#6 GRÖNT PERSPEKTIV

BLADET

1

EN TIDSSKRIFT FRÅN GRÖN UNGDOM

Bladet #6 Grönt perspektiv

Februari 2022

Innehåll 4

Redaktionen

6

Ledare

8

Från ungdom till riksdag

11

Marinindustrin ur ett grönt perspektiv

14

Banker investerar i Arktis oljeindustrier

16

Framtidens konflikter

18

Samma problem, nya tider

19

Ett språkrör - maktdelning på riktigt

21

Less is (not) more när det kommer till språkrör

22

Dags att ta upp kampen mot klassklyftorna!

BLADET

4

Redaktionen

Elinor Ziegler

Noa Liungman

Paula Savina

Hanna Lindqvist

Stefan Fjellander

Julius Rosenlund

BLADET

Miljöpartiet de gröna. Grön ungdom. Grön ideologi. Tankarna går direkt till lummiga skogar, klimatstrejker och skövlade kalfjäll. Den gröna rörelsen har alltid ställt planeten och människans förhållande till naturen i centrum. Genom ett sådan lins förstår de gröna vikten i den kamp om planeten som ligger framför oss. Men vad mer kan vi lära oss av den gröna ideologin? Vad mer ser vi när vi tar ett grönt perspektiv?

Det gröna perspektivet är ett filter som färgar allt vi ser och begrundar. Genom att ta oss an en stor bredd av frågor och teman genom det här filtret, hoppas vi ge en bild av hur den gröna ideologin låter oss navigera det politiska landskapet.

I den här upplagan av Bladet utforskar vi det gröna perspektivet på djupet. Säkerhetspolitik, integration, social rättvisa, båtindustrin… det gröna perspektivet genomsyrar alla delar av samhället och politiken, och förklarar de samband som knyter oss alla till vår miljö på ett sätt som är unikt.

Vi diskuterar sambandet mellan det sociala och det globala, två världar som separeras i det traditionella marknadsliberala tänket och därför aldrig fullt kan förstås utan ett grönt perspektiv. Vi begrundar konflikter i världen och det djupa förhållande som finns mellan planetens knapphet och krig.

Vi täcker också det gröna perspektivet på ett personligt plan, och får lära känna våra medlemmar och deras tolkning av det gröna perspektivet.

5

Det laddas upp för riksårsmöte, och självklart har GU-medlemmarna en hel del att säga om den politiken som kommer att tas fram. Förbundet förbereder sig på att ta farväl av ett älskat språkrör, vår egen David Ling, och välja en ny eldsjäl till posten. Rebecka Forsberg, som kandiderar till språkrör, skriver om de växande klyftorna i Sverige, och erbjuder en bild av den politiken hon vill driva.

Därav dyker den eviga diskussionen om mängden språkrör upp igen, och vi utforskar argumenten för båda sidorna. Vi får även läsa några ord från ett tidigare språkrör, som gått vidare för att driva den gröna ideologin på riksdagsnivå.

Sverige går in i ett kritiskt valår, och tidsfristen vi har att läka förhållandet till vår planet håller på att löpa ut. Det är nu viktigare än någonsin att ta i åtanke de djupa band mellan samhället och naturen som formar den gröna ideologin, och anta ett grönt perspektiv.

Trevlig läsning Redaktionen

BLADET

6

LEDARE

LEDARE

BLADET

7

Mina fingrar svävar lätt över tangenterna, väntar på kommandon. Vad ska jag skriva om?

En tanke har varit att skriva om tid. Om all den tid som tas ifrån en när man är förtryckt på ett eller annat sätt. Jag minns tydligt ett minne från min mellanstadietid av en kille som jag satt bredvid mig i fjärde klass, som inte kunde sluta störa mig. Han ville att jag skulle kolla in hans nya bläckpenna och jag ville lyssna på min lärare. När han inte slutade att störa och peta på mig röt jag ifrån. Jag tror jag kan ha tagit pennan ifrån honom. Jag kanske till och med hade sönder den. Vi hamnade kvar med läraren efter lektionen och jag förklarade vad som hade hänt. Förväntade mig nog någon slags förståelse. Men hon la huvudet på sne och frågade mig om det inte bara hade varit enklare om jag bara tittat på pennan, för då hade vi inte varit här. “Ta aldrig sån skit”, sa mamma sen nä jag kom hem.

Det är ett bra tema tänker jag. Det illustrerar hur flickor tidigt får lära sig att deras behov, deras tid, sätts i andra rummet i förhållande till pojkar. Det skulle också varit en bra inledning på det tema jag ville skriva om. Att patriarkala strukturer, och även andra strukturer, tar dyrbar tid från de som utsätts för dem. Jag minns inte vad min lärare pratade om under den lektionen. Jag undrar om det var något viktigt?

Sen tänker jag på min kompost som jag måste gå ut med nån gång i veckan. Men soprummet har dörren ut mot gatan så jag går bara ner med komposten så länge solen är uppe. Fönstret under dagen att göra just det blir mindre och mindre när december kryper sig närmare. Jag går hem med en kompis runt 11 på kvällen. Hon ska åt ett annat håll efter att vi rundat kyrkogården. Jag föreslår att vi ska prata i telefon tills vi båda kommer hem, om det känns säkrare.

Vi spenderar en kvart på att prata om vad vi brukar göra för att hålla oss säkrare när vi går ensamma hem. En hörlur i örat. Brukar du hålla nycklarna mellan knogarna? Jag valde byxor idag fast jag ville ha kjol. Jag undrar vad vi hade kunnat prata om den kvällen istället. Kanske hade vi diskuterat texten vi hade läst till seminariet den dagen.

