__MAIN_TEXT__

Page 1

hbg stories Martin Kann tar nya grepp i reklamvärlden Lovisa hittade ett företag i gamla möbler Mustafa och Norooz om flykten till Sverige Anja om kolet som kan ge framtiden liv Knarket stöter på patrull i Helsingborg Maratonkvinnan från Påarp

#03 2020


Du ser bättre ut om optikern lagar brillorna. Vi behöver våra lokala proffs.


04

28

10 44

16

54

Mer än ett magasin En av de första idéerna till det första numret av hbg stories var att vi skulle be en bunt fotografer i Helsingborg att dela med sig av sin egen favoritbild från staden. Det blev en härligt spretig blandning på allt från barn med blöjrump i hård blåst till missbrukarkvartar och vackra citybilder i magiskt kvällsljus. Det blev extra fint när vi la till en berättelse till varje bild. Det blev uppenbart att bilderna var hyperviktiga för den totala upplevelsen av hbg stories, inte bara de där uppslagen som vi gav namnet Bilden av Helsingborg. I det här numret blir det inget Bilden av Helsingborg. Vi har flyttat hela den delen till en stor utställning på Dunkers kulturhus istället. Utställningen bygger på några utvalda bilder från magasinet, men till största delen handlar det om inskickade bilder och stories från både proffs och amatörer. Ibland gick juryn hårt på bilden, ibland var det kombinationen, någon gång handlade det mest om storyn. Tycker att du ska besöka utställningen på väg till eller ifrån en AW 15 oktober–15 november. Det känns som att konceptet kan växa och återkomma, som att det kan ta vägen någonstans. Ungefär som det här magasinet. Inte fattade vi att den där första idén ett halvår senare skulle förpuppas till en hel fotoutställning på Dunkers. David Lindman Innehållsansvarig

Redaktion e-post: hbgstories@helsingborg.se Helsingborgs stad 251 89 Helsingborg Organisationsnummer: 212000-1157

Grafisk formgivning Martin Fredricson

Ansvarig utgivare Simon Wikstrand

Tryck Tryckservice i Ängelholm

Innehållsansvarig David Lindman

Webb hbgstories.se

Omslagsfoto Martin Olson


Växtplats Helsingborg Text: Linda Unnhem Foto: Linda Unnhem

Den ene läser naturbruksprogrammet, den andre handelsprogrammet – båda med siktet inställt på att starta eget. Drömmar som aldrig hade kunnat bli verklighet om de stannat som papperslösa flyktingar i Iran. Hbg stories har träffat Mustafa och Norooz som kom till Sverige 2015 och slog rot i Helsingborg.

4 — #03


#03 — 5


sig, säljer det lilla guld hon har, lånar en slant av grannarna och säger: ”Det är klart du ska åka. Åk och skaffa dig en bättre framtid.” Ankara, Turkiet, 2015. Norooz sitter fängslad, likt tusentals andra flyktingar som korsat den turkiska gränsen mot Iran. Han har fått veta att det handlar om en eller två veckor innan han kommer att bli släppt. Det blir fyra. Fyra veckor i något som inte är mycket mer än ett mänskligt förvar – och oviss väntan. Han är glad att ha sin storebror och sin vän med sig. I tunga stunder tänker han på familjen som är kvar i Iran. På hemmet med alla växterna: gullranka, paraplyblad, pelargon. Växter han köpt själv, en i veckan, för pengar han tjänat på att mata hästar, sortera järnskrot och arbeta i fabrik. Jobb som får familjen att hanka sig fram, men som aldrig kommer att ta dem vidare. Att leva som afghansk flykting i Iran är att leva i samhällets skugga. Utan sociala och ekonomiska rättigheter, utan några som helst utsikter för framtiden. Men växterna höll Norooz drömmar vid liv. Drömmarna om att studera och starta sitt eget gröna företag. Andra stunder tänker Norooz på Schweiz och på att han tänker fortsätta ta sig dit när de väl släpper honom från fängelset. Och det gör de, bara för att sedan arrestera honom igen, redan samma dag. – Men, tur i oturen, fängelset var fullt och jag blev fri, berättar han. Och så går resan vidare, i en av de beryktade gummibåtarna över det nattsvarta, vinterkalla Medelhavet.

Mustafa

I

sfahan, Iran, 2015. Mustafas pappa är deporterad till Afghanistan och de har inte längre någon kontakt. Hans mamma försörjer sig på att knyta mattor. Själv blir han mer och mer medveten om vad det innebär att leva som papperslös i ett land som inte är ens eget. Alla de drömmar han har, om att studera och leva ett fritt och självständigt liv, de är inte för honom. Pojken som flydde från afghanska Ghazni med sin familj när talibanerna dödat hans storebror, pojken vars skolgång snart byttes ut mot 15-16 timmar långa arbetsdagar med pappan på olika byggarbetsplatser. I Iran var pappa läraren inte längre lärare, i Iran var pojken Mustafa inte längre en liten pojke. Men drömmarna, längtan efter att bli någon lever och av några vänner får Mustafa höra talas om möjligheten att lämna Iran för ett nytt liv långt bort. De pratar om Österrike, Danmark och Sverige och om hur bra skolorna är där. Hur det går att få hjälp att ta sig dit, för motsvarande 20 000 svenska kronor. När han för det på tal hemma säger hans mamma nej. Han kan inte lämna dem, ensamma kvar. Sen gråter hon, samlar

6 — #03

Jag låg på sängen och grät och saknade min familj. Dessutom hade de en hund som jag var jätterädd för.

Malmö, Sverige, 2015. Mustafa ringer henne fem gånger, den sjätte svarar hon. – Mamma, jag är i Sverige nu! Det är en sömnig sommarmorgon på Malmö Centralstation och efter en och en halv månad är Mustafa framme. Han är smutsig, skjortan är trasig och i väskan har han inte mycket mer än lite nötter. Men han är framme. Utmattad, men lycklig. Därefter går resan vidare till Göteborg, där Mustafa söker asyl. Två veckor senare blir han flyttad till Helsingborg, där han får veta att man har hittat ett familjehem åt honom i Kristianstad. – Men det funkade tyvärr inte så bra. Det var första gången de tog emot en ensamkommande och vi hade svårt att förstå varandra. Det fanns ingen teve, inget wi-fi och inget att göra. Jag låg på sängen och grät och saknade min familj. Dessutom hade de en hund som jag var jätterädd för. Så Mustafa får flytta tillbaka till Helsingborg, till en så kallad


träningslägenhet på Västergård. Och plötsligt känns allt lättare. Här finns killar som pratar dari. Här finns coacher som hjälper honom att skapa en meningsfull vardag. Han går och handlar på ICA Maxi, får lära sig att laga mat, besöker biblioteket och spelar fotboll med sina nyfunna vänner. Och efter fyra månader i Sverige börjar han 7:an. Malmö, Sverige, 2015. Norooz står i kö för att köpa ett telefonkort. Han lyssnar på damen framför honom, som avslutar sitt besök med ordet ”tack”. Tack? Thank you? När det är hans tur testar han. ”Tack!” Det känns bra. Han känner sig glad. Något säger honom att han kanske ska stanna i Sverige, där han av olika anledningar har hamnat, istället för att ta sig till Schweiz. Kanske är det grönskan, trots att det är mitt i vintern. Kanske är det känslan av att ha hamnat i ett land där alla tycks ha hund – hans älsklingsdjur! Och gässen och änderna i parkerna – sådana har han aldrig sett förut! Han fyller mobiltelefonen med bilder på djur, äter pepparkakor för att det är den tiden på året och börjar kolla på en afghansk youtuber som lär ut svenska. Och trots att Norooz egentligen skulle till Schweiz och hans bror till Finland blir det att de stannar i Helsingborg.

får en god man - ”formell, korrekt och alltid i tid” – som hjälper honom att få tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. Han går i högstadiet på Tågaborg och kan snart uppfylla en av sina stora drömmar – att börja plugga på en av Sveriges mest anrika naturbruksskolor. Att Hvilan ligger tre dagliga pendlingstimmar bort är inget som bekymrar någon som har tagit sig hundratals mil för att ha möjlighet att studera överhuvudtaget. Helsingborg, Sverige, 2020. Solen steker och det är en av de där sista skälvande sommardagarna i augusti. På Drottninggatan blandas semesterloja turister med gymnasieungdomar som haft sin första skoldag för terminen. Känslan är lika delar vemod över den speciella sommar som nu passerat som nystartspirr inför den höst som väntar på nästa kalenderblad. Vi träffas på en filt i Stadsparken. Killarna corona-hälsar och är glada över att se varandra. Det är ett tag sedan. Så som det kan vara, när livet kommer emellan. Mycket har hänt sedan de träffades för första gången, på gemensam fredagsfika på Lägervägen. Då var båda nya i Helsingborg och uppskattade träffarna med coacherna och andra ensamkommande.

Helsingborg, Sverige, 2017. Mustafas telefon ringer. Det är Kristina, hans goda man, som berättar att han har fått permanent uppehållstillstånd i Sverige. Kristina som har fått honom och kompisarna att gå över till att prata svenska med varandra – ”för att det är viktigt att kunna språket”. Kristina som bjudit in honom i sitt liv och sin familj och som lärt honom alltifrån att fiska till att fira julafton. En fin vän och en slags mamma, när ens egen är långt, långt bort. Det blir en bra dag. Mustafa firar med sina vänner på Fredagsgatan och sedan med Kristina och hennes familj.

Alla som fått uppehållstillstånd gick och köpte tårta, men det kändes inte rätt…

Helsingborg, Sverige, 2017. ”Varför är du så ledsen?” frågar Zamir, men Norooz svarar bara undvikande. Han vill vara glad, men kan inte. Inte när han får stanna i Sverige, men inte hans bästa vän. Modiga, fina Zamir som nu är tvungen att ge sig av, igen. – Alla som fått sina uppehållstillstånd gick iväg och köpte tårta, men det kändes inte rätt, berättar Norooz. Samtidigt börjar han så smått känna sig hemma i sin nya stad. Han är blyg, men tvingar sig själv att använda orden och meningarna han lärt sig på youtube hemma i träningslägenheten på Brigadgatan. Han hoppas egentligen få komma till ett familjehem, men efter 2015 är konkurrensen stor. Så han

Norooz

#03 — 7


8 — #03


– Jag tyckte om Norooz för han gick sin egen väg. Han kunde mycket om växter och träd - och te! Och jag gillar det, människor som följer sitt hjärta, istället för att till exempel bara vara intresserade av att tjäna pengar, säger Mustafa. Och Norooz passion går inte att ta miste på. Snart vet vi allt om humle och andra välgörande läkeörter, vi har i sinnevärlden besökt både hans hemma-herbarium och hans framtida hydroponiska växthusimperium. Han har berättat om hur han genom kommunens satsning UngDrive startat egen trädgårdsfirma, hur han under åren på Hvilan praktiserat på Fredriksdal och Sofiero och hur han älskar att åka på sin skateboard genom Helsingborg för att det är så grönt och fint. Och nu har han precis börjat ta körlektioner. Gas, broms, blinka, backa, döda vinkeln… Det är så mycket att hålla reda på!

I Iran var det mina föräldrar som bestämde. Här får jag ta ansvar och risker själv, men det är också ett mycket friare och självständigare liv.

– Med skateboarden blir jag bara coolare och coolare ju snabbare jag kör, men så är det tyvärr inte med bilar, skrattar han – för att i nästa sekund bli allvarlig igen. – Jag har fått möjlighet att lära mig så mycket här i Sverige. Två nya språk, laga mat – jag förstår fortfarande inte själv att jag faktiskt kan laga mat! Jag tänker ofta på ett amerikanskt uttryck: ”If you want something you’ve never had, you’ve got to do something you’ve never done.” Jag känner jag mig stolt över att faktiskt ha vågat – och klarat! – så mycket själv. Mustafa håller med. – I Iran var det mina föräldrar som bestämde. Här får jag ta ansvar – och risker – själv, men det är också ett mycket friare och självständigare liv. Föräldrarna, ja. Mamma och pappa som Mustafa fick återse strax före jul, precis innan covid-19 stängde ner hela världen. Andra året i gymnasiet fick Mustafa svenskt medborgarskap vilket gjorde det möjligt för honom att resa tillbaka till Iran och hälsa på familjen. Pengar till biljetten hade han tjänat ihop genom att jobba lov och helger inom hemtjänsten. – Det var fantastiskt, särskilt att träffa pappa som nu kommit hem igen. Jag berättade om Sverige och mina studier och planerna på att starta eget så småningom. Och de var jätteglada och stolta. I dagarna har Mustafa påbörjat sitt sista år på Rönnegymnasiet i Ängelholm. Handels- och administrationsprogrammet som förhoppningsvis ska ta honom vidare till universitetet och studier i företagsekonomi. Det är i alla fall målet. Och så

hoppas han få ett jobb på Väla köpcentrum under året. Kanske på Espresso House. Eller i Hugo Boss-butiken. Det tycker Norooz låter bra. – Då kan du ge mig rabatt! Mustafa skrattar. Likt Norooz är han glad över allt han fått uppleva här i Sverige. – När jag kom hit var min första tanke: ”Hur ska jag kunna hitta ett jobb så att jag har råd att studera?” Kristina, min goda man, sa då att jag inte behövde jobba för att kunna gå i skolan. Till och med skollunchen var gratis! Men, framhåller han, mycket hade varit tuffare om det inte varit för alla välvilliga människor han mött längs vägen. Kristina och hennes familj. Läraren Gulliver på Rydebäcksskolan som skrattade och skojade så mycket. Klasskamraterna som stöttade och visade bilder i mobilen när svenskan kändes som en klistrig gröt i huvudet. Joanna, superkompisen som lärt honom massor om samhället och kulturen i Sverige. Norooz och alla andra ensamkommande killar som också kämpat. Båda vill gärna bo kvar i Helsingborg, även efter gymnasiet. För Mustafa är det inga problem, han har både permanent uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. Norooz tillfälliga uppehållstillstånd går däremot ut om ett och ett halvt år. Får han en fast anställning kan det förlängas. Annars berättar han skrattande om sin backup-plan: – Schweiz! Det var ju dit jag skulle egentligen! ■

Den långa färden från hem till hem

#03 — 9


”Jag höll vakt utanför grovsoprummet” Text: Katia Boberg Foto: Anders Ebefeldt

Det började med att 21-åriga Lovisa Dahlqvist skulle flytta hemifrån. Hon dammsög loppisarna och fyllde föräldrahemmet med så mycket möbler att hon var tvungen att sälja dem igen. Sju år senare är hon fortfarande igång.

