hbgstories #01

hbg stories

#01 2020

Carlos ord lyfter polisernas vardag Hållbara Bruket en dröm för Hanna Conny är redo för den stora publiken Peter surfar på en grönare våg Sabinas gåshud blev ett nöjespalats #01 — 1

Det är inte rätt att ligga som en ­kanin!

Utanför Dunkers kulturhus finns ett uppskattat konstverk av Marianne Lindberg de Geer. Det är fem kaniner som bildar verket A study in unhuman sexual expectations. Två kaniner ska ligga ned och tre ska stå upp, men någon eller några tycker annorlunda.

– Det är någon som vid upprepade tillfällen rest en av de liggande kaninerna upp. Kaninen väger så mycket att vi får ta hjälp av en kranbil för att lägga kaninen ned igen, berättar Christina Gräbe, konservator på Kultur­magasinet på ­Helsingborgs muséer.

100 noshörningar som gick upp i rök 2017 slängde Helsingborgs kommunala skolor 241 ton mat. Utslaget på elev per måltid kunde svinnet låta överkomligt, det motsvarade ungefär tre normalstora ­champinjoner. Men som Cecilia Larsson på SmartMat Hbg säger: ”Om 17 831 människor vid varje måltid s ­ länger tre champinjoner så blir det en sjuhelvetes massa champinjoner på ett år”.

När SmartMat-projektet startades med målet att få ned både matsvinn och klimatpåverkan motsvarade det totala svinnberget hisnande 44,6 fullvuxna asiatiska elefantkadaver utslängda på säg Västergårds konstgräsplaner. Två år ­senare har klimatpåverkan minskat med 25 procent, och svinnet har minskat med 96 ton, eller ungefär 100 stycken ­spetsnoshörningar.

Varning för snedcyklare Varje kommun har något som kallas för kommunala ordningsföreskrifter. I Helsingborg är den luntan på 26 sidor.

Det finns bland annat kartor som visar var man måste plocka upp efter sin hund. Den föreskriften fanns inte 1937. Då var det andra bullar som gällde. Här är några av punkterna och vi kan väl än en gång konstatera att tiderna förändras.

• Tjur ska ledas av minst två personer med ­användande av nosring eller tjurbroms.

• Gående bör ej gå över körbanan i sned riktning • Då järnvägsvagn framföres med handkraft ska

vagnens medföljande betjäning medhava redskap varmed vagnen vid behov genast kan stannas.

• Vid färd å cykel är det icke tillåtet att onödigtvis eller för övning åka annorledes än rakt fram

• Ingen får tränga sig före i kö • Ingen får öva ofog på allmän plats

08

20 16

40

46

06

hbg stories - ett unikt magasin!

Det här magasinet handlar om en plats och människorna som befolkar den.

Allt det som förenar och förgrenar oss.

Nörderierna, passionerna, drivkrafterna, utmaningarna, drömmarna, historierna, ödena.

Det är inte bara ett helt nytt magasin, det är ett nytt sätt att jobba. Det är Helsingborgs stad som ligger bakom hbg stories men staden är bara möjliggöraren. Vi vill öppna upp och bjuda in.

Ambitionen är att skapa ett kluster för berättande som kan ge invånare och besökare en känsla för Helsingborg och helsingborgarna. Tanken är att hela tiden engagera nya grupper av kreatörer som har sina egna tankar om vad hbg stories bör fyllas med. Så länge det är bra berättelser från en bra plats.

En plats som har sina utmaningar men framförallt enorma möjligheter. Alla idéer är välkomna.

Vi vill göra ett magasin som du vill ta med dig hem. Som du vill dela med dig av när du läst färdigt. Vi trycker det i ganska liten upplaga av just den anledningen. Hållbart delande är vettigare än slit och släng. Så dela med dig och har du en tanke så hör av dig till hbgstories@helsingborg.se David Lindman Innehållsansvarig

Redaktion e-post: hbgstories@helsingborg.se Helsingborgs stad 251 89 Helsingborg Organisationsnummer: 212000-1157 Ansvarig utgivare Simon Wikstrand Innehållsansvarig David Lindman Skribenter David Lindman, Katia Boberg, Katarina Danielsson, Conny Palmkvist

Fotografer Martin Olson, David Lindman, David Lundin, Mickael Tannus, Anja Barte Telin, Lisa Wikstrand, Kristoffer Granath, Sarah Perfekt, Lars Jansson, Elliot Wikstrand, Joakim Palm Karlsson, Conny Palmkvist Grafisk formgivning Julia Strömberg, Fred Andersson, Martin Fredricson Omslagsfoto Martin Olson

Webb hbgstories.se Tryck Tryckservice i Ängelholm

Säg det med memes Text och foto: David Lindman

Den 6 oktober 2017 publicerades det första inlägget på @helsinborgs_­ memes. 7000 följare och skratt ­senare meddelade kontot att det var över. Vi letade upp humoraktivisten bakom det för att ställa en senkommen men relevant fråga: va!?

Det 139:e inlägget på instakontot @helsingborgs_memes blev det sista, även om William Birgersson lämnade med öppen dörr: ”Att ha fått se den här sidan växa från ingenting till att bli ett socialt nav för alla helsingborgare har varit extremt roligt, och jag kommer givetvis att låta memesen ligga kvar tills vidare. Ledningen återkommer en vacker dag. Till dess, fan ta byggena i stan och ta hand om er alla!”.

Den absolut vanligaste kommentaren på inlägget vittnar

4 — #01

om att de flesta följarna hade en bit kvar till medelåldern.

Där hade nämligen folk skrivit ”F” – en anspelning på first shooter-spelet Call of Duty där man kan ”press F to pay respect” när någon har dött.

Killen bakom kontot heter alltså William Birgersson. Några månader efter avskedet på Instagram möter vi honom på Waynes Coffee vid Rådhustorget och ber om en förklaring: – Det var bara en rolig grej som växte sig större. Det tog tid och kraft att hålla på med kontot och jag kände att jag ville lägga tiden på annat. Jag har rätt lätt för att hoppa på olika saker, men istället för att bli halvbra på allt ville jag bli jättebra på något. Så jag bestämde mig för att prioritera musiken.

William Birgersson kan du hitta på Spotify under artistnamnet William Beerger. Det finns en singel från 2019, This Time. 21-åringen från Påarp är DJ på Svartklubben och jobbar också med olika producenter världen över. Det är vanligt att ett helt koppel av låtskrivare och producenter är inblandade i en enda låt. Filer korsar länder som fiskstim vänder i oceanen.

– Man söker efter sitt kall. Memesen höll jag på med efter skola och jobb. Och humorn har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har ju inte slutat att skämta bara för att kontot ligger på is. Men det är ändå musiken jag vill ägna mig åt nu.

Samtidigt som jag utbildar mig till militär sjöman i Karlskrona.

Musiken är spännande. Det finns ingen röd tråd att följa. Du behöver vara kreativ och leta upp vägarna själv.

När han startade @helsingborgs_memes var han hemlig.

– Det hade varit pinsamt om det floppat totalt. Jag började följa folk i min närhet utan att avslöja att det var mitt konto. @memesofmalmo hade många tio tusen följare så jag tänkte att det borde funka i Helsingborg också. Det spreds som en löpeld och då behövde jag inte vara hemlig längre.

Inläggen är ofta vassa, med en tonalitet som han kände att han inte utan vidare kunde lägga i knät på någon annan när han tryckte på paus. Det finns en syrlig, pessimistisk ton i inläggen som rätt ofta är riktade uppåt, mot de som styr och verkställer i staden.

– Min generation skämtar ofta med pessimism i botten.

Helsingborgare är stolta över sin stad, och då blir det extra träffsäkert om man är kritisk och syrlig. Självdistans är något som alla de stora komikerna jobbar mycket med. Det är kul att driva med saker.

– Jag hade en som hade kunnat få ta över, Henrik Bengtsson. Men han blev upptagen med att driva Fastcandy.se, som kör ut godis. Som hämtpizza, fast godis. Eftersom det blev stort fick han nya grejer att göra hela tiden. Vi får se, det kanske kan bli memes i framtiden nån gång igen. ■

Fakta Meme • något som uppnår stor popularitet och igenkänning på kort tid enbart via internet.

• engelska för en ur kulturarvet utbruten enhet, idé som korsbefruktas och kopieras analogt.

#01 — 5

Text: Katia Boberg Foto: Martin Olson

”När jag dör vill jag känna att jag gjort skillnad”

6 — #01

Hanna Bergström hade precis pluggat färdigt till civilingenjör inom bioteknik och livsmedel. Men istället för att designa halvfabrikat med kemins hjälp valde hon att satsa på motsatsen: ett litet café med närodlat och växtbaserat i säsong.

N

är Hanna Bergström träffade sin nuvarande sambo, helsingborgaren William Styrlander, bodde hon i hemstaden Stockholm och hade påbörjat en utbildning till civilingenjör. Kort därefter flyttade hon till New York.

Där upptäckte hon konceptet matkooperativ och såg hur mat kunde bidra till en mer hållbar livsstil.

– Jag tyckte att det var ett fantastiskt sätt att handla mat på och jag ville inte sluta med det när jag skulle tillbaka till Sverige. Så jag sa till William att okej, vi kan flytta ihop i Helsingborg men då ska vi starta ett matkooperativ där. Jag ville göra det för min egen skull men också för helsingborgarna, att göra det lättare för människor att handla hållbart.

Sagt och gjort, 2017 startade de Matkooperativet med stöd från stadens visionsfond. En medlemsägd matbutik med fokus på hållbara och lokalproducerade varor. Samtidigt läste Hanna färdigt sin utbildning på Lunds universitet och började söka jobb som produktutvecklare.

– Jag sökte bland annat jobb på en strösselfabrik och kom på intervju. Där förklarade de för mig på ett trevligt sätt att det vi gör här är ungefär motsatsen till det du vill göra.

Det blev inget jobb på strösselfabriken. Istället började Hanna som butikschef på anrika helsingborgscaféet Fahlmans.

Här lärde hon sig inte bara om ledarskap och hur man driver café utan också vad helsingborgarna gillar.

– Jag vet inte hur många gånger jag serverade fel sak när någon kund beställde en bulle. Bulle kan ju betyda allt möjligt här, typ en fralla, en bredd smörgås eller en kanelsnäcka. Det var en väldigt nyttig tid för mig på Fahlmans.

Men Hanna Bergström hade svårt att släppa tankarna på att göra skillnad. Ända sedan hon var liten hade hon drömt om att driva ett eget café och plötsligt dök det upp en ledig lokal på Bruksgatan.

– Jag läste en sådan där peppande inspirationsbok då och just när lokalen dök upp läste jag i boken att ”livet ger aldrig

bara grönt ljus”. Vi hade ju inte så mycket pengar men vi tömde sparkontona och lånade ihop resten från släkt och vänner för att kunna starta caféet.

Inför starten gjorde Hanna och William gedigen research.

De kollade upp vilken typ av caféer som redan fanns i staden och vilken lucka deras eget skulle kunna fylla. Men Hanna var aldrig tvärsäker på att det skulle bli succé.

– Jag vet ju att det är en jättesvår bransch med små marginaler så jag ställde in mig på att det inte skulle fungera.

Men det fungerade. Idag har Bruket kaffebar funnits i drygt ett år och Hanna och William har kunnat anställa tre personer. På caféet serveras kaffe från småskaliga rosterier och växtbaserad mat och fika. Men det finns ostsmörgås också.

Eller ostbulle.

– Min tanke är att det ska vara en låg tröskel till att börja leva mer hållbart. Man kanske beställer ostsmörgåsen de tio första gångerna man är här för att det är något man känner igen, men den elfte gången vågar man prova något växtbaserat.

Varför är det viktigt för dig med hållbarhet?

– Vi, alltså mänskligheten, står inför något som vi inte ens vet vad det innebär och när jag dör vill jag känna att jag har gjort vad jag kan, att jag har gjort skillnad. Det är ju en sak att själv leva hållbart men om jag kan nå ut till andra blir det ringar på vattnet.

Känns det aldrig hopplöst?

