#4 RASISM OCH ANTIRASISM

Grรถn Ungdoms Tidskrift

Bladet

2020 #04 Rasism och antirasism

Innehรฅll Skribent Nadine Rosenhall Gomis Skribent Stefan Fjellander Skribent Filippa Magnusson Diurlin Skribent Hanna Lindqvist Skribent Aida Badeli

Chefredaktรถr Clara Popenoe Thor Grafisk form Bjรถrn Adriansson Layout Clara Popenoe Thor

2.

Omslag: Clay Banks, Unsplash

Ansvarig utgivare Julius Eberhard

4

Rasismens många bäckar små Nadine Rosenhall Gomis

8

6

Debatt Aida Badeli

10

Om samers rättigheter

Vad säger SD?

12

Texterna i detta nummer skrevs under sommaren 2020, men på grund av rådande omständigheter släpps numret först nu.

Stefan Fjellander

Polis i demokratin FIlippa Magnusson Diurlin

Hanna Lindqvist

Rasismens många bäckar små Folk säger inte neger till mig, folk säger inte svartskalle; för sånt är inget som folk säger rakt till mig, men jag har fått höra att folk ibland pratar om mig som negern. Jag märker hur människor ändrar sitt betende när de ser min hudfärg. Vissa förändringar i deras beteende är små och andra stora, men oavsett så påverkar det mig. Min mamma är vit och min pappa är svart och jag, jag är varken eller, men samtidigt så är jag både och. Jag skulle aldrig kunna kalla mig själv för afrikan, jag har växt upp med svensk kultur och en svensk uppfostran. Om hudfärg vore en identitetsmarkör så skulle jag snarare identifiera mig som vit än som svart, för jag vet lite om den svarta kulturen; om man frågar min pappa är han fransk för att han har varit fransk medborgare hela sitt liv och bott i Frankrike sedan han var nio. Jag har aldrig varit Afrika, inget med mig förutom min hudfärg är svart; rättning inte svart för om min nyans skulle sättas på skala så skulle den vara betydligt närmare vit än svart; men ändå skulle ingen någonsin kalla mig för vit men många kallar mig för svart.

Folk har alltid frågat mig om min vita släkt är någon annans släkt, och om min mamma är någon annans mamma. Folk frågar mig om jag är adopterad, bara för att min mamma är vit.

Folk frågar mig vart jag kommer ifrån som om jag inte vore svensk. När jag går in i en butik så följer väktaren mig med blicken, blicken som förutsätter att jag är där för att snatta.

När jag var yngre och ibland fortfarande än, så är jag rädd för att gå ensam i skogen, min rädsla är inte för jättar och troll utan jag oroar mig för människor, människor som endast ser färg. Jag är rädd för att någon ska se min färg och därför trycka på avtryckaren, jag är rädd för att människan bakom avtryckaren sedan ska säga att den trodde att jag var

4.

ett djur och komma undan med det. När jag passerar en väg så kollar jag extra noga så att ingen sätter foten på gasen när den ser min färg. Jag är ärligt livrädd för att bli dödad på grund av min färg. Ni kanske tänker att detta är mina tankar som spelar mig ett spratt, att jag har skapat mig en påhittad värld då detta möjligt. Men mina tankar är skapade av vår samhällsstruktur då rasifierade inte får samma möjligheter som vita. Folk som bär min hudfärg, dör på grund av sin hudfärg så varför skulle inte det också kunna hända mig, därför är min rädsla befogad. Icke vita dör inte bara i Amerika, vi dör världen över, även i Sverige. Men skillnaden är att Sverige är litet och ser sig själv som jämställt, Sverige ser ingen färg men det är också därför som rasismen inte identifieras för då behöver du se mig som rasifierad.

