Brobyggare i Paris

Svenska kyrkan i Paris vill vara brobyggare, liksom Nathan Söderblom var. Ska vi vara trovärdiga kristna, så måste vi alltid fortsätta den ekumeniska dialogen, säger prästparet Maria Olofsdotter Bråkenhielm och Joakim Bråkenhielm.

Prästparet Maria och Joakim bytte Värmland mot miljonstaden Paris och klev in i en församling med 400 år på nacken. Här finns Svenska kyrkans äldsta utlandskyrka som har en lång tradition av ekumeniskt arbete. 1685 förbjöds protestanter, som kallades hugenotter, i Frankrike och utsattes för stora förföljelser. Den då etablerade svenska kyrkan i Paris kunde då hjälpa till.

– Svenska kyrkan tilläts fira gudstjänst på svenska ambassaden och kyrkan kunde spela en stor roll för de franska protestanterna, berättar Maria och Joakim. Så när vi nu planerar för 400-årsjubiléet nästa år så vill också den franska protestantiska världen vara med. I förra veckan till exempel, var vi hos en reformert kyrka, där det fanns en stor tavla som uttryckte tacksamhet gentemot Sverige för hjälpen under den stora förföljelsen.

Maria Olofsdotter Bråkenhielm, som är församlingens kyrkoherde, är född och uppväxt i Värmland. Hon var verksam i Karlstad i fjorton år, bland annat som domkyrkokaplan och som biskop Sörens kaplan.

Joakim, född och uppvuxen i Paris, träffade Maria när de läste i Lund tillsammans och Joakim blev efter några år komminister i Östra Ämtervik. Så när de båda prästtjänsterna utlystes i Paris blev de uppmanade att söka.

– För oss var det klockrent, minns Maria. Mina svärföräldrar fanns ju i Paris, så hit hade vi åkt på somrarna. Alla tre barnen kunde ju redan franska.

Nu blev deras arbete annorlunda mot Värmland. En utlandsförsamling fungerar delvis på ett annat sätt än en församling i Sverige. Här finns få anställda, i Paris två präster, en musiker, en administratör och en vaktmästare på knappt halvtid, men däremot över hundra ideella. I det stora huset i 17:e arrondissementet finns kyrksal, lokaler för Svenska skolan, kök, matsal, kontor och boende för de anställda.

– Vi har cirka femhundra hushåll som medlemmar, berättar Maria. Men vi finns ju också här för alla svenskar som vistas tillfälligt i Paris och för dem som hamnar i knipa. Det är verkligt ekumeniskt, eftersom det är språket som förenar oss. Församlingsborna är från Svenska kyrkan, pingstvänner, katoliker, ortodoxa med flera.

– Under våra sex år här har mycket hänt, säger Maria. Vi kom under pandemin, vi hade en terrorattack här i Paris, terrordåd i Bryssel, sen var det en stor transportstrejk som nästan ställde allt på ända för vår julbasar och så hade vi OS. Relationerna mellan Sverige och Frankrike har aldrig varit så bra som nu. Så det är värdefullt att vi fortsätter och vi hoppas ju verkligen att vår kyrka får finnas kvar.

– Beslutet borde komma nu i vår, det har dröjt så länge, berättar Joakim. Det är fjärde året som vi nu lever i ovisshet. Det är faktiskt svårt.

– Den största utmaningen för oss är att försöka planera framåt trots att vi inte vet premisserna, förklarar Maria. Vi är ju få, så vi gör ju allt. Att vara kyrkoherde här kan handla om allt från att städa toaletten till att ta emot ett regeringsbesök. Du måste verkligen tro att Gud har sänt dig. Du måste fatta mod.

Joakim och Maria välkomnar alla svenskar som vistas i Paris till gemenskap och kaffe i Svenska kyrkan.

Innan vårt besök hos Maria och Joakim beger vi oss förstås till Notre-Dame, som efter återuppbyggnaden efter branden 2019 tar emot tusentals besökare. Köerna ringlar långa, men det går förvånansvärt snabbt att komma in. In till en magnifik skönhet, så ljus och ren när solen strilar ner genom de vackert målade rosettfönstren. Notre-Dame är en av de mest berömda katedralerna i världen. Efter den förödande branden har Notre-Dame, genom återuppbyggnaden, kommit att representera motståndskraft, gemenskap och hopp.

Också Svenska kyrkan i Paris får representera ett hopp.

– Kyrkan spelar en stor roll i människors liv, menar Maria. Vi finns för alla och människor kommer med alla olika spörsmål. Vi blir som extraföräldrar för studenter som kanske bara är här ett halvår och när tiderna nu är mörka blir vi viktiga för många, inte minst den trogna söndagsskaran, som är ett drygt sextiotal.

– Fattigdomen har ökat markant de senaste åren, berättar Joakim. Det var stor kritik från parisarna under OS, man städade upp för det skulle vara fint för turisterna. Så efter Paralympics när tiggarna och uteliggarna fick komma tillbaka, så tog det bara två dagar innan gatorna togs i anspråk igen.

– De ensamkommande flyktingarna, som inte får vara kvar i Sverige kommer fortfarande i en strid ström. Det kom två killar förra veckan, de hade bott länge i Sverige, hade jobb och bostad. Varför de inte får stanna förstår vi inte. Men oftast får de stanna här.

Svenska kyrkan i Paris

Maria berättar också gärna om Nathan Söderblom och hans roll för församlingen i Paris. Kring sekelskiftet var han kyrkoherde i Svenska församlingen i Paris och doktorerade bland annat vid Sorbonne.

– Vi i Paris, ja kanske hela Svenska kyrkan lever i arvet efter Nathan Söderblom. Här har vi en tydlig och självklar roll i samtal med andra trossamfund. Där kan vi vara brobyggare, liksom Nathan Söderblom var. Det finns ett arv av dialog.

– Vi har en ekumenisk rörelse runt västra Paris, runt Triumfbågen, och där är vi väldigt engagerade, jag har till exempel blivit vicepresident, berättar Maria. Såvitt jag vet har aldrig någon svensk varit det tidigare. Det handlar om hur Svenska kyrkan är. Att vi släpper in, att vi har förståelse för att vi är olika, men att vi i mitten är lika. Och det är viktigt.

– Ska vi vara trovärdiga kristna, så måste vi alltid fortsätta den ekumeniska dialogen, det är det som Jesus ber om, att vi ska bli ett. Vi är ju fortfarande splittrade i den kristna familjen. Vi behöver alltid sträva efter att komma samman till samtal och få förståelse.

Avslutningsvis vill Maria och Joakim betona vikten av att alltid bjuda in till kyrkan och till gemenskapen, bland annat vid kyrkkaffet.

– Våra volontärer är otroligt viktiga. Utan dem skulle vi till exempel inte kunna ta emot 10 000 besökare på tre dagar under julbasaren!

Maria Olofsdotter Bråkenhielm celebrerar mässan i Svenska kyrkan i Paris.

Text: Agneta Riddar

Foto: Cecilia Sundström, Agneta Riddar, Magdalena Martin