Mera nr 3 2017

Magasin nr 3 2017

Tema: LIVLINOR

mera!

SAMHÄLLSINFORMATION

VÄLKOMMEN!

mera!

Ett stadigt tag, ett vakande öga.

Det var en sådan där kick off-dag med kolleger. Vi var ute i den halländska obygden, paddlade kanot och hade skattjakt – alltihop med avsikt att tajta ihop oss som team. Och på en station skulle vi klättra, två och två. Jag trasslade på mig sele och hjälm och spanade upp mot talltoppen som var mitt mål. En säkerhetslina, fäst i min sele, löpte genom en talja uppe i toppen och ner till marken där min parhäst höll i.

Och medan jag tog mig uppåt skulle hon hålla linan lagom sträckt – den fick inte hindra mig, men inte heller vara för slack i fall jag skulle tappa taget. Jag tog mig upp, och ner igen och sedan bytte vi och gjorde om övningen.

Jag har burit den upplevelsen med mig i alla år som gått. Och tänkt att det där skulle vi behöva lite då och då, en lina som fångar upp när vi faller men som också ger trygghet och mod att våga försöka även när något känns övermäktigt och farligt. Någon som håller ett stadigt tag, som håller ett vakande öga på mig. *** I det här numret skriver vi om några livlinor som finns i Halmstads församling. De håller dig uppe när livet är som allra svårast. De finns nära dig när du osäkert och ostadigt tar dig upp på fötter. De peppar dig och gläds med dig när tillvaron försiktigt börjar ljusna.

Och skulle du falla – då finns de där för att fånga dig.

Varmt tack till Hans, Anna, Gunhild, Jan, Jörgen plus några som inte nämns med namn. Tack för att ni delat med er av era upplevelser!

”

Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. /…/ Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

Matt 25 2

Ett magasin om människor, tro och liv i Halmstads församling, Svenska kyrkan.

Magasinet mera! delas ut till hushållen tre gånger per år. Publicering sker även på www.svenskakyrkan.se/ halmstad Kontakt: mera.halmstad@ svenskakyrkan.se tel 035-282 2000 vx Postadress: Halmstads församling, Box 261, 301 07 Halmstad Besök: Kyrkogatan 11, Halmstad

Mona Davidsson, redaktör mona.davidsson@ svenskakyrkan.se

innehåll

Du följer väl oss på Facebook och Instagram!

Sjukhuskyrkan, nära liv och död

4-11

Diakon bakom galler

12-13

Prästen är med i både krig och fred

Redaktör: Mona Davidsson Produktion: Halmstads församlings informationsavdelning Ansvarig utgivare: Magnus Aasa Tryck: Printografen, Halmstad

14-17

Texter och foton: Mona Davidsson (där inget annat anges) Tack till Kristian Lund, Halmstads Klätterklubb samt Håkan Ramsén, Smycka för lån av rekvisita till omslagsbilden!

”Jag behöver någon som tror på livet också i mitt liv, då jag själv inte gör det.”

Till sist...

Krönika av komminister Bengt Andersson 20

Nu är Susan Tronsson på plats

Nu har Susan Tronsson börjat jobba i Martin Luthers kyrka. Hon efterträder Bosse Wallén, som gick i pension i våras – Det ska bli roligt att möta alla människor, säger den nya arbetsledande komministern.

Den första arbetsdagen i Halmstads församling var måndagen den 2 oktober.

– Till en början ska jag sätta mig in i allting – bli bekant med både församlingens verksamhet och medlemmarna.

Som arbetsledande komminister är Susan Tronsson chef i det område som omfattar Martin Luthers kyrka och Andersbergskyrkan. Arbetslaget består av ett 20-tal personer.

Stefan Ljungberg är ny kantor i Kärlekens kyrka Han gillar Bach, spelar piano, orgel, gitarr och dragspel. Och nu är Stefan Ljungberg kantor i Kärlekens kyrka. Från uppväxten i Funäsdalen har musiken och jobbet tagit Stefan Ljungberg till en rad olika platser i Sverige. Och till Tyskland.

– De senaste två åren har jag jobbat i Södra Tysklands pastorat, som omfattar församlingarna Frankfurt och München, berättar han.

Tvåårsuppdraget inom SKUT, Svenska kyrkan i utlandet, var ett tillfälle att prova på något annorlunda. I Frankfurt bor cirka tusen svenskar, i München något färre.

När det var dags att vända blicken mot Sverige igen, var jobbet som kantor i Kärlekens kyrka utannonserat. Stefan sökte och började jobba den 1 september.

– Jag ser fram emot att få jobba inom församlingen och trivs redan på Kärleken, säger han.

Sperlingsholms kyrka stängd för renovering

Sperlingsholms kyrka är stängd för renovering under hösten.

Halmstads församling satsar nära två miljoner på att bland annat lägga om tak, tilläggsisolera och förbättra tillgängligheten.

När Sperlingsholms kyrka öppnar igen i december är det nya taket och en handikappramp vid entrén det som blir mest påfallande för besökarna.

Invändigt är ett stort arbete tilläggsisoleringen av vinden. Dessutom ska ytskikt – väggar och golv – rengöras och målas och vissa mattor bytas ut. Några konservatorsarbeten ska inte göras. På bilden församlingens fastighetsstrateg Joakim Eliasson, projektledaren Magnus Rosén samt vaktmästaren Kent Jacobsson.

3

”Livet är starkare än döden” Att jobba nära döden är också att jobba nära livet.

- Jag får vandra med människor en bit på deras livsväg, säger Sjukhuskyrkans diakon Elisabeth Eriksson. Jag får vara med när förtvivlan vänds till hopp och än en gång se att livet är starkare än döden.