– Jo det är klart att det gör. Det går alldeles för långsamt men vi får aldrig sluta försöka. Alla måste börja ta steg i rätt riktning. Jag vill visa att det går att ändra sina vanor utan att man behöver ge upp särskilt mycket. Häromdagen hörde jag en gäst som sa till sitt sällskap: ”åh vilken god kaka, man känner verkligen smörsmaken”, men vi bakar ju allt med rapsolja.

Det är så det blir förändring, när vi kan visa att det är lika gott fast det är växtbaserat. ■

#01 — 7

Alla har en story, Conny också Text: David Lindman Foto: Mickael Tannus

Han berättade den dramatiska storyn om Helsingørs ­Syklubb, organisationen som räddade flyktingar över sundet under ­andra världskriget. Han har skrivit ­flera prisvinnande ­romaner och har fyra nya böcker på gång. Han driver sajten Alla har en story. Nu pratar Conny Palmkvist med både SVT och ­amerikanska filmbolag. Berättaren från Jonstorp är redo för den stora publiken.

8 — #01

#01 — 9

2

016 fick författaren Conny Palmkvist pengar från stadens visionsfond för att göra en dokumentärfilm om flykten över sundet och de där dramatiska åren på 1940-talet när svensk polis och danska fiskare räddade tusentals människor från krig och osäker flykt.

Samarbetet hade kodnamnet Syklubben och Conny gjorde en amatörfilm med enkla medel – han hade knappast förhoppningar om att den skulle sändas fler än tio gånger i dansk tv.

Nu är den enkla dokumentärfilmen på väg att bli bok, SVT pratar om en ny version med större medel och med Conny som berättare. Dessutom har ett stort amerikanskt filmbolag vaknat och för diskussioner med författaren, spökskrivaren och redaktören som idag bor på Tågaborg. De här diskussionerna förs väldigt sena kvällar när det är kontorstid i USA och är en av anledningarna till de något trötta ögonen hos mannen med alla berättelser i bröstet.

När han tar emot i skrivarverkstaden i HD:s gamla lokaler vid Ängelholmsvägen visar det sig att det finns fler anledningar till en viss trötthet. Conny Palmkvist är på gång med fyra nya böcker samtidigt. Och det kräver mer än en vass penna.

– Jag är klar med rätt mycket, men böckerna är på olika förlag och nu är det mycket diskussioner kring lanseringar och strategi. Du kan inte göra press och tv-soffor för fyra böcker samtidigt.

Så hur är läget, för att inleda som Kristoffer Triumf?

– Det är spännande. Jag har aldrig haft ett så här bra utgångsläge med utlandslanseringar och filmidéer som flyter omkring. Jag har varit författare sen 2005, men det här är första gången jag sitter på större kontrakt och får betalt i förskott. Det har skett en förflyttning mot mittfåran och den större publiken. Jag är ett trappsteg upp och det känns inspirerande. När man har ambitioner och börjar arbeta sig upp så måste man ha ett vanligt jobb också för att överleva. Jag var copywriter på reklambyrå samtidigt som jag skrev böcker.

Jag blev så utbränd att jag knappt kunde andas. Men kanske att man kan behöva en sådan riktigt hård lektion. Idag vet jag vilka tecken jag ska hålla utkik efter, jag planerar noga och jag ser till att ta ledigt. Den biten är lättare nu, när jag tjänar mer pengar.

Men du är fortfarande en arbetsnarkoman?

– Nej, det tycker jag inte. Men jag mår som bäst när jag skapar och därför pressar jag mig in i den skapande bubblan.

Så okej då, det är väl det som kännetecknar en arbetsnarkoman. Skrivandet har alltid varit min tillflykt. Jag har gjort mina tio tusen timmar tio gånger om.

Vi tenderar att som vuxna jobba med sådant vi visade en fallenhet för redan som barn. Har du alltid varit en berättare?

– Definitivt. Som tolvåring hade jag hela pärmar med låttexter både på engelska och svenska. Det var hundratals texter som jag kämpade med. Men i unga år var jag kanske inte så

10 — #01

mycket en berättare som en förmedlare av berättelser. Jag skrev ur mig det jag såg och kände, ett slags känslovrål. Det är först på senare år jag börjat skriva om saker som inte har med mig själv att göra.

”

Skrivandet har alltid varit min tillflykt. Jag har gjort mina tio tusen timmar tio gånger om.

Alla har en story är ett projekt där helt vanliga människor får komma till tals med sina stories, vilket ju känns lite som en ripoff på instakontot @humansofny. En av berättelserna, Bästa vänner är för evigt, fick mig att börja böla bakom skärmen på kontoret. Är det en ripoff och hur hittar du dina berättelser till Alla har en story?

– Först vill jag säga att Alla har en story inte är en ren ripoff på Humans of New York. Det var däremot en total ripoff när vi gjorde Jag var här åt Helsingborgshem. Där hade vi exakt samma upplägg, korta berättelser från människor som bodde i de områden där Helsingborghem fanns. Brandon Stanton som gör @humansofny har förmodligen gjort mer pr för New York än någon annan, men han skulle inte gjort så som vi gör med Alla har en story. Texterna hos oss är för långa, vi har inget format, vi skiter helt enkelt i att man ska ha ett format.

– Berättelserna snappar jag upp lite varstans. Projektet är en hobbygrej. Jag letar inte aktivt efter stories. Jag hör saker från vänner, jag träffar folk som jag ska diskutera något helt annat med och så dyker det upp något som får mig att vilja släppa allt. Då känner jag att det här måste andra få höra. Det är ofta något supersorgligt, men det finns alltid ett ljus i det också.

En av dina kommande böcker heter Aldrig bra på livet och handlar om din egen historia, ditt liv med din far och inte minst om din dotters autism. Hur var den att skriva?

– Lätt! Resultatet ser kanske ut som om arbetet har varit krävande men ingenting har varit lättare att skriva för mig.

Jag hade ju allt inom mig, jag hade gått och funderat i många år. Jag hittade tonen jättesnabbt och testläsarna fastnade lika snabbt. Den är inte så lång heller. Titeln är för övrigt snodd från en låt med Joel Alme.

En annan kommande bok heter En vacker cowboy lämnar stan. Det är en rasande snygg titel. Berätta!

– Jag la ut ett kapitel på Facebook, en förläggare ville läsa mer och sen skrev vi kontrakt. Den utgår från min egen morfar som ringde hemtjänsten en natt när han var 94 år och berättade att det låg en liten flicka i hans säng och sov. Hon måste ha gått vilse, förklarade han och hemtjänsten lyssnade fast att de förstod att han var hemskt förvirrad. I samma veva började han se svarta skuggor som rörde sig som ninjor utan-

för huset. Han var helt klar i huvudet för övrigt, hade full koll på Rögles tabellplacering och sådant. I boken faller lägenheten och tillvaron sakta samman för honom, tills han befinner sig i en annan värld, i öknen i Utah 1937. Cowboyhistorien bygger på en människa jag träffat i Helsingborg som faktiskt jobbade som cowboy i USA på 30-talet. Den tredje delen handlar om en av vårdarna som jobbade med morfar. Det är lite svårt att förklara men det är en roman i tre delar.

Du är gammal copywriter. Hur viktig är en bra titel?

– Oj, den är förstås jävligt viktig. Men själv är jag värdelös på att hitta på titlar. Jag får oftast hjälp, och det brukar ändå ta väldigt lång tid att hitta en bra. Titeln och omslaget är jätteviktigt och omslaget är om möjligt ännu svårare. Man vill få veta nånting, utan att förstå fullt ut.

Omtyckt och älskad av alla andra är en titel som väcker känslor. Du skriver Morgan Allings biografi. Redan av titeln förstår man att det kommer att handla rätt mycket om att inte älska sig själv. Hur är det att jobba med Morgan?

– Jag har spökskrivit böcker åt andra profiler tidigare.

Då måste man radera sin hårddisk 50 gånger om efter det att arbetet är klart. Det är så vansinnigt hemligt, det ingår i kontraktet att det aldrig får komma ut vem som faktiskt skrivit boken. Med Morgan Alling spökskriver jag inte utan det är ett öppet samarbete. Och det är ett långtgående projekt. Vi hade egentligen deadline för ett och ett halvt år sedan, men har bara kommit ungefär en tredjedel. Det är mycket skickande av texter fram och tillbaka. Men det är kul och underbart att jobba med Morgan, han sprudlar av idéer.

#01 — 11

12 — #01

Du debuterade 2005 med den självbiografiska dokumentärromanen Hej då allihopa. Den handlar om din cancersjuka mamma och ditt eget utspridda liv i Skåne. Vad är grejen med all hjärtesorg?

– Det har väl funnits mycket av den varan i mig, helt enkelt.

Saker som är svåra att bli av med. Då måste jag skriva. Det är många som har dött på vägen. Men att skriva om sorgen är inget självändamål. Den blir ett berättargrepp, en ingång till historierna. Och det finns alltid ett ljus också. Men visst handlar det om sorgearbete på olika sätt. Sedan kan det förändras på vägen och bli till en berättelse om något annat.

”

Jag har tänkt att jag ska fan skriva en komedi, men så slutar det med att jag sitter med en obskyr berättelse om en kvinnoorkester i Auschwitz.

En helt annan sak. Vilka songwriters lyssnar du på? Det är lätt att tänka sig att du är en sådan som tycker att en dålig låt med en bra text är en bra låt och att en bra låt med en dålig text är en dålig låt?

– Jag har en ambivalent personlighetsklyvning när det kommer till låtlyssnande. Min första stora musikaliska förälskelse var George Michael, sedan blev det Tom Waits.

Den omedelbara popikonen och berättaren med fantastiska oneliners. De är varandras motsatser rent stilmässigt. Men generellt kan man väl säga att jag lyssnat enormt mycket på ensamma män med gitarrer. Ibland har det känts som att ingen mer än jag lyssnat på dem.

Här tar Conny fram telefonen och börjar spela en låt med Niel Brooks. Han ber om tålamod för ”snart sjunger han om ett tåg, det är så jävla snyggt”. Niel Brooks har 35 lyssnare per månad på Spotify.

Vilka stories ligger dig varmast om hjärtat?

– De jag återvänder till är dels de som är snyggt berättade, som Vägen av Cormac McCarthy. När jag läste den första gången och hade lämnat tillbaka den på biblioteket gick jag raka vägen till bokhandeln, köpte ett eget ex och började läsa om den. Cormac gör som han vill, det är verkligen inte tillrättalagt, den storyn är frikopplad från allt som håller den fast. Sen älskar jag duktiga stilister som kan skriva enkelt om något vardagligt, som Tomas Tranströmer. Allt han gjort är ju inte fantastiskt men där kommer ren magi då och då. Eller Kyssande vind av Hjalmar Gullberg. Hur kan man rimma så bra?

Det finns ofta en stark koppling till hembygden i dina berättelser. Hur ser du på det?

– Så har det ju varit men jag har släppt den grejen. Hembygden var starkt närvarande i fyra-fem böcker och någon novellsamling men jag har skrivit ur mig det nu, precis som min pappas död när jag var 14 år. Man blir färdig med saker, man förbrukar det som fanns att skriva om. Så tror jag att det måste vara, annars sitter man ju fast.

Det är också tydligt att du är fascinerad av det som var och hur det blev. Är du en nostalgiker?

– Det tycker jag absolut att man kan säga. Jag uppskattar böcker som utspelar sig på 40-, 50- och 60-talen fast att jag själv är född 1973. Jag vet inte varför men jag tror det handlar om människorna som fanns då, de som råkade befinna sig i den tiden, avtrycken de satte. Som tolvåring var jag helt fascinerad av Raoul Wallenberg och det var det ju ingen annan som var. Jag var intresserad av Elvis. Och jag har nog läst Stephen Kings bok om Kennedymordet fyra eller fem gånger.

King är en fantastisk berättare men det här är väl enda gången där han verkligen får ihop slutet också.

Böcker är ju en sak. De har sin form, sin plats, sin kanal. Är den mer digitala världen en utmaning för dig? Blir du frustrerad över att det finns så många broar som når ut, men att det är mer oklart vart de leder?

