Västerport, låg S. Clemenskyrkan, vilken för några år sedan upptäcktes.

Denna kyrka var kanske ännu äldre än Vor Frue Kirke,

som var byns sockenkyrka och låg på toppen av en backe, som trots betydliga påfyllningar fortfarande från Vor Frue Kirke sluttar sakta ned mot kanalerna och hamnen.

Denna enda sockenkyrka begagnades av flera omkringliggande

byar, för vilka byn Hamn med kyrka sålunda bildat ett centrum. Denna bebyg­ gelse är det »förabsaloniska» Köpenhamn uppe vid Vestergade.

Ett helt annat utseende hade byn från sjösidan nere vid stranden. Vattnet gick då för tiden mycket högre upp i land än nu. Flera småholmar spärrade för stranden i trakten omkring den senare Nikolaikyrkan. På denna plats har man funnit urgammalt virke och stenuppsättningar, i vilka järnringar till skeppens för­ töjning ännu funnos på sin plats. Det var här, som den älsta hamnen låg, vilken givit byn dess namn. Och i denna trakt fanns en gammal befästad gård, antagli• •

gen en kungsgård vid namn Ostergård (1298), vilken till sitt ursprung hör till den förabsaloniska tiden.

Gården omgavs av gravar, men torde åtminstone icke på

Absalons tid längre ha varit i stånd att beskydda hamnen, som först år 1167 med Absalons borg blev befästad. Kungsgården var för övrigt säkerligen bostad för kungens fogde för tillsyn över marknader och befolkningen i allmänhet. Genom utgrävningar 1906 och 1918 har man funnit, att Absalon omgivit sin på nuvarande Slottsholmen och Kristiansborgs slottstomt uppförda borg med en oregelbundet rundad ringmur.

Historien om Köpenhamns upprinnelse kan koncentreras till sitt innehåll i föl­ jande ord av Villads Christensen: »Saaledes har altsaa de to Forudsaetninger for Byens Opkomst vaeret tilstede allerede fpr Absalons Tid: Landsbyen med sin faste Befolkning, sin Sognekirke og sin Bymark, der gav Plads till fremtidig Udvidelse, o g den gode Havn med det blomstrende Markedsliv paa Köngens Forstrand. Der har vaeret Strid om, hvilken af disse to Bestanddele, der er det aeldste og oprindelige Kobenhavn. Derom kan dog naeppe siges andet, end at baade Landsbyen og Markedspladsen utvivlsomt gaar langt tilbage i Tiden, at den forste, faste Bebyggelse fandt Sted oppe i Landsbyen, men at det i Tidens Lob blev Havnen og Havnebyen, der kom til at bestemme Udviklingen og skabe Fremtiden. Alle­ rede hos Sakso traeffes det nye Navn, som det voksende Handelsliv paatrykte det gamle Havn: »Kobmandshavn», portus mercatorum. Ved Kpbmaend forstodes

216

Hälsingborgs älsta topografi i hine gamle Tider ikke bosiddende Handlende, men alene de fremmede, der for Handelens Skyld bespgte Pladsen som farende Gaester.

Til disse to Elementer fojede da Absalon det nye tredie: han gjorde Kpbenbavn til en Hovedfaestning for Riget och skabte forst derved Muligheden for den fulde Udnyttelse av Stedets naturlige Fordele; han gjorde By en til en Bispestad, hvorfra den senere gik over til at blive Kongesaede».1 Det råder en påtaglig parallellism mellan Köpenhamn och Hälsingborg såsom bebyggelser under det 11. och 12. årh. Båda voro kustbebyggelser vid samma Öresund, och delvis enahanda krafter måste ha varit verksamma vid deras upp­ komst och utveckling. Båda städerna hade sina kyrkor uppe på höjden, icke nere vid stranden.

Liksom kyrkorna i Köpenhamn lågo i en landsby, i ett centrum

för närmaste kringliggande trakt, synes motsvarande förhållande ha rått i Häl­ singborg.

På båda orterna samlade sig befolkningen kring sina kyrkor i en be­

byggelse, som låg liksom för sig själv ett stycke ifrån stranden. Det var som en byggnad, vilken hade sin huvudfasad med öppna fönster mot landsidan. Nere vid stranden rådde handelns och sjöfartens alla tillfälligheter, som icke ursprung­ ligen torde varit nog fasta för en genomförd bebyggelse. Det återstår med sådana förutsättningar att undersöka, om Hälsingborg också var en befästad bebyggelse på liknande sätt som Köpenhamn, och till vilken befästningstyp borgen hörde.

Vad betyder det i namnet Hälsingborg ingående -borg? Adam av Bremen och brevet av 1085 ha endast den förtyskade formen respektive Halsinburg och Helsingaburg. Namnet på -bürg hör till det latinska »burgum (burgus)» och hade under den äldre medeltiden en vacklande betydelse, enär den avsåg än själva borgen (kastellet) allenast, än borg + förstad (suburbium), än hela den befästade staden, än färglöst hela orten.2 När det sålunda i 1085 års brev talas om tomter i Helsingaburg, så kan namnet t. o. m. beteckna hela orten. Det kan vara fråga om tomter såväl inom en borgstad på höjden som inom en (öppen) »lågstad» nere vid stranden, en hamnbebyggelse, såsom i Köpenhamn. Men säkert är under alla omständigheter, att Hälsingborg betyder en befästad ort.

Vi ha förut anmärkt, att Saxo i olikhet med Adam av Bremen aldrig använ­ der namnet Hälsingborg, utan översätter det på latin med urbs eller oppidum.

1 Villads Christensen, Kpbenhavns Oprindelse, Udvikling og Vaekst, s. 82 (Danmark, Land og Folk udg. ved Daniel Bruun 1919 II). Jfr samme förf., K0benhavns Vaekst og Udvidelse, s. 1 IF. (Hist. Meddelelser om Kjgfbenhavn I, 1907—1908). — 2 Jfr Gerlach, anf. st., s. 27 f. — I det angelsachsiska England på 900-talet hette stad burh, ett ord, som betyder en befästad ort eller rent av blott ett befästat bus (slott); jfr Hegel, Städte und Gilden I, 9. 36.

23 — 24465.

217

Häldingborgd medeltid intill 1250 Han förfar på samma sätt med några andra orter med namn på -borg.1 Detta betyder omedelbart, att »Hälsingborg» var för Saxo en befästad stad. En granskning av Saxo's terminologi visar också, att såväl »urbs» som »oppidum» betyda en befästad bebyggelse eller »stad», ocb att -borg icke bos Saxo synes be­ tyda borg i nutida bemärkelse av en militär borganläggning, fästning, utan bar nämnda bebyggelsedefinition.

Språkbruket är härvid alldeles detsamma bos

Adam, ty ban använder både »urbs» ocb »oppidum», ehuru visserligen icke för Hälsingborg, vilket namn ban behåller förtyskat.2 Själva fästningen kallar Saxo »arx», »cas tell um» eller »castrum», ocb ban visar sig överallt klart medveten om sina uttryck, när det gäller att skilja mel­ lan borgen, avsedd endast för militären, ocb borgen som det befästade stadssam­ hället, där de civila bodde inom vall ocb grav. Såsom vi skola se, kunde en be­ fästad bebyggelse eller »urbs» vara sådan, att borgen antingen låg inom staden, eller utanför densamma. Söker man närmare pressa fram innebörden av »urbs» ocb »oppidum», förefaller det, som om Saxo med »urbs» tager mera hänsyn till en starkare koncentration av försvaret där än i »oppidum». Slesvig kallas aldrig »urbs», utan »oppidum» — borgen låg utanför den av mur omgivna staden. Om Kalundborg heter det, att Esbern Snare, som med möda grundlagt Kalundborg, (urbem Kalundam), befriade genom en ny befästning hamnen från sjörövare. På ett annat ställe säger Saxo, att Esbern byggt staden, som nu kallas »oppidum».3 Det var en murbekransad bögby på backen i en bondby av gammalt ursprung, det gamla Haervig — en frisk ympning på ett gammalt träd. Om Viborg berät­ tar Saxo, att kung Sven Eriksson i striden mot kung Knut Magnusson omkr. år 1151 icke litade på sin egen styrka, utan inneslöt sig i staden, som han nyligen befästat. Men Knut å sin sida vågade ej angripa staden (»urbem»), utan slog läger långt ifrån stadsmurarne.4 Vidare anför Saxo, att invånarna i Usedom brände sin förstad vid fiendens angrepp och hade det sedan tryggt inom sin »urbs», ty ju färre hus de hade utanför, desto tryggare sutto de inom stadsmuren.5 Även Nyborg ocb Vordingborg voro såväl »urbs» som »oppidum». Kalmar i Sverige var »oppidum»6, ocb den var bevisligen omgiven av vallar. Vida ryktbar var Pommerns, av Ab1 Kalundborg (urbs Kalunda), Sarpsborg, Norge (Sarpa urbs); däremot skrives Merseburg som Merseburgum, Ratzeburg som Razaburgum ocb Aalborg som Alaburgum.

Se Saxo (ed. Muller), registret. —

2 Gerlacb, a. st. s. 9, åberopar språkbruket för den sacbiska kejsartiden såväl bos den tidens författare, bland dem Adam av Bremen, som i urkunder.

Hos Adam äro civitas, urbs. oppidum = befästad stad,

castellum = borg, ocb vicus = öppen by. — 3 Saxo (ed. Müller), s. 813, Olrik, Sakses Danesaga 1157— 1185, s. 112. — 4 Saxo, s. 685, »Vibergam recentibus a se munimentis excultam» ; — »procul moenibus» —); Olrik, a. st. 1076—1157. s. 194* — 5 Saxo, s. 981 (förstad = »suburbanos penates»), Olrik; a. st. s. 1157— 1 185, s. 308. — 6 Saxo, s. 386; även Bergen i Norge var »oppidum», ibid., s. 790.

2i8

Hälsingborgs älsta topografi salon år 1177 erövrade gamla stad (oppidum) Stettin, för vallens väldiga höjd, och ett talesätt hade uppkommit: »Du glömmer, att du icke sitter bakom Stettins vall». Det var en staden omgivande jordvall med pålvirke (valium).1 Om Köpen­ hamn begagnar slutligen Saxo uttrycket »urbs Absalonica», Absalons stad, och den arkeologiska forskningen har numera påvisat, att härmed icke menas endast själva borgen, slottet, utan hela staden, sedan vid grävningar Köpenhamns första fästningslinje upptäckts. För slottet användes ordet »castellum», som uppförts till skydd för hamnen. »Urbs» och »oppidum» betyda hos Saxo samma sak, nämligen en av vall eller mur omgiven stad, d. v. s. en befästad stad. Kinch har i en ingående under­ sökning av Saxo's terminologi kommit till enahanda resultat, som ovan framställts, och han erinrar om, att Saxo kallar Söborg (nära Esrom) på Själland såväl »urbs» som »municipium», varav framgår, att Spborg var både befästad stad och han­ delsstad. Till försvarets män räknas besättning (»custodes»), till municipiet åter stadsbor eller borgare (oppidani).2 Av detta och andra exempel torde på sin höjd den slutsatsen möjligen kunna dragas, att Saxo med oppidum har särskilt avse­ ende vid staden som handelsort, med urbs åter mera som militär ort. Både Adam och Saxo följde för övrigt det gängse språkbruket i Tyskland, vilket senast av Rietschel och Gerlach underkastats en ingående analys beträffande tyska städer.

De resultat, vartill dessa forskare i raden av flera andra kommit, äro dock ofta svävande, när det gäller att bakom uttrycken »civitas» eller »urbs» finna en sär­ skild befästningsform. Gemensamt är blott, att urbs under 900—1100-talet alltid avser en befästad ort, men castrum, castellum däremot den rent militära ändamål tjänande, av ingen borgerlig myndighet ledda befästningen.3 Gent emot Rietschels antagande, att urbs under 10.—12. århundradena betydde en liten borg utan plats för borgerlig bosättning därinom, framhåller Gerlach, att borgarna vis­ serligen kunde omfatta små områden för kungens eller annan hög herres och be­ sättningens räkning, men det fanns dock många borgar, världsliga eller biskopliga, som voro tillräckligt stora för att inom sig hysa en borgerlig befolkning. I flera tyska städer fanns det inom borgens område plats för borgerlig kolonisation så­ som t. ex. i Pettau, Magdeburg, Osnabrück, Merseburg, Passau, Paderborn, Bre­ men och möjligen Hamburg. Alla dessa borgar utmärkte sig genom att deras om­ råden med borgerlig bosättning voro omgivna av murar eller vallar.4 Under en 1 Saxo, s. 866 £. Olrik, a. st. 1157—1185, s. 173 £. — 2 J. Kinck, Bidrag til en Textkritik af de 7 sidste B#ger af Saxes Danmarkshistorie, s. 326 ff. (Aarb0ger for Nordisk OldLyndigked o g Historie 1874). — 3 Siegfried Rietsckel, Das Burggrafenamt und die koke Gericktsbarkeit, s. 322 ff. (1905) ock Markt und Stadt, s. 150. Gerlack, a. st., s. 1 1. — 4 Gerlack, a. st., s. 16.

219

HäULngborgj medeltid intill 1250 senare period, 12.—13. århundradet, skedde ingen förändring i denna utveckling, som tvärtom framträdde på 1200-talet som avslutad överallt, så att befästning i form av ommurade städer konstituerade det medeltida stadsbegreppet.1 Undersökningen av Saxo's terminologi i nu berörda hänseende lämnar oss vissa bestämda och fasta hållpunkter i fråga om Hälsingborgs egenskap av borg­ stad. Det står sålunda fast, att Hälsingborg på Saxo's tid var en färdig borg­ stad i form av ett befästat stadssamhälle. Hälsingborg var som bebyggelse dels en stad — den historiska betydelsen av detta begrepp skall längre fram be­ handlas — dels en fästning i form av befästad stad. Det antagandet, att stadssam­ hället var öppet, och att det endast fanns ett kastell eller ett litet militärt område, är fullständigt uteslutet. Då det för övrigt — vartill vi återkomma — fanns ett sådant fäste eller slott för Hälsingborg som kungsgård, har det icke uteslutit till­ varon av en befästad stad, utan kan i ty fall ha legat inom staden eller i dess ut­ kant.

Detta är emellertid en fristående, topografisk fråga, det nuvarande Kär­

nans egen förhistoria, som vi nu för första gången skönja. ★

Huru långt kan tillkomsten av denna befästning föras tillbaka i tiden? Att det måste ligga en längre förberedelsetid bakom, innan Hälsingborg vid 1100-talets slut var en färdig borgstad, är självfallet redan i och för sig. En sådan stad uppkommer icke i dag för att bli färdig i morgon. Det är förut antytt, att Adams av Bremen terminologi är densamma som Saxo's ifråga om »urbs» och »oppidum», vilket vill säga, att de båda författarna hade samma begrepp om en befästad »stad», som alltså existerade som typ redan på Adams tid mer än ett sekel tidi­ gare. Schnittger har uppställt två typer som de sannolikaste: a) karolingisk borg eller b) stadssamhälle inom vallar. Denna fråga är i högre grad historisk än ar­ keologisk.

Den leder vår undersökning in på kapitlet om vikingatidens befäst-

ningsteknik i Danmark. Enligt Saxo och det gängse språkbruket, även före ho­ nom, är dock det första alternativet giltigt endast under förutsättning av, att Hälsingborg var borg + stadssamhälle, det senare befästat.

De älsta kända befästningarna i Danmark från vikingatiden voro Danevirke och Hedeby från 800-talet. De primitiva folkborgar från folkvandringstiden av den forngermanska typ, som i så rikt mått förekom i Tyskland, Norge och Sverige, saknas i Danmark. Men ett slags lokalt folkvärn i form av spärrande jordvallar 1 Gerlack, a. st., s. 76.

220

Häblngborgo älota topografi fanns dock i Danmark. En av dem »Traelleborg», väster om Slagelse, kunde ännu under vendernas anfall på 1100-talet bereda folket något skydd. Saxo berättar, att folket på ön Falstern bade en jordvirkesvall på en plats, där en by fått nam• •

net »Virket».1 Aven under vikingatiden var antalet borgar mycket obetydligt; utöver de nämnda återstår i Skåne endast Hälsingborg. Huruvida Hälsingborg ursprungligen var en folkborg ocb i ty fall är äldre än vikingatiden, är omöjligt att avgöra, enär arkeologien icke fått någon klarbet i denna fråga. Folkborgar synas icke ba existerat i Skåne, så långt forskningen nu vet. För en folkborg er­ bjöd för visso överhuvudtaget platån vid Hälsingborg alla gynnsamma förutsätt­ ningar.

Folkborgen brukade anläggas på en böjd, av naturen tillgänglig bälst

blott från en sida, ocb denna svaga punkt befästades med jord- ocb stenvall. Folk­ borgen var, t. ex. i Sverige, en mycket stark befästning. Den saknade visserbgen oftast ett kastell, men detta var ej bebövligt med den tidens primitiva försvarskonst. Det egentbga var, att vallarna omkring stundom betydliga områden upp­ fördes av väldiga, otillbuggna stenar, bopfogade utan murbruk, ett oerbört arbete, då de massiva vallarna voro mycket böga. Detta var den härskande typen för en folkborg, varmed förstods bela området, omgivet av en vall.3 Folk- eller fornborgen var anlagd av befolkningen inom ett visst område och bade till uppgift att tjäna som en »flyktborg», dit folket flydde vid botande överfall.

Germanerna älskade nämbgen icke att bo inom murar, utan i öppna,

spridda bondbyar, men de lärde av erfarenheten, att de icke bär kunde försvara sig mot övermakten, ocb de höllo därför en flyktborg i reserv.3 Dessa försvars­ anstalter voro lokala inrättningar och existerade före Sveriges ocb Norges sam­ ling till riksenheter så sent som på 900-talet. De oroliga pohtiska förhållandena även i Danmark före vikingatiden ba kanske föranlett uppförandet av en skyddsborg vid Sundets mest trånga farled.

I det frankiska försvarsväsendet under Karl den Store spelade de folkborr gar, som sacbsarna uppfört, en betydande roll under deras försvar mot kejsaren (sedan år 771).

Han erövrade de större ocb viktigare folkborgarna ocb anlade

vid dem frankiska kungsgårdar ocb byar, vilka systematiskt utgjorde vid gränsen ocb vid land ocb vattenvägar motborgar med uppgift att behärska trakten till kejsarens förmån. Dessutom anlade Karl kasteller ocb andra borgbyggen att an­ vändas endast i fall av krig.

1 Saxo, s.

739;

Olrik, Sakses Danesaga (1157—1185), s. 7. — 2 Jfr Oscar Montelius, Vår forntid,

s. 37^ (3:© uppl. 1919). — 3 Om flyktborgsprincipen i det tyska forngermanska samkället se Gerlack, a. st., s. 30 ff.

221

Häld ing borg d medeltid intill 12jo De sachsiska och frankiska borgarna kunde icke vara en hemlighet för dans­ karna, som under sin konung Godfred (804) satte sig till motstånd mot kejsar Karl, vilkens hårda förtryck av sachsarna injagade skräck hos danskarna. Kung Godfred började bygga den älsta delen av Danevirke längs norra sidan av Ejdern mellan Östersjön och Nordsjön. Kejsaren svarade med en stor borg vid Itzehoe. Och 100 år senare, vid 900-talets mitt, gjordes den väldiga gränsvallen Danevirke färdig för att isolera Jylland från Tyskland. I detta byggnadsföretag deltogo alla landsändar, även Skåne. Vallen byggdes, efter engelska förebilder, på inemot 2 mils längd och bestod, till en höjd av 20—30 fot, av jord och grästorv, trästammar och timmer.

Strax intill låg Hedeby, Danmarks Birka, icke minst i befästningshänseende.

Båda äro anläggningar från 800-talets mitt och lågo inom halvkretsvallar, bestå­ ende av mycket starka jordvallar med lösa stenar. Den plats, som omslöts av halvkretsvallen, var för stor till en borg, men passande för en stad vid forntidens slut. Arkeologiska grävningar 1900—1901 vid Slesvig ha helt säkert tillfullo be­ visat ett sådant förhållande. Platsen utgjorde mera än 40 tunnland. I Hedeby har halvkretsvallen av omkr. 1,300 meters längd ännu delvis bibehållit sin fulla höjd 6—6,5 m. (fig. 157). Det är i princip ingenting annat än fortsättning eller ut­ bildning av folkborgstypen i ett större eller mindre område, omgivet av vallar, icke sällan indelat för människors bosättning. Hedeby och Birka representerade en så att säga stabiliserad bosättning å tomter inom en omgivande vall, utom vid stranden, där bebyggelsen kunde stängas av pallisadverk. Men det är särskilt an­ märkningsvärt, att utanför dessa borgar i vidsträckt betydelse av befästat stadsområde fanns en borg i inskränkt bemärkelse, själva den egentliga fästningen, lagd på en höjd och med sina egna vallar, åtminstone i Hedeby, isolerad från den allmänna borgen. Såväl för Hedebys som Birkas invånare utgjorde höjdborgen den sista tillflykten, när de ej längre skyddades av stadsmuren. I de båda städer­ nas namn ingår icke häller -borg, sannolikt därför, att borgen som ett fäste antin­ gen var en yngre företeelse än byn och staden eller i varje fall helt enkelt skild därifrån.

Båda orternas arkeologi är till fullo utforskad i huvuddragen. Från borgen ovanför Hedeby var utsikten fri över Slien och själva Hedeby. Där levde år 943 den siste kände regenten av den svenska kungaätten i Jylland, kung Sigtrygg.

Men kort härefter »vann kung Harald sig hela Danmark» (Jellingestenen) och därmed också Hedeby.

Nu inträffade, sannolikt under kung Sven Tveskägg

(J* 1014), att Hedeby ännu starkare beskyddades därigenom, att en ny vall upp-

222

Häloingborgo äUta topografi fördes c. 300 m. från den gamla halvkretsvallen, dock rätt svagt byggd, omslu­ tande såväl Hedeby som borgen —ett slags belägringsvall (fig. 156). Därigenom tryggades förbindelserna mellan den befästade bebyggelsen (staden) och den militära borgen, varigenom efter vår definition en verklig »borgstad» uppkom.1 Ännu ett tredje exempel på danskarnas fortifikatoriska skicklighet på 900-talet skulle Tomsborg vara, den väldiga sjöborgen nära Wollin till stöd för danaväldet på tyskt område och skildrad i Jomsvikingasagan. Det har dock framhållits med vissa skäl, att Jomsborg aldrig existerat utanför diktens område, ett påstående, som dock mött gensagor.2 Jomsborg skulle grundats omkring 960 av Harald Blåtand och skulle för visso varit ett fortifikatoriskt konststycke, om det vore möjligt att säkert förena berät­ telsen i Jomsvikingasagan med verkligheten.

Den underbara sjöfästningen var

till hälften byggd ut i sjön och försedd med så stor hamn, att där samtidigt rym­ des ej mindre än 300 långskepp. Ett stort stenvalv välvde sig över inloppet, där ett mäktigt kastell reste sig. Med järndörrar låstes själva portöppningarna inifrån.

Från Jomsborg bevakade man med fri synkrets de seglande på havet. En sådan sjöborg var dock tekniskt sett alltför overklig på den tiden. De historiska för­ hållandena hindra dock ej, att Jomsborg verkligen existerat, och avklädd sina i sagan tilldiktade dimensioner skulle borgen åtminstone icke vara så märklig i ett befästningsskede av så hög rang som från 900-talet i Danmarks historia.3 En liknande »sjöborg» omtalas redan i Anskarslegenden (kap. 30), nämligen Seeburg i Kurland, som möjligen var ett svenskt sjöfäste (Libau?), Orten beteck­ nas som »urbs», d. v. s. stad med befästning, och i så fall var »Sjöborg» efter all sannolikhet en hamnstad liksom Birka och Hedeby. Vi ha sålunda mycket tidiga vittnesbörd om befästade hamnstäder eller handelsplatser, innan historiens ljus faller över Hälsingborg. Var vår stad också en med dem samtida sjöborg? Denna viktiga fråga kan icke historiskt besvaras; den måste, ehuru den mycket väl kan häntyda på en dylik verklighet, lämnas öppen.

I sin överskådliga och orienterande skildring: »Vesterlandenes Indflydelse på nordboerne» under vikingatiden har Alexander Bugge sammanställt uppgif1 Sophus Miiller og C. Neergaard, Danevirke, archaeologiskt underspgt, s. 228 ff., 232, 236, 256, 282 ff.

(Nord. Fortidsm. I [1905]). — 2 Lauritz Weihull, Kritiska undersökningar i Nordens hist. omkr. 1000, s. 191 ff. (1911).

Försvaret för åsikten om Jomshorgs existens presterar Finnur Jönsson, Jomsvikingerne,

s. 263 ff. (Dansk) Hist. Tidskr. 8 R. 3 (19x2). — 3 Den märkliga Jomsvikingasagan finnes utgiven i fem editioner: a) Jomsvikinga Saga i latinsk oversaettelse af Arngrim Jonsson, udg. af A. Gjessing; b) Jomsvikinga Saga efter Arnamagnaeanska handskr. n:r 291, 4:0 utg. av Carl af Petersens; c) Jomsvikinga Saga efter Cod. Arnam. 510. 4:0, utg. av den samme; d) Jomsvikinga Saga i Flateyarbok; och e) Jomsvikinga Saga, utg. av Gustaf Cederschiöld.

Hälsingborgs medeltid intill 1250 ter om nordboarnes befästningskonst i främmande land, dit de sträckte sina vi­ kingatåg.1 »Städerna» i Irland voro ännu på 800-talet icke befästade, men utveck­ lingen gick därbän, att omkr. 1000 Dublin, liksom de flesta medeltida städer, om­ gavs av murar ocb gravar. På 900-talet voro nordboarnes »städer» i Irland be­ fästade på detta sätt. Inne i staden fanns en borg, byns fasta värn.2 I England var förbållandet detsamma. På 800-talet satte danerna sig fast i England, särskilt i den del av landet, som fick namn av Danelagen, enär dansk rätt där gällde. Till stöd för sin makt anlade eller förstärkte danerna orterna Derby, Nottingbamn, Stamford, Leicester ocb Lincoln, de s. k. fe mb or game. Detta försvarssystem gjorde orterna icke blött till fästningar, utan även till verkliga skyddsborgar för befolkningen i trakten.

De voro dessutom stödjepunkter för bandel. Huru be­

fästningarna voro beskaffade, vet man icke närmare, men efter allt att döma voro de starka fästningar, verkliga borgar omgivna av vallar ocb gravar.3 Det var också endast efter ett långvarigt ocb systematiskt ställningskrig, som kung Edmund år 942 lyckades intaga bela fästningsgördeln ocb därmed undanrycka grunden för det danska väldet i England. Det sätt, varpå segern omsider vanns, är det mest typiska exempel i stor skala på den anläggning av borg mot borg, som ut­ märkte den bögt uppdrivna belägringstaktiken bos normannerna såväl i England som i Frankrike. Under kung Edvard bade borg anlagts som motborg mot danernas borgar ända in i Danelagen. Distrikt lades under borgen som skyddsort för den befolkning, som undan för undan underkastade sig kungen gent emot da­ nerna. Borgens betydelse att liksom uppsuga kringboende befolkning under krig ocb fejder är ett verkligt ocb karaktäristiskt grunddrag i det fortifikatoriska för­ svaret under vikingatiden, särskilt utbildat på 900-talet. Tidigare bade Karl den Store i sitt erövringskrig mot sacbsarna (från 771) begagnat sig av samma system.

Såsom förut nämnts, anlade ban vid åtminstone de större ocb kraftigaste sachsiska folkborgar, som ban erövrat, befästade kungsgårdar att tjäna som motborgar på gränsen till folkborgarna. Dit bade befolkningen sin tillflykt, men dessutom an­ lade Karl även kasteller ocb egentliga borgbyggen, som skulle användas endast i bändelse av krig.

Vad de älsta tyska städernas cernering av vall (mur) beträffar, bestodo de s. k. romerska städernas försvarsverk ursprungligen av ett fäste (castrum) med ett mindre, av vall skyddat område, stort nog främst för huvudkyrkan (domen) 1 Alexander Bugge, Vesterlandenes Indflydelse paa nordboernes og sserlig nordmsendenes ydre kultur, levesaet og samfundsforbold i Vikingetiden, s. i—426 (Skrifter udg. av Videnskabs-Selskabet i Cbristiania 1904, II. Hist filos, klasse 1905). — 2 Bugge, a. st., s. 230, 237. — 3 Bugge, a. st., s. 2/{i.

Häloing b o rgo älota topografi och för en mindre befolkning (t. ex. Regensburg, Köln, Strassburg, Mainz, Basel).

Detsamma gäller om frankiska städer. Samtliga utvidgades i det 10. årh. med nya områden, som likaledes försågos med vall (mur) till skydd för den alltjämt växande befolkningen och de nya kyrkor, som tillkommo (t. ex. Passau, Frank­ furt am Main, Hildesheim, Magdeburg).1 Beträffande vallarnas beskaffenhet som byggnadsverk må anföras, att de i England bestodo av sten, trävirke, torv, jord och annat obearbetat naturämne, då man icke ville bygga endast stenmurar, dock alltid utan murbruk. Det heter i den angelsachsiska krönikan för år 921: »Kung Edvard timrade borgen i Gladmouth». Då det viktigaste vid dessa fästningar var den mur, som omgav orten eller borgen, så betydde timrandet av en borg, att man byggde en vall av trä­ virke och jord, alldeles så, som danerna jämte skåningar gjorde vid bygget av Danevirke just efter engelskt mönster.

Samma förhållande spåra vi för Skåne.

När Egil Skallagrimsson på ett av sina första vikingatåg kom till Lund, fick han se »en träborg runt staden», d. v. s. en vall omkring densamma. Till minne härav kvad Egil i en vers följande: »Jag lät blodiga kroppar ligga nedhuggna i borg­ porten».2 Denna uppgift må historiskt sett gälla vad den kan; i tekniskt avseende motsvarar den just tidens befästningskonst. Egil levde i 900-talets senare hälft, men hans saga synes ha skrivits först så sent som något före 1200.3 Den isländske sagaförfattarens vidsträckta geografiska insikter äro obestridliga och bidraga till O

notisens trovärdighet.4 Vi ha också en annan uppgift av stort värde. Ar 1124 kom till ärkebiskop Asker i Lund en beskickning från biskop Otto av Bamberg.

Sändebuden berätta, att de i Skåne funno städer och fästen omgivna av träverk och gravar i stället för murar och torn. Det är således tal om andra städer och fästen än Lund; det får antagas, att även Hälsingborg åsyftades, då det icke, utom Lomma, fanns den tiden mer av »städer» att välja på i Skåne. Det är så­ lunda antagligt, att även kring Hälsingborg fanns en träborg eller vall av jord och sten med träpallisad på dess krön redan på 900-talet — därav kanske också ortnamnet. I Tyskland och Frankrike byggdes dock mera stenmurar än jordval­ lar, och detta förklarar de tyska sändebudens anmärkning. Så hade erfarenheten av den stora faran av öppna städer föranlett städernas omgivande av vall (och mur) såsom det enda fullt säkra medlet till skydd mot de plötsligt uppdykande 1 Gerlach, anf. st., s. 77 med skisserade planritningar över ursprungligt och utvidgat stadsområde före och under 900-talet. — 2 Bugge, a. st., s. 244. — 3 Jfr Lauritz Weibull, Staden Lunds ålder, s. 9 (Hist.

Tidskr. f. Skåneland IV (1910)). — 4 Egils Saga Skallagrimssonar, ed. Finnur Jönsson, s. LXXXIX (1886).

I översättning: Egils Saga, ved N. M. Petersen; 3 Udg. ved Verner Dahlerup og Finnur Jönsson (1901).

24 — 24465.

225

Hälsingborgs medeltid intill 1250 vikingarna. Det uppstod en tävlan mellan angriparna ock de angripna att bygga de bästa borgarna, ock i befästningskonsten voro de nordiska vikingarna redan från slutet av 800-talet mästare.1 Därtill kommer fulländningen av vikingarnas krigsvapen.

Belägringen av

Paris 885—886, vida berömd, utfördes av nordboarna som ett regelrätt ställnings-

Flg. 18g.

Fraud k. träborg.

(Efter Viollet-le-Duc.)

krig med löpgravar ock förskansningar. Både fransmännen ock deras fiender an­ vände krigsmaskiner, bl. a. den s. k. blidan, en kastmaskin, varmed stenkulor slungades i väg över muren in i den belägrade borgen. Detta i medeltidens krig­ föring viktiga vapen var ännu in på 1400-talet kanonens eller det grova artille­ riets föregångare.

Hur såg en dylik träborg kring Lund ock Hälsingborg ut? Därom veta vi ingenting med hänsyn till lokala förhållanden. Men den nordeuropeiska träbor1 Jfr Gerlach, a. st., s. 29—39 ang. nordmannatågens inverkan på stadshefästningen i Tyskland.