Följ med bakom dörrarna till Sjukhuskyrkan: ”Det är som en brygga för en båt i storm”.

VÄND!

4

Tema: LIVLINOR

5

”Sorgen har fått Livet bor i oss så intensivt. En mikrosekund – och allt är borta. Döden går inte att förstå, det är bara att inse.

Hans Rääf berättar om förlusten av kvinnan han älskade – och alltid kommer att älska. Men också om hur han nu värdesätter kärleken och glädjen mer än någonsin.

– Livet är för kort för att slösas bort, säger han.

Efter många år i Halmstad är Hans Rääf på väg att bryta upp. Nytt jobb, ny bostad i ny stad. Och förhoppningsvis en ny kärlek så småningom.

– Jag vill göra allt! Allt som inte blev gjort under Carinas sjukdomstid, allt som jag någon gång varit nyfiken på. Jag vill resa, lära mig dyka… Jag vill göra det jag verkligen vill, inte ägna mig åt konflikter och onödigheter.

Carina hade haft bröstcancer några år innan hon och Hans blev ett par, och trots att hon blev friskförklarad fanns alltid rädslan för att sjukdomen skulle komma tillbaka.

De var på landet, de fiskade, hade ledigt när Carina plötsligt fick som ett ryggskott. Hon gick till en kiropraktor några gånger, men besvären gick inte över. Hon sökte läkare, som remitterade henne till röntgen och beskedet var det ofattbara – ”vi ser förändringar, metastaser i ryggen”.

Detta var 2014 och sedan följde två år av behandlingar.

– Vi gjorde allt för att försöka skjuta bort döden.

Många har sett Hans Rääf i teatersammanhang – som skådespelare och regissör. Numera har han ett ”vanligt” jobb, och har teater, musik och körsång som stora fritidsintressen.

6

mig att älska livet mer” Hon visste nog att det var kört, men det fattade inte jag.

Hans har tårar i ögonen och rösten bryts när han berättar om den stora operationen på sjukhuset i Lund, hur vården fortsatte på sjukhuset i Halmstad de sista dagarna, då Carina inte var vaken.

– Det hade stor betydelse för mig att vara bland känd personal, att barn och vänner hade nära till oss. Vi kunde alla sitta hos henne, klappa och hålla handen, prata…

En kväll hjälpte en sköterska Hans att byta Carinas tröja, när hon plötsligt blev blek. Några andetag senare blev det tyst. Det var slut.

Carina dog den 13 juli 2016, 59 år gammal.

– Jag hade haft kontakt med Elisabet Eriksson och sjukhuskyrkan under Carinas sjukhustid. Att prata med henne var en trygghet, som en brygga för en båt i storm. När allt kändes skit var det underbart att Elisabeth fanns med sin värme och proffsighet. Jag kände mig starkare när jag gick från mötena med henne.

Efter Carinas död fick Hans frågan om han ville vara med i en grupp för efterlevande, ledd av sjukhuspastorn Thomas Andersson.

– Och jag tänkte att jag kan väl gå dit en gång och se hur det är, säger Hans och beskriver hur det stod ett drygt halvdussin personer, lite blygt trampande i korridoren den där kvällen.

En tidigare deltagare berättade om sina erfarenheter av gruppen, och sjukhuspastorn beskrev upplägget.

– Det är frivilligt att vara med och det är okej att

Hans Rääf Ålder: 60 år Familj: två döttrar och en bonusson Bor: flyttar i höst från Halmstad till Göteborg Yrke: skadereglerare hos försäkringsbolaget If Fritid: spelar teater, sjunger i rockkör, springer

Alla kommer förr eller senare att drabbas av att någon nära dör. Döden är så onödig, eller hur, säger Hans Rääf.

Men du själv får leva vidare och vara glad, bli kär utan att ha dåligt samvete.

sitta tyst… Och det som sägs i gruppen stannar i gruppen. Vi träffades nio-tio gånger – pratade om det som hänt, om personen vi mist. Sorgen fanns hela tiden där, men gradvis började jag hantera den på ett nytt sätt.

Gruppen som Hans var med i träffas fortfarande, och de har tät kontakt med varandra. Det är viktigt att veta att de andra har det bra, menar han.

– Jag lärde mig att se att det kan finnas en väg ut, att det kommer en dag när jag inte känner så här.

Att kunna acceptera att förlusten är en del av mig – och inte ha dåligt samvete för att jag lever, för att jag är glad.

Gruppens sista träff avslutades med att de tände ljus för dem de förlorat i sjukhuskyrkan. Det blev en viktig symbolhandling för Hans.

– Jag var bland goda vänner, kände mig tryggare och färdig för att gå ut i livet utan Carina, att möta det nya livet.

Nu är bostaden i Halmstad tömd och en ny lägenhet i Göteborg är den fasta punkten. Nytt jobb, ny miljö och en lust att upptäcka nya vägar.

– Jag kände att jag behövde ta ett rejält kliv för att gå vidare, inte fortsätta gå på samma stigar och längs samma stränder där vi vandrat. Det är en stor process att sammansmälta den jag var innan och den jag är nu, och jag känner så stor tacksamhet mot Elisabeth, mot Thomas, till hela gruppen, för att de såg mig.

Hans blir tyst, tänker efter en stund.

– Sorgen och smärtan gör att jag värderar livet högre – och nu vill jag fortsätta leva.

7

”Vi skulle inte klara oss utan sjukhuskyrkan” När Jan Karlsjö går till jobbet på sjukhusets akutmottagning har han ingen aning om vad som väntar.

Det han vet säkert, det är att han när som helst på dygnet kan nå någon från sjukhuskyrkan.

