STAD 7

1

TIDSK RIFTEN

Debatt och reflexion om urbana landskap 7 D EC 20 1 4

Pris 185 sek

Vi granskar bilden av staden

40 temasidor ger dig fler perspektiv

S TA D 7 D E C 2 0 14

2

N채ra ljus spar energi.

S TA D 7 D E C 2 0 14

LEDLED is more is more

by Fox

by Fox Den offentliga Den offentliga belysningen belysningen står inför står en inför revoen revolution.lution.

Europas Europas längsta längsta gång-gångoch cykelbro, och cykelbro, Sölvesborgsbron, Sölvesborgsbron, är upplyst är upplyst av prisbelönade av prisbelönade ”LED-puckar” ”LED-puckar” som du som snabbt du snabbt installerar installerar i de i de allra flesta allra flesta ledstänger ledstänger - även- även om deom står depå står på plats!plats!

Förutom Förutom ett energisnålt ett energisnålt och precist och precist ljus ljus blir ledstången blir ledstången i sig en i sig designdetalj en designdetalj som som höjer höjer helheten. helheten.

Vattentätt Vattentätt och vandalsäkert. och vandalsäkert.

Genom Genom att flytta att flytta ner belysningen ner belysningen till ledstångtill ledstången spar en du spar energi. du energi.

Hela bron Hela 750 bron meter 750 meter belysning. belysning.

EndastEndast 520 watt!

520 watt!

tel: 08–tel: 440 08– 85440 40 85 info@foxdesign.se 40 info@foxdesign.se www.foxdesign.se www.foxdesign.se

4

Innehåll S TA D – R E F L E X ION O CH DE BAT T OM U R BA NA L A N DSK A P n r 7 2 01 4

s8

REDAKTÖREN Nya perspektiv.............................................................................. 6 Notiser .............................................................................................. 8 TEMA: VILKEN STAD SER DU? ........................................ 10 Vad vill forskningsfinansiärerna egentligen veta om staden?.................................................... 12 Hej Patrik Faming! ..................................................................... 18 Var går gränsen för anständighet?...................................... 21 Hur länge håller staden som handelsplats?................... 26 Hej Alf Hornborg!.......................................................................30 Staden speglar politisk misär................................................ 32 Hej Karin Fahlén!........................................................................36 Notiser ........................................................................................... 37 När bitarna faller på plats....................................................... 38 Offentliga rum på export.........................................................40 Hej Thorbjörn Andersson!....................................................... 45 Reflexion: Stadsplaneringens paradoxer..........................46 Konstverket: Distansen ger makt.........................................48 Vem tjänar på ett brandspace?..............................................50 Hej Anders Falk!.......................................................................... 52 Notiser ........................................................................................... 53 Högst poäng till vardagens landskap................................ 54 Reflexion: Landskapet – en gåva som förenar................ 63 Notiser ........................................................................................... 66

S TA D 7 D E C 2 0 14

s 45

5

TIDSKRIFTEN

Debatt och reflexion om urbana landskap

Tidskriften sta d – debatt och reflexion om urbana landskap fångar upp trenderna, speglar utvecklingen och lyfter fram forskningen om hållbar stadsutveckling. Tidskriften Stad ges ut av Movium, slu:s tankesmedja för hållbar stadsutveckling. movium.slu.se.

s 32

s 54

REDAKTÖR

Titti O ­ lsson, 040-41 52 13 titti.olsson@slu.se ANSVARIG ­U TGIVARE

Anders Rasmusson, Movium anders.rasmusson@slu.se REDAKTION

Karin Andersson Caroline Dahl Kolbjörn Guwallius Fredrik Jergmo Anna Lenninger Göran Nilsson OMSLAGSILLUSTR ATION

Karin Andersson FORM OCH PRODUKTION

Caroline Bjurman Holgersson Grafolin ANNONSER

s 40

Mediarum Sverige AB 08-644 79 60 annons@mediarum.se PRENUMER ATION

www.movium.slu.se, klicka vidare till Tidskriften Sta d, eller mejla movium-prenumeration@slu.se eller ring 040-41 52 11 HELÅRSPRENUMER ATION:

590 kr exkl moms, utlandsprenumeration Europa: 790 kr ADRESS

Movium – slu:s tankesmedja för hållbar stadsutveckling Box 54, 230 53 Alnarp TRYCK

TMG Öresund, Malmö 2014 ISSN

2001-631x

S TA D 7 D E C 2 0 14

6

REDAKTÖREN

Nya perspektiv

E

tt konstverk är ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament, konstaterade den franska författaren Émile Zola. Det betyder att ett konstverk är en högst subjektiv tolkning av det vi alla kan uppleva. Vi lever förvisso i samma verklighet men den ter sig olika för var och en av oss, beroende på vilka vi är och i vilken livssituation vi befinner oss. Och subjektiviteten gäller ju både för avsändaren, det vill säga konstnären som står bakom verket, och mottagaren, det vill säga du och jag. Samma färg, samma motiv, kan ha de mest skiftande symboliska innebörd beroende på tid, plats och sammanhang. Jag tänker på det när jag tänker på begreppet stad och vad det står för. Det beror faktiskt också helt och hållet på

I L LU S T R AT I O N : K A R IN A NDER SSON.

vem man frågar, var på jorden denna stad ligger, vid vilken tid i mänsklighetens historia definitionen ska göras, och i vilket sammanhang. Jag går till Nationalencyklopedin. Där står: stad, ett geografiskt område som kännetecknas av en viss typ av rättslig status (juridisk definition) eller en viss typ av markanvändning (funktionell definition). I båda fallen består en stad vanligtvis av en tät bebyggelse- och befolkningsanhopning (se även stadsbyggnad och urbanisering)...

Jag kan inte säga att jag blir klokare. Det stämmer förstås som torr definition men ger en föga tillfredsställande beskrivning av det som är min egen bild av min stad: det är inte mitt temperament som syns här. Min stad är för mig någonting annat och mer än en viss typ av markanvändning där jag ingår i en befolkningsanhopning. Ändå är definitionen i någon mening helt korrekt, en sann bild, någons sanna bild.

Det beror på vem man frågar, och hur man frågar.

Det finns alltid en förutfattad mening, det finns alltid ett redan antaget perspektiv, ett förhållningssätt, en uppfattning, en tolkning som ligger där som utgångspunkt och som färgar bilden. Olika bilder möter varandra, och någon ska sammanfoga dem, det finns de som ska få dem att passa ihop och sammanställa dem till något där vi alla kan få rum, där alla våra bilder kan samsas, som en vacker men föränderlig stjärna i ett kalejdoskop. Bilden rör sig, den förändras, den är aldrig samma från gång till gång. Vilken utmaning! Kanske ytterst en fråga om temperament? I det här numret av STAD vrider vi på kalejdoskopet för att se vad vi kan få för nya perspektiv.

T I T T I O L S S O N , R E D A K T Ö R S TA D S TA D 7 D E C 2 0 14

DESIGN TANK FOTO CHARLOTTE SVERDRUP

7

Enjoying the outdoors since 1947 Vestre April Design: Espen Voll, Tore Borgersen & Michael Olofsson S TA D 7 D E C 2 0 14

vestre.se

8 NOTISER

FOTO: ELINOR W ER MELING .

Kärleken till hemstaden kan vara en boja Musikern Annika Norlin, Hello Saferide/Säkert, är aktuell i höst med sin bok Texter, där hon publicerar hela sin produktion av låttexter från skivorna hon gett ut. Hon måste skriva, hela tiden, det är hennes sätt att tänka,

berättar hon i en intervju i Lundströms Bokradio i P1 sista lördagen före den obönhörliga omställningen till vintertid. Boken börjar i en skivbutik i Östersund, Annika Norlins älskade hemstad. Texten Isarna från albumet Facit 2010 handlar om hur det känns att bo i en mindre stad när hälften stannar kvar och hälften flyttar därifrån.

Själv blev Annika Norlin kvar i Östersund några år. Kärleken till hemstaden kan vara en boja ibland – den ger upphov till samma slags känsla som man kan ha när man inte hälsar på gamla släktingar nog ofta, säger Annika Norlin.

Känslan är svår att förklara, det är lätt att tro att den ligger långt borta, men så är det inte – att prata om Östersund känns för henne ungefär som att prata om sin mamma.

Sedan 2009 bor Annika Norlin i Umeå istället för i Östersund – och känner sig som en svikare.

FOTO: K A R IN A NDER SSON.

Sevärt i Malmö I den rödgröna regeringens budgetförslag fanns en post med ökat anslag till kultur i miljonprogramsområden.

Redan nu kan den som är sugen på konst och kultur bege sig till Kroksbäck i Malmö och kolla på muralmålningar av högsta klass. De uppfördes under festivalen Artscape tidigare i år och är väl värda ett besök.

S TA D 7 D E C 2 0 14

9 NOTISER

Klargörande om artikel 31 Nu finns en svensk översättning av den allmänna kommentaren till artikel 31 i barnkonventionen – om barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation, samt till det kulturella och konstnärliga livet: Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 17 (2013).

Här förklaras vad som menas med de rättigheter som artikeln behandlar. Här beskrivs på vilket vis

rättigheterna är viktiga i barns liv, och på vilket sätt dessa relaterar till barnkonventionens andra artiklar.

Och – inte minst – här fastslås skyldigheter för staten, myndigheter, privata aktörer och de som arbetar för och med barn. Bakom den torrt byråkratiska rubriken ryms ett mycket användbart dokument, det finns att hämta på Barnombudsmannens hemsida.

Var kommer leken in?

FOTO: A NDER S R ASMUSSON.

Varsågod och spela!

Klassiska toner slingrade sig plötsligt fram under promenaden längs vänstra stranden i Paris i somras. Och där: en japansk turist hade slagit sig ner vid ett piano och börjat spela. Det visade sig vara ett projekt startat av den brittiske konstnären Luke Jerram 2008, Play Me, I’m Yours, som turnerat i hela världen och nått flera miljoner människor tack vare de 1 300 pianon som ställts upp i 47 storstäder. I somras var det tredje året Paris fylldes med pianon: 42 stycken, på olika platser runt om i staden, för vem som helst att spela på. Det blev en stund av glädjefylld samvaro och musikalisk upplevelse för oss trettiotalet personer som just då, just där, stod en stund insvepta i stilla samvaro, mitt i den brusande staden.

Under hösten fick Dagens Nyheter stort gensvar på sin undersökning kring rapporterade olyckor på lekplatser och om kommuners bristande uppföljning av anmärkningar från besiktningar.

Bostads- och stadsbyggnadsminister Mehmet Kaplan, som är den som är ansvarig på regeringsnivå, beklagade situationen och menade att varje vårdnadshavare ska vara trygg med att barnen ska kunna FOTO: TITTI OLSSON. leka på säkra lekplatser (DN 14-10-18).

En gunga som brister därför att kedjan är nött beror sannolikt på försummat underhåll. Att laga det som är trasigt, vasst och murket ingår i parkskötselrutiner oavsett om föremålen eller platserna vänder sig till gammal eller ung. Men kan man lika självklart påstå att det beror på dåligt fallskydd när ett barn gör sig illa när hen testar hur långt det går att hoppa i flygande fart? Möjligen delvis: risken är troligen större på en gummiyta där friktionen vid nerslaget blir stor, än på en sandbädd, men det är inte det avgörande. Det avgörande är samspelet mellan barnet och omgivningen, när den egna förmågan testas och utvecklas.

Det är utmärkt att trasiga grindar och vassa spikar upptäcks och åtgärdas, men det saknas ett antal rutor i besiktningsprotokollen – de som har med förutsättningar för lekens utmaningar och glädje att göra.

S TA D 7 D E C 2 0 14

10

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

TEMA: VILKEN STAD SER DU? ........................................ 10 Vad vill forskningsfinansiärerna egentligen veta om staden?.................................................... 12 Hej Patrik Faming! ..................................................................... 18 Var går gränsen för anständighet?...................................... 21 Hur länge håller staden som handelsplats?................... 26 Hej Alf Hornborg!.......................................................................30 Staden speglar politisk misär................................................ 32 Hej Karin Fahlén!........................................................................36 Notiser ........................................................................................... 37 När bitarna faller på plats....................................................... 38 Offentliga rum på export.........................................................40 Hej Thorbjörn Andersson!....................................................... 45 Reflexion: Stadsplaneringens paradoxer..........................46

S TA D 7 D E C 2 0 14

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

Tema: Vilken stad ser du?

Vad är en stad? Som man frågar får man svar, skulle man kunna säga. För vem har den enda sanna bilden?

S TA D 7 D E C 2 0 14

11

12

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

Stora satsningar görs idag på forskning om staden. Forskning handlar ju om att utveckla ny eller fördjupad kunskap. Men sker det verkligen, undrar STAD:s Caroline Dahl, som läst forskningsfinansiärernas utlysningstexter och konstaterar att ambitionsnivån är låg.

T E X T: C A R O L I N E D A H L .

I L L U S T R AT I O N E R : K A R I N A N D E R S S O N .

Vad vill forskningsfinansiärerna egentligen veta om staden?

Under de senaste åren har stora satsningar på forskning om staden gjorts av flera svenska forskningsfinansiärer. Vinnova har haft särskilda så kallade utlysningar för hållbara och attraktiva städer inom ramen för det forskningsprogram man kallar utmaningsdriven innovation. Av utlysningarna framgår att Vinnova tar fasta på det numera välkända mantrat att hälften av jordens befolkning idag bor i städer och att detta är en andel som enbart förväntas öka. Man konstaterar: ”Urbana områden skapar många problem, men också behov som driver nya möjligheter till affärer.” Även Formas, en annan av de stora svenska forskningsfinansiärerna, har under de senare åren återkommande satsat på forskning om staden.

En ny utlysning har nyligen annonserats där 25 miljoner kronor per år i tre år ska fördelas. Forskningen ska handla om ”hållbart samhällsbyggande, inriktat mot forskning om planering, byggande och förvaltning av den byggda miljön och innefattande samtliga skalnivåer: regioner, städer, stadsdelar, kvarter, infrastruktur, byggnader och anläggningar.”

Välkända ambitioner

Om forskning handlar om att utveckla ny eller fördjupad kunskap, vad är det då våra svenska forskningsfinansiärer vill veta? Forskningsråden är naturligtvis politiskt styrda och förmedlar därmed politiska ambitioner, men vilka är då S TA D 7 D E C 2 0 14

TEMA: VILKEN STAD SER DU? dessa? Man kan nog hävda att ambitionsnivån i fråga om att vara nyskapande är ganska låg. Vinnovas utlysningstexter pekar på att städer och tätorter ska förbli attraktiva, man ska ha ett fungerande transportsystem, miljöproblem ska undvikas och resurshushållning ska tillämpas så att alla invånare får tillgång till de resurser som de behöver. Detta låter inte som något nytt eller annat än vad plan- och bygglagen, PBL, redan föreskriver att planeringen ska ta hänsyn till. Det man däremot kan konstatera är att PBL också inkluderar sociala aspekter och vikten av en god gestaltning av de urbana miljöerna.

Formas använder sig av miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö som utgångspunkt för sin senaste utlysning. Även definitionen av detta miljökvalitetsmål ligger i linje med hänsynsreglerna i PBL: ”Städer, tätorter och annan bebyggd miljö ska utgöra en god och hälsosam livsmiljö samt medverka till en god regional och global miljö. Natur- och kulturvärden ska tas till vara och utvecklas. Byggnader och anläggningar ska lokaliseras och utformas på ett miljöanpassat sätt och så att en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och andra resurser främjas.” Å ena sidan kan man förstås glädjas åt att det finns en samstämmighet mellan de politiska ambitionerna, kanaliserade via forskningsfinansiärerna, och den lagstiftning som ska kringgärda utvecklingen av våra städer, men kan man inte ifrågasätta att forskningen ska ta utgångspunkt i etablerade föreställningar om staden och att forskningsfinansiärerna definierar målsättningen med forskningen?

Stort behov

På min fråga om vilka aspekter som är viktigast för framtiden börjar Björn Malbert, professor i arkitektur vid Chalmers tekniska högskola, med att konstatera att han med stöd av sin tidigare forskning kan se att det finns mycket stora behov av ny kunskap som kan förändra etablerade förhållningssätt, organisationer och praktiker.

– Den viktigaste framtidsfrågan är politiska överenskommelser och beslut på alla nivåer, från den globala till de lokala, säger han och efterlyser nya och långsiktiga spelregler som radikalt påverkar människors och verksamheters beteenden och praktik till stöd för hållbar utveckling.

När Gunilla Lindholm, landskapsarkitekt och forskare på SLU, svarar på samma fråga pekar hon på behovet av att avslöja förgivettaganden, det vill säga normer och föreställningar som vi i varierande grad är medvetna om och tar för givet ska styra våra handlingar. Även Mark Jarzombek, amerikansk professor i arkitekturhistoria och -teori pekar på vår bristande förmåga att söka oss utanför ramarna och frågar sig: ”Are we […] no longer able to envision cities built on different models than the ones we live in?”

Tar man dessa påståenden på allvar kan man också konstatera att det finns något problematiskt i de svenska forskningsfinansiärernas utlysningar. Man kan fråga sig om vi är så förblindade av de definierade målbilderna av vad en stad ska vara och göra att vi inte ens reflekterar över att dessa målbilder också behöver ifrågasättas, studeras och utforskas! Finns det annars inte en uppenbar risk att forskningen begränsas till att leverera mer av det vi redan vet istället för ny kunskap som vi är i så stort behov av?

Utgör hörnstenar

Vinnova pekar på att ”välfungerande städer utgör hörnstenar [i] den ekonomiska utvecklingen i ett land, och är nödvändiga för samhällelig välfärd”. Av utlysningstexterna kan man också konstatera att man tillmäter organiseringen av våra städer och tätorter stor betydelse för att de ska vara fortsatt attraktiva. Det är intressant att man använder sig av begreppet ”organisering” – inte planering eller gestaltande. Vad döljer sig bakom detta begrepp? Varför är inte de gängse begreppen som är mer förankrade S TA D 7 D E C 2 0 14

13

14

TEMA: VILKEN STAD SER DU? i stadsbyggandet gångbara? Klart är att en stad är mer än sina hus och platser, men finns det ett förakt mot den rumsliga dimensionen eller är det bara så att man inte tillmäter den betydelse?