Jag tänker på vad jag ska ha på mig på RÅM. Om jag ska packa ner mina pennkjolar eller mina raka vida byxor. Jag gillar inte Ebba Bush och inte heller KD, men jag kände med henne när en man i Borås Tidning skrev en kröni-

ka om Ebbas klädval till partiledardebatten. När han ställde hennes vita klänning i kontrast mot de andra kvinnliga partiledarna iklädda kostymer. Det är självklart att det spelar roll vad vi har på oss, och ofta säger politikers kläder något. Stefan Löfven hade till exempel på sig en lila slips när han höll tal till nationen, istället för den oftast röda. Men vem bryr sig om Löfvens slips? Det kanske inte är någon som bryr sig om jag har pennkjol eller byxor. Eller så gör någon det. Tänk vad jag hade kunnat använda den här tiden till, kanske skrivit klart ledaren eller mitt anförande till RÅM. Men så tänker jag att jag inte borde skriva om något sånt här överhuvudtaget. Att jag har fått privilegiet att skriva en ledare trots att jag inte är chefsredaktör. Då borde jag kanske skriva om regeringsbildningen, eller kanske el-priserna, eller om något svårt filosofiskt om demokratins plats i samhället! Varför skriva om något som kanske bara hälften av oss kan relatera till? Varför känns det som jag slösar min chans? Jag prokrastinerar att skriva för jag vill inte vara uppenbar. Så typiskt av en kvinna att skriva om något sånt här. Men jag kan inte komma på något annat. Och inget annat känns riktigt rätt. Och nu måste ledaren in, och att debattera det här fram och tillbaka med mig själv har ärligt talat tagit alldeles för mycket av min tid.

av Elinor Ziegler

BLADET

8

FRÅN UNGDOM TILL RIKSDAG Intervju med Axel Hallberg

BLADET

9

“[...]NÄR VI SER OTROLIGT TYDLIGA RESULTAT FÖR DET ARBETET VI LÄGGER NER. DÅ ÄR DET LÄTT ATT KÄNNA ATT DET ÄR VÄRT DET.” Novembermörkret ligger tryckande över Gamla stan i Stockholm. Men på gatunivå sprids varmt ljus från caféer, butiker och restauranger som lockar in i värmen, där du kan glömma mörkret med något varmt att dricka. Jag är på väg till Riksdagsbiblioteket där Miljöpartiet har sitt kansli i samma trapphus som Centerpartiet, samma dag som de två partierna tillsammans med Socialdemokraterna kommit till en överenskommelse om skog och strand. En vänlig hand vinkar in mig från kullerstenarna på Storkyrkobrinken.

Axel Hallberg bär en brun tröja under en blå kavaj, svarta jeans och svarta skor. Axel var tidigare språkrör för GU, kommunpolitiker i Lund och är nu vikarierande riksdagspolitiker till och med maj 2022.

Vi rör oss genom Miljöpartiets kansli till köket, som vid första anblick tycks vara hämtat ur en studentkorridor. Det är inte mer än någon kvadratmeter i bredd och inte mycket längre. En våg av minnen från tiden som student med dålig öl, sena kvällar och flogstavrål sköljer över mig. Det nostalgiska glittret försvinner snabbt när jag ser diskhögen i Miljöpartiets kansli och minns den sämre sidan av studentlivet.

Vi hälsar på pigga politiska sekreterare och trötta kanslister medan vi hämtar en kopp kaffe.

Vi slår oss ner på en soffgrupp i anslutning till köket. Axel sätter sig bekvämt och vant i soffan, bakom sig har han många år i Grön Ungdom men han verkar trivas i sin nuvarande roll.

“Jag blev medlem i GU årsskiftet 2012-2013. Sen var jag styrelsemedlem för Grön Ungdom syd, deltog i valrörelsen 2014, och sedan språkrör för Grön ungdom Syd. De åren mellan 2010 och 2014 präglades väldigt mycket av att Sverigedemokraterna växte väldigt snabbt. Det var den största opinionsförändringen på väldigt lång tid och jag ser Miljöpartiet mycket som en motpol mot SD.” “Jag har gjort ganska mycket andra saker under tiden jag varit engagerad, inte minst har det varit stort fokus på klimatpolitik. Men min ideologiska grund är fortfarande motståndet mot Sverigedemokraterna och rasism och det kommer det alltid att vara.”

Du var ju språkrör för Grön Ungdom under perioden 2017-2019. Hur känns det att vara tillbaka i Stockholm?

“Jo det känns bra! När jag var språkrör för Grön Ungdom bodde jag i Lund och veckopendlade, som jag gör nu.

Riksdagsarbetet är upplagt så att man är på plats tre dagar i veckan: Tisdag, onsdag och torsdag. Jag tycker att det ger mycket att resa mellan städer, speciellt i rollen som Riksdagsledamot och även till viss del i rollen som språkrör. Stockholm har hög koncentration av olika organisationer, men jag tror att det är viktigt att ha kontakten till hemmet som riksdagspolitiker och språkrör.”

Du har varit riksdagsledamot sen 20 september och sitter till slutet av maj. Känns det som två månader redan?

Hur har du upplevt tiden vid riksdagen?

“Ja, bra fråga. Det har hänt mycket, så det känns som lång tid. Men det har varit ungefär som jag trodde? Som språkrör för GU var jag adjungerad till olika organ, så de processerna känner jag sedan innan. Det har dock varit och fortsätter att vara en väldigt avgörande tid i politiken. Det skulle innebära en väldigt stor förändring för Sverige om Ulf Kristersson får bilda regering på det vis han vill.”

Den här tidsåtgången som uppdraget innebär, och den uppoffring som du ändå gör, på vilket sätt är det meningsfullt för dig?

“Det är meningsfullt dagar som idag, när vi ser otroligt tydliga resultat för det arbetet vi lägger ner. Då är det lätt att känna att det är värt det. När det inte går i mål är det jobbigt. Jag tycker det är tydligt i ganska många frågor att vissa partier väljer att låsa sig väldigt tydligt vid en ståndpunkt och sen vägrar flytta sig. Det handlar nog om att det blir en politisk och en ideologisk prestige i vissa frågor. Klart att det också fanns politiska motsättningar i Lunds kommunpolitik, men jag tycker att det är mindre prestige där, det är lättare att hitta lösningar gemensamt.”