– Vi skulle inte klara oss utan dem, säger han.

Just den här dagen ska Jan fungera som koordinator på akuten. Då sitter han rent fysiskt mitt i mottagningen, omgiven av datorer och telefoner, kolleger med olika specialiteter och med uppsikt över fyra patientplatser.

Han kan se tillbaka på fyrtio års jobb på akuten, trettiosju av dem som sjuksköterska.

– Det är ett intressant jobb, ingen dag är den andra lik, säger han. Det är hela tiden ett nytt lärande, nya situationer.

Jan Karlsjö Ålder: 60 år Bor: Frennarp i Halmstad Familj: fru och två söner Yrke: sjuksköNej, det är inte sådan uppskruvad dramatik som terska sedan 1980, dessföri tv-serierna – men verkligheten innehåller tillräckinnan sjukvårdsligt av köande patienter, snabba beslut och ambubiträde och lanser på väg in. transportör – En vanlig dag?

Fritid: spelar Jan Karlsjö funderar lite. kornett i ett – Ont i magen, ramlat och brutit handen, fått en brassband, vistas i skog och mark stroke, getingstick, hjärtinfarkt, skateboard- och

8

studsmatteolyckor, remisser från primärvården…

Den minsta delen är trafikolyckor.

Många patienter kan åka hem efter behandling, andra får stanna på sjukhuset för vård – och för en del tar livet abrupt slut.

– När det behövs kan vi bara lyfta luren och ringa sjukhuskyrkan, säger Jan Karlsjö. På dagtid finns de ju i huset, natt och helg finns alltid någon i jour som kan nås via sjukhusets växel. Vi brukar redan tidigt informera anhöriga om den möjligheten, och de tackar sällan nej.

Han har sett sjukhuskyrkans utveckling – från en tillbakadragen verksamhet med andakt någon gång i veckan, till dagens aktiva kyrka som erbjuder stöd och samtal både i akuta skeden och på längre sikt.

– De kommer som medmänniskor i svåra stunder.

De stora olyckshändelserna med många skadade och döda är tack och lov sällsynta, och Jan kan inte på rak arm påminna sig om när det hände senast.

Fakta: SJUKHUSKYRKAN Sjukhuskyrkan är bemannad med präst och diakon, anställda i Halmstads församling, samt två sjukhuspastorer. Ansvaret bärs av de lokala församlingarna i sjukhusets närområde, och kyrkan bedrivs ekumeniskt.

Sjukhuskyrkan finns i beredskap dygnet runt.

Du är välkommen för: ■ enskilda samtal och själavård ■ krisstöd vid akuta händelser ■ avskeds- och minnestunder ■ dop och barnvälsignelse i krissituation ■ gudstjänster, andakter och enskild nattvard ■ samtals- och reflektionsgrupper ■ kontakt med andra församlingar ■ kontakt med företrädare för andra religioner och livstolkningar Här är vi som jobbar i sjukhuskyrkan:

Men beredskapen och krisplanerna finns, om det värsta trots allt skulle hända.

– I en sådan situation kan det förutom offren komma anhöriga i hundratal, säger Jan Karlsjö. Samtidigt måste den vanliga verksamheten rulla på, med ett väntrum fullt av patienter.

Då och då händer också att bråk och konflikter fortsätter in på akutmottagningen. Numera är det låsta dörrar, och nattetid låst entré. Och om det behövs tillkallas väktare eller polis för att lugna ner stämningen. Att som sjukvårdspersonal bli attackerad – verbalt och fysiskt – är inte ovanligt.

Efter traumatiska händelser sker avlastningssamtal och debriefing för personalen, ofta leds samtalen i gruppen av någon från sjukhuskyrkan. Personalen kan också vända sig till sjukhuskyrkan vid andra tillfällen om de vill.

– Ja, även vi kan drabbas av problem och livskriser, säger Jan Karlsjö.

Här på akuten, där Jan Karlsjö har sin arbetsplats, är det för det mesta fullt av patienter.

I rollen som koordinator är han omgiven av kolleger, datorer och telefoner – allt för att ge patienterna bästa möjliga vård.

Sjukhuspräst Anders Pihl

Sjukhuspastor Thomas Andersson

Sjukhuspastor Harald Fritzson

Sjukhusdiakon Elisabeth Eriksson

Mer information och kontaktuppgifter finns här: www.svenskakyrkan.se/halmstad/sjukhuskyrkan

9

De hittade sjukhuskyrkan Nej, livet går inte alltid som en dans.

Livet är också sjukdom, sorg och svarta stunder. Möt två kvinnor som hittade till sjukhuskyrkan när det värsta hade hänt.

Två kvinnor som blev kvar – som kyrkvärdar.

Gunhild Severinsson Ålder: 69 Bor: Drängsered Familj: änka, har barn och barnbarn Yrke: numera pensionär, har tidigare haft lantbruk och jobbat i butik Fritid: dans, sång och musik, handarbete, barnpassning Aktuell: kyrkvärd i Sjukhuskyrkan sedan 2007

Vi träffas en fredagsförmiddag för att prata om sjukhuskyrkan, om att vara kyrkvärd där. Det blir ett samtal om livet – om sorg och smärta, glädje och dans – kantat av många gapskratt och ett par tårar.

Gunhild Severinsson träffade sin man på en danskväll i Köinge bygdegård. Hon var sjutton år och han nitton. Efter ett långt liv tillsammans hände det ofattbara.

– Han fick besked om sin cancer bara tre månader innan han avled 2005, berättar hon. Jag mådde så dåligt, och fortsatte gå i samtal hos sjukhuskyrkan efteråt.