Ett par aspekter som kanske kan hänföras till organisering är frågorna om delaktighet respektive maktstrukturer. När jag frågar Peter Parker, socialantropolog och forskare vid Malmö högskola, vilken som är den viktigaste framtidsfrågan svarar han: – Dialog sker idag i ganska slutna organisatoriska rum trots att de är centrala för hållbar stadsutveckling.

Peter Parker anser att det är väsentligt att skapa insyn och dialog om hur vi förvaltar de gemensamma resurserna i staden. För honom är frågan om medborgarnas delaktighet i förvaltningen av de publika rummen ett sätt att skapa livliga men icke-kommersiella mötesplatser. För en kompletterande forskningsinriktning står kollegan Carina Listerborn, professor i urbana studier vid Malmö högskola. Hennes forskning belyser vad hon kallar osynliggjorda maktrelationer, som antingen kan vara institutionaliserade eller uppstå mellan olika samhällsgrupper och individer.

– Detta är en viktig aspekt att studera för att förstå vad som händer i staden och inte minst på stadens offentliga platser, säger hon.

Här blir det tydligare varför organisatoriska aspekter ska ingå i stadsforskning, men fortfarande känns det som en brist att inte också planeringen och gestaltningen av rummet efterlyses i utlysningarna. Borde inte målsättningen vara att studera hur olika processer, såsom organisering, planering, gestaltning och förvaltning, kan ske integrerat?

Geografisk tillhörighet

Det är ju trots allt så att i princip alla intressen och aktörer har en geografisk tillhörighet och att den geografiska tillhörigheten tar sig uttryck i en rumslig konstruktion där allt sker samtidigt och med alla som deltagare.

Kanske är det då så att man genom att tydligare inkludera rumsliga aspekter motverkar en sektorsuppdelning och bidrar till en ökad samverkan mellan olika aktörer. Gunilla Lindholm menar att förståelsen för hur stadslandskap utvecklas inkluderar aspekter som handlar om ”samband mellan aktörer, vad de kommunicerar i plan- och byggprocesser, representationer och faktiska effekter”. Borde inte då företrädarna för de miljögestaltande disciplinerna, till exempel arkitekterna, landskapsarkitekterna och planeringsarkitekterna, kunna ta ett mer samlat ansvar för forskningen om staden?

– Designkunnande bör användas som ”vävteknik” i en alltmer komplex, mångfacetterad och värdetät stad, säger Gunilla Lindholm.

S TA D 7 D E C 2 0 14

TEMA: VILKEN STAD SER DU? Hur ska då forskningen kring staden gå till? Vinnova pekar tydligt på att de möjligheter till affärer som man vill stimulera till med sina utlysningar kräver nya typer av samarbete: ”Att förverkliga dessa möjligheter kräver en ny nivå av samarbete mellan policy- och forskningsområden och offentliga såväl som privata aktörer.” Även Formas pekar på behovet av samverkan och skriver: ”De stora utmaningar samhället står inför ställer oss inför behov av ökad samverkan mellan olika delsektorer och intressen inom samhällsbyggandets olika områden.”

Formas anger i sin senaste utlysning att man söker efter fördjupade kunskaper om hur sambandet mellan de olika hållbarhetsdimensionerna ska kunna stärkas, det vill säga mellan ekologiska, ekonomiska, sociala och kulturella perspektiv. Dessa ambitioner till utökad samverkan borde kunna gå hand i hand med att tillmäta rumsliga aspekter större betydelse.

Till skillnad från Vinnova kan man ur Formas utlysningstext spåra en rumslig dimension genom att forskningsrådet efterlyser forskning om ”såväl stadsplanering, regional planering, stadsbyggnad, stadsutveckling och livsmiljöer som om byggnader, bebyggelse, anläggningar samt byggande och förvaltning”.

Svårt att förena

Även Göran Cars, kulturgeograf och professor i samhällsplanering vid KTH, understryker att det svåra är hur vi förenar olika hållbarhetsdimensioner eller kombinerar långsiktiga mål. Han menar att vi idag tenderar att sopa detta under mattan, och att det därför inte längre räcker att kommunerna tar fram planer i avskildhet: – Man måste arbeta i nära relation med dem som ska bygga. Det behövs effektiva former för samtal – men inga ”snackeklubbar”, säger han.

Lukas Smas och Peter Schmitt, båda seniorforskare på Nordregio, pekar, när jag frågar om deras pågående forskning, på det viktiga i att kunskapsutveckling sker i samspel mellan olika aktörer och att kunskap skapas tillsammans. Genom att etablera så kallade Urban Living Labs har de engagerat olika lokala aktörer i diskussioner kring stadens utveckling, i detta fall planeringen av Stockholm. Syftet är, enligt de båda forskarna, att undersöka hur de kan utveckla nya attraktiva och inkluderande former av stadsplanering i linje med moderna urbana livsstilar.

– För att skapa långsiktigt hållbara städer krävs ett större fokus på människan och det vardagliga livet, på det sociala samspelet i staden och på de ekonomiska förutsättningarna, det vill säga en planering som både skapar attraktiva stadsmiljöer och främjar långsiktigt hållbara livstilar, hävdar de.

Designkunnande bör användas som ”vävteknik” i en alltmer komplex, mångfacetterad och värdetät stad.

S TA D 7 D E C 2 0 14

15

16

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

Olika sätt att förnya

Ett annat forskningsprojekt som också instiftar Urban Living Labs är SubUrbanLab-projektet som drivs av IVL Svenska Miljöinstitutet. Projektet syftar till ”att undersöka olika sätt för hur miljonprogramsområden kan förnyas i samarbete med de boende och andra viktiga aktörer till att bli mer attraktiva, hållbara och livskraftiga”. Med hjälp av Urban Living Labs är förhoppningen att innovativa lösningar ska kunna sökas med hjälp av användarna i anslutning till pågående upprustningsåtgärder i två miljonprogramsområden, ett i Sverige (Alby) och ett i Finland (Peltosaari). Inom ramen för dessa Urban Living Labs kommer boende och andra intressenter att involveras med hjälp av exempelvis webverktyg, sociala medier och fysiska möten.

Vid en snabb rundfrågning bland ett urval forskare kan man konstatera att det tycks råda en samstämmighet med forskningsfinansiärerna om att staden även fortsättningsvis kommer att vara betydelsefull för våra samhällen, inte bara som boplats utan också som ekonomisk motor och mötesplats.

Flertalet av forskarna understryker dock att det inte är samma slags stad som finns överallt. Lukas Smas och Peter Schmitt från Nordregio menar att framtidens stad kommer att behöva utgå från många olika lokala och globala bilder som reflekterar mångfalden av olika kulturer och livsstilar, ekonomiska och sociala situationer. Gunilla Lindholm vid SLU delar bilden av de många samtidiga stadssammanhangen och säger: – Precis som idag är framtidens stad många städer och varje stad bär många olika städer i sig. Många osäkerhetsfaktorer påverkar i vilken mån vi nyinvesterar, renoverar, förtätar och artikulerar. Vilket utrymme naturliga processer ges kommer också att ha betydelse. Vår förmåga att samverka och samleva kommer att vara avgörande.

Björn Malbert lyfter också fram behovet av olika lösningar och pekar på att det inte finns några blue prints: – Förutsättningen för hållbar stadsutveckling är att förstå och förena de globala utmaningarna med lokala förutsättningar som skiljer sig radikalt både mellan och inom olika regioner i världen.

Parallella utvecklingsspår

förstå och förena de globala utmaningarna med lokala förutsättningar.

S TA D 7 D E C 2 0 14

Carina Listerborn, forskare och professor i stadsbyggnad vid Malmö högskola, lyfter fram att det finns parallella utvecklingsspår och att dessa är sammankopplade med globala och ekonomiska processer och politiska viljor på olika nivåer. En ökad social mobilisering tror hon kommer att spela en större roll framöver. Möjligen kommer detta också att påverka stadsutvecklingen.

– Allt fler unga väljer mer ”alternativa” livsformer, vilket också utmanar äldre generationers syn på hur man ska leva. Samtidigt ser vi hur kommuner och fastighetsägare brister i stödet gentemot svaga grupper i samhället och processer av bortträngning av fattiga invånare och bostadslösa blir resultatet. I det närmaste kommer vi nog att se en fortsatt ökad social och geografisk polarisering, men på längre sikt tror jag att det blir ohållbart och att allt fler kommer att vilja se en annan samhällsutveckling med större krav på rättvisa, säger hon.

Två kontrasterande framtidsbilder förmedlas av Björn Malbert från Chalmers tekniska högskola. Den ena tar fasta på att politiken inte förmår ta sitt ansvar: – Detta resulterar i fördjupade klyftor mellan fattiga och rika, ökad kamp för överlevnad och motsättningar mellan olika grupper i strider om begränsade resurser, befästa öar – gated communities – i ett stadslandskap som domineras av industrisamhällets ruiner och växande slumområden.

Den andra framtidsbilden är ljusare och baserar sig på att människor inte accepterar politikens misslyckanden.

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

BAJK

– Denna framtidsbild inkluderar städer där människor deltar och tar ansvar för utvecklingen, där konsumtionssamhället har ersatts av ett nytt produktionssamhälle som tillgodoser människors behov inom ramarna för naturens resurser.

Björn Malbert hävdar vidare, med stöd av FN:s dokument Our Common Future, att det inte är naturens begränsningar utan människornas sociala organisation och teknologiska system som utgör problemen. Han avslutar med att konstatera att detta egentligen är något positivt: – Man kan ju göra något åt det!

Avslutningsvis kan man konstatera att vi naturligtvis behöver fördjupa, och veta mer, om det samhälle som vi idag lever i. Samtidigt bör det också finnas ett behov av att bedriva en framtidsorienterad forskning där syftet snarare är att utveckla kunskap om nya stadsmodeller – för visst vore det inspirerande med en riktad utlysning kring framtidens städer?

Hållbar design smekab Cyklism - safe & simple Smekab producerar och marknadsför produkter för avspärrning, cykel miljö och möblering i offentlig miljö. Vi drivs av att skapa säkra, funktionella och bekväma miljöer där människor färdas och vistas.

Våra produkter står att finna överallt och de är gjorda för att tåla daglig användning. Därför ställer vi höga krav på hållbarhet, funktion och estetik.

www.smekab.se

S TA D 7 D E C 2 0 14

17

18

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

Hej Patrik Faming!

Du är projektledare på Boverket. Vad är det för plattform som du håller på att bygga upp?

Vad handlar den om?

T E X T: C A R O L I N E D A H L .

– Den handlar om frågor som är kopplade till hållbar stadsutveckling. Jag är inte ensam byggmästare utan detta är ett regeringsuppdrag som Boverket fått tillsammans med Energimyndigheten, Naturvårdsverket, Tillväxtverket och Trafikverket. Utöver dessa finns också ett antal samrådspartners listade i uppdraget, däribland Movium. Plattformen bygger vidare på det arbete som Delegationen för hållbara städer bedrev under åren 2008–12 och som handlar om att främja en hållbar utveckling av städer, tätorter och bostadsområden. Plattformens övergripande mål är att öka tvärsektoriell samverkan för att möta städers, tätorters och stadsregioners olika förutsättningar och behov i syfte att driva på deras hållbara utveckling. Arbetet ska se till att olika perspektiv och intressen integreras och synliggörs i planering och vid genomförandet av åtgärder för hållbar stadsutveckling. Några nyckelord är: ökad samverkan, samordning, kunskapsutveckling, kunskapsspridning och erfarenhetsutbyte.

Vilka dessa blir är beroende på vilka fokusområden och byggstenar vi kommer att prioritera. Något som vi planerar för och som kommer att vara öppet för alla är ett årligt konvent om hållbara stadsutvecklingsfrågor!

Hur tänker du inför uppgiften?

Vilken stad ser ni framför er att ni ska utveckla?

Vilka frågor kommer ni att arbeta med?

Hur ska målen nås?

– Jag är förväntansfull och positiv samtidigt som jag har respekt för uppgiften. Den positiva och kreativa anda som samtalet hittills har präglats av bådar gott inför framtiden. Det ska också bli spännande att se vad den nya regeringen har för mål när det gäller hållbar stadsutveckling, nu när vi har fått en bostads- och stadsutvecklingsminister. Det är också intressant att regeringen har samlat bostads- och planeringsfrågorna tillsammans med frågor om infrastruktur och landsbygd på Näringsdepartementet.

– Några identifierade utmaningar är bristande samordning inom och mellan sektorer och politiska nivåer, otillräckliga satsningar på forskning och kunskapsutveckling, brist på koordinering i regelverk samt ett glapp mellan hållbarhetsretorik och praktisk handling.

Vi tror att staten har en viktig roll i att stärka samarbete och att plattformen kan bli en viktig länk mellan praktik och politik på lokal, regional och nationell nivå.

Vilka kan delta?

– Från och med nästa år kommer plattformen att erbjuda aktiviteter och mötesplatser för olika målgrupper.

S TA D 7 D E C 2 0 14

PAT R I K FA M I N G , P R O J E K T L E DA R E , B OV E R K E T. FOTO: K A R IN A NDER SSON.

– Hållbar stadsutveckling är inget fast tillstånd eller färdig lösning utan snarare en process med ständiga hänsynstaganden till social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet och givetvis unika lokala och regionala förutsättningar. Plattformen måste handla om hur miljömässiga hänsyn och ekonomiska incitament kan leda fram till en god social livsmiljö i städer, tätorter och stadsregioner, oavsett vilka förutsättningar som råder i fråga om sådant som storlek, täthet, geografisk belägenhet, befolknings- och näringsstruktur.

– För att ta till vara på den utvecklingspotential som finns i städer krävs ett integrerat arbetssätt. Så även om det inte finns ett färdigt recept på hur en hållbar stad ska byggas så är vi övertygade om att det är viktigt att erbjuda mötesplatser där olika aktörer, som inte vanligtvis möts, kan träffas och utbyta erfarenhet och kunskap. Vi menar att vi som deltar i stadsutvecklingsarbetet talar olika ”språk” och är präglade av olika yrkeskulturer och roller och utan ökad dialog begränsar detta oss lätt i tanke och handling. Här kan förhoppningsvis plattformens ”koppleriverksamhet” spela en viktig roll.

Ett industriellt hantverk för nästa århundrade. Och nästa.

GR AND PUBLIC FOTO SA M SYLVÉN

Nyhet 2014

På Byarums Bruk ser vi saker på lite längre sikt. Det gäller såväl våra produkters framtid som vår tillverknings historia. Vi gjuter enbart i återvunnen aluminium – ett material som kan återanvändas gång på gång, generation efter generation. Tidsrymder som ger perspektiv på tillvaron och sätter sin prägel på våra produkter.

PA P P E R S K O R G M O N O L I T

F O R M G I VA R E

Jesper Ståhl

www.byarumsbruk.se

20

S TA D 7 D E C 2 0 14

Var går gränsen för anständighet?

Staden är både en mötesplats och ett forum för debatt.

Det går inte att neka någon att demonstrera men den politiska situationen i Sverige 2014 visar att det tycks vara svårt att avgöra vem som ska får säga och uttrycka vad. Är det en demokratisk rättighet att få säga vad som helst om det samtidigt kränker och gör andra medborgare rädda?

T E X T: K O L B J Ö R N G U WA L L I U S .

F O T O : C U R T G U WA L L I U S .

S TA D 7 D E C 2 0 14

21

22

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

Högsta domstolen har slagit fast att om de uppträder i paramilitära former med sköldar och lansar med nazistiska symboler så är det hets mot folkgrupp.

Jönköping, första maj 2014. Man är förberedd på bråk: 450 poliser är samlade, fler än vid någon tidigare insats i staden enligt medierna. Också motdemonstranterna är många, medan dagens huvudpersoner, nazisterna från Svenskarnas parti, är betydligt färre.

Knappt tjugo år tidigare inträffade en liknande demonstration i staden. Den gången hette det nazistiska partiet Sverigedemokraterna. Ja, nazistiska. För sådan var rekvisitan och den politiska bakgrunden: demonstranterna hade rakade huvuden och bomberjackor med tygmärken. Symbolerna var hämtade direkt från Nazityskland. Banderollerna handlade om ”hetsen mot svenska patrioter”. Partisympatisörer som gjorde Hitlerhälsning dokumenterades både på denna och på andra demonstrationer samma år. De svenska flaggorna var, 1994 liksom 2014, talrika.

Svenskarnas parti är mer slipade i sin framtoning idag än vad Sverigedemokraterna var då, men det råder ingen tvekan om vad det är för politik de torgför.

Sverige har skrivit under FN:s rasdiskrimineringskonvention och har därigenom egentligen förbundits att förbjuda rasistiska organisationer. Men Sverige har i praktiken valt en annan väg som innebär att personer som uttrycker rasistiska sympatier offentligt ska dömas för hets mot folkgrupp, medan deras organisationer tillåts existera.

Offentliga samtal

Staden är en mötesplats, men som sådan också ett forum för debatt. Där människor samlas förs också ett offentligt samtal. Det ligger i nazisternas intresse att liksom andra opinionsorienterade organisationer delta i detta samtal, men när de uttrycker sin politik kan det alltså innebära att de begår ett brott. Många har hävdat att de därför inte ska tillåtas demonstrera. Ändå beviljas Svenskarnas parti idag slentrianmässigt demonstrationstillstånd.

Partiet har genomfört ett stort antal tillståndsgivna demonstrationer under det senaste året. Enorma polisinsatser har krävts för att skydda demonstrationerna, som inte sällan ägt rum vid historiskt eller politiskt känsliga tillfällen och platser, valda med synnerlig precision. Till exempel: Minnesdagen för kristallnatten i november i Stockholm. Dagen före Almedalsveckan på själva Almedalsscenen. Och första maj i Jönköping.