226

Hälsingborg j älsta topog rafi gen hade i huvudsak överallt samma fortifikatoriska egenskaper. Fig. 183 visar en fransk borg från omkr. 1000, belägen liksom Lund på en slätt och försvarad ute­ slutande av arbeten i jorden. På tre sidor omgives borgen av en flod, men mot land avslutas den av en djup grav. Vid en av borgens sidor (E) höjer sig en vall­ mur av omkr. 2 meter i höjd och 10 meter i bredd. Jordvallarna voro alltid mera breda än höga för att bereda så stor plats som möjligt för borgens män vid den personliga närkampen uppe på vallen mot den stormande fienden. Ett palissadverk av i jorden nedslagna träpålar utgör ett karaktäristiskt drag i bilden. Vi se vidare i borgens mitt en uppkastad jordhög, omgiven av en djup grav. Där stod slottsherrens boning eller kastell — det egentliga fästet — av trä, dit man kunde komma fram endast över en träbro, vilken lätt kunde kapas.1 Låg borgen på en höjd, modifierades typen av andra terrängförhållanden, men kastellet, se­ dan av sten, var föregångare till den typ, donjonen, vartill även Hälsingborgs Kärna hör.

Bilden framställer blott en slottsherres borg; hörde även en handelsplats el­ ler stad dit, omgavs även den av jordvallar. Slottet eller den egentliga fästningen kunde i så fall ha en särskild jordvall inom den större stadsvallen, som även kunde vara en primitiv palissad av trä.

Vid den tid (1124), då biskopens av Bamberg utskickade kommo till Lund, hade i deras hemland den romanska stenbyggnadstekniken och arkitekturen vunnit insteg, avlösande den äldre träbyggnadsperioden. Visserligen förvånade de sig över, att det ännu var så gammaldags i Danmark, men just då bröt den nya tiden också in i detta land. Vi äro härmed inne i ett yngre skede av dansk byggnadshistoria.

Den romanska byggnadsperioden i Danmark började med sten som bygg­ nadsmaterial, men under mitten av 12. årh. kom teglet till användning, varigenom byggnadstekniken blev mera fulländad.

Sten blev material ej blott i hus, utan

även i stadsmuren eller åtminstone i muren kring slottet.

Om staden Lund berättas det i Knytlingasagan, att kung Erik (Emune \ 1137 eller Lam \ 1146) »satt länge i Lund, och den staden gynnade han mycket, så att i hans dagar fanns det ingen rikare stad i Danmark; han lät göra stenmur (steinmür) omkring staden, så att det var en mur utan luckor».2 Möjligen hade den gamla jordvallen — »trä och virke» — som fanns ännu år 1124 vid de Bambergska sändebudens besök, kanske dock endast omkring ärkebiskopens och kungens går1 Jfr Viollet-le-Duc, Dictionnaire raisonné de 1’architecture fran^aise, art. Chateau, s, 6— 2 Kirytlingasagan (ed. af Petersens-Olson), Kap. 106, s. 233.

HäUingborgd medeltid intill 1250 dar, ungefär 20 år senare befunnits så oduglig till stadens eller kungens ocb ärke­ biskopens skydd, att den ersattes eller förstärktes med en ringmur av sten i likhet med vad fallet var annorstädes under Valdemarstiden.

Omkring år 1150 hade Danmarks kanske älsta tegelstensfäste, Söborg, nära Esroms kloster på Själland, börjat uppföras; från den tiden utgöra resterna av två torn de älsta minnena.1 Så länge skulle det dröja, innan tegelstenen kom till användning i Skandinavien, men Roms ruiner vittna ännu i dag om, att tegelstensmurningen i Italien var då mer än ett årtusen gammal. Köpenhamns underjor­ diska ruiner från 12. årh. tala om en övergångstid kort före Absalon, och den arkeologiska undersökningsmetoden är i huvudsak enkel: förekomsten av tegelstensfria lager bestämmer i allmänhet taget byggnadens ursprung från en tid före Absalons, »den prseabsaloniska».2 Och av de bevarade, imponerande ruinerna av Absalons egen borg under det n. v. Kristiansborgs slott äro vissa grundmurar av tegel kvar; av detta byggnadsmaterial bestodo delvis hus och torn. Däremot har den omgivande ringmuren byggts av gråsten eller rullsten, som sammanfogats till en stark ringmur, varom mera i det följande3 (fig. 187). Även ringmuren i Sö­ borg var av samma beskaffenhet.

I Köpenhamns stadsrätt 1254 säges det, att

borgarne levde »inom stadens murar och gravar» (infra muros et fossata civitatis).4 Vi veta icke ur någon skriftlig källa, om hälsingborgarna vid samma tid bodde lika tryggt som sina grannar i Lund eller i Absalons stad. Hade man ännu i Hälsingborg övergått från vall- till mursystemet? Vilket värde Valdemar Sejr satte på Hälsingborg som fästning är också obekant. Det finns ingen antydan därom, att Hälsingborg direkt spelat en roll i hans strider med Lübeck. År 1249 lyckades lübeckarna intaga Köpenhamn och förstöra Absalons borg, utan att Häl­ singborg veterligen då eller tidigare angreps av dessa fiender, men väl, likaledes år 1249, av skåningarna under upproret mot Erik Plogpänning. Köpenhamns borg var Roskildebiskopens, icke kungens borg, vilket senare Hälsingborg var och som sådan det enda kungliga sjöfästet vid Öresund.

Liksom ofta förr inställer sig själv återigen en jämförelse med Köpenhamn, då vi söka bilda oss en föreställning om en ringmur i Hälsingborg. Utgrävnin­ garna i Köpenhamn ha uppvisat, att Absalons befästningslinje sträckte sig från 1 Niels Stenfeldt, Söborg Slot og By, s. 43 (Fra Frederiksborg Amt. Aarböger 1914—19)- Borgen undersöktes redan 1913. —- 2 Jfr H. U. Ramsing, Bidrag til det gamle Köbenbavns Topografi, s. ^09 IF. (Hist. Meddelelser om Köbenbavn I, 1907—08). — 3 Chr. Axel Jensen, Köbenbavnsk arkitektur, Bog III, s. 123 f. med planscber (Bruun, Danmark, II, 1919). De vid grundgrävningarna 1906—07 till Kristians­ borgs nya slott framdragna, storslagna ruinerna av det medeltida slottet ba övertäckts i stället för att igen­ fyllas samt äro numera tillgängliga för allmänbeten. — 4 Köbenbavns Diplomatarium I, n. 16, s. 18, $ 1.

228

Hä Id ingborgd äiota topog rafl Norreport till Västerport och vidare ned till Vartov. Här nådde den stranden; och avslutningen betecknades, möjligen senare, av ett fast torn, som stod mitt i Vartovs gård.

Härifrån gick en mur ett stycke österut längs stranden, och ett

gammalt torn, »Vestre Mag», synes ha stått i närheten av Magstraede. Befäst­ ningen på Slottsholmen har skyddat staden särskilt på detta håll. På den mot­ satta sidan av Norreport har befästningen fortgått i en sådan riktning, att den avbröts på de ställen, där den sumpiga marken gjorde befästningsverk överflödiga.1 Det var ett stort område, där stadsbefolkningen enligt 1254 års lag bodde inom »murar och gravar». Såsom vi redan antytt, voro enligt Köpenhamns stadslag 1254 stadens »murar» antagligen endast jordvallar med plank och gravar2, under det att slottsmuren kring Absalonsborgen på n. v. Slottsholmen var en stenvall i murbruk, beklädd med kvadersten. Borgen försvarade direkt hamnen, indirekt den bakom liggande staden.

De topografiska förhållandena i Hälsingborg voro emellertid mycket olika dem i Köpenhamn och tillåta icke eo ipso samma slutsatser. Den för Hälsingborg sär­ skilt karaktäristiska terrängen, den 20 meter höga platån och det låga strandom­ rådet nedanför branten, åstadkommer ännu i dag en sådan klyvning av staden, att exempelvis körtrafiken från lågstadens centrum, Stortorget och Mariakyrkan, upp till högstaden måste begagna sig av dels konstlade, dels de naturliga vägar, som erosionsdalarna erbjuda, och det blir alltid en mycket lång omväg.

De

alltjämt försvårade kommunikationerna måste i äldre tid till den grad ha fjärmat den högre och lägre staden ifrån varandra, att dessa snarare blevo två städer än två delar av samma stad. »Platåstaden» måste helt naturligt ha varit borgstaden genom sitt naturliga och militära skyddsläge, och den anknöt sig också som bebyggelsecentrum direkt till baklandets jordbruk och den sockenindelning, som hade sin kyrka på höjden. »Lågstaden» åter saknade naturligt skydd, men hade i motsats till borgstaden bättre anslutning till sitt förland, havet, med fiske och seglation tvärs över Sundet eller ut på vidsträcktare farvatten.

I ett följande kapitel om handel och fiske skall strandbebyggelsens merkantila natur belysas. Om vi emellertid nu förutsättningsvis utgå ifrån, att förlandet, ha­ vet, var som merkantil sjöfartsväg för Hälsingborg en långt tidigare kulturfak­ tor än baklandet, den sent odlade landsbygden, skulle det måhända kunna anta­ gas, att »lågstaden» vore äldre än »högstaden». Bugge påvisar beträffande an1 Villads Ckristensen, anf. st., s. 84 (Bruun, Danmark). — 2 K.0benkavns Dipl. I, n. 16, s. 16, 18, § 1. »Men allt vad således mottages till staden, skall användas till dess bästa, nämligen till att göra gravar, plank ock broar». Denna beskrivning synes förutsätta jordvall med palissadverk ock grav utanför vallen.

229

Hälsing borg d medeltid intill 1250 läggningen av köpstäder i Norge, att det framgrävts delar av en strandbebyggelse i Bergen, som fanns, innan staden grundades. Det är troligt, att i urgammal tid varit flera norska strandbebyggelser på andra platser, innan kungen under 11. årb. tog band om dem, reglerade dem med en viss stadsplan ocb i övrigt utrustade dem med rättsliga ocb ekonomiska förmåner.1 Vi skulle kunna antaga, att vikingarnas härjningar vid de danska kusterna mer eller mindre förkvävt strandbebyggelsen i Hälsingborg. Men den direkta förbindelsen med bavet kunde allraminst försummas, bland annat för transitotrafikens skull, ocb det är därför möjligt, att under vikingatiden spridda bus funnos nere vid stranden, men själva »staden» var uppe på platån.

Under den äldre medeltiden gick stranden vida längre upp än nu, såsom fallet också var i Köpenbamn, nämligen så långt som till en nuvarande linje Kullaga­ tan—Bruksgatan. Mariakyrkan påbörjades i slutet av 13 årb. mycket nära stran­ den samt uttrycker ett kyrkligt ocb i sammanhang därmed ekonomiskt centrum i en strandbebyggelse på ett område av ovanligt ringa bredd mellan landavsatsens fot ocb strandlinjen.

Det säger sig självt, att en sådan bebyggelse måste varit

mycket starkt botad av angrepp från sjösidan, även om den kan ba skyddats av träpalissader. I varje fall bör en ordnad bebyggelse vid stranden ha uppkommit först efter vikingafäjdernas slut på Saxo’s tid eller omkr. år 1200.

Det är denna strandbebyggelse, som Saxo omtalar för år 1180, i följande sammanhang. Det skånska upproret mot ärkebiskop Absalon beslöt kung Valde­ mar på hösten 1180 att tillintetgöra, ocb ban begav sig därför med stor flotta till Hälsingborg. »Där hade», säger Saxo, »mycket folk församlats för fiskefångstens skull ocb upptagit stranden med tätt intill varandra liggande bostäder.» Därifrån sökte folket med stenkastning hindra Absalons landstigning.2 Det stora sillfisket i Öresund ägde rum september och oktober månader.

Steenstrup erinrar om, att namnet bod betecknar en byggnad, där man till­ fälligtvis uppehöll sig, ocb det var också bruk i äldre tid att äga bodar vid stran­ den och där vistas under fisketiden.

»Boderne» är ännu namn på ett fiskläge, £

t. ex. vid Ellekilde norr om Hälsingör.3 Någon i tomter ordnad bebyggelse i Häl­ singborg kunna vi icke bär spåra bos Saxo, så mycket mindre som han antyder, att det fanns utrymme för talrika bodar vid stranden, tydligen uppförda för en 1 Alexander Bugge, Anlaegget av Kjöpstaeder i Norge, s. ff. (Norsk) Hist. Tidskr. V, 3. — Jfr Edv. Bull, Kristianias Historie I, s. 34 ff. — 2 Saxo (ed. Müller), s. 938 »Plurimum illic vulgus, piscandi opportunitate contractual, crebris babitaculis occupaverat littus». Olrik, Sakses Danesaga 1157—1185, s. 262.— 3 Job. Steenstrup, Indledende Studier over de selste danske Stednavnes Bygning, s. 315 (Danske Vidensk.

Selsk. Skrifter, 7 Raekke 1909).

Häldingborgo äldta topografi tillfälligtvis under sillfisket samlad befolkning. Bodar i ocb för sig göra ingen be­ byggelse eller stad. Nere vid den otrygga stranden var Hälsingborg knappt mer än ett fiskläge av säkert stor betydelse under fiskperioderna. Saxo betonar med styrka ändamålet med Absalons strid mot de vendiska sjörövarna: att freda Dan­ marks kuster mot dem, så att man kunde tryggt bo ocb bygga på öppen strand utan att bli ett rov för vilda vikingar ocb ej mera beböva flytta längre upp i lan­ det. De älsta danska städerna voro under vikingatiden belägna ett stycke upp i landet — medlet att skydda dem med borg eller träpalissader bar inte varit till­ räckligt — ocb flyttades ned till stranden först vid 1100-talets mitt, när kunga­ makten blivit nog stark att garantera deras skydd mot de bärjande vikingarna.

Det intryck, som vi få av Saxo’s uppfattning av Hälsingborg, blir, att stran­ den snarare var ett fiskläge än en verklig stad inom befästningsbnje, varför denna stad, »urbs Helsingorum», måste legat uppe på böjden. Saxo levde på en tid, då de fredliga förutsättningarna för en verklig stad på strandområdet knappast ännu bade bunnit göra sig tillräckligt gällande. Vi skola än mer övertygas bärom i en kommande skildring av bandeln i Hälsingborg före 1250. För Saxo var Häl­ singborg »urbs» likaväl som Söborg ocb Köpenbamn.

Men det är ingalunda

nödvändigt, att också Hälsingborgs försvar moderniserats efter den nya romanska byggnadstekniken, så att jordvallarna skulle förändrats till ringmur med torn.

Saxo kallar, som vi sett, varje befästad stad »urbs», ocb den var ju i regeln då om­ given av jordvallar. Jordvallen var underlägsen muren såtillvida, att den saknade murens branta väggar ocb stundom även höjd ocb därför lättare kunde överklätt­ ras av angriparen, så mycket hällre, som den gamla närkampen man mot man uppe på jordvallens krön just vid 1100-talets ingång förvandlats till den fjärr­ kamp, som upptäckten av den starka pilbågen, armborsten, föranledde. Men hälsingborgarna hade i själva terrängen ett ofta antytt naturligt skydd, som kö­ penhamnarna däremot saknade på den nästan jämna marken. Köpenhamns läge har i alla tider utgjort ett svårt fortifikatoriskt spörsmål, utsatt som huvudstaden städse varit för angrepp från Sundet eller från land. Hälsingborgs fortifikatoriska läge var beundransvärt; området vid sjön måste visserligen prisgivas, men på böjden var ett angrepp egentligen möjligt blott från öster, där försvaret alltså kunde koncentreras, under det att fortifikationen i Köpenbamn måste i ungefär lika mått fördela försvarskraften åt alla håll. Överallt funnos där svaga punkter.1 Vilken betydelse bade de stora förmånerna av det naturliga skyddsläget för befästningsmuren? Genom härledningar ur tidens befästningskonst bar i det före1 Jfr G. F. Lassen, Documenter og Actstykker til Ki0benhavns Befästnings Historie (1855).

231

Hälsingborgs medeltid intill 1250 gående den sannolika bilden av Hälsingborgs älsta fortifikation framställts. Ring­ muren var ursprungligen jordvall. Och i fråga om dess topografiska utsträck­ ning framställa vi följande teori. Vallen har följt terrängens egen naturliga anvis­ ning på de bästa möjligheterna till försvar på platsen (se fig. 178). Det var en ur­ gammal borganläggningsprincip att begagna sig av de försvarsmöjligheter, som naturen själv skänkte. Vallen har mot väster begränsats av platåranden — kanske har den åt detta håll varit rent av överflödig och därför saknats. Mot norr har vallen sträckt sig till sluttningen ned mot n. v. Långvinkelsgatan, en erosionsdal, som begagnats sedan forntiden till landsväg från platån ned till stranden. Mot öster och söder var ju staden till följd av den plana marken mest blottställd för angrepp, men här var också landssidan, varest folkuppbådet kunde samlas och utveckla sin största försvarskraft. I dessa riktningar har vallen, sannolikt med grav utanför, måst dragas efter andra förutsättningar än terrängens försvarsmöjligheter, nämligen efter utrymmesbehovet för den befästade staden eller borgen.

Det är ovisst, om vallen sträckt sig så långt österut, att den kommit att omfatta S. Petri kyrka. Men det synes däremot vara säkert, att S. Clemens kyrka legat utanför vallen.

Dels ligga dess upptäckta grundmurar vid S. Clemensgatan på

andra sidan om Långvinkelsgatans sänka, vilken omöjligen kan ha inneslutits av vallen, dels kunde S. Clemenskyrkorna ligga utanför stadsvallen, såsom fallet var t. ex. i det älsta Visby. Köpmännen hade av någon orsak, religiös eller politisk, sin kyrka utanför det samhälle, vilket de som främlingar icke tillhörde.1 Med hänsyn till Hälsingborgs senare fortifikatoriska utveckling torde Valdemarerna icke haft för avsikt att begåva Hälsingborg med fullt samma nya befästningssystem, som Köpenhamn genom Absalon erhållit. Under det att Köpenhamn hade både slottsmur och stadsmur, fick Hälsingborg blott det förra. Nära bran­ ten av höjden står ännu »Kärnan» som uttryck för en helt annan befästningsprincip än den köpenhamnska ringmuren.

Kärnan tjänade mindre till en befästad

stads försvar i ock för sig än till att förhindra fienden att lugnt besitta den eröv­ rade staden. Staden kunde betvingas genom vallens eller murens förstörande, och det kunde också hända, att Kärnan som fortifikation icke var i stånd att förhindra detta, men den förblev med sin besättning ett hot i fiendens rygg.

Kärnan representerar den europeiska befästningstyp, som i Tyskland kallades »Bergfried», i Frankrike »donjon».

Det var ett högt och starkt torn, redan ge­

nom sin egen oerhörda, massiva tyngd till den grad i stånd att försvara sig självt, att en mindre besättning i tornet förmådde hålla en hel angripande armé i schack.

1 Jfr i fråga om Visby Adolf Scbiick, anf. st., s. 9 (Fornvännen 1924).

232

HäLolngborgo älota topograft Därav den n. v. Kärnans historiska egenskap av riksfäste av försvarspolitisk natur och som centrum inom ett befästat slott. Till typen hör, att tornet ofta skydda­ des av en tätt omslutande, hög och oerhört starkt byggd mur, som var liksom en skjorta (fr. chemise) eller en sköld (ty. Schildmauer) för tornet. Typen tillhör redan den romanska stilen, som för övrigt nalkades Danmark först omkring år 11 oo och är också för den tiden representerad i detta land. Vi återkomma till dessa danska »donjoner» i ett annat sammanhang. De älsta donjoner av sten i Frankrike voro från slutet av 1000-talet, sedan man då definitivt övergivit don­ joner av trä eller annan träbefästning. Donjoner byggdes fortfarande under hela medeltiden, även sedan de blivit mindre värdefulla för försvaret, men icke mindre ofta kunde man undvara dem. Sin största militära kraft utvecklade donjonen i 12 — lzf årh.1 Donjonen stod icke alltid ensam på platsen; i dess omedelbara närhet funnos byggnader, hörande till egendomsherren eller kungen och hans män. Redan un­ der den romanska byggnadsperioden förekommo mer eller mindre fullständiga slottsanläggningar. Det berömda romanska slottet W^artburg i Tyskland är ett känt exempel på ett palats, som kunde utmärka sig för en beundransvärd arkitektur.

Och Absalons borg i Köpenhamn har också varit ett slags palats,

uppfört i kultiverad romansk stil. Längs ringmurens innersida ha nämligen större och mindre hus stått, och man har funnit romanska arki tektur delar, t. ex. ett par slipade pelarskaft av granit samt kapitäl.2 Under den gotiska byggnadsperioden, i Danmark sedan senare hälften av 13. årh., kom donjonen, där den icke alldeles saknades, att stå inom eller intill en ännu mer fulländad slottsanläggning. Det gotiska slottet var i överensstämmelse med tidens ökade krav ett starkt befästat palats med alla de rymliga bostadsför­ måner, som den trånga donjonen saknade. Slottet var ofta mer än en byggnad; det var ett komplex med slottsherrens ofta storartade våningar, kaserner, maga­ siner, ekonomihus m. m., allt skyddat inom en ringmur, försedd med torn och skyttegångar, vartill kommo olika slag av krigsvapen. En sådan anläggning för­ mådde icke donjonen ensam försvara, varför en stark ringmur runt slottet ut­ gjorde det egentliga fortifikatoriska skyddet.3 Det var en utveckling mot det befästade slottet, icke mot den befästade sta­ den, som Hälsingborg kom att genomgå.

Den yttre bilden därav är bevarad i

1 Jfr Camille Enlart, Manuel darchéologie fran^aise II. Architecture civile et militaire, s. 495 ff.

(1904). Viollet-le-Duc, Dictionaire raisonné de 1’architecture franpaise, artikel »Donjon». — 3 Chr. Axel Jensen, Christianshorg, Middelalderens Bispehorg og Kongeslot, s. 72 (Ord och Bild, 1925). — 3 Enlart, anf. st., 517 ff.

25 — 24465.

233

Hälsingborgs medeltid intill 1250 den märkliga teckningen av Hälsingborg år 1584 i Brauns Theatrum urbium (fig.

171). Kärnan står där jämte några få hus inom en ringmur, som var i verklighe­ ten tämligen cirkelformig.

Det faller genast i ögonen, att det icke kan vara nå­

gon stadsmur, bilden uppenbarar, ty därtill var den för liten till omfånget. Mu­ rens cirkel beklädes endast av 12 runda och 2 fyrkantiga torn, vilka lågo så nära varandra som på ett pilskotts avstånd för att kunna hjälpas åt att beskjuta den angripande fienden i båda flankerna.

Redan detta befästningssystem hänvisar

ringmurens uppkomst till 13. eller 14. årh.x Om bildens historiska värde vittnar också borgens prägel av hög ålder och djupt förfall, som varsnar om en ny tid, vilken icke fann det nödigt att längre vidmakthålla de av tid eller snarare genom beskjutning skadade ringmurstornen. Vad ringmuren omger, är endast Hälsing­ borgs historiskt ryktbara slott, som under medeltiden måste ha varit en ståtligare arkitektonisk skapelse än vad den skisserade bilden låter oss ana, på krönet av den höga platån vida synlig över land och hav.

Staden på höjden är försvunnen; den ligger i stället nedanför borgen. Det är ingalunda uteslutet, att vi här äga en topografisk stadsbild, som bär seklers känne­ märken med ursprung ända från Valdemarernas storhetstid. Det är ofta antytt, att en ordnad stadsanläggning börjar vid stranden under det 13. årh., i vars slut den stora Mariakyrkan anlägges. Det ekonomiska centrum flyttades redan på 1200-talet hit ned, kvarlämnande platån åt militära ändamål. En sådan stadsut­ veckling satte kanske redan på Saxo's tid in med en sådan tydlig tendens, att den då genomförda köpenhamska stadsbefästningen icke var lämplig för Hälsingborg.

Liksom det i Köpenhamn icke var bebyggelsen på den visserligen mycket måttliga höjden, utan hamnen, som kom att bestämma utvecklingen och skapa framtiden, så var förhållandet detsamma i Hälsingborg, dock mera skarpt betonat av de sär­ egna terrängförhållandena.

Den dunkla frågan om Kärnans första byggnadstid har ur nu anförda syn­ punkter ett bestämt stadshistoriskt intresse. Liksom andra medeltida borgar av betydelse har Hälsingborg i dess rent fortifikatoriska bemärkelse icke uppstått på en gång, utan byggts upp under romansk, gotisk och sengotisk byggnadsperiod, »Castrum Helsingburgh» påträffas i en urkund 9619 13162; det är det första av mig kända fullt autentiska belägget i en urkund; det nästa möter oss först i en annan urkund 4/« 1332.3 Det var då, som konung Magnus Eriksson av Sverige lyckades förvärva Skåne på vissa villkor, varvid om Hälsingborgs slott föreskrevs, att ena 1 Troels-Lund, Dagligt Liv i Norden i det sekstende aarkundrede III, s. 29. Fjerde Udg. (1914). — 2 Hansickes Urkundenbuck II, n. 289, in Castro nostro Helsingburgk ——. — 3 ST., n. 218.

234

Fig. 18g. Flan av ruinerna efter é lottet vid Taarnborg Uppmätning av A . P. Madden, i Nationalmuseet, Köpenbamn.

Hätoingborgo älota topografi hälvten av slottet skulle tilldelas kungens ombud, den andra hälvten greve Johans av Holstein ombud.

Sedan alla i slottet boende avlägsnat sig, skulle dessa män

innehava gemensamt slottet under »borgfred». Slottet upptog sålunda ett större område, där en viss befolkning bodde, vilken var underkastad en särskild rätt, borgfred, som, på ett strängare sätt än stadslagen, bestraffade inom slottet begångna brott.

Det säger sig självt, att ett så stort slott med befolkning och egen jurisdiktion fanns tidigare än år 1332; ja, redan år 1316 torde slottet varit en betydande fäst­ ning. Genom fredstraktaten ^ 1310 ålades de svenska hertigarne Erik och Valde­ mar att till kung Håkan av Norge upplåta slotten Varberg och Hunehals »med kastmaskiner och livsmedel för ett halvår åt 100 soldater och väpnare.»1 Vi ha här en åskådlig bild av de stora slottens egenskap av fästningar; detsamma gäller givetvis vid denna tid också om Hälsingborgs slott under den krigiske konung Erik Menved. Det är också under hans regeringstid, som den n. v. Kärnan kan ha byggts. Det är den befästade slottstypen från den gotiska byggnadstiden i Dan­ mark, vilken slottsbefästning spåras sedan 1200-talets mitt. Lundaårboken (Annales Lundenses) berättar nämligen, att skåningarna år 1263 »belägrade Hälsing­ borgs slott», och att de »togo slottet». Denna uppgift synes trovärdig redan på den grund, att den är samtidigt med händelsen upptecknad.2 Samma källa inne­ håller för året 1249, att kung Erik flydde från Lund, förföljd av de upproriska bönderna, till Hälsingborg, varest dessa »belägrade honom i Hälsingborg», ett uttryckssätt, som förutsätter tillvaron av ett befästat slott, inom vilket kungen tagit sin tillflykt.3 Men slottet erövrades tydligen icke. Vi få antaga, att Lundaårbokens slott (castrum) år 1263 fanns redan år 1249, och därmed är en äldre slottsbefästning först och främst på Valdemar Sejrs tid, redan efter dessa skrift­ liga källor, direkt påvisbar.

Det är anmärkningsvärt, att Hälsingborg vid nämnda händelse år 1249 ut­ gjorde en så stark tillflyktsort för kungen, att han icke blott lyckades komma inom fästningens skydd, utan även, om också hemligen under natten, begiva sig över till Själland för att där samla nödiga trupper och återvända, möjligen via Häl­ singborg, till Skåne för att kuva de upproriska bönderna, vilket också lyckades honom. Och i ett följande kapitel om Öresund lämnas ett annat, äldre exempel på Hälsingborgs betydelse som ett slags militär operationsbas för kungen vid 1 ST., n. 172. — 2 Annales danici medii aevi, (ed. Jorgensen) s. 1^ och 117: »1263. Hoc anno Scanienses obsederunt castrum Haelsyngaburgh et Scanienses castrum ceperunt.» — 3 Annales danici, s. 113: »rustici obsederunt eum in Haelsjyngaburgh».

Häbingborgj medeltid intill 1250 hans försök att trygga sin och rikets makt över Skåne, nämligen under upproren mot Absalon år 1180—81.

Kungen hade ett befästat slott även i Hälsingborg, ty han måste här liksom å andra platser finna ett personligt skydd vid uppror eller krigiska tilldragelser, när han under sina färder i riket, särskilt för underhållets skull, vistades än på den ena, än på den andra orten, varvid Hälsingborg och Lund voro de viktigaste i Skåne.

Bruket att ha flera kungsgårdar var också gammalt i Danmark.

Topografiskt sett låg kungsgården (curia regis) inne i begynnelsen eller staden, i synnerhet sedan den under det 13. årh. nästan överallt i Danmark omgivits av murar.1 Kungsgården Hedeby under vikingatiden, Haraldsborg från omkr. 1100 • •

i Roskilde och Ostergård i Köpenhamn äro exempel på äldre kungliga slott vid politiskt viktiga punkter i Danmark. Det var redan av praktiska orsaker natur­ ligt, att bostad på en tryggad plats var disponibel för kungen med sitt hov, när han anlände för en längre eller kortare tids uppehåll.

Detta var tydligen ur­

sprunget till det befästade slottet även i Hälsingborg, vilket med tiden erhöll en framträdande rikspolitisk uppgift på grund av ortens strategiska betydelse. Ju mer Hälsingborg utsattes för angrepp av fientliga truppstyrkor under verkligt krig, desto mer gällde det att utveckla försvaret till att åsyfta ej endast kungens personliga skydd, utan fastmer rikets eget. En sådan utveckling i riksförsvarets tecken torde ha ägt rum långt innan vi i Lundaårboken få ett direkt belägg för 1249 och 1263 på tillvaron av en till synes stark och därför också fortifikatoriskt utbyggd slottsfästning i Hälsingborg.

Det förhållandet, att staden under 1200-talet kom att utveckla sig på strand­ området och befästningen däremot uteslutande på sin ursprungliga plats på höj­ den ovanför lågstaden, är ett historiskt bevis på, att kungsgårdens och rikets för­ svar var ett och detsamma utan omedelbart avseende på försvaret av lågstaden, som kom att ligga utanför befästningen och i avsaknad av ringmur.

Det är ur denna historiska förutsättning som dels slottet, dels den nuvarande Kärnan framgingo, det förra för kungens, den senare särskilt för rikets skull. Av dessa båda är det slottet, vi först spåra i skrivna källor, ty de belägg, vi äga för slottet, motsvaras icke av några beträffande Kärnan. Det finns överhuvudtaget icke en enda medeltida urkund eller anteckning om Kärnan, ett till synes kanske säreget förhållande, vilket dock är gemensamt för flera medeltida borgar; deras historia är ofta höljd i det djupaste mörker.

Endast ett arkitektoniskt studium

av Kärnan i Hälsingborg kan kasta något ljus över den historiskt intressanta frå1 Jfr Henry Petersen, Hvor laa Kungsgaarden i Roskilde? s. 333 (Dansk) Hist. Tidskr. VI: 2.

HäLd ing borg d äidta topografi gan om dess ålder som byggnadsverk, men det förblir historikerns uppgift att an­ tyda dess ursprung.

I den äldre medeltidens militära byggnadshistoria var emellertid ett tungt hu­ vudtorn, donjonen, ofta äldre än slottet; det var t. o. m. ursprungligen slottet självt. När anläggningen växte ut till att omfatta flera byggnader inom ringmur, kom donjonen att utgöra centralförsvaret inom en dylik anläggning. När vi alltså beträffande Hälsingborg ha belägg för slott, men icke för kastal eller donjon, ute­ sluter detta ingalunda existensen av en donjon såsom t. o. m. älst i hela anlägg­ ningen.1 Några exempel skola bekräfta detta påståendes giltighet för Danmarks äldre medeltid. Vi skola uppsöka några danska paralleller och lära, vad dessa ha att ge oss till förklaring av den sannolika gestaltningen före 1250 av Hälsing­ borgs befästning, av vilken för den äldre medeltiden intet spår finns bevarat el­ ler, rättare sagt, ännu icke har bragts i dagen till följd av, att grävningar icke igångsatts för detta särskilda ändamål. Kärnan tillhör nämligen, såsom vi skola se, den senare medeltidens början, men vissa spår från äldre tid torde dock fin­ nas i detta fäste.

Utom Kärnan i Hälsingborg äro Korsörtornet och Gåstornet i Vordingborg de enda nästan fullständigt bevarade medeltida fästningstorn i det gamla Dan­ mark. Men Korsörtornet är från omkr. 1300 och Gåstornet antagligen omkr. 70 år yngre, varför de icke lämna något bidrag till den danska donjonens historia före 1250. Ännu saknas ett huvudverk om danska medeltidsborgar. Mollerup har dock gjort en vägledande sammanfattning av vad som vid grävningar och un­ dersökningar av bevarade minnesmärken av danska borgruiner trätt i dagen.2 Framställningen belyses av fotografier av ruinerna, men plankartor över borg­ områdena äro tyvärr icke med; några sådana förvaras i Nationalmuseet i Köpen­ hamn, varifrån de följande hämtats.