10 — #03


#03 — 11


Jag är uppvuxen på Västergård, 100 meter från Gustavslund. Jag gick på Peter Svenskolan och därifrån gick nästan alla vidare till ProCivitas. Jag ville gå transport för att få gratis lastbilskörkort men jag fick inte det för mina kompisar, de tyckte att det var för bonnigt. Så jag gick omvårdnad fast jag egentligen avskyr sterila sjukhusmiljöer. Jag är mer praktiskt och kreativt lagd. När jag var liten ritade och målade jag mycket hemma med min mamma och mina systrar fast de var mycket duktigare än jag. Jag kunde knappt göra en streckgubbe. När jag var 5-6 år gammal målade jag på stearinljus med oljefärg och gick sen runt och sålde de här brandfarliga ljusen till våra grannar. När jag blev äldre började jag hålla på med kläder istället. Alla på min skola hade dyra märkeskläder men jag hade ju inte råd med det så jag köpte kläder på olika loppisar och färgade och sydde om och tyckte jag såg cool ut. Och det gjorde jag ju. När jag skulle flytta hemifrån behövde jag möbler. Då började jag intressera mig för möblerna på loppisarna, de som jag bara hade gått runt tidigare. Jag köpte på mig hur mycket som helst och satte igång med att måla och göra om till min stil. Hela nedervåningen i mammas hus var full med möbler men mamma var sjukt förstående. När flyttlasset skulle gå insåg jag att jag inte ska bo i ett slott så jag fick sälja av en massa saker.

också om hopplösa möbler, sätter ben på otympliga skåp eller bygger flera mindre skåp av en stor bokhylla. Jag ritar upp mina idéer i ett ritprogram på paddan och sen letar jag efter möbler som funkar. I min verkstad på Planteringen har jag hur mycket som helst och varenda grej har jag lyft, kånkat och släpat hit själv. Min kille hjälper till ibland men jag hade behövt det där lastbilskörkortet nu.

Lovisa Dahlqvist driver företaget @bylovdahl, du hittar det på Instagram.

Jag kartlade sopbilens schema och satt och höll vakt utanför grovsoprummet på morgnarna så att de inte skulle komma och ta grejerna.

I huset där min nya lägenhet låg fanns världens bästa grovsoprum och där fick jag upp ögonen för att ta vara på sådant som andra inte vill ha. Det var helt galet, det är helt galet att folk slänger så mycket bra grejer. Jag kartlade sopbilens schema och satt och höll vakt utanför grovsoprummet på morgnarna så att de inte skulle komma och ta grejerna. Jag klättrade ner i en och annan container också, sådana som står på gatan när det renoveras. Jag bodde ju i min lilla lägenhet men det var aldrig ett hem utan snarare min första riktiga verkstad, och samtidigt ett projekt. Jag kaklade om i köket, målade väggarna i starka färger, tapetserade och spikade upp saker. I en hyresrätt. Det var rena turen att det blev ett rivningskontrakt sen, annars hade jag varit skuldsatt livet ut. När det blev för mycket grejer hemma började jag sälja det jag hade fixat till och även ta beställningar. Det som funkar bäst att sälja är typ ”hemnetmöbler” alltså gråskala, betonglook, få detaljer och målat med kalkfärg. Det är inte min stil egentligen men jag tycker att det är väldigt roligt att måla med kalkfärg eftersom man kan skapa effekter. Jag bygger

12 — #03

Jag använder nästan bara möbler som ska slängas eller som jag får gratis, men nu har jag inget grovsoprum längre så jag scannar Facebook Marketplace flera gånger om dagen istället. Men jag skulle aldrig ta mig an en möbel som har ett värde i sig. Om någon skulle komma med ett gammalt barskåp i jakaranda och be mig måla det i betongfärg hade det blivit tvärnej. Innan jag började med det här var jag inte alls miljömedveten, jag kastade fimpar på marken och tänkte inte mer på det. Nu är jag fett fascinerad av människor som strävar efter att leva utan att skapa skräp. Jag sparar allt och försöker återbruka så långt det bara går. Många gånger är det till min nackdel eftersom det begränsar mig och tar mer tid att leta på loppis än att bara gå och köpa på ett byggvaruhus. Men jag är envis” ■


Korta stories Text: Thomas Rödin Hulth

Nawras Korbaj gjorde konst av flykten ”Jag är född och uppvuxen i Syrien, men efter att ha avslutat mina studier inom fine art, så började en resa som skulle ta mig genom en mängd olika länder. Jag har alltid varit intresserad av att skapa och arbeta med olika material och tekniker. Min konst har ställts ut på olika utställningar i Syrien, Libanon och Förenade Arabemiraten. 2014 bestämde jag mig för att försöka ta mig till Sverige, precis som många andra som söker trygghet, säkerhet och nya drömmar. Det blev en riskfylld och svår resa, men jag var samtidigt fylld av hopp. Väl i Sverige tog istället resan för att hitta mig själv vid. Att lära sig ett nytt språk och hitta ett sätt att uttrycka min konst i det nya landet. Glädjande nog fick jag chansen att jobba tillsammans med Dunkers kulturhus som gav mig en möjlighet att visa vad jag kan. Genom mitt konstverk på Vikingstrand ville jag visa hur våra sorger och önskningar är gömda på havets botten, men hur de sen flyr och återvänder från havet i nattens mörker. Själv återvänder jag ofta till stranden, för det känns som att den platsen blivit en del av mig. Jag känner en otrolig tacksamhet över den uppmärksamhet och alla vänliga ord som jag har fått för mitt konstverk. Jag har fått så mycket kärlek och har sett ljuset i människors

Mattias Rendahl är prototypen av en samlarnörd ”Det sjuka är att när jag var liten så var jag inte direkt någon megafantast av Star Wars. Visst, jag hade några Star Warsfigurer som jag lekte med, men efter hand kom det andra intressen. När det blev dags att flytta hemifrån så hittade jag dem igen, drabbades av lite nostalgi, och tänkte att det kunde vara en kul inredningsdetalj i den nya lägenheten. I samma veva så kom en ny hype när de första Star Warsfilmerna släpptes i nya uppdaterade versioner. Helt plötsligt

Mattias Rendahl

Nawras Korbaj

ögon när de berättat om hur de känner för mitt konstverk. Nu önskar jag bara att jag skulle kunna hitta ett jobb för att koncentrera mig på mitt konstnärskap på heltid. Jag vill vara aktiv och skapa och inte bara sitta i min lägenhet. Det finns så många idéer som jag skulle vilja förverkliga bara jag fick chansen.” ■

så började intresset växa igen och jag ringde runt till mina kompisar för att höra om de hade kvar sina figurer och var intresserade av att sälja dem till mig. Där någonstans slog samlardjävulen sina klor i mig och nu sitter man här en massa år senare och undrar vad det egentligen var som hände. Först ville jag ha alla gubbarna, sen ville man ha dem i finare skick, sen i originalförpackning. Min personlighet är väldigt allt eller inget, men då förstod jag inte hur enormt stor den här samlarvärlden är. Samtidigt så är jag väldigt strukturerad i mitt samlande och försöker hela tiden att följa en röd tråd. Men nu är nörderiet på en helt annan nivå. Det handlar mer om processen vid tillverkningen, vilken fabrik som tillverkat vilken gubbe och vilken AD som formgivit förpackningarna. Det var ett enormt arbete bakom att ta fram en prototyp på den tiden, och mycket gjordes för hand. Jag samlar på prototyperna till leksakerna, och har skrivit flera böcker i ämnet, till hösten kommer det en ny. Trots att jag egentligen skrivit böckerna utifrån min egen nyfikenhet och mitt intresse så visade det sig att det fanns massor av likasinnade samlare och popkulturfans världen över som ville köpa mina böcker. Just nu pågår en kickstarterkampanj för ett nytryck av en av mina böcker. Jag åker runt på olika mässor världen över och träffar andra med samma intresse, det är enormt roligt och jag har fått massvis av nya vänner längs vägen.” ■

#03 — 13


Stan är full av vatten Text: David Lindman Foto: Martin Sörbo

Det nya vattentornet vid Österleden gör en vattenförbrukningsnörd som Pernilla Jägerfall på riktigt bra humör. Det ger henne en chans att få prata om vatten; om hur fotbollsmatcher och Kalle Anka påverkar förbrukningen och om varför det inte är lönt att du tar med dig ditt godaste kaffe på semestern.

14 — #03


Jag tror att vi tenderar att bli lite arbetsskadade vad vi än jobbar med. Och jag är en vattenförbrukningsnörd. Jag har en bok där hemma som visar upp och berättar om en massa svenska vattentorn. Jag tittar alltid efter vattentorn om jag är ute och reser. Tydligen har jag smittat min son, för han är också väldigt intresserad av tornen. Vi har sagt att vi ska ha picknick i den allmänna ytan inuti det nya vattentornet vid Österleden. Jag provsmakar förstås kranvattnet om jag kommer till ett nytt ställe. Jag kan känna om det är ett ytvatten eller ett grundvatten som rinner i kranarna. Det blir en viss skillnad i smak. Ett ytvatten innehåller mer organiskt material och ett grundvatten har mer kalcium i sig. Kalcium ger vattnet en god smak men är inte bra för våra hushållsmaskiner. I Helsingborg har vi vatten som är en kombination. Det är ett ytvatten från början, som kommer från sjön Bolmen och behandlas på Ringsjöverket utanför Eslöv. När det kommer hit rinner det genom marken på Örbyfältet och blir till en sorts konstgjort grundvatten. Vattnets sammansättning påverkar mer än vad folk tror. Det finns ganska många som väljer att ta med sig sitt favoritkaffe på semestern, men det har de inget för. Zoégas smakar på ett annorlunda sätt i Gävle, Gevalia smakar på ett annorlunda sätt i Helsingborg. Så egentligen är den där gamla diskussionen om vilket kaffe som någon föredrar lika mycket en fråga om geografi. Ditt favoritkaffe kommer att smaka på ett annat sätt om du tar med det till Helsingfors. Jag blev VA-ingenjör lite av en slump. När jag läste till miljövetare så handlade både min praktik och mitt examensarbete om dricksvatten och sen var det ingen tvekan. Vi tar vårt vatten för givet, men det är sjukt viktigt för hela samhället och det är så komplext. Inget vatten är det andra likt, det finns mängder av olika tekniker för att rena det. Samhällets vatten har fascinerat mig ända sedan jag började läsa om det. Vi är många som jobbar med vattenförsörjningen och framförallt driftteknikerna ute på anläggningarna har en oerhört viktig samhällsbärande uppgift. Jag gillar att Helsingborgs nya vattentorn inte bara är Sveriges modernaste utan också det snyggaste! Det är Wingårdhs arkitekter som ritat det, och det är häftigt att det blir ett sådant landmärke, att vi synliggör vårt viktiga vatten. Arbetet har egentligen pågått sedan 2007 när det togs fram en rapport för Helsingborgs framtida vattendistribution. Staden växer, vi måste ligga steget före. Det görs vattenbehovsprognoser på 30 års sikt, där man tittar på både befolkningsprognoser och historisk förbrukning. I Helsingborg hade vi växt ur kostymen. En del ledningar som ligger nedgrävda är 100 år gamla och anpassade för en stad som var väldigt mycket mindre än vad den är idag. Tornet i Fredriksdal har en kapacitet på 7000 kubikmeter vatten, och det är för lite för en växande stad. Nu har vi en reservoarvolym om totalt 22 000 kubik vilket gör att vi kan ställa av det gamla tornet under en längre period. Det är

Pernilla Jägerfall

bra eftersom det på sikt behöver genomgå en renovering. Det är ingen fara om det är varmt och torrt några dagar, men går det för länge så blir det till slut bekymmersamt. Försommaren i år var varm och anläggningarna gick på högtryck. Jag var den enda i mitt sällskap som blev glad när prognosen sa att det skulle regna på midsommar. När det regnar ett dygn så kan vattenförbrukningen gå ned med 15 procent. Vanligen har vi högst förbrukning på eftermiddag och kväll, men på julafton kan man se ett avvikande förbrukningsmönster. Vi har hög förbrukning på förmiddagen men klockan 15 störtdyker den, för då ser alla på Kalle Anka. Tittar man i förbrukningskurvor sticker även stora sporthändelser ut. När Sverige spelar i fotbolls-VM går förbrukningen ner. Och precis när det blir paus så ökar den markant, för då går alla på toaletten.

Jag var den enda i mitt sällskap som blev glad när prognosen sa att det skulle regna på midsommar.

En rolig grej var när jag fick ett samtal från en som sa att vi levererade vatten i fel ledningar. När personen vred kranen till varmt så kom det kallt vatten och tvärtom. Jag frågade om personen haft någon VVS:are hos sig nyligen, och så var det mycket riktigt. Men VVS:aren var säker på att han inte gjort någon fel när han bytte kranen, hette det. Men det hade alltså blivit felkopplat till varmvattenberedaren, vi levererar ju bara kallt vatten. Vi borde vara mer medvetna om vårt vatten, vilken hög kvalitet det håller och vilken god tillgång vi har på råvatten i Sverige. Men att det är en naturresurs som vi inte ska slarva med. Stäng av kranen när du borstar tänderna, liksom. Kanske borde vattnet vara dyrare. Sen behöver man kanske inte vara som vår vd Ulf Thysell. Han har installerat en smart vattenmätare som gör att han kan se hur mycket vatten som används i varje kran i hemmet. Han säger att han kan stänga av det på distans om han tycker att någon duschat för länge”. ■

#03 — 15


Reklamguruns hållbara resa Text: Pontus Holmgren Foto: Martin Sörbo

För några år sedan bestämde sig Martin Kann. Han ville göra mer än att bara kränga. Idag använder han sin yrkesroll för att driva på den hållbara utvecklingen. Efter många år som framgångsrik kreatör på reklambyråer i Sverige, Danmark och Kanada lanserar han nu The Bacon Hospital – en kommunikationsbyrå som ska hjälpa sina kunder att möta de globala målen.