Det går inte att neka någon att demonstrera eftersom rätten är grundlagsstadgad: regeringsformen garanteS TA D 7 D E C 2 0 14

rar alla medborgare mötes- och demonstrationsfrihet, så länge detta inte utgör en ordnings- eller trafikstörning eller om säkerheten inte kan garanteras. Praxis är att omfattande störningar ska tolereras. Så länge en demonstration inte övergår i upplopp avbryts den inte, trafikanter får tåla att vägar spärras av för demonstrationståg att passera. Å andra sidan får yttranden enligt yttrandefrihetsgrundlagen begränsas om de utgör hets mot folkgrupp. En demonstration handlar i högsta grad om yttranden. Vad är då hets mot folkgrupp?

Möjligt att neka

En som anser att det är fullt möjligt att neka nazister demonstrationstillstånd är före detta polisintendenten Eric Rönnegård. Det finns stöd för det i lagstiftningen, hävdar han. Han arbetade själv med extraordinära händelser – stora demonstrationer och liknande – innan han gick i pension.

– Så tillämpades lagstiftningen på 1990-talet. Men efter elfte september 2001 blev det högsta prioritet för polisen och rättsväsendet att arbeta med terrorism.

Resurser togs från författningsskyddsroteln på Säpo som var motorn på den tiden. Personal som hade jobbat med hatbrott både på Säpo och i polismyndigheterna fick successivt andra arbetsuppgifter.

Eric Rönnegård menar att polisen har en skyldighet att ingripa direkt om det förekommer lagbrott vid en demonstration. Brottet hets mot folkgrupp behöver inte vara mer uttalat än att en viss symbol med kopplingar till nazism används.

– Högsta domstolen har slagit fast att om de uppträder i paramilitära former med sköldar och lansar med nazistiska symboler så är det hets mot folkgrupp.

Om de skulle gå ut och demonstrera som ett normalt demokratiskt parti när det gäller klädsel och frånvaro av symboler och liknande så är det okej. Men om alla som ser en sådan demonstration upplever att det är nationalsocialism som är deras ideologi och det de vill förmedla, då är det inte okej.

Missledande symbol

Den springande punkten här är den enda symbol som Svenskarnas parti använder sig av, nämligen partiets egen logotyp som utgörs av en så kallad skräckhjälm.

Den skulle kunna misstas för en asterisk eller rentav en snöflinga. Så oskyldigt är det nu inte, och det här är centralt för bedömningen av hets mot folkgrupp.

TEMA: VILKEN STAD SER DU? Partiet hette tidigare Nationalsocialistisk front, även om detta parti rent tekniskt lades ner samtidigt som en ny organisationen registrerades. Skräckhjälmen, eller ægishjálmur, är en fornnordisk runsymbol som har en mytologisk betydelse av att stärka den egna kraften i strid. Symbolen plockades upp av SS och användes i Nazityskland under andra världskriget och har därför tydliga nazistiska konnotationer.

Svenskarnas parti använder skräckhjälmen som sin logotyp, tillgänglig bland annat på partiets hemsida.

Det är inte särskilt långsökt att utgå ifrån att den dyker upp på partiets demonstrationer eftersom den gör det hela tiden, utan att polisen har ingripit. Polisen skulle rent hypotetiskt kunna neka tillstånd med hänvisning till skräckhjälmen. Men Mats Rosenqvist på brottsförebyggande sektionen på polisen i Jönköping menar att det inte är så enkelt. Han var med om att släppa fram SVP på första maj.

– Jag kan ha full respekt för kritiken och jag förstår att folk reagerar. Men som polismyndighet har vi ingen möjlighet att neka dem tillstånd. Det överklagades till Förvaltningsrätten, som tolkade lagen på samma sätt som polisen, säger han.

Nazistisk ideologi

Mats Rosenqvist håller med om att det är tydligt att Svenskarnas parti ger uttryck för nazistisk ideologi, men hävdar trots det att det inte fanns anledning att ingripa för misstanke om hets mot folkgrupp.

– De här falangerna har ju hållit på ganska länge, under många år. De har blivit ganska duktiga på att veta vad som är okej eller inte. Yttrandefriheten är oerhört stark i vårt land och det ska den vara. Samtidigt har jag stor respekt för att folk reagerar mot det här.

Som privatperson kan jag tycka att det är bedrövligt, det är en klart uttalat nazistisk organisation som faktiskt får demonstrera.

En av dem som reste till Jönköping på grund av nazistdemonstrationen var Mattias Irving, till vardags redaktionschef på den kristna nätpublikationen Dagens Seglora. Han ser med oro på utvecklingen kring hur nazister ges plats i det offentliga rummet. Det förvandlar gatan som arena för politiska uttryck till något obehagligt, menar han.

– Vi har haft nazistmarscher i Sverige i alla år, den största skillnaden idag är att de sitter i parlamentet.

Men det blir som åsikternas allmänna utbytbarhet, alla

har lika stor tillgång till den här arenan. Ska gatan inte längre vara en plats där anständighet är viktigare än yttrandefrihet? Gatan blir en allt mindre trygg plats för dem som drabbas av framför allt rasismen. Det är en idé om demokratin som börjar gå förlorad. Man bryr sig mindre om människovärdet och mer om valfrihet, valfrihet mellan åsikter på ett stort åsiktstorg där det ska råda fri konkurrens. Det blir en kommodifiering av politiken, säger han.

Många psalmer

I Jönköping höll Svenska kyrkan en utomhusgudstjänst längs demonstrationsvägen som en manifestation mot nazism, där Mattias Irving deltog.

– Först hade polisen sagt att de inte skulle låta nazisterna börja marschera förrän gudstjänsten var färdig.

Då tänkte vi att det finns väldigt många psalmer i psalmboken, man skulle ju kunna sjunga varenda en, berättar han.

Efter en stund visade det sig att polisen skulle släppa fram nazisterna oberoende av gudstjänsten.

Den skulle alltså inte lyckas hindra demonstrationen.

Mattias Irving och en grupp andra demonstranter bestämde sig för att försöka stoppa demonstrationståget ute på gatan. De satte sig helt enkelt ner i en korsning och började sjunga. Efter ungefär tjugo minuter befallde polisen dem att skingras och började strax därpå att släpa bort dem.

– Jag tänkte att det bästa var att bara fortsätta sjunga. På sistone har jag insett att vi måste inventera våra metoder i den antifascistiska kampen och fokusera på de metoder som skapar en bredare folklig sammanhållning. Det tror jag att psalmsången kan vara.

Efterspelet blev i något avseende dyrt eftersom Mattias Irving och fyra andra dömdes för ohörsamhet mot ordningsmakten medan alla nazister, även två som misshandlade en åskådare, gick fria från åtal. Kanske ledde det mediala trycket till att tingsrätten beslutade om påföljdseftergift. De fem blev alltså dömda men slapp straff helt och hållet i tingsrätten. Åklagaren har överklagat påföljdsdelen till hovrätten, men där har fallet inte tagits upp ännu vid pressläggningen för det här numret av STAD.

Slentrianmässiga tillstånd

Mattias Irving är kritisk till att polisen slentrianmässigt beviljar nazisterna tillstånd att demonstrera.

S TA D 7 D E C 2 0 14

23

24

TEMA: VILKEN STAD SER DU? – Det är helt fel att vika sig så som man har gjort.

Det är inte rimligt att man helt förbjuder dem att marschera, men polisen måste bli betydligt bättre på att se till att lagen om hets mot folkgrupp efterlevs. Det gör man inte idag.

Mattias Irving tycker att man borde utnyttja möjligheten att neka dem tillstånd med hänvisning till ett stökigt förflutet.

– Att de marscherar genom stadskärnan är inte bra.

Det skapar en ohållbar situation för boende och andra som vistas på gatorna. Så som lagen ser ut måste vi ha någon form av tolerans för att de får gå på gatorna,

– Polisen kan inte göra sådana avväganden. I det här avseendet måste vi vara politiskt färgblinda.

Övergick i våldsamhet

Rätten att säga emot nazister omfattas också av begränsningar, men vilken rätt att protestera i det offentliga rummet vi har, har tolkats olika vid olika tillfällen även det senaste året. Visslingar och burop är tillåtna men polisen brukar anse att de endast får förekomma vid uppehåll i tal. Den som stör under ett helt tal går över gränsen.

När Svenskarnas parti höll torgmöte i Malmö under

Det blir orimligt om det är demokratins krafter som ska hålla sig undan. men definitivt inte på arbetarrörelsens dag rätt igenom stadskärnan. Det skickar fullständigt fel signaler.

I Jönköping gick polisen först ut med en uppmaning till lokalbefolkningen att hålla sig borta under nazistdemonstrationen, något som direkt väckte ont blod i den antirasistiska rörelsen. ”Helt absurt! Polisen ger tillstånd till nazistdemo 1a maj och uppmanar allmänheten att stanna inne,” twittrade till exempel Helle Klein, chefredaktör för Dagens Arbete.

Backade efter kritik

Polisen fick backa efter kritiken, som Klein utvecklade i en intervju med Sveriges Radio: – Dels gör man en sorts bedömning av att det kan bli väldigt oroligt, stökigt och våldsamheter när Svenskarnas parti håller en demonstration. Då gör man en riskbedömning i efterhand när man har gett tillstånd till demonstrationen. Samtidigt vet man att detta är arbetarrörelsens dag sedan hundra år tillbaka och det är mycket folk ute första maj. Sedan ber man dem som ska demonstrera första maj att i princip stanna hemma eller att folk ska hålla sig borta från centrum för att undvika oroligheter. Det blir väldigt märkligt, sa Helle Klein i radion.

– Det hade varit en poäng om polisen hade gjort den här riskbedömningen innan de gav tillstånd och kanske sa att det inte är så smart att ha en nazistdemonstration på första maj som ska gå i centrum, man kunde ju ha förlagt den utanför stan eller möjligen andra maj.

Det blir orimligt om det är demokratins krafter som ska hålla sig undan och antidemokratins krafter som ska inta centrum, fortsatte hon.

Mats Rosenqvist på polisen hävdar å sin sida ännu att de inte kunde ha agerat annorlunda, trots att flera andra demonstrationer redan var inbokade på första maj.

S TA D 7 D E C 2 0 14

sommaren urartade polisens arbete och ordningshållningen övergick i våldsamheter. Poliser till häst beordrades rida rakt in i den demonstrerande folkmassan, vilket fick till följd att flera personer skadades.

Lugnare gick det till i Norrköping, även om en motdemonstration fanns på plats när partiledaren Stefan Jacobsson skulle prata. Ett fåtal personer greps för ordningsstörning. En av dem var Aleksia.

Aleksia går ofta på demonstrationer, men säger att hon sällan tar initiativ utan följer med bekanta. Hon kom in i den här typen av sammanhang lite av en slump när hon blev bekant med en person som introducerade henne till aktivismen. Det var allt från protestlistor till demonstrationer. När Svenskarnas parti skulle tala i Norrköping fick hon höra om besöket av en tillfällighet. Läget var spänt efter kaoset i Malmö, men Aleksia tyckte att det kändes som att poliserna hade övat på vänlighet. Demonstranterna väsnades och skramlade med nycklar när partiledaren Stefan Jacobsson började tala, men polisen sa till folk att lugna sig. De grep ett fåtal personer, bland dem Aleksia, som hade låtit sig inspireras av aktivistnätverket Femen.

– Jag tog av mig på överkroppen. Jag hade bland annat skrivit ”inga nazister på våra gator” över bröstet, berättar hon.

Ideologiskt motiverad

Aleksia är inte rädd för att ta plats, men hon säger att hennes aktivism är ideologiskt motiverad.

– Jag är inte antiauktoritär bara för att det går. Men jag har nog väckt anstöt på olika sätt sedan jag var liten. Jag växte upp i en inskränkt småstadsmiljö, där det räckte att man stack ut minsta lilla för att hamna utanför. Jag tror att jag har ett utanförskapsperspektiv blandat med antiauktoritära drag, säger hon.

TEMA: VILKEN STAD SER DU? Hon tycker att det är viktigt med demonstrationer mot Svenskarnas parti och Sverigedemokraterna. Men för henne handlar demonstrationerna inte om att de ska förbjudas att demonstrera. Snarare handlar det om att visa att ett motstånd finns.

– Förbud är en knepig grej. Det jag och alla andra demonstranter visar mot dem och mot Sverigedemokraterna är att vi inte vill ha dem i vår stad eller någonstans alls. Inte i regeringen, inte i riksdagen. Jag vill inte leva jämsides med rasism och nazism, men det är ändå bra att jaga ut dem i dagsljuset. Jag har svårt att säga att jag inte vill att de ska få demonstrera. Jag vet inte vad det skulle resultera i. Jag vill inte ha dem här, men de finns ju ändå här, funderar hon.

Hennes protest i Norrköping verkar nu resultera i böter. Polisen på plats ansåg att det handlade om ofredande av partiledaren, själv ansåg hon att det på sin höjd var förargelseväckande beteende men inte något som borde vara straffbart.

– Jag hade ju gjort precis det poliserna anklagade mig för och jag vet att det är mot lagen, men jag håller inte med om att det är straffbart.

En antifascistisk hållning kan aldrig vara exkluderande.

Uppseendeväckande protest

Aleksias protest är uppseendeväckande men fredlig.

Men då och då blir demonstrationer mer våldsamma.

Mattias Irving som demonstrerade i Jönköping säger att han inte vill moralisera över andras metoder när många känner sig direkt hotade av nazister och löper stora risker. De måste få lov att bemöta hoten. Men våldsanvändning utesluter många från en demonstration. Han tänker också på frågor om tillgänglighet.

– Om man till exempel vill smälla fyrverkeripjäser kan inte jag vara på plats länge, det funkar inte med min hörapparat. Samma sak för hundägare och många andra. Det måste finnas bättre sätt att protestera som manifesterar den antifascistiska hållning som vi ändå har. En antifascistisk hållning kan aldrig vara exkluderande, där behöver vi uppdatera vår analys, säger han.

Kanske kan också polisen, som kritiserats för att vara alltför undfallande mot nazister och rasister, få tydligare direktiv framöver. I regeringsförklaringen i september deklarerade statsminister Stefan Löfven (S) att hatbrott åter ska prioriteras. Det skulle kunna påverka vilken plats de här krafterna tillåts ta i våra städer.

KOM M U N E N M A K T LÖS T E X T: K O L B J Ö R N G U WA L L I U S .

Jönköpings kommun står handfallen inför de återkommande nazistdemonstrationerna i staden.

– När det finns en riskbild kring den här typen av evenemang så begränsar det ju invånarnas tillgång till det offentliga rummet. Vi jobbar ju för att allmänheten ska ha tillgång till det offentliga rummet, så vi omfamnar inte på något sätt att det blir en begränsning, säger Thomas Bergholm, chef för tekniska kontoret och därmed högste tjänsteman med ansvar för det offentliga rummet i kommunen.

Thomas Bergholm tycker att kommunen gjorde vad den kunde genom att det gjordes en politisk markering, men han konstaterar krasst att hans egna befogenheter sträcker sig till att värna kommunens egendom så att den inte förstörs. Tekniska kontorets arbete har handlat om skademinimering, att ha en handlingsplan för situationer som skulle ha kunnat inträffa.

Kontoret förvaltar också kommunens fastigheter och behöver se till att verksamheter som skulle kunna störas eller skadas av till exempel ett upplopp kan omlokaliseras. När det finns en risk för upplopp på en plats tittar man på om det går att ta hänsyn till om det förekommer till exempel smågatsten som kan brytas upp. I sådana fall kan det vara lämpligare med en annan demonstrationsväg, vilket kan bestämmas i samråd med polisen.

På den politiska nivån gjordes en skarp markering mot att Svenskarnas parti fick demonstrationstillstånd. Dåvarande kommunstyrelseordföranden Mats Green (M) överklagade förgäves tillståndet.

– Vi tycker det är sorgligt och tråkigt när en grupp människor kommer till Jönköping med ett negativt syfte. Jönköpingsborna har rättigheter till sin egen stad. Jag vill inte att Jönköping ska förknippas med de här personerna. Jönköping är värt så mycket mer än så, sa Mats Green till den lokala webbtidningen Jnytt inför demonstrationen.

S TA D 7 D E C 2 0 14

25

26

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

Hur länge håller staden som handelsplats? Årets stadskärna 2014 är Kristianstad, en typisk medelstor svensk stad, som valt att satsa både på en affärsgalleria mitt i stan och på ett externt köpcentrum. Är det framför allt handel som gäller när städerna ska försvara sin position på kartan?

T E X T & F O T O : K O L B J Ö R N G U WA L L I U S .

Det började för fyrahundra år sedan när danske kungen Kristian IV beslutade att anlägga en fästning på platsen. I år firas jubileum, men fästningen är för länge sedan borta och bara några få spår påminner om stadens ursprung. Istället betonas att det är ”handelsstaden” Kristianstad som fyller år. Men kommer årets stadskärna att dräneras på liv redan 2016, när det nya externa köpcentret C4 Shopping öppnar?

Många befarar det.

Hittills har Kristianstad saknat – eller om man så vill, varit förskonat från – stora, externa köpcenter.

Ett handelsområde för stora varuhus med sällanköpsvaror som teknik, heminredning med mera finns längs västra infarten, men annars ingenting.

Det nya köpcentret kommer att vara uppenbart

S TA D 7 D E C 2 0 14

inriktat på bilburna besökare, där det ska ligga längs med motorvägen. Även om projektet presenteras som miljövänligt och med närhet till kollektivtrafik är ytorna för markparkering större än själva byggnaderna. Risken är uppenbar att centrumhandeln förlorar i konkurrenskraft, men kommunen har funnit det för gott att stödja etableringen. Människor försvinner nämligen idag till andra kommuner för att handla.

Lund och Helsingborg ses som konkurrenter. På det här sättet kan en större andel av konsumtionen stanna inom kommunen.

Avstyrkte förslaget

Flera tunga remissinstanser avstyrkte förslaget att bygga C4 Shopping med hänvisning till dess förmoda-

TEMA: VILKEN STAD SER DU? de negativa påverkan på handeln i stadskärnan. Förslaget fick också hård kritik från Naturskyddsföreningen av hållbarhetsskäl. Handelsetableringen kommer att bidra till ökade utsläpp. Platsen ligger dessutom bara någon meter över havsytan och är en riskplacering i förhållande till framtida översvämningar i Helge å.