Plankartan över Taarnborgs slottsruiner visar en anläggning från Valdemar I:s dagar (fig. 184). Taarnborg låg vid östra sidan av Korsör Nor. Vi se ett »kampestensfundament», d. v. s. en gråstensgrund till ett fyrkantigt huvudtorn, omkr. 8 m. i kvadrat, samt därjämte en ringmur i form av oregelbunden kvadrat med sidor på omkr. 30 m., bestående övervägande av gråsten; blott till en ringa del av tegelsten. Huvudtornet var av ungefär samma storlek som Kärnan i Häl­ singborg. Ingången har varit i öster på en välbevarad stenläggning, som synes ha fortsatt runt tornet. På borgplatsens södra, västra och norra del äro rester 1 Så var fallet med Nyborgs slott. — 2 W. Mollerup, Nationalmuseets anden Afdeling. Redegorelse for dens Virksomhed siden 1892, s. ^3—y4 (1908).

237

Haiding b o rg d medeltid intill 1250 • •

bevarade av mindre byggnader, dels av granit, dels av tegel. Aven om donjo­ nens ocb borgmurens grundlinjer äro från Valdemårstiden, så bar man givetvis fortsatt att utveckla anläggningen ocb bygga vidare på borgen. Namnet Taarnborg förekommer på Valdemar den stores tid ocb i Valdemars jordebok 1231.

Borgen synes ba förstörts år 1326, varefter den avlöstes av Korsörtornet.1 Samma system möter oss åter i »Valdemarstornet» på Sprogö, ett fästnings­ verk i kedjan av andra vid det urgamla överfartstället över Stora Bält.

Sven

O

Ägesen säger i sin Danmarks historia, att Valdemar I uppförde ett torn av bränt tegel på Sprogö till försvar mot venderna.

Ringmuren är bevarad, ocb en del

av den bar i senare tid restaurerats (fig. 185). Muren bildar en skev fyrkant om­ kring ett mittorn och mäter på norra ocb södra sidan omkr. 26, på östra ocb västra sidan omkr. 32 m. i längd. Ännu uppnår muren en böjd av intill 3 meter, tjockleken är

1,5

meter. Materialet är granit i kalkmurning. Tegelsten torde ha

förekommit blott i huvudtornet, som var en donjon. Grunden kan tyvärr icke undersökas, då ett fyrtorn byggts just på tornets plats.2 Donjonen var, ehuru mindre ofta, cylindrisk i stället för fyrkantig. Så var det även fallet i Valdemarernas Danmark.

Den märkliga adelsborgen Badstrup

torn i Lynge-Frederiksborgs härad på Själland var utan tvivel ett centraltorn i en borg, som, omgiven av utanverk ocb gravar, reste sig på en böjd vid Badstrup sjö. Grundplanen (fig. 186) bar en diameter av

8,5

meter. De ursprungligen omkr.

6 meter tjocka murarne, som invändigt nådde nära 6 meters böjd, försågos in­ vändigt ocb utvändigt med en beklädnad av tuktad sten, varemot själva murkär­ nan består av gråsten i kalkbruk. Bilden visar ruinen 1862, som sedan dess åren 1895—97 reparerats. Fynd av silvermynt från Valdemar I:s tid bidraga att be­ styrka tornets uppkomst redan vid omkr. år 1100. Den ursprungliga planen för hela anläggningen är ännu icke utforskad, men en borg med en så ansenbg don­ jon torde ägt utanverk ocb utbyggnader.3 Absalons borg i Köpenbamn bar sannolikt också haft ett centraltorn. Men slottsringmuren (fig. 187, A) bar byggts på enahanda sätt som motsvarande mur i Taarnborgs ocb Sprogö borgar.

Höjden av ringmuren, som ännu på de bäst

bevarade ställena är 3 meter, torde knappast understigit 7 meter. Den bar haft väktaregång ocb utkragade tinnar, murade i tegel ocb täckta med kritstensplattor, av vilka åtskilliga påträffats mellan ruinerna. Muren är byggd av rå gråsten i starkt murbruk ocb utan ursprunglig tegelsten samt utvändigt beklädd med väl tillhuggna kvadrer (fig. 190) av kritsten från Stevns klint, varest Absalon enligt Saxo sam1 Mollerup, a. st., s. 63. — 2 Mollerup, a. st., s. 62. — 3 Mollerup, a. st., s. 71.

238

turn 11,( .'ßuc/sftub tfo", /f.Cf ’ ; if.- rr.'i /

4 y

t'*';-*<<■'£*/

•

/##'// ,

*-/

-"u.i-T *U f

i j / if Vf . 4 r/i

. / ■* '

.'

* -* '

/

- As f rtf if,-//

Jr < '.'*># .• ■ *

yttx 6

/ , -.

. ‘ v'if 4

.,<•/.

,

.-t£

/, /, , r

,

,,

./>.*, /j4-?4

Aj»1

/■ • #» /'

Å.J r f

;

• /./>-■ ’• f-

; ./«o«-»

!

.V'.. /■ <-•* r r- ■

W,

..

1 =//

/•■• •

-^;?ry.- • ;'•••-.* t

*•/>

t.'s* />.• r. t >••

iN& ,

w f <,y\ /*£*

, or -'-wi *(U8»V.

m

jFY<7.

/

Ruinerna av Badö trap torn.

Efter uppmätning av J. Kornerup i Nationalmuseet, Köpenbamn.

/

✓

-

, >-

/ /

*' '

•/

/ -V, .

>

//. V ,

Fig. 18j. Vältra delen av Aboaloné borg under utgrävningen.

A — Aboatono ringmur, B — yngre tegeltorn. Till höger grunden till Chrlotianoborgo olott.

Efter fotografi i Nationalmuseet, Köpenhamn.

Häioingborgo äiota topografi lade sten till sin borg. Förmodligen bar ringmuren varit något avlång (fig. 189), men om den antages ba haft cirkelform, erhåller den en diameter av c:a 56 meter, omfattande sålunda omkr. x/a tunnland.

Borgen var jämförelsevis ganska stor.

Bilden visar grunden till ett större fyrkantigt tegelstenstorn (B), som i sina älsta delar sannolikt går tillbaka till Absalons tid. Ett annat torn torde även funnits, bevakande tillträdet från sjösidan. Båda voro utskjutande ringmurtorn.

Kring staden lät Absalon uppföra en efter allt att döma jordvall, icke stenmur.1 Absalons borg var mer än ett skydd för biskopen ocb staden; den var ett led i det nya riksförsvaret, som utmärktes av en rad kustborgar, sådana som Vordingborg, Stegeborg, Taarnborg, Kalundborg, Nyborg, Svendborg m. fl.

Dessa

ortnamn på -borg ba sitt ursprung ur Valdemarstidens kustförsvar. Men Häl­ singborg ocb Aalborg voro dock äldre, ocb det antagandet, att -borg bär skulle bero av »terrängens borgaktiga prägel»2, kan i fråga om Hälsingborg utan vidare avvisas redan av det skäl, att Hälsingborg som köpstad — varom närmare i ett följande kapitel — så tidigt som år 1085 icke efter tidens bruk kan ba saknat ett fortifikatoriskt skydd i form av jordvall ocb kanske även kastell. Sablgren söker hävda, att ortnamnet Hälsingborg icke kommer av den höjdsträckning, på vilken orten är belägen.3 Vi ba anfört några danska bevis på den i 12—13 årb. allmän-europeiska över­ gången från vallborg till murad stenborg. Ocb vända vi blicken mot öster, mot Kalmarsund, möta vi där en stad, vilken vid detta sund sedan urminnes tid spelat en mer eller mindre liknande roll som vår stad vid Öresund. Kalmar var vid 1100-talets slut befästad stad (oppidum) enligt Saxo, såsom vi erinra oss av det föregående. Som sådan bar Kalmar utan tvivel gamla anor, som i ålder torde kanske kunna mäta sig med Hälsingborgs. Och anmärkningsvärd är också över­ ensstämmelsen i deras geografiska belägenhet: båda ligga vid den smalaste delen av sina respektive sund. Redan under vikingatiden synes Kalmar ba varit »krigshamn», varifrån sjötrafiken genom sundet kontrollerades eller behärskades. Det antages, att hamnen så befästats, att en halv cirkelform ad vall av jord omslutit staden under den äldre medeltiden, innan en annan av sten på 1300-talet byggdes, ocb att redan på 1200-talet en kastal skyddat hamnen särskilt. Visby stadsmur av sten påbörjades under förra hälften av 1200-talet. Flera gotländska hamnar skyddades av en kastal.4 1 H ans Olrik, Absalon I, s. 170. Jfr Ruinerne under Christiansborg (Nationalmuseets Vejledning for Bes0gende 192/f). — 2 Hans Olrik, a. st., s. 172. — 3 Se ovan s. 154* — 4 Adolf Schuck, a. st., s. 11 f.

(Fornvännen 192/f). H. Hildebrand, Sveriges medeltid II, s. 700.

Häldingborgj medeltid intill 1250 I Lübecks statsarkiv förvaras emellertid ett bögst märkligt pergamentsbrev, angående Kalmar, men likväl av betydelse för Hälsingborgs historia, såsom vi skola se även i följande kapitel.1 Brevet tillhör mitten av 1200-talet, och vid det­ samma hänger ännu stadens föga skadade sigill — det kanske älsta i behåll varande stadssigill i Norden (fig. 188).

Sigillet, som veterligen icke förut publicerats, är

en historisk källa av största vikt för det älsta stadsbefästningsproblemet. »Invånarnes i Kalmar sigill» — så lyder omskriften på latin i översättning. Vi se ett ur vattnet uppskjutande stentorn med utkragade tinnar, icke en stadsmur.

Den heraldiska bilden bestämdes av det disponibla utrymmet för dess utförande.

I det triangulära fältet kom den övre delen att lämna det bredaste utrymmet;

Fig. 188. Kalmar dig ill (124g—6g). Orig. dtorl. därav tinnarnes kraftiga förstoring på bekostnad av tornets höjd, vilken minskats till ovan portvalvet, som är symboliskt förstorat. Det är en »kärna» (donjon), som blivit stadens symbol. Det har också antagits, att en kärna, omgiven av ring­ mur, uppförts på 1100-talet. Men stadsvallen kan ännu år 1250 varit jordvall; sigillet återger i varje fall blott ett torn.

Den äldre jordvallen som slottsmur har blivit allt för primitiv under Valdemarstiden för att ge borgen eller slottet erforderlig fortifikatorisk styrka. Vi ha förut anmärkt, att alla spår av borgen i Hälsingborg under den äldre medeltiden äro borta, och att arkeologiska undersökningar ännu icke inriktats på borgen för att i främsta rummet, om möjligt, få fram borgplanen. Slottet i Hälsingborg, skriftligen dokumenterat omkr. år 1250, bör också ha försetts, senast under Valde­ mar Sejr, med stenmur av liknande beskaffenhet som å nämnda orter, dit även 1 Lubeckiscbes Urkundenbucb II, s. 106.

Fig. i8cj. Flan ao Abdalono borg. FfLcr Jaw en.

Streckade linjer utmärka planen av nuv. Chridtianoborgo olott.

Fig- igo. Ett d ty eke ao Abdalond ringmur med dkråkantad docket och koaderbeklädnad ao kntdten.

Efter fotografi i Nationalmuöeet, Köpenhamn.

a/uz

10

C'

anm —^cmmtvAn-nochtt udc-ppf»* '

/ ^arf *

löe-

>> H5f^rtnOn •

•tU'fyv pnn > •

c K&rCtj*>

^jr/O oCtCb . ’

J8mtw£ •

• ttocb 11 * itd ^ojr •

ftmutt&mmårn ad l ^f*

^kopcv' at&av larn af wtr fbtfxuftjjal) wiöt fum twa tnatxjttbö t jjaröangat -oc vvar (b»t tlvvlfjmslgrj) nwtfysti taptt Avi til fauv marksJtpxnwm ttfycn toxtfy xv Cytmxn Ttgjstr skin&äi w»fe. S.taftam i ffemfeytfftKen ■ floittyam i nx&x ahmrmtfwaajfy • öftam af b)>«gl)li«saplot^*fta^) oc t mvx uwwfytl, offcvn idbvarjat*^ • ])u>ftr furu tl}#t* «t* ynyvTAkxt tl)ct- xv Kitrmttngief tmrtl) tom imj? (mtfaltttttv

Fig. i g i. Sida ur Valdemars jordebok.

0

i?r Tft-

Häbingborgd äldta topografi Lund torde kunna räknas. Ett starkt hus eller en don jon har omgivits av denna mur. Varför skulle kungen i Hälsingborg ha det sämre ställt än biskopen av Roskilde, som ägde Köpenhamn, för att ej tala om en av hans undersåtar, herren till Badstrup? Varför skulle kungen icke i Hälsingborg följt med sin tids befästningskonst? Hälsingborgs kustläge fordrade redan i och för sig en stark kust•• borg vid det Öresund, där också Köpenhamn låg. Hälsingborgs strategiska läge var otvivelaktigt ett av de betydelsefullaste för riksförsvaret, och det finns histo­ riskt sett ingen anledning att antaga, att Hälsingborgs slott i Valdemarstidens kustbefästningssystem skulle fått åtnöja sig med en föråldrad jordvall. Hälsing­ borg var Danmarks älsta kustbefästning vid Öresund, och den orsak, som fram­ drev flera sjöfortifikationer vid de danska kusterna, nämligen de vendiska an­ greppen, ökade icke minst Hälsingborgs vida äldre betydelse som militär ort.

Sedan slutet av 12. årh. har Hälsingborgs egenskap av ett riksfäste till försvar mot tyskarne — vender, holsteinare, mecklenburgare, vitaliebröder och hanseater — börjat utbilda sig. 1300-talets historia visar också en utveckling av borgen i analogi med de politiska händelsernas och stridernas växande omfattning.

Efter en i detalj gående undersökning av Kärnan som byggnadsverk kom­ mer intendenten Mårtensson till den slutsatsen, som han framlägger i nästa del av detta verk, att det väldiga fästet icke kan räknas till den äldre medeltidens byggnadsverk. Under tiden före 1250 har ur historisk synpunkt behovet av ett så starkt fäste kanske ännu icke inställt sig. Absalons borg hade möjligen icke någon egentlig kärna som t. ex. Taarnborg, men väl andra torn. Inom stenmuren låg den starka absalonska slottsbyggnaden av sten och tegel jämte dithörande smärre byggnader. Slottet i Hälsingborg har redan under Valdemarstiden före­ tett något motsvarande till vad vi lärt känna i det föregående, och en äldre kärna som föregångare till den nuvarande torde böra förutsättas. Oviss är dock den historiska betydelsen av det märkliga förhållandet, att en äldre sandstensbyggnad torde ha fått släppa till sitt material vid Kärnans uppbyggande. Men det är tydligt, att delar av en byggnad, som nedrivits, ingått i den nya Kärnan. Vi veta icke häller, om ringmuren med sina torn enligt Brauns förut nämnda teckning är från Valdemarstiden. Dess stora omkrets synes dock snarare hänvisa till en något yngre period, möjligen den n. v. Kärnans uppkomsttid. Slottet med bygg­ nader för slottshushållet och för garnisonen samt en viss befolkning hade ju sedan l332 vuxit till ett så stort omfång, att detta väl synes motsvara behovet av Brauns vidsträckta ringmur.1 1 Se ovan s. 235.

26—24465.

HäUingborgj medeltid intill 1250 Låtom oss återgå till frågan: hur samverkade den utmärkt skyddande ter­ rängen med slottsbefästningen vid försvaret av Hälsingborg? Ett framgångsrikt anfall från sjösidan förskaffade fienden närmast besittning av stranden och låg­ staden.

Fästningen på höjden hyste dock fortfarande en garnison, som utgjorde • •

från landssidan ett ständigt hot mot fienden. De danska ledingsskeppen i Öre­ sund voro ett annat hot i fiendens rygg. Valdemarernas kustbefästningar upp­ fördes även till skydd för ledingsskeppen, när de lågo i hamn, t. ex. i Haervig vid n. v. Kalundborg. Venderna vågade icke angripa skeppen i hamn; kustfästningen blev liksom en operationsbas för ledingsflottan. Och vad Hälsingborg särskilt angår, torde saknaden av en naturlig hamn spelat en mindre roll den tiden, då fartygen vanligen drogos upp på land. En levande tidsbild av tillståndet i ham­ narna framträder i det medgivande, som konung Magnus av Norge år 1278 gav de tyska köpmännen från Lübeck och andra orter vid deras besök i hans rike, nämligen frihet från att draga upp skepp på land, såvida dessa icke voro så stora, att tyskarnas och andra personers gemensamma hjälp med skäl kunde fordras, i vilket fall de förra dock vänligen och utan något tvång skulle anmodas att hjälpa till.1 Så har Hälsingborg icke saknat förutsättningar för att vara en icke mindre strategiskt viktig, utan även praktiskt betydelsefull kustbefästning till stöd för sjöförbindelserna i krigets och handelns tecken. Öresund erbjöd de bästa möj­ ligheter för tillförsel av trupper och livsmedel till fästningens behov från det när­ belägna Själland. Det gällde för fienden att göra sig till herre över varje motstånd både i hans rygg, front och flanker, när han stod på Hälsingborgs strand. Ett angrepp mot fästningen kunde näppeligen ske direkt uppför branten, utan måste utföras från landssidan. Där mötte emellertid en mer eller mindre rustad befolk­ ning och dessutom jordvallar och stenmurar kring höj dstaden och slottet. Om fienden likväl lyckades bryta detta hinder till den grad, att blockad kunde mer eller mindre ostört sättas i gång i syfte att uthungra borgens invånare, så måste han dock samtidigt behärska vattenvägarna till Hälsingborg så effektivt, att varken trupper eller livsmedel kunde framföras till borgens undsättning. Det är lätt att inse, att ett starkt torn eller kastell, som kunde betvingas endast genom en effektiv blockad, omöjliggjorde för fienden en lugn besittning av Hälsingborg, så länge detta fäste icke fallit i hans våld. Sedan t. o. m. högstaden och slottet erövrats, kunde det egentliga fästets besättning under gynnsamma förhållanden, t. ex. un­ derstödd av befolkningen och trupper i trakten, likväl tillintetgöra fienden.2 Häri 1 Hansiches Urkundenbuch, I, n. 818, i8/7 1 278. — 2 Jfr Viollet-le-Duc, Dictionnaire, art. Chateau, s. 81 f. och art. Donjon.

2z(2

»Byn tried torg» ligger den praktiska förklaringen till, att redan Valdemar I byggde donjoner som uttryck för en dylik fortifikatorisk förs var sprincip, vilken utmärkte den nordeuro­ peiska medeltidens krigskonst ock i det danska riket nådde sin kögsta fulländning med den n. v. Kärnans byggande under 1300-talet.

Enligt beräkningar kunde

Kärnan i avslutat skick (före valvslagningen) rymma omkr. 250 man, en för den tidens krigsförbållanden ansenlig styrka. Reflexionerna göra sig själva.

»Byn med torg.»

Vad innehåller Valdemars jordebok om Hälsingborg? I konunglevlistan eller förteckningen över kronogodsen nämnes Hälsingborg med sitt tillydande (Haelsyngburgb cum attinenciis suis)1; vilket uttryck: »tillydande» finns också för Roskilde, Halmstad och Vä. Nielsen anser, att det är fråga om den kungliga borgen, en huvudgård med underlydande bondgårdar.2 Det må förutskickas, att det i regel i jordeboken alldeles saknas kameral beteckning för orterna, vilket försvårar forskningens försök att utreda jordebokens kameralväsende även beträffande Häl­ singborg. Vi måste därför hålla fast vid den kamerala naturen hos de i jorde­ boken förekommande olika stycken eller avdelningar. Nämnda uttryck om Häl­ singborg förekommer, såsom förut anförts, i konunglevlistan eller förteckningen över kronogods, varför Hälsingborg därigenom får egenskap av kronogård och har som sådan tydligen större topografisk räckvidd än vad själva borgen uppe på platån skulle haft, om namnet Hälsingborg tolkas bokstavligen som en borg eller ett fäste allenast, vilket enligt det äldre medeltida språkbruket ingalunda är rik­ tigt. Uttrycket: »med tillydande» förekommer ofta i konunglevlistan för vanliga gårdar och vållar ingen ovisshet om dess betydelse. Det är gårdar och byar, som lyda under en huvudgård; de äro samtliga kronogods, och huvudgården kan be­ traktas som en kungsgård i ordets vidsträcktaste bemärkelse.3 Det heter också i en urkund av år 1329: »det slott och amt Hälsingborg och allt dess tilliggande gods».4 I det elfte stycket, som är en allmän inkomstlista för vissa orter, upptages även följande post för Skåne: »Helsingborg 200 mark och av samma by (villa) 30 mark i midsommargäld (In Scania, Haelsingburgh cc m et de eadem 1 Liber census, s. 48. — 2 O. Nielsen, Liber Census, inledning s. XII. — 3 Bland godsen i Skåne upp­ räknas bl. a. som konunglev Nosaby (i Villands Kärad) med tilliggande, nämligen Sygtkaesore ocb övriga byar, som uppkommit å allmänning (Nosbu cum attinenciis suis videlicet Sygtkaesore cum ceteris villis factis de aiminning) Liber census, s. Aj. — 4 ST. n. 220, s. 552.

243

Hälding borgd medeltid intill 1250 villa XXX m. pro mitsumaersgiald).1 Endast några av godsen finnas även i konunglevlistan. Inkomsterna ha varit av olika slag. Midsommargälden åter­ finnes till samma belopp i det s. k. huvudstycket, där det redogöres för 190 mark silver för 6 natthåll, att erläggas av Södra Asbo, Rönnebergs och Luggude hä­ rader.2 Det fattas 10 mark för att vi skulle få åtminstone samma belopp även här.

Men uppenbart är, att de i huvudstycket förekommande 30 mark midsommargäld från Luggude härad icke ha avseende å annan ort än Hälsingborg. Vi veta, att midsommargälden var en stadsskatt, och den förekommer i jordeboken även för Lund i liknande sammanhang med andra häraders, bland dem Torna härad, av­ gifter.3 Lund låg i Torna härad.

Huvudstyckets formella avfattning synes visa, att vissa härader sammanslagits till ett fögderi, såsom just nämnda Södra Åsbo, Rönnebergs och Luggude härader med Hälsingborg dels som stad, dels som fögderiets huvudpunkt, liksom den också därmed var en huvudort för landet och riket.4 Av samma skäl har Lund varit ett fögderi, omfattande Bara, Harjagers och Torna härader jämte själva staden Lund.3 Det må här lämnas därhän, av vilken beskaffenhet den s. k. inkomstlistans 200 mark av Hälsingborg kan ha varit, och listan är alltför obetydlig för att kunna skänka oss en inblick i dess kamerala natur och bokföringens art.6 Möjligen äro de 200 mark trots de felande 10 mark intet annat än huvudstyckets häradssummor, vilka ingingo eller redovisades till eller från huvudorten Hälsingborg.7 Och det kan för jämförelsens skull nämnas, att Lunds fögderi med lika många härader som Hälsingborgs likväl räntade mer än dubbelt så mycket.

Av denna undersökning framgå två administrativa enheter: Hälsingborg som O

huvudort i ett slags fögderi eller län, bestående av Södra Asbo, Rönnebergs och Luggude härader samt Hälsingborg som köpstad. Det förra är utrett så långt här erfordras och skall längre fram behandlas ytterligare; det senare åter skall nu omedelbart skärskådas.

Benämningen »villa» betyder allmänt, och även i kung Valdemars jordebok, i första rummet by, d. v. s. bondby, som givetvis kunde såväl ligga på kronans mark som »konunglev» eller vara i enskild ägo som »bondemark», enligt jordebokens terminologi. Även i Skånelagen och ärkebiskop Andreas Sunessons latinska »para­ fras» från tiden omkring 1202 av denna lag har »villa» samma betydelse. Ordet 1 Liber census, s. 80. — 2 Liber census, s. 39. — 3 Liber census, s. zfo. — 4 L. Weibull, Kung Valde­ mars jordebok, s. 97. — 5 Liber census, s. 4°• — 6 Jfr Weibull, anf. st., s. 133. -— 7 O. Nielsen i sin edition av Liber census, s. 166, kommenterar varje post i inkomstlistan med hänvisning till huvudstycket, även om av någon orsak full överensstämmelse icke alltid föreligger.

»By n med torg» »by» användes också för stad i den älsta skånska stadsrätten och i Skånelagen, där civitas brukas för »köping», vilket sista ord förekommer blott en gång.1 »Villa» var emellertid i Norden ett gemensamt begrepp å en by alltifrån den vanliga landsbyn ända upp till staden, »civitas». I det norska språket var i stort sett köping (kaupangr) det n:e och

i2:e;

by det 13:0 och köpstad det i^:e århund­

radets beteckningssätt för en stadsanläggning. Dessa ord återgå vos såväl med civitas som med villa (forensis).2 I det danska språket användes för äldre medel­ tid i regel »by», i det i4:e och i^:e årh. omväxlande med och allt mer ersatt av »köpstad». Även i Tyskland kunde en med »villa» betecknad bebyggelse äga stadens natur samt vara befästad redan på 1000-talet med vallar, d. v. s. villa och civitas kunde vara identiska begrepp.3 Men vi ha förut i ett annat sammanhang påpekat, att civitas är benämning på biskopsstad i Danmark.4 Köpenhamn, som också kallades civitas, var visserligen icke biskopssäte, men väl faktiskt biskopsstad såsom fullt tillhörig och styrd av Roskildebiskopen. I administrativt, ekonomiskt och rättsligt avseende är det emel­ lertid ingen bevisbar skillnad mellan civitas och villa. Intet kan tydligare bevisa detta än det förhållandet, att Köpenhamn i sin första stadsrätt 1254 visserligen kallas civitas, men i den andra av år 1294 både villa och civitas. Själva domka­ pitlet i Roskilde kallade Köpenhamn redan år 1253 villa.5

Och många andra

exempel skulle kunna anföras, vilka visa, att den alltid konsekvent anlitade benäm­ ningen civitas för en biskopsstad kom att brukas för annan stad och dessutom växlade med den egentliga benämningen villa under hela medeltiden. Från 1250talet finns ett förut omtalat brev från prefekten i Kalmar till staden Lübeck, i vilket en Kalmarbo kallas borgare (cives), men staden däremot villa, icke civitas.6 Magnus Eriksson kallar visserligen Malmö civitas i sitt privilegiebrev 1353, men Valdemar Atterdag är fullkomligt godtycklig i valet av villa och civitas i sina O

privilegier 1378.7 Ar 1340 förklarades Malmö uttryckligen vara villa forensis8, vilket faktum icke hindrade kung Magnus att sålunda kalla Malmö civitas och 1 Skånelagen (ed. Scblyter) I, 67, 68, II, 28, 29. Se glossariet, art. by. — 2 Absalon Taranger, Oslos aeldste Byprivilegium. Hist. Afbandlinger, tilegnet professor }. E. Sars, s. 205 (1905). •— 3 Gerlacb, anf. st., s. 20 f. — 4 Se ovan s. 187. — 5 Kj0benbavns Diplomatarium 1, n. 16 ocb 33. Villa förekommer i §§ 1 (communitas villas Hafnensis), 3, 6, 38, 40, 57 ocb 79. Jfr ibid. n. 1 5 (1253), 36 (omkr. 1294), 37 ocb en mängd andra urkunder, i vilka »villa» ocb »civitas» för Köpenbamn växla. — 6 Liibeckiscbes Urkundenbucb II., s. 106. Se ovan s. 2zfo. Jfr Svenskt Dipl. n. 898 (omkr. 1260): urbis Calmarnie civibus. Ang. Malmö, se Kpabenbavns diplom, n. 21, ^/i 1275. G. Clemensson i publikationen »Malmö», s. 4 (1924) drager oriktigt ur »cives» slutsatsen civitas; Malmö var efter begreppet villa i varje fall »stad». — 7 Malmö stads urkund­ bok, utg. av Lauritz Weibull (1901)

1353 ocb H/io 1378. — 8 Se s. 249 not 3. Jfr Svenskt dipl. n. 4623,

4626 (år 1350) ocb IV, supplement n. 3085: påve Innocentius VII l5/z 1406 till Malmö invånare: universitati villae Malmögbae.

Häldingborgd medeltid intill 1250 Valdemar att låta samma stad heta både villa och civitas i nämnda dokument av den uteslutande administrativa karaktär, som utmärker ett privilegiebrev.

Frågan om stadsbegreppets betydelse, när det återges med de latinska orden villa eller civitas, har varit mycket omstridd av forskare i olika länder. Man har vanligen förmenat, att villa uttryckte en mindre fullständig rättskrets, skild från omkringliggande landsbygd, än civitas.

Steenstrup antager t. o. m., att civitas

fått sin ordning genom en av kungen konfirmerad stadsrätt och vore alltså det latinska ordet för en stad, under det att villa forensis vore en by, som på egen hand hjälpt sig fram och fått privilegier.1 Villa skulle därför i motsats till civitas kunna sägas vara det latinska ordet för vad vi nu ungefärligen mena med köping.

Att begreppet civitas i början helt reserverats för biskopsstad och sedermera fått en godtycklig användning, känner Steenstrup icke till; det rätta förhållandet har alltså undgått honom. Genom att utgå från ett slags klyvning av stadsväsendet i högre och lägre grad (civitas och villa) har forskningen kommit att betrakta också den skånska stadsrättens giltighet från en fullkomligt falsk förutsättning.

Tomtskatten eller midsommargälden klargör emellertid betydelsen av Hälsing­ borg som villa. Det var en stadsskatt, som utgick av tomter, och dessa senare åter bildade en tät bebyggelse. Skatten utgick redan (eller före) år 1085 både av Lund, som var civitas, och av Hälsingborg, vilken var villa. Då midsommargälden så tidigt som år 1085 var 3 mark, och antagligen ännu större, samt utgick i kontant belopp, förutsatte den en sådan merkantil rörelse inom Hälsingborg, att vi redan då hade en mer eller mindre utbildad handelsplats. Nära 150 år senare hade mid­ sommargälden vuxit till 30 mark, därmed tydligen uppvisande en fortgående eko­ nomisk utveckling av den gamla handelsplatsen Hälsingborg.

De danska städerna voro konunglev; Hälsingborg var kungens gods. Om den kunglige grundherren beskattade tomterna på sitt gods, så ligger det nära till hands att förutsätta, att han också planlagt hela tomtindelningen. Talrika exempel visa, huru härvid tillgått i Tyskland, och att tomtindelningen plägade stå i samband med upprättande av ett torg. Den älsta tyska stadsrätten från år 1120, nämligen för Freiburg in Breisgau, innehåller inledningsvis en konkret och åskådlig bild av sättet för en topografisk anläggning av en handelsplats. Så förklarade Konrad av Zähringen, att han nämnda år låtit upprätta ett torg (forum) på sitt gods. Se1 Steenstrup, Studier, s. 129. — Jfr Bull, Kristianias Hist. I, s. 127 ocb not 2. Rietscbel, Markt u.

Stadt, s. 150, uppger försöket att uppdraga en bestämd rättslig gränslinje mellan torgbebj-ggelse, Markt (forum) ocb stad (urbs, civitas) ocb söker skillnaden däri, att den förra är obefästad, den senare däremot befästad. Skillnaden blir då en fortifikatorisk, icke rättslig fråga. bar emellertid Gerlacb, anf. arbete, påvisat.

Oriktigbeten även i det senare fallet

»Byn med torg» dan handlande och andra personer sammankallats, ordnades torget (forum) så­ lunda, att åt varje köpman eller näringsidkare (mercator) anvisades en tomt (area) vid torget för att denne skulle uppföra ett eget hus. Av varje tomt skulle årligen på S. Mårtens dag (11 nov.) skatt betalas. Tomten skulle utgöra 100 fot i längd och 50 fot i bredd. När ett torg grundlädes i Rodolfzell år 1100, anvisades så stor del av byn, som räckte till torg, för liknande bebyggelse med torgrätt, där en var ägde köpa och sälja tomter (areae).1 Men det följer av det till rummet begränsade och för torg (forum) avsedda området, att det var just så stort, som behövdes för forum eller torgbebyggelse, varför det endast kunde bli utrymme för tomter (areae), icke gårdar (mansi) med jordbruk.2 Torget var nämligen icke ett torg i nutida stadsplanebegrepp, utan ett helt merkantilt område på viss plats, där tomter uppdelats åt köpmän eller näringsid­ kare. Ännu in i nyare tid saknade för övrigt flera medeltidsstäder, bland dem Hälsingborg, fortfarande ett torg, vilket namn i stället användes på huvudgatan eller stora landsvägens fortsättning genom staden. Man höll nämligen marknad och handel på den gata, som på danska kallades »Haerstraede», och det var just utmed densamma, som tomterna lågo. Först i senare tid trängdes torget in på ett mindre område, men ursprungligen voro by och torg detsamma som i Tyskland »Markt» och »Stadt».3 I Norge synes torganläggningen praktiskt taget ha varit av samma slag som i Tyskland. De älsta norska städerna Nidaros (Trondhjem), Bergen och Oslo voro först strandbebyggelser, innan de reglerades av kungen. Forskningen anser, att det verkliga förhållandet varit detta i motsats till Snorre Sturlassons uppgift, att städerna grundats av kungen. Olof Tryggvesson — berättar sålunda Snorre -— for ut till Nidaros och lät där på Nidälvens strand år 977 resa byggnader samt förordnade, att det skulle bli en köpstad med tomter, som han lät utstycka åt köp­ män. Tjugu år senare var det Olof Haraldsson, som grundläde Sarpsborg i Norge.