16 — #03


#03 — 17


D

et är juli i Malmö. På restaurangen på MEC – Media Evolution City – råder en avslagen stämning. Personalen dammsuger och plockar undan. Om ett par dagar stänger de för semester.

Martin Kann – prisbelönt Bob Hund-associerad kreatör med rötter i Helsingborg – säger att huset under våren blivit tystare. Hyresgäster har flyttat ut och företag som förr hyrde de stora konferensrummen har lärt sig att hålla möten över skärmen. En orolig tid där många blickar mot en oviss framtid Men när andra riktar sina strålkastare mot den pågående pandemin väljer Martin Kann att fokusera ännu hårdare på sin hjärtefråga. Den som också är vår tids stora fråga: Klimatet. Sedan några år arbetar han uteslutande för uppdragsgivare som vill nå de globala målen med hjälp av reklam och design. Ett beslut han tog efter mer än 25 år som Art Director och Creative Director på reklambyråer i Malmö, Stockholm, Vancouver och Köpenhamn. Nu tar Martin Kann ett nytt steg och lanserar tillsammans med Lina Gustavsson den nya kommunikations- och designbyrån The Bacon Hospital. Trots att jag känner Martin blir jag lite överraskad av lanseringens tajming. Framtiden är ju som sagt oviss.

18 — #03

Vi pratar i nästan två timmar. Först är vi ensamma gäster i restaurangen. När jag stänger av inspelningen omges vi av ett stilla lunchsorl. Då har vi hunnit prata om reklambranschen, Helsingborg och förstås Bob Hund. Men först frågar jag om nya byrån. Varför startar ni The Bacon Hospital? – Det systemfel som hela vår livsstil bygger på måste åtgärdas, det är det stora syftet. Lina och jag har förut jobbat tillsammans som två separata bolag. Nu kändes det som om det var dags att gå ut med ett gemensamt varumärke. Coronan har aktualiserat Linas och mina syften. Den har öppnat ett fönster för förändring. Pandemin har visat att när hotet blir reellt, då är människor förmögna att göra ganska stora omställningar i sina liv. Vad vill ni åstadkomma med byrån? – Vi vill kunna vara med och driva på den hållbara utvecklingen med de redskap vi har, det vill säga reklam och design. Vi använder vår kunskap att hjälpa företag som är en del i lösningen att sticka ut och beröra. Det är vad vi vill. Många menar att det måste till politiska beslut om vi ska kunna komma till rätta med klimatförändringen.


Att som kommunikatör sticka ut hakan och vilja rädda världen är inte det lite förmätet? – Om vi ska kunna nå de globala målen krävs ett omtag av alla samhällen i hela världen. Det behöver ske genom regleringar och marknadskrafter ihop. Och där spelar kommunikationen en väldigt viktig roll. Utan den kan du inte driva människor att förstå och agera utifrån rätt fakta. Den är en del av upplysningen, men också ett sätt att driva på de marknadskrafter som är en stor del av lösningen. Alla delar av samhället måste vara delaktiga? – Ja, politikerna fattar ju beslut efter vad folket vill. Om folket vill fortsätta att grilla och flyga då kommer politikerna besluta efter det. Men om folk vill ställa om sin livsstil, då kommer politikerna att agera efter det. Varför bestämde du dig för att jobba med hållbarhet? Fanns det en tydlig vändpunkt? – Ända sedan barnsben har jag haft ett gediget naturintresse. Det kom från min mor. Hon lyfte på alla stenar, ”titta här”. Det var mycket med insekter, fåglar och växter. Jag minns att jag bekymrade mig för miljöförstöringen. Men det tog tid innan jag förstod hur jag skulle kunna göra skillnad i mitt jobb som Art Director. För kanske tio år sedan slog det mig att jag kanske kunde använda min yrkestalang till mer än att kränga vad som helst för en kvartalsrapports skull. Tanken låg och malde och till sist kunde jag inte fortsätta som vanligt. Det hade börjat dyka upp byråer som inriktade sig på hållbarhet. Jag kände att det var den typen av jobb som jag vill göra. Det var en mognadsprocess. Till slut kom jag till en punkt som var ohållbar för mig.

Den doften var inget jag uppskattade när jag levde i den. Det var mer ”värst vad det luktar surt.” Men nu kan jag känna ”oh, härligt!”. Det är hemma liksom.

Du är född och uppvuxen i Helsingborg. Hur skulle du säga att stan har präglat dig? – Jag hade en ganska borgerlig uppväxt och det är en ganska borgerlig stad. En tjänstemannastad. Det har ju naturligtvis präglat mig. Men hur? Havet har påverkat mig mycket. Nu bor jag på Österlen, men jag har svårt att se Östersjön som ett hav. För mig är det fortfarande en sjö. Doften, artrikedomen och känslan från västra sidan sitter i. Här är det ett riktigt hav. När jag kommer på den här sidan och känner doften av tång kan jag bli väldigt … Nu drar Martin upp tröjan och blottar en tatuering med tång-

motiv som letar sig från byxlinningen upp på magen. Åh jäklar! Faktum är att jag reagerade på tångdoften direkt när jag klev av Stockholmståget på Malmö central igår. – Den doften var inget jag uppskattade när jag levde i den. Det var mer ”värst vad det luktar surt.” Men nu kan jag känna ”oh, härligt!”. Det är hemma liksom. Vad tror du om Helsingborg imorgon? – När jag var ung på 1980-talet beslutade man att dölja utsikten mot sundet genom att bygga Knutpunkten. Jag tycker att det fortfarande finns något kvar i Helsingborg av det där. Utbyggnaden av promenaden från stan till Fria bad är förstås ett fantastiskt positiv utvecklingsprojekt. Det stöttar ju faktumet att Helsingborg är en av Sveriges vackraste städer. Men så är det som om politikerna emellanåt glömmer det. Det är som om man tänker: ”Det är viktigt att vi får upp en låda fort innan mandatperioden är över!” Idag bor du på Österlen. Vad är skillnaden jämfört med att bo i västra Skåne? – Det finns ett svängrum på Österlen som jag inte visste fanns förrän jag bosatte mig där. Det gör det väldigt spännande. Det finns mycket roliga udda typer som bor på den sidan. Det är inte så mycket ”två SUV:ar på uppfarten” som på västra sidan. Inte lika ordnat och strukturerat. Det är lite vildare, än så länge. Och fina naturområden. Men som sagt, inget riktigt hav. Båda dina föräldrar jobbade med reklam när du var liten. Att du skulle välja samma yrkesbana, var det något du bestämde dig för tidigt? – Ja, relativt tidigt. Jag upptäckte dom här tjocka böckerna som min far hade med belönad reklam från internationella reklamtävlingar som The One Show och D&AD. Jag såg hur man hade löst problem med kreativ kommunikation som var så underhållande och kul och jag kände: ”Det här vill jag göra! En dag vill jag vara med i en sådan bok.” Jag fick chans att prya på en reklambyrå. Då fattade jag att det här är ju ingen arbetsplats, det är ju en lekstuga. Där satt Art Directors i hästsvans vid superellipsbord med en massa spritpennor i olika färger. Det fanns snygga tjejer. Jag tänkte: ”Kan vuxenlivet vara såhär? Kan det vara så här på en arbetsplats? Pluggade du vidare efter gymnasiet? – Nej. I gymnasiet funderade jag lite på att låta mitt naturintresse styra. Jag drömde om att kanske bli marinbiolog. Som Jacques Cousteau? – När jag var liten var jag inspirerad av Cousteau. Men någon gång på gymnasiet fattade jag att det skulle krävas mycket mattekunskap för att jag skulle kunna fullfölja det spåret. Då erbjöd sig reklambranschen som en betydligt lättare väg att gå.

#03 — 19


20 — #03


I reklambransch talas det mycket om kreativitet. Tycker du att det är en kreativ bransch? – Överhuvudtaget inte. Det finns ju enskilda individer och byråer och företag som skapar kommunikation med kreativ höjd. Men som helhet så tycker jag inte att man kan säga att reklambranschen är kreativ. Branschen följer de strömningar som finns i samhället. Den tar aldrig några egna steg utan är bara en spegling. Jag tror att det finns precis lika mycket kreativitet i andra branscher. Det är svårt att ta ägandeskap, att säga att vissa människor är kreativa och andra inte är det. Det är naivt.

Så fort du försöker bli älskad av allt och alla, då är det ingen som känner någonting längre.

Med internet och sociala medier verkar det som om reklamen förlorat i kreativ spänst. Mycket reklam tycks köras genom samma maskin. Ser du något idag som du tycker är kreativt? – Med risk att låta dryg och arrogant, det är inte mycket

idag som får en höja på ögonbrynen. Tyvärr. Oatlys kommunikation är ju väldigt bra, eftersom den inte stryker medhårs. Och den har ett högt underhållningsvärde. Men Oatly är ganska ensamma om att sticka ut på det sättet. Det här är ju egentligen gårdagens nyheter, Oatlys koncept har rätt många år på nacken. Varför har det inte kommit något som har rört om sedan dess? Reklambranschen borde kunna bättre. Jag tror att det är dags att man sätter kreativiteten i fokus igen. Att man faktiskt vågar göra reklam som känns. Så fort du gör det skapar du en vattendelare – en del kommer att tycka illa om dig, andra kommer att älska dig. Och man måste våga ta det. Så fort du försöker bli älskad av allt och alla, då är det ingen som känner någonting längre. Vad skulle du göra om du inte arbetade med kommunikation? – Det hade kanske varit något relaterat, typ fotograf. Men jag hade nog hamnat någonstans på det naturvetenskapliga spåret. OK, som Cousteau alltså? – Ja, vi är tillbaka där. Jag hade förmodligen stått med ett lackmuspapper och kollat surhetsgraden i Verkaån. ■

#03 — 21


I snart 30 år har Martin Kann ansvarat för Bob Hunds visuella uttryck. Han har gjort skivomslag, affischer, merchandise och många av bandet scenografier. Inför Bob Hunds andra album bad bandet Martin Kann komma med omslagsförslag. Missnöjda med hans första skiss uppmanade de honom att ”lägga in lite mer av sig själv.” Det som började som ett skämt är idag en svensk klassiker.

Vad har samarbetet med bandet betytt för dig? – Det har betytt ganska mycket. Det har varit min lekstuga parallellt med reklamvärlden, som jag ju bitvis varit kritisk mot. Den kritiken har jag kunnat ta ut i mitt arbete med Bob Hund. Det har varit fantastiskt. Bandet har gett mig väldigt stort svängrum. Jag har kunnat raljera med reklamens mekanismer, vilket man kan se på vissa skivomslag.

Hur började samarbetet med Bob Hund? – Thomas Öberg och Jonas Jonasson i bandet är helsingborgare. Vi lärde känna varandra i tonåren. De kom från synten och jag lite mer från rocken. Men vi fick ju alla spö av stans skinheads, så vi kände väl någon sorts samhörighet. I början av 1990-talet flyttade jag och min blivande hustru upp till Stockholm. Då bodde vi i ett kollektiv tillsammans med Thomas. Det var i samma veva som Bob Hund bildades. De här människorna började dyka upp i vårt vardagsrum, jag drogs in i det av bara farten.

Med ”Omslag: Martin Kann” kom du att placera ditt eget namn och ansikte på den populärkulturella kartan. Har du någonsin tänkt: Varför gjorde jag det där? – Nej. När man gör en sådan sak, då fattar man inte vad man gör. Det har tiden fått utvisa.

22 — #03

Jag gissar att det har stärkt ditt eget varumärke. – Det har betytt jättemycket. Men hade Bob Hund inte haft framgång så hade ju det konceptet hamnat rätt långt ned i en tvättkorg någonstans.


Martin Kann Familj: Fru och två döttrar Bor: På Österlen Född: 13 augusti 1966 i Helsingborg På fritiden: Paddlar kajak och åker snowboard Om coronans effekter: Det var ju inte så svårt för folk att låta bli att ta morgonflyget till mötet. Det visar att vi har förmåga att ställa om, när vi upplever en synlig kris. Om The Bacon Hospital: I den bästa av världar blir det här en rörelse snarare än en reklambyrå. En rörelse som fortsätter att växa.

#03 — 23


Havsörnen flyger igen – och stendör Text: David Lindman Foto: Martin Sörbo

Miljöinspektören Erik Persson är passionerat intresserad av hållbarhet och tror att vindkraften är en viktig del av den omställning som måste ske. Han är också ornitologen som älskar att havsörnen häckar i Skåne igen, efter mer än ett sekel av miljörelaterad frånvaro. Så vad är problemet? Att hans älskade örnar har en tendens att flyga in i vindkraftverk och stendö. 24 — #03


#03 — 25


2

016 togs 13 vindkraftverk i drift på fälten i RögleVästraby, i det kustnära inland där Helsingborg och Kullahalvön står på varandras farstutrappa. De högsta är 150 meter. Det är en majestätisk familj som i rätt ljus utan svårighet får en någorlunda fotointresserad bilist att stanna om hen passerar på Röglevägen. Egentligen skulle det ha varit 17 verk, men en utredning visade att fyra av dem skulle komma att påverka miljön och omgivningarna för mycket. Vindkraftverk lyder under miljöbalken, som reglerar miljöfarlig verksamhet. Det är därför de är en miljöinspektörs ansvarsområde. Vi förknippar inte vindkraft med miljöfarlighet, snarare tvärtom, men de har sin inverkan på samhället och människorna. Både bullret över nejderna och skuggorna de kastar kan påverka oss människor. Och så finns det fåglar att ta hänsyn till. – Fågelaspekten har blivit viktigare. Vi bygger större och fler vindkraftverk idag, då blir det också fler kollisioner. Men när den här utredningen gjordes fanns det inte på kartan att vi skulle ha häckande havsörnar i denna del av Skåne, berättar Erik Persson från ett konferensrum högst upp på Carl Krooks gata, där stadens miljöförvaltning huserar. Havsörnen är vår största rovfågel. 2,5 meter mellan

26 — #03

vingspetsarna är respekt. Men högst upp på fågelstegen har den ofta haft det tufft. För 100 år sedan var den i princip utrotad. På 1970-talet fanns det bara max 100 par kvar i hela landet, nästan alla vid Östersjökanten. Miljögifter som PCB gjorde äggens skal så tunna att de gick sönder när en örn lade sig på dem för att ruva. Illegal jakt spelade också in. Alla rovfåglar drogs över en kam om en hök norpade några hönor från en bonde. Havsörnen uppfattades som en konkurrent till människan. Idag upplevs de snarare som coola och ståtliga och beståndet har återhämtat sig så pass att det nu finns 35–40 par som häckar enbart i Skåne och ännu fler som övervintrar i landskapet. – Som gammal ornitolog var det något helt ofattbart när de kom tillbaka. När jag nio år gammal hittade en gammal fågelbok med fina planscher var det just rovfåglarna som fångade mig. De har en viss karisma. Med tiden blev jag fascinerad av alla fåglar. Sedan vindkraftverken i Rögle-Västraby startades för 4,5 år sedan har ett 30-tal förolyckade rovfåglar direkt kunnat härledas till dem. Minst sex havsörnar har strukit med. Det här gör Erik Persson både ledsen och frustrerad. Det är två i grunden fina och viktiga intressen, fåglar och hållbarhet, som krockar. Trots alla goda intentioner. I fallet Rögle-Väs-


traby underskattades riskerna för fågellivet i den utredning som gjordes. Och det är nu en komplex situation utan givna lösningar – Man kan känna sig som en mask på en metkrok som vrider sig utan att komma loss. Det är lite samma sak när jag som miljöintresserad vill köpa kravmärkt. Men vad är egentligen bäst, konventionellt odlade svenska äpplen eller kravmärkta från Sydamerika? Hur man än väljer kommer det inte att kännas riktigt bra. Man får försöka att vara objektiv. Ornitologen i mig vill värna om havsörnarna, medan jag absolut inser att vi måste ställa om till förnyelsebara energikällor för att möta klimatutmaningen. Vindkraften har i detta en viktig roll men den måste byggas på rätt plats.