Arbetet man gör i riksdagen ämnar ju förändra det land vi lever i. Hur lång tid tar det innan sådana förändringar syns?

“Ja, det syns redan nu, om man ser på MPs regeringsmedverkan. Vi fyller en väldigt stor roll i klimatförhandlingar, ställer om fordonsflottan, investeringar sker runtom i landet i rätt riktning. I Lund har vi idag en spårvägslinje som byggts tack vare Stadsmiljöavtalen som Miljöpartiet har hjälpt till att arbeta fram. Många av omställningsfrågorna ligger på kommunerna, det vi kan göra nationellt är då att

BLADET

10

“MILJÖPARTIET MÅSTE BLI BÄTTRE PÅ ALLA NIVÅER PÅ ATT SÄTTA UNGA PÅ LISTORNA.” underlätta den processen. Spårvägen i Lund, till exempel, är en miljardinvestering. Det hade inte Lunds kommun kunnat göra, där behövs statliga pengar. Då handlar det för oss på nationell nivå att skapa förutsättningar för de kommunerna som vill göra rätt.”

“Men det finns inga egenvärden alls i att arbeta inomparlamentariskt. Det finns inget egenvärde att vara i regering heller. Det handlar om vilken politik vi får igenom.

Inomparlamentariskt har det hela tiden funnits ett väldigt tydligt värde i att det är lätt att påverka. Den vägen till inflytande är mycket kortare i Miljöpartiet än i andra partier, det är lättare att påverka vad Miljöpartiet driver om man är med i Grön Ungdom om man jämför med andra ungdomsförbund. Det är en stor styrka för oss.”

Vad har förvånat dig under din tid i riksdagen?

“Hur mycket vi måste kämpa i klimat- och miljöfrågorna. Vi är verkligen det enda partiet som tar de frågorna på allvar och slåss för dem. Bakom varje bra miljö- och klimatbeslut den här mandatperioden så ligger otroligt tuffa förhandlingar. Vi är det enda partiet som har en plan för hur vi ska klara Parisavtalet: Klimatfärdplanen. Vill man ha ett parti i Sveriges riksdag som kommer kämpa dag och natt för att minska utsläppen så måste man rösta på Miljöpartiet. Det måste vi förmedla dag och natt fram till valet.”

Kommer du ställa upp i riksdagsvalet eller är detta din första och sista tid i riksdagen?

“Jag kommer ställa upp! Men inte högt upp på listan, jag vill framför allt bidra till valrörelsen. Jag vill fokusera på kommunpolitiken och satsa hårt på det. Jag har varit kommunpolitiker under den här mandatperioden och trivts otroligt bra. Där finns det mycket bra kvar att göra. Men man ska aldrig säga aldrig.

Hur tror du samarbetet mellan MP och GU kan utvecklas framöver, vad skulle du vilja se?

“Jag tycker att samarbetet är bra. När jag var språkrör i GU märkte jag att vi var det ungdomsförbund som hade närmast kontakt och mest inflytande. Miljöpartiet måste bli bättre på alla nivåer på att sätta unga på listorna. Miljöpartiet måste bli bättre på alla nivåer på att sätta unga på listorna. Jag tror det skulle ge viktiga perspektiv, en ökad

bredd och hjälpa till att knyta ihop partiet. Men också för att vinna unga väljare, att föra en dialog med unga människor och få in deras perspektiv i politiken.”

Du har ju varit med ett tag nu. Vad är en upplevelse i Grön Ungdom du tar med dig?

“Mycket bra fråga, väldigt svårt att svara på! Under min tid i förbundsstyrelsen och som språkrör hade Miljöpartiet och Grön ungdom ganska tuffa år. Jag har minnen från hur vi i GU samlade oss under valnatten 2018 efter valvakan och bara pratade, och hur jag kände att det verkligen fanns en kraft i att arbeta tillsammans och att finnas där för varandra. Det var en tuff valrörelse och nästa kommer troligtvis vara värre och det är en mycket underskattad del av en valrörelse att bara ta hand varandra. Gör vi det blir kraften i vår valrörelse så mycket starkare.”

Veckorna efter vårt samtal kommer färgas av val: Sverige väljer äntligen sin första kvinnliga statsminister, Miljöpartiet väljer att lämna hennes regering. Mitt samtal med Axel, Sveriges då yngsta riksdagspolitiker, färgades av vilka möjligheter regeringsposten innebar både nationellt och för Miljöpartiets lokala delar. Möjligheter som idag är stängda. Språkrör Per Bolund har noterat den kommande tiden, när Miljöpartiet nu står utanför regering, som förlorad tid. Vad som vunnits på Miljöpartiets utträde återstår att se, men vad som förlorats är mot slutet av december tydligt.

av Julius Rosenlund

Två snabba med Axel Nämn något riktigt dåligt och något riktigt bra från din tid i GU? “Migrationsöverenskommelsen 2015 var jobbig. Det var ett tufft beslut för miljöpartister och för Grön Ungdom. Men de sommarturnéer jag varit på har varit riktigt roliga, speciellt den 2018. Det var mycket roligt att åka runt till massa olika festivaler och diskutera politik.”

Har man tid för hobbies som riksdagspolitiker?

“Haha, ja! Jag är väldigt intresserad av att lyssna, skapa och läsa om musik.”

Axel är 22 år och bor i Lund men vikarierar just nu i riksdagen för Miljöpartiet.

BLADET

MARININDUSTRIN UR ETT GRÖNT PERSPEKTIV

11

BLADET

12

International WorkBoat 2021. New Orleans, USA. Ett av årets höjdpunkter för de som jobbar inom marinindustrin. Mer än 800 utställare deltar under den tre dagar långa mässan, eller handelskonferensen som det heter på ett mer professionellt språk. De företag som är med på mässan är allt från kommersiella fartygsägare, operatörer och byggare till leverantörer. Själv är jag där för att undersöka hur marinindustrin anpassar sig till miljöfrågor och miljöföreskrifter. Genom totalt sex intervjuer med personer så lyckas jag skapa mig en bild av sanningen.