När det gäller centrumgallerian är prognoserna inte lika dystra. Den står till stora delar färdig eller nästan färdig och innebär tvärtemot vad det kanske låter som att stadskärnan blir mer inriktad på fotgängare och cyklister än tidigare. Nätet av gågator som etablerades i mitten av 1980-talet utökas så att Östra Boulevarden blir gågata längs med hela den långa byggnaden, en sträcka på närmare 400 meter. Gallerian ersätter den gamla Domusbyggnaden med svåröverblickade parkeringar på bägge sidor som alstrade cirkulerande trafik.

Istället finns nu ett rymligt parkeringshus i ena hörnet.

Kristianstad är med sina knappt 36 000 invånare Sveriges trettionde största tätort efter Falun och Kalmar. En typisk medelstor svensk stad, med andra ord.

I juryns motivering till att den har utsetts till årets stadskärna står att staden successivt har omvandlats till en ”utomhusgalleria”. Det låter som att det är kommersens Kristianstad som har belöntas. Visserligen en utomhusgalleria för ”samvaro och trivsel för alla”, men i ordet galleria ligger att konsumtionen är i fokus.

Gemensamt mål

Tin Josefsdotter är verksamhetsledare för Handelsstaden Kristianstad, en samverkansorganisation för kommun, fastighetsägare och handelsförening. Hon ser utmärkelsen som ett avstamp snarare än ett slutmål.

– Jag kan se Årets stadskärna som en arbetsmetod för städer, att man har ett gemensamt mål som kan vara utmärkelsen. Den är en stor bekräftelse på det samarbete och de satsningar som gjorts i staden, men i det stora hela är den ett delmål. Man måste fortsätta jobba efter det med att skapa en levande stad och inte slå sig till ro, säger hon.

Kristianstad fick utmärkelsen trots att handeln i själva verket minskade radikalt förra året. 2013 tappade dagligvaruhandeln i stadskärnan 8,5 procent av sin omsättning – nästan 100 miljoner kronor. Även restaurang- och hotellbranscherna minskade sin om-

sättning. Kommunen menar att tappet är tillfälligt och beror på de stora ombyggnationerna. Årets stadskärna är en utmärkelse som ska gå till någon som har sjösatt en positiv förändringsprocess, berättar juryns ordförande Lena Lindström.

– Det är inte ett pris för den vackraste staden eller den färdiga staden, utan det är ett pris till en stad som i samverkan har utvecklats från ett läge till ett annat.

Det är kommunen, fastighetsägarna och näringsidkarna tillsammans som ska ha gjort något, säger hon.

Mer inbjudande

Kristianstad premieras för att man har skapat ny infrastruktur, nya mötesplatser och att antalet arbetstillfällen har blivit fler. Staden har enligt juryn blivit grönare och mer inbjudande.

En stadsutveckling som inte inbegriper näringslivsåtgärder, till exempel satsningar enbart på kultur eller ungas villkor i staden, skulle inte kunna ge ett pris för årets stadskärna. Däremot kan sådant vägas in i bedömningen.

– Man måste kunna se vad fastighetsägarna, näringslivet och kommunen har gjort. Det är ett gemensamt pris. Vi tittar på underlag som handelsindex och invånarnas nöjdhet med stadens kvaliteter.

I somras invigdes en skejtpark intill gallerian i Kristianstad, något som redan finns i alla större städer i Skåne. Skejtarna har fått vänta på parken i sex år. Även om sådant som skejtparken är något annat än det kommersiella utbudet har det bidragit till utnämningen till årets stadskärna, menar Lena Lindström.

– Det var en av de bitar som höjde kvaliteten, som bidrar till livskvalitet i staden, säger hon.

Vill växa

Kristianstads kommun hoppas växa med tio procent till 90 000 invånare 2020. Mycket av tillväxten ska ske i staden, där förtätning ska ske bland annat på före detta industrimark. I detta ligger ett hopp om att stadskärnan ska behålla sin attraktionskraft även med den stora handelsetableringen längs E22:an. Ändå finns en oro över vad köpcentret kan föra med sig.

– När det är byggt vet vi inte var vi hamnar. Jag ser det som att vi måste stärka stadskärnan ytterligare.

K R I S T I A N S TA D Ä R U T S E D D T I L L Å R E T S S TA D S K Ä R N A .

S TA D 7 D E C 2 0 14

27

28

TEMA: VILKEN STAD SER DU? Jag hoppas och tror att den atmosfär och den branschmix som stadskärnan har ska stå sig i status jämfört med externhandeln, säger Tin Josefsdotter.

Anders Siversson, stadsbyggnadschef i Kristianstads kommun, menar att det har varit av betydelse att gallerian är på plats före köpcentret.

– Tidsaspekten har varit viktig. Om det hade blivit tvärtom hade risken varit att det hade dränerat stan, konstaterar han.

Knappast nöjda

Vid pressläggningen för det här numret av STAD väntar ett överklagande av köpcentret till mark- och miljödomstolen på att avgöras, men hittills har alla instanser undanröjt hindren mot etableringen. Både Tin

Josefsdotter och Anders Siversson är överslätande, men ingen av dem verkar särskilt nöjd med att köpcentret ska byggas.

– Även om kommunen har sitt planmonopol har politikerna varit tydliga med att marknaden måste få avgöra. Min uppgift är att göra det bästa möjliga utifrån förutsättningen att det ska hamna där och bygga ihop det med staden. Det ligger femtio meter från ett starkt kollektivtrafikstråk och vi skapar ett bostadsområde där ute som är väldigt högklassigt med nya parker. Ett scenario är också att etableringen kan samverka med centrum genom att det totala utbudet i Kristianstad ökar i förhållande till andra städer, säger Anders Siversson.

Under det kommande året kommer Kristianstad

Jag tror inte att enbart shoppingen bär längre, inte i någon stadskärna.

att satsa på att försöka få folk att röra sig mer i staden även på kvällar och helger genom öppna kaféer, restauranger, biografer med mera. Syftet är inte bara att öka tillgänglighet och trivsel utan också att bidra till ökad trygghet genom att fler människor är i rörelse under en större del av dygnet.

– Vi fick den här utmärkelsen även för närheten till naturen och kulturutbudet. Att staden är en mötesplats är viktigt. Jag tror inte att enbart shoppingen bär längre, inte i någon stadskärna, säger Tin Josefsdotter.

S TA D 7 D E C 2 0 14

TEMA: VILKEN STAD SER DU? NOTISER

”De arkitektoniska idealen är sparsamhet, stramhet, kärvhet, enkelhet, och arkitekturen är inte tänkt att väcka några förväntningar som verksamheten inte kan infria.”

Så skriver Sara Stridsberg krasst om arkitekt Carl E. Westmans tankar om det som en gång var Europas största mentalsjukhus, Beckomberga, i sin hyllade roman Beckomberga – ode till min familj. I romanen besöker Jackie sin inlagda pappa Jimmie Darling och Beckomberga blir till slut lika mycket hennes plats som hans. Idag är sjukhuset nedlagt och ombyggnad till bostäder pågår.

Foton speglar historien i sardisk stad Stintino är en av få städer på Sardinien där fisket historiskt sett varit en huvudnäring. Trots läget mitt i Medelhavet har sarderna huvudsakligen livnärt sig på jordbruk och djurhållning i inlandet. Orsaken är öns strategiska läge – ständigt har nya mer eller mindre aggressiva folkgrupper ockuperat de kustnära områdena för militära ändamål eller som handelsnav. Istället för att söka strid valde sarderna att bege sig inåt landet. Fårskötsel blev en viktig näring och är så än idag – ön har 1,7 miljoner invånare och 4 miljoner får.

Men i Stintino utvecklades från 1900-talets början en viktig fiskeindustri, och framför allt var det fångsten av tonfisk som staden blev känd för. Under de sis-

FOTO: GÖR A N NILSSON.

ta decennierna på 1900-talet minskade tonfiskbeståndet i Medelhavet kraftigt och inkomsterna från fisket ersattes med turism. Området där fiskeindustrierna huserade har byggts om till hotellkomplex.

Vid en promenad i Stintinos gamla stadskärna blir man dock påmind om tonfiskens historiska betydelse.

På nästan varje hus finns det uppförstorade foton på tonfiskar, fångst eller personer sysselsatta vid fiskeredskap. Det blir en exposé av ”fotogatukonst” som ger en historisk och ofta dramatisk tillbakablick på kampen mellan människa och byte – och naturligtvis ett påtagligt och visuellt sätt att påminna om stadens ryktbara historia.

S TA D 7 D E C 2 0 14

29

30

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

Hej Alf Hornborg!

I dag talar alla om hållbar stadsutveckling. Du är professor i humanekologi och skeptisk till begreppet hållbara städer. Varför det?

T E X T: T I T T I O L S S O N .

– Hållbarhet handlar om att människors konsumtion anpassas till den tillgängliga markytans avkastning, och till planetens gränser. Att koncentrera människor i städer innebär att förskjuta deras markanspråk för exempelvis mat, energi och material till andra områden. Ju större städer, desto större markanspråk, och desto längre transporter. Både transporterna och den storskaliga exportproduktionen kräver fossila bränslen. Den allt längre drivna urbaniseringen bygger alltså på den ohållbara konsumtionen av fossila bränslen.

Är landsbygden mer hållbar?

– Den kan vara det.

Kan du ge ett exempel på en befintlig hållbar miljö?

– Om vi talar om ekologisk hållbarhet skulle det handla om områden där en befolkning långsiktigt kan försörjas på vad de närliggande markarealerna avkastar, utan att förbruka lagerresurser, bidra till klimatförsämring eller utarma jord och ekosystem. Var finns sådana områden idag? Knappast i Europa, Nordamerika eller Japan. Men däremot i perifera delar av Asien, Afrika och Sydamerika. Områden vars fattigdom och underutveckling vi i ”Nord” betraktar som uttryck för teknisk efterblivenhet. De är helt enkelt de delar av världssystemet som hamnat utanför vår så kallade tillväxt och blivit dess offer. Att dessa områden också är ekonomiskt utarmade beror inte på att de är

S TA D 7 D E C 2 0 14

A L F H O R N B O R G , P R O F E S S O R I H U M A N E KO L O G I , LU N D S U N I V E R S I T E T. F O T O : KO L B J Ö R N G U WA L L I U S .

mera ekologiskt hållbara, utan tvärtom. De har inte haft råd att lasta över sina problem på andra. I stället för att klappa oss för bröstet och påstå att tillväxten ökar vår hållbarhet borde vi fråga oss vems försörjningssystem som är mest hållbart – och minst sårbart för kriser. Och komma ihåg att hållbarhet inte behöver vara liktydigt med utarmning.

Hur ser din vision om det hållbara samhället ut?

– Grundvillkoret måste vara att det är ekonomiskt rationellt att leva hållbart. Det måste innebära att människor får anledning att se till att deras behov av mat, livsmening med mera tillfredsställs lokalt, utan att göra anspråk på avlägsna markområden och långväga transporter. Det kräver i sin tur en förändring av pengarnas och marknadens sätt att fungera. Nu är det mest rationella vi kan göra att förskjuta arbets- och miljöbelastning till de platser i världen där arbete och miljö kostar minst, som i Kina. Ett sätt att bryta detta mönster vore att inrätta en särskild valuta för lokal konsumtion, som skulle göra det mera fördelaktigt att handla i närområdet än att köpa billiga produkter från andra sidan jordklotet.

Går den att förverkliga?

– Förmodligen behövs en drastiskt fördjupad finanskris för att få brett politiskt stöd för en sådan vision. Men argumenten för att genomföra den växer för varje dag, liksom sannolikheten för allt svårare finanskriser.

TEMA: VILKEN STAD SER DU? NOTISER

”I want

another language!”

Sociologen Saskia Sassen efterlyser en större vokabulär på sin föreläsning på Landskapsarkitekturbiennalen i Barcelona den 26 september. Hon undrar vad hon skulle kunna se om hon hade fler begrepp att förstå landskapsarkitekturen och städer utifrån.

Holländska gatuhus ska inspirera till nybygge Blir det trevligare gaturum och större stadsmässighet med fler radhus? I Lund verkar man tycka så. Kommunen hoppas på hus inspirerade av gamla gathus i Lunds stadskärna eller holländska radhus genom att upplåta fribyggartomter för radhus i en första etapp om sju hus. Samma sak har tidigare gjorts i ett pilotprojekt i Helsingborg som också jobbar vidare med idén. Radhusen i Lund får ha två hela våningsplan och till viss del ett tredje, men ingen källare.

Planlösningen kan anpassas efter de egna behoven så länge tillgängligheten är tillgodosedd och fasaden kan kläs med tegel, puts eller liknande material, skriver kommunen i ett pressmeddelande.

R A D H U S I U T R E C H T. F O T O : B E R T K N O T.

Musik från havet Detta är Zadar, en fantastisk liten kroatisk halvö. Den övre bilden visar en solnedgång som, enligt de lokala vykorten, Alfred Hitchcock klassat som vackrast i världen. Man ser den från Zadars mest spännande plats.

När solen fallit tar ett kompakt mörker och en intensiv ljudbild över. På udden närmast solnedgången finns en havsorgel, konstruerad av arkitekten Nikola Bašić, som spelar musik efter havets vågor.

FOTO: K A R IN A NDER SSON.

S TA D 7 D E C 2 0 14

31

32

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

ST I L L BI L DSFOTO : K E R RY BROW N . © A MOST WA N T E D M A N L I M I T E D / A M USE M E N T PA R K F I L M GM BH . A L L R IGH TS R E SE RV E D.

Staden speglar politisk misär STAD bad Erik Hedling, professor i filmvetenskap vid Lunds universitet, att välja tre av höstens filmer där skildringen av staden bär på en stark symbolik.

T E X T: E R I K H E D L I N G .

S TA D 7 D E C 2 0 14

TEMA: VILKEN STAD SER DU? Film och arkitektur har ett mer än hundra år långt förhållande.

Som modernitetens mest genomslagskraftiga medium, har filmen ständigt skildrat arkitekturens samtida utveckling, från art déco, funktionalism till rå 1960talsmodernism. Ofta har detta förhållande präglats av kärlek, lika ofta av misstänksamhet, som hos Ingmar Bergman (de nybrutala skyskraporna på Kungsholmen i Sommaren med Monika) eller Michelangelo Antonioni (Pirellibyggnadens slagskugga över tillvaron i Milano-filmen Natten).

Att använda modern arkitektur som symbol för livsleda och tomhet är ett vanligt konstnärligt grepp, exempelvis framträdande i tre av höstens mest angelägna filmer: A Most Wanted Man, 71 och Walesa.

I A Most Wanted Man skildrar den holländske regissören Anton Corbijn – känd för sin utmärkta thriller The American för några år sedan – en livstrött och nerdekad, gammal tysk spion. Filmen är en adaption av en roman av John le Carré, spe-

cialist på politiska paranoiathrillers, med såväl bredd som djup.

Terroriststaden Hamburg

Här är Günther Bachmann chef för en liten avdelning inom underrättelsetjänsten, med uppgift att upptäcka potentiella hot från muslimska terrorister i Hamburg, den stad som sedan 9/11 förknippas med det nätverk som så småningom skulle rasera World Trade Center i New York.

Som Bachmann gör Philip Seymour Hoffman sin sista roll (han avled i våras), och han gör det sannerligen med stor finess, utan det självmedvetna utspel som ibland kännetecknat hans skådespeleri.

Bachmann är gammal och fet, han super på jobbet och han kedjeröker. Men samtidigt är han, som många av le Carrés antihjältar, en sann humanist.

Med sin mänskliga medkänsla och sin tro på det goda försöker han, till sist utan framgång, lösa det intrikata terrordrama som spelas upp. Och att han förmår ställa

kraft bakom sin bland statens ordningsmän kanske en aning ovanliga strategi, ser vi när han trots sin fysiskt otympliga fysik handfast klår upp en ung kvinnomisshandlare på en skum krog. Krogen är viktig som symbol och flera av dem återkommer i filmen. De är av just den vanliga solkigt tyska typ som formligen stinker av gammalt öl och falnad tobaksrök.

Livlös betong

Och vad beträffar Hamburg fokuserar filmen helt på de livlöst gigantiska betongrektanglar som präglade stadens återuppbyggnad efter andra världskriget – inte alls på den rekonstruerade medeltidsarkitekturen i till exempel hamnen.

Staden inramar den tragiska handlingen perfekt: inget gott verkar kunna uppstå i denna av 1960-talet genomsyrade stadsbild.

Samma dystopiska vy av världen återkommer i den fransk-algeriske regissören Yann Demanges thriller 71. Det hela utspelar sig i Nordirland under konfliktens höjd-

7 1 . F O T O : TAT R A D C L I F F E .

S TA D 7 D E C 2 0 14

33

34

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

WA L E S A . F O T O : M A R C I N M A KOW S K I M A K U F LY.

punkt i början av 1970-talet, i ett sargat och segregerat Belfast som krigsskådeplats. Endast en grådaskig gata separerar protestanter och katoliker.

Hit kommer den unge brittiske soldaten Hook, habilt spelad av Jack O’Connell. Under en militäraktion mot den katolska stadsdelen, med militanta IRA-grupperingar, tappar den unge Hook kontakten med sin pluton. Ensam och sårad, helt vilse i fiendeland, försöker han ta sig hem i den hotfulla, nordirländska natten.

Mordisk labyrint

Så småningom hamnar han som fånge i ett hyreskomplex i megaformat, ett exempel på brittisk så kallad ”council housing”, det vill säga de offentligfinansierade bostäder som efter svensk modell kom att prägla de brittiska 1950och 60-talens stadsbyggnad.

De pyttesmå lägenheterna är inträngda i en veritabel, och som det visar sig, mordisk labyrint – S TA D 7 D E C 2 0 14

det ligger även i filmens strategi att inte skilja mellan goda och onda. Vän blir fiende och vice versa. En bomb briserar på en pub: katoliker såväl som protestanter dukar under av fasorna.