Man kan känna sig som en mask på en metkrok som vrider sig utan att komma loss.

Saker har gjorts och saker görs. Vindkraftsbolagen plockar bort vilt som dött från markerna, så att rovfåglarna inte ska lockas av maten. Om det vankas slåtter eller plöjning så stängs de närliggande kraftverken av. Skördetröskor kör ihjäl

små djur, plogen river upp en massa proteinrika maskar – saker som lockar rovfåglar att komma för nära kraftverkens vingar med hela skallen inställd på jakt och alldeles för lite tid att fundera på hotet som cirkulerar i luften. – En av de första åtgärderna var att stoppa utsättningen av de 100-tals gräsänder som brukade släppas ut över ett dammsystem i närheten. Det här var farmade fåglar som var dåliga flygare. Lätta byten för jägarna men också ett smörgåsbord för en havsörn. Örnarna har ett särskilt skydd i lagstiftningen och det var viktigt få bort andjakten men det räckte inte. Erik Persson kan ligga vaken om nätterna och fundera över lösningar. Helsingborg har nyligen rankats som en av Europas mest innovativa städer och Erik hoppas att ny teknik kan komma åt problemet. – Det pågår försök med kameraövervakning som kan kontrollera omgivningen i alla vinklar och känna igen olika fågelarter. Om en havsörn kommer tillräckligt nära så kan kraftverken stängas av automatiskt för att sedan starta igen när faran är över. Men avancerad teknik kostar och kommer det örnar hela tiden så står ju vindkraftverken stilla… Att flytta ut vindkraften i havet är heller ingen klockren lösning för där påverkas sälar, tumlare och rev. Men jag hoppas ändå på tekniken. Och det är hur som helst fantastiskt att havsörnen är tillbaka; något positivt i all rapportering om hot mot olika arter. ■

#03 — 27


Jenny valde rälsens rullande sång Text: David Lindman Foto: Ulla Alderin

Hon var mitt uppe i artistkarriären när livet började ställa den där typen av frågor som kommer till de flesta med tiden. Är jag på rätt plats? Är det värt det? Vad behöver jag? Jenny Silver svarade med att sätta sig i skolbänken och bli lokförare. 28 — #03


Jag var en konstnärssjäl som gick på feeling och lust. 90-talet med Svensktoppen, solokarriären, rockbandet jag startade, musikalrollerna, Melodifestivalen, TV-jobben – allt det bara hände. Det var egentligen ett lyckoskott att jag hamnade där jag gjorde och träffade de människor jag träffade. Jag var aldrig intresserad av businessen, inte ett dugg strategisk. Kanske var jag inte tillräckligt ambitiös, i så fall hade jag nog haft mer struktur. Men jag kom till en punkt när jag längtade efter ett mer ordnat liv.

rades mitt förhållande till den. Jag njuter ännu mer av den nu. Det har öppnat upp för en utveckling som jag tidigare kände hade stannat av. Jag släppte en ny singel i januari och håller på med lite grejer nu. Jag har drömmar kvar som artist och en stor dröm är faktiskt på väg att bli sann, något som jag aldrig trodde att jag skulle få chansen att göra. Men det får vi återkomma till. Blir det inget i slutändan finns det alltid en X61:a som jag kan skruva lite på vid vår depå ute på Raus”. ■

Jag hade börjat känna av lite prestationsångest. Det tror jag alla kreativa människor kan känna igen sig i. Du kan skriva låtar och starta band men sen ska det ju gå bra också och det finns ingen självklar väg till framgång. Jag fattade att jag behövde göra något, och sökte mig till andra saker och sammanhang. Havet har alltid varit ett intresse. Är man född i Helsingborg och uppväxt i Ängelholm så har man det i sig. Vi bodde ju på stranden hela somrarna och ju högre vågor desto bättre. Så jag pluggade ett år marin vetenskap på universitetet och tänkte att det kanske kunde ta mig någonstans, men sen blev det mer musik igen. Jag kunde inte göra praktik långt ut på nån bohuslänsk ö och sedan köra till en spelning på kvällen. För åtta år sedan föddes Marloe och två år senare kom Sonia. Vi hade flyttat tillbaka till Ängelholm och där fanns utbildningen till lokförare. När jag var liten drömde jag om att bli pilot. Det här var lite samma, jag tyckte utbildningen lät spännande. Det fanns en lockelse i lokföraryrket. Jag är lite rastlös av mig, vi brukade flyttade mycket och jag har ofta varit på väg. Grejen med att vara på väg är att möjligheterna alltid ligger öppna. Det finns en frihet i det. Här skulle jag få resa och vara på väg men ändå komma hem till min härliga familj på kvällarna. Och jag kunde bli timanställd och styra dagarna lite som jag själv ville, det är också en frihet. Jag var skiträdd första gången jag skulle vara kapten på ett tåg, med ansvar för både fordon och passagerare. Men jag kunde också känna mig som en cowboy som plöjde fram över slätterna. Det var dubbla budskap inombords. Yeah, jag kör tåg! Men vad fan är jag inte riktigt klok!? Nu går det på rutin på ett annat sätt, det sitter i ryggmärgen, det blir ett jobb. Men det är faktiskt det bästa jag gjort! När jag höll på med musik på heltid kände jag mig ofta lite jagad och kunde inte sluta jobba, jag hoppade konstant på nya grejer. När jag utbildade mig till lokförare fick jag en välbehövlig paus. Sedan vann jag frihet och den trygghet som finns i regelbundenhet, plus den belöning som finns i att ha gjort ett val och sedan gjort något av det valet. Om jag först var rädd för att förlora något så vann jag något istället. Man ska inte vara så rädd för förändringar. Visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skrev. Men själva förändringen är den korta biten. Sedan kommer belöningen. När jag inte längre behövde försörja mig på musiken så änd-

Andra gånger när musik och tåg har gift sig Jag har rest tiotusen mil, mitt liv är tåg och båt och bil Fulla för kärlekens skull / Eldkvarn I dream about leaving on a big train Talk about lovin’ not now never again I dream about leaving every day Chains / The River Detectives Nu står dom allihop och väntar när tåget kommer Där står dom nu i kö och väntar när tåget kommer Och alla vill med, Lokomotiv 69 är på väg Wilmer X / Lokomotiv 69

#03 — 29


Bakom portarna till Sverige Text: Pontus Holmgren Foto: Martin Sörbo

Med Danmark tvärs över sundet och kontinenten runt hörnet tvingas tullen i Helsingborg att alltid vara på tårna. I hamnen finns tjänstemän på plats 24/7. De synar noggrant nervösa resenärer och misstänkta fordon. Och i byxfickor, ombyggda bilar och containerlaster med livsmedel hittar de mycket alkohol och narkotika. Sedan några år räknar man det beslagtagna knarket i ton.

30 — #03


#03 — 31


2

juni 2009. Ett containerfartyg lossas i Helsingborgs hamn. Arbetet följs på avstånd av spanande tulltjänstemän. I en container lastad med broccoli finns också nio gömda gula plastdunkar. När fartyget några veckor tidigare lämnade Ecuador innehöll dunkarna 106 kilo kokain. Men i samband med en omlastning i Hamburg har den tyska tullen sett till att byta ut narkotikan mot socker. I Helsingborgs hamn ser de svenska tullarna hur en hamnarbetare flyttar broccolicontainern till den södra delen av hamnen. Därefter går en annan hamnarbetare fram till containern och hämtar plastdunkarna till ett förråd. Efter ytterligare en tids spaningsarbete grips de båda hamnarbetarna. De döms båda till tio års fängelse. Helsingborg är en av få orter i Sverige där Tullverket har bemanning dygnet runt alla dagar i veckan. Trafiken över Öresund kräver det. Färjan till Helsingör går hela dygnet och i containerhamnen ankommer fartyg ofta sent in på kvällen. Efter Malmö är Helsingborg den stad i södra Sverige som anses leva med störst hotbild vad det gäller införsel av illegala varor. Varje år görs här omkring 500–600 beslag. Mycket alkohol men också narkotika: cannabis, narkotiska läkemedel, amfetamin och kokain. Man beslagtar också vapen och sprängmedel. Sedan några år räknar man inte det beslagna knarket i kilo utan i ton. Och tullens arbete är en evig kamp med att få resurserna att räcka till.

32 — #03

– Vi diskuterar ofta vad vi inte ska göra, snarare än vad vi ska göra, säger Erik Friberg, chef Tullkriminalenheten i Region Syd. En av fyra tullregioner som förutom Helsingborg också omfattar Malmö, Ystad och Trelleborg. Region Syd är den region som bär det tyngsta lasset. Man förväntas varje år göra beslag motsvarande ett värde på två miljarder kronor i så kallad samhällsnytta – det vill säga så mycket som samhället antas spara baserat på de beslagtagna varorna. Ett mål man hittills lyckas möta varje år. – Vi är vana vid narkotika, men ibland blir man överväldigad över de ofantliga mängderna, säger Erik Friberg. Pandemin har förändrat trafikflödena av smuggelvarorna. Perioden då Border Shop-butiken i Tyskland var stängda avstannade smugglingen av alkohol i persontrafiken nästan helt. Samtidigt ser Erik Friberg och hans kollegor att flödet i post och i godstrafik är ungefär som vanligt. Även i år ligger regionen väl framme för att nå sina mål. 1 juni 1988. Under en stickprovskontroll vid Helsingborgs färjeläge vinkar tulltjänstemännen in en bil och blir genast misstänksamma. Den eleganta hyrbilen körs av ”en kille i skinnjacka”. Tullarna misstänker att bilen kan innehålla narkotika. När de öppnar bilens bagagelucka hittar de något mer ovanligt – olaglig avlyssningsutrustning. Mannen som kör bilen grips. Han påstår att utrustningen är beställd av Säpo.


Beslaget blir början på den så kallade Ebbe Carlsson-affären som bland annat leder till justitieminister Anna-Greta Leijons avgång. Bokförläggaren Ebbe Carlsson döms senare till böter för varusmuggling. Hur brukar smugglarna gå till väga för att gömma sina varor? – Att vi gör mindre beslag på en resenär är ganska vanligt. Då kanske det ligger i fickan, i en plånbok eller väska. Det händer att man tejpat fast varor på kroppen. Det kan ligga i lasten eller i avancerade gömmor i bilar. En del har svalt varorna, säger Erik Friberg. Hur vet man att någon har svalt narkotika? – Personen kanske är ovanligt nervös eller verkar må dåligt. Vår sökhund kanske markerar på fingrarna. Det kan vara olika indikationer som tillsammans pekar mot att personen kan ha svalt något. Då har vi den så kallade ”tulltoaletten”. Ibland behöver vi åka till sjukhuset och röntga personen för att se vad som finns i magen. Att kapslar med narkotika går sönder i magen kan vara förenat med livsfara. Hur går smugglandet i bilar och lastbilar till? – På väldigt många olika sätt. Vi har hittat narkotika gömd i tak, instrumentpaneler och bensintankar. Under dolda utrymmen i golv, sidbalkar, dörrar och bagageluckor. I växelspaken,

ratten och rattlåset. Överallt du kan tänka dig. Är det då era hundar som hittar de gömda varorna? – Narkotikaspanhundarna är viktiga. Men det är tjänstemännen på plats som beslutar om att stanna bilen och bedömer den som misstänkt. De är väldigt duktiga att se avvikelser på bilar. De kan se att en skruv ser ny ut, att bilens golv är misstänkt högt eller att bilen verkar ha dubbla väggar. Vad gör att ni bestämmer för att stanna någon? – Det kan vara en känsla av att någonting som inte stämmer. Den misstänkte resenären kanske säger att han ska till en plats som inte finns. Även om vi gör underrättelsebaserade beslag så är det fortfarande tjänstemännen på plats som genererar de flesta beslagen. 10 januari 2019. En boende på Ven ser hur en ribbåt lämnar av två väskor på öns västra sida och väljer att larma Kustbevakningen. Tipset når även tullen och polisen. Kustbevakningen följer ribbåten till Råå hamn där polisen står redo och kan gripa två personer. När kvällsfärjan från Ven ankommer till Landskrona finns tulltjänstemän på plats och kan kontrollera bilarna som rullar av. I en bil hittar de två väskor. Väskorna innehåller 29 kilo amfetamin, 3 kilo kokain och 5 kilo ecstasy. Föraren grips. Så småningom döms fyra unga män till cirka fem års fängelse var. ■

#03 — 33


Beslag av olagliga varor i Helsingborgs tull 2018 2019 Totalt: 467 beslag Totalt: 632 beslag Alkohol: 200 Alkohol: 200 Farliga föremål/vapen: 58 Farligaföremål/vapen 37 Amfetamin: 123 kg Narkotika eller vapen: 400 Kokain: 17,8 kg Narkotika: 2,7 ton Smugglar ungdomar fortfarande hasch från Christiania? ”När jag började på Tullverket 2006 var Christiania ännu ett ställe där yngre köpte narkotika och tog med sig hem till Sverige. Det var många mellan 16 och 22 som togs med 100 gram hasch eller cannabis. Det hände flera gånger i veckan. Så är det inte längre. Förmodligen beror det på den olyckliga omständigheten att det redan finns så mycket narkotika i Sverige. Tillgången är för god. Du behöver inte åka till Christiania. Du kan kolla på facebook eller instagram och hitta någon som säljer. Eller beställer du via posten.” Erik Friberg, chef Tullkriminalenheten Region Syd

34 — #03

Tullarnas 3 bästa hjälpmedel 1. Narkotikasökhundar Tullverket har använt sig av sökhundar sedan 1967. Idag har tullen i Region Syd omkring 25 hundar, målet är att ha minst en hund per gränsskyddsgrupp. Hundarna gör ett viktigt jobb, särskilt när narkotika ligger ordentligt gömd. 2. Scanners Tullverket har tre portabla scannerlastbilar. Med dem scannar man framför allt större ekipage som lastbilar. Scannern ger en bild av hur fordonet ser ut inuti och om det verkar finnas skäl att lossa lasten. 3. Nummerplåtskameror I Helsingborgs färjeläge och vid Öresundsbrons fäste på Lernacken har Tullverket sedan något år tillbaka kameror som registrerar passerande biltrafik. Tack vare kamerorna kan tullen stoppa bilar vars registreringsnummer av någon anledning redan finns i deras register över misstänkta. Av juridiska skäl sparas inget innehåll i kamerorna.