Jag blir inte misshandlad, i alla fall inte fysiskt. Kanske är det för att jag är icke-vit som försöker att vara vit, jag försöker att passa in och jag vill inte vara svart. Jag vill inte ses som svart för den svarta är längst ner på hierarkin. Den svarta får sämre möjligheter och möts med mycket mer motstånd än den vita. Rädslan för rasismen har gjort att jag försöker att vara allt ifrån svart, jag drömde om att bleka min hy, jag undvek solen i flera år, jag blekte mitt hår och jag pratade aldrig med slang. Jag kände mig tvungen att vara extra artig, för att annars skulle bilden av den svarta stereotypen bara bekräftas. Jag försökte ständigt bevisa att jag inte var som stereotypen. Jag kände och känner ständigt att jag behöver representera alla svarta, jag kan inte slappna av för om jag inte är trevlig mot alla så kommer den som jag inte är övertrevlig mot, att börja tänka att alla svart-

skallar är ouppfostrade skitungar.

Men samtidigt som jag känner att jag behöver vara trevlig mot alla icke rasifierade för att andra rasifierade inte ska mötas av rasism, på grund av att jag inte log mot den där, samtidigt så känner jag ett behov att visa att jag inte tillhör dem, att jag inte är svart. Som neger skulle jag vara längst ner på hierarkin och vem vill placera sig där? Då blir min naturliga överlevnadsinstinkt att göra allt för att inte vara svart.

Det är inget alternativ för mig att säga fuck you till allt, att med samma attityd som stereotypen av min hudfärg säga “sluta ha förutsagda meningar om oss eller fuck off ”. Kanske skulle det vara ett alternativ om jag hade haft massvis med stöd och om den attityden gentemot allt bara skedde en kort sekund, kanske skulle det funka om jag inte var ensam icke vit eller om min hudfärg tillhörde en majoritet. Att vara avvikande har alltid vara livsfarligt, för människan är ett flockdjur. Att bli utfryst från flocken innebär för djuren i det vilda att inte har någon trygghet och det är inget som slutat gälla eller som inte gäller för djuret människan; ensamheten är fortfarande dödande och vi är fortfarande flockdjur. Om jag inte skulle anamma rasifierad men försöker att vara vit, då skulle jag bli utfryst. Då skulle jag bli mindre accepterad, jag skulle få svårare att skaffa jobb, komma in i de flesta sociala sammanhang, bli tagen på allvar, bli accepterad, ja, listan den kan göras lång på de platser och sammanhang jag aldrig skulle nå om jag inte försökte vara vit.

vildar i djungeln men folk anser fortfarande att vi är under dem, att vi är ociviliserade och att vi omöjligt kan vara likvärdiga vita.

Bara för att du inte ser rasismen så betyder det inte att rasismen inte finns och den där lilla antydan om att jag är annat än svensk eller att färgen på plagget jag bär passar så bra ihop med min hudfärg, det där lilla som kanske inte är tänkt rasistiskt men som du säger på grund av min färg inte är som din, det påverkar mig, det påverkar oss. Våga prata om rasism och våga säga till när du hör något som inte är rätt.

För de små antydningar om att jag inte passar in, det gör ondare än om en säger svartskalle, det är många bäckar små och rasismen finns överallt och många bäckar, det blir en flod. Det lilla räknas och det som knappt syns är ofta värst för det är också det svåraste att förklara och att fixa, så tänk på vad du säger och tro inte att vi lever i ett jämställt samhälle där du blir behandlad på samma sätt som mig. Bara för att du inte ser färg så betyder det inte att någon inte ser färg. Någonstans måste vi våga se färg för att kunna identifiera att min hudfärg blir behandlad på annat sätt än din hudfärg, för tro mig det är inte lätt att vara brun i ett samhälle som bara vill ha vitt; rasismen den finns överallt.

Offentligheten har slutat att kalla oss negrer, för det är inte längre politiskt korrekt men det betyder inte att rasismen är borta. Världens kapital har skapats genom att lägga andra under sig och de svarta har alltid varit underst. Vi är inte längre självklara slavar (det har aldrig funnits fler slavar än det gör nu och de flesta är faktisk fortfarande svarta) Men det är politiskt okorrekt att se svarta som slavar och vi är inte Nadine Rosenhall Gomis är skribent för Bladet.

5.

Det är dags att kartlägga rasismen

Rasism är vidrigt. Det är ett gift som finns i samhället och som splittrar oss.

Många verkar tro att den värsta typen av rasism är den rasism, där man utsätts för hat och hot. Tro mig den är vidrig, hemsk, pissig, helt JÄVLA sjukt att den finns.