Den sista filmen i denna lilla exposé är den gamle polske mästerregissören Andrzej Wajdas Walesa, filmen om mannen som ledde de polska massorna ut ur diktaturens slaveri på 1980-talet i form av fackföreningen Solidaritet. Wajda, som alltid i sina filmer försökt anlägga ett kritiskt perspektiv på den polska statskommunismen, kunde naturligtvis göra så fullt ut först efter östblockets sammanbrott 1989. Hans förra film, Katyn från 2007, var en svidande uppgörelse med det av Sovjetunionen beordrade mordet på tusentals polska officerare i april 1940, mord som de ryska herrarna inte erkände förrän med Perestrojka i slutet av 1980-talet.

Bland de mördade fanns Wajdas egen far.

Inhuman stadsplanering

I Walesa är Wajda lika angelägen om Polens sak, och skoningslös i sina beskrivningar av det kommunistiska förtrycket. I det Gdansk som visas upp finns inte ett spår av grönska eller arkitektonisk subtilitet. Säkerhetstjänstens paranoida kontroll över människorna illustreras av det faktum att man inte ens får ha dörr på det utedass som en av de skildrade familjerna i filmen tvingas nyttja.

Walesa själv har det marginellt bättre, boende som han är i ett av de särdeles motbjudande betonggetton som var typiska för öststaterna, det vill säga järngrå höghus byggda av i Sovjetunionen massproducerade block i megaformat.

Varken i A Most Wanted Man, 71 eller Walesa finns något uttryck för vad vi uppfattar som human stadsplanering. Men det är ju inte heller meningen eftersom arkitekturen i samtliga fall symboliserar de politiska tragedier som dessa utmärkta filmer vill visa upp.

TEMA: VILKEN STAD SER DU? NOTISER

Skog och hed på Södermalm Växtväggar blir allt vanligare som miljö- och klimatåtgärd i städerna.

Under hösten har Stockholms stad anlagt en vägg vid Björns trädgård på Södermalm som fått namnet Björns vertikala trädgård.

– Medan växterna filtrerar luften från skadliga partiklar bidrar den blandade betongen med att bryta ner giftiga kväveoxider, säger Emelie Bjurå, projektledare för projektet på fastighetskontoret i ett pressmeddelande.

Växtväggen vid Björns trädgård kommer till stor del att bestå av klassiska svenska skog- och hedväxter som finns naturligt på klippor runt om på Södermalm. Syftet

I L LU S T R AT I O N : S T O C K H O L M S S TA D .

med väggen är förutom att skapa trivsel bland annat att bidra till biologisk mångfald, minska avrinningen av dagvatten, bryta ner luftföroreningar och verka ljuddämpande.

”By its nature, the metropolis provides what otherwise could be given only by traveling; namely, the strange.”

Jane Jacobs, The Death and Life of Great American Cities

F O T O : P R I VAT.

Bilskelett tog plats på vägarna Lettiska cykelnätverket Let’s Bike It arrangerade en cykeldemonstration under europeiska trafikantveckan i september. Genom att bygga och måla bilskelett i bambu som de sedan cyklade med i rusningstrafik visade de på ett talande sätt hur mycket plats ensamåkande bilpendlare tar upp i trafiken. Den årligen återkommande EU-kampanjen handlar om att på olika sätt uppmana folk att ställa bilen. Alla kommuner kan delta.

S TA D 7 D E C 2 0 14

35

36

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

Hej Karin Fahlén!

Priset ”Best architectural scenery in feature film” på Arch Film-festivalen i Lund gick i år till dig och din film Stockholm Stories. I filmen önskar huvudpersonen att Stockholm ska drabbas av ett gigantiskt strömavbrott så att människorna får syn på varandra. Vad är det för slags stad människorna i filmen lever i egentligen?

T E X T: T I T T I O L S S O N .

– Stockholm är ju en miljonstad som är tillräckligt stor för att man ska kunna känna sig ensam tillsammans.

Den här historien skulle egentligen kunna utspela sig var som helst där staden är tillräckligt stor för den typ av anonymitet man upplever här. Stockholm är också en stad där det geografiska läget skapar avstånd trots att vi bor så nära inpå varandra. Det är kallt sex månader om året, vi boar in oss, cocoonar och stannar i vår beiga soffa istället för att integrera med varandra i gathörn och på torg. Stockholm är också den stad som har flest ensamhushåll i Europa. Runt hälften av Stockholms befolkning lever ensamma. För att vi kan?

Eller ...

Hur samspelar staden och människorna i filmen?

– Man föds ensam, man dör ensam och däremellan försöker man hitta ett sammanhang. Karaktärerna i min film är väldigt upptagna av just det. Tyvärr förirrar de sig i jakten på det de tror sig vilja ha. Till slut tar staden ett tydligt grepp om dem och skickar dem likt en terapeut i rätt riktning mot det som de verkligen behöver. Staden är deras arena men har också huvudrollen i den här filmen, eftersom vi har valt att gestalta den utifrån olika symbolvärden – det pratas genom glasrutor, en hiss åker iväg och gör mötet omöjligt, dörrar stängs och går aldrig mer att öppna.

Filmens Stockholm är en hård stad …

– Ja, och jag har varit väldigt intresserad av att använda sten i olika former för att förtydliga karaktärernas utsatthet i förhållande till allt det hårda i staden. Vi har letat upp marmor, sönderskavda kakelväggar, betong, bergväggar och olika fasader. Människa och betong, hud och sten. Jag ville undvika allt som är levande i en stad, till exempel träd, parker och annat vykorts-lull.

Karaktärernas möten sker också på olika ”nivåer” i staden. De börjar under jord i tunnelbanan och tunnlar för att sedan långsamt arbeta sig upp via trappor och hissar till broar och tak för att till slut hamna på restaurang Gondolen, där alla karaktärer slutligen möts. Där får de till sist känna äkta tillhörighet och gemenskap, men än mer möter de sig själva och sina individuella insikter.

S TA D 7 D E C 2 0 14

K A R I N FA H L É N Ä R R E G I S S Ö R . F O T O : M A R T I N L I D E L L . © 2 0 14 C H A M D I N & S T Ö H R F I L M P R O D U K T I O N .

Vad tycker du utmärker verklighetens Stockholm?

– Eftersom Stockholm är en huvudstad består den ju också av en hel del inflyttade personer från andra delar av Sverige och världen. Det skapar en viss uppluckring och rörelse, vilket är bra. Men det finns en ton av oro och ängslan som jag tycker känns väldigt stockholmsk, och frågan är vem som värnar om den? Jag är född här men bodde i Cambridge, England, under mina tonår. När jag flyttade hem igen som 20-åring slogs jag av att det verkligen råder en påtaglig ängslighet här som yttrar sig på olika sätt, och som börjar med ytan – du vaknar en måndag och ser en mössa med pälstofs vandra förbi. Sen ser du 10 000 likadana redan på fredag. Det finns också en ängslighet hos alla dem som bor i innerstaden: det gäller att bo i den ”rätta” stadsdelen, hänga på de ”rätta” krogarna, se ”rätt” filmer.

Det finns inget undersökande i det, det känns snarast outvecklande och sorgligt, tycker jag. Det skapar en rädsla för det som är annorlunda och främjar definitivt inte mångfald, öppenhet eller det som gör oss till större, klokare och mer komplexa individer.

TEMA: VILKEN STAD SER DU? NOTISER

Tecken i tiden Flera av landets anrika stadsparker har firat jubileer på sistone: de är alla tillkomna ungefär samtidigt, ofta på platser där det först hållits stora utställningar. Stadsparken i Lund är en av dem, och firade sitt hundraårsjubileum 2011. I samband med det gjordes en utvecklingsplan och parkens yta utökades. Aktivitet är

I L LU S T R AT I O N : LU N D S KO M M U N .

ett nyckelord i vår tid och präglar givetvis också denna hundraåring. Våren 2015 påbörjas bygget av Lunds stora skejtpark, efter flera år av aktivism och förhandlingar med politiker. Skejtparken ska stå färdig nästa höst och vara 1 500 kvadratmeter stor. Utformningen bygger på ett förslag från SWECO/Pivotech.

Det enkla är ofta det svåra.

En cykelparkering som är snabb att parkera vid, samtidigt säker och skapar ordning.

Det är något vi jobbat dagligen med sedan 1994.

www.cyklos.se

Cykelparkering som skapar ordning!

S TA D 7 D E C 2 0 14

37

38

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

När bitarna faller på plats Ibland lyckas konsten representera några av de aspekter som präglar det samtida stadslandskapet – brokigt och fragmenterat och med ett skriande behov av att hitta den rätta positionen, skriver Caroline Dahl.

T EX T & FOTO: C A ROLI NE DA H L .

Konstverket Suites de triangle av Felice Varini i den franska hamnstaden Saint-Nazaire, belägen vid Loireflodens utlopp i Atlanten, utgörs av fragmenterade trianglar, som först när betraktaren befinner sig på en bestämd plats sammanfaller till en samlad komposition, oberoende av avstånd och skala.

Det är troligtvis en stor utmaning att mäta ut och måla dessa röda fält i verklig skala. Möjligen kan man därmed också uppleva att verket är monumentalt, men jag blir snarare imponerad över konstverket och hur det, åtminstone för mig, lyckas representera några av de aspekter som präglar det samtida stadslandskapet – brokigt och fragmenterat och med ett skriande behov av att hitta den rätta positionen för att se alla bitarna falla på plats. Även om verket naturligtvis är som mest slående när man ser det ur ”rätt” synvinkel kan man inte bortse från att även de fragmenterade trianglarna tillför stadsrummet kvalitet i den mindre skalan genom en överraskande placering, form och färg. Jag fortsätter i tankarna att dra paralleller mellan konstverket och stadsbyggandet och tänker att kanske allt för mycket fokus i stadsbyggnadsarbetet ligger på den där övergripande helheten, den samlande visionen, som upplevs som så fantastiskt slående när vi hittar rätt plats att betrakta den ifrån. Men oftast medger inte vardagen att vi beundrande står still där, inte heller är visionen alltid så slående eller ens lätt att känna igen i vardagsarbetet med blicken snarare fäst i ögonhöjd.

Under många decennier har urbanforskare och tänkare kritiserat just ovanifrånperspektivet. Michel de Certeaus inledningsord i sin välkända text ”The Practice of Everyday Life” äger rum från toppen av World Trade Center. Andrea Kahn diskuterar i sin text ”Imaging New York – Representations and Perceptions of the City” hur Robert Moses i det närmaste var besatt av att ständigt hålla en fysisk modell av Manhattan aktuell. Den gav honom en överblick över vad som skedde i staden.

Det de båda författarna, och fler med dem, problematiserar är den övergripande nivåns bieffekt av att abstrahera och förenkla stadslandskapets S TA D 7 D E C 2 0 14

komplexitet. Därför blir jag så väldigt glad över att effekten i SaintNazaire inte är just detta – att förenkla och abstrahera – utan snarare att uppvisa att man kan bygga en helhet även underifrån genom att sammanfoga många till synes icke kompatibla delar till en helhet.

Nu är det ju inte samma sak att formulera visioner som att skapa konstverk, men jag undrar ändå om det inte är mer värt att starta visionsarbetet från delarna och därefter se vad som kan samlas till en fungerande helhet. Det blir en slags agglomerationsutveckling istället för en strävan mot en idealbild. Själva stadsutvecklingen i Saint-Nazaire är faktiskt just sådan – agglomererad. Med svåra postindustriella utmaningar, och ett tungt kulturhistoriskt arv i form av en betongbunker från andra världskriget som obönhörligen hindrat stadskärnan från att åter växa ner till havet, hade inte staden kraft eller framtidstro nog att formulera storslagna visioner.

Med hjälp av den spanske arkitekten och stadsbyggaren Manuel de Solà-Morales (1939–2012) började man istället att arbeta stegvis med små kulturevent som blev större, upprustning av ett fåtal platser och gatusträckor som sedan förlängdes och kopplades samman, diversifiering av näringslivet och aktivitetsskapande i stadsmiljöerna, först på enskilda platser i staden. därefter fler och större delar. Nu, tjugofem år efter att man påbörjat arbetet, är man på väg in i sin tredje fas av utvecklingsarbete – fortfarande med fokus på småskaliga interventioner, men i hela staden.

Det är ett inspirerande stadsbyggnadsarbete man har gjort i Saint-Nazaire, som tyvärr sällan får chansen att glänsa eftersom vi är så vana att bara beundra de storslagna visionerna. Konsten, menar jag, är att identifiera de fragmenterade delarna som har förutsättningar att skapa en god helhet. Det gör man med blicken i ögonhöjd och framtiden i tanken.

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

KO N S T V E R K E T S U I T E S D E T R I A N G L E AV F E L I C E VA R I N I .

S TA D 7 D E C 2 0 14

39

40

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

Offentliga rum på export Svenska planerare och landskapsarkitekter som arbetar internationellt lyfter fram sin syn på offentliga rum och sin förmåga till samarbete över sektorsgränser som specifik. STAD:s Karin Andersson gör en internationell utblick och finner en svensk stad av utopiska mått på export till Kina och ett Nairobi som sneglar mot nordlig planeringspraktik.

T E X T: K A R I N A N D E R S S O N .

V I D T O R G E T M A R K E T S Q UA R E I LU O D I A N L I G G E R E N K Y R K L I K N A N D E B YG G N A D , S O M I N T E Ä R E N K Y R K A U TA N R Y M M E R F O T O S T U D I O S S P E C I A L I S E R A D E PÅ B R Ö L L O P S F O T O N . I K I N A F Ö R E KO M M E R I N T E K Y R K L I G A C E R E MO N I E R , I S TÄ L L E T H Å L L S B O R G E R L I G A V I G S L A R . F O T O : U L F R A N H AG E N .

S TA D 7 D E C 2 0 14

TEMA: VILKEN STAD SER DU? Kinas urbanisering är en av de snabbaste i världen just nu. FN spådde 2012 att inom de närmsta 40 åren kommer över 300 miljoner människor i Kina att lämna landsbygden för att söka lyckan i de kinesiska städerna. Den kinesiska staten står inte handfallen. Deltat vid Changfloden där Shanghai ligger brukar beskrivas som den urbana region som växer snabbast i världen. För att undvika överbelastade stadskärnor har Shanghai, liksom många andra storstadsregioner, introducerat utvecklingsprogram för helt nyanlagda satellitstäder. Tanken är att en minskad utvecklingspress på städernas centrala delar ska leda till att städernas omgivande rurala och suburbana områden får spela en större roll i regionens ekonomiska tillväxt genom ett geografiskt och ekonomiskt regionalt polycentriskt nätverk.

2001 lanserade Shanghai utbyggnadsprogrammet One City Nine Towns som en del av denna strategi. Den stora staden Shanghai skulle vara fortsatt enad, men i storstadsregionens ytterkanter skulle tio nya satellitstäder byggas som alla skulle ansluta till centrum med spårbunden kollektivtrafik. De nya förstäderna skulle byggas från noll på i huvudsak återanvänd industrimark men även jordbruksmark (vilket numera är förbjudet i många provinser), ha en specifik målgrupp och en design baserad på idéer och estetik typisk för utvalda städer i USA och Europa.

U L F R A N H AG E N . F O T O : S W E C O .

Sweco vann

Från Sverige vann Sweco tävlingen om den svenska staden Luodian som skulle ligga norr om Shanghai, ha en utbredning på 4 km2 och en önskad befolkning på 30 000 invånare, och koppla ihop två befintliga småstäder.

– Det var ingen från Sverige som hade jobbat med planering i Kina tidigare, och det var inte heller vanligt att man vände sig till ett specifikt land på detta direkta vis som de kinesiska beställarna gjorde, konstaterar Ulf Ranhagen, chefsarkitekt på Sweco och professor emeritus på avdelningen för urbana och regionala studier vid KTH samt hedersprofessor vid Tongjiuniversitetet i Shanghai.

De kinesiska beställarna var tydliga med att de ville ha mer influenser från väst. De hade sett Västra hamnen i Malmö, Hammarby sjöstad i Stockholm och även Sigtuna vid Mälaren, som de blev särskilt förtjusta i. De ville ha något liknande. I den svenska staden i Shanghai finns Lake Malaren, Shanghais näst största konstgjorda sjö, som har blivit en central plats för bröllopsindustrin eftersom många nygifta vill fotograferas vid den.

Ulf Ranhagen menar att det mest typiskt svenska i Luodian är de offentliga rummen, att byggnaderna har servicelokaler i bottenplan och att kvarteren är, i alla fall med kinesiska mått mätt, små. I Swecos ursprungliga plan var även grönstrukturen en viktig del av den offentliga marken.

13 år senare beklagar Ranhagen i en rapport att delar av den grönstruktur Sweco planerade ligger i inhägnade bostadsområden och inte är tillgänglig för allmänheten.

De kinesiska beställarna var tydliga med att de ville ha mer influenser från väst.

Startskott för Kinaarbetet

Arbetet med Luodian var startskottet för Swecos arbete i Kina. Sedan dess har företaget planerat flera nya städer. På visionsbilder är det lätt att se vilka tekniska lösningar som ska bidra till en ökad ekologisk hållbarhet.

Det är solceller, vindkraftverk och spårburen kollektivtrafik. Städerna blänker i silvrig betong och grönskande vegetation. Det är inte lika lätt att läsa hur det sociala livet kommer te sig.

– Vi diskuterar hela tiden hur man ska undvika exempelvis gated communities med höga murar, som ofta är önskat av beställaren. Luodian är ett bra exempel på motsatsen, menar Ulf Ranhagen, där de centrala delarna är en öppen och småskalig kvarterstad. Vi försöker placera service och butiker vid gatorna för att få ett rikare gatuliv.

S TA D 7 D E C 2 0 14

41

42

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

I OK TOBER A R R A NGER A DE NA IROBI NA R R AT I V ES OPEN ST R EET KOROGOCHO DÄ R GATA N STÄ NGDES FÖR BILT R A FIK T ILL FÖR M Å N FÖR SOCI A L A A K T I V I T ET ER . BL A N D A N NAT H A DE HOPER A ISER S YOU T H IN I T I AT I V ES RU LLSK R IDSKOL AG U PP V ISN ING . L Ä NGST FR A M Å K ER LUCY ACH IENG OCH BA KOM H EN N E ROSELY N A N YA NGO. FOTO : M A R LEN E T H EL A N DER SSON .