Snorre säger, att kungen byggde en stor borg, och »inuti borgen ämnade han till en köpstad; där lät han bygga kungsgård och Mariakyrka; där lät han sticka ut tomter till andra gårdar och fi<j:k folk att bygga där».4 Det synes sannolikt, att kungen helt enkelt flyttade till borgen sitt folk, som drev handel i närmaste trakten.5 1 Keutgen, Urkunden n. 133 ock n. 100: partem villae, quae foro sufficeret, sub omni iure fori ei donavimus, eo videlicet iure et libertate, ut ipsa terra omni komini cuiuscunque conditionis liceat emere, vendere et libere in allodio possidere. — 2 Rietsckel, Markt u. Stadt, s. 111. — 3 Hugo Mattkiessen, Torv og Hcerstraede s. 26 (1922). — 4 Alex Bugge, i (Norsk) Hist. Tidskr. V, 3, s. 147.

Edv. Bull, Kristiania

kist. I, s. 36 (1922) polemiserar mot den kungliga stadsgrundläggningsteonen. — 5 Halvdan Kokt, Innkogg og Utsjm, s. 23 (1921).

Haiding b orgö med ettid intill 12g o I Danmark spåras samma utveckling, för vilken visserligen varken Adam av Bremen eller Saxo i motsats till Snorre Sturlasson haft något intresse. Vi ha ett tidigt belägg för, att det år 1140 fanns en torgbebyggelse, nämligen byn Nestved.

Nämnda år gav kung Erik till Nestved kloster, sedan Sko vkloster på Själland, torget i nämnda by och alla torgrättigheter (forum villae ac omnia fori iura).1 Kungen gav tydligen Nestvedmunkarne rätt till torgbebyggelse jämte särskilt an­ givna kungliga rättigheter, men intet behöver dock motsäga den tolkningen, att L

torget var äldre, och att kungen alltså avstod från en färdig anläggning till förmån för klostret. I vilket fall som hälst ha vi här ett älsta dokumenterat bevis för till­ varon av ett torg, som omtalas av kung Erik i ett sammanhang, mycket liknande vad hans företrädare, Knut den helige framhållit år 1085. Det heter nämligen om Nestved, att munkarne erhöllo nämnda torgrätt tillika med all kunglig saköresrätt (justitia) och dansk lag (consuetudo Danorum) samt midsommargälden. Det talas även om den ledingsplikt gent emot kungen, som det ålåg byns män och munkarnes åbor att fullgöra. Vi erinra oss liknande förhållanden ifråga om Häl­ singborg år 1085.

Den viktigaste punkten i jämförelsen mellan Nestved och Hälsingborg är mid­ sommargälden, emedan den bevisar beskattning av ekonomisk rörelse inom sam­ hällen av uppenbarligen samma kamerala natur. I Nestved var samhället ordnat efter torgrätten (fori jura), ett förhållande, som måste ha gjort sig gällande även i Hälsingborg. Midsommargälden utgick nämligen aldrig av landsby, utan av »stad».

Om Nestved var by med torg, så var Hälsingborg det också, liksom för övrigt både Lund och Lomma sedan år 1085.

Vi ha alltså kommit till det resultat, att midsommargälden förutsätter en kom­ mersiell bebyggelse, vilken framträdde under den äldre medeltiden som »by med torg». Vi övergå nu till den frågan, vad uttrycket torgrätt för Nestved innebar.

Medeltidens språkbruk kräver så mycket större uppmärksamhet, som urkunder och annat källmaterial är o i regeln mycket bristfälligt bevarade, varför en till­ förlitlig begreppsbestämning i stället får nödtorfteligen utreda, vad eljes med hand­ lingar skulle kunnat styrkas. Om torgrättens begrepp har det förts åtskillig strid bland forskarne. Steenstrups tolkning måste anses föråldrad, då han förmenar,, att torgrätt är »rätt till torg», d. v. s. rätt för en ort att ha torg, och att i anknyt­ ning härtill nya rättsbestämmelser tillkommit så småningom för att slutligen ut­ göra en stadslag.2 Denna uppfattning förbiser, att den äldre medeltidens torg icke var ett torg i 1 Om trevet se s. 176. — 2 Steenstrup, Studier, s. 125.

248

»Byn med torg» nutida topografisk bemärkelse, utan en fiel bebyggelse, privilegierad med torg­ handel. Till torget fiörde ett område, som bestod av (regelbundet) utstakade tom­ ter, vilka innefiades av köpmän, oefi som kanske understundom alldeles saknade en öppen torgplats. Torgrätt (jus fori eller jus forense) för en torgby var i stort sett detsamma som stadslag för staden, d. v. s. torgrätten reglerade inte bara handel och köpmännens förhållanden, utan även köp och försäljning av tomter o. s. v.

Torgrätt var alltså icke en rätt att hava torg, lika litet som den uppkom

ur torghandel. Den var tvärtom en lag för torget, d. v. s. för hela torgbebyggel­ sen, alldeles som vi bruka mena, att stadsrätt är hela stadens lag. Torgrätten var från början en under inflytande av särskilda ekonomiska förhållanden inom bebyggelsen förändrad landslag, som innehöll bl. a. bestämmelser om köpmännens sedvanerätt. En sådan torgrätt kunde med tiden växa ut till att slutligen så full­ ständigt omfatta alla rättsförhållanden inom byn eller staden, att denna med egen jurisdiktion fullt utskildes från landsbygden.1 En by med torg kallades i det medeltida språkbruket villa forensis, d. v. s. by med torgrätt. Torg-kallades forum (eng. fair, fr. foire) och betydde ett öppet torg eller fri marknad, och en villa forensis var just en by med torg eller marknad.2 Torgrätten var alltså en lag för hela »byn med torg». Såväl Hälsingborg som Nestved kallades längre fram »villa forensis». Vi ha det tidigaste belägget för Häl­ singborg — förutom Malmö och Vä — som by med torg och med rådsinstitution i en urkund 28/ß 134°* men detta sentida dokument motsäger icke Hälsingborgs gamla anor som köping och stad, och det finns knappt något material i behåll för Hälsing­ borgs äldre perioder.3 I kung Valdemar Erikssons bekanta handfästning 7/ö 1329 talas det om civitas och villa forensis; och det synes tydligt, att ärkebiskopsstaden Lund var det förra, men att övriga skånska »städer» voro det senare.4 Vi veta re­ dan av det föregående, att detta är en klar gradering av de danska städerna av gam­ malt kyrkligt ursprung, men har intet att göra med någon rättslig skillnad emellan dem. När det vidare i ett brevI7/7 1310 säges: i byn Hälsingborg (in villa Helsingburgh)5 och i Valdemars jordebok 1231: byn Hälsingborg [de eadem villa (o: Haelsingburgh)], är det fortfarande tal om en by med torg.6 Sedan upphöra beläggen i ännu äldre tid, icke därför att torgbebyggelsen i Hälsingborg då skulle saknats, utan tvärtom av den orsak, att nästan allt material helt enkelt är försvunnet. Vad Saxo menar med att kalla Hälsingborg befästad stad (urbs, oppidum) motsäger 1 Rietsckel, Markt und Stadt, s. 174, 232. — 2 L. J. Vogt, (Norsk) Hist. Tidskr., II R. V, s. 279, not 2.

Denna snävare, rent språkliga översättning av tegreppen villa forensis ock forum kar vunnit viss kävd kos forskningen. — 3 ST n. 2/(o. Consules et villani villarum forensium, videlicet Helsingborg, Malmpg et Vae. — 4 SD, III, n. 25, 61 (s. 717). Steenstrup, Studier, s. 127. — 5 ST, n. 173. — 6 Liber census, s. 80.

M9

Hälsingborgs medeltid intill 1250 icke, utan tvärtom framhåller uttryckligen Hälsingborgs egenskap av torgby, d. v. s. villa forensis på hans tid (omkr. 1200), och därifrån är steget icke långt tillbaka till lizfo och 1085 med hänsyn också till de resultat, vartill vi kommit i hela den föregående undersökningen av det rika problemet om Hälsingborgs uppkomst.1 Den danska staden var naturligtvis en ort för handel, ett påstående, som ju kan synas självklart, men icke desto mindre kräver en förklaring. Det räckte icke till för en stad från den äldre medeltiden, att dess gynnsamma läge och andra eko­ nomiska faktorer drogo handel dit. Konsumtionsteorien rörande producenter och avnämare är icke tillräcklig för att ge oss den äskade förklaringen. För stadens invånare blev det redan ur konkurrenssynpunkt en fördel att driva ett slags lokalprotektionism, i det att all handel i trakten skulle dragas in till staden och där allena koncentreras.

Men det var också kungen, som hade fördel av ett sådant

handelscentrum för bygden och för riket, och det var för övrigt endast han, som tillstadde rätten till handel vid torget. Städerna voro icke mindre i 11 årh. än nu tätare befolkade än »landsbygden», och av tomterna (areae) fick kungen eller grundherren särskilda inkomster. Detta förhållande var en allmän-europeisk före­ teelse redan under den äldre medeltiden. Midsommargälden i Skåne är ett tidigt vittnesbörd om en tomtbebyggelse, vilken skulle varit utan existensmöjlighet, om det icke dreves handel på platsen. Och konungen sörjde i eget välförstått in­ tresse för, att den var privilegierad, och hans maktmedel att så förfara voro san­ nerligen icke obetydliga.

Vi ha sett, att Hälsingborg var kungens gods. Detta förhållande hade bety­ delse för Hälsingborgs egenskap av by med torg, emedan staden icke kunde ha fått torgrätt utan kungens medgivande. Kungen ägde icke blott marken, utan hade också allmän överhöghet över vägar till lands och sjöss, hamnar och färjeställen.

Kungens makt över alla förbindelser till torget gav honom möjlighet att koncentrera och för vinnings skull beskatta tomter och uppbära tull av torghandeln. Tullens anor sträcka sig till det 12. årh. Den ursprungliga handeln var från ort till ort; köpmannen färdades nämligen mellan handelsplatserna, isynnerhet under mark­ nadstid. Och när han kom på sjön till Hälsingborg eller annan stad, tog kungen säkerligen tull av hans varor. Förutsättningen för denna fiskaliska rätt var ett torgregal.2 Detta regal förutsätter befintligheten av torgbyn (villa forensis) i 1 »Oppidum» var ett tämligen färglöst begrepp i medeltidsspråket ock betydde stad (vanligen befästad).

När torg år

1075

inrättades i byn

Allensbacb i Tyskland, kallades byn

såväl

»villa»

som

»oppidum».

Keutgen, Urkunden, s. 61. — 2 Rietsckel, Markt u. Stadt, s. 18 IF. Steenstrup, Studier, s. 117 ff., 263 IF. — Jfr beträffande England Adolpbus Ballard, Tbe englisb bourougb in tbe twelfth century, s. 11 f. (1914).

25°

»Byn med torg» Nestved 1140, och även i Hälsingborg senast år 1085. Midsommargälden eller tomtskatten är härför det direkt dokumenterade belägget.

Det var en för kungen värdefull makt över inrikes- och även utrikeshandeln, som han ägde i sitt torgregal. Kristoffer I utkämpade en het strid med den mäk­ tige kyrkofursten i Lund, ärkebiskop Jakob Erlandsson, om statens och kyrkans inbördes intressen och angelägenheter, därvid bl. a. just om torgregalet. Samtida berättelser härom äro utförliga. Kungen anklagade sålunda år 1256 ärkebiskopen för att han utan kungens medgivande på kyrkans mark hade inrättat en köpstad (villam forensem). Härtill nekade dock ärkebiskopen med förklaringen, att han endast förbättrat de hus, som han förut redan erhållit, och att han vore skyldig att sköta kyrkans affärer till det bästa.1 Ärkebiskopen bestred alltså inte det kungliga torgregalet som bestående inrättning, men han sökte utan tvivel tillvälla sig dess ekonomiska förmåner. Kristoffer I besvärade sig också över ärkebiskop Jacob Erlandssons tilltag att bemäktiga sig kungens rätt till s. k. »forstrand» eller till den kust, som tillhörde kungen (kronan), d. v. s. rätt till tull och vrak eller på kusten uppsköljda gods, samt s. k. förban, d. v. s. avgift till kungen för rättig­ heten att obehindrad segla ifrån staden.

Allt som allt medförde merkantila förhållanden lika litet som de rättsliga något slags uppdelning av städer i högre och lägre klass (civitas och villa). När vi tala om »torgby» eller »by med torg» och även begagna det senare som rubrik för detta kapitel, anlita vi endast ett språkhistoriskt uttryck från äldre dansk medel­ tid, som icke må förvilla läsaren till att här tro sig finna blott en köping. Torgby och stad äro detsamma. ★

★

*

*

Vad torgrätten, d. v. s. stadslagen för Hälsingborg, ursprungligen innehållit, är okänt. Det älsta bevarade kungliga privilegiebrevet för Hälsingborg är först från år 1414> men äldre brev ha dock utfärdats och numera förlorats. Härom an­ tyder ett privilegiebrev 3I/5 1307, som hertig Kristoffer av Halland gav det gamla Halmstad, vilken ort erhöll »samma rättigheter, som vissa torgbyar i Danmark» hade.2 Dit hörde ju sedan gammalt Hälsingborg och Lund, vilka orter direkt näm­ nas något senare i ett annat privilegiebrev för det nya Halmstad. Hertig Knut Porse av Halland talar härom i ett privilegiebrev, som han 3I/io 1327 gav sin nya, av 1 SRD, V, s. 582—6^0.

Översättning från latinet Los J#rgen Olrik, Valdemar Sejr s S0nner og den

store aerkebispestrid (1906—08). — 2 SD, n. 1558: — omnia eadem jura, que singulae villae forenses regni Dacie —

251

Häldingborgd medeltid intill 1250 kung Kristoffer ^/w 1322 grundade köpstad (villa) Halmstad (Broktorp).1 Då er­ höll Halmstad nämligen all den »frihet och nåd», som Lunds och Hälsingborgs män hade fått av »vår käre herre konung Valdemar». Brevet finns blott i me­ deltida översättning bevarat, och de antydda privilegierna för Lund och Hälsing­ borg synas vara spårlöst försvunna.

I de medeltida stadsprivilegierna avsåg uttrycket »frihet», »rättigheter» o. dyl. vanligen befrielse från utskylder och andra förpliktelser till Kronan. Det älsta bevarade danska stadsprivilegiebrevet utfärdades av kung Kristoffer i Hälsing­ borg I0/i 1253 för Vä (n. v. Kristianstad), gällande frihet från ledingsskatt, tull och fjärdingsskatt.2 Det är emellertid ovisst, om det efter allmänt antagande också var den älsta skånska birkerätten, som Knut Porse åsyftade såsom gällande både för Lund och Hälsingborg. Denna lag skulle enligt en anteckning ha utfärdats av kung Valdemar Eriksson i Nyborg den 15 aug. 1326, men den har därvid dock endast konfirmerats och möjligen utökats. Till sitt ursprung är lagen vida äldre; den representerar, såsom vi skola finna i det följande, en sedan den tidigare me­ deltiden pågående utveckling i praxis och sedvana av det rättstillstånd, som sär­ skilt utmärkte de handels- och näringsidkande, tätt bebodda orterna till skillnad från den åkerbrukande och glest befolkade landsbygden. Lagen kan ha samman­ fattats i skrift redan i förra hälften av 1200-talet; dock ej före år 1216. De be­ varade handskrifterna, vari stadsrätten, vanligen jämte andra skånska lagar, inskrivits, äro legio, men ingen är äldre än från omkr. år l^oo.3 — Utom den skånska stadsrätten ägde Danmark ett flertal stadsrätter för övriga landsdelar, av vilka den Köpenhamnska stadsrätten 1443 och den därefter utbildade allmänna stads­ rätten för hela Danmark 1484 kommo att tillämpas även i Skåne, dock utan sam­ tidigt upphävande äv den gamla skånska stadslagen. Ett avgörande bevis för den sistnämnda lagens långa giltighetstid utgör ett i svenska riksarkivet bevarat original på pergament den 3 febr. 1450, vilket är en av ärkebiskop Tuve i Lund utfärdad avskrift av lagen med tillstånd att tillämpa densamma för den under ärkebiskopsstolen lydande handelsplatsen Elleholm i Blekinge.4 Tuves båda när­ maste efterträdare Johannes (1

—97) oc^ Birger (1498—1519) ha genom an­

teckning å pergamentet förnyat lagens giltighet. En mängd avskrifter från 15—16 årh. av lagen visa dessutom hän på dess fortsatta aktualitet.

1 SD, n. 2356, — villanis nostris — novam villam nostram Brooktborp. I Valdemars jordebok 1231 är »Halmstad med tillydande» konunglev, men den kallas icke »villa», varifrån midsommargäld utginge.

Halmstad var således då endast kronogods (kungsgård) med underlydande. — 2 Repertorium I, s. 36. Orig. i Kristianstads stadsarkiv, förvarat i Lunds landsarkiv. — 3 Jprgensen, Udsigt over den danske Retshistorie, s. 122. — 4 Skånelagen (ed. Scblyter) s. XLIII, n:r 20.

»By ti med torg» Lagens ursprungliga hemort anses ha varit antingen Lund eller Hälsingborg, snarare den första staden.

Dock skulle den tidigt varit gällande också i Hälsing­

borg efter vad 1327 års förut nämnda privilegium för Broktorp (Halmstad) skulle antyda.1 Denna fråga kan dock närmare skärskådas. Först och främst fanns det enligt Valdemars jordebok endast två »städer» i Skåne, som erlade midsommargäld, Lund och Hälsingborg. I konunglevlistan omtalas visserligen Skanör, men utan midsommargäld, som veterligen icke var bortförlänad; denna kronogårds uppkomst som villa forensis torde tillhöra först tiden för det stora sillfisket där­ städes, d. v. s. senare hälften av 1200-talet. Malmö och Landskrona äro, som bekant, yngre stadsbildningar än Hälsingborg och Lund; Lomma, som erlade tomtskatt enligt 1085 års brev, har redan i Valdemars jordebok försvunnit ur de skånska städernas historia.

Varest själva »hemorten» för lagen, till en början ett privatarbete eller utan kungen gjord uppteckning av gällande sedvanerätt, än må ha varit, saknas det varje anledning att antaga, att lagen skulle gällt endast för endera av de båda städerna. Även om Skanör och Malmö vid den tid, då Halmstad år 1327 blev villa forensis, redan vore detta, så hade tydligen även på dem förut den skånska stadslagen överflyttats. Det var stadsrättens ursprungliga områden, Lund och Hälsingborg, som nämndes som moderorter för vissa yngre stadsbildningar. Lund och Hälsingborg äro Skånes ännu varande älsta städer i rättslig bemärkelse, såsom sådana självständigt utbildade efter egna ortsbetingelser. Det kan icke här vara tal om någon som hälst färdig stadsrätt under en så tidig period av Danmarks historia som det 11. årh. I förhållande till bebyggelsens uppkomst i tomter (areae) och dess utveckling har också rätten utbildats, och mycken tid måste ju förflyta, innan denna rätt kunde hinna fram till det fullständigare rättssystem, som den se­ nare medeltidens stadslagar uppvisa. Det är en långsam utveckling genom år­ hundraden, vilken i det följande skall något antydas.

En översikt över den mängd avskrifter, som uppräknas i Schlyters förträffliga utgivning av Skånelagen, visar, att vi ha särskilda Lundaexemplar, Hälsingborgsexemplar, Malmöexemplar och Landskronaexemplar av samma stadslag — det stod skrivaren fritt att för sin stads räkning insätta dess namn i stadens hand­ skrivna exemplar av den skånska birkerätten. Likaväl som det råkat stå »Lund» i den som älst ansedda bland de bevarade skånska laghandskrifterna, likaväl kunde det ha stått » H älsingb org ».

Man känner till minst 14 laghandskrifter med Hälsingborg som ortsbestäm1 j0rgensen, Udsigt, s. 122, efter SckLyter, Skånelagen, s. CXVIII.

253

Hälsingborg j medeltid intill 1250 ning såväl i inledningen som å vissa ställen här och var i lagtexten.1 Samtliga dessa exemplar innehålla emellertid vissa tilläggsbestämmelser, vilka alldeles sak­ nas i Lundaexemplaren och de övriga städernas exemplar.2 Detta förhållande, som forskningen alldeles förbisett, uppvisar en i viss mån självständig typ av den skånska stadsrätten. I Hälsingborg har icke endast denna lag, utan även ytter­ ligare bestämmelser av yngre ursprung varit gällande, vilka senare ha sin mot­ svarighet i Köpenhamns stadsrätt 1443 och allmänna stadsrätten 1484* Det är en senare tids stadslagstiftning, som icke här sysselsätter oss. Ursprungligen ha dessa tillägg saknats i den stadsrätt, som gällde Lund och Hälsingborg under perioden till 1250, men sedermera instuckits i Hälsingborgsexemplaret samt därefter utfärdats av kungen i Hälsingborg att gälla även alla köpstäder i Danmark.3 När sålunda ärkebiskopen år 1346 tillerkände Nexö på Bornholm den skånska stadslagen, skulle detta ha varit ett Hälsingborgsexemplar, men däremot var det ett Lundaexemplar ifråga om Elleholm i Blekinge år 145°* varvid stadslagen i ärkebiskop Tuves nyss anförda brev kallades den »birke rätt som i Lund är och i alla köp­ städer i Skåne är». De hälsingborgska tilläggen saknas också här, men dessa bekräftade ju som undantag endast regeln, att lagen gällde alla köpstäder i Skåne, och i 1400-talets »köpstad» rymdes, såsom vi redan förut nämnt, såväl civitas som villa forensis.

Denna översikt dels ger vid handen, att den särskilda Hälsingborgstypen av den älsta skånska stadslagen är yngre än vår period, dels visar den oss den anmärk­ ningsvärda seghet och stränga konservatism, som läto den skånska stadsrätten allt­ ifrån 1326 års stadfästelse genom Valdemar, ja från ännu äldre tid eller 1200talets början i huvudsak formellt oförändrad bestämma under hela medeltiden Skånestädernas undantagsställning inom respektive härader. Lagen bär också namnet »birkerätt», vilket ord har betydelse just med avseende å en sådan undan­ tagsställning, en autonomi.

Det älsta bevarade belägget för ordet »birk» finns i Valdemars förut nämnda handfästning av 1326, där det säges närmast, att städers och byars med torg sta1 Skånelagen n. 33 = Kungl. Bibi. Köpenhamn (KB Kpn) n. 3137, 4:0; n* 3fl —Univ. bibi. (UB) Kpn; n. 39 = Am 25, /f:o UB Kpn; n. /fo = Am 27, 8:0 UB Kpn.; n. 42 = Kongel, Sami. n. 3124 KB Kpn; n. 43 = ibid n. 3132 ; n. 45 = Am. 22.

8:0 UB Kpn; n. 46 = Thotts Sami. n. 1992 KB Kpn n. 55 = ibid

n. 1993; n. 56 — Am 7, /(:o UB Kpn; n. 61 = sign. J 4, UB Lund; n. 116 = sign. B 90. a. KB Stockholm; n. 125 = Thotts Sami. n. 2008, KB Kpn; n. 13^ = Kalls. saml. n. 557 KB Kpn. I de flesta av dessa hand­ skrifter följer omedelbart efter den skånska stadsrätten Köpenhamns år ifldö' — Inledningen eller en upp­ lysning om lagens utfärdande i Hälsingborg citeras längre fram. -—- 2 Utgivna av Schlyter, Skånelagen IV, Addit. A och B. — 3 I Roskilde stadsrätt 1268 inordnades inne i texten tillägg, som huvudsakligen berodde av stadens egen autonomi. Jprgensen, Udsigt, s. 119.

2ß4

»Byn med torg» tuter plägade kallas birk (byaerk).1 Det talas också om privilegier, vilka ju kunde ingå i birkerätten, om de voro av lags natur. Vi se sålunda, att birkerätt gällde även byar med torg (villae forenses).2 Vi ha redan nämnt, att det icke fanns nå­ gon grundläggande skillnad mellan civitas och villa forensis. Lund hade således icke något rättsligt företräde framför Hälsingborg eller tvärtom.3 Att f. ö. draga en bestämd gräns mellan privilegier och statuter låter sig i medeltidsspråket icke alltid göras med större säkerhet, och problemet behöver icke häller här syssel­ sätta oss.

När Halmstad emellertid 1327 erhöll »all den frihet och nåd som Lundamän och Hälsingborgsmän fritt hava av vår älskelige herre konung Valdemar», så in­ rymdes häri såväl privilegier som birkrätt, om hänsyn tages till 1326 års hand­ fästning. De fyra privilegiebestämmelser, som särskilt uppräknas för Halmstad, utgå från förutsättningen av en stadsautonomi; direkt belysande är stadgandet, att den kunglige fogden icke ägde döma »över någon mans sak, som söker till byn», utom i »mednärvaro» av borgmästare och råd, som »döma med honom i samma sak».4 Stadens självstyre är ordnad med borgmästare och råd; grunden härför utgjordes ytterst av den skånska birkrätten och av den sedvana, som i enlighet därmed utvecklade sig, samt av de särskilda privilegier, som nu tillkommo. »Birk» är icke danskt, utan ursprungligen ett svenskt ord, kommande från köpstaden Birka i Mälaren. I Danmark fick ordet icke den svenska betydelsen att åsyfta en handelplats, utan en juridisk, uttryckande en självständig rättskrets, vare sig i stad eller på landet.5 När det sålunda i 1326 års handfästning talas om städers eller byars med torg »birk», så betyder detta stadsautonomi med eget ting som organ för rättsskipning och även förvaltning. Stadslagens medeltida benäm­ ning är icke »stadslag», utan »birkerätt», d. v. s. lag för birk eller en rättskrets, mer eller mindre skild från annan rättskrets (häradet).

Redan ordalydelsen i 1326 års handfästning: »statuter, som man kallar birk», visar, att ordet var hävdvunnet i danskt språk, och intet behöver tala emot det antagandet, att ordet »birkerätt» i 1400-års exemplaret av skånska stadsrätten skulle återfunnits redan under 1200-talet eller ännu tidigare, därest en handskrift 1 SD III, n. 2561 — Item privilegia clericorum, militum, armigerorum, monasteriorum, civitatum, villarum forensium et eorum statuta, que byaerk dieuntur — renouentur. Jfr s. 252. -— 2 Jfr kung Eriks privilegium för byamännen i Ebbeltoft 2I/i 1310 att ba marknad m. m.: »concedimus eis, ut lege aliarum villarum forensium et civitatum regni nostri utentes forum» etc. Samme konung gav samma ort 25/s 1317 Viborgs ocb Aarbus stadsrätt (legem et terrae consuetudinem). Breven äro tryckta bos Hasse, Das Scbleswiger Stadtrecbt, s. 130. — 3 Se ovan, s. 22(6. — 4 SD, n. 2641. — 5 Elias Wessen, Birca ocb björkörätt, s. 12p ff- (Namn ocb Bygd 1923, b. 2—4.)

255

Hälsingborgs medeltid intill 1250 från den tiden vore bevarad. I Norge förekom ordet »Björkörätt» redan för Nidaros, när den orten »grundlädes» av Olof Tryggveson år 997, varvid »staden» av konom utrustades icke blott med vissa marknadsprivilegier, utan även med den rättsordning, som bestämdes av Björkörätt. En älsta sådan finns också, eliuru endast i fragment, bevarad från 1200-talet, gällande åtminstone för Nidaros ocb innehållande vissa sjöfartsbestämmelser, avfattade i mycket ålderdomlig form; resten är förlorad.1 När vi tala om birkrätt ocb därmed förstå en lag för en tomtbebyggelse i eko­ nomisk bemärkelse, kunna vi gå så långt tillbaka som till den tid, då tomtindelning (och tomtskatt) existerade, d. v. s. från omkr. år 1000 beträffande Nidaros ocb senast år 1085 ocb 11^0 i fråga om Hälsingborg ocb Nestved. Ekonomiskt sett skilde sig en dylik bebyggelse eller stad från landsbyn under medeltiden där­ igenom, att bredvid jordbruket utgjorde handel ocb näringar invånarnes syssel­ sättning. Tomtskatten förutsätter härvidlag en senast 1085 ordnad bebyggelse, där de äganderättsliga, sociala ocb ekonomiska förhållandena naturligtvis voro olika dem, som rådde inom häradets byväsende ocb därför krävt tidigt en särskild lagstiftning i form av ändringar i den allmänna lagen. Ty vi veta av 1085 års brevet, att Hälsingborg däri skilde sig från Luggude landsbygd, att i Hälsingborg fanns tomt (area) i motsats till gård (mansus) på landet ocb dessutom en särskild tomtskatt, som varken då eller senare någonsin utgick från gårdarne på landet.

I detta hänseende ha vi redan funnit en anmärkningsvärd likhet mellan den skånska ocb tyska stadsbildningen.2 Magdeburg erbjuder ett gott prov på en i gamla tyska bebyggelser långsamt framväxande stadsrätt i form av sedvanerätt.

På 900-talet var orten en köpmansplats, ocb bevarade urkunder — sådana saknas tyvärr för Hälsingborg — giva oss en viss föreställning om, huru detta gradvisa o

vardande av en stadsrätt tillgick. Ar 965 erböllo köpmännen sin särskilda dom­ stol, varigenom området undantagits från den allmänna rättsskipningen. Med det 11 årh. framträder begreppet »jus fori» eller torglag, gällande bebyggelsens ägande­ rättsförhållanden. Ett system av smärre rättssatser uppkom så småningom; det bildade sig en allt fastare sedvanerätt.3 Omkr. 1100 hade flera tyska städer med forum ocb areae sitt eget ting; de utgjorde alltså egna rättskretsar.4 Ocb vända vi oss åter till Danmark, finna vi, att kung Erik Lam gav år 1140 Nestved kloster 1 Tryckt i Norges gamle Love, I, s. 33^ f.; IV, s. 72 £. Jfr E. Hertzberg, De nordiske Retskilder, s. 43 (1890). Alex. Bugge, Norske byers selvstyre, s. 17. — 2 Se ovan, s. 2^7. — 3 Job. R. Kretzscbmar, Die Ent­ stehung von Stadt und Stadtrecbt, s. 1^7 (Untersuchungen zur deutschen Staats- und Rechtsgesch., 75. Heft.

1905). Jfr Rietschel, Markt u. Stadt, s. 51 f. — 4 Rietschel, Markt u. Stadt, s. 111.

»By n med torg» torgrätt (jus fori) och »dansk lag» (Danorum consuetudo), d. v. s. dels lag för Nestved, dels allmän sedvanerätt att tillämpas för staden och klostret. Fråga vi därför, när birkrätten i Hälsingborg kan ha erhållit sitt första innehåll, d. v. s. när den börjat sin gradvisa utbildning, så är svaret givet av det nyss sagda, näm­ ligen från tomtindelningens uppkomst, tydligen före år 1085.1 Men i den allmänna stadsbildningen var ofta marknad ännu tidigare än torg­ bebyggelse, d. v. s. byn med torg. Det har först hållits marknad på en plats, som i sin bebyggelse ännu icke skilt sig från typen av vanlig gård eller bondby, men likväl var ett centrum för bygdens handel under kungens skydd.

Ur marknads­

platsen har »stad» uppkommit därigenom, att marknaderna sammanförde så myc­ ket folk, att en del stannade kvar och bosatte sig på marknadsorten samt ordnade sina inbördes rättsförhållanden. På marknadsplatsen kunde nämligen upplag av varor finnas och någon tog hand om dem. De kunde också bearbetas, t. ex. hudar av skomakaren. Så uppkom fast bosättning, ekonomisk rörelse och därmed by, d. v. s. stad.12 De tyska marknadsprivilegierna omkr. år 1000 gåvo rätt till marknad på viss ort, tull av handeln, skydd för dem, som färdades till och från marknaden, och slutligen marknadsfred.3 Kejsaren gav privilegium å marknad med den rätt, som till­ kom honom av varje marknad i hans rike. Det var under sådana marknader, som folket i mängd strömmade till marknadsplatsen, särskilt vid kyrkliga högtidsdagar.

Marknaden var således tillfällig, under det att torget däremot var en ordinär handel, som förutsatte en stabil och i ordnat skick i tomter indelad bebyggelse.

Vi veta icke, om en marknadsplats givit upphovet till Hälsingborg som by med torg. Tomtindelningen kan nämligen ha tillkommit, åtminstone i ordnat och reg­ lerat skick, vid viss tidpunkt på kungens maktbud. I vilket fall som hälst har skydd för kommunikationer och byfred varit de faktorer, som hållit byn uppe.

Tidigt spåras sådana faktorer i Danmark4, och när Halmstad så sent som år 1327 fick enahanda förmåner, såsom skydd för de resande till lands och sjöss, så åter­ finna vi här tvivelsutan forndanska förhållanden. Privilegierna för Hälsingborg och Lund, som förklarades 1327 giltiga för Halmstad, måste ha innehållit liknande förmåner. ★ ★

*

1 Jfr. Alexander Bugge, Studier över de norske byers selvstyre og tandel, s. 16.

2 I Norge synes denna utveckling ba vant gällande.

Se ovan, s. 2^8. —

Halvdan Kokt, Innbogg og Utsyn, s. 32 (1921). —

3 Keutgen, Urkunden, n. 50 ocb Here följande. — 4 Steenstrup, Studier, s. 125; 258 ff.

27 — 24465.