Men den värsta typen av rasism är den som även du som läser kan vara med och utöva. Jag vet det låter provocerande och nej du är inte rasist (andas). Jag pratar om vardagsrasismen. Det är den typen av rasism som är så institutionaliserad i samhället som bara finns där men som även vi antirasister kan vara med och förstärka.

6.

För fortfarande avgör ditt namn om du får komma på lägenhetsvisning, eller inte.

För den med arabiskt namn är chansen 50 procent lägre att komma på arbetsintervju än för personer med svenskklingande namn, oavsett kvalifikationer. Samma strukturella rasism påverkar också det rådande lönegapet mellan människor med svensk eller utländsk bakgrund. I Länsstyrelsens rapport Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden från 2018 framkommer bland annat att afrosvenskar födda i Sverige har lägre lön. Den största löneskillnaden finns inom den privata sektorn, där afrosvenskar tjänar 36 procent lägre i lön jämfört med befolkningen i övrigt.Studien visar även att afrosvenskar dessutom behöver ha mycket högre utbildning än motsvarig vit person på samma tjänst för att komma upp i samma lönenivå. Om det inte är rasism, vad är det då?

Utan information om vår befolknings sammansättning och levda erfarenheter är det svårare att upptäcka hur strukturer, diskriminering och hinder ligger i vägen för ett jämlikt samhälle.

Vi vet att det finns löneskillnader mellan en man och en kvinna på samma arbetsplats, men hur ser löneskillnaden ut mellan en etnisk svensk kvinna och en kvinna med utländsk bakgrund? Vi vet inte. Förhoppningsvis ser vi inga skillnader alls, men av tidigare forskning så är det ett faktum att personer med utländsk bakgrund diskrimineras på sina arbetsplatser.

I vårt land ska ingen reduceras till sitt utseende, kropp eller etnicitet, det är dags att kartlägga rasismen och införa jämlikhetsdata i Sverige.

Och glöm inte. När rasismen växer, måste Tyvärr är detta inga nyheter. Vi har länge antirasismen växa. Höj din röst, skapa vetat att människor diskrimineras, men dålig stämning. Stå upp för dem som inte idag saknar vi verktygen att berätta kan eller vågar göra sina röster hörda. Var det. Därför är jag väldigt glad över att antirasist på riktigt och säg ifrån. vi i Grön Ungdom på riksårsmötet 2020 beslutade oss för att driva frågan om jämlikhetsdata.

Jämlikhetsdata innebär att genom statistik synliggöra de strukturer som försvårar för vissa i samhället, endast på grund av vilka de är. Sverige är ett av världens mest jämställda länder delvis tack vare att våra lagar kräver olikheter mellan könen redovisas, som varit avgörande för jämställdhetsfrågor. Med hjälp av statistik kan skadliga strukturer upptäckas och förändras. Trots att vi gjort stora framsteg för jämställdheten saknas helt statistik över andra diskrimineringsgrunder som hudfärg och etnicitet. Och vi alla vet att det finns andra faktorer utöver kön och ålder som man kan diskrimineras för.

Aida Badeli är språkrör för Grön Ungdom.

Foto: Wikimedia

8.

Ett förfördelat urfolk Samerna och deras land Sápmi sträcker sig över Norge, Sverige, Finland och Ryssland, med en stor del av de cirka 100 000 samerna bosatta i Sverige. De svenska samerna talar 5 samiska språk, har 51 samebyar, och är lika många som kalmariterna. Trots deras status som urfolk har samer idag fortfarande en samhällsställning under all kritik.

Sametinget gjorde 2018 en undersökning bland samer om hur de upplevde rasism och samehat i sin vardag. De fann att det sker på många sätt: trakasserier, inflytande- och resurslöshet, osynliggörande, okunskap, dåligt bemötande från myndigheter, med mera.