På gatorna och de trottoarer som finns ska man inte socialisera.

Det traditionella kinesiska kvarteret är stort och har ett rikt offentligt liv med butiker, restauranter och annan service längs storkvarterets yttersidor samtidigt som stora delar av det sociala livet också finns inne i kvarteret, på små bakgator kallade Longtangs. Fortfarande är kvarteren stora i nya kinesiska städer. Men de är ofta omgärdade av murar utan det rika sociala livets längs kvarterets utsidor.

Kina är beställarens marknad, enligt Ulf Ranhagen. Även om beställarna vänder sig till Sverige för att de ser kvaliteter i våra städer har de sina specifika krav. Projekten är i regel storskaliga och målgruppen, som ofta är medel- och höginkomsttagare, är redan bestämd. Ett positivt tecken är ändå, menar Ulf Ranhagen, att man på flera håll arbetar med att bygga vad man kallar affordable housing i nya städer.

Sverige i ledningen

Enligt Ulf Ranhagen har Sverige kommit längre än många andra länder när det gäller systemtänkande och att arbeta över sektorsgränser. Det är den processen som deras kinesiska samarbetspartners söker kunskap om. Ulf Ranhagen blir ofta tillfrågad om hur det gick till när Västra hamnen och Hammarby sjöstad byggdes och hur svensk kommunal planering fungerar.

Ulf Ranhagen menar att en viktig del är den samverkansprocess mellan offentligt och privat som har skett för att främja samarbete mellan byggherrar, arkitekter, infrastrukturbolag och andra konsulter. Vidare har en S TA D 7 D E C 2 0 14

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

43

del aktörer haft markanvisningar kring flera, mindre kvarter på flera håll i stadsdelarna, vilket främjar mångfald. Ulf Ranhagen nämner även hållbarhets- och miljöprogram kopplade till gestaltningsprogram som ställer krav på byggherrarna samt ett stort inslag av informella medborgar- och expertdialoger som incitament och inte enbart piskor via regler och krav.

Många av dessa initiativ har tagits trots att inget regelverk tvingat kommunerna. Ulf Ranhagen menar att svenska planerare har med sig erfarenheter av denna i stor utsträckning informella samverkan som ett viktigt socialt kapital vid internationellt arbete.

Utanför Nairobi

Den huvudsakliga stadsutvecklingen i Kenyas huvudstad Nairobi äger rum utanför stadens centrum, där nybyggda shoppinggallerior, inhägnade bostadsområden och prioritering av biltrafik leder till en fragmenterad stadsbild. Staden har få offentliga platser. Endast 11,5 procent av staden är gator, enligt ett UN-Habitat Working Paper från 2013, att jämföra med Manhattans 36 procent. Detta trots att hälften av alla transporter inom staden sker till fots och största delen av det offentliga rummet utgörs av vägar.

Skyltar som proklamerar ”No idling” är vanliga. På gatorna och de trottoarer som finns ska man inte socialisera.

I stadens informella bosättningar är gatan dock ofta den enda sociala plats som finns. Slumområden täcker endast fem procent av Nairobis yta men är hem för mer än hälften av stadens invånare. Korogocho är Nairobis fjärde största slumområde. Här bor runt 40 000 människor på en yta strax över en kvadratkilometer. För sex år sedan påbörjades här ett uppgraderingsarbete med fokus på områdets gator. Några av de största gatorna breddades och asfalterades genom ett debt-swap-initiativ mellan Kenya och Italien, där en del av Kenyas skuld till Italien avskrivs mot att Kenyas regering utför sociala utvecklingsprojekt, för att göra området mer tillgängligt för biltrafik och ta ett litet steg på vägen mot målet att höja områdets sociala och ekonomiska status.

Landskapsarkitekterna Maria Höök, Marlene Thelandersson, Emma Skottke och Pia Jonsson, grundare av projektet Nairobi Narratives och verksamma i Stockholm och i Göteborg, fick uppdraget av UN-Habitat att färdigställa en utvärdering av uppgraderingsprojektet. De menar att slumuppgradering måste ha gatan – som är det enda offentliga rum som finns i täta, informella bosättningar – som utgångspunkt. De är kritiska till den toppstyrda planeringsprocess som ligger bakom uppgraderingen.

– Designen på gatan är fel från början, säger Pia Jonsson. Den är ritad för fordonstrafik men i Korogocho tar sig de flesta fram till fots. De boendes perspektiv har inte kommit fram i planeringsprocessen.

M A R LENE THEL A NDER SSON, M A R I A HÖÖK , P I A J O N S S O N O C H E M M A S KO T T K E .

FOTO: STELL A MBITI .

Egna förutsättningar

Kenya sneglar, tillsammans med många andra utvecklingsländer, mot planeringspraktiken och dess estetik i den norra hemisfären, något Pia Jonsson och hennes kollegor är kritiska till. Utvecklingsländer måste utgå ifrån sina egna förutsättningar och problem, som stora ekonomiska och sociala skillnader, en snabb urbanisering och slumutbredning. De nordliga stadsplanerna för medel- och höginkomsttagare är inte ett rimligt alternativ för exempelvis Korogocho. Det är inte heller de bilderna och idealen landskapsarkitekterna utgår ifrån.

– Den generiska formen funkar inte här, även om Kenyas ledning nog gärna skulle se att en internationell stjärnarkitekt designade en eko-stad som branding för Kenya som framgångsnation, säger Maria Höök och fortsätter: – Man har inte pratat så mycket om det offentliga rummet i Nairobi tidigare, säger Marlene Thelandersson. Men nu börjar också de lokala S TA D 7 D E C 2 0 14

44

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

Att ta plats i det offentliga rummet är i sig en politisk handling. myndigheterna Nairobi City County få upp ögonen för hur andra delar av världen, exempelvis Europa, jobbar med det offentliga rummet som en motor för social förändring. Det är det vi tar fasta på i vårt fortsatta arbete.

Marlene Thelandersson och hennes kollegor har under hösten varit i Nairobi med finansiellt stöd av Svenska Institutet och med Arkitekter Utan Gränser som paraplyorganisation. I Nairobi samarbetar de med bland andra UN-Habitat och gräsrotsorganisationen Hoperaisers Youth Initiative.

Utvecklas via aktivitet

De studerar hur de offentliga rummen i områden med få offentliga platser kan utvecklas genom aktivitet. I sådana områden används de offentliga rummen främst till nödvändiga aktiviteter, som transport och handel, men även frivilliga och sociala aktiviteter äger rum. De senare åsidosätts ofta vid uppgraderingsprojekt. Landskapsarkitekterna jobbar med att ordna positiva aktiviteter inom kultur och sport för barn och unga, och på så vis skapa en demokratisk plattform där de unga får möjlighet att appropriera och därmed även uttrycka sig i det offentliga rummet. Att ta plats i det offentliga rummet är i sig en politisk handling.

Målet är att kunna visa att aktiviteter i stadsrummen får positiva sociala effekter. Ger det ett säkrare gaturum, vågar unga ta mer plats, används utrymmet mer jämställt, sjunker kriminaliteten? Nu letar de efter sätt att statistiskt visa att småskaliga förändringar kan få storskaliga och långsiktiga positiva konsekvenser, med förhoppningen att kunna förändra sättet som Nairobis myndigheter ser på slumområden, för att på så sätt göra det lättare för andra organisationer att arbeta med liknande metoder.

Att vi har samarbetat med UN-Habitat tidigare är avgörande för vårt arbete nu, säger Maria Höök.

– De respekterar det vi gjort och fungerar därmed, kombinerat med att vi är landskapsarkitekter som arbetar professionellt med offentliga platser, som dörröppnare till andra instanser. Det är i princip omöjligt för exempelvis Daniel Onyango från Hoperaisers i Korogocho att få gehör i kommunen, som sluminvånare avfärdas han. Den kulturella auktoritet vi bär på som högutbildade västerlänningar är också vår biljett till högre instanser.

Det ger oss en möjlighet att vara en brygga mellan aktivistiska gräsrotsorganisationer och lokala myndigheter och UN-Habitat.

Förmåga att samverka

Emma Skottke lyfter, liksom Ulf Ranhagen, fram deras kompetens att samverka med många olika aktörer och instanser som en nyckel för deras arbete. Det informella mötet är viktigt, säger hon, och de erfarenheter de har av det svenska planeringssystemet med brukarmedverkan och medborgardialoger är viktiga.

– Vi kan leda samverkansprocesser och förstå de lokala aktiviteterna i ett rumsligt, politiskt och globalt perspektiv, de lokala myndigheterna har den politiska makten över stadsutvecklingen och Hoperaisers kan Korogocho. Vår roll är att få ihop all denna kunskap till en komplex men ändå förståelig bild.

S TA D 7 D E C 2 0 14

TEMA: VILKEN STAD SER DU?

45

Hej Thorbjörn Andersson!

Du har deltagit som forskare i det tvååriga forskningsprojektet Grågröna systemlösningar för hållbara städer och ansvarat för det område som handlar om attraktiva stadsmiljöer. Vad är det som gör en stad attraktiv?

T E X T: T I T T I O L S S O N .

– Jag tror det är tre saker: trygghet, komfort och upplevelser.

Men vad innebär det då?

– Jo, vi ska alltså känna oss trygga och säkra när vi vistas i staden, vi ska uppleva att det är någorlunda bekvämt och innehålla en grad av komfort, och vi ska få vara med om något, uppleva något.

Hur kan man uppnå detta med grågröna systemlösningar?

– En attraktiv stad har att göra med sociala aspekter, eftersom en stad innebär att bo och leva många på begränsat utrymme. De grågröna systemlösningarna är tekniska lösningar, och då kan man tro att de inte påverkar stadens attraktivitet nämnvärt. Men de grågröna lösningarna innebär exempelvis att träd utvecklas och överlever bättre i stadsmiljö, och träd i sin tur ger skugga, lä från vind, rumslighet, luftklimat, årstidsupplevelser. Så de tekniska lösningarna återverkar faktiskt på hur trivsamt vi tycker det är att vara i stadsmiljö.

Varför är det viktigt att satsa på attraktivitet?

– Annars dör staden som fenomen.

Det var inte så länge sedan det var så; på 1980-talet flydde alla ut till villaförstäderna därför att stadsmiljön saknade attraktion. De enda som vistades i parkerna var hemlösa och missbrukare, torgen var parkeringsplatser. Staden utformades på bilarnas villkor och vi hade få eller inga uteserveringar.

Det var en mörk tid för staden.

T H O R B J Ö R N A N D E R S S O N Ä R L A N D S K A P S A R K I T E K T PÅ S W E C O , O C H P R O F E S S O R V I D S LU U P P S A L A . F O T O : A N N - S O F I R O S E N K V I S T.

Vilken är din egen urbana favoritplats?

– Jag gillar att åka upp i torn. Det kan vara stadshuset i Stockholm, eller ett kyrktorn i Köpenhamn, eller Rockefeller Center i New York med utsikt över Central Park, eller en kampanil i Italien, kanske på Piazza San Marco i Venedig.

Varför det?

– Jag fascineras av att se hur folk befolkar gator och torg, rör sig till synes oplanerat, stannar i grupper eller ensamma, sitter på parksoffor. Att se saker uppifrån ger en bild av stadens liv.

Se Thorbjörn Anderssons föreläsning om attraktiva stadsmiljöer som Movium arrangerade inom ramen för det Vinnova-stödda projektet Grågröna systemlösningar för hållbara städer (18 min) på www.movium.slu.se/nyheter

S TA D 7 D E C 2 0 14

46

TEMA: VILKEN STAD SER DU? REFLEXION

Vad är det egentligen som gör mig till en så usel planerare, frågar sig Anna Lenninger, som söker svaren i en avhandling om stadsplaneringens paradoxer.

AV A N N A L E N N I N G E R

Stadsplaneringens paradoxer På divanen draperad med tung orientalisk matta i Sigmund Freuds mottagningsrum trängs ett gäng byggnader hämtade från centrala New York, Chicago, och från skisser av Le Corbusier. Ytterst vid fotändan, på det med monogram prydda skoskyddet, försöker två huskroppar från Hammarby sjöstad i Stockholm tillskansa sig lite plats bland tunga byggnader från världsmetropoler – i det urbana.

Detta är naturligtvis inte ett riktigt fotografi av en stad på analyssoffan utan ett kollage på framsidan till kulturgeograf Sara Westins avhandling Planerat, allt för planerat. En perspektivistisk studie i stadsplaneringens paradoxer, 2010. Samma bild används till den engelskspråkiga utgåvan som kommit i år med titeln The Paradoxes of Planning. A Psycho-Analytical Perspective.

Sara Westin anlägger alltså ett psykoanalytiskt perspektiv på stadsplanering när hon undersöker hur arkitekter och planerare tänker kring stadsplanering och urbanitet.

Kräver reflexion

Enligt Sara Westin är det omöjligt att säga någonting om samhället utan att reflektera över den egna betraktelsepunkten. Som kulturgeograf inbegriper hon ideologi, politik och inte minst maktrelationer i betraktandet och analysen av relationen mellan människan och den fysiska miljön. Hon menar att det inte går att tillämpa objektivitet inom samhällsvetenskap på det sätt som man gör inom naturvetenskapen och som ger sken av att göra sanna utsagor om världen.

Trettiofem år efter det att jag påbörjade landskapsarkitektutbildningen vid SLU och Kunstakademiet i Köpenhamn får jag – förutsatt att jag bejakar Sara Westins analys – en plausibel, och för min del tilltalande, förklaring till varför jag uppfattar mig själv som en usel planerare och formgivare – bakom oförmågan att dra ett definitivt streck på en ritning, att S TA D 6 S E P T 2 0 14

säga att här ska det vara väg, byggnad, park, finns den verkliga problematiken; att säga att på den här platsen och inom dessa former ska en annan person bo, köra bil, promenera med hunden, eller gå till skolan. Äta, sova, dö.

Vankelmodet beror på att jag är en dialektiker, en person som enligt Sara Westin ser fenomen och företeelser som en sammansättning av motsatser. Inte kommer man fram till ett beslut om man ständigt ser flera sidor av saken. Ännu ett ”å andra sidan”. Att planera för platser och rum kräver en mer utvecklad logisk läggning, och att man dessutom är bekväm med den expertroll som ett planeraryrke innebär.

Nietzsches tankar

Sara Westin lutar sig inte bara mot psykoanalytiker utan även mot Nietzsche och hans tankar om det apolloniska och dionysiska som krafter och karaktärsdrag i livet, konsten och människan.

Arkitektur är en apollonisk konstform som per definition prioriterar form och visuell ordning och som skapar ett avstånd till livet/kroppen med dess begär och smärta. Det dionysiska är rörelse, det som spränger gränser och som inte kan fångas med ett pennstreck. Oordning om man så vill.

Personligen är jag tveksam till att utgå från att manliga västerländska filosofers förståelse av människan, hennes karaktär och handlande, är en helt stabil plattform att bygga sin världsuppfattning utifrån. Men oavsett det är det utmanande, stimulerande och givande – och lekfullt – att följa resonemangen kring stadsplaneringens paradoxer.

Och också trösterikt när en ung kvinnlig tänkare hävdar rätten och nyttan av att undersöka, analysera och inte minst kritisera arkitektur och stadsplanering utan att för den skull ta på sig kravet att kunna göra det bättre själv.

Tema för nästa STAD: Kampen om marken.

48

KONSTVERKET

Distansen ger makt

M O T H E R AV C H A R L O T T E G Y L L E N H A M M A R Ä R E N F O N TÄ N I B R O N S S O M M ÄT E R T I O M E T E R F R Å N H JÄ S S A T I L L H A K A O C H VÄG E R T I O T O N . D E N L I G G E R I H Y L L I E , M A L M Ö .

S TA D 7 D E C 2 0 14

KONSTVERKET

Ett blankt ansikte, oförmöget att ta in världen men ändå med en stor pondus.

Så upplever Karin Andersson Charlotte Gyllenhammars skulptur Mother, placerad i en rondell i Hyllie, Malmö.

TEXT OCH FOTO: KARIN ANDERSSON.

Det är en stressad moder som ligger mitt i en rondell, ett byggkaos och ett nav av kolossala kommers-, underhållnings- och sportarenor. Synligt är bara hennes blanka ansikte. Hela hennes massiva bronskropp göms under tung jord. På den byggs höghus.

Hennes ögon är diffusa, det går inte att avgöra om de är öppna eller stängda. Näsan är skarp, näsborrarna mörka, nästan oändligt djupa. Hon saknar öron. Utan att vare sig kunna höra eller se är hon till synes oförmögen att ta in världen. Ur den öppna munnen sprutar hon med styrka ut det vatten hennes kropp verkar fyllas av, strålen är bred och skarp. Ofta är vinden så kraftig att inget vatten landar på hennes ansikte. Det faller istället med tyngd i vattenspegeln runt henne och gör att asfalten i rondellen ständigt är blöt.

Ljudet är massivt. Bilisterna sätter på sina vindrutetorkare när de cirkulerar kring henne.

Det är en utsatt miljö som Charlotte Gyllenhammars konstverk Mother är placerad i. Bilisterna kör snabbt genom rondellen i ena änden av Hyllie Boulevard i Malmö. De upplever henne nog som störande. Hennes ständiga spya

skymmer sikten innan den landar på deras bilar som slutligen svänger höger och lämnar henne till synes oberörd av deras existens.

Det är få konstverk jag känner så mycket med som Mother. Jag känner medlidande, jag vill att hon ska känna känslor, jag kallar konstverket för ”hon” istället för ”konstverket” som vore det en faktisk person. Jag vill rädda henne, jag undrar om hon tycker om att ligga där, om hon känner sig utsatt. Jag försöker komma nära henne men den massa av vatten hennes huvud ligger nedsänkt i hindrar mig. Trots att hon är så stor känner jag på något märkligt vis att hon behöver mig.

– När jag första gången gick längs Hyllie Boulevard och omslöts av områdets väldiga volym och stora skala såg jag framför mig ett stort huvud resa sig upp ur djupet här i korsningen. Jag tänkte på vatten, jag tänkte på det moderliga, sa Charlotte Gyllenhammar på invigningen i juni.