– Utan tvekan blir jag frustrerad. Det är en form av mållös kommunikation. Jag har en hemsida bara för att jag ska ha en, men den har ingen stor publik och jag har ingen blogg där eller så. Jag fascineras av de som lyckas. Wow, hon har 150 000 följare i månaden! Och så förstår jag inte hur de gör.

Eller så fattar jag det, men orkar inte bry mig om det själv.

Jag kanske borde bry mig mer. Jag kanske skulle skriva en lagom feelgood bok med humoristisk touch så att jag kan somna gott om nätterna. Jag har tänkt att jag ska fan skriva en komedi, men så slutar det med att jag sitter med en obskyr berättelse om en kvinnoorkester i Auschwitz. ■ Conny Palmkvist Familj: Sambo och två barn.

Bor: På Tågaborg i Helsingborg.

Född: 8 oktober 1973 i Jonstorp.

Läser: Andrew Ridgeleys lättsamma biografi och en tyngre bok av Cormac McCarthy om cowboys på slättlandet i USA. Tittar på: Älskar Woody Allen men kollar ju inte på hans filmer hela tiden. Det blir nån motsats till det jag pysslat med under dagen. Har jag jobbat med något tyngre så vill jag ha typ Seinfeld eller Raka spåret till Chicago med Steve Martin på kvällen. Äter: Bra mat. Grönsaker och fisk. Hade det inte varit för allt godis och alla kakor så hade min kosthållning varit perfekt.

#01 — 13

Bästa vänner är för evigt Det här är en av berättelserna som Conny Palmkvist skrivit till ­projektet Alla har en story. Det är Caroline han lyssnar till. Ta fram näsduk.

Text: Conny Palmkvist Illustration: Julia Strömberg

J

ag och Per träffades i Kristianstad 2001. Två unga ­studenter. Du vet, jag hade precis flyttat hemifrån. Man var ung, skulle frigöra sig. Leva livet. En kväll var jag på en fest på en pub med andra studenter, och plötsligt stod jag i baren med en sanitetspåse på huvudet. Som en hatt, liksom.

Det verkade kul just då. Och efter en stund såg jag att en kille gick in på damtoaletten och två minuter senare stod han vid sidan om mig och log med en likadan sanitetspåse på huvudet. Kärleken slog ner, vi kunde inte slita oss ifrån varandra på nio år.

ett jobb i augusti 2017, och jag var i Kosovo och filmade.

Vi var ute sent och förberedde oss, och sedan började jag gå hemåt ensam. Det var strömavbrott i staden. ­Gatlyktor tändes, slocknade igen. Efter en stund märkte jag att en gatuhund följde efter mig, som om den vakade över mig. Det var en lite konstig känsla, den betedde sig så annorlunda.

Och när jag kom fram till lägenheten jag hade lånat lade den sig på trappan. Väl uppe på rummet var jag tvungen att titta ut genom fönstret för att se om den låg kvar. Det gjorde den.

Vaktade trappan.

Det var med honom jag flyttade till Helsingborg. K ­ ärleken var överväldigande och vi blev vuxna tillsammans. Vi ­delade allt. Precis allting. Men det var också ett ­förhållande som efterhand tonade över i någonting annat. Mot slutet var vi mer vänner än ett par. Så när kärleksrelationen var över fortsatte vi vara kompisar. Vi klarade övergången och Per blev min bästa vän i världen, den jag kunde tala med allt om. Senare gick vi vidare med f­ örhållande på varsitt håll, men bandet mellan oss bestod. Det var ödesbestämt.

Och så hade vi ju en hund tillsammans. Pricken. Den ­delade vi vårdnaden om och efter en tid kunde vi åter jobba ­tillsammans. Han var delaktig i många av mina filmprojekt och var en duktig fotograf. Alla dessa långa samtal om livet.

Det var i hans sällskap jag förstod att alla goda relationer måste bestå av två saker: kärlek och respekt. Vad kan vara viktigare än det?

Sedan … sedan åkte Per upp till Göteborg några dagar på

Jag hade inte hört något från Per om hur inspelningarna gått med den nya utrustningen. Visste ingenting om vad som hade hänt hemma i Sverige. Han hade velat gå och träna när filmningen var klar i Göteborg. Så han letade upp ett gym. ­Bytte om. Steg upp på löpbandet. ­Började springa. Jag har sett sekvensen hundratals gånger inombords. Efter bara en stund på bandet föll han ihop i en hjärtattack. Trettiosex år gammal. Så ung. Det kom en ambulans för att hämta honom, och han blev inlagd. Men … jag hade ju inte en aning. På ­morgonen ringde en av mina och Pers vänner och förklarade vad som hade hänt. Jag reste mig upp i sängen, kunde knappt röra mig. Och en av de första sakerna jag tänkte på var den där hunden som hade följt mig hem. Närvaron jag känt. Jag kan ­fortfarande inte förklara den händelsen, men jag ser fortfarande h ­ ­unden i mina drömmar och jag vet att det var Per. Jag åkte direkt hem till Sverige. Där var jag mitt i en flytt.

14 — #01

”

Jag minns att jag gick med flyttlådorna i mina armar, men det var som om jag inte fanns till. Allt jag kunde tänka på var Per. Allt var bara smärta. Tårar och fler tårar. De frös ner Per, och tinade upp honom igen för att få igång hans hjärta, men det gick inte som de ville. Han återfick inte medvetandet. Men ändå. Så länge han var på sjukhuset kändes det som om det fanns hopp. Något att hålla fast vid.

Under flera dagar var det som om jag befann mig under vatten. Alla ljud verkade befinna sig på avstånd. Det jag minns är blixtbelysta ögonblick. Fler SMS. Fler tårar. Flyttlådor som ställdes på hög. Att jag bar in ved, och stod mitt på gården med vedträn i händerna. Meddelandet att han inte skulle klara sig. Att Pers sambo förklarade att de som ville säga farväl till honom kunde komma upp till Göteborg nu. Innan det var för sent. Sekunder senare stod jag utanför mitt nya hem och ett iskallt ösregn föll över mig. Och återigen: närvaron. Pers närvaro. Mina fötter i en vattenpöl och känslan av att han fanns överallt omkring mig.

Sedan plötsligt: Jag har på något sätt tagit mig till ­Göteborg. Jag går igenom korridorer som aldrig verkar ta slut.

Ekot av steg. Doften av ett sjukhus, läkarna. Sjuksköterskorna. Och sedan såg jag honom ligga där. Som ett tomt skal.

Det fanns ingenting där. Han låg i sängen, men ändå inte. Den synen kommer aldrig att lämna mig och den gör lika ont varje gång jag ser den framför mig. ­Maskinerna. Ljudet av dem.

Hur kan man finna sig i en ­sådan situation? Man kramar sina vänner. Man kramar Pers föräldrar som har förlorat sitt enda

Jag går igenom korridorer som aldrig verkar ta slut. Ekot av steg. Doften av ett sjukhus, läkarna. Sjuksköterskorna. Och sedan såg jag honom ligga där.

Som ett tomt skal.

barn. Men orden finns inte. Det finns inga ord. Jag minns att jag flera g ­ ånger tänkte: Nu bär mina ben snart inte mig längre.

Medan jag höll Pers hand spelade jag en sång av Green day på mobilen. Wake me up when September ends. ­Minuter, timmar, dagar. Vad hände? Per dog. Jag åkte hem. Jag krävde inte mer av mig själv än att jag skulle sova. Sova och äta. Mer gick inte. Det var som om ett rovdjur hade slitit mig i bitar. Jag var söndertrasad, inifrån och ut.

När jag skulle gå igenom materialet i dokumentärfilmen Per varit med och filmat så hörde jag hans röst. Hur han pratade i bakgrunden på en del av klippen eller gjorde sista justeringar i bild när kameran börjat rulla. Det var så … grymt. Vackert och omöjligt. Varenda dag när jag satt där i mörkret och jobbade dök han upp.

Så är det att förlora sin bästa vän. Det är så det går till. Allt jag är säker på är att tiden sedan gick. Ett halvår. Ett år. När det blev hans födelsedag ville jag samla alla hans vänner och familj på stranden för en stund tillsammans.

Och där var vi. Vi tände en lägereld. Grillade korv. Och jag blev förvånad, över att vi ibland skrattade när vi talade om Per. Vi kunde le och minnas. Gråta också, så klart. Men just att han hade förvandlats till ett så vackert minne. Det var så värdefullt. Jag bär honom med mig varje dag och han har fått mig att se tillvaron på ett nytt sätt. Varje dag är ett liv. Varje dag är en sista chans. Eller en första. Allt kan ta slut precis när som helst.

Per var en gåva. Han är för evigt. ■

#01 — 15

Text: David Lindman Foto: Martin Olson

”Bollbrolyckan kom jag på under meditation, jag fick gåshud på armarna” 16 — #01

Sabina Söder bestämde sig för att Helsingborg behövde ett storskaligt nöjespalats och drog igång Bollbrolyckan på Söder – i samma lokaler som tidigare hyst nöjessatsningar som Ceasar’s Palace, Metropol, Hollywood, Wallmans och Cabaret. Då undrar man ju: hur tänkte du nu och vad är Bollbrolyckan för ett himla namn egentligen?

”

Jag är en utpräglad känslomänniska och om jag tänker för mycket så kan jag låsa mig – det är ju inte samma sak som att jag inte har hjärnan med mig. Men känner jag ett stort kall så vill jag lyssna på det, jag har hittat nån sorts moder jord-kraft i allt jag har gjort tidigare. Och med Bollbrolyckan tänkte jag faktiskt inte så mycket, jag kände bara att det här måste jag göra.

Jag började som underhållningschef i Turkiet redan som 19-åring. Jag har haft egna företag sen jag var 26, i mer än 15 år. Jag har varit lärare åt tusentals Helsingborgselever i dans, sång och teater. Shower har jag producerat mängder av. Tidigare hade jag ett varumärke – showgruppen Estrad som sen blev Xperience - The Dinner Show – som jag tog till ställen som Nattkatten, Dickens och The Tivoli och jag har stått på scen själv sen jag var tonåring. Jag har också jobbat som terapeut i många år. Men här dök det upp en möjlighet att samla alla mina kunskaper under ett och samma tak. Ett ställe där det gick att blanda personlig utveckling med det kreativa. Det har alltid varit människor och relationer som varit det viktigaste.

Jag hade länge känt en dragning till de här lokalerna. Jag bodde i närheten när Wallmans startade och kände många av dem som var med i början. Det var gemytligt och varmt, showen var proffsig. Det var aktuellt att jag skulle koreografera Wallmans final, senare skulle jag vara verksamhetschef och konstnärlig ledare för en annan satsning i samma lokaler.

Jag hoppade av det projektet av olika anledningar men när jag gick därifrån så var det som att scenen sa till mig: nej, snälla – gå inte.

Några år senare vaknade jag en natt och visste hur jag skulle göra. Jag letade reda på ägaren till huset och förklarade att jag inte hade några miljoner, men en jäkla kunskap. Det tog lite tid och många tyckte nog att jag var knäpp i början, men Ulf – ägaren – började tro på mig och det gjorde Almi och SEB också.

För 15 år sedan sa jag att jag kunde tänka mig att driva det mesta, men inte en restaurang. Jag förstår varför många krögarvänner har problem, det är verkligen en utmaning på många sätt men jag tog den biten också och jag tog hand om den gamla inredningsbutiken bredvid, där lokalerna stått tomma i fem år.

Det är klart att man kan bli skraj och orolig. Det är kostsamt att driva ett sånt här ställe. Och man får göra allt själv; från att

bestämma hur efterrätten ska smaka till att riva golv och fynda tapeter, från att jobba med marknadsföring till koreografi.

Och så är jag ju fortfarande med på scenen själv. Det finns inte mycket hjälp att få. Kommunens tillståndsmyndighet har varit fantastiska men när vi öppnade fick jag klart för mig att jag saknade ett danstillstånd, vilket jag fick skaffa hos polisen. Det är inte så lätt att hålla koll på allt. Och när jag sökt bidrag hos kommunen har jag fått avslag för att showerna och det andra ligger under min ordinarie verksamhet, då finns det ingen evenemangsfond som får hjälpa till. Då blev jag lite sned, varför är det viktigare med externa sportevenemang än någon som försöker skapa en fast plattform för invånarna?