Polisen, lagar och regler i Sverige bygger på en flerhundraårig tradition, tillkommen på den tid då konceptet av samer och andra etniska minoriteter som människor knappt fanns. Misshandel av renar ignoreras ofta av polisen, och i flera fall har samer utsatts för rasistiskt våld av dem. Sverige har fortfarande inte ratificerat ILO 169 om ursprungsfolkens rättigheter, så samernas landrättigheter, betesmarker och traditionella livsstil och livsområden får ständigt hamna i andra hand. Att Girjasmålet överklagades av staten, när både tingsrätten och hovrätten hade fastslagit att Girjas sameby hade ensamrätt till fiske och småjakt inom sitt område, är rent ut sagt bedrövligt. Efter att Högsta Domstolen till sist hade slagit fast att samerna, i egenskap av urfolk, hade ensamrätt till fiske och småjakt kom en våg av hat: renar sköts, samer mordhotades, med mera.

Till frågan hör också att samebyar är ett kolonialt påfund. 1886 års renbeteslag införde dem, löst baserade på de tidigare byliknande strukturerna čearro och čieldi (uttalas “tshahrå” och “tshildi”) som samerna på den tiden organiserade sig i. De moderna samebyarna är långsmala, anpassade för renbruk, i linje med resten av svenska

behandlingen av samer: samerna har historiskt sett varit både renskötare och jägare-samlare, men svenska staten har grovt särbehandlat de icke renskötande. Endast renskötande samer är medlemmar i samebyar, och endast de får bedriva rennäring och nyttja sitt land. Det är ofta trångt om ren- betet, och då är det svårt för samer som inte ärvt renskötarrätt att ta sig in i kulturen och samhället.

Resurser och tanke läggs ofta inte heller på samer: sjukvården underdiagnostiserar ofta problem som är vanligare hos samer än majoritetssvenskar, nästan inget om samer ingår i skolans läroplan (att jämföra med de många timmar som majoritetssvensk historia och kultur får), och trots att de fem samiska språken bara till liten del är förståeliga med varandra så behandlar språklagstiftningen i Sverige dem som ett, vilket effektivt leder till att nord-, syd- och lulesamiska, de tre största, gynnas, medan de som pratar umeeller pitesamiska ofta inte kan utnyttja sin lagstadgade rätt att kommunicera med myndigheter, ha barnomsorg på modersmålet etcetera.

För att motverka samernas ställning som ett “B-folk” vill sametinget att samernas rätt till inflytande ska stärkas och att svenskarnas kunskap om samerna förbättras. En kan hoppas och önska, men det är nog tyvärr långt tills kolonialismen helt släppt sitt grepp.

Så sent som 2015 säger riksdagsledamoten Katarina Köhler från (S) “Visst utgår vi från allas lika värde, men en ratificering av ILO 169 skulle innebära att Sverige inte kan ta tillvara de rikedomar som finns i norr.”

Det här är inte okej. Det måste bli bättre.

Stefan Fjellander är skribent för Bladet.

9.

Vad säger Sveriges tredje största parti egentligen?

“Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kultur och vår nations överlevnad.

Det finns bara två val; seger eller död.”

Jag minns min ilska när jag först läste detta citatet. Det spred sig som en löpeld över Instagram. Vissa prisade texten där Mattias Karlsson berättade utförligt hur “etniska svenskar” - nej, det borde inte ens vara ett begrepp - måste kriga mot de andra kulturerna som “invaderar” Sverige. Jag däremot, och många med mig, upplevde texten som skrämmande.

Men, låter inte Mattias Karlssons text lite väl hård? Det kan väl inte vara SD:s linje?

Tyvärr så verkar det så. Mattias Karlsson är nämligen en av tre maffiabossar i SD och tillsammans med Richard Jomshof och Jimmie Åkesson är han viktigast i partiet. Ingen ifrågasätter honom. Inte ens ens självaste pappa-SD, Jimmie. I en intervju i SVT:s Skavlan berättar Åkesson mitt i svenska folkets fredagsmys på bästa sändningstid att han ställer sig bakom Mattias Karlssons uttalande. Jimmie säger till och med att det pågår ett högskaligt krig. Högskaligt? Rätta mig om jag har fel, men jag har inte sett en enda stridsvagn i bruk, i min värld är detta inte ett högskaligt krig. Till Jimmies försvar ställde Fredrik Skavlan frågan på norska vilket får meningen “seger eller död” att låta mycket mjukare. Men faktumet kvarstår, Sveriges tredje största parti står för raskrig, känns inte det lite 1940?