Den som hoppas på inklusivitet inom branschen kommer snabbt att bli besviken. Det är inte svårt att märka, redan inom den första timmen i mässhallen, att mångfald inte är något som prioriteras. Allt jag ser är vita män i kostymer!

Det är märkligt med tanke på att detta är en bransch som påstår sig handla om innovation och utveckling om det faktiskt var fallet hade de förstått att en mer mångsidig arbetskraft ofta leder till bättre resultat inom företaget. Denna insikt får mig också att undra hur “up to date” de är gällande hållbara satsningar och den etiska aspekten av klimatförändringarna.

ALLT JAG SER ÄR VITA MÄN I KOSTYMER! Vi lever ändå i 2022! Vart man än går ser man företag som påstår sig leda sin marknad framåt vad gäller hållbarhetsperspektiv. Oavsett om de faktiskt talar sanning eller inte så råder det ingen tvekan om att företag har förstått, i alla fall i Sverige och i en stor del av Europa, att kunder inte bara efterfrågar utan kräver ett sunt miljötänk från säljare.

Företagen i marinindustrin som är här på WorkBoat verkar inte ha insett det. Även om det finns vissa utställningar i mässan med ett eller annat citat om att deras produkt är “för dig som bryr dig om klimatet” eller att de har nollutsläpp på sin produkt, så är de lätträknade. Det verkar inte vara ett stort säljargument i USA. Denna tanke bekräftas när flera av de företag jag intervjuar på mässan säger att kunder i Europa bryr sig mycket mer om hur miljövänliga produkterna är jämfört med kunderna i USA. Däremot så påstår de även att USA börjar komma ikapp Europa gällande efterfrågan, även om de ligger långt efter när det kommer till förordningar och lagar.

Just varför efterfrågan gällande miljöaspekter i USA ens har hamnat bakom från första början frågar jag inte men jag anar att den frågan inte har ett enkelt svar.

Vad som ofta glöms bort i diskussioner om klimatförändringarna är de sociala/humanistiska aspekterna. Enligt mig så är det det som gör att stora företag kommer undan med att vara hänsynslösa mot miljön. Det ses regelbundet som ett problem som ligger långt fram i framtiden med minimala effekter på oss människor när sanningen egentligen är raka motsatsen. Ett exempel på detta är de ekonomiska konsekvenserna. Enligt forskning så kommer vi inom 10-20 år känna av samma ekonomiska effekt som om en covid-19

BLADET

pandemi inträffade var tionde år fast då bara på grund av klimatförändringarna. Det kommer att få förödande konsekvenser, speciellt för de som redan befinner sig i ekonomiskt utsatta situationer. När jag påpekar detta och därefter frågar hur deras företag kommer anpassa sig till denna nya ekonomiska tillvaron så får jag i princip samma reaktion varje gång - några långsamma sekunders väntan och därefter ett svar i stil med “vi försöker göra våra produkter mer gröna och hållbara”. En alltså inte helt obaserad slutsats är att de flesta av företagen i denna industri faktiskt inte alls har bra koll när de kommer till de katastrofala följder som väntar oss. Detta trots att de kommer att bli otroligt hårt drabbade. Då är det inte heller så svårt att förstå varför vissa överhuvudtaget inte ens bryr sig. De vet ju inte ens om att vi befinner oss i ett så kritiskt läge.

Totalt fem av de sex personerna som jag intervjuar har en relativt positiv inställning till sina egna företags hållbarhetsinitiativ. Enligt dem så är det en blandning av deras egna intressen och mål, kundernas efterfrågan och olika miljölagar som inspirerat deras agerande. De pratar på om hur deras produkter antingen redan har uppnått nollutsläpp eller hur de är på god väg att nå dit, exempelvis genom en “hydrogen fuel cell-powered ship” eller en elektrisk motor som kan köras med nollutsläpp. En helt naturlig fråga att ställa när någon påstår det är “vet ni om hela produktionskedjan har uppnått/kommer uppnå nollutsläpp, eller gäller det bara själva produkten?”. Som svar får jag oftast ett säkert “ja” och därefter berättar de att de antingen har öppnat en ny miljövänlig fabrik eller att de själva inte vet hur hela produktionskedjan ser ut men att de är säkra på att andra i företaget har bra koll på det. Jag får faktiskt inte ett enda svar som tyder på att de har koll på, eller ens tycker att det är viktigt, hur miljövänlig hela produktionskedjan är.

Det här brukar ofta kallas för “greenwashing” eller att företag skapar en bild av att de är miljövänliga när det faktiskt inte är sant. Redan innan jag intervjuar den sjätte personen så vet jag att han är kritisk till marinindustrins hållbarhetstänk. När jag frågar om deras företag lägger ned mycket fokus på att vara miljövänliga får jag ett kortfattat och enkelt “nej”. Enligt han är företagens enda uppgift “att tjäna

13

pengar”. De stora skillnaderna i våra åsikter skapar en intressant debatt. Hans argument är inte ogrundade men de saknar etik och moral! Klimatförändringarnas konsekvenser är varken rättvisa eller enkla att förstå, så att använda endast fakta i sina argument är inte rätt. Trots de stora skillnaderna av värdegrunder får jag däremot en känsla av att han inte försöker försköna sanningen, så när jag frågar om greenwashing ofta förekommer i industrin så får jag ett bestämt “ja”.