– Jag bodde nästan här… Och efter ett och ett halvt Anna Brånalt år fick jag frågan om att bli kyrkvärd, ”du är ju ändå Ålder: 64 år alltid här”, och jag tackade ja.

Bor: Nyatorp i Anna Brånalt var i Parken för att dansa, en kväll 2009, när hon drabbades av en stroke. Det var en fredag och Thorleifs skulle spela. Hon blev yr, kunde inte hålla i väskan, kände att något var fel, såg i spegeln att hon var sned i ansiktet, fick hjälp att larma ambulans och kom snabbt till akuten. Stroken gjorde henne till en början förlamad i höger sida och hon tillbringade sex veckor på sjukhuset.

– En eftermiddag besökte sjukhusprästen avdelningen, och då fick vi kontakt, berättar hon. Att sedan gå till sjukhuskyrkan blev både rogivande och ett avbrott i den enformiga tillvaron.

10

Halmstad Familj: singel med vuxna barn Yrke: viktväktarcoach Fritid: dans – ofta och gärna Aktuell: kyrkvärd i Sjukhuskyrkan sedan 2010

Dansen är en glädje och ett intresse som de delar, Gunhild Severinsson o gått i moll, och sjukhuskyrkan har varit en livlina i vardagen.

En gång fick jag med mig halva avdelningen på gudstjänst!

Anna Brånalt berättar om hur målet var att ta sig tillbaka till dansgolvet, det motiverade henne att satsa på rehabilitering och träning.

Och det hände att hon under sjukhustiden tog permission på lördagskvällen för att ta sig till dansbanan.

– Bara att få sitta där i rullstolen, höra musiken och se alla dansande gav mig energi. Att inte kunna dansa igen, det fanns inte på kartan.

Envisheten lönade sig. I dag märks Gunhild Severinsson och A nästan inga synliga spår av stroken kyrkvärdarna som möter – och Anna dansar som aldrig förr. sjukhuskyrkan.

– och stannade kvar

och Anna Brånalt. Men de har båda upplevt perioder i livet då tillvaron

Nära och långt bort, det händer att det blir övernattning i bilen när milen hem är många.

Efter sjukhustiden fortsatte hon att besöka sjukhuskyrkan. Precis som kollegan Gunhild fick hon efter en tid frågan om att bli kyrkvärd, ”du är ju ändå alltid här”, och tackade ja.

Och sina uppdrag pratar de varmt om.

– Att vara kyrkvärd här är inte det minsta betungande, det är bara roligt, säger de och berättar att de gärna går hit även när de är lediga.

Gudstjänsterna i sjukhuskyrkan är kortare än i andra kyrkor, runt en Anna Brånalt är två av halvtimme.

Och det är öppet för gudstjänstbesökarna i vem som helst att delta.

Med mod uthärdar man sjukdom, men missmod, vem uthärdar det?

Ords 18:14

Fotnot: Fyra personer är kyrkvärdar i sjukhuskyrkan, förutom Gunhild Severinsson och Anna Brånalt är det May Holmgren och Birgit Nilsson.

Tema: LIVLINOR

– Det har blivit färre patienter som kommer.

Det beror nog på att de ligger inlagda kortare tid, och att de som ligger inne är sämre och därför stannar på avdelningen.

De som jobbar i sjukhuskyrkan har ingen uppsökande verksamhet ute på avdelningarna. Det är patienter, deras anhöriga och ibland personal som tar den första kontakten. Och för många är sjukhuskyrkan en okänd tillgång.

– Att ligga på sjukhus är att vara inne i en bubbla, beskriver Gunhild Severinsson. Man måste nästan trilla över information för att upptäcka den.

Vi behöver tala mer om att sjukhuskyrkan finns!

Samtalsgrupper, enskilda samtal, andakter och gudstjänster – allt finns inom räckhåll för den som vill och behöver.

– Tro syns inte utanpå, och en del vågar kanske inte prata om det, säger Anna Brånalt som gärna hade sett mer av sjukhuskyrkan ute på avdelningarna.

– Vi behöver något att hålla fast vid – vitsen med tro är att det just är en tro, det går inte att bevisa. Vi har bara ett liv – gör så mycket som möjligt av det!

- Det är skönt att bara sitta här en stund, säger Gunhild Severinsson och Anna Brånalt.

Folk behöver vara lite andliga och att höra Guds ord då och då är inte fel.

11

Diakon bakom lås och bom Lena Karlsson ger tro, hopp och kärlek till häktade och dömda Blekgula väggar och sliten inredning. En väggfast säng, ett väggfast skrivbord och en väggfast pall. En toa utan dörr.

Lika avskalad som miljön är i häktet blir ofta mötet i cellen.

- På häktet har jag lärt mig hur väldigt lika vi människor är, säger Lena Karlsson, diakon bakom lås och bom.

Hur inleder man ett samtal i en häktescell? Med en människa som inte ser annat än en bit av himlen genom fönsterjalusierna och rastgårdstaket. Som inte har en enda personlig sak på rummet och som inte får träffa sin familj utan enbart kriminalvårdarna, advokaten – och själavårdaren.

Det är bara att skippa kallpratet och gå direkt på väsentligheterna.

– När en människa hamnar i häktet har livet skalats av. Det gör att samtalen ofta blir väldigt djupa direkt. Ofta handlar de om vad man vill med sitt liv, om drömmar och relationer. En del är tyngda av en Lena Karlsson Ålder: 54 år stor skuldkänsla.

Bor: Söndrum Familj: maken Lena Karlsson arbetade som socionom i 25 år Håkan, sönerna innan hon 2012 vigdes till diakon, så hon är van Simon 19 år, vid att möta människor i utsatta och besvärliga Andreas 16 år livssituationer.