257

Hälsingborgs medeltid intill 1250 Hade Hälsingborg under perioden till 1250 utbildat sj älvstyre? Därest ett direkt belägg på tillvaron av ett stadens ting eller (på danska) by-ting i Hälsing­ borg kunnat anträffas i en urkund, skulle därmed det kortaste ocb mest uttöm­ mande svaret på denna fråga kunnat ges. Tinget var ju självt det högsta organet för stadsstyrelsen såväl i rättsskipning som förvaltning. Att med urkundens hjälp bevisa tillämpning av den skånska stadsrätten i Hälsingborg vore således en lätt framkomlig väg, som nu icke kan beträdas till följd av den stora urkundsbristen, som försvårar varje försök att skingra det djupa mörkret över stadens äldre ut­ vecklingshistoria även i rättsligt och administrativt avseende. Icke desto mindre förblir det en ofrånkomlig uppgift att söka skaffa oss kunskap om, i vad mån den skånska stadsrätten redan under Valdemarerna och än tidigare gällt i Hälsing­ borg, en fråga, som ju också gäller Lund. Vi äro då hänvisade till att undersöka lagens eget innehåll och betydelse i dess historiska ställning inom det äldre danska stadsväsendet.

Dessförinnan ha vi dock att först undersöka ett spår, som möjligen skulle kunna leda fram till ett ting i Hälsingborg under 1200-talets förra hälft. Kung Valdemars jordebok innehåller nämligen en notis om en i Hälsingborg verkställd skötning av jord. Skötningen skulle nödvändigt ske eller kungöras vid det ting, inom vars rättskrets jorden låg; alltså vid häradstinget för häradet och vid by­ tinget för staden.1 Skötning var en i Norden bruklig symbolisk handling, varvid den, som avhände sig jordägendomen, lade ett stycke jord därav i den nye ägarens sköte, antingen i hans kappa eller annat plagg, som vittnena höllo utbrett och sedan tillslöto. Ordet skötning brukades också till att beteckna själva den jord, som på sådant sätt överläts. Nu förmäler Valdemars jordebok, att abboten Jon i Öveds kloster köpt jord, som fick skötning i Hälsingborg. Låg jorden också i Hälsing­ borg?

Notisens ordalydelse i svensk översättning är denna: »Köpte abbot Jon av Öved för så god jord som två mark gulds i Gårdstånga. Och var skött i Hälsing­ borg norr om kapellet så till fyra märken. Mot söder i den väg, som ligger söder om Skinnfällsmosse, mot väster i Stenkällan, mot norr i den närmaste landsvägen, mot öster (sträckande sig) från Bjuglinge bodställe och till det yttre vadstället öster om Ebbes gård. Vad som är tillägnat med orätt där, det är konunglev till­ lika med Bo Ingesens alvar.»2 Fig. 191 visar facsimile av denna textsida i den be1 Jfr Stemann, Den danske Retsbistorie indtil Cknstian V:s Lov, s. 467 (1871). — 2 Liter census 39. — Weibull, Kung Valdemars jordebok, s. 113, not 6. Alvar betyder (stenig) bedsträckning enligt V. Dablerup, i Festskrift til H. F. Feilberg, s. 115. (Maal og Minde 1911). Steenstrup, Studier, s. 389.

258

»Byn med torg» römda, men till det yttre lilla och anspråkslösa pergamentshandskriften från 1231 — huvudkällan till Danmarks inre historia under det 13. årh.

Verner Dahlerup har ingående undersökt notisens lakoniska mening och kom­ mit till det resultatet, att den köpta jorden icke särskilt angives, men att den så­ som skött i Hälsingborg legat i närheten därav, och att den köpts av abboten för jord till värde av 2 mark guld i Gårdstånga. Abboten skulle m. a. o. genom köp till kungen utbytt jord i Gårdstånga, som han ägde, mot annan jord i Hälsingborg eller dess rättskrets.1 Lauritz Weibull menar däremot, att jorden uttryckligen säges ligga i Gårds­ tånga, icke i Hälsingborg, och att efter uttrycket: »köpte för» skulle följt priset, för vilket jorden köptes.

Och det var denna köpeskilling, som ännu icke hade

likviderats till kungen vid den allmänna uppbörden.2 Den svårighet, som uttrycket: »köpte för» vållar forskningen, föranleder Dahlerup och Wbibull till antagandet, att ett ord är underförstått, antingen jordägendom, som Dahlerup kallar x-jorden i Hälsingborg, framför »för», eller köpe­ skillingen efter samma »för» enligt Weibull.

Så länge motsatsen icke bevisas, måste texten ha rätt att kräva respekt för själva ordalydelsen, som må synas oss lakonisk och dunkel, men bör av jordebokens skrivare varit fullt avsedd samt för vederbörande i den kungliga räntekam­ maren begriplig, enär de ju kände det kamerala och rättsliga språkbruket, för att icke tala om det konkreta fallet, varom vår tid icke har ens en aning. Dahle­ rup har riktigt erinrat om, att uttrycket: »så god jord som 2 mark gulds» betyder jord, värderad till 2 marks värde i guld, vilket var ett rent kameralt begrepp.

Det var nämligen den i Danmark från 1100-talet brukliga guldvärderingen, i det att en egendom bestämdes till de och de mark i guld för att därmed erhålla sitt rätta värde, sitt taxeringsvärde.3 Köpesumman kunde vara större eller mindre än dessa 2 guldmark, som utgjorde taxeringsvärdet, men det oaktat har skrivaren icke brytt sig om att nämna själva priset. Det har för honom eller vid den kung­ liga uppbörden varit alldeles betydelselöst.

Det var icke fråga om köpeskilling för jorden utan om guld värdering av jor­ den. Läser man noga innehållet ur denna synpunkt, så framgår det otvetydigt, att notisen icke är någon affärsnotis, utan en skötnings- och markaskälsnotis eller en upplysning om, att ett visst jordområde blivit skött till sina bestämda gränser, m. a. o. en ägodelningsnotis eller i nutida språk en designation. Denna skötning 1 Verner Dahlerup i Festskrift till H. F. Feilberg, s.

IF. (Maal og Minde 19x1). — 2 Lauritz Wei­

bull, Kung Valdemars jordebok, s. 113, not 6. — 3 Kr. Erslev, Valdemarernas Storhetstid, s. ^1, 55.

259

HäUingborgj medeltid intill 1250 ocli bestämning av jordens gränser i alla fyra väderstrecken Kade vid det tillfälle, då skrivaren skrev den till synes lakoniska notisen, redan ägt rum i Hälsingborg, i det att skötningen så tillgått, att jorden icke endast lagligen överlåtits på O veds kloster, utan också bestämts till sina gränslinjer. Detta förfarande innebär inga­ lunda nödvändigheten av, att gränsbestämningen skedde samtidigt med sköt­ ningen okulärt på platsen, varför jorden sålunda icke med ett dylikt skäl kan be­ visas ha legat i Hälsingborg och i ty fall norr om ett kapell därstädes. Det var icke endast vid häradstinget eller bytinget för det rättsområde, inom vilket jorden låg, som skötning därav förekom, utan även på ting av högre instansordning, lands­ tinget eller kungens ting, ja, även inför ärkebiskopen av Lund.1 Detta förhållande utesluter därför icke det antagandet, att skötningen i Hälsingborg skett påkungens ting därstädes eller inför honom själv eller hans ombudsman — landstinget för Skåne hölls tydligen endast i Lund. Att skötningen skett på ett byting i Hälsingborg måste anses alldeles uteslutet, då notisen talar endast om jord i Gårdstånga. Av ort­ namnen Skinnfällsmosse, Stenkällan, Bjuglinge bodställe och Ebbes jord kan intet numera återfinnas i hela Skåne. Hade detta varit möjligt, skulle problemet: Häl­ singborg eller Gårdstånga icke finnas till. Men Weibull har efter undersökning av trakten vid Gårdstånga kyrka ansett sig kunna åter utlägga marken, i det att norr om kyrkan de båda allmänningsvägarne ännu gå till Hurva och Holmby, och vad­ stället öster om Getinge bro, väster om Gårdstånga kyrka, har försvunnit först på senaste tiden, sedan ån uppmuddrats.2 En lika säker utläggning av jorden med utgångspunkt från någon av Hälsingborgs kyrkor, S. Peter eller S. Clemens eller annorstädes, är icke möjlig.

Det återstår därför att även av topografiska skäl

förlägga jorden till Gårdstånga.

Notisens ordalydelse pekar hän på två alternativ: gränsbestämningen hade vid tiden för skötningen i Hälsingborg redan ägt rum, eller också skulle den ske efter vid skötningen givna direktiv. I det förra fallet hade gränslinjerna uppdragits på platsen i Gårdstånga och lagts till grund för skötningeniHälsingborg; i det senare fallet åter bestämdes det vid skötningeni Hälsingborg, att gränsuppdrag­ ningen skulle ske i Gårdstånga efter vissa linjer. Men i vilketdera fallet somhälst är notisens ordalydelse fullt klar i det väsentliga, nämligen, att abboten köpt jord till ett visst kameralt värde, och att den sköttes i Hälsingborg till samtliga grän­ ser. Den jord, som han köpte, var ännu icke utstakad till sina gränser, men den skulle bli det. Och den skulle bli varken mer eller mindre än 2 guldmark i värde och skulle ligga norr om Gårdstånga kyrka. Dessa voro de tvänne villkor, som skulle 1 Stemann, anf. st., s. 466. — 2 Weibull, Valdemars jordebok, s. 1x5, noten.

260

»Byn med torg» läggas till grund för gränsregleringen. Då notisen vidare förklarar, att vad som var över efter jordens avgränsning, var konunglev, och då Gårdstånga enligt jordeboken var (i sin helhet) konunglev, så återstår den slutsatsen, att abbotens jordområde begränsades mot kronans mark, ja, att den helt enkelt blev en avsöndring från kronomark. Det blev då nödigt att i jordeboken anteckna den minskning av konunglevet, som skett i Gårdstånga. Kronans inkomster bestodo ju i landgille, vil­ ken berodde av guldvärderingen, icke av köpeskillingen. I Valdemars jordebok med kamerala syften måste guldvärderingen spela den första rollen, men som känd behövde den i regeln icke angivas, utan endast avgifterna därifrån. Det anteck­ nades därför, att abboten köpt jord, som var så god som 2 mark i guld, och ett jordområde av denna kamerala enhet skulle sedan utstakas. Abboten hade köpt av kronomarken »för så god jord som 2 mark guld», d. v. s. jord till två marks guldvärde av konunglevet Gårdstånga.1 Notisen synes i övrigt antyda, att konungsräfst möjligen hållits i Hälsingborg, ty av den genomförda gränsregleringen skulle det visa sig, att inkräktare farit fram å mark, som var konunglev. Notisen skulle i sådant fall kanske ytterst av­ slöja kungliga kraftåtgärder att skydda kronogodset Gårdstånga.

Valdemars jordebok lämnar oss ur sticket, när vi till lokalt bevis för Hälsing­ borgs självstyre söka i denna källa efter ett stadens ting i Hälsingborg, och vi återgå till det förut angivna försöket att i stadslagen finna hemul för, att den stadsorganism, som där framträder, också var Hälsingborgs före 1250.

Den älsta danska stadsrätten är Slesvigs från 1200—02.2 Det är en samling lag­ bestämmelser, som övervägande hämtats ur en lag för den omgivande landsbygden och av danskt, icke tyskt ursprung. Samma förhållande gäller om den älsta skånska stadslagen, eller den s. k. Lunds stadsrätt, ty även här ligger landskapslag meren­ dels till grund för lagtexterna. Båda stadsrätterna uppvisa, att »staden» med eget ting dragit sig ut ur häradets rättskrets och bildat egen sådan. Både med Slesvigs och den s. k. Lunds stadsrätt har den skånska landslagen ett givet sammanhang.

Slesvigs stadsrätt och den skånska landslagen ha ungefär samtidigt nedskrivits, lik­ som möjligen även den skånska stadslagen. Det är också genom jämförelse punkt för punkt, som man ur Skånelagen funnit förklaring av Slesvigs stadsrätt.3 1 Ordet defectus till notisen om Gårdstånga (se fig. 191) är allmänt taget en upplysning om, att brist föreligger, vare sig ifråga om landgilleuppbörden eller skrivarens försummelse o. s. v. Exempel å använd­ ningar av defectus finns t. ex. i Skånelagen (ed. Scblyter) 1:^9 not 57 > s» IV. Jfr Kr. Erslev i (Dansk) Hist.

Tidskr. 8: 6, s. 222.

»Defectus» är således icke i sig självt ett ord,som måste i föreliggande fall nödvändigt

beteckna bristande inbetalning enl. Weibull, Kung Valdemars jordebok, s. 113. — 2 J.L. A. Kolderup-Rosenvinge, Sami. af gamle danske Lo ve V, s.311 ff. (1827). — 3P. Hasse, DasScbleswiger Stadtrecbt, s. 39 ff. (1880).

261

Hälsingborg <4 med ettid intill 1250

j

Om vi å andra sida jämföra de båda stadsrätterna i avseende å innehållet, finna vi också i huvudsak samma ämnen för lagstiftningen. I stort sett innehåller den skånska stadsrätten lagtexter angående äganderättsfrågor, byfred, kriminal­ saker (tjuveri), köp, äktenskap, arv, nämnd, stämning till byting, sår och dråp, inbrott eller inkräktning å annans gård (»haervirke»), pant och gäld. Av dessa återfinnas de flesta av samma innehåll i Slesvigs stadsrätt, som därutöver inne­ håller bestämmelser om sjöfart och i övrigt närmare reglerar den kungliga saköresrätten.

Den skånska stadsrätten står i huvudsak på samma ståndpunkt som Slesvigs älsta stadsrätt, men den är mindre specificerad och tyder därför på ett mindre komplicerat stadsliv i Skåne.

I Slesvigs och Skånes stadslagar är staden som

självständig rättskrets likväl principiellt lika skarpt betonad. I Slesvig har rättskretsen måhända icke sträckt sig utanför stadens murar; utanför dem finge näm­ ligen ingen borgare föras för att stå till rätta. Borgarne hade sitt eget ting, där de sutto till doms eller fattade beslut om stadens angelägenheter. Och »en var, som vill bo innanför byns murar, han vare sig riddare eller baron, skall vara un­ derkastad alla dess bördor och tyngder» (§ 63).

Den skånska stadsrätten förutsätter först en sådan undantagsställning genom att karaktärisera sig som birkrätt, varom vi yttrat oss i det föregående. En annan bestämmelse lyder: »Detta är Lundarätt (resp. Hälsingborgsrätt), att ingen må stämma en man utanför Lund (d: Hälsingborg) utan söke honom i Lund (o: Häl­ singborg) på byting; varken på konungs ting och (?: eller) landsting» (§ 35)På ett annat ställe heter det: »Konung eller biskop eller någon deras syssloman eller någon annan man, vilken det än må vara, må icke stämma någon köpstadsman i Skåne utanför den stad, i vilken han bor» (§ 53).

Såväl Slesvig som de skånska städerna voro dels egna rättskretsar med eget ting, dels såsom sådana en sluten organisation gent emot kungen, trots deras egen­ skap att vara konunglev. Det fanns även ett ordnat rättegångsväsen, som icke i detta sammanhang behöver sysselsätta oss. Den danska staden var liksom den engelska byggd på den fria borgarrättens grund.1 Samma bild visa de norska städerna redan omkr. 1200, ty även de voro självständiga rättsområden.2 Den skånska stadsrätten saknar emellertid i motsats till Slesvigs stadsrätt särskilda kommunala ämbetsmän, och borgmästare och rådmän tillhörde en representerande korporation, påvisbar i Danmark först i senare hälften av 1200-talet, då stads1 Hegel, Städte und Gilden, I, s. 59, 112, 161 ff. — 2 Bugge, De norske ffyers selvstyre, s. 29, dar en översikt över den nordiska stadsLildningen lämnas.

262

»Byn med torg» författningen erhöll en byråkratisk form. Dessförinnan var det bymännen, d. v. s. borgarne själva, som på sitt ting skipade lag och förvaltade torgbyns ärenden.

Det ligger emellertid bakom detta jurisdiktionella privilegium för en stad att ha sitt eget ting en längre tids förhistoria, vars detaljer eller t. o. m. allmänna förlopp äro i fråga om Skåne okända. Med redan det sätt, varpå Slesvigs- och Lunda-(resp. Hälsingborgs)lagarne i skrift kodifierats i nämnda punkt, visar, vilken stor betydelse tinget spelade i stadens liv. Länge måste borgarne strävat efter att få sköta sig själva icke blott genom merkantila utan även jurisdiktionella privilegier. Staden var för borgarne som en oas i landsbygden, och dess isolering därifrån var för dem den mest värdefulla av alla förmåner. För att nå detta mål tillvällade sig borgarne den ena fördelen efter den andra. Vi kunna bättre förstå en sådan politik, om vi erinra oss förloppet i England och Tyskland, de länder, från vilka Danmarks kulturutveckling närmast hämtade sina impulser, där sådana kunde föreligga. Under tiden 1100—1215 finnas bevarade privilegier för omkr.

37 engelska städer, att deras invånare icke skulle svara för domstol utanför stadens område. Och privilegier av samma slag utfärdades samtidigt för några tyska städer.1 Vi återfinna privilegierna nästan ordagrant i vissa partier i den äldsta danska stadsrätten från 1200. I det medeltida samhällslivet härskade överhuvud­ taget en klar, genomgående tendens till större eller mindre jurisdiktionella »oaser».

Agendomsherren utövade sin domsrätt inom sin ägendoms område; vissa gillen och köpmanssamfund hade motsvarande befogenheter t. o. m. inom stadens hank och stör; staden själv hade sitt eget ting; biskopen och kungen slutligen var sitt ting — överallt se vi ett speciellt privilegium fori. Icke blott inom handel och näringar, utan också inom rättsskipning var den medeltida utvecklingen skråmässig. Det är mot bakgrunden av en sådan kultur, som vi bäst se uppkomsten av ett borgarnes eget ting och den gradvisa utvecklingen av dess kompetens gent emot häradstinget.

Det är sannolikt, att också Hälsingborg efter tidens bruk haft sitt gille för skydd och rättshjälp åt nykomna invånare; det var gillena i städerna, som ärke­ biskop Jakob Erlandsson 1256 ville avskaffa såsom okristliga.2 Men den bild av självstyre å tinget, som den skånska stadslagen ger oss, är helt säkert ofullständig. Ingenting hindrar, att stadsförvaltningen utövades genom re­ presentanter för borgarne i Hälsingborg och Lund på liknande sätt som i Slesvig.

I nästa kapitel skola vi träffa den kungliga ämbetsmannen, gelkaren, vilken deltog i tingsförhandlingarne. Och det är sannolikt, att han vid sin sida hade vissa ål1 Adolphus Ballard, British borough charters 10^2 —1216 s. liii ff. 115 IF. F. Keutgen, Urkunden, s. 7 f. — 2 SRD V, s. 591 J. Olrik, Valdemar Sejrs Sönner, s. 139.

263

Häldingborgd medeltid intill 1250 dermän eller seniores, såsom fallet vari Slesvig. I de forndanska lagarne saknas dessa representanter för »borgerskapet», möjligen emedan de under det 13. årh. lämnade plats för rådet (consules). Men åldermansinrättningen som rådets före­ gångare var nog en allmän tidsföreteelse utanför Slesvig. Senior var ett älsta danskt namn i städerna, ock både i Flensborg ock i Ribe funnos åldermän. Om­ skriften i staden Randers sigill lyder: »sigillum seniorum de Randrus» (fig. 192).

Flg. 1 g2. Staden Randerd éigill.

Vi se två äldre, sittande män, stödda på sina käppar ock synbarligen inbegripna i en rådplägning. I kungliga privilegier för Ribe 1252 och 1266 nämnas »seniores» ock »consules» på samma gång — consul var det latinska namnet på rådman, såsom det brukades i Tyskland.1 Även från Sverige ka vi ett tidigt belägg för åldermansinrättning, som må anföras, nämligen det förut omtalade ock stadskistoriskt märk­ liga brevet från Kalmar till Lübeck omkr. 1250.2 Det angår en arvstvist, som 1 Steenstrup, Danmarks Riges Hist., II, s. 86. — 2 Lübeckiscbes Urkundenbucb, II, s. 106 (12^7—69).

Brevet är ställt till rådet (consilio) i Lübeck, men i Kalmar saknades ännu rådsinstitutionen; där voro i stället »discretiores et seniores». Jfr Bugge, De norske Vyers selvstyre, s. 29 f.

Stad och Län skulle rättvist avdömas i Kalmar; alltså ett brev av juridiskt innehåll. Det ut­ färdades av östgötalagmannen Magnus, tillika prefekt i Kalmar, jämte de för­ ståndigaste männen (discretiores) i staden. Ärendet skulle avgöras av seniorer och förståndigaste män enligt lag. Vi se här seniorer som representanter för bor­ garne och jämte prefekten i spetsen för rättsskipning och förvaltning i Kalmar.

Sådan var sannolikt den enkla och ursprungliga bilden av kommunalt själv­ styre även i skånsk stad vid Valdemar Sejrs död 1241.

Icke endast Lund,

utan också Hälsingborg hade för sin stadsorganisatoriska utveckling gammalt mönster att följa, därest Slesvig skall uppställas som sådant. Men det torde sna­ rare varit så, att de nämnda skånska städernas rättsliga emancipation från lands­ bygden varit före 1250 en process under nära två århundraden sedan Knut den heliges tid, då tomtskatten uppenbarar för oss deras tillvaro som merkantilt be­ byggelsecentrum, som tillika var territoriellt — allt kännetecken på en medeltids­ stad. Så fortlöpte i Sönderjylland och Skåne, liksom annorstädes i Danmark — och för övrigt i Norden — en allmän stadsutveckling på landslagens grund, mer eller mindre utpräglad för varje enskild stad för sig, beroende på dess omfattning och betydelse som handelsplats eller kyrklig och politisk ort. I denna stadsut­ veckling saknades Hälsingborg lika litet som Lund. Båda dessa orter kunna till sin begynnelse räknas som städer i antydd bemärkelse redan från den senare hälften av 1000-talet. Hälsingborg kan därför nu (år 1925) anses som »stad» upp­ bära den vördnadsvärda åldern av omkring 850 år.

Stad och län Stadslagen talar om kungens tjänstemän, som gent emot staden tillvaratogo de kungliga intressena, nämligen »gelkaren», »ombudsmannnen», »fogden». Om deras åligganden har birkerätten endast svaga antydningar. Den borgare, i lagen kallad »bonde», som grep en tjuv, kunde hålla honom till rätt tingsdag eller föra honom till gelkaren, som då ägde hålla tjuven för påsk- och julpängar (IV: 11).

Ombudsmannen finge icke lagsöka bonde på tinget vissa hälgtider eller då kungens skatt indrevs (IV:38). Han finge icke häller lagsöka för »handlös våda», d. v. s. för skada, förvållad under vissa omständigheter av ägarens djur (IV: 39). Fogden skulle låta utmäta åt bonde hans rätta belopp, när betalning av gälden kräves (IV: 57)De tre ämbetstitlarne åsyfta möjligen icke samma ämbetsman. Gelkaren är i historien känd som en dansk benämning för en särskild ämbetsman, den skånske

HäLdingborgd me? ettid intill 1250 prefekten i Lund (praefectus Scaniae eller Lundensis), vilken troligen var högste ombudsman för hela Skåne. Vid periodens slut namnes Nils Erlandsson, ärke­ biskopens broder, som kungens överste ämbetsman i Skåne.

Gelkarebefattningens historia i Danmark är föga känd. En särskild gelkare i Hälsingborg kan mycket väl ha funnits som kunglig prefekt. Kalmar hade, såsom nyss nämndes, vid 1200-talets mitten östgötalagman som prefekt och stadens högste styresman. Något motsvarande få vi kanske tänka oss om den skånske gelkaren.

Hälsingborg var kunglig stad, ty den låg på slottets eller kungsgårdens mark, så­ som fallet också var med Slesvig. Där var den kunglige ämbetsmannen en gel­ kare, såsom man antager, att det latinska ordet »exactor», skatteindrivare, bäst bör översättas. Men gelkaren var också ett slags polismästare. Den norske gelkaren ledde sålunda stadens dagliga förvaltning, hade politimyndighet och uppsikt över arrestanter, var offentlig åklagare, sammankallade tinget och deltog i domfällandet. Den norske gelkaren som kunglig ämbetsman och stadens ting utgjorde de grundläggande institutionerna i stadsväsendet.1 Skånelagens ovan anförda bestäm­ melse, att tjuv skulle föras antingen till tinget eller till gelkaren, hänvisar ögonskenligentill samma grundläggande förhållande även i Skåne. Men gelkarens ledning av staden försvagades, sedan i andra hälften av 13. årh., såsom vi förut nämnt, det kommunala rådet uppkommit i de danska städerna. Gelkaren kom då att kallas stadsfogde (byfogde) såsom kungens ombud inom staden. Tillsammans med rådet representerade fogden staden.

0 mbudsman var den brukliga titeln på Valdemarernas ombud i häradet, varest han indrev skatter och andra kungliga intäkter. Men han representerade kungen även i förvaltningen och inom politien. Stadslagen innehåller endast några få stadganden, som voro tillämpliga å stadsförhållanden och till skillnad från lands­ bygdens, men att dessa stadganden voro så få, såsom vi sett, säger oss redan, att ombudsmannen liksom gelkaren helt enkelt icke hade någon kommunal plats i stadsstyrelsen. Han var icke stadens, utan häradets styresman, och det är som sådan han ägde sin fulla kompetens. Såväl ombudsmannen på landet som gel­ karen i staden voro verksamma för att påtala de förseelser, vilkas bestraffande bestod i böter till kungen. Gelkaren utövade liksom den engelske sheriffen den högsta polismyndigheten i staden på kungens vägnar; han var rättsordningens högste väktare inom staden.

Han samarbetade med borgarne å tinget i vissa

ärenden. Vi ha sett, att privilegiet för Halmstad 1327 bestämde, att »fogden» (som på 1200-talet kallades gelkare) icke ensam, utan med borgmästare och råd skulle 1 Edv. Bull, Kristiania Listoria, I, s. 108 £.

266

Stad och Län döma i mål inom staden, vilket förhållande visar, att fogden fick dela sin makt med rådet, varigenom stadens frihet inom sin jurisdiktion tryggades gent emot kungen.1 Vi ha förut omnämnt, att Hälsingborg enligt Valdemars jordebok 1231 synes ha varit huvudorten inom ett fögderi, bestående av staden Hälsingborg samt tre härader: Södra Åsbo, Rönnebergs och Luggude. Detta fögderi har givetvis stått un­ der en och samme ombudsman, som förpaktat dessa härader, kanske ännu flera, utan att detta framgår av Valdemars jordebok. Ombudsmannen i Hälsingborg erlade till kungen årligen ett visst belopp av vad han indrev från sitt fögderi; resten behöll han själv. Genom freden i Stralsund ^/s 1370 avstod Danmark till hansestäderna på 15 år slotten Hälsingborg, Malmö, Skanör och Falsterbo, varvid till Hälsingborgs län då räknades Luggude, Södra Asbo, Rönnebergs, Onsjö, Harjagers och Frosta härader.2 Vi återfinna här de tre första häraderna från 1231, varför länet i sitt ursprung som fögderi existerade redan på Valdemarstiden. o

Ar i486 var Hälsingborgs län det största i Skåne, omfattande Torna, Harjagers, Onsjö, Rönnebergs, Luggude, Södra Asbo, Göinge ock Norra Asbo härader.3 Enligt Valdemars jordebok 1231 var för övrigt tydligen också Lund ett fögderi, omfattande Bara, Harjagers och Torna härader, av vilka de två senare längre fram införlivades med Hälsingborgs län som kallades »amt» redan 1329/ Det förblir ett problem, om den i stadslagen omnämnde gelkaren, ombuds­ mannen eller fogden också var kungens förvaltare på Hälsingborgs kungsgård eller slott under äldre medeltid före 1250. Som militär inrättning kallas i en ur­ kund Hälsingborg »slott» (castrum) först år 1316, men dess existens och dess för­ historia som fortifikation går tillbaka till vår period.3 Ombudsmannen hade icke med militärväsendet att göra, och han ägde icke ens att uppbära den största av alla skatter, ledingsskatten. Ännu mindre hörde det till hans tjänst att vara mili­ tär befälhavare.

Vi veta icke, om det under Valdemarstiden fanns en särskild

militär chef på slottet, där bostad också fanns för chefen för fögderiet, båda direkt ansvariga för kungen såsom hans tjänstemän. Då Hälsingborgs stad hörde till fögderiet liksom de 3 häraderna, är det möjligt, att gelkaren och fogden voro samma person, då det synes vara väl många kungliga tjänstemän, om vi antaga, att »gelkaren» var stadens, »ombudsmannen» häradets samt »fogden» fögderiets kunglige ämbetsmän. Snarare torde gelkaren och fogden varit samme ämbetsman, varemot ombudsmannen hade tre härader eller ett fögderi (län) under sig.6 Erslev 1 Se ovan s. 250. — 2 Hansisches Urkundenbuck, I, n:r 52.4. — 3 Danske Magazin IV. Raekke, B. 2.— 4 Se ovan s. 2^3. — 5 Se ovan s. 23^. — 6 Hegel, Städte u. Gilden I, s. 196 antager däremot, att fogde ock ämbetsman äro samma tjänsteman.

267

HäUingborgd medeltid intill 12jo talar i sitt märkliga arbete »Valdemarernas storhetstid» blott om »ombudsman­ nen», utan att därvid antyda den möjliga skillnaden mellan »gelkarens» och »fog­ dens» ämbetstitlar. För honom är ombudsmannen ett slags gemensam benämning på kungens ombud. Men i slutet av 1200-talet träder länsmannen i ombudsman­ nens ställe, sedan lokalförvaltningen organiserats i ett länsväsende. Däremot för­ blevo städerna ställda direkt under kungens kontroll, och en fogde omtalas också i stadsrätterna. Det var länsmannen och stadsfogden, som kommo att utgöra kronans högsta grundläggande institutioner inom landsbygdens och städernas för­ valtning under den senare medeltiden.1 Skulle nu anförda förhållanden varit tillämpliga för Hälsingborg, har det kan­ ske medfört, att Hälsingborgs självstyre visserligen var självständigt i och för sig gent emot slottsherren, men dock i vissa förut omtalade fall ställt under hans kontroll. Det är tänkbart, att ombudsmannen med sina civila uppgifter fick på kungens bud förena även de militära, så att han var både »kommendant» och fogde på en gång, vilken ställning åtminstone senare tillkom den ämbetsman, som fick titeln hövitsman. En dylik militär utveckling av ombudsmannens ställning bör dock ha stått i samband med Hälsingborgs eget fortgående befästande, vars slutliga fullföljande icke skedde under denna period. Men befästningsarbeten be­ drevos måhända särskilt under Valdemar den store och Absalon vid en period, som utmärktes genom flera nya och i det föregående nämnda borganläggningar: Vordingborg, Söborg, Köpenhamn, Kalundborg och Nyborg — ett nytt fortifikatoriskt system för Danmarks försvar. Köpenhamn tjänar som ett belysande exempel. Staden lydde till mitten av 1300-talet under biskopen i Roskilde. Han gav Köpenhamn dess första stadsrätt eller privilegium år 1254. Här finns ännu intet om någon borgfogde, som nämnes först i Köpenhamns andra stadsrätt, av 1294. Det var fogden på Köpenhamns slott (aduocatus castri), vilken deltog jämte stadens råd i alla grenar av stadsförvaltningen och alltså var en stadens styres­ man.2 Borg och stad hörde ihop och bildade en enhet, en administrativt och ej endast fortifikatoriskt utbildad borgstad.

Men visserligen var förutsättningen

för en sådan myndighet hos den biskoplige fogden på Köpenhamns slott, att sta­ den så fullständigt befästats, att borg och stadsmurar tillhopa utgjorde ett mili­ tärt område. Vi erinra oss, att en sådan utveckling också ägt rum under förra 1 Erslev, Valdemarernas Storhetstid, s. 169. M. Mackeprang, Dansk K0bstadsstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV, s. 20^ f. (1900). I yngre handskrifter av den skånska stadsrätten kallas den försvunne gelkaren »byefogden», ombudsmannen »ämbetsmannen» och fogden bibehåller sitt namn.

Skånel. IV: 11,

not 72; 38, not 43, 39> not 1> 26; och 57, not 6. — 2 Hegel, Städte und Gilden, I, s. 190 ff.

268

Handel och fioke hälften av 13 årh., utan att den administrativa följden därav ännu hade kommit till uttyck i 1254 års stadslag.

Vad Hälsingborg beträffar, finns det icke anledning att för perioden till 1250 antaga en tidigare utvecklad administrativ borgstadstyp än i Köpenhamn.

Den tyske borggreven satt visserligen sedan 1100-talet som ett slags stadens styresman, men endast i de få biskopsstäder, vilkas befästande med murar hade indragit dem jämte den egentliga borgen inom det försvarsområde, som borggreven hade att svara för. Redan på grund härav var borggrevens ställning som stadskommendant given.