Oavsett den stora bristen på mångfald och de ofta diskutabla svaren som jag får på mina frågor så kan jag inte neka till en sak. Jag behandlas med total respekt och professionalitet. Ingen försöker förminska mig eller dumförklara mig trots min unga ålder. Det ger mig hopp om att marinindustrin faktiskt är på väg mot en mer inkluderande och framförallt mer hållbar framtid även om vi har en lång väg framför oss!

av Hilda Berg

BLADET

14

BANKER INVESTERAR I ARKTIS OLJEINDUSTRIER

BLADET

15

HAMNAR FOSSILA BRÄNSLEN PLÖTSLIGT I EN GRÅZON? År 2020 var CO2-halten i atmosfären högre än vad den varit på fyra miljoner år (BBC 2021) – under Pliocen-epoken då mammutar migrerade norrut till följd av det varma klimatet (Britannica 2011). Det utdöda släktets fossiler finns bevarade i den arktiska permafrosten, där bankjättar nu investerar i det fossila bränslet (Ileri m.fl. 2021). Arktis har hela 13% av världens oljeresurser lagrat i sitt istäcke, vilket motsvarar över 90 miljarder tunnor olja. Om dessa tillgångar skulle utvinnas, skulle det innebära att de resterande 22% av CO2-budgeten för 1.5°C-målet går upp i rök.

Skräckscenariot verkar inte heller vara långt från verkligheten, då kommersiella banker som JPMorgan Chase, Barclays, Citigroup och BNP Paribas redan investerat 314 miljarder dollar på ledande företag inom oljeutvinningen i Arktis, bara mellan åren 2016-2020. Motsägelsefullt nog, porträtterar ett flertal av bankerna gärna sig själva som “Arctic protectors”, vilket med hänvisning till deras handlingar endast tycks vara tomma ord är ett påstående som inte går ihop med deras handlingar.

Det står klart att finansiering av fossila bränslen utgör ett enormt hot mot att klimatmålen ska kunna uppnås.

Men nu kanske läsaren undrar vad en temperaturökning som överstiger klimatmålen skulle innebära rent konkret?

Jo, inom miljövetenskapen brukar det talas om planetära gränser som vi bör hålla oss inom för att undvika tipping points som resulterar i oåterkalleliga kedjereaktioner bortom mänsklig kontroll. Så länge vi håller oss inom de planetära gränserna, har ekosystemen resiliens och kan med andra ord återhämta sig från yttre påfrestningar. Men om vi överskrider 1.5°C-målet överskrids de planetära gränserna och vi hamnar i en cykliskt självförstärkande växthuseffekt. Exempel på detta är när den stora mängden metan som finns lagrad i permafrostens luftbubblor frigörs och värmer atmosfären, vilket i sin tur smälter mer is som frigör ytterligare metan i en dominoeffekt. Utöver metan finns även utraderade sjukdomar bevarade i permafrosten begravda med kadavren, vilket riskerar frigöras när isen smälter och resultera i mer frekventa epidemier. Höjda havsnivåer och obeboeliga habitat för djur i Arktis driver

arterna både närmare varandra och närmare människor på ett onaturligt sätt, vilket ökar risken för smittspridning och oftare förekommande pandemier. Detta gäller även människor som tvingas emigrera till följd av extremväder eller översvämningar. Överskridning av 1.5°C-målet skulle alltså resultera i katastrofala konsekvenser för alla levande organismer och klimatet.

Lyckligtvis förhandlas just nu riktlinjer och ramverk för reglering av dessa bakåtvända verksamheter. Problemet är dock att klimatkrisen präglas av tidsbrist, och de långsamma förhandlingarna sker med tid vi inte har. Krisen måste hanteras som en kris, med snabba beslut, speciellt inom frågor som uppenbarligen inte uppfyller kriterierna för hållbar utveckling. Varför sker förhandlingar kring huruvida stora bankers investeringar i ännu större oljeföretag ska vara acceptabelt från ett miljövänligt perspektiv? Hamnar fossila bränslen plötsligt i en gråzon? Så länge politiker tillåter satsningar inom industrier som sätter oss långt tillbaka i utvecklingen, spelar det ingen roll hur många framsteg som förhandlas i den gröna politiken. Så länge beslutsfattare sätter sig vid förhandlingsbordet gällande kompromisslösa frågor, står vi chanslösa inför det som är klimatkrisen.

av Dana Riahi

Källor: BBC, 2021. The state of climate in 2021. https://www.bbc.com/future/ article/20210108-where-we-are-on-climate-change-in-five-charts - Hämtat: 15/12-21 Britannica, 2011. Pliocene Epoch https://www.britannica.com/science/ Pliocene-Epoch - Hämtat: 15/12-21 Ileri, Eren Can - Henri Her - Alix Mazounie - Lucie Pinson, 2021. “Drill, Baby, Drill: How banks, investors and insurers are driving oil and gas expansion in the Arctic” Reclaim Finance

BLADET

16

FRAMTIDENS KONFLIKTER Hur vatten ersatte olja som krigets bränsle

Tchadsjön 1973 Krig har varit en konstant företeelse i mänsklig historia, och krig är direkt knutet till kontrollen över land och resurser. Krig ökade i skala genom historien, från mindre skärmytslingar mellan rivaliserande stammar, till världskrig mellan industriella jättar under nittonhundratalet. Sedan 1945 har den trenden dock brutits.

Krig har blivit mindre i skala, och aldrig tidigare i mänsklig historia har så få dött till följd av väpnad konflikt.

Frågan är om utvecklingen kommer att fortsätta i den riktningen, eller om vi är på väg in i en ny era av mänsklig konflikt: klimatkrig. År 2017 antog FNs säkerhetsråd en resolution som identifierade att konflikten runt Tchadsjön i södra Sahara var direkt kopplad till klimatförändringar. Sjön har under tusentals år varit livsviktig för livnäringen i regionen, men under de senaste 40 åren har den förlorat över 90 % av sin totala yta. Att FNs säkerhetsråd identifierade klimatförändringar som en huvudorsak för konflikten var unikt, men kan komma att bli normen för framtida konflikter.

I en rapport från SIDA, den svenska biståndsmyndigheten, pekas fyra viktiga faktorer ut som kan komma att leda

till konflikt i framtiden, alla knutna till klimatet: vattentillgång, födotillgång, havsnivåer och extrema väderförhållanden. Vissa regioner är speciellt sårbara för vissa förändringar, men den huvudsakliga konsekvensen för alla är migration på en nivå som aldrig tidigare skådats. Förhållandet mellan tvingad migration och konflikt föder en ond spiral, där själva klimatpåverkan kan vara relativt liten, men konsekvenserna blir extremt stora.