Fritid: familFör tre år sedan började hon jobba inom NAV, först jelivet och det goda i livet så som diakon i Söndrum-Vapnö församling som böcker, och numera genom Halmstads församling. I hennes tjänst ingår att arbeta med den andliga vården god mat, resor, lagom träning för häktade och dömda åtta timmar i veckan. och umgänge Vanligtvis tillbringar hon en förmiddag på häktet med goda och en eftermiddag på anstalten. vänner – Det är lagreglerat att även människor som sitter Yrke: diakon inne ska få utöva sin tro. Förutom jag arbetar i Halmstads den katolske diakonen Per-Anders Österberg och församling

12

imamen Almedin Spahic med detta i Halmstad.

Vi förmedlar även kontakten med företrädare för andra trosinriktningar och ibland kommer Frälsningsarmén och bjuder på fika och samtal, berättar Lena.

När hon är på fängelset går hon runt i korridorerna på avdelningarna och talar om att hon finns.

– Många blir positivt överraskade över att jag är där varje vecka. Jag möts med en respekt oavsett vilken religion de har, säger Lena.

Ofta blir det spontana samtal om ditten och datten, där diakonen kan ge ett Glöm inte bort dem vardagligt stöd. Men som sitter i fängelse! ibland handlar det om Lid med dem, som om starka och djupa möten ni själva satt där. och regelrätta själavårdssamtal. Ibland ber man Hebréerbrevet 13:3 tillsammans. Lena kan också förmedla kontakt med en präst, som kommer till fängelset eller häktet för att tala med den dömde.

– Det som är speciellt är att varje samtal kan vara det enda samtal jag har med den människan. I Kriminalvården händer saker fort och oväntat.

Man kan inte, som ute i samhället, boka upp en hel samtalsserie, säger Lena.

På anstalten i Halmstad är man trångbodd och det finns därför inget kapell eller andligt rum. Alla interner bjuds in till gudstjänst i gympasalen till jul, påsk och allhelgona.

– Många har levt med döden nära. Då blir allhelgona en stor högtid, konstaterar Lena.

På en avdelning turas Lena och den katolske diakonen om med regelbundna andakter. En fem-sex intagna brukar komma och stanna på fikat efteråt.

Det handlar både om vana kyrkobesökare och killar för vilka detta är något helt nytt.

Tema: LIVLINOR

K

– Många uppskattar att få sitta tillsammans, möjligheten att få tända ett ljus och lyssna på musik.

Samtalet vid kyrkkaffet är minst lika viktigt. ’Så som vi pratar här, pratar vi aldrig på avdelningen’ säger de.

En skillnad mellan häktet och anstalten är att de dömda ofta är mer på sin vakt, både mot varandra och personalen. Det finns ett spel som kan vara svårt att förstå för den som bara är gäst. Lena är imponerad av personalen, som inte blir trött och uppgiven i den miljön. Och även av fångarna.

– Visst har vi människor ett val men en del föds till väldigt tuffa omständigheter. Hinnan är tunn!

Några hamnar där, andra inte. Att få möta dem som orkar kämpa trots sådana livsvillkor ger mitt jobb väldigt stor mening, säger Lena.

Text: Karin Hylander

På häktet blir mötena ofta väldigt avskalade. Då slås Lena av hur lika vi är som människor oavsett livssituation och ställning i samhället.

- Förhoppningar, längtan, relationssvårigheter, skuld och skam är något vi alla delar, säger hon.

Se också www.kriminalvarden.se

lienterna ser fram emot besöken av diakonen, att träffa någon utifrån, säger en anställd som mera! talat med. ”Inne på anstalten stannar livet av.

Klienten missar det vardagliga på utsidan – föräldramöten, barns aktiviteter. De kan också känna en ovisshet: Finns jobb och bostad kvar efter fängelsetiden? Går det att ta sig in på arbetsmarknaden?

Här är det någon utifrån som bryr sig om dem. Inför henne är det möjligt att visa känslor och sårbarhet. Vissa hittar också en trygghet i tron.

Klienterna är redan dömda – men vi ska inte döma dem. Vi ser människan – inte brottet.”

Vad är NAV? NAV är en förkortning av ”Nämnden för andlig vård”.

En sådan ska finnas på varje häkte och anstalt. Kriminalvårdschefen tar sedan präster, pastorer och diakoner till sin hjälp, oftast någon från Svenska kyrkan och någon från ett annat samfund.

Sammanlagt arbetar runt 150 själavårdare inom Kriminalvården i Sverige. Deras uppdrag är att möta de intagnas behov av personliga samtal, att ordna samtalsgrupper och gudstjänster samt att medverka i undervisning och vägledning i etiska och existentiella frågor.

(Källa: ”Vägen in – om andlig vård i Kriminalvården”, red. Peter Carlsson)

13

Hans jobb:

Fred på jorden Han är den sortens människa som inte tvekar att bege sig till världens oroshärdar – igen och igen.

– Jag trivs i den här rollen, jag känner att jag gör skillnad, säger Jörgen Sennow.

Nu planerar han för ett år i Kashmir, i en av världens äldsta konflikter.

Jörgen Sennow gjorde sin första utlandstjänst i Kosovo för tio år sedan. Kriget var formellt över, men det pågick en hel del oroligheter i samband med självständighetsförklaringen.

– Vi samverkade med lokalbefolkningen och med myndigheter och på så vis visste vi tidigt om det till exempel var en demonstration på gång.

Målsättningen med uppdraget var humanitära insatser, att på olika sätt stötta de fattiga människorna på landsbygden.

– I och med att vi visste var det behövdes akut hjälp kunde vi guida hjälporganisationerna.