Jag tyckte inte att det rimmade med stadens slogan; staden för dig som vill något. Jag hade blivit glad för bara några tusenlappar, som en uppmuntran.

Men nu har vi varit igång ett par månader och det har blivit magiskt. Jag har fått höra att det är Las Vegas-klass på showen, då blir man stolt som showproducent. Det här är ett nöjespalats som kan växa, jag kan tänka mig att öppna upp för en massa spännande idéer. Jag har redan fått förfrågningar.

När vi började med karaoke fick jag höra att det inte skulle funka, att det är bara asiater som ägnar sig åt karaoke. Men vi tänkte att vi verkligen skulle satsa på det och göra det bra och nu är karaoken det största vi gör efter showen. Det kommer både piercade, övertatuerade unga människor och 70-åringar för att sjunga.

Namnet Bollbrolyckan tog verkligen tid på sig. Lokalerna ligger på Bollbrogatan så den kopplingen finns ju. Medan lycka är ett ord som kan betyda olika för olika personer. Att lyckas är viktigt i Helsingborg, men vad är det – att lyckas?

Jag hade en elev som hade det fruktansvärt jobbigt hemma.

Att bara ta sig till skolan var en framgång för den eleven. Där kunde ingen komma och säga att hen inte hade lyckats bara för att betygen inte var toppen. För mig är lycka att trivas och känna genuin värme. Jag kom på Bollbrolyckan under djup meditation och fick gåshud på armarna. Det namnet gjorde att jag kände mig hemma. Senare googlade jag och fick veta att Bollbrolyckan var namnet på ett odlingsområde för stadens borgare på 1600-talet. Det ligger kvar idag, under Stadsparken och den Krookska planteringen. Jag hade inte en aning. Bollbrolyckan band ihop norr med söder och jag älskar symboliken i namnet. Att få samla människor och beröra dem, det är ju vad det handlar om”. ■

#01 — 17

Text: David Lindman Foto: Martin Olson

Den skrivande polisen

18 — #01

Carlos Fernando tyckte att det kunde vara en god idé att berätta om polisvardagen på Instagram. Det tyckte 42 000 andra människor också. Här är polisen som mitt i gatan står och som funderar på hur man berör människor och vilka idiomatiska uttryck som funkar.

”

Det fanns en missbrukare i stan som var en återkommande besökare hos oss. Han hade väl nästan klippkort till fyllecellen under flera år. Och det spelade ingen roll vilka åtgärder som sattes in, han återvände alltid till flaskan. Men det var en väldigt trevlig person, vi tyckte om honom allihop. Och när han dog skrev vi om honom som en medmänniska. Det inlägget blev otroligt stort. TV-programmet Landet Runt hörde av sig. Många tidningar också. Och till slut fick vi ett tackbrev från hans familj, där de berättade hela hans livshistoria, den som vi inte visste någonting om. Men familjen berättade varför det hade gått som det gått och de skrev under med sina namn allihop och tackade för att vi hade lyft honom till en jämlike. Den reaktionen berörde mig på djupet.

När jag startade @ingripandepoliserna 2017 så ville jag berätta om människor och utsatthet på ett sätt som berörde. Från ett personligt perspektiv. Det är ganska ovanligt att höra myndigheter berätta om känslor. Jag kände att vi ibland jobbade i motvind och ville förklara vår vardag. Inte att vi blåst 25 personer den dagen eller att det varit lönehelg och 25 personer hade blivit omhändertagna för fylla. Utan om människor och problem som sticker ut, episoder som ger något mer än bara information, som låter läsarna tänka och känna själva.

Jag har alltid gillat att uttrycka mig och har en roman som ligger outgiven och skräpar i någon byrålåda. Jag tycker om att bolla med orden och se vilka reaktioner de kan skapa. Jag har en annan polis som hjälper mig med kontot. Ofta skriver vi på ett sätt som är lite gammaldags. Vi använder oss gärna av idiomatiska uttryck som att ha en räv bakom örat eller ana ugglor i mossen. Sättet att skriva på är viktigt. Det får folk att komma ihåg. Man märker att humor kan funka, även om det kanske är något allvarligt som har hänt. Ibland är humorn ett sätt för oss att distansera oss lite, ett sätt att hitta ett ljus i allt mörker, utan att någonsin förminska eller förlöjliga. Vi ser så mycket elände, vissa veckor är det bara mörker. Då kan en lite hjärtligare ton hjälpa. Jag skriver ungefär på samma sätt som jag pratar med folk när jag är ute i tjänsten.

Det fanns några överinformativa ganska tråkiga konton.

På Twitter fanns det redan några bra. Facebook hade börjat kännas tungrott. Men Instagram var en bra och snabb kanal, där det dessutom hänger unga människor. Jag ville berätta om hur det är att vara ingripandepolis, det som kallades för ordningspolis förr. Jag tycker att det är det finaste man kan vara som polis. Vi åker på förrymda ungar och snattare, men också på skjutningar och mord. Det är många roller att spela.

Och det är ganska få poliser som faktiskt åker ut i uniform.

Det är vi som är först på plats, som slänger ifrån oss maten och sticker. Vi tar alltid den första smällen, som vid terrordåden på Drottninggatan i Stockholm 2017. Det känns bra att berätta om det och jag tror att det gör nytta. De senaste åren upplever jag att vi möter en större tacksamhet och förståelse.

Människor är gladare för svensk polis idag än de var för några år sedan.

Ibland handlar det om döden. Vi möter den hela tiden. Alla vill leva ett gott liv med pengar på fickan och en partner vid sin sida, men vi kan allihop relatera till döden och extrem utsatthet. För mig har döden blivit självklar och jag är inte rädd för den för egen del, men konsekvenserna av den kan jag oroa mig för. Min familj och barnen. När vi skriver om döden och dess konsekvenser är det alltid något som berör människor starkt, det märker man tydligt.

Men ibland är kontot bra för att berätta om rent vardagliga händelser också. En gång åkte vi blått fort som fasen på Pålsjögatan på väg till ett bråk. Vi körde förbi två unga kvinnor, som såg oss försvinna. När de gått lite längre fick de se oss utanför Hemmakväll. Vi var inne och handlade godis. Jag tänkte att de måste ju undra, kör de blått för lite godis? Det som hade hänt var att en annan patrull hunnit före och rapporterat att allt rörde sig om ett missförstånd och att vi lugnt kunde vända. Det var då vi såg Hemmakväll och tyckte det kunde vara gott med lite plockgodis. Vi berättade om historien på Instagram och fick meddelanden från kvinnorna som hade skrattat gott åt episoden”. ■

Fakta Idiom Ett idiom är en språklig egenskap, variant, dialekt, eller särart. Att något är idiomatiskt innebär att det är karaktäristiskt, säreget och språkriktigt korrekt för ett språk eller en dialekt. Idiomatiskt uttal innebär att man uttalar ett språk ”som en infödd”. Bland nybörjare i ett språk är idiomen bland det svåraste att få grepp om, eftersom de sällan finns listade i böcker och ordlistor, utan bara förutsätts att man känner till. Exempel på idiomatiska uttryck: ankdamm, barka åt skogen, det går sin gilla gång, don efter person och gjuta olja på vågorna. #01 — 19

Samir, brobyggaren Text: David Lindman Foto: Martin Olson

När Samir Chahrour blir anmäld av en lumparkompis för att ha supit i tjänsten vet han inte vad han ska tro. Det är en helt absurd anmälan riktad mot en muslim som inte dricker. Men händelsen tänder en gnista inom honom. 30 år senare har gnistan utvecklats till en hel skogsbrand av ideellt engagemang.

Det här är berättelsen om en troende helsingborgare med ett uppdrag: att utveckla en medicin mot intolerans och extremism. Det är också berättelsen om hur kyrkogårdsförvaltningen i Helsingborg lyckades undgå att skapa krigsrubriker över hela världen.

20 — #01

#01 — 21

L

ibanon, 1948. Samirs pappa Mohammed är bara sju månader gammal när han mister sin far. Då har farfadern strax innan mist sin andre son, Samirs farbror.

Släkten har alltid varit övertygad om att Samirs farfar – en känslig och empatisk själ – dör av sorg. Mohammed växer i alla fall upp utan en far vid sin sida och kanske är det därför han utvecklar ett extra öga för de behövande.

1969 föds Samir i ett land starkt påverkat av konflikthärdar. Palestinska flyktingströmmar har i årtionden drivit fram demografiska förändringar och ökat spänningarna. När inbördeskriget bryter ut 1975 blir det en svårgreppbar konflikt där olika folkgrupper och politiska partier i landet ständigt ingår nya allianser, där utländsk milis är inblandad och där det finns utländska parter i form av Syrien, Israel, Iran, Irak och USA. I det krigshärjade landet är det många barn som mister någon nära, och som behöver något. Det är ont om pengar, det finns inga skyddsnät, inga försäkringsbolag som går in och lindrar skadan när något gått rasande snett. Mohammed Chahrour blir en välgörare, en som förmedlar kontakter, en som sätter behövande människor i kontakt med sådana som kan hjälpa. Ofta har han en ung Samir vid sin sida när han rör sig på dammiga gator bland hus som ständigt bär på ärriga påminnelser om tider som inte vill gott.

– Pappa kom på idén att det skulle inredas ett rum som en vårdcentral för fattiga och föräldralösa, dit de kunde komma för att få hjälp. Jag följde med honom runt för att

samla in pengar. Plötsligt hamnade vi i slumkvarteren och flyktinglägren. Jag förstod inte. Jag frågade pappa varför han samlade in från fattiga för att ge till fattiga? Jag fick inte ihop logiken. Men pappa förklarade att de fattiga behövde känna sig involverade. Och om de bara kunde avstå ett enda öre så var det bra för deras värdighet och delaktighet.

Det är under de här uppväxtåren Samir lär sig att förstå vad konfliktzoner är. De finns knappast bara mellan krigförande parter. De finns i samhället, bland grupperingar, bland människor som lever sida vid sida. Det är konfliktzoner av en karaktär som han ska komma att stöta på igen långt senare i livet, långt borta i ett annat land. Han ska ägna sitt vuxna liv åt att försöka bygga broar mellan de här zonerna. Samir kallar sig själv för medlare mellan olika kulturer. Det är ingen som har givit honom uppdraget när han startar. Det finns ingen myndighet som efterfrågat hans tjänster, inget religiöst samfund som bett om hans hjälp. Samir agerar på egen hand, helt ideellt. Och vintern 2020 har han mycket att göra i en stad som Helsingborg.

– En pappa i Helsingborg hade skiljt sig och kontaktade mig när dottern dog i en bilolycka. De hade inte delad vårdnad om barnen och han fick inte bestämma över begravningen.

Han sa att det kändes som att dö två gånger. Vi samlade ihop några grabbar och gjorde en egen begravningsceremoni, för att dela glädje och börda och lätta på sorgen. Vi hade ingen

Under militärtjänsten på P2 och P6 väcks något inom Samir. Idag kallar han sig för medlare mellan kulturer och det är här fröet sås. Foto: Privat

22 — #01

kropp men vi kunde ändå göra något.

– En annan gång ringde en förtvivlad tjej när hennes pappa gått bort. Det handlade om ett blandgifte, en muslimsk man, en kristen kvinna. Mamman ville begrava mannen på ett kristet sätt, men döttrarna kände att pappan nog hade velat bli begravd enligt muslimsk sed. Det drog ut på tiden och inom islam är det viktigt att begrava en kropp så fort som möjligt. Det blev en kristen ceremoni vid Pålsjö, men sedan en gravsättning på muslimskt sätt. Alla var nöjda. Alla kan ha rätt om man samspelar och pratar om känslor, tankar och syften.