Tullverket – en myndighet med stora befogenheter De uniformsklädda tulltjänstemännen vid gränsen ansvarar för gränsskyddet. Men de är bara en del av Tullverkets stora organisation – det är en myndighet med brett uppdrag och stora befogenheter. I tullens uppdrag ingår bland annat att arbeta mot den grovt kriminella brottsligheten. När tulltjänstemännen vid gränsen gjort ett beslag tar de civilklädda tullkriminalarna över ansvaret – dels för de omhändertagna varorna, dels för personerna misstänkta för smuggling. Tullkriminalen har egna forensiker som sköter bevissäkringen. Om ärendet går vidare finns tullåklagare som kan processa i tingsrätten. Tullens beslag mäts i samhällsnytta Alkohol och olika typer av narkotika klassas utifrån hur pass stora samhällskostnader de befaras generera. Heroin rankas högst – ett kilo värderas till sex miljoner kronor. Så mycket uppskattas samhället med andra ord spara i sjukvård, försäkringar och annat.

#03 — 35


36 — #03


Se upp, helsingborgare! Foto: Erik Berrio, David Lundin Fakta: Helsingborgs stads bevarandeprogram, stadslexikon och Wikipedia.

Ovanför våra huvuden och blickfång finns detaljer som alla berättar något om staden och tiden som vi kommer ifrån. Det är skulpturer, ornament och dekorationer av ett slag som ingen ekonomiskt sansad byggherre hade fått för sig att leka med idag, men som ofta var självklara inslag när dåtidens Helsingborg formades. Vi lyfter blicken med hjälp av Johan Häggblom och Pelle Johansson, antikvarier på Kulturmagasinet.

#03 — 37


Stortorget 17, Gamla postkontoret, fasademblem. Utsmyckningen i Övedssandsten ovanför entrén avslöjar byggnadens tidigare funktion som postkontor. Här finns flera intressanta symboler. Först har vi postens emblem; valthornet, krönt av den kungliga kronan. Ovanför detta finns symbolen för staten i form av Lilla riksvapnet, som består av en sköld med tre kronor i, krönt av den kungliga kronan.

Södergatan 65-67, Folkets hus, örnornament. Högst upp under takfoten på Folkets hus vid Gustav Adolfs torg hittar man en intressant detalj som inte är helt lätt att lägga märke till; en örn i relief med utfällda vingar. Enligt biblisk metafor är örnen symbol för styrka och kraft, ungdom och mod samt stolthet. Örnen förknippas även med frihet. Alla dessa är värden som den unga arbetarrörelsen i staden ville förmedla och därmed fick örnen smycka det nya Folkets hus. Huset byggdes 1905–1906 och ritades av arkitekt Harald Berglin. Det släta, ljusa teglet är ett av arkitektens kännetecken.

38 — #03

Lilla riksvapnet används av alla svenska konsulat i världen, samt flera myndigheter. Ofta kantas det, som här, av två lejon. Lejon tyckte staten om att slänga sig med. Det är inte dumt att förknippas med något stort och starkt. Huset ritades av stockholmaren Gustaf Améen på uppdrag av Kungliga Generalpoststyrelsen år 1902. Han är även upphovsman till terrasstrapporna intill som tillkom i samma veva.


Springpostgränden 3, Aktiebolaget Stenströms skjortfabrik, sandstensornament. Byggnaden ritades av Alfred Hellerström år 1910 och är en av få bevarade industribyggnader i stadskärnan. Här tillverkades Stenströms skjortor. Entrén mot Springpostgränden kantas av dekorationer i huggen sandsten. Monogrammet med initialerna ASS står helt enkelt för Aktiebolaget Stenströms Skjortfabrik. Under monogrammet hittar du en kaducé, en

bevingad stav med en slingrande orm som är ett kännetecken för den romerska guden Mercurius. Mercurius var köpmännens beskyddare och staven symboliserar fred och handel. Fartyget till höger symboliserar handel, export och import – alltihop av avgörande betydelse för en överhopad skräddare med en kometkarriär på gång. 1912 var August Stenströms skjortfabrik Skandinaviens största med 140 anställda.

Mariatorget, Mariakyrkans södra tornfasad, solur. I mitten av 1700-talet lossnade det yttre murskalet från tornets södra sida. Det förankrades nu vid murkärnan med kraftiga järnkrampor, samtidigt som man förstärkte tornet med strävpelare i nordväst och sydväst. Det upptäcktes då att skuggan från den sydvästra strävpelaren kunde användas för att ange när klockan var tolv, då torghandeln skulle upphöra. Två meter ovan mark sattes den här stenhällen in med en meridianlinje. Dessutom talar stenen om att polhöjden, vinkeln mellan himmelspolen och horisonten är 56,3 grader i Helsingborg, för den som vill samla på sådan kunskap inför ett framtida quiz. Männen bakom stenen från 1749 har plitat dit sina namn också; slottsarkitekten Carl Hårleman, matematikern Pehr Elvius och borgmästaren Petter Phil.

#03 — 39


Drottninggatan 65–69, reliefer. Relieferna är utförda av konstnären och arkitekten Carl Kjellberg med motiv som anknyter till Helsingborgs historia och identitet. De finns ovanför tre portar och föreställer sjöfart och fiske, industri och byggnadskonst samt jordbruk. Konstnären är inspirerad av mytologi. Vid ingången till 65:an (bilden) är till exempel havsguden Poseidon med sin treudd avbildad. Ovanför porten till 67:an ser man gestalten i mitten som i sin

uppsträckta hand håller en miniatyr av huset självt. Konstnären Carl Kjellberg Jr (1897-1976) föddes i Honolulu på Hawaii, men var under många år verksam i Helsingborg. Han har ritat ett flertal villor vid Gravarliden och ligger bakom många interiörer i staden. Bland annat är han upphovsman till delar av väggmålningarna inne på Fahlmans konditori. Byggnaderna på Drottninggatan uppfördes mellan åren 1937–1938 med Erik Wihlborg som arkitekt och byggmästare.

Gasverksgatan 24, Bageriföreningen ettan. Helsingborgs Allmänna Bageriförening nr 1, senare namnändrat till Ettan eller Ettans bröd, startade 1888 och flyttade in i lokalerna på Gasverksgatan 1932. Ettan levde och frodades ända fram till 1982. Dekorationerna i fasaden på fastigheten finns kvar och skvallrar om den tidigare bageriverksamheten. Vid porten in till gården finns flera symboliska dekorationer. Till vänster hittar vi en bagare som poserar med en brödspade intill bakugnen, till höger en såningsman som går på åkern med en såskäppa på magen och sprider ut kornen för hand, i mitten ett knippe med veteax.

40 — #03


Himmelriksgränden 6, Bergaliden, skulptur. Kvarteret heter Minerva, döpt efter visdomen och den strategiska krigskonstens gudinna i romersk mytologi. Det är också Minerva som pryder fasaden och vakar över gränden där du kan äta på KOL och handla kläder på Sweet & Tender. Säkert känner hon sig hemma i omgivningen. Bara en bit härifrån, uppför trapporna, låg visdomens vagga i Helsingborg. Redan för 700 år sedan bedrevs det undervisning i det gamla Dominikanerkonventet som låg där. Om du idag ställer din bil på parkeringen vid Nicolaiskolan kan du se det gamla klostrets murar markerade med gatsten i asfalteringen. Här finns ju också byggnaden som Helgo Zetterwall ritade och som uppfördes 1862-63 – Helsingborgs första läroverk.

Södra storgatan 19, fasad. Ett märkvärdigt makalöst hus med en fasad ritad av Alfred Hellerström, samme man som också ritade bland annat Rådhuset och Läroverket och basade för renoveringen av Kärnan 1893–94. Tomten var smal men exploaterades på höjden så att huset skjuter upp i gaturummet. Ovanför den granitklädda bottenvåningen reser sig tre putsade våningar med stora jugendfönster, burspråk och sandstensinslag. Här finns en skulptur, en minimal smidesbalkong och dekorativt korsvirke. Det snirkliga korsvirket ger fasaden karaktär, men har ingen praktisk funktion. Det är bara arkitektens sätt att blinka mot skånsk byggnadstradition på ett lekfullt sätt. Huset uppfördes 1904-05 Här finns det idag bostäder och restaurangen Chateau Foret i bottenplan.

#03 — 41


Järnvägsgatan 7–11, skulpturer. Ett byggnadskomplex som länge var stadens största. Det uppfördes i tre olika etapper från 1867 till 1884. Baksidan mot Södra Strandgatan är enklare utfört, medan den symmetriska fasaden i ljust putsad barockklassicism bildar en av centrums karaktärsbyggnader. Mittpartiet kröns av en överbyggnad ovanför taklisten som flankeras av de romerska gudarna Merkurius och Neptunus, med en mittplacerad moder Svea. Merkurius höll ett öga på handeln, Neptunus är havets gud med en rad olika specialiteter (en stor del av stadens handel skedde förstås över haven).

42 — #03


Kaliforniegatan 3, gamla Tingsrätten, häradsvapen. Ola Anderson har satt sin prägel på många håll i Helsingborg. Den gamla tingsrätten ritades av honom och uppfördes 1895–96. Samme Anderson var ansvarig för om- och tillbyggnaden 1907, då översta våningen tillkom. De här nyare delarna syns genom det brunare tegel de uppfördes i. Frontespisen pryds av Luggude häradsvapen, ett vitt kors på blå botten. Korset är ett så kallat S:t Andreaskors och vapnet har en diger historia. Luggude härad låg i det som vi idag känner som Helsingborg med omnejd. På 1250-talet skrevs det Liudguthæeret men det första kända sigillet användes år 1524. Vapnet finns i den sköld från bondetåget 1914 som hänger i Helsingborgs tingsrätt, och i den här fasaden på Luggude härads gamla tingshus på Kaliforniegatan.

Personligt från museisamlingarna Nyfiken på att lära dig mer om Helsingborg? Fram till 15 novrmber kan du besöka en utställning på Dunkers kulturhus som visar en del av alla de föremål som skänkts eller köpts till Helsingborgs museers samling de senaste fem åren. Urvalet är gjort av de personer som på olika sätt arbetar med museisamlingen. Du får en personlig story om hur det går till när ett föremål hamnar på museum. I grannlokalen kan du besöka utställningen hbg stories – bilden av helsingborg. I ännu en grannlokal på entréplan – där det är fritt inträde – kan du 15 okt-15 nov besöka utställningen Carbon Ruins, som år 2053 firar att den globala nollvisionen av koldioxidutsläpp nåddes tre år tidigare.

#03 — 43


Ett vuxenfritids klätt i vinyl Text: David Lindman Foto: Martin Sörbo

CD-trenden kom och gick, mp3-trenden kom och gick. Piratnedladdningen kom och gick väl inte riktigt. Streamingtjänsterna kom. Men nördarna som håller på med LP-skivor gav sig aldrig och nu har trenden pekat uppåt länge. Vi kikar in hos Ramlösa Records, ett fritids för vuxna.