Efter Kosovo har han gjort ett par ”enskilda insatser”, som det heter, som FN-observatör. Syrien 2012 beskriver han i sin rapport som ett helvete på jorden. Beskjutning och attacker, självmordsbombare och prickskyttar – ett allt sämre säkerhetsläge ledde till att teamet evakuerades.

– Det här var den andra svängen i Syrien, och tvåtre gånger var jag rädd för mitt liv. Under FN-flagg är man ju dessutom obeväpnad.

– Många mådde väldigt dåligt. Tack och lov hade vi en väldigt klok kinesisk personalchef. Han valde att hålla ihop nationerna så långt det gick, så att vi

14

Jörgen Sennow Ålder: 48 år Bor: Brogård i Halmstad Familj: fru och barn Fritid: tränar mycket, spelar golf Yrke: stf bataljonschef på 1:e tekniska bataljonen vid FMTS Aktuell: åker i november till Kashmir som FN-observatör

”Två-tre gånger i Syrien var jag rädd för mitt liv”

kunde ha debriefing med varandra på svenska varje kväll.

Allt detta hade Jörgen förstås ingen aning om när han gjorde lumpen på dåvarande F14 i Halmstad.

Han hade tänkt bli polis, men i stället blev det officershögskolan och en rad olika befattningar i Halmstad. Nu ser han åter värnpliktiga rycka in – i år en blygsam skara, men om några år flera hundra.

På garnisonen tjänstgör prästen Katarina Bäckelin, som också har lång erfarenhet av oroshärdarna i världen (se separat artikel).

– Alla förband har en garnisonspastor, förklarar Jörgen Sennow. Han eller hon är ett stöd för garni-

sonsledningen i olika frågor – och finns förstås för den som behöver prata efter ett utlandsuppdrag.

I Sveriges förbandsmissioner ingår alltid en präst, som är en viktig resurs för de svenska soldaterna.

– Prästens funktion är framför allt det själsliga, förklarar Jörgen Sennow. Jag själv är väl inte så religiös, men det var oerhört skönt att kliva in i den svenska kyrkan på campen. Det blev en paus från allt som pågick runtom.

Inom kort åker han till Kashmir, gränsområdet mellan Indien och Pakistan. Under FN-året har han fyra hemresor om tre veckor vardera.

Jörgen Sennow står stadig och trygg i kängor och uniform. Men han vet hur viktigt det är att få stöd, att prata om känslor och händelser under och efter utlandsuppdrag. När det behövs finns Svenska kyrkans präst nära – både på campen och på hemmaplan.

– Femtiofem är åldersgränsen för att vara observatör, så jag hinner ett par vändor till. Men det har jag inte sagt till min fru, skrattar han.

Just nu pågår sexton FN-insatser runt om i världen, bland annat i Sydkorea vid gränsen mot Nordkorea.

Andra oroshärdar är Mellanöstern, delar av Afrika – och det bubblar en del under ytan på Balkan, menar Jörgen.

– Jag tror att med livserfarenhet – familj och barn – och yrkeserfarenhet, blir man en bättre observatör. Jag har ryggmärgsbeteendet att agera enligt det jag lärt mig, men också insikten att man behöver reagera efteråt, att det är okej att gråta ut.

15

Katarina – ett stöd i kris Att vandra med överlevare samma sträcka som de flydde från tsunamin.

Att sitta och lyssna när en ung soldat i Mazar-e Sharif berättar om sin relation till kamraten som nyligen stupat. Eller till morfar därhemma, som begravs i samma stund.

- Det är fint att få vara en medvandrare, säger prästen Katarina Bäckelin.

I kriser ute i världen har hon varit ett stöd bara genom att finnas där.

– När vi hade förlorat tre man - två svenska soldater och en tolk – i Afghanistan sade en soldat att han inte var religiös eller så men att det var skönt att pastorn fanns på plats. Min närvaro räckte.

Katarina Bäckelin var fältpräst i Afghanistan under

Tema: LIVLINOR hela den sex månader långa insatsen FS18 och ytterligare två månader under FS26. Historien säger mycket om hur Katarina Bäckelin ser på Svenska kyrkans funktion utanför vårt lands gränser. Stöd handlar inte så mycket om att säga rätt saker eller Katarina Bäckelin ordna upp allting. Ålder: 50+ – Att finnas där är det viktigaste. Att låta det vara Bor: Halmstad som det är, även när tårarna och snoret sprutar eller Familj: Enastå- när svordomarna haglar, säger hon. ende Yrke: komminister i Halmstads församling Fritid: Allt som gör livet trevligt; resor, musik, litteratur, film, vänner och familj.

Katarina beskriver sin 25-åriga prästbana som ett flipperspel. Kulan startade i Åre, rullade vidare till skånska Barkåkra och sedan bar det i väg. London-Kosovo-Thailand-ett ”snabbpling” i Båstad-Singapore-Afghanistan.

Därefter landade hon i landsbygdsförsamlingen Ränneslöv/Ysby innan hon fick tjänsten som komminister i Halmstads församling, med ansvarsområdena kyrka-arbetsliv samt garnisonen.

Trots en ständig resfeber har hon stannat i fem år, så bra trivs hon som garnisonspastor.

– Här får jag det bästa av två världar – försvaret och kyrkan!

Det hon gillar i båda orgaEn vanlig sak som förekommer ute i fält är att någon släkting hemmavid går bort. Då kan fältprästen ordna en liten rit samtidigt som begravningen sker, tända ljus och tala om den som har gått bort, berättar Katarina, som har erfarenhet från de fredsbevarande svenska insatserna i Kosovo och Afghanistan.

och krig nisationerna är att man får göra gott på ett strukturerat vis, att det är ordning och reda.