På ett skånskt logement, 1989. Samir har kommit till Sverige och blivit svensk medborgare. Som sådan vill han absolut rycka in i lumpen. Han hamnar som signaltekniker på två olika regementen, P2 i Hässleholm och P4 i Kristianstad. Han är en udda fågel i ett Sverige som fanns för 30 år sedan och som inte längre finns. Det här är innan försvarsnedläggningarna, innan murar föll, medan det kalla kriget fortfarande präglade vilken ordinär nyhetssändning som helst. Samir är troende muslim och sådana finns det inte många av bland grönställen på repövningar och fältveckor runt om i landet. Samir möts ändå av stor förståelse. Han har en major som ser till att hans matransoner sparas till efter mörkrets inbrott, så att han kan sköta sin fasta när det är ramadan. Han har med sig sin bönematta ut till fälten och skogarna och får gå ifrån för att be när det är läge för det.

”

Lumparkompisarna kallade mig för Mannen med karaktär.

De var lite impade över att jag orkade med fasta och böner när alla var trötta och det regnade.

– Jag var tacksam och glad för att jag fick göra lumpen.

Jag blev väl behandlad, fast att jag var troende och ensam om det på luckan. Jag fick en stor respekt för svenska staten.

Jag kände mig som en vanlig svensk muslim. Mina kompisar kallade mig för ”mannen med karaktär”, eftersom de var lite imponerade över att jag orkade med både fasta och bönestunder fast att det regnade och alla var jättetrötta. De hade respekt för mig, jag var välkommen. Men jag insåg också att det fanns stora brister i systemet när det gällde förståelsen för hur det fungerade i andra kulturer och religioner.

En dag blir Samir inkallad på befälsrummet. Han sträcker på sig inför majoren och förklarar att 6913 Chahrour anmäler sig. Han vet inte alls vad det gäller men får förklarat för sig att det inkommit en anmälan mot Samir för misskötsel.

– Allt blev svart. Jag ansträngde mig så hårt för att leva upp till idealet, för att tacka för förtroendet jag fick. På vilket sätt hade jag misskött mig? Sen förklarade majoren att det

Samir träffar dåvarande demokrati- och kulturminstern Alice Bah Kuhnke Foto: Privat

kommit in tips om att jag söp. Då blev jag både glad och ledsen. Glad för att det här måste ju gå att reda ut, jag är ju muslim, jag dricker inte, det här är helt enkelt inte sant. Ledsen för att det hade gått så långt. Det fanns till och med vittnen, sa majoren. Jag bara undrade: hur ska de förklara det här?

Någon har sett Samir gå in på toaletten med en tung flaska. När han kommer ut igen är flaskan tom. Alltså har han klunkat i sig hela innehållet under tiden han varit bakom låsta dörrar. Alltså kan han inte vara nykter.

– De hade ju på ett sätt rätt. Men flaskan var fylld med vatten. En muslim måste vara ren inför sin bön. Jag hade helt enkelt tvättat mig. Och när jag förklarade det här för majoren fick han en uppriktigt bestört min i ansiktet. Han hade nämligen jobbat i Gulfstaterna och visste en hel del om kulturen och sederna. Han förklarade att han var ledsen för situationen och att allt skulle lösa sig. Men det var då det klickade till inom mig: jag måste börja förklara. Jag kan inte säga att någon är främlingsfientlig, jag måste börja med mig själv. Så att de förstår.

Helsingborg, 2019. Samir har ägnat många år åt att skapa förtroende och bygga kontaktnät, främst mellan olika församlingar i staden. Det är nämligen ett bra ställe att börja på om man vill bygga broar mellan kulturer och sätt. De nya svenskarna är ofta troende och att nå dem via deras församlingar är en effektiv väg. Bara på Söder finns det en mängd församlingar; muslimska, kristna, judiska, esseiska och buddhistiska – ibland uppdelade i flera olika grenar inom samma trosfundament. Men Samir sitter också i möten med näringsidkare och myndigheter. Helsingborgs stad kan ha svårt att nå ut och möts många gånger med en nedärvd skepsis mot myndighetsutövande. Samir säger att myndigheterna har resurser men saknar kunskap och att civilsamhället har kunskap men saknar resurser. Han är där och bygger sina broar.

– Jag ägnar mig inte åt något missionsarbete. Jag jobbar

#01 — 23

med integration. De äldre blir fler, resurserna sinar. Vi behöver damma av alla resurser vi har. Det behövs både en kunskapsoch en resursbank. Jag har fötterna i två kulturer och kan ta en medlarroll. Ser jag en konfliktzon så är det min skyldighet att agera. Vi dricker alla samma vatten, bara från olika muggar. När man inser det så kan man börja bygga något utifrån en gemensam respekt och förståelse.

Samir blir någon att vända sig till. I nätverket – Gruppen för mångreligiös dialog – har det nu samlats representanter från 18 olika sammanslutningar eller organisationer. De träffas med jämna mellanrum för att diskutera en mängd frågor. Ibland i en kyrka, ibland på polishuset, sedan hos en muslimsk församling, nästa gång i en synagoga. Han bjuds in till Almedalen för att föreläsa sommaren 2017. Han träffar dåvarande demokrati- och kulturministern Alice Bah Kuhnke som vill veta mer om brobyggaren från Helsingborg.

Under ett möte med justitieutskottets ordförande Beatrice Ask säger han att eftersom Sverige är ett land med många ideella föreningar så borde man satsa på att utbilda de ideella föreningarnas styrelser, att det skulle gynna samhället ur ett socioekonomiskt perspektiv. Allt det här gör han ideellt.

Egentligen är han till vardags teknisk konsult på Gallerbolaget, ett företag som levererar säkerhetssystem och har kontor i Malmö och Norrköping.

En dag ringer Johan Timgren från kyrkogårdsförvaltningen i Helsingborg. Han har ett problem. Förvaltningen planerar tio år framåt men har blivit lite tagna på sängen av flyktingvågen hösten 2015. Nu finns det snart inte längre plats för muslimer på stadens kyrkogårdar. Begravningsplatserna är på väg att ta slut.

”

Vilka rubriker det hade kunnat bli. Folk läser inte mellan raderna. Det hade blivit ramaskri i hela landet, det hade nått ut i hela världen.

– De hade inte hängt med efter befolkningsförändringarna.

Jag frågade vad han ville att jag skulle göra? Jag kan ju inte hindra folk från att dö! Men jag bad om lite betänketid. Jag förstod ju att här hade vi verkligen en av de där konfliktzonerna. Vilka rubriker det hade kunnat bli! Muslimer får inte begravas i Helsingborg. Folk läser inte mellan raderna, ingen hade förstått det komplexa i problemet. Det hade blivit ramaskri i hela landet, det hade nått ut i hela världen.

Samir som själv är muslim kontaktar de berörda i de olika församlingarna. Och han går varsamt fram, gissningsvis med helt andra trampdynor än de myndigheterna hade haft. Det här har Johan Timgren förstått, det är därför han kontaktat

24 — #01

Samir. Samir har en idé som rör teologiska frågor och som måste förankras med de religionskunniga. Förslaget är ganska krasst: Om vi gräver gravarna bra mycket djupare så kan vi få plats med två avlidna från samma familj i samma grav, men åtskilda från varandra. Det är på sitt sätt ingen djärv idé. Människan har alltid löst trångboddhet genom att tänka vertikalt, från våningssängar till skyskrapor. Men i det här fallet rör det älskade hädangångna, på väg till en plats bortom människans fattningsförmåga.

– Men alla förstod att här fanns det ingen som menade något illa. Det här blev en perfekt lösning för alla. Vi kunde dämpa en rejäl konfliktzon. Det började också gå ett rykte i kranskommunerna om att nu skulle judar och muslimer inte längre få begravas i Helsingborg. Det stämde inte, men däremot är det ont om platser och det kommer bli en begränsning på begravningsplatser för de som inte bor i staden. Den här lösningen har i alla fall köpt oss flera extra år. Och nu håller man på att etablera liknande dialoggrupper som vår i kranskommunerna. Det är bara dialog det handlar om. Dialog och förtroende.

Söder, maj 2020. Festen ska heta Fasta och festa. Samir sitter i samtal med stadsbyggnadsförvaltningen och vill med sitt nätverk skapa något som manifesterar och enar på Söder, ett område som i flera års tid dragits med problem som kommunen trots flera försök inte lyckats lösa. Nu pratas det om att rent och snyggt och tryggt är det primära, det som ska komma först. Det tas fram en paroll, Älskade Söder. Kommunen ska inte in och peta, bara agera möjliggörare. Det verkliga jobbet ska göras på Söder, av Söder. Festen är en markering.

Alla dricker samma vatten på Söder också, trots motsättningarna som finns där.

– Hur kommunicerar man när det finns kulturkrockar?

Kommunen har försökt i åratal. Nu försöker vi vända på det och involvera både näringsidkarna, studenterna, församlingarna, den idéburna sektorn och alla andra invånare. Det är det första steget som är det svåra, för människor vill egentligen.

De behöver bara få hjälp att ta det första steget, utifrån egna behov, med eget ansvar. Söder klarar sig självt, bara det kommer igång. Söder är en oslipad diamant.

– Jag var inbjuden av Maria församling för att hålla ett tal på Martin Luther King-dagen. Jag lyssnade på en barnkör som sjöng. Du är du och jag är jag men alla är vi lika bra. Jag önskar att vi tog tillvara på innebörden i de orden, så att det inte blir något vi bara säger.

– Vi behöver snappa upp det goda, och då måste vi börja prata med varandra. Det är den goda tysta majoriteten som är problemet när det gäller motsättningar och konflikter. För det är den goda tysta majoriteten inom alla grupper som gör bråkstakarna stora och starka. Extremism är ett hot på alla kanter i samhället. Vi behöver hitta en medicin mot den och då är dialog och ömsesidig respekt den enda vägen. ■

#01 — 25

Bilden av Helsingborg Sex fotografer fick välja ut en av sina ­personliga ­favoritbilder med helsingborgsanknytning och ­berätta storyn kring den. Och se så fint det blev.

26 — #01

Anja Barte Telin

Mickael Tannus

Lisa Wikstrand

Kristoffer Granath

Sarah Perfekt

Lars Jansson

#01 — 27

Mickael Tannus — ”Jag skulle fota Stadsteatern åt min byrå. Det skulle vara en bild i ett ­speciellt kvällsljus. Medan jag väntade på att ljuset skulle bli rätt så gick jag till Norra hamnen och knäppte den här bilden. Det är en klassisk Helsingborgsbild, en sådan som de flesta har. Jag tror klockan närmar sig 23 på kvällen, staden är på väg att somna. Jag tycker den har en skön känsla. Jag fotar sällan inne i staden, det är oftast uppdrag utanför. Jag tror inte jag är så djup och filosofisk, men jag lever i bilder och ser jag något som jag gillar försöker jag fånga känslan. Jag tyckte detta var en fin bild en snygg kväll med perfekt himmel och skönt ljus”.

28 — #01

#01 — 29

Sarah Perfekt — ”I november 2015 skulle jag åka ut till campingen vid Raus för att göra en fotoserie på människorna som bodde där. Men där fanns inte en käft. Det regnade och receptionen stod övergiven.

Det låg grejer utspridda. Lite leksaker, nåt campingkök, kläder i duschrummet, tvätt som fladdrade på en lina i vinden.

Men det var som efter en kärnexplosion, helt öde. Jag tog lite miljöbilder och plötsligt stod han där; en ensam man. Han var rom och kunde varken svenska eller engelska och jag ingen rumänska. Det var ett starkt möte. Vi kunde inte uttrycka oss med ord men vi kunde förstå varandra ändå och han ställde vänligt upp på bild”.

30 — #01

#01 — 31

Lars Jansson — ”Ganska ofta är ljuset nere vid Pålsjöbaden så snyggt att jag tycker det saknar motstycke i Sverige. En ganska kall kväll upptäckte jag att nu var det en sådan där solnedgång igen. Så jag åkte ner till Pålsjöbaden, ett av Helsingborgs verkliga landmärken, för att försöka fånga den. Exponeringstiden är väldigt lång, jag tror en halv minut. Den längre slutartiden gör att vattenytan nästan suddas ut. Den stora utmaningen var att inte få in någon båt eller någon som simmade i bilden. Bilden hade varit ännu bättre om jag fått med en silhuett av ett huvud i någon av badhytterna, men den turen hade jag inte.”