Ett exempel som är otroligt relevant och omdiskuterat är inbördeskriget i Syrien, som har pågått sedan 2011. Nya teorier har presenterats som antyder att torka tillsammans med dålig vattenpolitik eroderade det syriska jordbruket, och tvingade människor in till städerna, där missnöjet med regimen kunde frodas lättare. Liknande exempel kan ses i Egypten och Afrika söder om Sahara, där torka och växande öknar tvingar människor in till städerna, där de fastnar i arbetslöshet och fattigdom.

Låt oss ta en titt på en annan företeelse, som på inget vis är ny men som kan komma att påverka det globala politiska klimatet på en helt ny skala: dammar. Kontroll över vatten är kontroll över människor, länder och hela kontinenter, och med modern teknologi kan regeringar bygga dammar

BLADET

17

Tchadsjön 2017 stora nog för att stoppa floder som har livnärt människor i tusentals år. Ett skrämmande exempel på hur dammar kan användas som geopolitiska pokerchips kan ses i Himalaya, en bergskedja där ett tiotal av världens största och viktigaste floder har sina källor. Kina har de senaste året gjort det tydligt att man planerar att konstruera världens största hydroelektriska damm i Tibet, på Yarlong-Zangbu-floden.

Det uppskattas att dammen ska kunna producera 60 gigawatt i elektricitet. Man kan fråga sig om detta är något vi borde fira. Vattenkraft är trots allt ett grönt alternativ som kan hjälpa Kina att avveckla sin kolförbränning.

Problemet är att Yarlong-Zangbu-floden ger vatten till Brahmaputrafloden, som i sin tur uppskattas förse 1,8 miljarder människor med vatten. Alltså ungefär en fjärdedel av jordens befolkning. Genom att dämma upp floden får Kina kontrollen över Indiens vattentillförsel. Dammen är Kinas kniv på den indiska pulsådern. Förstår man det, förstår man också varför Indien och Kina så sent som förra året sköt skarpt i Himalaya, vilket resulterade i ett okänt antal döda. År 1097 annonserade påven i Rom ett korståg för att inta Jerusalem, något som gav den katolska kyrkan ett enormt

inflytande i det europeiska samhället. År 1941 invaderade Hitler Sovjetunionen, samtidigt som Stalin och Churchill ledde en gemensam invasion av Iran. Målet: olja. Framtidens krig kommer att vara krig för överlevnad, på en planet som blir allt mindre och allt mer överbefolkad. Utan Jerusalem riskerade katolska kyrkan att kollapsa, och utan den kaukasiska oljan var det ute för Tredje Riket. Utan kontrollen över de himalayanska vattenkällorna kan Indien inte längre kalla sig självständigt, och om Tchadsjön försvinner kan miljontals människor inte längre kalla Tchad för sitt hem.

Kommer den världsordning och diplomati som har hållit freden mer eller mindre intakt i över 70 år kunna anpassa sig snabbt nog? Kommer världens ledare kunna se varningarna och komma överens om gemensamma lösningar på klimatproblemet och den alltmer bristande tillgången till livsviktiga resurser som mat och vatten? Eller kommer framtidens stora konflikter att födas ur kampen mellan en krympande planet och en växande befolkning?

av Noa Liungman

BLADET

18

SAMMA PROBLEM, NYA TIDER. Generationer genom tiderna har haft en tendens att utropa sig själva som “den sista generationen”. Det är ett förståeligt sätt att hantera det konstiga faktumet att världen fortsätter efter att vi har dött.

Historiskt har domedagsprofetiorna skett på ett religiöst eller politiskt plan. Med den industriella revolutionen kom ett helt nytt existentiellt hot, och domedagsprofetiorna utropas inte längre endast i predikstolen och spåkulorna, utan i vetenskapliga artiklar och av statsledare. Samtidigt får vi höra att världen blir allt säkrare, att vi lever längre, mår bättre, krigar mindre och blir rikare. Varför är vi då så ivriga att utropa världens undergång?

Svaret framstår som uppenbart, framförallt om man är miljöpartist: det spelar ingen roll hur rika och välmående vi är om ekosystem kollapsar och klimatförändringar gör planeten obeboelig. Sanningen är dock att det inte enbart är klimatkrisen som har resulterat i nya domedagsprofetior. Allt från kärnvapen till GMOs till mobiltelefoner pekas ut som potentiella mordvapen för mänskligheten.

Coronapandemin gav domedagsprofetiorna ny gravitas, och i början av 2020 verkade de flesta delta i att halvironiskt förklara artens undergång vid middagsbordet.

I debatten finns två sidor. Å ena sidan har vi de troende, som helt köper (åtminstone utåt) att en tydlig gräns har överskridits, och att vi är bortom all räddning. Å andra sidan har vi skeptikerna, som gillar att citera Kubakrisen och romarrikets fall och hävda att mänskligheten kommer att uppfinna sig ur de många kriser vi nu ställs inför. Ironiskt nog verkar dessa optimister vara minst benägna att faktiskt uppmuntra till drastisk förändring, medan de som (åtminstone utåt) redan har dödförklarat mänskligheten gör allt för att tända kämparglöden igen.

Vilken sida i den här debatten bör man då ställa sig till, om någon? En bra start är att titta närmare på de farotyper som nu hotar våra samhällen. Riskbedömningar är centrala för den mänskliga upplevelsen, men de traditionella riskbedömningarna på en individuell nivå blir allt mindre

relevanta. Vi blir färre som tvingas göra seriösa bedömningar om huruvida vi kan riskera att gå utanför dörren för att finna föda. Människor lever i allt större utsträckning i miljöer utan överhängande risk för livet.