– Att göra lumpen, gå den grundläggande soldatutbildningen, som vuxen var det roligaste jag har gjort. Hade jag inte blivit präst hade jag nog satsat på en militär karriär.

Men fältpräst blev hon alltså, först i Kosovo och sedan i två omgångar i Afghanistan.

– Under en utlandstjänstgöring ställs mycket på sin spets. Dels är människor i en helt ny miljö långt hemifrån utan sitt vanliga sociala skyddsnät.

Dels är det alltid då det händer något därhemma.

Oljepannan går sönder, alla barnen får mässlingen samtidigt och de gamla föräldrarna blir sjuka. När en i ett par åker på utlandstjänstgöring är det två som gör en insats, säger Katarina.

Soldaterna och befälen är ofta väl förberedda inför sitt riskfyllda uppdrag men har inte tänkt lika mycket på vad som kan ske därhemma. Då finns fältprästen där, som lyssnare och bollplank. Att ordna ceremonier är en annan viktig uppgift.

– Riter är viktigare än vad man kan tro. Och man är aldrig så svensk som när man befinner sig utomlands.

Sin tuffaste uppgift mötte Katarina i Thailand efter tsunamin. När hon blev inringd och reste ner den 28 december 2004 hade hon packat för tio dagar. Hon kom att stanna i fyra månader, längst av alla präster i katastrofområdet.

– Jag visste att Phuket låg i Thailand, men inte mer. En kvart miljon människor dog i tsunamin, 543 svenskar var rapporterade saknade.

Mitt i det skulle Katarina vara ett stöd för överlevare och svenskar som reste ner till Thailand för att leta efter sina anhöriga.

– Det var bara att gå ned på knä och be Gud att ge mig vad jag behövde för att

- De flesta militärer jag har mött är reflekterande människor med ett mjukt hjärta, säger prästen Katarina Bäckelin, som känner sig hemma i soldatmiljön, både på Halmstads Garnison och i fält.

Foto: privat

klara det. Då kände jag att tron bar, säger hon.

Svenska kyrkans och Röda korsets personal arbetade tillsammans med krisstödet. De besökte uppsamlingsplatser och mötte anhöriga och överlevare.

– Att på plats få återberätta för någon visade sig vara väldigt värdefullt och uppskattat, säger Katarina.

Det blev snart något av ett koncept att vandra tillsammans, samma sträcka som en överlevare hade rört sig vid tsunamin eller tillsammans med nedresande som förlorat någon just där.

För prästernas del handlade det också om att ordna hemsändningsceremonier innan kistorna med omkomna kördes till flygplatsen.

Känns det då inte futtigt med det vardagliga arbetet här hemma när man har varit i stormens öga?

Har hon hållit kontakten med de tsunamidrabbade efteråt?

– Nej. Man måste veta när man ska släppa också. Ett stöd på hemmaplan måste människor hitta på hemmaplan, säger Katarina och fortsätter: – Människan är till stor del självläkande. Ett trauma läker även om det bildas ärr.

Text: Karin Hylander

”Det var bara att gå ned på knä och be Gud att ge mig vad jag behövde för att klara det.”

17

Ogiltiga mynt har blivit konst

Vill du vara en del av julkrubban?

Har du drömt om hur det skulle kännas att vara en vis man?

Eller i alla fall en herde? Ta chansen att vara med i årets julaftonsgudstjänst, som en del i en levande julkrubba.

Julaftonens familjegudstjänst i S:t Nikolai kyrka är en tradition sedan många år. Klockan 13.00 fylls kyrkan av besökare som tar emot julens glada budskap. Josef, Maria, Jesus, tre vise män, herdar och små änglar agerar under läsningen av julevangeliet. I år kan de som vill vara med anmäla sitt intresse senast 30 november.

– Är det många som anmäler sig, får lottning avgöra vilka det blir, säger barnpedagog Carina Ledel Bergström.

Anmäl dig på mejl: carina.ledel.bergstrom@svenskakyrkan.se eller telefon: 035-282 2103.

– Kostymer finns hos oss, säger hon, och det blir någon repetition före jul.

18

När mynten i kollekten är utländska eller ogiltiga – vad gör vi då? För första gången har församlingen låtit en konstnär få fria händer att skapa något nytt. Verk som blir vinster i ett av julkampanjens lotterier.

– Det var både bitterljuvt och häftigt att börja ta i mynten, säger Ulrika Steijner Olsson, konstnär och hantverkare.

Tyska d-mark, europeiska cent och gamla svenska kopparmynt är exempel på vad givmilda gudstjänst- och kyrkobesökare skänkt under åren.

I våras föddes idén att ge mynten nytt liv, att återanvända dem på ett sätt som kunde ge det välmenta bidrag som var avsikten från början.

Ulrika Steijner Olsson fick frågan och tackade genast ja.

– Pengar behöver vi alla – och hur vi hanterar dem säger mycket om hur vi är som människor, säger hon. Mynt som betalmedel är på väg ut – men hamnar i önskebrunnar, i gatumusikanternas gitarrfodral, i tiggarnas pappersmugg.

Ulrika Steijner Olsson är utbildad tapetserare och keramiker. I dag är hon dels anställd som museitekniker vid Halmstads kommun, dels konstnär och konsthantverkare. Den egna verksamheten har namnet ”Återfunnet” och Ulrika beskriver sig som en återbrukare, som alltid ser möjligheter att skapa nytt av vad andra kasserat.

Tre olika verk blev det: ett litet teakbord där den slitna skivan ersatts med mynt, en brosch med ettöringar och en skulptur i blandteknik.