32 — #01

#01 — 33

Kristoffer Granath — ”Carnot är ett långtidsboende för missbrukare. Det ligger på Planteringen och ingår i projektet Bostad Först. Vi dokumenterade projektet och intervjuade både brukare och medarbetare. Det här är ett så kallat lågtröskelboende, killen som bodde här var fortfarande i missbruk. Och det ser inte vackert ut men han tyckte att hans bostad var helt fantastisk. 84 procent av dem som får en bostad stannar kvar, då har man gjort nånting rätt. Helsingborg är en pilot, resultatet är helt makalöst. Det här är ett sätt att visa vad som görs så att det känns”.

Mer om projektet: research-stories.squarespace.com

34 — #01

#01 — 35

Lisa Wikstrand — ”Vi som kommer från Helsingborg har vuxit upp med vinden. Från de första stegen till de oerhört svettiga cykelturerna i motvind hem från skolan. För att inte tala om alla höststormar. En gång tvingade min mamma mig att ha cykelhjälm när jag promenerade till skolan av rädsla för att jag skulle få en takpanna i huvudet. Förstå förnedringen att gå in på skolgården med hjälm men utan cykel. Jag kunde inte knäppa upp hjälmen själv så det fick fröken hjälpa mig med. Nämen Lisa har du cyklat till skolan idag? Nä. Men de där sällsynta vindstilla dagarna, när sundet ligger stilla – åh vad vi helsingborgare njuter andäktigt då! Det är som att hela staden håller andan. För att sen blåsa upp igen. Det här är Cassius, ett år, på Råå vallar”.

36 — #01

#01 — 37

Anja Berte Telin — ”Den här bilden är från förra årets Art Street Festival där jag för Produktionskollektivets räkning skulle dokumentera arbetet bakom de fyra stora målningarna på Söder. Här hade vi fått möjligheten att komma in i en lägenhet som låg vänd mot väggen. På bilden ser man konstnären Amy Sol, som följde med upp för att få se hur hennes målning såg ut därfirån. Det var en kul process att följa hur Helsingborg enligt min mening blev finare för varje dag som gick”.

38 — #01

#01 — 39

Drottninghög 1971. Blåkullagatan 21-25

Drömmen om folkhemmet sitter i väggarna 40 — #01

Text: Katia Boberg Foto: Martin Olson / Helsingborgs museers samling

Det är två år kvar till stadsmässan H22, när hela världen ska bjudas in till Helsingborg för att spana in hur framtidens smarta städer ska se ut. Berit Karlsson visar gärna upp det miljonprogramsområde hon bott i sedan Ingemar Stenmark gick i kortbyxor. #01 — 41

D

et har gått 51 år sedan 1969, året då Olof Palme blev statsminister, Woodstockfestivalen ägde rum och Pippi Långstrump gjorde succé som TV-serie.

Samma år kom Berit Karlsson med man och elvamånaders dotter till Helsingborg. Flyttlasset gick från Örebro till nuvarande Grönkullagatan på Drottninghög. De tackade ja till den nybyggda lägenheten utan att ha sett den först. De nöjde sig med ritningen som Helsingborgshem skickade till dem med post. Fyra rum. Två mindre, ett större och så vardagsrummet.

Ett kök med ljusinsläpp från ett mindre, högt sittande fönster utan fönsterkarm. Stor balkong. Ett större badrum och en

42 — #01

mindre gästtoalett. En ovanlig detalj var fönstret mellan köket och vardagsrummet.

– Jag tyckte först att det var lite konstigt men eftersom fönstret i köket är så litet är det ju bra att det finns mer ljusinsläpp. Annars tyckte vi att det var ganska lyxigt med så många rum, till och med dottern fick ett eget rum fast hon bara hade en spjälsäng där inne.

1965 bestämde Sveriges riksdag att det skulle byggas en miljon nya bostäder i landet. Drottninghög byggdes som en del i det som kommit att kallas miljonprogrammet, en jättelik satsning där bostäder massproducerades mellan 1965 och 1974. Den absolut vanligaste hustypen som byggdes

under miljonprogramsåren var trevånings lamellhus, det vill säga hyreshus uppförda som friliggande byggnadslängor, utan hiss. Alltså just sådana som Drottninghög består av.

Helsingborgshems personal gjorde en studieresa till Warszawa i Polen och inspirerades av hur man byggde med stora betongelement, färdiggjutna armerade husdelar som sattes ihop på plats.

När Berit Karlsson flyttade in på tredje våningen var området alldeles nybyggt.

– Husen var klara men omgivningarna hade de inte hunnit göra något med så det var som en leråker här ute. Jag fick gå

omkring i höga gummistövlar vart jag än skulle, säger hon.

Men när vintern 1969 blev till vår och sommar började Berit Karlsson upptäcka sitt nya område. Och hon fick snabbt nya vänner.

– Nästan alla som hade flyttat in här var mellan 20 och 30 år gamla. Antingen kom de från rivningskåkar på Söder eller så kom de från andra ställen i landet, som vi gjorde. Man fick förtur då. Och i stort sett alla hade barn i samma åldrar. I vårt trapphus fanns det tio barn i sex lägenheter. Så om barnen inte var hemma visste man att de var hos någon annan i huset, eller ute och lekte. Det var ju helt bilfritt här så när gårdarna väl kom i ordning blev det väldigt bra för barnen.

#01 — 43

Eftersom miljonprogramsområdena kom till under industrialismens rekordår är de standardiserade och präglas av rationalitet och effektivitet. Det finns gångvägar och bilvägar men de korsar inte varandra. Bilarna skulle lämnas utanför området.

Gunnar Blomé, tidigare projektchef på Helsingborgshem, förklarar: – I slutet av 50-talet dog cirka två barn i veckan i trafikolyckor i Sverige. Städerna var inte anpassade efter den ökande mängden trafik och de höga hastigheterna. Den tidens planerare prioriterade inte gång- och cykeltrafikanter, utan bilen stod i centrum i beslutsfattandet. Det försökte man ändra på 60-talet. Områdena skulle då istället bli trafik- och funktionsseparerade.

Industrialismen har satt sina spår i miljonprogrammen på många sätt. Avstånden mellan husen bestämdes av byggkranarnas längd eftersom kranarna på den här tiden gick på räls och var svåra att flytta i sidled. Och det var på 50- och 60-talen som de standardiserade måtten och byggnormerna, även kallade ”Svensk köksstandard” kom till.

”

Miljonprogrammet var kronan på verket i folkhemsbygget. Det ansågs vara väldigt modernt.

Drottninghög 1971.

44 — #01

Efter forskningsprojekt där man studerade hur kvinnor arbetade i köken fick bänkar och skåp vissa bestämda mått, allt för att det skulle vara enkelt och effektivt att både bygga och använda. Man blandade inte boendeformer inom kvarter och sällan inom områdena, utan det var antingen småhus eller likadana flerfamiljshus eller hyresrätt, bostadsrätt och äganderätt separerat från varandra.

– På så sätt växte det fram stora kluster av enformiga strukturer. Men det uppfattades som väldigt modernt på den här tiden och miljonprogrammet var kronan på verket i folkhemsbygget – en rationell lösning på bostadskrisen. Man måste se till hur det såg ut tidigare, vi hade ju bland den sämsta boendestandarden i hela Västeuropa och det saknades bostäder till en stor andel av befolkningen. Inne i städerna bodde folk i hus som saknade både toaletter och centralvärme ända in på 70-talet, säger Gunnar Blomé.

Efter att ha fått sitt andra barn 1973 blev Berit Karlsson än mer involverad i sitt nya område. Hon och några andra mammor startade tillsammans med Hyresgästföreningen ett projekt som kallas Plats för lek. Entusiasmen var stor, folkhemsdrömmen levande.

Kjell Kjellberg är en annan som minns glädjen över att ha kommit till Drottninghög tidigt 70-tal. Han hade tidigare bott på Söder och Fredriksdal med fru och fem barn.

fanns mycket fördomar också, säger Gunnar Blomé.

Berit Karlsson håller med.

”

Sen är jag så dum att jag inbillar mig att jag behövs här.

– Jag jobbade inom jordbruket och tyckte först det var slöseri med fin jordbruksmark att bygga bostäder på Drottninghög.

Men när vi kom hit fick vi en modern lägenhet med badrum och fungerande kök, det hade vi inte upplevt tidigare. På Söder bodde arbetarna och andra socialt svaga grupper. Det var inte alls bra, särskilt inte för barnen. Det var mycket kriminalitet och sprit och husen var i princip rivningskåkar.

Det fanns inga toaletter i husen, bara utedass på gården.

Så man ville till Helsingborgshem, där det var ordning och reda. Gick något sönder kunde man bara ringa dem. I början betalade de till och med tillbaka överskottet från hyrorna. Det var fantastiskt fint att komma till Drottninghög, säger Kjell Kjellberg.

Men ganska tidigt började Drottninghög få dåligt rykte. Här bodde en stor andel barnfamiljer med stora barnkullar. Många var ensamstående och medelinkomsten låg. 1975 konstaterade Helsingborgshem att det uppstått ”icke godtagbara sociala förhållanden” på grund av den höga koncentrationen av barn.

Som en åtgärd byggdes femrumslägenheter om till fyror.

– Jag läste en rapport från Socialhögskolan i Lund om Drottninghög från 1983 och problemen som beskrevs i den var ungefär desamma som idag med stökiga ungdomsgäng som drog omkring i området, med viss skadegörelse och stigande arbetslöshet. Så visst fanns det problem men det

– Man ska inte sticka under stol med att det har varit problem. Jag tror att Drottninghög fick en dålig start. Nästan alla som flyttade in här var unga barnfamiljer med låga inkomster. Idag bygger man inte på det sättet längre utan blandar upp mer med bostadsrätter och radhus så att det flyttar in människor i olika åldrar.

50 år efter att Berit Karlsson gick omkring här i leriga gummistövlar har husen blivit slitna. Men här bor fortfarande många stora barnfamiljer som har en förhållandevis låg inkomst. Och sedan några år tillbaka är Drottninghög återigen föremål för prioriteringar. Om drygt två år ska området – tillsammans med i första hand Oceanhamnen och SeaU – visas upp för världen i samband med stadsmässan H22. Hur lyfter man egentligen ett gammalt nedgånget miljonprogramsområde? Nästan alla länder har sina Drottninghög. Det är många som är nyfikna.

Helsingborgshem bestämde sig för att jobba med ett långt perspektiv, 20 år istället för de vanliga fem eller tio. Husen började renoveras. De boende fick vara med och påverka.

Fokus lades på barn och unga. En del hus behövde rivas.

Nybyggen behövdes, både högre flerfamiljshus och lägre med uteplatser. Fasader behövde tvättas och målas. Grönytor fräschas upp och entréer byggas om. Nya förskolor och en utveckling av fritidsliv och skola var andra punkter, precis som nya fina lekplatser och satsningar som jobbprojektet Rekrytera och odlingsgruppen Planteringar utan gränser.

Satsningarna kom i tider när skjutningar, våld, droghandel och otrygghet allt tydligare börjat prägla bilden av området.

Under en period var polisen på plats i stort sett dagligen och stadens trygghetsvärdar patrullerade området under helgkvällar. Otryggheten har minskat.

Och Berit Karlsson bor kvar. Hon är fortsatt engagerad i området. Bland annat nattvandrar hon.

– Jag har väl vuxit fast här på något vis. Jag kan gå ner till källsorteringen och springa på någon och stå och prata i 20 minuter. Här finns mycket kärlek och omtanke och jag tycker inte att vi ska släppa vårt område eller bli rädda för att gå ut.

Sen är jag faktiskt så dum att jag inbillar mig att jag behövs här. ■

Fakta H22 2022 bjuder Helsingborg in omvärlden till stadsmässan H22 City Expo. Drottninghög är, tillsammans med Oceanhamnen och SeaU, ett av mässans tre fokusområden.

Läs mer om H22 på h22.se

#01 — 45

”Det jag gör ska inte användas som smycke på en vägg” Text: David Lindman Foto: David Lundin

Brandmannen Peter Jarl kombinerade sin kärlek till surfing och finsnickeri och funderade en stund på hur haven mår. Sedan blev det verkstad ute i villan i Laröd. Han tog sitt måttband och sin blyertspenna och började bygga ihåliga surfingbrädor i trä under namnet Hollowframe.