Betyder det att samhället har blivit säkrare? Eller har riskerna förskjutits till en större skala? För att ta ett exempel: industriellt jordbruk låter oss producera ett enormt överskott av mat, vilket i stort sett har eliminerat risken för individer att uppleva svält i västvärlden. Å andra sidan har det industriella jordbruket utarmat jorden, vilket medför en risk för absolut, universell svält i framtiden. Ett annat exempel: kärnvapen har eliminerat risken för konventionellt storskaligt krig mellan stormakter och har därmed drastiskt minskat risken att världens människor dör i krig. Å andra sidan medför kärnvapen den överhängande risken för systematisk utplåning av hela den mänskliga arten.

Om man skulle göra någon form av nettoberäkning av total risk för människors liv, finns det dem som hävdar att man skulle finna att riskerna inte alls har eliminerats av ny teknologi och sociala framsteg. Man kan jämföra den mänskliga existensen med ett roulettebord. I ett jägar-samlar-samhälle spelar alla individer på varsitt roulettebord. Man spelar relativt ofta, men risken per gång man spelar är låg, och endast på en individnivå. Det räcker dock med att man förlorar en gång för att förlora allt. I dagens sammankopplade, industrialiserade värld spelar hela mänskligheten på ett enda roulettebord, och en enda förlust innebär att alla förlorar.

Det är lätt att glömma att roulettebordet existerar, när vi inte har förlorat än, men vi spelar fortfarande.

Innebär en sådan riskförskjutning att den kollektiva risken har ökat? Eller mitigeras riskerna av ny teknologi och ökat internationellt samarbete? Bör vi utropa nya domedagsprofetior, eller ska vi konstatera att människor, precis som alltid, bemöts av hot och risker som måste bemötas med vetenskap, samarbete och innovation, både på det sociala och teknologiska planet?

av Noa Liungman

BLADET

19

ETT SPRÅKRÖR

Maktdelning på riktigt

Inför FS oktobermöte i höst inkom ett förslag till proposition skriven av vår internationella sekreterare, Nick Doggen. Förslaget lydde: “Att ersätta det delade ledarskap med ett språkrör från och med 2023”. På mötet, likväl på det senare extrainsatt riksårsmötet där propositionen lyfts, gick debatten het. Inte så konstigt kan man tycka, då partitraditionen sedan 1981 är att ha ett delat ledarskap, två språkrör. Hela vårt partis historia präglas av dessa två ledare, som hand i hand gestaltar vår maktfördelningsprincip. Men i mina ögon framstår det mer som en dimridå som förblindar oss från att se den dolda maktfördelningen, den faktiska maktfördelningen i partiet.

Jag minns när denna fråga lyfts i min gamla lokalavdelning för några år sedan, stämplat som “Ett effektivare ledarskap”. Jag var ny i förbundet och tyckte idén va rent ut sagt absurd. “Vi säljer inte ut vår ideologi, inte för något!”, det hjälpte inte heller att proppen innehöll ordet “effektiv”, ett av mina mest hatade och flitigast använda ord av Moderaterna under perioden. Den dåvarande ledningen lyfte flera problem som uppstått med ledarskapsmodellen, men varje nytt argument från deras håll var bränsle på min eld. För varje praktikalitet i argumentationen var det ett bevis på pragmatism, motsatsen till ideologi i mina dåvarande ögon, så allt som sas stärkte mig i min åsikt om att detta var ett steg bort från partiets idéhistoria, bort från ideologin.

Men med tiden så mjuknade jag. Det blev mer och mer synligt att det fanns reella problem med ledningsstrukturen. För vad händer när vi sätter två personer, en kvinna och en man*, på vad som påstås vara samma mandat? Vi ger dem samma ansvar gentemot riksårsmötet, samma uppgiftsbeskrivning på pappret och samma titel. Men, vi ger framförallt utrymme för informella maktstrukturer att gro.

Det kan tyckas låta diffust till en början, det tyckte jag.

Men för någon som alltid var ”kuddflickan*” i klassrummet så blev det över tid tämligen uppenbart hur makten fördelas mellan en kvinna och en man utan att ett enda ord behöver utbytas mellan dem.

Denna klassiska fördelning av vilka sysslor och vilken typ av ansvar som könen tar på sig kan synas i de flesta förhållanden, vänskapsrelationer och på arbetsplatser mellan män och kvinnor. Mannen tar plats medan kvinnan jobbar i det dolda som ett vanligt exempel. Men även i de fall där två kvinnor eller icke-män skulle inneha språkrörsposten framkommer en liknande effekt. Detta då alla är olika, vilket innebär att även om det på pappret står att två individer har samma ansvar och skyldigheter, så kommer verkligheten aldrig att efterlikna detta. Någon kommer att jobba mer, någon kommer täcka upp för den andre som är sen varje gång, någon kommer ta mer plats och får mer rampljus och så vidare. Men viktigaste av allt: Någon av dessa kommer att ha mycket större politiskt inflytande på oss, moderpartiet och allmänheten. Och vem det är väljs inte av oss, utan det väljs av de informella maktstrukturerna som bildas mellan språkrören.

BLADET

20

MEN NU SER JAG ATT JAG VANN, IDEOLOGIN VANN. Propositionen “Ett effektivare ledarskap” gick igenom på årsmötet i min lokalavdelning, och jag röstade JA. Där och då tyckte jag att de problem som uppkom mellan de språkrör som funnits i min lokalavdelning trumfade vår tradition. Det blev helt enkelt för infekterat att låta två ungdomar själva upprätta en sund fördelning av ansvar, och infektionen spred sig i resten av organisationen. Kort och gott så vann pragmatismen över ideologin inom mig, trodde jag då.

Just för att ett delat ledarskap bara är symbolen för maktdecentralisering, inte innehållet. Innehållet skapas av oss.

Innehållet skapas av att vi har beslutat oss för stadgar som säger att vi mottar precis alla motioner som skickas in till RÅM och MP:s kongress, det skapas av att vi har beslutat oss för att andra maktfördelande insatser såsom förbundssekreteraren, det skapas av våra värderingar och vår kultur som i demokratiska processer leder till en organisation byggd på allas röster.

Men det som utmärker vårt parti i att vara maktdecentraliserat är inte en kvinna och en man som delar på det yttersta politiska ansvaret som vi bestämde oss för 1981.