Dessa tre blir vinster i ett särskilt lotteri under årets julkampanj. Mer information finns på webben: www.svenskakyrkan.se/ halmstad

Tävla!

Svaren på frågorna hittar du i detta magasin. Vi drar fem vinnare bland dem som har skickat in rätt svar. Vinnarna får presentkort på sopplunch för två personer.

Markera dina svar och skicka talongen till: Halmstads församling, Box 261, 301 07 Halmstad. Eller skriv dina svar i ett mejl till: mera.halmstad@svenskakyrkan.se.

Märk ditt kuvert eller mejl med ”Tävla med mera!”

Vi vill ha ditt bidrag senast 31 oktober.

Vinnarna underrättas per telefon samt via information på www.svenskakyrkan.se/halmstad 1. Stefan Ljungberg, ny kantor i Kärlekens kyrka, har en favoritkompositör. Vilken?

1. Brahms X. Bach 2. Beethoven

2. Var började Katarina Bäckelin sin prästbana?

1. Åre X. Åtvidaberg 2. Århus

3. Kyrkvärdarna Gunhild och Anna har ett gemensamt fritidsintresse. Vilket?

1. Dans X. Bridge 2. Fotboll

Namn: __________________________________________________ Adress: __________________________________________________ Postnr och ort: __________________________________________________ Telefon: ___________________________________________ Mejl: ______________________________________________

Nytt röstrekord i kyrkovalet

Den 17 september 2017 var det kyrkoval.

Valdeltagande i landet blev det högsta sedan 1950.

I Halmstads församling ökade valdeltagandet från 11,4 procent 2013 till cirka 16,2 procent.

Valet skedde till tre nivåer inom Svenska kyrkan: Kyrkofullmäktige, det lokala valet. Fullmäktige har 35 ordinarie ledamöter.

Stiftsfullmäktige, det regionala valet. Stiftsfullmäktige har 81 ledamöter.

Kyrkomötet, det nationella valet. Kyrkomötet är Svenska kyrkan högsta beslutande organ med 251 ledamöter. Det beslutar om kyrkans gemensamma och övergripande frågor.

Mer information om kyrkovalet, mandatfördelning etc, hittar du på www.svenskakyrkan.se/kyrkoval samt www.svenskakyrkan.se/halmstad

Verksamhet för alla!

Varje år finns många av församlingens cirka 25 300 medlemmar med i något av kyrkans sammanhang.

Det kan till exempel vara i kören, på konfirmationslägret, vid en anhörigs begravning eller i en insamlingskampanj.

Här är några exempel från 2016: Församlingens vuxenverksamheter – från pilgrimsvandring till trivselträffar – har haft 14 212 besökare.

439 personer har varit medlemmar i olika grupper, till exempel bibelgrupper, syföreningar, sorgegrupper. Årets 112 musikgudstjänster och konserter hade sammanlagt 10 720 besökare. Cirka 60 000 personer besökte gudstjänster.

116 personer engagerade sig som volontärer i det diakonala arbetet, och i barn- och ungdomsarbetet.

Du kan också bli volontär! Läs mer här: www.svenskakyrkan.se/halmstad/sok-volontarsuppdrag Genom kyrkoavgiften är du med och tar ansvar för kyrkans utveckling och kamp för kärlek, människovärde och livskvalitet.

Välkommen att bli medlem!

Mer information hittar du på webben: www.svenskakyrkan.se/halmstad/medlemskap eller kontakta expeditionen: tel 035-282 2000 vx

19

Till sist...

Det känns som att hela livet är fyllt av kriser. En del kommer lugnt och stilla. De följer åldern. Barnets utveckling. Tonåren. Finns det något att se fram emot efter 30? 40-årskrisen då frågorna närmar sig om huruvida jag kommer att hinna med allting.

Jag måste välja, och välja bort. Blev livet så här? Och så känns det som att varje nytt årtionde innebär nya oväntade funderingar och problem. Ja, kriser.

Så finns de där kriserna som kommer. Plötsligt. Hårt. Oväntat.

De slår sönder allting. Det finns bara mörker. Det drabbar mig, eller oss, eller den som jag tycker så mycket om. Det är då jag behöver vännerna. Någon som bara finns. Som kanske inte säger så mycket. Ja, som bara finns där. Som stannar kvar. Länge. Som inte går iväg, som inte sänker blicken eller byter trottoar på långt håll. Jag behöver någon som vågar titta mig i ögonen och som tror på livet i mitt ställe. Som ringer varje morgon och frågar om jag har kommit upp. Som tar sig tid fast den inte finns. Som vågar tro på livet också i mitt liv, då jag själv inte gör det.

De vännerna finns. Ibland kommer de oväntat. Andra vänner försvinner. Det gör så ont. Några har hittat stödet och livlinan i kyrkan. I gemenskapen, hos andra som också går dit, eller bland de anställda. Vi behöver en värld där vi lever i fred, där vi har omsorg och kärlek till varandra, där vi ser varandra och bär varandra. Jag själv har ett ansvar och jag borde kunna lita på vänner när det är min tur att få behöva bli sedd och buren.

Det borde finnas naturligt i större utsträckning.

Men i väntan på den världen så behöver jag de människorna som har en särskild uppgift. Jag behöver livlinor. Ibland behövs de som har en särskild utbildning. Och de som så länge har stöttat behöver också någon att luta sig mot. Vi behöver varandra. Som med-människor får vi vara livlinor. Som kyrka får vi vara livlinor.

Jag behöver någon som tror på livet också i mitt liv, då jag själv inte gör det.

Bengt Andersson

Präst

I höst lämnar Bengt Andersson sin tjänst i Halmstads församling och jobbar från 15 november i Ullared.