Han var visserligen uteslutande militär befälhavande över

borgstaden, men kunde med sin tjänst förena fogdens, och inom sitt fögderi eller län utövade han även domsrätt.1

Handel och fiske Den starka tillväxten av städer under Valdemarerna var ingen säregen dansk företeelse, utan tillhörde en allmän kulturutveckling i hela Nordeuropa och Skan­ dinavien. Den materiella kulturen hade utbrett sig över allt större områden, och förutsättningen för en stad, konsumtionen, hade ökats till att omfatta ej blott det egna arbetets frukter, utan även överskottet av främmandes arbete. Så tillväxte det allmänna varuutbytet av jordbrukets och havets alster, näringsmedel, textil­ varor m. m., eller den handel, som är grunden för köpstadens existens. Ur denna jordmån växte 1143 Lübeck och därefter en mängd andra tyska städer vid Ös­ tersjöns södra stränder. Hälsingborg hade då redan länge existerat som »stad», såsom vi sett i det föregående, men den var icke som Ribe en skapelse av den västeuropeiska handelskulturen i förbindelserna mellan Flandern och Jylland un­ der vikingatiden till mitten av det 12. årh. Hälsingborgs uppkomst som stad berodde|av förut skildrade lokala kulturförhållanden, bland dem Luggudekustens för­ historiska egenskap av ett förmöget handelsområde på 900-talet och av riksenhe­ tens sammanlänkning av Skåne med det danska öriket.

Det var det militära läget, som tidigt gav Hälsingborg betydelse icke blott som borg eller fästning, utan även som handelsort, skyddad av borgen. Vi veta dock ej, huru Hälsingborgs älsta och aktiva handelskonto har sett ut. Vi få utgå från Saxo's berättelse om det stora sillfisket utanför Hälsingborg i slutet av 12 årh. I själva verket är dock denna enstaka uppgift av den största historiska räck1 Siegfried Rietscliel, Das Burggrafenamt und die Hohe Gerichtsbarkeit in den deutschen Bischofs­ städten, s. 3x9 ff. (1905).

269

HäUingborgd medeltid intill 12go vidd för vår stad. Det är en lokal upplysning om, att världshandeln har nått även Hälsingborgs strand.

Låtom oss läsa vad Saxo skrivit omkring år 1200 om det skånska sillfisket. »Mellan Själlands ostkust och Skånes västkust skär havet sig in i ett Sund. Fiskarne göra här varje år en fet och stor fångst i sina garn. Ibland har det hänt, att hela Sundet till den grad brukat fyllas av sillstim, att de pressade fartygen knappt med årornas hjälp kunna föras fram, och fisken fångas då utan redskap; man tar den med blotta händerna.»1 Saxo får icke tagas precis på orden. Det är möjligt, att ett så häpnadsväc­ kande tjockt sillstim någon gång verkligen kan ha förekommit, men det har i Saxo's uttalande säkerligen fått en särskild överdrift, som i det allmänna sammanhanget ser ut att göra det skånska sillfisket oupphinneligt i alla senare tider. Den natur­ vetenskapliga forskningen av sillen och dess vandringar har uppvisat, att sillen • •

••

numera ingalunda försvunnit från Öresund. Det goda fiskeåret 1882 gav i Öre­ sund icke mindre än omkring 50,000 tunnor sill, vilket ungefär motsvarar årliga normalantalet förtullade tunnor sill under medeltiden. Det nuvarande sillfisket vid Bohusläns kuster skulle vara ofantligt mycket större, ty åren 1877—87 in­ höstades i medeltal en fångst av icke mindre än 246,017 tunnor sill. Men sillfisket var under medeltiden jämförelsevis obetydligt vid Sveriges och Norges västkust; först när detta fiske mot medeltidens slut uppblomstrade samt hansestäderna till följd av sin politiska och ekonomiska nedgång blevo dåliga avnämare av den skånska sillen, slutade också det skånska sillfiskets märkliga historia.2 Men under sillfiskets mest blomstrande tid, omkr. 1400, stego dock fångsterna till flera hundra­ tusentals tunnor.3 • •

Det var emellertid sillen i Öresund, som gav Danmark dess kanske första rike­ dom, ty sillen blev en exportkälla av oerhört stor betydelse för den europeiska folknäringen. Under de talrika kyrkliga fastetiderna var salt eller torkad fisk huvudsakligen födan, varvid sillen var ett av de allmännaste näringsmedlen.

Danskarna fångade sillen själva, men främlingarna kommo på sina skepp med last av dels salt för sillens saltande, dels trätunnor för att däri förpacka den färdiga sillen och sedan föra den bort i alla riktningar. Vid silltiden på högsommaren och den tidiga hösten strömmade en mängd folk samman än på den ena, än på den andra orten i Skåne, i synnerhet under senare hälften av 1200-talet vid Skanör 1 Saxo, inledningen, s. 11. — 2 R. Lundberg, Det stora sillfisket i Skåne under medeltiden ock uyare tidens början (Antiquarisk Tidskrift för Sverige XI: 2). Referat kos Curt Weibull, Lübeck ock Skånemarknaden, s. 13 f. (Skrifter utg. av Faklbeckska stiftelsen II, 1922.) — 3 Jfr Curt Wkibull, Lübeck ock Skånemarknaden, s. 38.

27O

Ha

ndel och fiokc

och Falsterbo. Redan under århundradets första årtionde höra vi talas om de skånska marknaderna vid dessa orter (nundinae Schanienses), ja för första gången redan år 113d-1 Med dessa otaliga skeppare följde köpmän från alla håll, medförande andra varor, som omsattes i reda danska pänningar eller varor. Det blev en betydande omsättning å danska marknader av västerns och österns produkter. Närmast Skåne voro ju Östersjöstäderna belägna, främst bland dem Lübeck och de ven­ diska städerna Wismar, Rostock, Demmin, Stralsund, Greifswald och Stettin.

Lübeckarna voro pioniärer bland uppköparna och handlandena och bekant är, huru lybska köpmän 1201 arresterades av kung Valdemar, när de besökte Skåne vid fisketiden. Men även sjöfarare från Nordsjöområdet, från Kampen, Utrecht och Hamburg samt även från Skottland infunno sig. Nederländarne deltogo verk•• samt i O stersjötrafiken för att föra sillen i sina skeppslaster till Västeuropa. Så började redan vid det 13. århundradets ingång Skånes kuster besökas av sjö­ farande köpmän från såväl Östersjöns som Nordsjöns länder. De utländska köp­ männen erhöllo privilegier, bland vilka märkes ett sådant för Lübeck 1220 och för Hamburg redan 1225, vilket bekräftade ännu äldre köpmansrättigheter i Dan­ mark.

••

Aven den stora världsmarknaden Brügge i Flandern var mycket viktig för den danska sillexporten, men därav följde också affärer i andra varor mellan Brügge och Danmark. Det var »världshandelns» stora stråkväg, som från det 13. till det 15. årh. förde till Brügge. Ty Brügge var det viktigaste handelsområdet i Nord­ europa, där vägarna från alla väderstreck möttes liksom i en brännpunkt. Här omlastades och utskeppades alla slags varor till de stora marknaderna i Cham­ pagne, Brie och Paris. Från Brügge sändes flamskt kläde och lyxartiklar även till Skandinavien. Men i sina produkter av kreatursskötseln, som i Danmark var mer betydande än jordbruket, hade också den danske bonden ett värdefullt by­ tesmedel mot utländska textilvaror. Redan på Adams av Bremens tid var ju Skåne rikt på »jordens frukter och köpmansvaror».

Hur mycket mer var icke detta

fallet under Valdemarerna eller mer än ett sekel senare, då det redan på 1000-talet påbörjade jordbruket hunnit utvecklas! Främlingarna, som vid silltiden kommo i stora skaror, medförde proviant blott för sin existens; vi kunna vara överty­ gade om, att de för hemlandets räkning köpte kött, smör och mjölk av den danske bonden, när det fanns att få och var tillåtet att köpa. Så blev det varuutbyte.

1 Saxo och hans något äldre samtida Sven Ågesen omtala slaget vid Fotevik 11 3^, i närheten av Skanör, som kallas »slaget vid marknaden». Jfr Curt Weibull, Lübeck och Skånemarknaden, s. 5.

27I

Häldingborgj medeltid intill 1250 Samtidigt med Saxo (omkr. 1200) skev den lybske historieskrivaren Arnold i slavernas krönika följande om överdådet i Danmark.

»Danskarna efterlikna

tyskarnas seder, som de lärt känna genom långvarigt grannskap och gå i samma kläder och vapen som andra människor; i gamla tider gingo de klädda som sjö­ män, då de som kustfolk ständigt hade med skepp att skaffa, men nu kläda de sig icke blott i skarlakan, i brokiga pälsverk och gråverk, utan också i purpur och linne. Ty de ha överflöd på all slags rikedom till följd av det fiske, som årligen bedrives i Skåne, och till vilket köpmän från alla kringboende folk ha brått att samlas och medföra guld och silver och andra dyrbarheter; för sillen, detta lilla djur, som danskarna ha för intet och av Guds givmildhet, ge dessa det dyrbaraste de äga, ja stundom genom skeppsbrott sina liv.»1 Det är en social kulturbild av den ekonomiska uppgångstid, vilken i anledning av det skånska sillfisket inträdde redan för Valdemarernas Danmark.

Dock har en dylik åsikt förnekats eller

förringats av en senare forskning så tillvida, som man antagit, att det snarare var själva varuutbytet än fisket, vilket förorsakade de storartade skånemarknaderna.2 Tack vare sillfisket i Öresund inriktades i varje fall den nordeuropeiska sjö­ farten och kapitalet på Danmark i en utsträckning, som landets övriga produkter icke ensamma hade kunnat åstadkomma. De många danska städerna voro all­ deles för obetydliga för att kunna spela någon självständig internationell roll. De hade uppkommit genom den inhemska konsumtionen, men de utvecklades givetvis genom Danmarks hastigt uppkomna centrala läge i världshandelstrafiken mellan Östersjön och Nordsjön. Städerna blevo dock aldrig större än att de nöjde sig med att kravsa till sig ett och annat av denna världens goda, som flöt fram genom Öresunds redan i 1200-talets förra hälft av otaliga främmande skepp upplöjda farvatten. Det är framför allt att lägga märke till, att något egentligt danskt köpmansstånd icke under Valdemarerna hade hunnit uppkomma och organisera sig i de danska städerna. Så var även för motsvarande tid fallet med de norska och även svenska städerna.

Städerna voro särskilt i Danmark åkerbruksdrivande,

där åtminstone konsumtionen av jordbrukets överskott spelade den avgörande rollen som stadsgrundande faktor. Däremot var det danska hantverket underme­ deltidens tidigare skeden en yngre företeelse än handeln. Hantverkaren var blott i få fall producent, då han ursprungligen var lönearbetare och således saknade lager och försäljningsbod för sina alster. Det var först under den senare medel1 Arnoldi cbronica slavorum VI, 13. Curt V/dbull, anf. st., s. 5. — 2 Jfr referat Los Curt Weibull, anf. st., s. 15.

272

Handel och fioke tiden, som hantverket hade nog stor produktion av varor, att det jämte handeln • •

fick stadsgrundande betydelse för staden. Aven om det ej är uteslutet, att åt­ minstone smeder och skomakare på grund av yrkets egen beskaffenhet kunna ha sålt sina varor på torget redan i Valdemarernas Hälsingborg, har i varje fall köpmannen varit den, som bestämt stadens ekonomiska liv. Köpmän av yrket voro vissa inhemska stormän, men i synnerhet utlänningar (mercatores), som kommo med sina varor till städer och marknader, sålde, och köpte kanske också, samt — försvunno till sitt avlägsna land igen. Men de kunde också stanna kvar i en dansk stad. Sålunda hade i senare hälften av 1100-talet en mängd tyska köp­ män och även hantverkare slagit sig ned i Roskilde och där spelat en betydande roll, uppväckande mycken ovilja mot sig och konspirerande mot Valdemar själv.1 Bland tyskarna och övriga utländska köpmän voro lübeckarna de konkurrens­ kraftigaste till följd av Lübecks utmärkta handelsläge nära Danmark. De seg­ lade först, kommo först fram och togo för sig av det bästa, slutligen även på 1300-talet den politiska makten över Danmark, sedan de först under Valdemar Sejr en tid hållits nere. Ännu vid slutet av perioden till 1250 hade världstrafiken genom Öresund långt ifrån hunnit sin höjdpunkt, den hade snarare knappt börjat. Men den var sedan 1100-talets slut så pass betydande, att den redan under Valdemarerna måste haft inflytande på främst Öresundsstädernas utveckling. Först vid 1200-talets ingång vågade handelsskeppen företaga den riskabla färden via Öresund omkring Skagen för att sedan fortsätta till Flandern och England. Faran var större för handels­ skeppen, som blott hade segel, än för vikingaskeppen, som tillika använde åror.

Förut hade varorna förts till Lübeck och därifrån landvägen till Hamburg, var­ efter de vidare befordrades till Flandern. Men denna transport var givetvis olämplig, i synnerhet för frakt av tungt gods, såsom t. ex. svenskt järn, vilket fraktades förbi Skagen. Denna trafikväg blev alltmer anlitad och användes på 1300-talet uteslutande för nästan all befraktning till sjöss västerut eller norrut till Norge.

Seglingen omkring Skagen blev mera regelbunden först på 1230-talet, och det första belägget för denna trafiks ordinära karaktär föreligger i kung Abels av Danmark privilegium 1251 för »umlandsfararne», såsom kringseglarna vid Skagen kallades. De befriades bl. a. från den strandrätt, som kungen hade till vrak och spillror av främmande skepp vid danska kusten. »Umlandsfarare» kallades sär­ skilt borgarna i Flanderns större städer: Utrecht, Deventer och Kampen, och det 1

Jfr Hans Olrik, Absalon, I, s. 63.

•28 — 24465.

273

Hälsingborgs medeltid intill 1250 var samma borgare, som redan i det 12 årh. förmedlat trafiken mellan nedre Rhen och Danmark via Ribe, men nu sökte sig genom Öresund in till de vinst­ givande marknaderna i Skåne, vilka stodo i förbindelse med sillfisket vid Skanör

Land­

Hambu:

straßen.

Fig. 1 gg. Samfärdéeloägar mellan Nordéjön och öéteréjön nnder medeltiden. och Falsterbo. Först senare övertog Lübeck den stora »Umlandsfarten», när flamländarna icke längre förmådde behärska sin Östersjötrafik.1 En blick å en karta (fig. 193) över dåtidens dansk-tyska sjöfartsvägar visar 1 Ovanstående historiska överblick är grundad särskilt på Dietrich Schäfer, Das Buch des Lübeckischen Vogts auf Schonen, Einleitung (1887), G. Arnold Kiesselbach, Die wirtschaftlichen Grundlagen der deut­ schen Hanse und die Handelsstellung Hamburgs, s. 52 ff. (1907), Walther Vogel, Geschichte der deutschen Seeschiffahrt I, s. 177 ff. (1915) och Curt Weibull, Lübeck och Skånemarknaden (1922).

274

Handel och fioke Hälsingborgs centrala läge vid ett världshandelsstråk, vars begynnelse bör redan till 1200-talets första årtionden för att sedan in på 1^00-talet nå sin kulmen.

Låtom oss därför dröja vid frågan om Hälsingborgs aktiva bandel före 1250, i vad mån den var beroende av världshandeln eller bade sina egna lokala förut­ sättningar.

Vi ba i ett annat sammanhang citerat Saxo's ord om Hälsingborg år 1180: »Där hade mycket folk församlats för fiskefångstens skull ocb upptagit stranden med intill liggande bodar.» Det var tillfälliga bodar, som användes vid sillfiskeperioden augusti—oktober.1 Hälsingborg ser ut att ba varit ett betydande fisk­ läge i senare hälften av 1100-talet, att döma efter det myckna folket ocb det stora antalet bodar, om vilka Saxo talar. Tydligen åsyftar Egils saga sillfisket i Öre­ sund, när den berättar om Torolf Skallagrimssons härjningar vid 900-talets mitt.

• •

Denne viking mötte »Oreflottan», som omfattade även många norska skepp ocb «• samlades i Öresund på eftersommaren.3 Och bekant är berättelsen i Knytlingasagan (kap. 28) om Knut den helige ("f 1086), vilken botade beröva den uppstud­ siga skåneallmogen allt sillfiske i Öresund med den förklaringen, att han ägde detta farvatten.3 Norrmännens viktigaste äldre handelsvägar förde genom Öre­ sund till Halöre marknad (nära Skanör).

Det berättas om den stora sillhandelsplatsen Dragör på Amagers ostkust, att den under medeltiden låg tyst ocb övergiven 6—8 månader om året, då man aldrig såg ljus i fönstren eller rök över taken; där voro blott stängda, gråa bodar, som väntade på att befolkas, när silltiden var inne. I Hälsingborg var det väl knappt så, ty det var en bebyggd ort, där det fanns andra byggnader än fiskarbodar.

Något fiskarestånd, bestående av »yrkesfiskare», existerade ännu icke i medel­ tidens danska samhälle; det var borgare ocb bönder själva, som drevo fiske.4 Bo­ darna i Hälsingborg tillhörde dem ocb kanske även andra från avlägsnare trakter.

Under den senare medeltiden var Hälsingborg en av de städer, som hade eget fiskeläge eller särskild plats för sina fiskare vid Skanör ocb Falsterbo — ett bevis på sillfiskets ocb marknadsbandelns vid Skanör betydelse för Hälsingborgs bor­ gare.5 På Saxo's tid drevo de fiske hemma hos sig, men huru snart eller när de 1 Se ovan, s. 230. — 2 Egils Saga Skallagrimssonar, utg. av Finnur Jonsson, kap. 19. I översättning av Verner Dahlerup och F. Jonsson, s. 80 ff. (1901). — 3 Med denna rätt bör förstås, att kungen utövade jurisdiktionell befogenhet, och kunde visserligen förbjuda sina egna undersåtar fiske, men däremot icke utlän­ ningarna i Öresund.

Arnold Raestad, Kongens Str0mme, s. 11^ f. — 4 Job. Steenstrup, Nogle Traek af

Fiskebefolkningens Historie, s. 153 IF. (Dansk) Hist. Tidskr. VII, R. 6 (1905—06). — 5 Det föreskrevs i den s. k. »motbok» eller drottning Margaretas och Eriks av Pommern förordning angående Skanör- och Falsterbofisket, £ Aj, att tyska fiskare skulle lägga sina skutor för sig och de danska för sig, så att de förra

275

HäUuigborgd medeltid intill 1250 började vid Skanör, veta vi icke något om. De kunde ka börjat redan då, enär marknaden vid Skanör är känd sedan 1134.

Detta förhållande är ingalunda oväsentligt. Det är en historisk fråga, huruvida Hälsingborg har haft sin beskärda lott i det internationella varuutbytet på Skånemarknaden. Detta torde ha varit fallet, ty hälsingborgska fiskare och köpmän, såsom vi må kalla dem, kunde köpa utländska varor i de bodar, kallade »fit», som utlänningarna hade uppställda på särskilt område i närheten av fiskbodarna vid Skanör och Falsterbo. Men hände det, att marknad hölls i Hälsingborg vid tiden för sillfisket? Bodarna på stranden tjänade som en plats, där man kunde föra sin fångst i land, insalta och i övrigt bereda den samt naturligtvis sälja den.

Fisket var strandfiske, ty man vågade sig icke ut på havet, där även sjörövare hotade och där konserveringen var omöjlig. Man var därför hänvisad till stranden.1 Men den, som köpte sillen, var väl mest utlänningen, som även hade sina varor med sig, och så var marknad i Hälsingborg kanske ett faktum. Allt berodde på, vid vilken strand fisket var mest givande. Saxo synes antyda, att det på hans tid var förträffligt vid Hälsingborg, således icke endast vid Skanör. Saxo säger, att sillen var talrik i hela sundet (sinus omnis). Det är troligt, att sillen, åtmins­ tone sedermera, uppträdde mera koncentrerat vid Skanör- och Falsterboreven än vid Hälsingborg. Vi ha i alla fall sett, att hälsingborgarna höllo sig framme både hemma och vid Skanör — det betyder m. a. o., att de icke voro sämre än andra städers borgare att samla sig förmögenheter ur tidens stora sillaflarer och annan handel. Det säger sig självt, att borgarna i en stad, varifrån den norra inoch utseglingen genom Öresunds smalaste farvatten bevakades, icke nöjde sig med att overksamma beskåda de tusentals fartyg, som vid fisktiden passerade förbi dem, utan fingo se några av dem segla in till sin strand eller också följde de själva efter till Skanör. Köpenhamn har sitt namn ur Saxo's »köpmännens hamn» (portus mercatorum) på Absalons tid. Dessa köpmän voro icke danskar, utan utlänningar, som i så stor utsträckning slagit sig ned vid hamnen, att de gåvo orten Hamn även dess merkantila betoning. Voro icke sådana främlingar också på besök i Hälsingborg, eller seglade de utan vidare förbi en kungastad och ett riksfäste?

Köpenhamns stadsrätt 1254 lyfter något på fliken av den hemlighetsfullhet, som för oss omgiver den tidens torghandel. De utländska köpmännen, eller »gäs­ terna», som de kallades, köpte och sålde tydligen för mycket på bekostnad av köpenhamnarnas egen handel. Till deras skydd innehåller stadslagen följande inte lågo bland de senare, såsom t. ex. de bälsmgborgska skutorna. Dietrich Schäfer, Das Buch des Lübeckischen Vogts auf Schonen, s. ci (1887) Skånelagen V, 5 A, §

276

• — 1 Steenstrup, anf. st., s. 1^9 f.

Handel och fldke bestämmelser. »Ingen gäst får köpa färska hudar eller fårskinn, icke skära (3: sälja) kläde eller väv, undantagandes dock så mycket, som kan bäras under armen, och icke på torget uppställa en bänk med varor till salu, allt till skada för bor­ garna» (§ 4)- »Ingen gäst får i mått köpa spannmål på torget eller fläsk till för­ fång för borgarna, utan detta förbehålles endast åt borgarna, sker det likväl an­ norlunda, behålle borgarna och biskopens fogde till eget behov samma spannmål» (§ 5).1 Tidigt möter oss här ett av huvuddragen i den medeltida handeln: monopolisering av torghandeln för stadsinvånarna, d. v. s. det inhemska borgerskapets försök att uttränga misshagliga utländska eller främmande inhemska konkurrenter från torg- och detaljhandeln. Ingen främmande köpman, »gäst», finge sälja i små partier. Vad utlänningen köpte, var alltså produkter av danskt jordbruk och kreaturskötsel; vad han sålde, var kläde, men icke i detalj. Det är varor, som förekommo överallt och i vilken verklig handelsstad som hälst i Norden redan på 1200-talet. Man »exporterade» skinn och hudar, och man »importerade» kläde och andra textilvaror, kryddor m. m. Det var ett mellanfolkligt varuutbyte, dit sillen hörde som den förnämsta danska exportartikeln, och i exporten hade Häl­ singborg med gott sillfiske även vid egen strand sin givna andel. Och det bördiga agrikulturella baklandet till Hälsingborg var ju ett av Skånes bästa.

Det är därför troligt, att även hälsingborgarna hade enahanda bekymmer samtidigt som köpenhamnarna med sina »gäster».

Ett enstaka dokument har

sällan en historisk betydelse i och för sig; dess vikt ligger i dess förhistoria, varav det är ett resultat. Och denna sanning får ännu mindre glömmas, om man vet eller antager, att en bevarad handling kan ha haft sina föregångare, som gått förlorade. Vi veta nu, att Hälsingborg före 1326 redan fått privilegier, och det vore därför för visso alldeles förhastat att i Erik av Pommerns ofullständigt be­ varade privilegiebrev 1414 för Hälsingborg se det första, som staden fått. Här stadgas i huvudsak detsamma som i äldre stadsrätter och privilegier, ja redan i Köpenhamns stadsrätt 1254, nämligen, att ingen »gäst» ägde köpa annat än sill om hösten och av livsmedel i övrigt på torget endast så mycket, som han vid sin ed lovade använda till egen kost, och icke köpa i alnmått, i skäppor eller bismavikt. Han finge icke driva köpmanskap. Ingen ägde taga sill om hösten utan att betala först så mycket, som sillen gällde inom stranden, om sillen var till salu. Sill­ handel ägde fortfarande under 1400-talet rum inom strandområdet i Hälsingborg.

Det är den gamla kombinationen: sill och torghandel, som går igen i 1414 års aktstycke. Det är huvuddrag, vi redan mött i 1200-talets danska handel. Även 1 Kj0benKavns Diplomatarium I, s. 16, 19.

277

HäUingborgj medeltid intill 1250 om Hälsingborg vid mitten av nämnda årh. icke skulle i likhet med Köpenhamn formellt begåvats med ett skyddsbrev av liknande innehåll som i 125-4 års sfadsrätt, så förändrar detta icke den historiska verkligheten. Sillfiske och sillhandel bedrevos vid Hälsingborg, och »gästerna» följde ju med sillen. Hälsingborgs mer­ kantila betydelse utvecklades tvivelsutan kraftigt under Valdemarerna. Borgen på höjden blev alltmer försvarets centrum, »lågstaden» vid stranden åter handelns.

Strandbebyggelsen växte och ordnades med viss stadsplan, i vars mitt Mariakyrkans ansenliga byggnad kom att stå i slutet av 15. årh., och ännu i dag vittnar den högt om den tidens livskraftiga Hälsingborg.

Det tillhör egentligen Hälsingborgs senare medeltidshistoria efter år 1250 att skildra stadsplanen inom lågstadens område. Men förutsättningarna för den me­ deltida stadsplanen måste otvivelaktigt redan vid 1100-talets utgång vara att söka enligt Saxo i den handel, som vi nu skildrat i detta kapitel. Det var främst den av sillhandeln uppkomna handeln med andra varor mellan främmande köpmän och Hälsingborgs samt kringliggande trakts befolkning, som skapade eller utveck­ lade den torghandel, vilken tillhörde vår stad som »by med torg» (villa forensis). Var låg torget? Denna topografiska fråga förutsätter för sitt besvarande, att vi känna till den äldre medeltidens handelsförhållanden. Vi ha funnit, att borgstaden var den ursprungliga stambebyggelsen inom vall och grav. Men har torget legat där?

Vi kunna åberopa det faktum, att det icke fanns torg inom

de ursprungliga ringformiga stambebyggelserna i Tyskland. Där borgen utgjorde kärnan i en av vall eller mur omgiven tomtbebyggelse eller stad, uppkom utanför densamma en bebyggelse, som ursprungligen bestod av bodar eller för torgfre­ kvensen behövliga, mer eller mindre tillfälligt begagnade byggnader. Det var en äkta medeltidsbild, när landbefolkningen vid kyrkliga och världsliga fester ström­ made till borgstaden och där utvecklade ett rörligt liv. Och Hälsingborg hade ju sina två kyrkor på höjden, S. Clemens och S. Peter. Men folket släpptes icke in i staden för handelns skull; den stora människohopen fick kommersa utanför por­ tarna. Man hade där upprest bodar, hälst vid landsvägen. Man lät handlandena (forenses eller mercatores), vilka som resande främlingar icke åtnjöto förtroende, stanna med sina vagnar utanför portarna, där marknadslivet utvecklade sig.1 För­ hållandena i Köpenhamn 1254 utgöra en dansk motsvarighet, gällande även Häl­ singborg.

Sådan bebyggelse intill en borg (vanligen kallad suburbium) började

med bodar; ur denna rena torghandelstyp uppkom en stadigvarande bosättning med åtföljande stadsplan. Det är denna tidigare bebyggelse, bodtypens period, 1 Jfr Edv. Jobst Siedler, Märkischer Städtebau im Mittelalter, s. 12, 32

2/8

Oredund som Saxo får anses åsyfta för Hälsingborg. Ocb vi antaga, att den senare pe­ rioden, stadsplaneperioden, kan ba börjat redan före 1250 för att i Mariakyrkans byggande vid samma århundrades utgång få sitt obestridliga belägg, varom när­ mare i nästa del av detta arbete.

Det är med bänsyn till handelsförhållandena antagligt, att torgplatsen varit på borghöjden, åtminstone i äldre tid, för att sedan förflyttas till stranden nedan­ för borgen. Och av den nu skildrade handelns natur kan man sluta till, att tor­ get, som ju var en mötesplats för köpare och säljare, därvid besöktes icke blott av farande köpmän, utan även bönder, för utbyte sinsemellan och med hälsingborgarne av hantverkets och jordbrukets produkter. Hälsingborgs betydelse som borgstad och konungastad vid en maritim handelsväg gåvo handel och näringar de bästa avsättningsmöjligheter på den orten, och därmed förklaras det faktum, att Hälsingborg nere vid stranden redan under den senare medeltidens början fram­ träder som stad med stadsplan.

••

o

resun

Till skydd mot havet seglade eller rodde vikingarna gärna genom sund och mellan skär. Öresund var icke blott den naturliga, utan även den skyddande vägen för dem, som seglade vidare upp för svenska västkusten och till Norge eller i omvänd riktning in i Östersjön. Öresunds lugnare vatten ersatte i viss mån den stora bristen å naturliga hamnar på den ogästvänliga skånska kusten. Flackt och • •

långgrunt skjuter nämligen det skånska landet ut i Öresund. Det är en strand­ linje, som saknar den svenska kustens rikedom på fjärdar, öar och skär. Just kuststräckan vid Hälsingborg är otillgänglig, ehuru icke omöjlig att med mindre fartyg angöra. I forntiden sköljde Sundets vågor nästan upp till den stolta land­ avsatsens fot, och uppe på dess krön växte tätt den stora urskogen, innan mänsk­ lig hand börjat gallra och slutligen förstöra den. »Den som från branterna vid Rå» — säger Nelson — »skådar åt söder och ut mot Sundet, ser närmast den mäktiga sluttningen, som skarpt bryter av den högt liggande moränslätten, och så utåt Öresund en rad av långa, parallella ryg­ gar, skilda av grönskande vassruggar och ängsmarker, som gå som smala band mellan de torra ryggarne. Den höga branten längst inne var en gång Litorina Tapeshavets strand, och strandvallarna ha successivt bildats i den mån, landet ånyo höjt sig.

Nu växer staden ut över strandvallarna, men en naturskyddad

bred remsa av dessa vallar och forna laguner från Sundet upp till den höga sand-

Hälsing borg*) med ettid intill 1250 brinken borde bevaras som ett minne om den skånska kustens historia under mänskans tid.»1 Vi erinra oss, vad Sundelin berättat om de märkliga strand­ märkena.

Skåne har fått sitt namn av de förbiseglande, vilket är naturligt, säger Noreen, till följd av bristen på skärgård, varjämte de utsträckande reven göra seglatsen farlig, och de ha också vållat skeppen skada. Skåne har möjligen sedan sekler före Kristus av de seglande benämnts »den skadevållande ön». Den livliga diskus­ sionen om de båda namnformerna Skandinavien och Skåne synes numera ha ut­ mynnat däri, att »Scadinavia» i de äldre källorna (från åren c:a 50—800) icke betecknat ett mycket större område, eller vad vi nu kalla Skandinavien, än de yngre källornas (från c:a 875 —1100) »Sconég, Skaney». Skandinavien, d. v. s.

Skånes namn, är egentligen blott en vidsträcktare benämning å den närmaste delen av Skandinavien.2 Sundet var det egentliga fornnordiska namnet på genom• •

farten utmed Skånes kust, i isländska sagor kallad Eyrasund eller just Öresund • •

mellan n. v. Hälsingborg och Hälsingör, dock avseende även hela det n. v. Öre­ sund.3 Före islänningarna ha andra folk dragit genom Öresund sedan årtusenden — en genomfart av växlande, men alltid bestående betydelse för den nordiska kul­ turen. Nordmännen ha haft livlig förbindelse genom Danmark med söderut bo­ ende germanska stammar och sydeuropeiska folkslag — såsom redan Tacitus säger — och på den vägen fått sin brons- och järnålderskultur. Det är naturligt, att Öresund nämnes jämförelsevis mycket ofta i den äldre medeltidens källor, då så många händelser utspelats på denna allfarväg. Vi erinra här endast om några tilldragelser, som omedelbart beröra Hälsingborg eller belysa dess kustläge.

Niåls saga berättar för slutet av 900-talet följande.4 Gunnar Haamundsson bodde på Lidarende. Det var en beundransvärd kämpe och mästare i lek. Han förde sig makalöst väl och stridbar var han i allt. Nu hände det, attTraain Sigfusson, Gunnars morbror, kom till Norge, och Håkon Jarl mottog honom. Kol hette en man; han var viking. Denne gick i land i Vestfold i Norge, härjade och dräpte, samt for därefter till Lödöse vid Göta älv. Håkon Jarl förklarade Kol fredlös i hela sitt rike och lovade gods för hans huvud. »Allt för långt ifrån oss är han nu, Gunnar på Lidarende; han skulle dräpt min fredlöse man, om han vore här.»

Traain svarade: »icke är jag Gunnar, men jag är släkt med honom,

1 Helge Nelson, Från skånska kuster ock stränder, s. i ff. (Skånes natur 1923). — 2 Adolf Noreen, Skandinavien ock Skåne (Studier tillegnade Esaias Tegnér 1918). Magnus Olsen i Arkiv for Nordisk Filo­ logi, bd 34, k. 1, s. 94 ff. (1921). — 3 Jöran Saklgren i denna del, s. 150 f. — 4 Om Niåls saga ock dess värde som kistorisk källa, se ovan s. 173.