44 — #03


F

em städer och totalt 15 flyttar har avverkats sedan jag checkade ut från prästgårdsidyllen i lilla västgötska Åsarp för 30 år sedan. LP-backar har flyttats till ständigt nya förråd och trappgarderober. Ibland har backarna fyllts på. Om Hasse Carlssons första soloplatta efter Noice plötsligt dyker upp i en back på Erikshjälpen så kräver den inre tolvåringen i mig att jag hostar upp, trots att jag inte ägt en vinylspelare sedan 1991. Det kan vara något med KSMB eller Strindbergs också. Ibland har jag tagit med någon gammal skatt till en kompis med vinylspelare, om det vankats vickning och diskussioner om huruvida Dave Meniketti i Y&T var en coolare rocksnubbe än Stephen Pearcy i Ratt. Och det har hänt att jag köpt på mig vinyler med Jackson Browne för det känns ju som vinylmusik, skit samma att det saknas spelare. Känslomässigt är det inga tveksamheter, förnuftsmässigt blir det knepigare. Kanske är det inte så mycket att fundera över. Det är liksom bara att konstatera att jag äger fyra exemplar av Carsten Jensens majestätiska roman Vi, de drunknade och segla vidare genom livet. Och förbanna att man en gång gjorde sig av med originalutgåvan av Black Market Clash från 1980, som kostade 30 spänn då och är värd en bit över tusen idag. Sommaren 2020 kommer hela skivprylen till någon sorts vägs ände. Jag kånkar in en gammal Luxor jag hittat i svärfars källare. River fram backarna med vinyler ur förrådet. Det är en salig blandning, Madonna, Manowar, The Alarm. Hittar rentav en gammal kasse med i runda slängar 200 singlar. Till och med Herreys, vad i hela friden hände där? Tiden kan lägga en filt av orimlighet över sådant som en gång bara bockades av med självklar prematur ackuratess. Sittandes på golvet med alla de här vinylerna kommer jag till en insikt. Jag kommer aldrig att spela dem, de kommer på sin höjd att utgöra tomtebloss i en hel rymd av musiklyssnande. Vilket föranleder ett samtal med min inre tonåring. Jag förklarar för honom att vi kan behålla några få av nostalgiska skäl men att det är bättre om lejonparten får hamna hos någon som verkligen skulle spela dem och bli glad i själen av det. Jag behåller några givna klassisker. Dressed to Kill med Kiss. Herregud, jag gick i ettan och ville inte ha några jädra leksaker på Sagolandet i Falköping, jag ville gå till Ryttarens Radio & TV och få äga en Kiss-skiva. Mamma prästfrun var milt sagt skeptiskt inställd till Kiss, hon tyckte jag skulle köpa något med någon snäll istället, som Björn Skifs. Jag grät mig till min första LP-skiva. Spelade ut alla de barnsliga kort som driver föräldrar skrämmande nära vanvettets rand. På Ramlösa Records dunkar det 80-talshårdrock i högtalarna. Jag hör riffet och på tre sekunder kommer hela texten tillbaka till mig, 33 år efteråt. SDI med tyska Bonfire. Tänk vad man minns. Men det är inte alls så jobbigt att göra sig av med skivorna som jag gått och trott. Jag får några tusenlappar för

plattor som stått bortglömda i 30 år och som nu kan bli en flådig stekhäll istället.

Kanske är det en reaktion på det digitala och streamade. Man vill sätta sig ned och göra något speciellt av en stund. Man vill stå och bläddra i backar, gå till en butik och snacka med människor.

– Jag hade börjat sälja skivor på Tradera 2013 och hösten 2018 hade jag ett bord på Gantofta Skivbörs. Det var kul att sälja, men det var tråkigt att skicka paket. Att ha en egen skivbutik hade varit en dröm sedan jag var ung. 2019 dök den här lokalen upp i Ramlösa. Jag hade ett vanligt jobb, jag tog ingen risk, jag tänkte att kommer det inga kunder så får jag väl fortsätta att sälja på Tradera, fast från den här lokalen. Olof Falkenström behövde inte vara ängslig för det där med kunderna. Nu har han öppet fredagskvällar och lördagsförmiddagar. Ibland bildas det en liten kö innan öppning. Folk vill in och vara först på det nyinkomna. Vinylskivan har gått från i princip utrotad till att dra in mer pengar än digitala och reklamfinansierade tjänster som Spotify och Youtube. För 15 år sedan gick alla skivbutiker omkull. Idag poppar det upp nya second hand-butiker och alla artister med självaktning trycker nysläppt musik på vinyl igen. Vad var det som hände? – Det var en sorg när CD-skivan kom. Redan då tyckte alla att formatet var tråkigt. Men jag gjorde mig själv av med en massa vinyler på 90-talet. Sedan växte vi upp och blev medelålders män med pengar. Kanske är det en reaktion på det digitala och streamade. Man vill sätta sig ned och göra något speciellt av en stund. Man vill stå och bläddra i backar, gå till en butik och snacka med människor. Det är något med det fysiska. Vi som hänger i skivbutiker kanske gör det istället för att hålla på med yoga. Du har själv kallat din butik för ett vuxendagis för män. Är det bara män? – Nej, det är det så klart inte. Men det är väldigt många fler män än kvinnor. Har det inte alltid varit så? Redan på 80-talet köpte tjejer singlar medan vi killar skulle ha hela katalogen och samla. Det är som att samlandet är något manligt. Du kan se en kille på Bauhaus som egentligen inte behöver det där verktyget, men som ändå vill ha det på väggen hemma i förrådet. Jag vet inte, kvinnor har kanske inte haft tid med samlande?

#03 — 45


På tal om tid. Du är fembarnsfar och ekonomichef på ett gräddbullsföretag. Har du verkligen tid med det här? – Det är ju en passion. Jag tar mig tid. Jag offrar annat. Jag spelar till exempel inte lika mycket gitarr längre, för den tiden har jag inte. Och de yngsta barnen är 14 år nu. Då blir det på ett annat sätt. För tio år sedan hade det här varit omöjligt. Då hade å andra sidan ingen köpt LP-skivor heller… Vad är det dina besökare frågar efter? – Hårdrocken är solklar etta. Maiden, Metallica och Guns’n’Roses men också mer obskyra band som släppte plattor i mindre upplagor. Har du en skiva med ett okänt trashband från 80-talet så försvinner den direkt. De stora går alltid bra; Pink Floyd, Queen, Led Zeppelin, Beatles. Däremot så funkar inte Abba. Jag hade lätt tagit med mig en Abba-platta till en öde ö, men i skivbutikerna är de ingen storsäljare. Kanske för att musiken inte är så djup och därmed inte tilltalar nördarna, men mest för att Abba har funnits i alla hem. Stora upplagor. Det är den gamla regeln om tillgång och efterfrågan. Vilket är ditt största gåshudstillfälle? – Det är så olika. Jag kan åka hem till en kund och gå igenom en stor skivsamling och knappt hitta något som går att sälja. Ibland är det bra plattor, men dåligt skick. Ibland är allt

46 — #03

intressant och bra. Jag tittar ju med ett visst öga. För någon har en viss platta ett stort affektionsvärde, men det behöver ju inte betyda ett jota i butiken. Alla har liksom John Lennon redan. Ibland kommer det in någon med en bunt skivor där jag kan sätta ut allt, där det blir mervärde i hela butiken. Men jag blir glad när jag hittar hårdrockssamlingar med obskyra grejer som Neon Rose eller Heavy Load. Och även om Ebba Grön säljer så är det roligare om det kommer in en platta med Asta Kask. Varför funkar det inte med CD? – Det funkar om du har obskyr hårdrock, inte annars. Och kanske sådant som kom i brytningsperioden, när CD-skivorna inte hade så stora upplagor. Men annars får du ingenting för dina CD-skivor idag. Kanske om du väntar 15 år, när CD-generationens barn har blivit äldre. När de killarna får mer tid igen och ska bygga sina mancaves så kanske CD-skivan får en revival. Eller så är de för nära den digitala eran och kommer inte att ha den där 100-procentiga kärleken till det fysiska ägandet. Du skriver på en bok om hårdrocksscenen i Landskrona och Helsingborg på 80-talet. Varför känns det vettigt? – Vettigt vet jag inte om det är, men det är kul och det är


roligt att ha kul! Jag kontaktade Stefan Lindqvist på Helsingborgs Dagblad och han var på, sedan kom min barndomsvän Niklas Rolgard in i projektet. Vi har bara börjat, det finns ingen kalkyl. Vi har idéer och har börjat kontakta folk och fråga efter gamla foton. Gör jag fel som gör mig av med mina gamla vinyler? – LP-skivans återkomst har varit igång några år nu. Du har haft dina stående länge, utan att köpa en vinylspelare. Så jag tror nog att du vet vad du gör. Jag tror att du hade fått ännu mer pengar för dem om fem år, men det kan ju lika gärna gå i motsatt riktning. Och du har ju sparat några som har stort affektionsvärde för dig. Jag betalar som sagt inte för affektionsvärde. Du är nog ganska klar över vad som känns vettigt. Det är väl bättre att göra en samlarnörd glad än att bara sitta och vaka över minnen inpackade i en garderob.

Genesis och obskyra progressiva band från den eran. Jag tackar för kaffet och säger hej då till At first sight, violets are blue, en vinyl som The Stems släppte 1987 och som är kultförklarad i indiepopkretsar färgade av både garage- och powerpop. The Stems kom från Perth i Australien och plattan låg etta på landets indielista och nådde plats 34 på den vanliga mainstreamlistan. Sångaren Dom Mariani bildade sedan The Someloves och hittar ni deras enda platta från 1989 på vinyl så ring mig. ■

Vad letar du själv efter? – Jag har kanske tusen LP och tusen CD hemma. Och reptilhjärnan kan gå igång och fundera över om jag inte behöver en komplett katalog med Frank Sinatra. Men jag är ingen stor samlare själv, för jag har inte tiden. Hade jag inte haft detta så hade jag haft många fler skivor hemma. Nu nöjer jag mig med att vårda den progressiva musiken, med gamla Yes och

#03 — 47


”Det vore sorgligt om vi tvingas ge upp nu” Text: Katarina Danielsson Foto: Sophie Håkansson

Vi möter miljökemisten Anja Enell i ett samtal om framtidstro i form av biokol – miljöforskningens klarast lysande ingrediens just nu. I en hörna på NSR:s anläggning har hon fått bevis för hur kolet kan vara skillnaden mellan liv och död. 48 — #03


S

ommarens sista värmebölja ligger som ett hett grytlock över NSR:s stora anläggning i Helsingborg när jag möter upp Anja Enell. Hon huserar längst bort med sina fältstudier, i en hörna bakom en röd lada, så långt att vi måste ta bilen dit. Luften står helt still och allt grönt hukar i den dallrande solen. Vi tar inte i hand, förstås. Virushotet är ju den nya vardagen och oron för klimatet har fått konkurrens i våra sinnen, konkurrens om vad vi mäktar med. Märkligt nog känns naturen extra påtaglig här bland stora högar med jord, sten, grus och avfall, bland småflis och gamla uttjänta möbler, containrar fulla med plastförpackningar och bortvalda vitvaror. Den sjunger i skuggan vi söker under höga träd, den ekar i det torra, knastrande gruset under fötterna. Tystnad, uppblandad med försiktigt sus från löv och kvistar, ett myller av kryp och fän i marken, på stammar och stenar. Det finns mycket att lyssna på och se, om man vill. ”Är det bara vi kvar?” far det genom mitt huvud, men så kommer en kollega till Anja förbi för att nödvattna i lådorna. Hettan får inte förgöra processen i jorden, den som ska analyseras och spela roll i det stora hela. Det stora hela som handlar om våra barn och inte oss själva. Där vi sitter, Anja och jag, känns framtiden långt borta. Vi kommer så mycket lättare in på våra egna liv bortom allt och då är vi lika varandra, två mer än heltidsjobbande tonårsmammor som drivs av ett inre patos och vilja att göra gott, på olika sätt. Och som ofta förlorar. Vad gör du här egentligen? Vad pågår i dina lådor? – De är fulla av jordtester med biokol. Vi försöker dels påvisa de positiva effekterna som biokol har när det gäller att rena marken och samtidigt göra den mer näringsrik och vi vill också komma fram till den bästa balansen mellan biokolet och jorden. Biokol, grillkol, kol - vi kan kanske kalla det vad vi vill, men i forskningsfall håller vi oss till ordet biokol. Detta intressanta material som kan tillverkas av nästan allt organiskt avfall, till exempel trädgårdsavfall, och som tycks ha en enastående förmåga att lösa de mest farliga miljö- och samhällsproblem: minska försurning, rena grundvatten, ge näring åt träd och växter. I alla fall om den får vara i sin renaste, finaste form och framställd enligt konstens alla regler. Det verkar nästan för bra för att vara sant. Varför pratar inte alla om biokol? – Det gör dom, inom den globala forskningsvärlden är biokolet av enormt intresse och det publiceras vetenskapliga artiklar på löpande band. Det här är bara början. I Stockholm kan man redan åka till återvinningscentralen och hämta ut biokol för den egna trädgården och här i Helsingborg kommer NSR snart att starta upp en biokolsanläggning. Jag håller just nu på med att leta finansiärer så att projektet här kan fortsät-

ta. Två år är för kort tid för att dra slutsatser för långtidsverkan, det var vi tydliga med redan från början. Kommer du lyckas med det? Att hitta mer pengar? – Ja, jag hoppas det, det var trots allt Helsingborgs stad som tog initiativet till studien. Det vore sorgligt om vi tvingas ge upp när vi kommit så långt. För den oinvigde är det lätt att bli skeptisk när man sveper med blicken över lådorna. Det växer gräs i dom. Punkt. Ingen dramatik, inget fyrverkeri överhuvudtaget. Men så är det ju med forskning på den här nivån, den sker i så osynliga rymder att ögat inte kan uppfatta eller förstå poängen. Gör det mer konkret, något jag kan se och röra vid. – Tänk dig träd som växer, i planteringar i asfalten. Dom har svårt att binda fukt, dom lever i utsläppens mitt. Helsingborgs stad hoppas kunna använda biokol som jordförbättrare, så att den typen av planteringar frodas. Biokolet binder vatten och näring ungefär som en svamp och renar det från föroreningar som då inte släpps ut i dagvattnet. Det är en komplex process att förklara – hur en och samma produkt har förmågan att binda farliga ämnen och samtidigt rena jorden den vilar i.

Se hur vi agerat i coronakrisen, hur världens ledare och politiker ställt om i rasande takt. Vi kan, om vi måste.