Vi har redan tagit bort kravet av att det ska vara just en kvinna och en man, jämn fördelning mellan de två då erkända könen, och vi är fortfarande erkända att vara det minst toppstyrda partiet i svensk politik. Vår lokalavdelning beslutade om att enbart ha ett språkrör men Grön ungdoms syn på maktfördelning har inte ändrats, jag tror knappt någon märkt av denna förändring annat än de berörda.

Så där och då när propositionen gick igenom trodde jag att pragmatismen vann. Men nu ser jag att jag vann, ideologin vann. För jag och medlemmarna valde explicit vem det primära ansvaret skulle vila på och vem som skulle fatta politiska beslut i vår organisations namn, inte någon annan. Det är demokrati, och demokrati är essensen av maktfördelning.

av Sofie Ho

*Skribenten är väl medveten om att det finns fler könskombinationer möjliga att inneha språkrösposten.

Kvinna och man lyfts specifikt i denna text då det är den överlägset vanligaste sammansättningen av två språkrör i Miljöpartiet och Grön Ungdoms historia, det var även krav på att det skulle vara just den könssammansättningen när partiet grundades och fram till nyligen. De könen lyfts för att göra en specifik poäng av skillnaderna som uppstår i arbetsfördelning mellan dessa kön till följd av dess samhälleliga status. *Kuddflicka syftar till den tysta och lydiga flickan som placeras mellan två stökiga killar i skolan.

Lärare använder alltså skötsamma flickor som är duktiga i skolan som ett verktyg för att få killar att ta sina åtaganden på allvar och vara tysta under en lektion.

BLADET

21

LESS IS NOT MORE NÄR DET KOMMER TILL SPRÅKRÖR

Ideologin. Grunden till vår politik och organisation, anledningen till att partiet grundades från första början. Ändå nämns den inte en enda gång av förbundsstyrelsen när de lägger ett förslag om att byta ut vårt delade ledarskap till en ensam ledare.

Förbundsstyrelsen verkar tycka att det är en bra idé att kasta vårt ideologiska ställningstagande med delat ledarskap i soptunnan, men på RÅM är det inte förbundsstyrelsen som bestämmer, det är vi. Då är det medlemmarnas tur att ta ställning, vad vill vi?

Anledningen till att vi i Miljöpartiet och Grön Ungdom utövar maktdelning och decentralisering är den gröna ideologins syn på makt och maktkritik. Vi tycker inte att makt har något egenvärde och anser att makt korrumperar. Därför bör centralisering av makt undvikas till varje pris. Men vi kan inte låta denna maktkritik stanna vid företag och stater, även vi måste leva som vi lär.

När det bara finns en ledare resulterar det oundvikligen i maktcentralisering, och det är just därför vi valt att ha ett delat ledarskap.

av Thea Gunnarsson

Jag tycker att Grön Ungdom ska gå före Miljöpartiet i mycket, men i att kasta bort en av grundbultarna i vår ideologi? Det är inte värdigt ett ungdomsförbund vars funktion oftast är att påminna och tvinga vårt moderparti att stå fast vid våra principer och ideologiska rötter, som i detta fallet är vår maktkritik.

BLADET

22

DAGS ATT TA UPP KAMPEN MOT KLASSKLYFTORNA

BLADET

När jag var liten fick jag höra att Sverige inte längre var ett klassamhälle. Att ojämlikheten i princip hade utrotats någon gång i början på 2000-talet. Det stämde såklart inte då heller, men det stämmer ännu mindre nu, år 2022.

Faktumet är till och med att inkomstklyftorna växer snabbare i Sverige än i något annat OECD-land.

Det är på tiden att vi gröna riktar fokus mot klassklyftorna som sakta men säkert trasar sönder samhället. Vi lever i ett av världens rikaste länder. Trots det tvingas kvinnor föda barn i bilar, trots det lever folk på gatan, trots det tvingas sjuka människor in i fattigdom för att vi hellre lägger skattepengar på att subventionera Bianca Ingrossos köksrenoveringar, än på sjukförsäkringar.

Klyftorna växer trots att tillväxten ökar. Hur kan det komma sig? Jo, därför att vi har en kapitalistisk ekonomi där tillväxten nästan uteslutande tillfaller de allra rikaste.

De rika blir rikare och de fattiga fattigare.

Trots att vi kan utföra de flesta jobb mer effektivt idag än när 40-timmarsveckan infördes, lägger vi fortfarande mer än hälften av vår vakna tid på arbete. Vanliga knegare sliter ut sina ryggar, axlar och knän, barnmorskor säger upp på grund av katastrofala arbetsvillkor och elevassistenter och stödpersonal i skolan prioriteras bort. Men Moderaterna har döpt om nedskärningarna till “effektiviseringar”, så det är lugnt.

Allt detta fast vi, med andra prioriteringar, lätt hade haft råd med såväl höjda löner som förbättrade arbetsvillkor och kortare arbetsdagar. Kanske hade till och med fler av de som idag är arbetslösa kunnat få ett arbete att gå till, ifall vi delade mer på jobben. Istället ser vi hur utvecklingen går bakåt, framförallt för oss unga. Är man under 25, känner man nog få jämnåriga med en fast anställning. Istället utnyttjas vi som billig arbetskraft via gig-appar, vikariat och sms-anställningar, och tvingas bo hemma tills vi är långt över 20. Vi är också den generation som har levt igenom aktiebolagifieringen av svensk skola, samt början på den skolsegregation som bara fortsätter att öka. Framförallt drabbas de som vuxit upp på landsbygden, eller i en förort till en större stad.

Det är en skam för Sverige att allt detta nu sker, men det

23

går att vända på. Miljöpartiet har mycket bra politik för att styra om utvecklingen, men det krävs mer än så. Vi måste ge oss in i debatten, på allvar. Det är dags för oss gröna att ta upp kampen mot klassklyftorna.

av Rebecka Forsberg

Bladet #6 designades av Tobias Edlund