280

Oredund och jag vill taga denna färd på mig». Hans son Erik avrådde från en så vansk­ lig färd, ty denne viking vore hård och ond att ha att göra med. Men Traain svarade: »Fara skall jag — även om det icke är en önskefärd».

Jarlen gav honom fem skepp, alla med gott manskap. De höllo österut till Lödöse, men fingo där veta, att Kol farit till Danmark, och nu höllo de söderut dit. »Då de kommo söder till Helsingjaborg, funno de några män i en båt och sågo, att Kol låg där, längre fram, och skulle dröja där en stund. Det var en vacker dag. Nu såg Kol skeppen, som löpte fram, och sade, att han hade drömt om Håkon Jarl om natten, och sade, att detta måtte vara jarlens folk och bjöd alle män att taga sina vapen. Sedan gjorde de sig redo och en kamp började där.

De slogos länge, utan att segern skiftades mellan dem. Då sprang Kol upp på Traains skepp och röjde plats för sig och dräpte många män; han hade guldbelagd hjälm. Nu såg Traain, att detta icke kunde duga; han eggade nu sina män att följa, men själv gick han först och mötte Kol. Kol högg efter honom och hug­ get kom i Traains sköld och klöv skölden nedtill. Då kom en sten i armen på Kol, och nu föll svärdet ned från honom. Traain högg till Kol, och hugget kom i benet och tog det av. Nu dräpte de Kol; Traain högg huvudet av honom och lät krop­ pen falla överbord, men gömde huvudet. De togo mycket gods där.» Därpå seg­ lade Traain hem igen till Håkon Jarl i Norge.1 Så slutade det första »slaget» vid Hälsingborg i litteraturen; berättelsens historiska värde är blott traditionens.

• •

• •

Niåls saga omtalar också en annan händelse i Öresund. Aven om denna till­ dragelse icke i sagan lokaliserats till någon viss punkt i Öresund, och således icke häller till Hälsingborg, gäller den också en strid i detta smala farvatten. Av denna och andra händelser får man ett livligt intryck av Öresund icke mindre som en överraskningarnas än som den beräknande strategiens plats. Vän och fiende möttes i ett trängre farvatten, där de svårligen kunde undgå att sammanträffa.

Hrut Herjolvsson var — berättas det i Niåls saga — enhugstor kämpe, hirdman hos kung Harald Graafeld. Han seglade med fyra långskepp söderut. Atle hette en man; han var en stor härman och låg ute med sex skepp. Han seglade ur Mälaren genom Stocksund söderut till Danmark och lade sig i Eyrasund. Han var fredlös både i danakungens och sveakungens välde. Hrut höll alltså söderut till Eyrasund, och då han kom in i Sundet, såg han en mängd skepp, som lågo där. Hrut beslöt att gå fram och långskeppen löpte sida vid sida genom Sundet.

Atle såg, att skepp kommo mot honom, och han utropade: »Då blir det gods att vinna». Även hans skepp ordnade sig, och snart kunde ord nå från flock till flock.

1 Fredrik Paasche, Njaals Saga, s. /\i, 165 ff. (1923).

281

HäUingborgj medeltid intill 1250 Atle frågade, vem han mötte, varpå Hrut svarade, att han var kung Haralds hirdman. Atle sade: »Länge har jag och min far varit okära för Norgeskungarne».

Därpå bröt striden lös man mot man; Atle stupade och Hrut förde med sig mycket gods och de två bästa skeppen samt dröjde ej länge kvar i Sundet.1 • •

Den mest dramatiska skildringen av seglande krigsflottors äventyr i Öresund har Snorre Sturlasson lämnat i sin Olof den heliges Saga (1015—30). Kungarna Olof Haraldsson av Norge och Anund Jakob av Sverge började krig mot Knut den store av Danmark, medan denne var i England. På våren 1026 seglade Olof med 60 skepp, en del av sin ledingsflotta, till Själland och härjade, under det att Anund Jakob inföll i Skåne. Båda kungarne ville lägga under sig Danmark.

Men Knut den store kom med stolt flotta från England till Öresund och stängde återvägen för kung Olof, som i förening med Anund utkämpade ett slag vid Helgeån, varvid Knut segrade.2 Det har emellertid av en forskare ifrågasatts, om den norske kungen någonsin var med i Helgeåslaget.3 • •

Nu var vägen stängd för Olof att taga sig hem genom Öresund, som Knut med sina skepp behärskade, varför han tog vägen genom Sverge och kvarlämnade sina skepp i sveakungens vård i Kalmar. Men bland Olofs främste stormän var den gamle hövdingen Hårek på Tjotta, som icke hade krafter nog för en lång in~ landsfärd till fots hem till Norge. Hårek beslöt trotsa sjöresans faror och seglade västerut till Halöre (Hölviken innanför Skanör). Det var en afton, och det var stark medvind.

Då lät han taga ned seglet, masten och väderflöjeln samt över­

höljde hela skeppet med grå tältduk. Sitt folk lät han ro endast i några få rum i fören och aktern, allt det övriga folket fick huka sig ned i fartyget. Kung Knuts vaktmanskap såg ett främmande skepp och undrade, om det förde salt eller sill, då där voro så få män, rodden var dålig, och skeppet syntes grått och otjärat, liksom urblekt av solen.

Men när Hårek väl hunnit fram i Sundet och förbi

Knuts flotta, lät han resa masten, hissa seglet och den förgylda väderflöjeln; seg­ let var vitt som snö och med röda och blå ränder. Då trodde danskarna, att kung Olof själv seglat förbi dem, men Knut sade, att Olof nog mindes Olof Tryggvessons öde och därför aldrig skulle seglat med ett enda skepp genom Knuts flotta, utan det var nog Hårek eller någon hans like. Så kom Hårek lyckligen hem till sin gård Tjotta i Hålogaland. — De norska skeppen i Kalmar hämtades och fördes genom Öresund till Tunsberg i Norge, när Knut lämnat Öresund och låg i norska farvatten.4 1 Paasche, anf. st., s. 9 f. — 2 Jfr Curt Weibull, Sverge och dess nordiska grannmakter, s. 154 (1921). — 3 Halvdan Koht, Inhögg og Utsjyn, s. 135 (1921). — 4 Snorre Sturlassons konungasagor (ed. Emil Olson).

282

0 red und Olof Tryggvessons död i slaget vid Svolder, såsom det vanligen kallas, var den i hela Norden bekanta händelsen omkr. år 1000, varom Knut den store erinrade sina män. Den traditionella åsikten, att det ryktbara sjöslaget utkämpades vid Svolder vid Rügen, har man på senare tid försökt rubba, i det att slaget skulle ha ägt rum i Öresund och utanför Hälsingborg. Sammanhanget i Niåls saga an­ tyder också en sådan lokalisering av det s. k. Svolderslaget. Adam av Bremen förlägger händelsen ävenledes till denna sistnämnda plats, och trovärdigheten av hans uppgift stödes särskilt därav, att han skrev endast omkr. 70 år, sedan hän­ delsen timat. Adam lämnar den älsta skildringen av slagets historia. Sven Tve­ skägg hade återkommit till sitt rike, Danmark, samt äktat Erik Segersälls änka.

Han ingick förbund med hennes son, konung Olof Skötkonung i Sverge, vilket upptände Olof Tryggvesson av Norge till stor vrede mot den danske kungen.

Med en väldig flotta började han krig mot Danmark, och slaget stod mellan Skåne och Själland, där kungarne plägade sammandrabba i sjöstrider, och när­ mare sagt vid Hälsingborg, varest överfarten ö^er det baltiska havet var kort, ett vanligt tillhåll för vikingar, och där Själland kan ses från Skåne. I denna sjö­ strid, fortsätter Adam, besegrades norrmännen av danskarne och skingrades.

Kung Olof, som tappert höll ensam stånd, sedan hans män fallit, störtade sig till sist i havet och fann »ett värdigt slut på sitt liv».1 Denna älsta framställning möter i två andra berättelser hundra år senare, o

Agrip och Historia Norwegiae. Enligt dessa styrde Olof Tryggvesson med endast 11 skepp till Vendland för att där få understöd emot Sven Tveskägg, vilket dock misslyckades, ty Sven hade förenat sig med Olof Skötkonung, och dessa kommo emot och överföllo honom vid Själland. »Som ett lamm av vargar överfölls han försåtligt av sina fiender.»

Men ett flertal andra källor tala i stället om ett slag vid Svolder. Dessa re­ presentera dock, främst genom Snorre Sturlasson, en yngre tradition, som har omstöpt den äldre. Olof Tryggvesson blir den angripande i stället för den an­ gripne och lockas försåtligt i ett bakhåll. Sigrid Storrådas gestalt dyker nu upp i berättelserna; hon, som var den nye angriparen Sven Tveskäggs gemål, blir den, som av hämndkänsla mot sin forne älskare, Olof Tryggvesson, eggat till striden emot honom och vållar hans undergång vid Svolder. Sigrid Storråda var kanske ingen historisk, utan blott en rent dikterisk person, en nordisk Brynhildegestalt.

Vad är historia eller dikt i fråga om det slag, som år 1000 medförde en så av­ görande vändpunkt i de nordiska grannmakternas öden? Skänka vi de äldre käl1 Adam Bremensis (ed. ScKmeidler), s. 100 (lib. II, cap. XL).

Häüingborgö medeltid intill 12g0 • •

lorn as framställning vitsord framför de yngre, så har slaget stått i Öresund och utanför Hälsingborg, genom vilket Sven Tveskägg återvunnit Norge under Dan• •

••

mark från den fallne Olof Tryggvesson. Aven den svenske kungen deltog i Ore• •

sundslaget.1 Men har slaget utkämpats i Öresund, så har därmed också avgöran­ det fallit inom Danmarks hjärta och på en valplats, där Danmarks hela militära kraft kunde koncentreras mot fienden på ett verksammare, men också mera ödes­ digert sätt än långt borta vid det avlägsna Rügen, dit Olof Tryggvesson möjligen kan ha begivit sig, men likväl under alla omständigheter först i Öresund funnit sitt och Norges öde. Slaget i Öresund och i sin mån även slaget vid Helgeån äro båda vältaliga vittnesbörd från vikingatiden om Öresunds betydelse för den danska Suprematien över Norge och för övrigt i Norden, varpå vi längre fram under medeltiden skola finna många bevis i Hälsingborgs egenskap av riksfästning och slott, kunglig residensstad och mötesplats för Nordens kungar och statsmän, liksom också för de hanseatiska krämarne.

Om själva slagets gång förmäler den växlande yngre traditionen i huvudsak, att Olof Tryggvesson hade en stor flotta av 71 skepp, av vilka blott 11 deltogo i slaget, bland dem de ofantliga havsskeppen »Tranen», »Ormen korte» och »Or­ men långe». Den avgörande striden hade Erik Jarl, Sven Tveskäggs anförare, att utkämpa, när han med sitt skepp »Barde» lade till vid »Ormen långe». Sedan manskapet på det senare skeppet stupat, var Olof nästan den siste kvar; efter tappert försvar sprang han överbord.

• •

Norska sjöfärder och härjningar i Öresund tid efter annan vittna om detta farvattens egenskap enligt Adam som valplats, där danskar och norrmän samman­ drabbade. Snorre berättar om kung Håkon den gode av Norge, vilken omkr.

960 fördrev danska vikingar från Norge och förföljde dem till Jylland, där de be­ segrades. Sedan for han till Själland och sökte efter vikingar. Han rodde med • •

två snäckor fram i Öresund, angrep vikingaskepp och avröjde dem alla. Därefter härjade kungen längs östra kusten av Skåne och tog skatter ur landet och ut­ rotade både daner och vender, vilka senare ofta satte sig fast på de skånska kusterna.2 »Fagrskinna», en isländsk kungasaga, berättar om Hakon Sigurdarson Jarl 1 Slaget i Öresund Kar framförts först av Lauritz Weit ull, Kritiska undersökningar i Nordens historia omkr. år 1000, s. 111 IF. (1911) och ytterligare behandlats av Curt Weibull, Sverge och dess nordiska grannmakter, s. 99 ff. (1921). — Beträffande frågan, om Sigrid Storråda verkligen existerat, har det hävdats, att hon införts i Erik Segersälls och Sven Tveskäggs historia först så sent som 200 år efter den tid, då hon skulle levat.

Av andra skäl att döma, har hon ej varit historisk.

2 Snorre Sturlasson (ed. Olson) I, s. 166 f.

Lauritz Weibull, anf. st., s. 110. —

0 redutid (915), vilken seglade genom Öresund, härjande å ömse sidor med mord och brand.

Olof Haraldsson av Norge och Anund av Sverge voro, såsom förut nämnts, i Öresund och härjade i Skåne.1 Vid sin återkomst från Ryssland krävde Harald Hårdråde del i Norges rike av kung Magnus den gode, med vilken han år 1045 hade ett möte vid skånska kusten av Öresund, men någon överenskommelse om riksdelningen kom ej till stånd. Därefter for Harald söderut utmed skånska kus­ ten och härjade överallt. Och om Magnus berättas det, att han i Öresund sam­ lade 1047 en stor flotta för att segla till England och återtaga arvet efter Knut den store. Men det hände icke bättre än att Magnus enligt danska årsböcker drunknade i Öresund, när han, gående från ett fartyg till ett annat, råkade falla i vattnet.

Ett annat norskt krigsminne anknyter sig till Sigurd Jorsalfarers fräjdade namn. För att, som det säges, kristna det hedniska Småland, företog Sigurd ett »korståg» dit. Han kom till Öresund sommaren 1123 med 360 skepp och omkring 20,000 man.2 Det var säkerligen en ståtlig syn att se denna flotta även för dem, som voro vana vid att från Hälsingborgs höjder beskåda ledingsfllottornas sam­ ling ute i Öresund.

••

_____

••

Aven Saxo i sin Danmarks historia belyser Öresunds historiska karaktär, främst i skildringen av de skånska upproren 1180—82, där Hälsingborg spelade en huvudroll.3 Skåningarne hade rest sig dels mot Absalons kyrkliga maktvälde med dess krav på underkastelse och skattskyldighet till kyrkan, dels mot de kung­ liga ombudsmännen eller fogdarne i den mån som dessa voro utlänningar eller den hatade Absalons handgångna män. I denna strid uppträdde Valdemar I som med­ lare, men misslyckades. Han kunde först med vapenmakt åter insätta ärke­ biskopen i makten över Lundastiftet. Det var det första upproret; det andra någon tid senare lyckades Absalon kuva.4 Nu berättar härom Saxo, att skåningarne angrepo Absalon i hans borg Sövde.

Valdemar I sökte förgäves med hotelser skrämma folket till lydnad mot ärke­ biskopen och beslöt då att slå till. Kungen drog en mängd skepp till sig för att sätta över Sundet med sin här och seglade åt Hälsingborg. Där var en mängd folk för den stora fiskefångstens skull, och de hade byggt sig många bodar vid stranden. När de fingo se Absalon nalkas på sitt skepp, sköt hatet upp i dem, så 1

Jfr Alex. Bugge, Norges Historie I, s. 393 (1912). — 2 Jfr Ebbe Hertzberg, Norges Historie II: 1,

s. 223 ff. — 3 Hen första uppgiften bos Saxo om Hälsingborg gäller den danska kungaättlingen Harald Kejses sportbragd vid Hälsingborg år 1134, där denne slog vad om att kunna springa i kapp med de snab­ baste bästar. Sakses Danesaga 1076—1157, s. 159. — 4 Curt Weibull, Saxostudier, s. 11 9 (Hist. Tidskr. för Skåneland VII, 1918).

Hälsingborgs medeltid intill 1250 att var och en släppte sin sysselsättning och tog stenar på stranden för att stena skeppet, när det lade till vid land. Ingen skänkte, utropar Saxo, en enda tanke på att den man, som de sökte driva bort från Skånes jord, var densamme, som mot vikingar fredat alla Danmarks kuster, så att det var tryggt att bo där. Och själve kungen, som i Hälsingborg höll ting med folket uppe på platån eller borgen, fick bevittna den vanvördnaden, att folket sprang från tinget ned för att vara med om stenkastningen på Absalon. Valdemar ville då i sin vrede slå ned folket, men lät sig övertalas att lugnt bege sig till stranden, varvid alla upphörde med att stena Absalons skepp och gingo åter in i sina bodar, som om de aldrig haft: något ont i sinnet samt läto Absalon landstiga. Kungen höll möte på stranden med fol­ ket, som förklarade sig icke ha gjort uppror mot kungen själv utan mot främmande fogdar och den skattekrävande Absalon.

Saxo berättar vidare, att Valdemar plötsligt svängde om i sin hållning mot Absalon. Kungen höll nedanför Hälsingborg, d. v. s. vid stranden, ett stormansmöte. Skåningarne tillrådde att icke endast de själländske ombudsmännen skulle avlägsnas från de skånska kungsgårdarne, utan också Absalon från ärkebiskops­ stolen. Upproret vore icke vänt mot kungen, utan mot »de främmandes» förtryck.

De jutska krigarne slöto sig till skåningarnes krav, varemot Absalons egna voro beredda att försvara honom. Men inför den skånsk-jutska oppositionen mot den fruktade Absalon föll Valdemar till föga och bad honom att avstå från vidare krigståg i Skåne. Absalon gick in härpå och seglade som slagen man tillbaka till Själland.

Då livsmedlen för kungen och hans krigare togo slut i Hälsingborg och kungen skulle lämna Skåne, lät han utvalda av allmogen följa över till Helsingör, där han gjorde ett försök att förlika dem med Absalon. Men även dessa medlingsför­ sök visade sig fåfänga. Då fastan var inne, satte kungen med skånska och själländska härmän över Sundet till Hälsingborg och drog vidare in i Skåne till Lund.

Händelserna utvecklade sig till striden vid Getingebro, där Valdemar för alltid kuvade upproret.1 I de skånska upprorens historia 1180—82 spela Hälsingborg och Lund de mest framträdande rollerna: Hälsingborg som kungens, Lund som ärkebiskopens resi­ densstad. När Valdemar förhandlar, sker det först i Hälsingborg, och i Lund vistas han blott för att ge ärkebiskopen sitt stöd. Och det var vid Hälsingborg, som både kungen och Absalon hade bästa landstigningsmöjligheten i Skåne, och 1 Saxo, s. 938 ff. Jörgen Olrik, Sakses Danesaga 1157—85, s. 254 ff. s. 50 ff.

286

Jfr Hans Olrik, Absalon, II,

Örejund varifrån de lättast kunde förflytta sig till det trogna Själland, där samla sina maktresurser och kuva Skånes motspänstiga allmoge. Det förhållandet, att bön­ derna icke tagit Hälsingborg, bevisar kanske icke endast, att det var en stark borg, utan också riktigheten av den uppfattningen, att de gjorde uppror mot Absalon, icke mot kungen. Så blev Hälsingborgs orubbade besittning under Valdemar ett vapen i hans hand att från Hälsingborg som ett slags befästad ope­ rationsbas intränga i Skånes inre och fram till segern vid Getingebro.1 Saxo’s skildring av Absalons kuvande av det vendiska sjöröveriet vittnar starkt om vikten av, att Danmark behärskade Öresund. Ett stort vendertåg mot Dan­ mark väntades, och Absalon förklarade, att man måste möta fienden, icke med ryttare, ty ingen visste var han skulle landstiga, utan med flottan; varom icke, så vore det bäst för kustborna att rymma från hus och härd och ej längre bygga och bo på öppen strand, till rov för vilda vikingar. Så drabbade vendernas och Absa­ lons fartyg omsider samman, och en svår storm bidrog till vendernas fullständiga nederlag.2 • •

Sedan dess var Öresund fritt från sjörövare; med fred växte kustbefolkningens välstånd, och på Hälsingborgs strand uppväxte inemot medlet av 1200-talet en • •

ordnad stad, livnärd av det rika fiske, som Öresund, såsom vi redan sett, skänkte åt alla med givmild hand.

1 Valdemar I var antagligen ofta i Hälsingborg.

Saxo berättar sålunda om ett misslyckat attentat år

1176 mot Valdemar i Hälsingborg. Kungaättlingen Magnus Eriksson, son till kung Erik Lam, bade stiftat en sammansvärjning mot Valdemar i syfte att förgöra bonom. En av de sammansvurne, Knut Karlsson, skyndade före Valdemar till Hälsingborg för att bugga ned kungen i det ögonblick, som ban landsteg. Men kungens båt kom in i drivis ocb ut ur kursen, varigenom kungen räddades.

Saxo s. 898; Sakses Danesaga

1157—85, s. 208. — 2 Sakses Danesaga 1157—85, s. 178 f.

287

.

BILAGOR

29—24465.

Bil. A.

FASTA FORNLÄMNINGAR INOM HÄLSINGBORGS STADS OMRÅDE AV

Torsten MJrtensson.

Inom Hälsingborgs stads område äro de nu befintliga gravhögarna till an­ talet 23. Många flera Ka dock fordom funnits, vilka under tidernas lopp blivit förstörda genom utplöjning eller bortschaktning. Denna ödeläggelse av fornlämningar Kar säkerligen pågått länge. Redan prosten Follin omnämner i sin Häl­ singborgs historia (1798) på tal om gravhögarna i Hälsingborgs trakt en »oräknelige liggande i vångarna och invid byarna, dels genom plogen jemnade och ut­ körde, dels utgräfne». Han nämner även några då befintliga högar, vilka nu icke kunna återfinnas.

Då så många gravhögar blivit skövlade är det givet, att en karta över de nu befintliga fornlämningarne endast ger en mycket ofullständig bild av högarnas gruppering och läge i terrängen sådan den tedde sig innan skövlingen hunnit taga fart. Vid en utprickning av fornlämningarne är det därför ett intresse att söka få med så mycket som möjligt av det nu försvunna för att därigenom göra kartan fullständigare och mera användbar.1 Det har även visat sig möjligt att i rätt stor utsträckning rekonstruera fornlämningskartan över Hälsingborg med avseende på numera försvunna gravhögar.

Någon enstaka hög är borttagen på senare tid, efter skedd undersökning, andra äro kända genom skriftliga anteckningar på skilda håll, särskilt i antikvariskttopografiska arkivet i Stockholm. Detta är emellertid ett fåtal. Om långt flera har kännedom vunnits på andra vägar, dels genom iakttagelser i terrängen, dels genom arkivundersökningar. I terrängen förråder ofta en typisk markkontur att en hög, som blivit utplöjd, förut legat på platsen. Dessa terrängiakttagelser kunna komplet­ teras med hjälp av åtskilliga, i olika arkiv förvarade kartor, vilka erbjuda ett inom 1 Föreliggande, på enstaka punkter omarbetade redogörelse är utarbetad av förf. efter uppdrag av Stadsfullmäktige i Hälsingborg ock finnes intagen i Stadsfullmäktiges handlingar för år 1922.

29I

Bilagor vissa gränser synnerligen användbart material för bestämmandet av försvunna gravhögar. Det är nästan uteslutande äldre kartor, huvudsakligen st or skifteskar­ tor från 1700-talets mitt, som för ändamålet kunna användas, och ingalunda alla.

Fastmera synes det vara endast en och annan lantmätare, som på några av sina kartor över byarnas ägor utprickat eller i varje fall antytt förefintligheten av högar, vilkas karaktär av gravhögar i många fall icke kan betvivlas och ofta kan på platsen kontrolleras. Andra lantmätare ha emellertid helt bortsett från dessa högar, vadan kartmaterialet blir av mycket olika värde för skilda platser. Medan detsamma för stadens södra delar och landsbygden mot Landskrona givit ett mycket gott resultat, har det sålunda för stadens norra del visat sig mindre ••

Aven förefinnes stor skillnad mellan markeringens noggrannhet å olika kartor av samma hand. Det bör även framhållas, att det ibland kan vara vanskligt att avgöra om en använd beteckning avser en hög eller något annat, exempelvis lertag, kärr e. d. Ett slutligt resultat nås därför bäst genom jämförelse mellan olika kartor samt kontrollundersökningar på de platser, varest fornlämningar förmodas ha legat.

I flera fall äro gravhögarnas namn utsatta på kartorna.

De arkiv, som för ändamålet ha anlitats, äro dels Malmöhus läns lantmäterikontor i Malmö, dels Lantmäteristyrelsens arkiv och Kungl. Fortifikationens ar­ kiv i Stockholm.

På dessa vägar ha de inom staden befintliga, kända gravhögarna å fornlämningskartan kunnat kompletteras med nära dubbelt så många nu försvunna, var­ vid endast sådana högar medräknats, för vilka anledning icke finnes att betvivla karaktären av fornlämning. Aven om en bättre föreställning om fornlämningarnas förekomst i trakten därigenom kunnat ernås, kan en fullt säker bild dock icke O numera givas. Åtskilligt kan ha varit utelämnat även på de kartor, som markera högarnas läge — avsikten har ju här icke varit att angiva högarnas karaktär av fornlämningar — vartill kommer den förut anmärkta omständigheten, att det hit­ tills använda kartmaterialet icke lämnat lika gott resultat för de norra delarna av staden som för de södra. Vad som varit förstört före tillkomsten av dessa kartor undandrager sig även vår kännedom. Givetvis kan framdeles ytterligare komplettering göras i den mån upplysningar stå att vinna genom fynd på åkrarna, undersökningar på misstänkta punkter, litterära eller arkivaliska källor m. m.

Det förtjänar särskilt framhållas, att ej få av de som försvunna betecknade gravhögarna ingalunda torde vara helt förstörda, även om de årligen plöjas och besås. Många visa ännu en kraftig konturlinje och hava otvivelaktigt åtskilligt av sitt gravinnehåll kvar. En undersökning på dessa punkter, innan högarna blivit helt utjämnade, vore synnerligen önskvärd.

I den följande redogörelsen hänvisar numreringen av fornlämningarna till kar­ torna, fig. 195—197, där motsvarande nummer finnas utsatta vid de tecken, som angiva fornlämningarnas läge.

• •

292

Fig. i gg. Karta Över fo rntämning arna i trakten voder om Halving borg.

Skala i : 60.000.

Bilagor Gravhögar

De inom stadens område nu befintliga, av odling i stort sett oberörda grav­ högarna äro, som ovan nämnts, till antalet 23. Därtill komma de överplöjda eller helt bortschaktade högar, om vilka kännedom på olika sätt kunnat vinnas. För närvarande äro 45 sådana kända. Sammanlagda antalet gravhögar inom staden blir sålunda 68.

Flertalet av högarna, eller 20 nu befintliga och 38 överplöjda eller helt för­ störda, tillhöra stadens södra del, närmare bestämt området söder om spårvägslinjen Ramlösa—Triangeln, särskilt tätt grupperade i trakten norr om Ättekulla gård samt i trakten mellan Raus och Görarp. Av de övriga ha bortschaktade högar legat på Pålsjöplatån, vid Sofiero och vid Tinkarp; kvar finnas nu tvenne vid Tinkarp och slutligen en öster om den bebyggda delen av staden, vid Fredriksdahl. Alla högar utom en äro belägna på den höjd, som löper längs kusten, flera alldeles invid platåranden.

Av de ännu kvarstående gravhögarna ha 10 varit föremål för vetenskaplig undersökning och av de försvunna tvenne. Ännu finnas inom stadens område 13 gravhögar, vilka icke blivit närmare undersökta.

Gravhögarna inom staden härröra — härvid åsyftas givetvis de, vilkas inne­ håll är känt — från sten- eller bronsåldern. Säkra järnålder sgravar äro över­ huvudtaget icke påträffade inom staden vare sig i högar eller under flat mark.

Några av bronsåldersgravarna stå dock på gränsen till järnåldern och det kan även tänkas, att smärre kolsamlingar, vilka understundom omtalas, varit brand­ gravar från järnålderns första del, den förromerska järnåldern.

Av stenålderns stenkammargravar förekommer endast hällkistan. Dock ligga i omedelbar närhet av stadens gräns några vackra representanter för dös- och gånggriftstidens gravskick. En vacker stendös finnes sålunda vid vägen Gantofta —Kvistofta, c:a 750 meter från Gantofta station, en annan stendös 500 meter från stationen vid vägen Gantofta—Bårslöf. Nära järnvägslinjen, c:a 500 meter söder om Gantofta synas tvenne gånggrifter, den ena av dessa löper järnvägen delvis över, den andra ligger i närheten, men på östra sidan av ån (se fig. 194).

Inom Hälsingborgs stads område representeras stenålderns gravar av tvenne hällkistor.1 1. Den ena av hällkistorna påträffades i en liten, starkt skadad gravhög, vilken iakttag es från spårvägen i närheten av Rå nya begravningsplats, mellan spårvägslinjen och vägen. Undersökt 1906 av Ture Arne. Den mycket skadade högen befanns innehålla en hällkista samt en sekundär urnebrandgrav, den senare härrörande från bronsålderns slut. Beskriven i Fornvännen 1906.

2. Den andra hällkistgraven påträffades i Tinkarpshögen, belägen c:a 200 m. sydost om Tinkarpsgården. Undersökt 1905 av kronprins Gustaf Adolf.

294

Teckenförklaring, defig. igj.

Fig. ljg. Karta over faé ta fo rn Lämningar inom norra delen av Haiding bo rgé dtad. Nr 2, 1 g, 2 g, go—gg, g 1, g 2, gg

660072

Teckenförklaring, ee fig. 197.

Fig. 196. Karta over fad ta fonit'dmningar inom melleré ta delen av Häldingborgd dtad. Nr 14, 66, 77—81, 83, 83.

*»

•*

»

ovi$r

weuii

W

'

./

''^zzäsI

_,.

iLuÉhb

éj/jp&åQwg^

'7Tmhög,.ty3

v #'

"--vt' ,■/'

^£v

Röd linje — böjdkurvan för g m. ö. b., angivande gränden för Tapedbavetd dtördta utdträckning.

Karta över faöta forntämnlncjar inom éödra delen ao Häbingborgé étad.

Nr i, 3—13, 16—2g, 26—2g, 34—63, 67—70, 73, 74, 76, 82, 84.

■'

® Offerkälla, ★ /s/vTbrräjmwjmw

--

, v# ^^{hrriMrmßar <

Gravfalt från brons åldern

....

Bronsåldersgrav mdarflal markW

”

@ Reste stenar

0

O

0 Gravhög,utjämnad eller hortscl

H Gravhög mel ökänt innehåll

sten-eller Gravh°Stbronsåldem

A Stenåldersbop

Kopparverk

É6'''. /

^NyvåiufslwijéfC

r, w

M2.... 53

/ ,c

V

\ */\^o

■ fe»r

/

C

Bilagor Högen låg vid själva kanten av den brant, som stupar mot Sundet, ungefär halvvägs uppe mot Tinkarpsliden. Den mätte i diameter 10 å 12 m. och höj­ den var omkring 1,70 m. Högen befanns som centralgrav innehålla en hällkista från stenålderns slut, omgiven av ett stenröse och täckt av strandgrus.

Delvis täckande centralröset låg ett sekundärt röse, som troligen innehållit någon ekkista från äldre bronsålder, vars rester blivit spolierade vid en tidi­ gare grävning i högen. Därjämte förekommo yngre brandgravar i det jord­ lager, som täckte rösena. Beskriven: H. K. H. prins Gustaf Adolf: »Under­ sökning av en gravhög vid Tinkarp nära Soliero», Fornvännen 1905, s. 53— 62. Högen innehöll följande gravar: I. Centralgraven utgjordes av en hällkista av 3 meters längd (f. n. upp­ ställd å Hälsingborgs museum), täckt av 4 hällar, av vilka de tre kunde konstateras vara kluvna ur samma block. I densamma påträffades, för­ utom skelettrester, en flintdolk, trenne hjärtformiga pilspetsar, del av en flintmejsel, m. m. Slutet av stenåldern (hällkisttid).

II. Förstörd sekundärgrav, möjligen ekkista från äldre bronsålder.

III. Skadad liten stenkista från bronsålderns 3. period, innehållande brända ben. Fynd: knivfragment av brons.

IV. Brandgrav från bronsålderns 5. period, bestående av en liten samling brända ben, liggande på en flat sten. Fynd: rakkniv och dubbelknapp av brons.

V. Brandgrav från bronsålderns slut. En liten bensamling, nedgrävd i hö­ gens yta. Fynd: dubbelknapp av brons.

Medan dessa tvenne gravhögar innehållit hällkistor från stenålderns slut som primärgravar och därjämte senare tillkomna sekundärgravar från bronsåldern, finnes ett komplex av stora gravhögar, beläget söder om Ramlösabrunn, i närhe­ ten av Ättekulla gård, vilka synas uteslutande tillhöra bronsåldern. Komplexet omfattar nu 10 gravhögar, de s. k. Köpingehögarna, men har fordom varit be­ tydligt större. På kartan fig. 197 äro sålunda 21 gravhögar markerade i denna grupp, och i omedelbar närhet av dem finnas flera. 8 av dessa högar blevo under­ sökta av professor Sven Söderberg åren 1879—1882.