Och om vi lyfter blicken från Helsingborg, var hamnar biokolet då? – Det hamnar på många viktiga platser. Som hos stålindustrin, till exempel, som står för alldeles för höga utsläpp. Där kan biokolet göra stor nytta. Det kan också förändra hur man utför dyra marksaneringar. Istället för att flytta den förorenade jorden till en annan plats, vilket ju inte är en bra lösning, så renar man jorden där den är med biokolets hjälp. Drömmen är att biokolet kan ligga kvar där och utföra uppgiften i evig tid. När vi myllar ner det i marken så minskar vi också halten koldioxid i luften och gör nytta för ett stort kretslopp, från mark till daggmask till växtlighet till människa. Rätt använt kan biokol gynna hela den biologiska mångfalden. Det senare är kärnan i Anja Enells driv. Den biologiska mångfalden. En giftfri miljö där alla arter kan leva, andas och gro. Till en början var hon så besatt av just den vinkeln att hon missade helheten, hon såg inte ”the bigger picture”. – Det tog flera år innan jag vaknade upp för klimathotet, och tog till mig hur allt hänger ihop. Nu fokuserar jag på mer än själva artfrågan, och jag väljer att känna hopp, det måste jag göra. Det måste vi alla göra. Jag älskar Greta Thunberg, men jag ser samtidigt hur vissa ungdomar blir provocerade

#03 — 49


50 — #03


av henne. Min yngste son har till exempel sagt ”varför ska inte jag få leva mitt liv som jag vill, så som du och pappa gjort, jag vill också flyga flera gånger om året och jag vill äta det jag är sugen på”. Jag förstår honom. Hans generation och de efter honom får betala ett högt pris för det vi utsatt planeten för. Vi vuxna måste få unga att tro på att dom kan göra skillnad… om dom blir uppgivna och känner att det är hopplöst, att det inte spelar någon roll vad de gör, då har vi ingen framtid på den här jorden. Hopp och tro försätter berg, menar du? – Ja, varför inte? Se hur vi agerat i coronakrisen, hur världens ledare och politiker ställt om i rasande takt. Vi kan, om vi måste. Problemet med klimatet är att vi väntar för länge, Corona konkretisades när människor blev sjuka och dog. Klimathotet är diffust, svårgreppbart och fakta verkar inte räcka. I slutändan är det som alltid pengar som styr. Det gör mig ledsen, jätteledsen. När vi står vid the tipping-point är det försent, då har många arter dött och kommer aldrig tillbaka. Och då kan vi lika gärna fortsätta kasta trädgårdstomtar i avfallet. Va? – Ja, du skulle bli förvånad över hur många villaägare som tror att allt skräp de har i sin trädgård ska slängas som trädgårdsavfall. Det är inte ovanligt att man hittar trädgårdstomtar av keramik bland löv och grenar, eller leksaker av plast. Alla dessa saker kan inte manuellt fångas upp och återvinningskedjan blir sämre, med en oren slutprodukt. Biokol, till exempel, måste vara helt rent för att fungera optimalt. Vilken kraft har vi då, varje enskild individ? – Vi har stor kraft! När vi går samman och beter oss som en. Då blir industrin tvungen att tänka om. Titta bara på det som hände på 80-talet, när efterfrågan på oblekt, giftfritt toapapper översteg det vita, vad hände då? Jo, tillverkningen ställdes om. Och det var på grund av konsumenterna. Hur får man ungar att bli intresserade, vem ska till exempel vilja bli miljökemist som du? – Jag tror att lärarna har en riktigt stor roll, för min del väcktes intresset av min kemilärare på gymnasiet. Och vi föräldrar, förstås. Jag tar mig tid att låta mina söner experimentera hemma, ofta är det ju praktiska tester som får barn och unga att förstå de kemiska processerna, mer än vad som står i en lärobok. En nyårsafton satte vi eld på ett äckligt risbrännvin på vår gata i Eskilsminne och det blev blå, vackra flammor överallt. Coolt, tyckte vi, men grannen blev upprörd. Och ja… såna saker ska man ju inte ge sig på där hemma om man inte har en mamma som är miljökemist.

ställer jag en sista fråga. Kanske för att verkligen hålla kvar känslan av att en ny liten dörr öppnat sig. En dörr som inte släpper in smältande inlandsis, extremhetta, nya pandemier och Döden, utan lockar med hoppingivande innovation, sådan som kräver åratal av urbota envis forskning. Jag frågar henne om vad det tydligaste beviset i studien är, ett bevis som även en treåring skulle förstå. Anja stannar upp och ser ut över de tysta lådorna, kisar mot den obönhörliga solen. - När vi tillsatte maskar till vanlig, förorenad jord så slutade de föröka sig. Men när vi blandade i biokol så blev det maskbebisar. Se där. Precis så enkelt kan det komplicerade vara, tänker jag när jag kör hem, bilen en kugge i det ständiga brummet av koldioxidutsläpp på vägarna. Behöver vi maskar som förökar sig? Ja, det behöver vi. Är det oroväckande att de tappar sin reproduktionsförmåga i den jord vi förgiftat? Ja, det är det. Har vi ett medel som löser problemet? Det tycks onekligen så. Måtte det få verka fritt från trädgårdstomtar. ■

Om Anjas projekt ”Biokol – från organiskt avfall till resurs för nyttiggörande av jordavfall” är finansierat av Statens geotekniska institut (Anjas arbetsgivare), Sveriges lantbruksuniversitet, Örebro universitet, KTH och NSR, med stöd av RE:Source som finansieras av Vinnova, Energimyndigheten och Formas. Målet med projektet är att utveckla en behandlingsteknik med biokol för att stabilisera föroreningar i jord och förbättra jordens kvalitet i syfte att minska miljörisker och uppkomst av avfall. 8000 träd är det sagt – klarar vi det? Helsingborgs stad är med i FN:s kampanj Trees in Cities Challenge och målet är att i slutet av 2020 ha planterat 8000 nya träd. En respektingivande siffra. Läs mer om projektet på h22.se

Innan vi skiljs åt för dagen och åker var och en hem till sitt – till svettiga hemmakontor, otåliga familjemedlemmar, deadlines, krav, förhoppningar och växande dammtussar –

#03 — 51


Konditorns tårtor blir snyggare än dina. Vi behöver våra lokala proffs.

52 — #03


Korta stories Text: David Lindman

Jonny Magnusson

Under ytan med Jonny Magnusson. ”Jag kallar konstverket För vem? Det finns kanske fem meter under ytan i Oceanhamnen. Det består av en massa stolar och bord och annat som jag hittar när jag är ute och dyker där. Verket byggs på hela tiden, det är lite som Nimis! Det hade kunnat sitta en hel familj där och käka middag, om det hade varit möjligt. Namnet bygger på en fundering. För vem gör jag det här, för vem slänger någon i en massa skräp i havet? Jag gör detta för att skapa opinion. Du anar inte vad mycket grejer man hittar. Sist hittade jag en mikrovågsugn. Jag misstänker att den kommer från något inbrott i en av containrarna på Oceanhamnen. Jag kan visa upp en vespa på 125 kubik också, den hade legat bara några veckor. Det är soptunnor, cyklar och stolar. Jag har dykt sedan 1989 och alla dykare plockar alltid skräp från botten. Det är fiskedrag och plast och burkar, vi har en liten nätpåse med oss som vi samlar skräp i så att det kommer bort från havet. Minst en gång om året har vi i sportdykarklubben organiserade städdagar. Men vi hinner inte plocka i samma takt som det hamnar skräp på botten. Då skulle jag ändå säga att det har blivit bättre de senaste åren. Ute i havet finns det inte mycket skräp i Öresund om man jämför med andra hav. Det är mest i hamnbassängerna, där det rört sig mycket människor. En del är inte så farligt. En fisk kanske bara blir glad över en stol i stål som den kan ha som bostad. Men vi vill få bort plasten, batterierna och mikrovågsugnarna. De förstör miljön där nere”. ■

Peter Johanson om att dra på Zafari med polarna. ”Jag och Christian och Fredrik hade sagt att vi borde göra något kul ihop. För ett år sedan startade vi ett bolag utan att ha en jätteklar uppfattning om vad vi skulle arbeta med. Det blev snus. Jag snusar inte själv men de andra gör och det vita tobaksfria snuset hade gått från en ganska liten marknad i Sverige till en världsmarknad. Jag tror det är 4 miljarder människor som faktiskt får snusa tobaksfritt nu. Producenterna kan inte mätta marknaden. Vi var också intresserade av hampa och de medicinska effekterna av CBD, som man inte får tillverka i Sverige. När coronan kom blev min konsultvardag en annan. Jag arbetar som verksamhetsutvecklare i livsmedelsbranschen. Men allt gick ner. Då kände vi att nu är det verkligen läge att göra något. Vi satte oss på Generator Coworking. Det här var när det inte pratades om något annat än corona. Det fanns mycket stöttning att hämta. Vi kunde få gratis kontorslokaler och fri parkering i stan. Pandemin blev på ett märkligt sätt plattformen vi kunde starta ifrån. Vi utvecklade en egen maskin som kunde tillverka prillorna. Nu har vi en fabrik på 240 kvadrat i Ramlösa. Vi ville ha ett varumärke som låter oss göra mer än snus, som handlar om en skön livsstil. Jag surfar och ville anspela på den världen, med en massa sköna människor. Så det blev Zafari, vi fick hjälp med den idén av en polare i surfklubben i Rydebäck”. ■

Peter Johansson

#03 — 53


42 195 meter x 1542 gånger = helt galet! Text: David Lindman Foto: Sophie Håkansson

Kanske var det ett utslag av 40-årskris. Susanne Gren bestämde sig i alla fall för att testa om kroppen skulle klara ett maraton. 17 år senare har hon sprungit fler än 500 stycken. Maken och dottern har hängt på. Tillsammans har familjen från Påarp sprungit fler än 1 500 maraton över hela världen. Vi bestämde oss för att söka svar på den högst relevanta frågan: Hur i hela friden är det möjligt?

54 — #03


#03 — 55


B

äckängen 12 i Påarp är en adress som många andra. En enplansvilla i ett område som de ser ut mest överallt. Men det bor minst sagt speciella människor bakom träfasaden. När Susanne Gren visar in i köket på villan alldeles utanför Helsingborg kan vi se en prydlig trädgård där tomat- och chiliplantor just blivit satta i jord. Det är makens plantor, förklarar Susanne. Tony är den som står för de gröna fingrarna i hushållet. Plantorna vittnar om att det finns andra intressen än löpning i familjen. Men det är löpningen vi ska prata om. Vi ska prata om vad som driver någon att bli Sveriges mesta kvinnliga maratonlöpare. Om hur en hel familj kan bli drabbad av maratonlöpning, när den tidigare mest ägnat sig åt vanlig Svensson-motion. Det är bara sonen Kristoffer som hållit sig ifrån de där mytologiserade 42 195 meterna. Han har nöjt sig med orientering. Men i tur och ordning har först Susanne, sedan Tony och till sist också dottern Johanna drabbats. Och tagit löpningen till nivåer som knappt går att ta in. Den 18 maj 2003 befinner sig Susanne och Tony i Köpenhamn. Susanne har precis fyllt 40 och är öppen för att loppet hon ska springa är ett utslag av 40-årskris. Hon vill hur som helst testa. Kan andra så kan väl jag. Tidigare har hon bara sprungit mer beskedliga motionslopp, som Springtime i hemstaden och några halvmaror. Nu är det på riktigt. – Jag var skitnervös. Jag visste ingenting. Jag hade tränat ensam i ett halvår, följt ett träningsprogram. Jag var inte med i någon klubb eller något. Min man låg kvar på hotellet och sov. Jag var livrädd att ramla när det var trångt i starten. Den rädslan sitter fortfarande i. Jag gillar inte trängsel och kan vara rätt otrevlig i starterna! – Men det var liksom bara att springa på. Jag visste inte om jag var bra eller dålig. Jag skulle bara ta mig i mål. De sista kilometerna på kullersten var fruktansvärt jobbiga. Jag sprang i mål på 4.18,59 och kunde knappt röra mig. Jag skulle verkligen inte springa fler maraton, aldrig i livet. Det är en slutsats hon håller fast vid i mer än ett år. Men i augusti 2004 ska hela familjen Gren semestra på Island, ett resmål som hägrat länge. Susanne har fortsatt med löpträningen och är i bra form. Hon tänker att till Island åker man inte varje dag. Kanske att resan skulle bli ännu mer minnesvärd om man tog och sprang en mara på den sagolika ön? – Det jobbiga är att bygga upp sig för sitt första maraton, sedan flyter det på om man bara fortsätter att träna. Så jag sprang i Reykjavik. När jag kom i mål stod Kristoffer och var stolt över mamma. Han sa att om jag klarade 50 maror innan jag fyllt 50 så skulle han uppvakta mig. Allt det här är egentligen hans fel. Han som var orienterare hade lärt mig att det gick utmärkt att springa även på vintern. Och då behöver man aldrig starta om. Hemligheten är att bara fortsätta. 2010 springer Susanne maraton nummer 50, sju år efter det första. Det sker på en inomhusbana i Danmark. När hon

56 — #03

kommer i mål väntar Kristoffer med en specialgjord medalj, där Mamma nr 1 är ingraverat. Inte en enda gång har hon upprepat sig. Hon väljer nya lopp hela tiden. Först när hon är uppe i 108 maror kommer hon tillbaka till en bana hon sprungit tidigare, den i danska Damhus. Om du skriver Damhus i Word så får orten ett rött streck under sig. Programmet tycker att du ska kolla upp stavningen. Om du då högerklickar på musen för att se vilka smarta alternativ som programmet föreslår så är det första alternativet Dårhus. För den som gillar bisatser som kanske är helt irrelevanta, men som blinkar förtjust mot det extrema drivet i ansträngningarna. – Där har jag sprungit många gånger sedan dess. Kanske 15 eller 20. De arrangerade flera gånger om året. Men det är faktiskt en jäkligt tråkig bana!

Ganska snart är tre medlemmar i familjen Gren på jakt efter samma mål; att springa minst 100 maror under ett och samma år.

2010 är också året när Tony springer sitt första maraton och 2012 bestämmer han sig för att bli den svensk som gjort flest maror på ett och samma år. En herre vid namn Lennart Skoog har då rekordet på 67 stycken. Ganska snart är tre medlemmar i familjen Gren på jakt efter samma mål; att springa minst 100 maror under ett och samma år. Johanna blir den sista att klara det när hon 2018 springer 112 maror eller ultralopp som är ännu längre. Tillsammans har de sprungit över 1 500 maratonlopp. Om du undrar hur det är möjligt att komma upp i 100 maror på ett och samma år så måste du ta fler grejer än fysik och tid i beaktande. Det handlar också om geografi. Och svaret finns på andra sidan sundet. I Danmark kan privatpersoner arrangera tävlingar, det räcker med att man är fem deltagare. Det är okej att kontrollmäta banan med en mobil, det behövs ingen officiell kontrollant. Det kan räcka med 75 kronor för att få en nummerlapp. Det har hänt många gånger att Susanne stigit upp klockan 04 på morgonen och sprungit ett maraton i Danmark innan hon åkt till jobbet på ett gruppboende i Lund. Och på den danska sidan finns en annan löpkultur. Där träffas man och springer; det är som en liten familj i funktionskläder. Det är inte samma hets kring tider som det kan vara i Sverige. Familjen Gren har anammat den danska kulturen. – I början jagade jag också tider men det har jag slutat med för länge sedan. Jag springer för att det är skönt, och det är målgången som räknas. Det är ingen som kommer ihåg min tid två dagar senare. För vems skull ska jag springa under fyra timmar? Jaha, så du sprang på 3.50? Men kan du gå upp och springa ett maraton till morgonen efter?