46 — #01

#01 — 47

Vad är grejen med ihåliga surfingbrädor i trä?

– Vi surfare är ett miljömedvetet släkte som ofta pratar om hur haven mår. Samtidigt använder vi oss av produkter och material som inget hav mår bra av. Skumplasten som används i moderna brädor är helt kass för miljön. De nya brädorna som lanseras som eco friendly är bara obetydligt bättre, med ett trälaminat runt skumplasten. Jag vill inte framstå som någon Greenpeace-gubbe för det är jag inte, men mina brädor är i alla fall ett stort steg i rätt riktning och de är dessutom väldigt hållbara. Jag är fullständigt övertygad om att träbrädor är framtiden. Men mest handlar det om kärleken till ett hantverk, och en annan upplevelse av surfingen.

Hur funkar brädorna? Blir de inte tunga?

– De är lite tyngre än plastbrädor, men tyngden märks mest när du bär dem. Brädorna är ihåliga och välvda som ett äggskal. Ytterhöljet håller ihop allting. Trä är ett levande material, i det här fallet böjt med kanske 50 tvinnar från raka plankor.

Och energi försvinner ju inte. I vattnet känns brädorna sprängfyllda med energi. De är lättare att paddla med i vågorna än en vanlig bräda. När du surfar på dem upplevs de som lite lugnare och stabilare. Jag är själv en medelgod surfare och trivs bättre med trä under fötterna.

48 — #01

Du är brandman egentligen. Hur började det här?

– Jag gick en treårig möbelsnickarlinje i min ungdom och har jobbat som både trappsnickare och möbelsnickare. Men det var inte min grej att fräsa två tusen stolsben. Jag saknade det kreativa inslaget och blev brandman istället. Det yrket har jag älskat i mer än 15 år nu, men det är heller inget kreativt yrke på det viset. Jag ville åt skapandet. När husrenoveringarna började bli klara så fanns det lite tid över. För sex år sedan började jag bygga min första bräda hemma i tvättstugan. Jag köpte granvirke på en vanlig svensk bygghandel. Den brädan är fortfarande inte klar.

Istället hittade du ett träslag i Australien?

– Paulownia. Det är helt perfekt. Det är både lätt, starkt, böjligt och ganska fritt från kvistar. Det är ett stort, odlat lövträd som tar upp väldigt mycket koldioxid. Nackdelen är att det måste transporteras. Men det låter mig bygga lätta, funktionella brädor som blir otroligt hållbara. De ser fortfarande nya ut efter ett par års användning. Får de en törn av en sten eller något så är de lätta att laga. Paulownia är dessutom snyggt att se på, med en lätt rödaktig ton.

Hur går du tillväga när du bygger dina brädor?

– Hantverket är 100 procent analogt. Jag jobbar med blyertspenna och måttband. Redan från början var tanken att brädorna skulle vara en stressfri oas för mig. De tar tid att bygga och jag gör nog bäst i att inte räkna på timpenningen. Det här bygger helt och hållet på passion och kärlek till hantverket. Jag vill inte sälja tio brädor till en butik. Det har till och med hänt att jag glömt att skicka faktura. Ibland får jag påminna mig om att sålda brädor faktiskt kan betyda en flygbiljett till Bali. Jag tycker om att varje bräda är unik, byggd på ett möte med en specifik kund och hens önskemål. Jag skulle inte kunna bygga samma bräda en gång till ens om jag ville eftersom materialet lever och allt är handbyggt. Men jag älskar att se dem växa fram. Jag hade kunnat jobba med dem hela tiden, men har ju riktiga saker att tänka på också.

Det finns folk som köper surfingbrädor av trä för att ha dem som vintage designföremål i hemmet?

– Jag vill absolut att de ska användas! Jag har gjort en till en juvelerare, som en display. Den används inte i vatten och det känns inte bra. Det jag gör ska inte användas som smycke på en vägg. Man kan visst ha brädan där för att den är vacker att se på, bara man tar ned den och surfar på den ibland!.

Jag vill ha en bräda. Vad måste jag hosta upp?

– Vissa är större, vissa mindre, en del vill ha ett speciellt utseende. Jag har gjort några brädor till kitesurfare och de kräver en annan styrka. Så det går nästan inte att säga, det beror på. Varje bräda är unik. Men i runda slängar 15 000 kronor.

Vilka är dina kunder?

– Alla möjliga. Kocken Niklas Ekstedt har en. Helt vanliga surfare. Nån har jag sålt till utlandet. Det händer att folk skickar bilder till mig från Sri Lanka, Irland och Portugal när de varit där och surfat på mina brädor. Ett par har kommit tillbaka och köpt en till, vilket är ett extremt bra betyg. De säger att de blivit bättre surfare med träbrädan. Nu pratar jag med en av Sveriges främsta surfare, som är beredd att gå ifrån den gängse normen för ett mer hållbart alternativ. Om en verkligt stor profil går över till trä så skulle det göra en enorm skillnad för mig. Det är ju ännu ingen av världens toppsurfare som surfar på trä. Jag har en stulen tanke om en first win on wood-rörelse. Vem blir först med att vinna en världscuptävling på träbräda? Det skulle helt förändra en industri som redan nu börjat gå mot ett mer miljömedvetet tänk. Då skulle det bli stort. ■

#01 — 49

Text: Katarina Danielsson Foto: David Lundin

Downsizing mitt i livet Vad händer när du byter stort mot litet och prylar mot tid? När du väljer dina egna tankar framför andras, din egen lust framför måsten? Svaret är: mycket.

Det händer mycket. Rååbon Katarina Erasmie har downsizat sitt liv och mår bättre än hon någonsin gjort tidigare.

50 — #01

I

ett hyreshus på Råå finns en liten etta med balkong som öppnar upp mot en stor trädkrona. Man kan nästan tänka sig att ställa sig på balkongräcket och ta ett kliv ut och in i trädets famn, traska runt där inne och begrunda barken och löven och solens strålande lek i bladverket. Vila på en tjock gren och njuta av att ingen vet var man är någonstans.

Inne i lägenheten finns ett enkelt kök med en turkosmålad gammal skänk som hyser allehanda målargrejor. Penslar i glasburkar, akvarellpapper, byttor och pennor. Ett bord, en skål med frukter på bänken. Verkliga eller målade? Det känns oviktigt. Det enda rummet hyser en mjuk säng, en soffa, ett soffbord, ett älskat piano och en vacker vintage läderfåtölj i ett hörn. Benen på stolen är riktade mot ljuset och det vänliga trädet utanför.

Det är inte mycket och det borde kännas trångt. Men det gör det inte. Det känns luftigt, vilsamt, äkta och generöst.

Kanske för att människan som bor här har ett så stort inre.

”

Nu har jag tid att vårda mina relationer.

Livet i ettan på Råå är ett relativt nytt kapitel i ­Katarina ­Erasmies liv. Visserligen har hon varit intresserad av ­downsizing ända sedan begreppet myntades på 90-talet, men det är först i den här perioden av livet som allt känns möjligt för henne.

– Jag bodde tidigare i ett stort hus med tio rum, stor trädgård, massor med fina saker och kläder och handväskor, mer än jag kunde använda. Men jag kände ofta ett sug efter mer, en gnagande stress över allting. Jag kunde inte få nog och den känslan la jag väldigt mycket tid och energi på. När jag ser bakåt så förstår jag att jag inte bara var överbelamrad i min omgivning, hela mitt inre var överbelamrat. Jag hade ingen energi, men var ändå alltid uppe i varv.

Olika turer har lett henne dit hon är idag. En separation. ­Barnen som blivit vuxna. Naturliga utrensningar mellan olika flyttar. Och nu – till att vakna i den där sängen i den lilla ettan och känna den milda havsluften, sinnesron i att veta att hon har allt hon behöver. Det är ett storartat byte. Det fysiska ­rummet som krympt till förmån för ett utvidgat och blomstrande inre.

– Nu har jag tid att vårda mina relationer. Att göra det jag vill. Jag känner mig så mycket friare och mer kreativ. Jag njuter mer av allt. De saker jag har kvar efter att ha rensat ut är valda med hjärtat, för att de betyder något. Ofta är de ärvda och har rötter i min släkthistoria. De är minnen lika mycket som ting. De stärker mig och berättar något om vem jag är.

Det gör inte nyproducerade, anonyma saker.

Hon kallar sig rik fast hon inte äger särskilt mycket. Rikedomen kommer i privilegiet att ha kunnat välja enkelheten och inte tvingats in i den. Av att ha slagit in på en stig hon känt

nyfikenhet och dragning till och lyssnat på magkänslan.

– Det har varit en resa och den har gagnat mig mer än jag kan förklara. Men det är inget jag pushar någon annan till, man måste vilja själv. Vi vet att vårt sinne mår bra av ordning och reda, av att rensa bort skräp och saker som stressar eller får oss att må dåligt. Den typen av tankar delar jag gärna med mig av. Jag har rensat ut omkring 80 procent av allt jag ägde och hade. Sorterat, skänkt, sålt och kastat. Jag saknar ingenting, inte en endaste sak. Och jag har råd med fler upplevelser eftersom jag inte lägger pengar på spontanköp som jag ändå inte får plats med.

Katarina är konstnär utan att ha ateljé. Hon har haft en, i det där tidigare kapitlet. Men hon säger att hon målar bättre nu, sittande vid sitt köksbord i sitt lilla kök. Måleriet har förstås inte med miljön runt omkring henne att göra, hur många kvadratmeter hon kan sprida ut sina block och verktyg på eller svängradien runt ett presumtivt staffli. Det har med lusten och kreativiteten att göra.

– Det är roligt att lyssna till de som besöker mig här första gången, vänner och bekanta. De går från att vara skeptiska till att känna sig lockade och många har sagt att de önskar att de kunde göra något liknande. Skapa sig en lugn oas där de kan höra sina egna tankar.

Den mentala vinningen har hela tiden lockat henne mest, men samtidigt kommer den förstås med bonusen att inte bidra till överkonsumtion och att göra ett mindre klimatavtryck.

– Det känns väldigt bra, även om jag inte inbillar mig att jag räddar världen på något vis. Men jag har räddat mig själv.

Jag sätter värde på dagarna och mitt hem tar inte upp all tid.

Det tar en timme att städa lägenhetens alla ytor och sen kan jag göra vad jag vill. Ta vara på dagen, laga bra mat, gå ut och promenera i skogen eller längs med havet. Och kommer det någon oväntad gäst så hinner jag sätta på kaffe och sitta och prata en stund. Jag vet ju att jag har tiden för det.

Hälsan har fått en plats den aldrig hann få tidigare, när måstena var fler. Nu styrketränar hon och dansar orientalisk dans, mediterar varje dag. En av de största insikterna som förändringen gett henne är att hon släppt de föreställningar hon tidigare hade om sig själv som människa, bilden av vem hon var och allt hon borde göra. Och hon tänker att man nog måste göra det för att till slut komma till sin egen kärna. Den äkta och levande.

– I sägnernas värld finns en köpman som blir upprörd över att hans bärare pausar färden med jämna mellanrum, han har ju så bråttom och vill komma fram till målet. Han har inte tid att vara där han är. Bärarna förklarar att de måste sätta sig ner och vänta in själen, för den har hamnat på efterkälken i det snabba tempot. Gör de inte det så orkar de inte hela vägen fram. Det är en väldigt fin historia, tycker jag, och något som många skulle må bra av. Att unna sig att vänta in sig själva. ■

#01 — 51

Text och foto: David Lindman

Tre hjul och cigarrform – din nästa drömbil?

52 — #01

Han var med och utvecklade världens första Koenigsegg. Nu jobbar Thomas Koch med en tvåsitsig elbil som du ska pendla med till jobbet i framtiden. Billigare, oändligt mer hållbart, effektivare. Gör dig redo för tre hjul och cigarrform.