På tal om 1940 har ju SD en del kopplingar till ett visst parti som var aktiva under andra världskriget med en ledare som börjar på H och slutar på -itler. Detta märks på många av

10.

de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna.

Minns ni järnrörsskandalen? Ja, jag vet vad ni tänker, är inte det lite uttjatat, alla har hört det och alla vet att det var hemskt. Men ja, jag tänker dra upp det igen. Tänk om det var socialdemokratiska riksdagsledamöter istället.

Försök att föreställa dig Stefan Löfven och Magdalena Andersson, som varit ute på klubben och plötsligt attackerar oskyldiga människor med järnrör, medan Anders Ygeman filmar och hejar på.

Och visst är det härligt att jag får kalla SD för rasister och att de får kalla mig för miljöpartikel -fast det där sista är ju inte sant- och det är tack vare vår yttrandefrihet som vi kan göra detta. Att vi fritt kan uttrycka våra åsikter i media och framför allt lita på vad vi ser i media är fantastiskt. Public service är bland det finaste och viktigaste vi har i samhället. Därför skrämmer det mig på riktigt att SD tycker att det är en alldeles utmärkt idé att staten ska kunna kalla till sig chefer för public service bolag för att kunna kontrollera innehållet i specifika program eller inslag.

Hur märkligt är inte det? Att SD vill censurera innehållet och begränsa vad Svenska folket får se och vilken information som ska nå dem.

Varför inte bara gå hela vägen och skaffa en propagandaminister?

“Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kultur och vår nations överlevnad. Det finns bara två val; SD eller solidaritet.”

Hanna Lindqvist är skribent för Bladet.

Foto: TT

Foto: TT

Vad är problemet med polisen?

M

edborgare finns inte till för sitt samhälle, ett samhälle finns till för sina medborgare. Samhällets första instinkt bör alltid vara att ta hand om sina medborgare, inte att straffa dem. Polisens uppdrag beskrivs ofta gärna som det att beskydda människor - så varför förespråkar människor i USA just nu att minska polisens finansiering, eller rentav avskaffa poliskårer? Frågan har självklart växt på grund av polisvåldet i USA och de rådande demonstrationerna mot det, men vad är grunden till dessa visioner? Låt oss gå långt tillbaka i tiden, till när USAs poliskår grundades - inte med intentionen att skydda folk, utan för att straffa dem.

P

1.

olice betyder konkret (enligt Merriam-Websters ordbok) att kontrollera, vilket var precis vad de första polisiära grupperna i USA var ämnade att göra. De uppkom tidigt under 1700-talet, främst i sydstaterna, och bestod av volontärer. Vilka såg de som sitt uppdrag att kontrollera? Jo, slavar. De ville förhindra dem från att rymma eller organisera sig, och tog sig friheten att beträda vilken bostad som helst om de misstänkte att folk där gömde före-detta slavar som lyckats fly. Mot 1700-talets slut fanns de i alla stater som inte hade förbjudit slaveri. Majoriteten av de första invandrarna i nordamerika var från england och nederländerna. De hade redan bildat en nationell identitet när nästa våg av invandrare, den här gången från tyskland och irland, började etablera sig, vilket ledde till gruppbildning och misstro däremellan.

De nya invandrarna blev “de andra”, “de främmande”, och voluntärgrupper vars mål var att kontrollera även dem bildades, dessa främst i de nordliga staterna. När gruppernas insatser vid 1800-talets början inte längre

räckte till för att kontrollera vad folk såg som upprorshandligar startades de första poliskontoren i New York. De spreds snabbt till alla storstäder i USA, och polisernas huvuduppdrag var att hålla ordning och förhindra brott - detektivarbete och att faktiskt utreda brott kom inte på kartan förens 1850-talet, 50 år senare.

Och vem vill rösta och kämpa för en rörelse som stämplar en som syndare?

En demokrati är ett folkstyre, enda vägen till makt är med folkets vilja.