Vi backar bandet, ända till barndomens Alvesta. Susanne berättar hur hon sex år gammal går med skridskor från hemmet till isbanan en kilometer bort. Hon kan inte knyta själv så det är bara att traska iväg med föräldraknutna grillor. När hon växer upp håller hon på med både gymnastik, luftgevär och bordtennis – men aldrig för att bli bra på något. Någon tävlingsidrottare blir hon inte. Men förklaringen till 544 maraton på 17 år kan delvis finnas i uppväxten.

Banan i Armenien var inte särskilt rolig och inte var det speciellt vackert, men vilka människor!

– Jag har alltid rört väldigt mycket på mig och alltid varit rädd för att bli förslappad. Min syster tränar också mycket. Vår mamma kunde knappt röra sig från vardagsrummet till köket. Hon blev diagnostiserad med KOL en månad innan hon gick bort. Kanske kommer det därifrån, som en reaktion. Vi har alltid pushat våra barn att hålla på med fritidssysselsättningar. Vi har ofta tränat tillsammans. Susanne har sprungit maraton i 62 länder. Familjen har varit på Nya Zeeland, på Svalbard, i Bahrain. Belfast, Kuwait, Ryssland, Armenien.

– Det är klart att vi är hjärntvättade och att det här nånstans är tokigt. Det krävs en hel massa för att få ihop det. Vi jobbar heltid allihop. Jag och Johanna jobbar med människor, Tony är processoperatör på Kemira. Vi ska sköta våra heltidsjobb samtidigt som vi ska klara 100 maror på ett år. Det kräver en hel del självdisciplin. Och sen ska resorna finansieras också. Man får prioritera och vara sparsam. – Jag tränar nästan aldrig löpning. Jag springer mina lopp istället. Vad ska man göra? Sitta i soffan och växa fast? Det är som att vi fått en helt ny familj i våra danska maratonvänner. Vi träffas och umgås och snackar skit. Resorna är en annan del av det. Vi har fått se platser vi aldrig hade kommit till annars. Banan i Armenien var inte särskilt rolig och inte var det speciellt vackert, men vilka människor och vilket mottagande vi fick och maten var fantastisk! – Sen kan man förstås fråga sig om det är nyttigt i längden. Det är ju inte säkert. Förmodligen är det rätt korkat. Men det är inte nyttigt att sitta still heller. Jag gör något jag tycker om och man vet ändå inte hur långt livet blir, eller hur kroppen mår om tio år. Just nu mår den riktigt bra. När coronan kom och loppen minskade drastiskt så fick vi börja med annan träning. Kroppen har mått bra av att träna styrka, den träningen har annars inte varit särskilt prioriterad. Det finns en ocean av anekdoter att ösa ur om man vill djupdyka i 17 år av dedikerad löpning över hela världen. En gång sprang Susanne 58 maror på fem månader.

#03 — 57


– Jag sprang sju maror på sju dagar. Inför den sista hade jag en vattenblåsa stor som en 5-krona på foten. Jag skar upp den och tejpade skinnet mot huden. Efteråt kunde jag inte gå och ringde 1177 för att höra vad jag skulle göra. De ifrågasatte nog min mentala hälsa. Men redan nästa dag kändes det bättre och veckan efter kunde jag springa maraton igen. En annan gång är familjen på semester i indiska Goa. Susanne får ett ryck när hon upptäcker att det ska arrangeras ett maraton i Bombay. Hon tar ett inrikesflyg upp till den ofattbart myllriga jättestaden. Det är stekhett och fullt med folk. Susanne investerar i en keps för att inte avlida i den tryckande värmen. Hon tar en kilometer i taget och kommer i mål. Vid målgång möts hon av ett kuvert som berättar att hon blivit etta, tvåa eller trea. Väl hemma i Skåne igen budar arrangören en silvermedalj och sätter in 2000 kronor på hennes konto, som belöning för andraplatsen i veteranklassen. Tony och Johanna har sin egen bank av anekdoter. Undrar du hur det känns att springa tio maraton på tio dagar, så kan du fråga Tony. Då kommer han att berätta att han sprang ett maraton som uppvärmning. Det här var 2017. Det blev tolv maror på elva dagar till slut. Men frågan är om inte Johanna

58 — #03

sitter på den berättelse som framkallar flest Men hur ända in i glödheta helvete? hos oss som med jämna mellanrum lite ansträngt klämmer en sjukilometare i Ramlösa brunnspark. The Gax 100 Miles heter loppet. Du startar i Lund klockan 19 på kvällen. Du springer till Malmö och tar tåget till Kastrup. Sedan tar du dig igenom hela Köpenhamn mitt i natten och springer upp till Helsingör, där färjan till Helsingborg väntar. Sedan väntar några backiga mil mellan Helsingborg och Landskrona innan det blir lite lättare på vägen mot Lund igen. Det finns ingen support, du har bara din mobil som hjälpmedel. Och just det – loppet arrangeras i bistra januari. – Jag mötte upp i Helsingborg och sprang med henne till Landskrona. Åkte hem för att vila och körde sedan och hämtade henne när hon kom i mål. Hon var helt slut då. Hon hade sprungit lite fel så loppet blev 17 mil långt, istället för 16 mil, och tog lite drygt 30 timmar. Men hon sa att hon kunde tänka sig att göra om det. 2017 springer Susanne och dottern ett häftigt lopp längs med resterna av den gamla Berlinmuren. 16 mil på gator som sett både kallt krig och David Bowie. Men det kan lika gärna handla om att springa ett plojmaraton i Horsens, när ett gammalt fängelse ska göras om till spa. Ingen av deltagar-


na vet på förhand om att de ska springa i fängelsedräkter, men dräkter får de och i grupper springer de. När loppet tar svängen om centrum stirrar flanörerna storögt på grupperna av fängelseklädda löpare. Det här är några av Susannes starkaste minnen från alla år med maraton. Drömmen är att springa på Antarktis. – Men där kostar en startplats uppemot 100 000 kronor per person. Det skulle krävas ett arv. 2014 bryter Susanne för första gången ett maratonlopp. Hon känner att benet gör lite ont efter ett par mil, och vet om att hon ska springa ett nytt maraton i Kristianopel dagen efter. Det loppet är roligare, och hon bestämmer sig för att spara på krafterna. Hon byter distans till halvmaraton och hinner med att få massage. Massören hittar en massa ömma triggerpunkter och behandlingen gör susen. Dagen efter springer hon i Kristianopel och sedan den dagen tar hon massage var tredje vecka. På 17 år och över 500 fullföljda maraton så har hon brutit fem gånger. – Den andra gången var i Saeby på Jylland. Jag skulle springa tre maraton på 24 timmar och kom i mål klockan 01 på natten efter det andra. Depån var värdelös. Det fanns bara dålig frikadellsoppa. Jag försökte få några timmars sömn men frukosten öppnade samtidigt som mitt tredje lopp startade, klockan 06. Jag hade bara den där jäkla soppan att gå på. När det var 17 kilometer kvar av loppet kände jag att jag inte skulle klara maxgränsen på sex timmar. Jag hade för lite bränsle. Det är den svåra biten sådana gånger, att få i sig tillräckligt med energi. Normalt sett är de oansenliga väggalmanackorna i köket hemma i Påarp fullklottrade med maratonlopp. Susanne och Tony har var sin. Det här året har ingenting varit sig likt. Men med hjälp av dottern – som är arrangör ihop med en dansk vän – har de börjat arrangera egna lopp på hemmaplan.

Har jag inte sprungit ett maratonlopp på tio dagar så är det något som skaver, då känns det inte bra.

– Jag hade egentligen tänkt börja trappa ned på både lopp och resor. Men sen kom coronan och våren var helt värdelös. Vi har tränat ändå, både löpning och på gymmet, men kroppen saknade att springa lopp. Det är som en drog. Gemenskapen och livsstilen. Så vi blev arrangörer. Vi bestämde oss för att sätta gränsen vid 20 personer, för att det skulle kännas tryggt. Jag lånade ett mäthjul och kontrollmätte banan. Nu har vi börjat bli kända i löparkretsar i Sverige, eller ökända kanske. Det har kommit folk från hela Sverige för att springa med oss. En pappa från Linköping hade med sig sin 13-åriga dotter, hon sprang sitt tionde maraton här ute, imponerande!

Och vi blev först i Sverige med att arrangera två maraton på en dag. – Jag hoppas det återgår till det normala snart. Har jag inte sprungit ett maratonlopp på tio dagar så är det något som skaver, då känns det inte bra. ■

Susannes viktigaste råd Det enda som egentligen räknas om du vill springa ett maraton är din egen vilja. Du måste vilja det på riktigt, annars är det liksom kört på förhand. Och du måste träna upp dig ordentligt inför ditt första. Sedan är det inte så svårt. Var ute länge. Tänk tid istället för distans. Öva kroppen på att vara igång länge. ”Allting ska gå så jäkla snabbt idag. Ta dig tid. Jag irriterar mig på folk som kommer i mål och är besvikna för att de missat sitt tidsmål. De har ändå presterat! Jag är lika glad varje gång jag gått i mål, oavsett tid”.

#03 — 59


Text: David Lindman Foto: Sara Broos

Det fjärde spåret på Pelle Osslers skiva Evig Himmelsk Fullkomning från 2017 heter Helsingborg. Vi avbröt honom i studion och arbetet med den kommande skivan och bad honom berätta om en låt som är en tidskapsel, och innehåller en tid och människor som var. ”Det är inte helt lätt att förklara en text. När den är färdig är jag ofta inte själv klar över vad den egentligen handlar om. Den är klar när jag tycker att den ger mig rätt känsla, men det betyder inte att den är begriplig. Det är spännande för mig att försöka bena ut en text så här några år senare. En vän dog. En vän från ungdomsåren som jag inte hade mycket kontakt med längre. Det var tragiskt och smått obegripligt. Vissa lever mer än andra och han var en sån. En sån som liksom inte kan dö. Jag började tänka tillbaka på den tiden när vi hängde, tidigt 80-tal i Helsingborg. Jag ville skriva en text till eller om

60 — #03

honom. Det funkade inte så texten kom att handla om mina förvirrade år då, när jag varken hade plan eller riktning. Färjestationen var, om någon minns, där tågvagnar norrifrån rullades på DSB-bärjan för vidare färd mot Köpenhamn och sen kontinenten. Om jag tog tåget någonstans så utgick alltid resan därifrån. Det var den mest anspråkslösa port till Europa man kan tänka sig, men det var liksom porten till friheten i all sin trashighet. Helsingborg på den tiden var en plats man måste lämna om man ville vidare i livet. Det var svårt för mig, jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig för. Jag kände mig instängd. Någon gång träffade jag en människa som såg på livet och världen som en ljus, varm, härlig bubbelpool att kasta sig i och det kunde vara, när det inte blev löjligt, väldigt inspirerande. Min vän som dog var en sådan person men det fanns fler. Någon blev jag förälskad i. Jag tror att texten till Helsingborg helt enkelt handlar om sökande efter inspiration och livslust”.


Helsingborg Pelle Ossler 2017 Vad är det du söker Du frågade den dan Det som lyser i dina ögon Blev mitt korta svar Jag såg dig där vid järnvägsspåren Bakom färjestation Diesel och järn och hav och tång Det var långt innan dom byggde och sen stängde bron Dom där som tuggar och tuggar och tuggar Stod och skakade en bit bort Dom där med ögon som aldrig blinkade Alltid på jakt efter nåt Det var ju där jag oftast var Det var därifrån jag kom Men det räckte med en blick från dig Jag såg du var nån annanstans ifrån Jag minns dig så tydligt Som var det igår I ditt kaffefärgade osorterade Lockande hår Du öppnade en värld för mig Större än den här Och konstruktioner som jag fångats i Plockade du isär Du vände tanken ut och in Gav ett annat perspektiv Och det finns ingen här som vet Vad man ska göra av sitt liv Och det är så mycket skit Man släpar runt När man försöker hitta hem Så mycket som står i vägen När man försöker hitta hem Men du svävade också bort Det är svårt att veta var du är Jag tror du seglar runt med måsarna Där uppe i en högre sfär Och jag, var fan är jag? Som söker gator söker torg Efter ljuset i dina ögon 1982 i Helsingborg

#03 — 61


hbg stories på Dunkers 62 — #03

15/10 - 15/11 Fri entré I oktober flyttar det här magasinet in på Dunkers kulturhus. Välkommen till en utställning med namnet hbg stories – bilden av Helsingborg. Vi uppmanade alla att skicka in sin egen bild av Helsingborg, med en tillhörande berättelse. Du får bland annat se Zlatan Softics fina bild av Pålsjöbaden här intill. Utställningen pågår fram till 15 november och det är fri entré. Så här säger juryns ordförande Kristina Eldon om arbetet med utställningen: ”Vi i juryn har fått glädjen att via ett gemensamt arbete erbjudas en inblick i helsingborgarnas eget Helsingborg, dess människor och vardagsliv, miljö och många skiftande aktiviteter. Vi har både fått se och läsa om fascinerande livsöden, om vardagliga händelser, filosofiska reflexioner, glädje och en stor portion nyfikenhet. En unik möjlighet att skåda rakt in i helsingborgarnas vardag, stora som små händelser. Det har varit svårt att välja i detta fantastiskt rika material med många bilder av hög kvalitet. Klart är att alla i inlämnade foton visar prov på stort engagemang för staden, dess miljö och människor. Det har varit ett nöje att få medverka i detta projekt”.


Foto: Zlatan Softic #03 — 63


Vet du nån som borde få läsa hbg stories? Magasinet finns alltid på Kontaktcenter, Stadsbiblioteket, Dunkers kulturhus och ett gäng utvalda infopoints, som på Väla. Men innehållet styr distributionen. Vi trampar runt med lådcykel. Vill du ha en bunt magasin till din servering eller arbetsplats? Till din rörelse eller förening? Hör av dig till hbgstories@helsingborg.se så styr vi upp något kreativt, den kostar inget. Ta hand om dig i höst!

64 — #03

Profile for Helsingborgs stad

hbgstories #03  

hbgstories #03  

Advertisement