De befunnos därvid innehålla uteslutande bronsåldersgravar, till tiden sträc­ kande sig över hela bronsåldern, med undantag av första perioden, till vilken ingen grav med visshet kunde hänföras. Däremot funnos gravar från 2. till 6. perioderna. Då 2. perioden förlägges till tiden omkring 1550—1300 före Kristus och 6. perioden till tiden omkring 750—600 före Kristus följer därav, att begrav­ ningar i Köpingehögarna ägt rum under den ansenliga tidrymden av omkring 1,000 år.

Samtliga de undersökta gravhögarna bestodo av ett centralt stenröse, över vilket sandjord av samma slag som den omgivande jordmånen blivit påförd. Centralrösena innehöllo, med ett undantag, skelettgravar — alltså med obrända hk

298

HäUing bo rg o faota fortilämningar — från äldre bronsåldern, 2. och 3. perioderna (1550—1100 f. Kr.). Undanta­ get utgjordes av en brandgrav från 4. perioden, som omslöts av centralröset i en av högarna.

I de särskilda högarna förefunnos — i likhet med vad man på andra håll kon­ staterat — endast en eller i några fall tvenne gravar från äldre bronsåldern, ut­ görande själva centralgravarna. Däremot funnos många, ända till 12, yngre se­ kundärgravar, i regel ytligt anbragta i det jordlager, som påförts stenröset. Nå­ gra av högarna synas för sekundärgravarnas skull hava blivit påökta under forntiden. Antalet gravar från äldre bronsåldern var 11, medan de från yngre bronsåldern voro nära 5 gånger så många eller 53, innalles påträlfades sålunda 64 bronsåldersgravar i de 8 högarna.

Gravarna företedde många skilda typer. Från äldre bronsåldern, då liken jordades obrända, förefunnos dels kistor av stenhällar, dels ekkistor, sannolikt tillverkade av urholkade stammar och placerade på en stenbädd eller i centralröse. Av själva ekkistorna påträffades endast obetydliga fragment, de hade alla helt eller nästan helt förmultnat.

Därjämte förekommo brandgravar i många former: kistor av sten eller trä av samma typ som nyssnämnda men mindre, i vilka de brända benen blivit nedlagda,, små stenkistor, vilka innehöllo gravurnor av bränd lera eller askar av näver eller trä, i vilka benen förvarats. Dessa askar voro givetvis för länge sedan förmult­ nade, men deras förekomst kunde konstateras på grund av de stycken av harts, vilka utgjort tätning för askarna.

Huvudparten av brandgravarna, härrörande från slutet av bronsåldern, mestadels 5. och 6. perioderna, utgjordes dock av gravurnor, innehållande brända ben, vilka blivit nedsatta i högens yta, mestadels omgivna eller täckta av sten­ flisor. Slutligen hade de brända benen i några fall blivit nedgrävda utan att om­ slutas av något gravkärl.

Beskrivna av Otto Rydbeck i »Undersökning av bronsåldershögar i Köpinge,, Skåne», Fornvännen 1912, s. 81 —132. För högarnas innehåll redogöres nedan.

Gravhög av c:a 33 stegs omkrets och 1,75 m. höjd (Rydbeck I). Högens kärna befanns vid undersökningen utgöras av ett stenröse, vilket var täckt av sand­ jord. I högens topp fanns en fördjupning, i vilken påträffades en större filat stenhäll med talrika skålformiga och avlånga fördjupningar å ömse sidor (nu i Hälsingborgs Museum). Följande gravar påträffades: I.

II. III. IV. V.

Centralgraven utgjordes av det ovan nämnda stenröset. Inga fynd gjordes här men det är troligt, att röset innehållit en skelettgrav — med eller utan träkista — från äldre bronsåldern.

Brandgrav. Fyra sammanställda stenflisor, med brända ben.

Gravurna, täckt av en stenflisa. Yngre bronsålder.

Gravurna, täckt av stenar. Yngre bronsålder. Fynd: kniv av brons► Gravurna, täckt av stenar. Yngre bronsålder.

Bilagor VI. VII. VIII. IX. X.

Gravurna, täckt av stenhäll. Mansgrav från bronsålderns 5. period.

Fynd: kniv, syl och dubbelknapp av brons.

Brandgrav från bronsålderns slut. Fynd: örslev eller nagelrensare av brons.

Gravurna. Yngre bronsålder.

Gravurna, inbäddad i ett stenröse. Mansgrav från slutet av brons­ åldern. Fynd: syl av brons.

Gravurna, stående i samma stenröse. Mansgrav från bronsålderns 4. eller 5. period. Fynd: pincett av brons.

4. Gravhög av 3,5 cm. höjd, 20 stegs diameter, något förminskad genom plöjning (Rydbeck III). Innehöll rester av tvenne skelettgravar från tidig bronsålder samt tvenne brandgravar från bronsålderns senare del, med de brända benen nedlagda i hällkistor av samma typ, som förekommit i skelettgravarna, blott mindre. Därjämte förekommo gravurnor och brandgravar från sen brons­ ålder.

I. Gravurna, fragmentarisk. Yngre bronsålder.

II. Gravurna. Kruka med öra, täckt av stenflisa. Yngre bronsålder.

III. Gravurna. Yngre bronsålder.

IV. Liten hällkista, täckt av ett stenröse. Innehöll brända ben. Mans­ grav från bronsålderns 4• period. Fynd: rakkniv, två knivar, ett knivblad, dubbelknapp och pincett samt syl, allt av brons.

V. Stensättning kring förmultnad ekkista. Skelettgrav från bronsålderns 2. period. Fynd: dolkklinga och fibula av brons, den senare omgiven av förmultnat skinn.

VI. Rester av skelett i ekkista, omgiven av stenröse. Äldre bronsåldern.

Fynd: hartskaka.

VII. Gravurna, omgiven av stenar. Yngre bronsålder.

VIII.

Liten stenkista (1,2 m. lång) med brända ben. Mansgrav från brons­ ålderns 4. period eller början av den 5. Fynd: rakkniv, pilspets, pin­ cett och syl, allt av brons.

IX.

Brandgrav. Bensamling utan omhölje. Mansgrav från bronsålderns 4. period. Fynd: pilspets?, kniv, pincett, dubbelknapp med spröt och hartsinläggning, syl, allt av brons.

Liten stenkista (1,25 m.), i vilken en träkista var placerad. Innehöll brända ben. Mansgrav från bronsålderns 5. period. Fynd: rakkniv, pincett, syl och nål, allt av brons.

Gravurna, yngre bronsålder.

Gravurna, yngre bronsålder.

X.

XI. XII.

5. Gravhög med fotkedja (Rydbeck IV). Höjd 2—2,5 m., yo stegs omkrets. Cen­ tralgraven i denna hög utgjordes av en ofullständig hällkista. Därjämte funnos sekundärgravar.

HäULngborgd fad ta fornlämning ar I. II. III. IV. V. VI. VII.

Gravurna, täckt av stenar. Yngre bronsålder.

Gravurna, stående i ett litet stenröse. Bronsålderns 5. period. Fynd: en halv stångknapp samt tvenne häktor av brons.

Gravurna, täckt av sten. Yngre bronsålder.

Förstört träkärl, med brända ben. Träkärlet var förmultnat, men hartstätning till detsamma förefanns. Mansgrav. Fynd: bronssyl.

Hällkista i högens mitt. Skelettgrav från bronsålderns 2. period. Fynd: en genomborrad hundtand, spiral av guld, söndrig fibula av brons.

Rester av skelettgrav. Äldre bronsålder.

Rester av skelettgrav. Äldre bronsålder.

6. Utplöjd gravhög (Rydbeck V). Innehåll: I. Liten stenkista (30 X 15 cm.), bestående av fyra kantställda flisor. In­ nehöll brända ben samt en miniatyrurna av bränd lera.

IL Liten stenkista med gravurna. Mansgrav från slutet av bronsålderns.

4. period eller början av dess 5. Fynd: rakkniv och knapp av bronsIII. Gravurna. Mansgrav från slutet av bronsåldern. Fynd: knapp och syl av brons.

7. Gravhög av c:a 4,5 m. höjd, 25 å 30 stegs diameter (Rydbeck VI). Högern hade haft fotkedja och inne i högen påträffades ytterligare en äldre krets av stenar. Innehåll: I. Gravurna. Kvinnograv från slutet av bronsåldern. Fynd: armring; och hopböjt bleck av brons.

II. Rester av liten träkista med brända ben. Bronsålderns 3. periodFynd: kniv av brons.

III. Liten stenkista, som innehållit en trä- eller näverask med brända benKvinnograv. Fynd: hartstätning till asken, knivblad samt ett hoprul­ lat bleck av brons.

IV. Brandgrav. Kvinnograv från bronsålderns 6. period eller början av järnåldern. Fynd: svanhalsnål av brons.

V. Gravurna, täckt av en stenflisa. Mansgrav från bronsålderns 5. pe­ riod. Fynd: rakkniv, en tjock syl, fragment av pilspets av brons samt en smal bronssyl med kvarsittande skaftrester.

VI. Gravurna. Bronsålderns 4. eller 5. period. Fynd: dubbelknapp av brons.

VII. Stenröse med hällkista. Utgjorde centralgraven i högen. Kistan var 2 m. lång, täckt av 5 hällar. Skelettgrav från äldre bronsålder. Fynd: fragment av ylletyg samt några trådar av linne (?).

8. Gravhög av 22 m. höjd, 24 stegs diameter (Rydbeck VIII). Innehåll: I. Röse, som troligen innehållit träkista med obränt lik. Äldre brons­ ålder.

Bilagor II. III. IV.

Gravurna, nedsatt i ett stenröse. Yngre bronsålder.

Gravurna. Yngre bronsålder.

Gravurna i stenröse. Troligen kvinnograv. Fynd: fingerring ocb stångknapp av brons. Yngre bronsålder.

V. Gravurna, bestående av en lerkruka med lock. Kvinnograv från yngre bronsålder. Fynd: 6 bärnstenspärlor, varav en med ett hopböjt brons­ bleck stucket genom bålet, ett liknande, böjt bronsbleck samt tvenne rundböjda bronstenar.

VI. Liten stenkista, innehållande brända ben. Mansgrav från 4• eller början av 5. perioden. Fynd: rakkniv, knivblad, pincett och syl, allt av brons.

VII. Brandgrav. Brända ben, spridda på ett område av 1 meters utsträck­ ning. Mansgrav från bronsålderns 4. period. Fynd: dubbelknapp med spröt, två rakknivar, pincett, två pilspetsar och fragment av dolkklinga, allt av brons.

VIII. Brandgrav. Yngre bronsålder.

9. Gravhög, mycket skadad av skattsökare (Rydbeck IX). Av denna hög blev blott hälften undersökt. Innehåll: I. Brandgrav.

II. Gravurna.

III. Brandgrav.

IV. Rester av skelettgrav. Mansgrav från bronsålderns 2. period. Fynd: svärd av brons, med rester av träskida, spjutspets av brons samt en hopkramad klump av hartsremsor. ao. Gravhög, kallad Tvillinghögen (Rydbeck X). Skadad av skattsökare. Hö­ gen, som visade sig i forntiden hava blivit påökt, mätte 3,3 m. i höjd. Innehåll: I. Stenröse, som troligen innehållit en skelettgrav från äldre bronsålder.

II. Gravurna, omgiven av stenflisor. Yngre bronsålder. Fynd: förrostad järnten.

III. Brandgrav, som bestått av träkärl inom stensättning. Yngre brons­ ålder (?) Fynd: hartstätning till asken samt ett stycke av en vriden bronsten.

IV. Gravurna, omgiven av stenflisor. Fynd: fragment av stångknapp och häkta av brons.

V. Gravurna, omgiven av litet röse. Mansgrav från bronsålderns 4. period. Fynd: rakkniv, pincett och syl av brons.

VI. Brandgrav. Benen nedgrävda utan omhölje. Övergångstid mellan brons- och järnålder.

VII. Gravurna. Mansgrav från bronsålderns 4. period eller början av dess 5. Fynd: 2 knappar, kniv och syl av brons.

HäLding borgd fadta fornLämning ar VIII. Gravurna, täckt av en stenflisa. Mansgrav från bronsålderns 4* pe­ riod eller början av dess 5. Fynd: pilspets, dubbelknapp och syl av brons.

IX. Gravurna. Kvinnograv från bronsålderns 4. period eller början av dess 5. Fynd: dubbelknapp, två knappar med ögla, pilspets och ett 40-tal fransbeslag av brons.

X. Liten stenkista med brända ben. Mansgrav från bronsålderns 4. el­ ler 5. period. Fynd: krumkniv, knapp och syl av brons.

XL Gravurna, täckt och omgiven av stenflisor. Mansgrav från brons­ ålderns 4- period. Fynd: pilspets, syl och dubbelknapp av brons.

XII. Gravurna.

XIII. Gravurna.

11. Av gravhögarna i Köpingekomplexet återstå trenne, som icke blivit under­ sökta. En av dessa, fig. 197, 11 (Rydbeck II), ligger i den till kvarnen hörande trädgården. Den synes vara något utjämnad och är försedd med fotkedja.

12. Söder om de nu beskrivna gravhögarna ligger inne i planteringen en till dimensionen ganska stor, men mycket skadad. En mindre hög synes vid sidan 13. om densamma. Några förhöjningar i närheten kunna möjligen även vara små gravhögar.

14. På Fredriksdahls ägor, inom det Hälsingborgs museum tillhöriga område, som är avsett att utläggas till trädgårdsstad, ligger en gravhög, vilken år 1913 undersöktes av Carl WTbling. Högen benämnes i hans redogörelse Drott­ ninghögen och skall enligt en karta från början av 1700-talet ha burit detta namn. Emellertid uppgives med bestämdhet av äldre personer i Filborna, att Drottninghögen eller Dronninghöj varit namn på en höjd eller grusås, vil­ ken legat öster om Fredriksdahlshögen, sydost om vägkorsningen vid Berga.

På denna plats återfinnes även namnet Dronninghöj å en karta, intagen i professor A. Stilles skildring av slaget vid Hälsingborg.1 Denna förhöjning, vars karaktär av gravhög icke är säker, är numera bortschaktad.

Vid undersökning av Fredriksdahlshögen, som var försedd med en något skadad fotkedja, befanns densamma innehålla flera stensättningar och rösen.

Bland fynden i själva högen må nämnas en större och en mindre sten med älvkvarnar samt en hel och en söndrig kvarnsten jämte löpare. Följande gravar konstaterades: I. Brandgrav. Benen nedgrävda utan gravkärl. Yngre bronsålder.

II. Brandgrav. Benen nedgrävda utan gravkärl. Yngre bronsålder.

III. Brandgrav. Benen spridda på ett område av 1,5 m. genomskärning.

Yngre bronsålder. Fynd: hängsmycke av flinta samt rester av lerurna.

1

A. Stille: Slaget vid Hälsingborg.

I Magnus Stenbock, minnesskrift, utgiven av S. E. Bring,

Stblm 1910.

3°3

Bilagor VI. Brandgrav. Trekantig, liten stensättning, innehållande ett mindre kol­ lager och därunder obetydliga benfragment. Yngre bronsålder.

V. Brandgrav. Liten, trekantig stensättning. Yngre bronsålder.

VI. Gravurna av grovt lergods, kringsatt och täckt av stenflisor. Fynd: ringformigt smycke av brons.

Gravhögen visade sig sålunda härstamma från yngre bronsåldern.

Beskrivning av Wibling: »Drottninghögen i Hälsingborg», Ymer 1904, s. 260—280.

15. I Sofieroskogen, nära västra gränsen och öster om Tinkarps gård finnes en mindre gravhög, vilken undersöktes av kronprins Gustaf Adolf år 1920. Gra­ ven befanns därvid innehålla tvenne små stenkistor, härrörande från brons­ ålderns 3. eller 4. period. Därjämte fanns en gravurna från slutet av brons­ åldern. Ej publicerad.

16.

17.

18.

Förutom nu uppräknade gravhögar, vilka alla (utom 2 och 6) ännu finnas kvar, ligga inom stadens område följande gravhögar, vilkas innehåll i huvud­ sak är okänt: En stor, granbevuxen gravhög ligger å Bunkagårdens mark. Diametern är omkring 25 meter, höjden 4 m. Kallas Klåhögen. Namnet återfinnes å äldre karta (1787). o A Raus n:r 3, i vinkeln mellan Välluvs och Görarpsvägarna en liten grav­ hög, som synes vara starkt kringskuren. Benämnes 1787 Torbornahög.

Diameter omkring 7 meter, höjd c:a 2 meter. o A Raus n:r 3, norr om samma vägkorsning, synes en helt liten gravhög ligga.

Den är något skadad. Benämnes 1787 Refhög.

Vid Attekullavägen ligger en hög av ansenliga dimensioner, diameter 25 å 30 m., höjden c:a 5 m. Kallas 1787 Gröthögen. I närheten torde ha legat flera nu utplöjda högar (56 och 57).

Vid Rausvägens krök, ej långt från kyrkan, finnes en gravhög av 12 m. ge­ nomskärning och 2 m. höjd.

Nordost om Raus kyrka en hög av c:a 15 m. genomskärning och halvannan m. höjd. Synes vara något skadad. Överst å branten söder om vattentornet ligger en hög, som, ehuru till stor del utplöjd, ännu är tydlig. Den är mycket illa skadad genom en djup grop.

Norr om denna har legat ännu en hög, som nu torde vara i det närmaste förstörd. På platsen ha grävts skyttegravar, vilka möjligen skadat högar­ nas innehåll. Dessa båda högar kallas 1761 Eskeshögarna.

En hög av ansenligt omfång, diameter omkring 30 m., ligger längre söderut i en trädgård. Kallas Bonnhög, vilket namn återfinnes år 1761, Högen, som nu är trädbevuxen, är synlig på den Akrell-Thersnerska gravyren »Öresund från Glumslöfs högar» av år 1818, då oplanterad.

••

19.

20.

21.

• •

22.

23.

3°4

Hälsingborgs fasta fornlämningar 2^. Nära vägen Raus—Gantofta, vid Fredriksborgs gård, ligger en bog av 15 m. diameter och c:a 2,5 m. böjd. Benämnes Ljungbögen å en äldre karta.

25* I närbeten av Tinkarpsgården, mellan denna ocb Sofiero skog, ligger en större, trädbevuxen gravbög, diametern c:a 15 å 20 m. I densamma lära bronsåldersurnor ba anträffats, vilket givetvis endast innebär, att några se­ kundärgravar blivit blottade.

26. I ett fåtal av de försvunna, ej undersökta gravhögarna ba fornfynd eller gravar någon gång påträffats. Sålunda bar en bög (26) legat i närbeten av Revbögen. Man påträffade nämligen där för länge sedan en stenkista, inne­ hållande brända ben samt en fyrkantig, böjd bronsten jämte lerskärvor.

Fyndet måste tillhöra en, möjligen tvenne brandgravar från bronsålderns mellersta eller senare del, vilka troligen legat i en utplöjd gravbög.

27. I närbeten av Klåbögen ba påträffats krukskärvor vid bortscbaktandet av en förböjning, som otvivelaktigt varit en gravbög.

28. I tvenne 3.v de utjämnade högarna söder om Klåbögen hava krukskärvor, 29. bärrörande från brandgravar, påträffats.

3°. Tvenne gravhögar hava legat i Sofiero park, 60—70 m. norr om slottet, nära 31« gränsen. I dem hittades »brunnar med aska ocb bronssaker», vilket torde innebära brandgravar från bronsåldern, sannolikt stenkistor eller urnor, kringsatta av stenar.

En gravbög bar blivit bortplöjd på Pålsjögårdens ägor vid mitten av 1870talet, varvid påträffades »brända ben ocb en svärdsknapp av glasmosaik».

Det sistnämnda synes närmast antyda ett fynd från järnålder, dock kan upp­ giften icke anses vara fullt pålitlig.

32. På Pålsjöplatån, sydväst om gården och ute vid branten, bar legat en, tro­ 33* ligen tvenne gravhögar, vilka för länge sedan blivit bortscbaktade. Därvid uppgivas inga gravar vara funna, men däremot i själva jorden redskap av flinta. Övriga å fornlämningskartan utsatta gravhögar (34—68) hava markerats på punkter, där terrängen ger anledning misstänka förefintligbeten av utplöjda gravhögar eller där äldre kartmaterial giver ledning.

Förutom de namn på gravhögar, vilka förut blivit omnämnda, återfinnas på äldre kartor namnen Harakullen (34X Stenhög (35), Hyrebacken (36) ocb Nyvångsbögen (37). Högen zfo betecknas tillsammans med 22 Eskebögarna.

En del av de utplöjda högarna synas ännu vara relativt oskadade och torde i varje fall hava något gravinnehåll kvar. Andra äro fullständigt bort­ scbaktade eller så utjämnade, att en undersökning knappast kan förväntas giva något resultat. Vid eventuella undersökningar torde man sålunda kunna helt bortse från åtminstone de högar, som å fornlämningskartan äro beteck­ nade med numren 26, 27, 37, 41—51* 5$—64 samt 85.

30—24465.

3°5

Bilagor G ravar un der fl at mark Vid flera tillfällen ha inom stadens område påträffats bronsåldersgravar under flat mark, dels enstaka, dels samlade i gravfält. Otvivelaktigt ha många sådana gravar blivit förstörda under grävningsarbete eller plöj­ ning utan att man erhållit uppgift därom. Sålunda berättas, att en stor mängd urnor skola ha blivit förstörda vid järnvägsbygge, dock utan att plat­ sen närmare kan lokaliseras. Åtskilliga andra uppgifter om flatmarksgravar

67.

68.

69.

70.

71.

72.

finnas utan att man kan närmare bestämma fyndorten. Följande gravar äro för närvarande kända: I närheten av gravhögarna nummer 3 och 28 ha ett flertal urnfragment på­ träffats, vilka blivit uppsända till Statens Historiska museum. Vid under­ sökningar av fältet, vilka blivit utförda av kronprins Gustaf Adolf och pro­ fessor Oscar Almgren, har ett bronsåldersgravfält blivit konstaterat, här­ rörande från bronsålderns tvenne sista perioder. Behandlat av Bror Schnittger i »Flatmarksgravar från den yngre bronsåldern i Skåne och Blekinge», Rig 1919, sid. ioz(—112.

Ej långt från gravhögen nummer 18 ha anträffats tvenne gravurnor under flat mark. En av dem var nästan förstörd, den andra hel. Båda finnas i Hälsingborgs museum. Den bevarade urnan innehöll fragment av en brons­ syl, yngre bronsåldern.

Det torde emellertid vara tvivelaktigt huruvida båda dessa gravurnor äro att räkna till flatmarksgravar. Vid fyndplatsen fanns nämligen en svag höj­ ning i marken, som kan antyda att där fordom legat en gravhög, vilken bli­ vit utplöjd. Är detta förhållandet, vilket i själva verket synes mycket sanno­ likt, skulle dessa gravar alltså tillhöra en gravhög, om vars innehåll i övrigt man ingenting känner.

O A Köpinge n:r 3 ha fragment av en urna påträffats vid djupgrävning på åkern.

I närheten av stenåldersboplatsen vid Råån påträffades en liten gravurna, nedsatt i en liten stenkista, vid husbygge år 1913. Urnan innehöll brända, otvättade ben, men intet gravgods. Bronsålderns 6. period eller början av järnåldern. Förvaras å Hälsingborgs museum. Behandlad av Bror Schnittger i Rig 1919, sid. 106.

Rester av en gravurna påträffades år 1903 vid planteringsarbete i Pålsjö skog. Fyndplatsen var omgiven av en stensättning. Förvaras i Statens histo­ riska museum. Behandlad av Bror Schnittger i Rig 1919, sid. 105.

Under arbete med anläggande av vattentornet å Ringstorpshöjden år 1904 påträffades en mängd gravar från slutet av brons- eller början av järnål­ dern, härrörande från ett gravfält under flat mark. Jämte forngravarna funnos trenne skelettgravar från senare tid, antagligen soldatgravar från slaget 1710, samt större och mindre samlingar av kol.

HäUlng borgo faota forniämningar Gravarna undersöktes av doktor Carl Wibling. De lågo alla i en krets kring det sedermera flyttade Stenbocksmonumentet. Beskrivna av Carl Wibling i »Ringstorpsfynden», Hälsingborg 1906.

I. Gravurna. Fynd: bronsknapp ocb bronsfragment.

II. Brandgrav.

III. Urnebrandgrav. Fynd: rakkniv, två bronsknappar samt några lä­ derstycken.

IV. Stenkista med brända ben. Fynd: flintspets, bronsfragment samt en järnklump.

V. Brandgrav, skadad.

VI. Stenkista med brända ben. Fynd: bronsfragment.

VII. Stensamling av stenar med brända ben.

VIII. Liten kista av stenar med brända ben.

IX. Stenkista med brända ben. Fynd: pincett, kniv och syl av brons.

X. Gravurna, omgiven av stenar. Fynd: knapp av brons och brons­ beslag.

XI. Gravurna. Fynd: bronssyl.

XII. Brandgrav. Brända ben, lagda på en flat sten.

XIII. Gravurna.

XIV. Gravurna, stående tillsammans med XV. Gravurna, båda täckta av en flat sten.

XVI. Gravurna, kringsatt av 4 stenhällar. Fynd: obearbetade bärnstenssmycken.

XVII. Brandgrav. Brända ben utan stenar.

XVIII. Liten stenkista med brända ben.

XIX. Gravurna.

XX. Gravurna.

Boplatser

Tvenne boplatser från stenåldern hava påträffats inom Hälsingborgs stads område och blivit vetenskapligt undersökta. Flera andra boplatser torde otvivelaktigt hava funnits, flera finnas säkerligen ännu kvar.

På flera ställen inom staden ha vid grävningar anträffats smärre gropar med svart jord och skörbrända stenar, men utan fynd, som kunna giva upp­ lysning om huruvida de härröra från stenåldern eller från senare tid.

Av de undersökta boplatserna fanns den ena i ett grustag på norra stranden av Råån. Den undersöktes år 1905 av Carl Wibling, år 1907 av Oscar Almgren och Knut Kjellmark. I boplatsen gjordes en mängd fynd av såväl kärnyxor som ski vyxor, en yxa av s. k. Limhamnstyp samt en tv är eggad pilspets, allt redskap, karaktäristiska för den äldre stenåldern. Talrika skra­ por, borrar m. m. funnos även. Föremålen finnas i Stockholm. Beskriven av Wibling, Almgren och Kjellmark i Fornvännen 1908, sid. 105—127.

Bilagor 74. Den andra stenåldersboplatsen, påträffad i ett grustag på decauvillebanan, var vida yngre, bärrörande från stenålderns slut. En eldstadsgrop under­ söktes av doktor Carl WTbling, varvid påträffades ett fåtal flinta av yngre typ. På marken i närbeten bade funnits åtskilliga föremål, bl. a. flintdolkar, bärrörande från stenålderns sista skede.

75. I planteringsarbeten öster om den nya byggningen vid Sofiero anträffades omkring en balv meter djupt en boplats från stenåldern.

I gravfältsområdet vid Köpinge (nr 67) skola vid undersökning bava på­ träffats rester av en bydda från bronsåldern.

Resta

stenar

76. Vid norra vaktbuset på Rå Ljung omtalas (1729) några stenar ba stått upp­ resta, vilka blevo omkullkastade då vallen byggdes. De kallades Fem böge stenar ocb Holger Danske sades ligga där begraven. Platsen torde vara att söka vid stranden, ungefär i böjd med kopparverksbamnens södra vågbrytare, varest den år 1712 byggda förskansningslinjen slutat ocb där en förböj­ ning med en därå uppförd vårdkase finnes markerad på i krigsarkivet befint­ liga kartor över retrencbementet vid Rå. Huruvida fornlämningen utgjort rester av en dös eller gånggrift, en skeppssättning, domarring eller annan form av stensättning kan knappast nu avgöras.

Offerkällor

77. En gammal offerkälla, som ännu under slutet av 1600-talet varit i bruk, låg ungefär vid nordvästra börnet av S:t Jörgens plats, som fått sitt namn efter densamma. Den kallades S: t J ör gens källa, ocb där brukade de sjuka dricka ocb offra S:t Hans afton. På 1600-talet samlades offergåvorna i en stock, som stod uppsatt vid källan, ocb utdelades till de fattiga.

Forniämningar

78.

79.

80.

81.

3°S

från

medeltid

och

nyare

tid

Följande ej förhistoriska forniämningar äro å kartorna fig. 195—197 mar­ kerade: Som platser för medeltida forniämningar ba angivits områdena kring Kärnan (78), de båda försvunna medeltidskyrkorna S. Clemens (79) ocb S. Petri (80) samt dominikanerklostret (81), varest vid flera tillfällen medeltidsfynd blivit gjorda ocb medeltida byggnadsrester påträffats ocb där nya fynd äro att förvänta vid grävningar o. d.

Från yngre tid bärstamma de rester efter förskansningarna vid Rå, vilka sträcka sig från åmynningen ocb längs stranden norrut mot kopparverksbamnen.

HHiding b o rg d fad ta forniämningar 82. Dessa bröstvärn uppfördes åren 1711 och 1712 som skydd mot landstig­ ningar från danska sidan.

83. Här må även omnämnas den sten med runinskrift, som står rest vid dammen i Ramlösa brunnspark. Denna sten är icke någon fornlämning utan restes först år 1750 av Carl Hårleman och inskriptionen är visserligen skriven med runor, men har följande lydelse: KARL HORLEMAN MED SIN HUSTRU H J LIVEN RESTE DENNE STEN TIL TAKKSAMT MINNE AF RAMLÖSA VATNS DYGD OK GREVVINNAN RAMELS OMVÅRDNAD AN MDLLLLL.

TILLÄGG OCH RÄTTELSER Hälsingborgstraktens geologiska historia Sedan detta arbete redan gått i press har en synnerligen betydelsefull avhand­ ling av G. De Geer, Förhistoriska tidsbestämningar, Ymer 1925, h. 1, utkommit.

Den ger ej blott en korrektion av förut meddelade sifferuppgifter angående isens avsmältning utan också viktiga uppslag i de aktuella frågorna om vårt lands nivå­ förändringar och Östersjöns därmed förknippade utvecklingshistoria. Såsom en korrigering av de i kap. »Den yngre baltiska isströmmen» återgivna uppgifterna må ur nämnda avhandling meddelas, att De Geer (ehuru med viss reservation) nu tillbakaflyttat den gotiglaciala tidens början (då alltså den yngre baltiska is­ tungan började smälta från Hälsingborgs trakten) till c. 15 700 år före vår tid.

Det gotiglaciala skedet, som avslutas med Baltiska issjöns tappning, antas ha varat omkr. 6 000 år under det att den finiglaciala tiden skall ha omfattat endast 1 074 år och den postglaciala c. 8 700 år.

De Geer gör vidare gällande, att Ancylussjön en längre tid stått i förbindelse med Västerhavet över Mellansverige, men fått sin karaktär av färskt inhav be­ varad genom den starka utströmmen av färskt vatten från den smältande landisen och de nordtyska floderna. Aven Litorinahavet skulle på ett tidigt stadium över Vänern haft en trång förbindelse med Västerhavet.

Här må slutligen påpekas, att De Geer ger begreppet »senglacial» en annan betydelse än den efter andra geologer i kap. »En fastlandstid» godtagna. Medan senglacial tid där betecknas som tiden mellan landisens bortdragande och skogens invandring, låter De Geer den senglaciala tiden omfatta hela avsmältningsskedet fr. o. m. daniglacial t. o. m. finiglacial tid, vilket måhända är lämpligare.

• •

Fig. 34, kindtand av mammut, funnen i Bårslöfs s:n, är reproducerad i skalan 3I3.

Sid. » » »

85 rad 12 står fig. 122,skall vara fig. 133.

85 » 16 » fig. 135, » » fig. 136.

85 » 17 » fig. 136, » » fig. 137.

86 » 18,hänvisningentill fig. 137 utgår.

f

Karta över Taped have tö dtöröta utbredning vid Hätdingborg. o

i

=J—

£

3

A-

5 Km

Alörka re blått — nuvarande öredundj ljueare blått — av Tapeéhavet täckta delar av landet; brunt — landet under Tapedhavetd etörda utbredning.

Bengtsons Litografiska. A-B , Stockholm

PI. II

26 2S 30 32 3<t- 36 r

i

i

i

ii

O KARN.

H. ALL/A. LAROV. A N G F A R J E ST: N

LST\N

Skala 1:10000

Bengtsons latografiska, A-B., Stockholm

Karta över ravinerna i Landborgen vid Hälélngborg

K arta

över GåvebäckvdaLen.

PL III

■San dtag,

Bengtsons Lito fraii ska. A-T3., Stockholm

K arta över R a m löéada ten .

og o) \cg og

Bengtsons Litofraiiska. A-B .Stockholm

PL V

Karta over

DELTA- och STRANDVALL SOMRADE O söder om RA upprättad år 1922-24

Gustav Ekstrand //////// /

//////////////

'///////

akt drag< Begränsningslinjer mellan gräsvall ock torvsänka kypotetisk Obetydliga sänkor i terrängen (for små för att kunna framträda genom köjdkurvorna).

Grusvallar

Torvsänkor

i naturligt skick Av människan mer eller mindre förstörda,

Bengtsons Litografiska. A-B., Stockholm

>

UPPSALA 1925 ALMQVIST & WIKSELLS B OKTRYCKERLA.-B.

I distribution Los Aktiebolaget Killbergs bokhandel Hälsingborg