På franska uttalas ordet för hav och moder likadant. I samtal om Mother refererar konstnären både till vattenguden Poseidon och till Orfeus, både till sin egen moder och till modern som gestalt. Det är dramatiskt och mycket fysiskt.

Hade jag tänkt att detta var en kvinnas ansikte om verket inte hetat Mother? Jag tror inte det. Då hade denna text kanske istället handlat om varför det oftast är män som står som förebilder för statyer i det offentliga rummet, istället för om de känslor konstverket väcker hos mig.

De flesta som upplever ansiktet som ligger i rondellen i Hyllie kommer att fara förbi det på några sekunder i en bil, ovetandes om dess namn och konstnärens intentioner.

Vad hade hänt om Mother låg mitt på Hyllie torg? Framför Malmö Arena och köpcentrumet Entré, mitt framför nedgången till tågstationen? Jag önskar att alla verkligen ska få uppleva henne, utan skydd av en kaross, att alla ska få den fysiska upplevelsen av att träffas av hennes hårda vattenspya. Jag önskar att alla ska få komma henne nära.

Men samtidigt är jag glad att hon ligger där hon ligger. Den inbyggda fysiska distansen ger henne ytterligare pondus och hennes otillgänglighet ger henne makt.

Där, mitt i rondellen upplevd endast genom snabba blickar, är hon mäktig som sig bör och har större chans att så förbli, utan att behöva förminskas av känslor av omhändertagande likt mina.

S TA D 7 D E C 2 0 14

49

50

E M P O R I A TA K T R Ä D G Å R D I M A L MÖ – E T T O F F E N T L I G T R U M ? F O T O : N I N A WA R N O L F.

V E M TJÄ NA R PÅ E T T B R A N DSPACE ?

Föreställ dig en offentlig plats i staden, lik alla andra utom i tre avseenden: den har finansierats privat, sköts med privata medel och det är en privat aktör som har tagit initiativ till platsen – då har du ett brandspace.

T E X T: J O H A N E K E B L O M O C H T I M D E L S H A M M A R .

S TA D 7 D E C 2 0 14

51 Det är en våt dröm för en kommun med svag ekonomi: den får alla attraktiva delar serverade och slipper allt ansvar. Den enda haken är att den privata aktören vill använda platsen för att stärka sitt varumärke.

Kanske bär den företagets namn, eller ligger i anslutning till företaget så att platsen förknippas med dess varumärke på ett positivt sätt.

Brandspace är inte ett etablerat begrepp. Men det är ett begrepp som mer eller mindre går att tillämpa på aktuella exempel på offentliga platser i Sverige och utomlands. Det är ett begrepp som beskriver en möjlig framtid om man drar ett antal aktuella tendenser till sin spets. Köpcentrat Emporia i Malmö har en takpark som är öppen för allmänheten under affärernas öppettider. Parken City Dunes vid SEB-banken i Köpenhamn är offentlig, men har bekostats av banken. Den kallas inte oväntat för SEB-parken i folkmun. Är det då inte bara att applådera? Ska man inte stimulera näringslivet att bidra till den gemensamma miljön? Ur ett marknadsföringsperspektiv är det bra om en attraktiv plats förknippas med ett varumärke. Men en plats som förknippas med problem eller konflikter är knappast bra för varumärket. Tänk om platsen är ett torg – skulle företaget acceptera politiska möten där? Eller protester mot företaget?

Låt säga att företaget är den största arbetsgivaren på orten. Visst vore det lockande för de lokala politikerna att förbjuda politiska aktioner på torget. Det finns ju andra platser att demonstrera på. Plötsligt är då torget lite mindre offentligt än andra offentliga platser.

Man kan också tänka sig ett relativt okontroversiellt företag som vill bygga sitt varumärke med hjälp av storytelling: ”Vi tar ansvar för vår omvärld. Vi bygger parker där det saknas grönområden.” Låt säga att företaget får tillgång till kommunal mark och bygger en park som ska vara en del i den kommunala grönstrukturen. Parken byggs och med olika medel integreras den i företagets varumärkesbyggande. Hur populärt vore det med tiggare eller stökiga medborgare i en sådan parkmiljö?

Om detta nu är en offentlig plats går det inte att uttryckligen förbjuda vissa grupper av människor att vistas där. Men det går att göra platsen mindre attraktiv för vissa grupper. Det går att signalera att inte alla är välkomna. Vips är parken lite mindre offentlig än tidigare.

Låt säga att företaget säljs. Eller drabbas av dålig ekonomi. Eller byter strategi för varumärkesbyggandet. Kvar finns då en offentlig plats vars ägare har betydligt mindre intresse av att förvalta platsen än tidigare.

En genomgång av ett antal privat ägda offentliga platser i New York som gjorts av den amerikanska forskaren J.S. Kayden[1] visar just på exempel på dessa risker: De stängs av. De smygprivatiseras. De förfaller.

Företeelsen brandspace har kanske inte landat helt och hållet i Sverige.

Men det finns anledning att fundera på vad det skulle kunna innebära. För det offentliga rummet. För kommunernas sätt att arbete. Och inte minst vad det skulle kunna innebära för medborgarnas möjligheter att utöva inflytande över stadsplaneringen. Läs mer om begreppet brandspace i Johan Ekebloms mastersuppsats Platsen som marknadsföring – en undersökning av fenomenet brandspace och dess konsekvenser.

Johan Ekeblom är landskapsarkitekt, verksam i den egna firman Formsaker. Tim Delshammar är landskapsarkitekt och forskare vid Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning vid SLU.

[1]

Kayden, J.S. (2000). Privately Owned Public Space: The New York Experience: New York: John Wiley.

S TA D 7 D E C 2 0 14

52

Hej Anders Falk!

Du arbetar med Stockholms mest brännande planeringsuppdrag – nya Slussen.

Hur är det för dig som landskapsarkitekt?

T E X T: A N N A L E N N I N G E R .

Det är det svåraste projekt jag någonsin varit i närheten av. Det är, i ett paket på en relativt liten yta, kommunikationspunkt för tåg/buss/tunnelbana, trafikplats för gång/cykel/bil, handelsplats, arbetsplats, plats för sjöfart, slussystem med krav på segelfri höjd, avbördningsteknik, flera broar, trafiktunnel, cykelgarage, mötesplatser och mer därtill, staplat ovanpå varandra med låsta höjder och på en ovanligt svårhanterlig plats.

Här passerar Stockholmsåsen rakt över Södermalms branta förkastningslinje där Mälaren och Saltsjön möts med omväxlande uppgrundning och djuphålor på 50 m.

Man måste förstå sin egen lilla roll i det stora sammanhanget och ha förståelse för att processen är svår och ha respekt för andras kunskaper och insatser. Vi som arbetar med projektet navigerar främst utifrån alla tekniska utmaningar och gestaltningsproblemen.

Hur präglas din personliga inställning till Slussen ?

–Jag blir mer nyfiken, både på problemen och på platsens historia. Jag tror fullt ut på att låta nya funktioner styra utseendet på nästa Slussen som stadens förslag också gör. Nuvarande konstruktion är i dåligt skick och måste bytas ut. Jag tyckte själv att Nyréns vinnande förslag var det bästa i tävlingen som avgjordes 2004, det förslag som ligger till grund för pågående utformning.

Det har funnits fyra slussar, en per århundrade sen 1600-talet, och funktion har styrt utformningen varje gång. Den historiska linjen tycker jag ska fortsätta.

Kan du berätta lite mer om de historiska föregångarna?

– När Stockholm inte fanns, och Birka i Mälaren var platsen som gällde, kunde man ta sig med båt genom sundet även om det var strömt. På grund av landhöjningen, som ju är ca 50 cm varje århundrade i Stockholmstrakten, har förhållandet på platsen förändrats kontinuerligt. Det blir hela fem meters höjning sen Birkatiden fram till idag! 1648 invigdes den första slussanläggningen som kallas drottning Kristinas sluss.

Då hade näset mellan Gamla stan och Södermalm börjat grunda upp så Stockholmsåsens stenar syntes.

Man byggde en enkel men funktionell sluss som låg i försvarslinjen som Gustav Vasa hade låtit uppföra på 1500-talet. Det finns fina kartbilder att hitta på nätet om man vill se hur den anläggningen såg ut.

S TA D 7 D E C 2 0 14

A N DER S FA LK , L A N DSK A PSA R K I T EK T, T EK N IK KONSU LTFÖR ETAGET GRON TM IJ. FOTO : GRON TM IJ.

När byggdes nästa sluss?

– I mitten av 1700-talet invigdes Polhems sluss. Den första slussen hade blivit för trång och för grund när handelsskeppen blev större. Nu lät man också stadens byggnader komma närmare slussområdet.

1855 öppnades Nils Ericsons sluss – som fortfarande finns kvar som avbördningskanal. Då utformade man platsen kring Slussen som ett parktorg med kungastatyn av en ridande Karl XIV Johan mitt på torget. 1935 invigdes dagens Karl Johan-sluss som en lösning på ”slusseneländet”, det vill säga trafikkaoset som uppstod när broarna fälldes upp vid slussning.

Bilismen hade ökat kraftigt sedan sekelskiftet, häst och vagn fanns fortfarande kvar och att cykla var ett populärt sätt att ta sig fram. Lösningen blev en klöverbladskorsning som tog hand om den ökande bil- och cykeltrafiken.

Vad är det framför allt som styr besluten för dagens lösning?

– Främst en ökad avbördning av Mälarens vatten för att minska risken för översvämning i tunnelbanan, vilket var väldigt nära i början av 2000-talet. Staden vill också skapa fler och bättre mötesplatser här och bättre förutsättningar för cykel-, gång- och kollektivtrafiken.

När det om hundra år är dags att bygga nästa sluss kommer säkert andra frågor att finnas i fokus, kanske havsvattennivåns höjning.

53 NOTISER

Internationell skolgårdskonferens hålls i Lund 2016 Den 12–14 september 2016 står Sverige via Movium och Lunds kommun värd för den globala skolgårdsorganisationen International Schoolgrounds Alliance:s, ISGA:s, femte konferens. Arkitekter, landskapsarkitekter, planerare, skolledare och pedagoger från hela världen kommer att gästa konferensen, som har tema hälsa och lärande. Hälsa och lärande är centrala begrepp i samhällsdebatten idag. Faran med alltför mycket stillasittande i kombination med dålig kost är inte bara ett växande problem i Sverige utan ett folkhälsoproblem i hela världen där västerländska levnadsvanor gör sitt intåg. ISGA anser att barn blir friskare och lär sig mer om skolgår-

S L O T T S S TA D E N S S KO L A , M A L MÖ . F O T O : T I T T I O L S S O N .

darna utvecklas och utnyttjas bättre. ISGA har tagit fram ett manifest om vad skolgårdar ska vara, The Westerbeke Declaration on School Grounds (greenschoolyards.org). Delstatsregeringen i Kalifornien har antagit en policy som bygger på manifestet.

S TA D 7 D E C 2 0 14

54

Högst poäng till vardagens landskap När Rosa Barba International Landscape Prize delades ut på Biennalen för landskapsarkitektur i Barcelona i höstas var den stora nyheten att The High Line, ett av världens mest kända landskapsarkitekturprojekt, inte vann. Här berättar vi varför.

T E X T: C A R O L I N E D A H L .

Det var ett internationellt startfält som stod uppradat på de nominerades balkong i auditoriet i Palau de la Música Catalana i Barcelona – elva projekt från nio länder och fem världsdelar! Temat för landskapsarkitekturbiennalen var A Landscape for You och höjdpunkten under de tre dagarna var självklart utdelningen av det prestigefulla Rosa Barba International Landscape Prize. Hur väl de nominerade anknöt till temat för biennalen kan nog diskuteras, men faktum är att det var ett ganska lågmält projekt – ”i mänsklig skala” som juryn kallade det – från Auckland, Nya Zeeland, som tog hem vinsten i stark konkurrens med välkänt framgångsrika projekt som The High Line i New York och storskaliga och ambitiösa landskapsprojekt som återställandet av en soptipp utanför Barcelona, Spanien, och nyanläggandet av en dagvattenpark i Harbin, Kina.

Vatten i olika form

Elva projekt av varierande skala, program och designkoncept var nominerade till priset, vilket var ett smalt urval bland drygt 400 inlämnade förslag. Ett återkommande inslag bland de nominerade var vatten i olika former. Ballast Point Park i Sydney och North Wharf Promenade and Silo Park i Auckland, Nya Zeeland, utgjorde båda projekt inom ramen för hamnomvandlingar med målsättningen att ge invånarna bättre tillgång till havet.

Qunli Stormwater Park i kinesiska Harbin och Parque de Aranzadi i spanska Pamplona tog sig båda an klimatförändringens effekter i form av ökade översvämningar. Deras lösningar på dessa var att gestalta parker som inte bara kan hantera översvämningar utan som också ger upplevelsevärden för boende och besökare. Margarita Jover, som tillsammans med Iñaki Alday gestaltat projektet i Pamplona, beskrev det som ”[A] project of transformat complexity and of overlapping realities” och underströk i sin presentation vikten av att samhället accepterar att allt inte kan regleras. I deras projekt finns en tydlig förståelse för dynamiska system – gestaltningen innebär ett växelbruk mellan översvämningsyta, odlingsmark och rekreationsområde.

Ytterligare ett projekt på vattentemat var Termas de Geométricas, en nästan plågsamt vacker badanläggning omsorgsfullt inplacerad i de chiS TA D 7 D E C 2 0 14

55 AU C K L A N D WAT E R F R O N T: N O R T H W H A R F P R O M E N A D E A N D S I L O PA R K .

F O T O : S I MO N D E V I T T.

S TA D 7 D E C 2 0 14

56

AUCKLAND WATERFRONT: NORTH WHARF PROMENADE AND SILO PARK , AUCKLAND, NYA ZEELAND. FOTO: JONNEY DAVIS.

lenska bergen och genomförd med lokal hantverksskicklighet. Med anslående röda konstruktioner insvepta i vattenånga mot det gröna landskapet förförde projektet besökarna så till den grad att det vann publikens pris.

Återställda landskap

Ett annat gemensamt drag hos flera av de nominerade projekten var olika förhållningssätt till restaurering. Det projekt som kanske tog denna fråga längst var bidraget från Mexico City, ett i staden centralt placerat landområde, som under olympiaden 1968 användes som utställningsområde för den kultursatsning som pågick parallellt, men som sedan dess tagits över av informella bosättningar. Projektet tog sig an uppgiften att återställa området till ett grönt landskapsrum med en minutiös precision som till och med omfattar växtarkeologi. Resultatet är slående, men projektet lämnar också en del frågor kring vad som hände med de människor som bosatt sig där, och varför så mycket kunskap och medel lades på att återställa området genom att fullständigt radera bort spåren av dem som tidigare bebott platsen.

Ett mer närbeläget projekt som presenterades var återställandet av dalgången Vall d’en Joan utanför Barcelona. Dalgången har under långa tider använts som soptipp och landskapsarkitekten Enric Batlle beskrev med S TA D 7 D E C 2 0 14

57 – oönskad? – tydlighet att soporna nu täckte så mycket av dalgångens djup att inte ens Sagrada Familias kyrktorn skulle sticka upp ur sopmassorna om man lekte med tanken att ställa kyrkan på dalgångens botten. Projektet Garraf Waste Landfill imponerar dels genom sin skala, dels genom de tekniska utmaningar som gamla soptippar är behäftade med. Kanske är det ändå designkonceptet som är mest intressant. Genom att vägra en nostalgisk rekonstruktion skapas istället odlade terrasser där kontrasten mellan det naturgivna och det konstruerade är själva kvaliteten. Juryn vände sig dock mot de gabioner fyllda med avfall som kantar vägarna inom området och menade att de var onödiga på ett ”very designed manner”, och konstaterade vidare att dessa medförde att ”suddenly this simple landscape sculpture becomes parkish instead of landscape.”

Återbruk som design

Ytterligare andra projekt använde sig av återbruk som ett designkoncept.

Landskapsarkitekterna bakom Ballast Point Park i Sydney arbetade sida vid sida med anläggningsarbetarna på plats, vilket gav en slags samtida ”bricolage”-process eller ”as found”-kvalitet, det vill säga att designbeslut kunde fattas på plats med utgångspunkt från det man fann.

Gestaltningen av projektet i övrigt upplevs annars formmässigt som ganska samtida med terrasserade plan och stram geometri. Möjligen blev projektet, liksom publiken på biennalen, lite övermätt på all den symbolik som de olika elementen bar på. Även det vinnande projektet, North Wharf Promenade and Silo Park, utgick från koncept som ”as found” och betonade vikten av att omprogrammera området istället för att skapa nytt. Vidare framhävde man friktion och komplexitet som kvaliteter, vilket bland annat tar sig uttryck i okonventionella samlokaliseringar av exempelvis fiskeindustri och rekreationsytor. Det mest påtagliga inslaget kring återbruk i projektet är annars bevarandet av de oljecisterner som sedan tidigare finns i hamnen.

Endast ett fåtal av de nominerade projekten var sådana som man skulle kunna kalla klassiska landskapsarkitekturprojekt. Ett av dessa var Queens Plaza i New York och kanske också skolgårdsprojektet Folly Forest i Manitoba, Winnipeg. I skarp kontrast till dessa båda projekt stod bidraget från London: Making Space in Dalston. Det har tack vare ett lokalt utvecklingsarbete, som kommer underifrån, förändrat en socialt utsatt stadsdel. Projektet handlar mer om processer, nätverk och kuratoriell verksamhet än faktiska och fysiska förändringar. Man kunde ana att förväntningarna på detta projekt var stora hos publiken. Visst uppmärksammade juryn också projektet genom att understryka dess betydelse för professionen – landskapsarkitekterna hade själva skapat sitt uppdrag. Samtidigt kunde man höra lite mutter i publiken om att landskapsarkitekterna berövat de lokala aktivisterna möjligheten till ”genuint” underifrånarbete.