Med andra ord grundar sig polisväsendets förekomst i att kontrollera afroamerikaner och invandrare som ses som farliga upprorsmakare, vilket kan vara en inte ursäktande, men förklarande faktor till hur poliser fortfarande beter sig i landet. Enligt The Washington Posts kartläggande av polisskjutningar är svarta dödade dubbelt så ofta som vita, beräknat med hänsyn till att befolkning endast består av mindre än 13% svarta medborgare. Även antalet latinamerikaner som dödas är oproportionerligt stort.

Självklart kan samma sak sägas om antalet polisskjutningar i allmänhet i USA jämfört med exempelvis Sverige, men statistiken visar i vilket fall tydligt på den ingrodda rasismen.

O

m poliskåren ska kunna berättiga sin existera i någon form överhuvudtaget måste mer insikt om rasism och fördomar ingå i polisutbildningen. Det kan inte i dagsläget vara försvarbart att ge grupper av (vad som allra oftast är) vita män en utbildning på 10 till 36 veckor (jämfört med Sveriges fem terminer), skjutvapen och tårgas, och skicka ut dem på gatorna för att “hålla ordning”. Även om

utbildningen förändras kommer det inte plötsligt förvandla hela poliskåren över en natt.

Nyutbildade poliser kommer införas i samma kultur som idag, en kultur av våld och förtryck. Poliser som har begått brott måste ställas inför rätta och avskedas, men den makt och ansvar som poliskåren som helhet har i de flesta av USA:s stater måste också minska.

J

obb som skulle kunna göras av andra professioner - allt från att minska drogmissbruk till att hantera herrelösa djur - lastas på polisen eftersom de har en stor budget jämfört med andra samhällsinstitutioner vars finansiering kontinuerligt minskas. Att ha mycket pengar betyder dock inte att man är bäst rustad eller utbildad för att utföra ett jobb. Många av de uppgifter som USA:s poliser idag förväntas hantera skulle göras effektivare och med större framgång av folk som faktiskt är utbildade för och vana att hantera dessa specifika situationer. Att förvänta sig att poliser ska kunna lösa alla samhällsproblem är som att förvänta sig att lärare inte bara ska vara lärare utan också skolans vaktmästare, kock och administratör.* Polisens rasistiska rötter i kombination med insikten att andra yrkesgrupper skulle kunna ta hand om en stor del av deras nuvarande arbetsuppgifter leder till en ifrågasättning av samhällets behov av dem. Kanske är det bästa steget därmed att helt dela upp polisens uppdrag, ge andra samhällsinstitutioner finansiering nog att ta hand om dem, och samtidigt bli av med den rasistiska och våldsbenägna kultur som tycks genomsyra polisväsendet.

kommer i Sverige också, vi kan inte låtsas som att rasism är fullkomligt utrotat ur vårt samhälle och inte präglar människors beteende, både på medvetna och omedvetna sätt. Det enda som bör läras av från USA är deras misstag - polisen kan inte lösa alla samhällets problem, och de är inte heller änglar inkapabla av att göra fel - de är människor, och kan som alla människor influeras av fördomar, rasism och främlingsfientlighet.

Därmed bör de rättigheter som deras arbete ger dem reflektera deras mänsklighet. De kan inte förväntas göra felfria bedömningar av andras människors karaktär, och således måste motkraven på dem i form av bevis och dokumentering alltid vara höga. USA är inte en förebild. De har dock synnerligen påbörjat konversationen om nödvändigheten av polisväsendets existens. Kanske är det dags - eller rentav en möjlighet - för även Sverige att sätta polisens existensberättigande på prov, och analysera hur djupt våldskultur och rasism må gå i vårt egna land.

U

SA är inte en förebild. Samtidigt som deras överfinansiering av polisen bidragit till stora samhällsproblem hör vi i Sverige debatter om hur många fler poliser som olika partier vill anställa, och SD-förslag om militär i förorter. Är det verkligen det hållet vi vill var på väg åt? USA är inte en förebild. USA är inte heller ett land för vita att jämföra sig med för att må bättre över marginaliserade gruppers situation i Sverige. Polisvåld före*Förresten, anställ fler administratörer inom skolväsendet, nu.

Filippa Magnusson Diurlin är skribent för Bladet.

13.