”

Det var en slump att jag hamnade i Sverige och att jag kom till Koenigsegg. Jag utbildade mig till fordonsutvecklare hemma i Tyskland, med inriktning på karosser. Jag är uppvuxen i Esslingen nära Stuttgart och där är ju bilindustrin påtagligt närvarande med Daimlers och Porsches huvudkontor. Under utbildningen fick jag ett stipendium för att åka till Sverige och förkovra mig. Jag hade siktet inställt på Volvo men där var handläggningstiderna så långa att jag sökte mig om efter alternativ. Internet var helt nytt, men jag hittade till en uppstickare från en småstad jag aldrig hört namnet på. Jag fick börja som praktikant på Koenigsegg.

Jag ritade gångjärn till den första testmodellen. När jag hade gjort mitt examensarbete för Volkswagen i Wolfsburg åkte jag tillbaka till Ängelholm och blev den första fast anställda ingenjören på Koenigsegg.

Jag minns när vi visade upp den första bilen på Parismässan 2001. Det var en enorm happening. Vi hade fått platsen bredvid Bugatti, som hade lockat en massa journalister till sin presskonferens. Vi visste ju att vi satt på något sensationellt, världens snabbaste väglagliga bil med en toppfart på 390 kilometer i timmen. Den kostade 380 000 euro. Men vi kom från Skåne och var helt nya. När Bugattis presskonferens var slut satte sig Christian von Koenigsegg på motorhuven till sin bil och bad någon att varva motorn ordentligt. Så fick man kanske inte göra, men det fick ju effekt. Alla vände sig om på stört. Christian hade fått sin PR-kupp.

Jag har varit inblandad i de flesta modeller på Koenigsegg sedan dess men för sju år sedan började jag också arbeta med mitt eget projekt, Ecoist. Jag var i Göteborg och noterade att precis alla körde omkring ensamma i sina femsitsiga bilar i stadstrafik – ett enormt slöseri med energi och resurser.

Samtidigt föddes min son och jag började fundera på vad jag kunde göra för nästa generation. Jag har alltid ritat och byggt cyklar och hade blivit intresserad av de trehjuliga. Jag började drömma om en trehjulig och tvåsitsig bil med cigarrformad huvudkropp. Den skulle ha lågt luftmotstånd och bättre effektivitet i hela fordonet. Jag började bygga hemma i garaget i Vejbystrand. Jag fick ihop det första chassit med hjälp av enkla träpinnar.

2017 började det bli på allvar. Då kunde vi rulla ut den första funktionsmodellen ur garaget. Den såg ut som en lådbil och Ecoist ser fortfarande ut så. Jag har datoranimerade bilder på hur produktionen ska se ut sedan, men jag vill hålla det ganska hemligt tills vidare. Hela 2018 höll vi till på Pixlapiren

i Helsingborg. Det var perfekt, vi kunde testa bilen direkt i den gamla hamnen. Vi körde 50 mil i upp till 50 kilometer i timmen och plågade hjulupphängningen, bromsarna och drivlinan.

Jag var med i Thinks accelerator och lärde mig om företagsbyggande och varumärkesbyggande samtidigt som jag fick hjälp av en massa människor med att bygga kaross och testa energiförbrukning och väghållning. Sen skulle Pixlapiren göras om och det fanns inte plats för oss längre, och då flyttade vi till Helsingborgsvägen i Ängelholm. Även om du har byggt en hjulupphängning till en Koenigsegg så börjar du från början om du vill ta fram en bil som Ecoist.

Det är något helt annat. Det är tester, lärdomar, utveckling.

Hela tiden. Så det tar tid. Men det är så vi velat ha det. Jag har jobbat heltid med Ecoist i två och ett halvt år nu och levt på sparade pengar. Jag vill vänta med att ta in investerare.

Det är jättemånga som är intresserade men först ska vi ha en utställningsmodell att visa upp. Jag går just nu och väntar på verktygen som ska bygga den första riktiga karossen. Sedan ska vi göra en förserie på 20 bilar, utan stora investeringskostnader. Vi börjar utan airbag till exempel. Vi ska utveckla Ecoist ihop med de som kör den. Pengarna går just nu till ren fordonsutveckling, snarare än till lyxiga lokaler och features som kanske ändå inte efterfrågas sedan.

Ecoist kan bli din andrabil, istället för en Renault Clio. Den har två sittplatser så att du kan skjutsa ett barn till förskola eller skola på väg till jobbet. Du kommer att kunna landsvägspendla med den men du kanske inte vill köra på motorväg. Topphastigheten är 110 kilometer i timmen. En viktig sak är att den byggs på ett riktigt hållbart sätt. Karossen tillverkas av en teknisk väv byggd på jutefiber. Det är inte tal om några stora energikrävande fabriker eller processer. Socialt ansvar är också intressant. Den ska byggas lokalt och skapa arbeten så att vi får en lojalitet kring märket.

Vi är några små aktörer runt om i Europa som håller på och utvecklar lätta fordon i segmentet mellan vanliga bilar och motorcyklar. En del håller på med retrodesign. Vi har våra olika nischer. Men vi är inte konkurrenter utan hjälper varandra.

Och det är ingen som ser oss som något stort hot. De stora drakarna försvarar de marknader de är angripna på. VW är trampat på tårna av Tesla, inte av några entreprenörsingenjörer som bygger små elbilar för stadstrafik. Men de har haft liknande planer själva och är försiktigt intresserade. Jag hoppas att det kan bli stort, vi kan inte fortsätta köra runt ensamma i för stora bilar”. ■

#01 — 53

träna det lokala fotbollslaget, som lyfter från bakgården till oanade höjder. Generationer har läst om bröderna Engmark, Bagarn, Blåbärskungen och den räddhågsne målvakten Hitte-Joel. Helsingborgs IF:s nye chefsscout Adil Kizil sitter på en liknande berättelse. Men berättelsen om hur Dalkurd gick från division VI till allsvenskan är inte uppdiktad:

Text/ Foto: David Lindman

”Vilken sjuk grej jag varit med om!”

Alla fotbollslag som klättrar i divisionerna får heta att de är verklighetens Åshöjdens BK. Men Hitte-Joel finns i verkligheten. Han heter Adil Kizil och sitter på HIF:s kansli.

D

Den första boken om Åshöjdens BK kom 1967 och gjorde Max Lundgren till ett stort författarnamn.

Böckerna handlar om hur en före detta landslagsman i fotboll flyttar till en liten ort i nordvästra Skåne och börjar

”Inte ens vi som trodde mest på det hade kunnat förutspå vad som skulle hända. Nu när jag lämnat Dalkurd och för första gången kan se på det från sidan kan jag bara le åt det.

Vilken sjuk grej jag varit med om! Att gå från noll till allsvenskan på 13 år, det händer ju inte. Vi slog alla rekord som fanns. Vi gick från division 6 till division 1 på fem år, ett gäng barndomsvänner från Borlänge. På de åren förlorade vi bara fyra matcher.

Vi spelade vår första match på en leråker i division 6 i april 2005. Minns jag rätt mötte vi Grängesberg borta. Du vet gräs i april i Dalarna, det är inte som här nere i Skåne. Och vi var ett lag som verkligen försökte spela fotboll på den där åkern. De flesta som startade då var med ända upp till division 2 och 1.

De åren var de roligaste. Sedan började det komma in spelare utifrån och det var både nödvändigt och roligt det också, men jag minns ändå de första åren med störst glädje.

Det var som ett filmmanus. När vi avgjorde med sista sparken mot Gais i superettan och gick upp i allsvenskan. När vi spelade allsvensk premiär mot AIK på Friends Arena. Vi åkte i och för sig ur allsvenskan och det var såklart tråkigt att det blev så men ingen kan ta ifrån oss den resa vi gjorde med grabbarna från Borlänge. Vi gjorde den, det hände på riktigt.

Jag gjorde verkligen allt i Dalkurd. Jag var målvakt fram till 2013 och sedan var jag sportchef. Men jag har varit tränare också och materialförvaltare och till och med speaker. Vi var prestigelösa människor som jobbade stenhårt och gjorde vad som krävdes. Det tar jag med mig hit till Helsingborg. Behöver jag stå i sportbaren så gör jag det. Det ska inte behövas, men jag är redo. Vi sitter alla i samma båt. Blir speakern sjuk så hoppar jag in där. Jag är uppväxt med hårt jobb. Om du är ödmjuk och jobbar hårt så ökar sannolikheten för att det ska bli bra resultat”. ■

Helsingborgsfotograferna som gjorde film med TAW I februari släppte Tomas Andersson Wij sin nya singel Jag var ett konstigt barn. Det är det första av minst tre singelsläpp från det kommande albumet. Alla tre lanseras tillsammans med en musikvideo i ett speciellt format, som alla är producerade av Helsingborgsfotograferna Lars Jansson och Joakim Palm Karlsson. Lars Jansson är för övrigt en av fotograferna som medverkar i det här

54 — #01

numrets bildreportage Bilden av Helsingborg.

– Jag hade tagit bilder på Tomas till ett porträttprojekt och lite pressbilder som blev en turnéaffisch. På den vägen är det.

Musikfilmerna är inspelade i olika miljöer; i Köpenhamn, på Landskrona teater och i fotografernas studio på Gåsebäck.

Uppkopplat kan rädda liv Om du nån gång trillar i plurret och behöver en livboj så kan du sända en tacksamhetens tanke till Andreas Hall på stadsbyggnadsförvaltningen i Helsingborg. 2018 ­kontaktade han en cykelhandlare i Oregon, som hade uppfunnit en ­vädersäkrad magnetkabelanslutning som kunde användas för att enkelt avlägsna och montera dynamodrivna cykellampor.

Andreas satte dem på stadens livbojar och kopplade dem till Öresundskrafts LoRa-nät, ett wifi för uppkopplade prylar. Nu talar livbojarna om ifall de försvinner, och de kan också skicka uppgifter om temperatur och ­luftfuktighet.

Tidigare försvann det uppemot 50 livbojar om året i staden utan att någon ­visste var de tog vägen. Det tog tid och kraft att få dit nya, plus att du riskerade att bli utan livboj om du trillade i. Nu kommer nya snabbt på plats. ­Andreas Halls initiativ har spridit sig över landet och även till Tyskland. Uppkopplad är den nya livbojen!

När Helsingborg poppar upp i musiken 2006 släppte Anders Wendin – aka Moneybrother – sitt första album på svenska och döpte tillfälligt om sig till Pengabrorsan. Han gjorde mestadels covers och första singeln blev Dom vet ingenting av oss, en tolkning av Kirsty MacColls They Don’t Know, som blev en stor hit med Tracey Ullman 1983. Det här är en av ganska få gånger som Helsingborg omsjungs på topplistorna. Moneybrother skaldar: Dina läppar skickar kyss ifrån Helsingborg / Jag fick en bild på telefon / Är det din önskan så är det min lag / Du vet jag släpper allt och flyger ner idag.

En annan rockartist som nämner Helsingborg är engelsmannen Graham Parker, som inte är helt själaglad över utvecklingen av en kärleksaffär med en svensk tjej.

Platinum Blonde från 1992 inleds med raderna:

Stuff comes down from the golden triangle / on ferries from Denmark to Helsingborg.

Ossler tar vid i låten Helsingborg från 2017 års platta Evig himmelsk fullkomning: Och jag, var fan är jag? / Som söker gator, söker torg / Efter ljuset i dina ögon / 1982, i Helsingborg”.

Då ska vi förstås inte glömma att Pelle Ossler långt innan han började lira med Wilmer X och Thåström och startade sin hyllade solokarriär faktiskt var med i punkbandet Svettens söner, som 1980 släppte en EP med namnet Fahlmans fik.

Vilka poplåtar med Helsingborg i har vi missat? Mejla gärna till hbgstories@helsingborg.se

Tjuvarnas hetaste objekt på ­ biblioteket Det är förstås gratis att låna böcker på biblioteket – men det hindrar inte att folk stjäl dem ändå. Det är vanligare att de försvinner på andra sätt, genom att de till exempel placerats på fel hylla. Men stölder förekommer och nu undrar du förstås vilken bok som är den mest stulna på Helsingborgs Stadsbibliotek? Det är tro det eller ej Svea Rikes Lag!

#01 — 55

Vad gör man med en baksida? Hör av dig om du har en bra idé! hbgstories@helsingborg.se

56 — #01