The High Line

Men, The High Line då? Landskapsarkitekten James Corner gav en övertygande presentation där det tydligt framgick vilken betydelse projektet haft för landskapsarkitekturen, och vi i publiken instämde nog. Samtidigt var presentationen också lite avmätt. När juryns resultat presenterades undrade nog flera av oss, när det stod klart att the High Line inte blev biennalens prisvinnare, om det faktiskt var så att man inte ville ge priset till Corner.

För att ge rättvisa till juryarbetet bör det framhävas att juryn betonade The High Lines stora framgång och uttryckte också en beundran för de ursprungliga intentionerna med projektet. Samtidigt menade juryn att de goda intentionerna inte uppnåtts och att projektets design har blivit för sofistikerad, med oförsvarbar stor investeringskostnad och underhålls-

De tio finalisterna i Rosa Barba International Landscape Prize: BALLAST POINT PARK Birchgrove, Sydney, NSW, Australien Philip Coxall / McGregor Coxall ARQUEOLOGÍA DE PAISAJE RUTA DE LA AMISTAD Mexico City, Mexico Pedro Camarena Berruecos / LAAP QUNLI STORMWATER PARK Heilinggjiang, Harbin, Kina av Kongjian Yu / Turenscape and Peking University PARQUE DE ARANZADI Pamplona, Spanien av Iñaki Alday + Margarita Jover / aldayjover arquitecture i paisatge FOLLY FOREST / A DANCE FLOOR FOR 100 TREES Manitoba, Winnipeg, Kanada Dietmar Straub + Anna Thurmayr / Straub Thurmayr CSLA Landschaftsarchitekten and Stadtplaner TERMAS GEOMETRICAS Región de los Lagos, Parque National Villarrica, Chile Germán Del Sol Guzman / Germán Del Sol Architects QUEENS PLAZA New York, USA Margie Ruddick / Margie Ruddick Landscape MAKING SPACE IN DALSTON London, Storbritannien Johanna Gibbons + Liza Fior / J&L Gibbons, muf architecture | art AUCKLAND WATERFRONT: NORTH WHARF PROMENADE AND SILO PARK Auckland, Nya Zeeland Perry Lethlean / TCL, WA THE HIGH LINE New York, USA James Corner / James Corner Field Operations, Diller Scofidio + Renfro, Piet Oudolf GARRAF WASTE LANDFILL Vall d’en Joan, Barcelona, Spanien Enric Batlle / Batlle i Roig Arquitectes, Teresa Galí-Izard

S TA D 7 D E C 2 0 14

58

T H E H I G H L I N E AT T H E R A I L YA R D S , N E W YO R K , U S A . F O T O : I WA N B A A N .

I juryn Michael van Gessel, holländsk landskapsarkitekt och stadsplanerare verksam i Amsterdam samt ordförande i juryn.

Desirée Martinez, mexikansk landskapsarkitekt verksam i Mexico City.

Tidigare ordförande i IFLA. Sue Anne Ware, amerikansk landskapsarkitekt verksam i Melbourne.

Ricard Pié Ninot, spansk stadsplanerare verksam i Barcelona.

Manel Colominas, spansk agronom verksam vid universitetet i Barcelona.

Martí Franch Batilori, landskapsarkitekt från Girona och pristagare 2012.

S TA D 7 D E C 2 0 14

kostnad. Juryn kritiserade också projektets nära relation till fastighetsmarknaden och menade i princip att projektet har gjort landskapsarkitektur till vad man kallade ”hard core real estate business”.

Den tredje och avslutande etappen av The High Line, som invigdes i somras, lyftes fram som en vällovlig tillbakagång till de ursprungliga intentionerna. Men inte ens detta kunde rädda projektet från att förlora.

Istället blev det North Wharf Promenade and Silo Park i Auckland som vann. I detta projekt fann juryn i princip alla de kvaliteter som man saknade i Corners projekt. Lika framgångsrikt men i en mer mänsklig skala, både i fråga om användning och i fråga om investering och förvaltning.

Juryn uttryckte också beundran för hur landskapsarkitekten bakom projektet, Perry Lethlean, lyckats vrida projektet från att vara ett gängse hamnomvandlingsområde med bostäder och som juryn uttryckte det ”fejkad kommersialism och turism” till ett område som utvecklas utifrån platsens specifika förutsättningar och där nya funktioner i accepterad friktion får samsas med befintliga. Och visst tycks resultatet faktiskt erbjuda något som är radikalt annorlunda än de många snarlika hamnomvandlingsprojekt som vi sett under den senaste 15-årsperioden. Förhoppningen kan vara att det vinnande projektet visar vägen för en ny generation hamnomvandlingsprojekt.

59 Kommentar: Vad säger nomineringarna i Rosa Barba International Landscape Prize om landskapsarkitekturen 2014? Utifrån de elva finalister som presenterade sina projekt på Biennalen för landskapsarkitektur konstaterar Karin Andersson följande om praktikens tillstånd: T E X T: K A R I N A N D E R S S O N .

1. Landskapsarkitekturen är bred.

Vad annat kan man säga när Folly Forest/a Dancefloor for 100 trees – ett poetiskt och processfokuserat projekt där landskapsarkitekterna gräver trädgropar i asfalten på en skolgård tillsammans med eleverna, tävlar mot the High Line – ett högstatusbygge tillika världens mest kända landskapsarkitekturprojekt?

Landskapsarkitektens roll har länge varit bred, men när sociala frågor prioriteras allt mer infogas ännu en dimension i den redan komplexa bilden, vilket många – men absolut inte alla ­ – av tävlingens nominerade projekt hanterar. Inställningen till hållbarhet är ambivalent. Få av finalisterna använde begreppet sustainability. En tänkbar förklaring är att det är så självklart att landskapsarkitekter jobbar med hållbarhet, och många av

projekten visade tydligt sitt fokus på hållbarhet utan att ordet behövde uttalas. Men få fick in begreppets alla dimensioner. Den enorma Qunli Stormwater Park i Harbin, Kina, må hantera en ökande mängd nederbörd som årligen dödar tiotals människor i staden på ett tekniskt hyllat och föredömligt vis, men vidare information om byggprocessens miljöpåverkan eller parkens sociala konsekvenser uteblev.

2. Fokus ligger på process, inte design.

Det var mycket storytelling på scen, många långa tillbakablickar om hur projektet gått till men sällan lika utförliga genomgångar av dess design.

Hos en del av projekten – framförallt de med störst social medvetenhet som Making Space in Dalston, ett utvecklingsprojekt av muf architecture/art och J & L Gibbons – var också arbetsmetoden och

landskapsarkitekternas/arkitekternas processledande roll mer avancerad och intressant än det slutgiltiga designresultatet.

3. Det finns stjärnarkitekter även inom landskapsarkitekturen.

Det var den största personen bakom projekten som nominerades snarare än själva projekten. I biennalens katalog presenteras landskapsarkitekternas namn och gedigna CV:n, medan projekten endast nämns i bildtexten. På biennalens höga scen står de stora mästarna strikt bakom en talarstol eller sitter ner bakom sin namnskylt vid ett långbord med duken ända ner till golvet.

Det är en tydlig markör som får oss i publiken att känna oss lite mindre än de på scen, även om vi alla egentligen är kollegor.

G A R R A F WA S T E L A N D F I L L , VA L L D ’ E N J OA N , B A R C E L O N A , S PA N I E N .

F O T O : B AT L L E I R O I G A R Q U I T E C T E S .

S TA D 7 D E C 2 0 14

60

S TA D 7 D E C 2 0 14

61 G A R R A F WA S T E L A N D F I L L , VA L L D ’ E N J OA N , B A R C E L O N A , S PA N I E N .

F O T O : B AT L L E I R O I G A R Q U I T E C T E S .

S TA D 7 D E C 2 0 14

62

T E R M A S G E O M E T R I C A S , R E G I Ó N D E L O S L AG O S , PA R Q U E N AT I O N A L V I L L A R R I C A , C H I L E . F O T O : G U Y W E N B O R N E .

Q U N L I S T O R M WAT E R PA R K , H A R BIN, K INA . FOTO: T UR ENSCA PE .

S TA D 7 D E C 2 0 14

REFLEXION

Ett landskap som skapas kollektivt, där medborgare tillåts vara aktiva medskapare, har stora möjligheter att tas emot som en positiv gåva, menar landskapsarkitekten Anna Lambertini i sin föreläsning på Landskapsarkitekturbiennalen i Barcelona.

AV K A R I N A N D E R S S O N

Landskapet – en gåva som förenar Enligt den franska sociologen Marcel Mauss ger människor gåvor för att de vill skapa länkar till andra människor med hjälp av objekt. Landskapsarkitekten Anna Lambertini menade på årets Landskapsarkitekturbiennal i Barcelona att vi som landskapsarkitekter kan se på de landskap vi designar som en gåva.

Men inte en gåva som sätter människor i skuld till oss, utan en kollektiv gåva som skapas gemensamt.

Alla inbjudna talare tolkade biennalens tema A Landscape for You utifrån sin egen professionella kunskap och erfarenhet. Anna Lambertini – grundare av italienska Studio Limes Architettura del Paesaggio samt författare till en rad böcker – tolkade temat som en gest: Varsågod, ett landskap till dig!

Skapar åt andra

När vi landskapsarkitekter designar landskap gör vi det åt någon annan än oss själva, menar hon. Vare sig det är offentliga eller privata uppdrag skapar vi en plats åt andra människor att vistas på, njuta av och reagera på. Inbäddat i detta ligger en handling av givande. Men att få något förpliktigar, säger Anna Lambertini och hänvisar till Marcel Mauss som skrev boken The gift, först utgiven 1925, som har lagt grunden till sociala teorier om givande och gåvoutbyte.

Marcel Mauss studerade ekonomier i tidigare civilisationer, opåverkade av global marknadsekonomi, och fann en gemensam nämnare – ett gåvoutbyte med syftet att bygga sociala relationer. Det är ett givande där givaren inte förväntar sig något objekt tillbaka direkt, det är alltså ingen byteshandel. När utbytet är fördröjt, skapar det både en relation och ett förpliktigande att

tids nog ge någonting tillbaka. I de samhällen Mauss studerade var givandet kollektivt, det skedde mellan grupper – inte individer.

Det är detta kollektiva givande Anna Lambertini menar att landskapsarkitekturen kan lära av. Hon menar att eftersom landskapsarkitekturen är en estetisk praktik med sociala krav måste vi arbeta, inte bara med design, utan även med hur vår design tas emot av dem vi skapar den för.

Egna idéer

Människor som använder, och ska använda, ett landskap har själva idéer, säger Anna Lambertini, och menar att landskapsarkitekturen kan, och borde, skapas på ett kollektivt plan. Hon ger projektet Making Space in Dalston som exempel. Stadsomvandlingsprojektet är ett av de nominerade till Rosa Bara International Landscape Prize där landskapsarkitekterna/ arkitekterna tog en processledande roll och där de boende var aktiva medskapare genom hela processen.

Det Anna Lambertini pratar om är att visa respekt för brukarna. Människor ska få det de vill ha. Hon jämför processen med att gå samman och köpa en present som man sedan njuter av tillsammans. Det ger både en ökad förståelse för varandra, ett kunskapsutbyte och med största sannolikhet ett landskap som tas emot väl, eftersom de som använder det också varit med och skapat det. Anna Lambertini menar också, i enlighet med Mauss forskning, att de som mottar en kollektiv gåva kommer att vara vänligt inställda till dem som gett den, alltså till landskapsarkitekter, planerare och kommunen.

S TA D 7 D E C 2 0 14

63

BLI MEDLEM ELLER STÖDFÖRETAG PÅ: WWW.ARKITEKTERUTANGRANSER.SE

ARKITEKTER ARKITEKTER UTAN UTAN GRÄNSER GRÄNSER VILL VILL DU VARA DU VARA MED? MED? Som MEDLEM Som MEDLEM i Arkitekter i Arkitekter Utan gränser Utan gränser får dufår du föreningens föreningens medlemsbrev medlemsbrev och hålls ochuppdaterad hålls uppdaterad kring vad kringsom vadhänder som händer i föreningen, i föreningen, och du och fårdu ta får delta del av deav föredrag, de föredrag, evenemang evenemang och seminarier och seminarier som som anordnas. anordnas.

Det finns Detäven finns lokalgrupper även lokalgrupper som arbetar som arbetar med kunskapsöverföring, med kunskapsöverföring, informationsspridning informationsspridning och och mindre mindre projektprojekt i Stockholm, i Stockholm, Göteborg Göteborg och Skåne. och Skåne.

För För dig som digvill som engagera vill engagera dig aktivt dig aktivt i organisationen i organisationen finns finns ocksåockså ett flertal ett flertal arbetsgrupper arbetsgrupper och goda och goda möjligheter möjligheter att starta att starta upp egna upp egna projekt. projekt.

Som medlem Som medlem kan du kan även du även söka aktivitetsbidrag söka aktivitetsbidrag ur vår ur medlemsfond vår medlemsfond för attför testa att testa egna egna idéer, idéer, delta idelta aktiviteter, i aktiviteter, göra studieresor göra studieresor eller eller dylikt som dyliktärsom inom är ramen inom ramen för förför Arkitekter för Arkitekter utan gränsers utan gränsers verksamhet. verksamhet.

Ordinarie Ordinarie medlemmar medlemmar betalar betalar 300 SEK 300 per SEK per kalenderår, kalenderår, studenter studenter och arbetsösa och arbetsösa betalar betalar 120 SEK. 120 SEK. BetalaBetala in till postgiro in till postgiro 300201-1 300201-1 och ange och ange din mailadress din mailadress på inbetalningen på inbetalningen så får så dufår endu bekräftelse en bekräftelse så fortså vi fort vi bearbetat bearbetat ansökan. ansökan.

Arbetar Arbetar du pådu ettpå företag ett företag eller organisation eller organisation som som vill stödja vill stödja Arkitekter Arkitekter utan gränser utan gränser kan nikan välja ni att välja bli att bli STÖDORGANISATION. STÖDORGANISATION. Som stödorganisation Som stödorganisation till Arkitekter till Arkitekter utan gränser utan gränser ger ni ger oss möjligheten ni oss möjligheten att fortsätta att fortsätta vårt vårt arbetearbete för en för hållbar en hållbar utveckling utveckling i den byggda i den byggda miljön.miljön.

Ni har Ni enhar given en given plats på plats årsmöten, på årsmöten, föreläsningar föreläsningar och och seminarier seminarier som Arkitekter som Arkitekter utan gränser utan gränser anordnar, anordnar, och också och också möjligheten möjligheten att synas att synas på vårpå hemsida vår hemsida och i medlemsutskick. och i medlemsutskick.

Som stödorganisation Som stödorganisation stödjerstödjer ni Arkitekter ni Arkitekter utan gränser utan gränser med en med årlig enminimisumma årlig minimisumma beroende beroende på hurpå stort hurorganisation stort organisation ni är, men ni är,vill men vill ni så betalar ni så betalar ni givetvis ni givetvis mer! Gå mer! in Gå på http://www. in på http://www. arkitekterutangranser.se/stod-oss/foretag arkitekterutangranser.se/stod-oss/foretag och läs och mer! läs mer!

66 NOTISER

”Cities have the capability of providing something for everybody, only because, and only when, they are created by everybody.”

Jane Jacobs, The Death and Life of Great American Cities

Staden är norm I viktiga styrdokument för Sverige har staden och stadsbor en privilegierad position i förhållande till landsbygden och landsbygdsbor. Det visar en ny studie från Umeå universitet som Jordbruksverket har beställt. Studien visar att landsbygden i flera fall betraktas som problematisk, som särskild och bristfällig. Den blir en symbol för problem medan staden per automatik blir en symbol för potential, möjligheter, modernitet, framgång och utveckling. Landsbygden och dess invånare behöver förbättra allt från utvecklingskraft till flexibilitet. Stadens problem som trängsel och bristande infrastruktur nämns sällan, och det finns inga motsvarande förväntningar på att stadsborna själva ska lösa problemen.

Källa: Jordbruksverket.se I L LU S T R AT I O N : I K A N O B O S TA D .

I L LU S T R AT I O N : KARIN A NDER SSON.

Ny podcast talar för miljoner I december lanseras Miljonpodden. Det är en podcast producerad

på initiativ av miljöförvaltningen i Malmö stad som kommer att göra allt för att nå ut med sitt arbete till fler, sprida allt smart som händer i miljonprogramsområden, alla kloka människor som verkar där och all potential som finns. Bland andra intervjuas Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh och Vlora Makolli, en av de aktiva bakom Rosens röda matta i Rosengård, om delaktighet, feminism och allas rätt till det offentliga rummet. Stay tuned!

H I T TA DI N N YA M E DA R B E TA R E : PL ATS A N NONS E R A I S TA D. S TA D 7 D E C 2 0 14

Fler bokaler i Malmö Malmö fortsätter att satsa på bokaler, boendeformen som innebär att en butikslokal ligger i anslutning till en bostad. De första bokalerna etablerades i stadsdelen Rosengård 2010 och nu är det dags för Ikano Bostad att bygga bostäder och bokaler i den helt nya stadsdelen Hyllievång med start under vintern.

– Bokaler är ett bra tillskott för den blandstad som Hyllie ska utvecklas till, med varierande boendeformer och lokallösningar.

Dessutom är det ett hållbart koncept som kan berika det sociala livet i området, säger Milan Obradovic (S), tekniska nämndens ordförande i Malmö stad.

LEAN

OR

multifunktionell möbel. Design NATiON + KSA DESIGN

ter a

ne ck för N o

Ro

la

T

BI

an

er

ch eS

nd e möbl

D e si

gn

Sh

ORBIT Design

2014

Huvudkontor: Nola Industrier AB Repslagargatan 15b 118 93 Stockholm T:08 702 19 60 headoffice@nola.se Kundtjänst/showroom/order: Skeppsbron 3 211 20 Malmö T:040 17 11 90 order@nola.se www.nola.se

lek strular man inte med

Våra kunder vet vad de vill. Barn visar sitt omdöme direkt.

Det är en ständig balansgång, men lekvärdet måste alltid sättas i främsta rummet.

Det tar vi på största allvar. Läs mer om oss och vår filosofi på www.stiliom.se