Två tankar i huvudet samtidigt

"Sikta lite framför på den som springer, så han springer in i skuren."

Det var under de första veckorna i lumpen. Jag minns den unge löjtnanten som gav instruktionerna. Vi hade fått vapen och skulle nu lära oss att använda dem. Jag hade väldigt vaga bilder av vad militärtjänstgöring innebar och hade ingen uppfattning om huruvida våldsanvändning kunde vara befogat eller inte. Jag hade inget kyrkligt sammanhang vid den tiden och även om det fanns människor omkring mig som brydde sig kände jag mig ensam och vilsen.

Tiden gick och jag mådde allt sämre. Jag kunde inte försona mig med tanken på att skjuta ihjäl andra människor. Var det mig det var fel på, eller världen? Efter sju månader bestämde jag mig: Det var det organiserade våldet som var det sjuka, inte jag.

Det ledde inte bara till att jag sökte vapenfri tjänst. Det ledde också in i ett existentiellt och politiskt sökande i fredsrörelser och kyrkliga sammanhang. Konkret tog det sig uttryck i flera års radikal fredsaktivism i Plogbillsrörelsen under 1990-talet med flitig användning av ickevåld och civil olydnad. Berlinmuren hade nyligen fallit. Det var en tid då det inte fanns något militärt hot mot Sverige. Plogbillsrörelsen som hämtat sitt namn från profeterna Mika och Jesaja blev uppmärksammad och häftigt omdiskuterad. Om bara människor övervann sin rädsla och började avrusta vapen så skulle det bli fred, var tanken. Problemet var bara att människor fortsatte att vara rädda, inte helt utan fog.

Drygt 30 år senare står jag vid ljusbäraren utanför Mårdaklevs kyrka på fredsbönen. Mina vänner och kollegor här i Kind drog igång den, vilket skildras i förra numret i Korsväg. En ny tid, en ny verklighet. Fred är svårt att prata om idag. Med tanke på den ryska invasionen av Ukraina måste vi väl ändå säga att militär våldsanvändning är befogad? Men i fredsbönens sammanhang vidgas blicken. Vad är min uppgift som präst? Vad är vår uppgift som kyrka? Jag landar i att försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den första tanken är tydlig och omedelbar. Utifrån kyrkans lära om det rättfärdiga kriget (som går tillbaka till Augustinus på 400-talet) behöver vi stå upp för Ukraina och för rätten att försvara sig med våld mot en folkrättsvidrig invasion.

Den andra tanken är lite svårare att formulera. Vad är det som gör att dessa ondskefulla situationer uppstår? Vad är det som möjliggör en så enormt storskalig våldsanvändning som krig? Eller för att ställa frågan mer konstruktivt: Vad är det som skulle möjliggöra varaktig nedrustning i stor skala? Kort sagt: Hur bygger vi den rättfärdiga freden?

Det är inga lätta frågor, men vi behöver ändå ställa dem. Låt oss närma oss Mika (4:14) och Jesaja (2:2-4) igen. Det som profeterna så lockande beskriver som ett omskapande av dödsbringande vapen till nyttiga jordbruksredskap sker inte i ett vakuum. Det sker i ett sammanhang där alla länder frivilligt accepterar en gemensam fredlig ordning. Även om visionen bär messianska drag är bildspråket påtagligt världsligt och materiellt. Det handlar om lag, domstolsförfarande och rättsskipning. Med en gemensam rättsordning som garanterar säkerheten kan länderna rusta ned. Då möjliggörs en fred som Mika beskriver så vackert: ”var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom”. Det är en bild av trygghet och välstånd i den här världen.

Tanken var att FN skulle utgöra den fredliga ordning som skulle ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”. Som vi vet ville stormakterna inte ha den. De krävde kontroll och de krävde vetorätt. Där sitter vi idag, i knäet på andra världskrigets segermakter. Samtidigt finns i FN en potential till en gemensam rättsordning. Men det kräver omfattande gemensamma ansträngningar för en demokratisering av den globala styrningen. Det är svårt att se vad som kan få världens länder att börja gå i den riktningen. Krävs det ett tredje världskrig först? En sak är i alla fall klar: Kyrkorna behöver höja sin profetiska röst! För om det inte finns några som kan hålla den här andra tanken levande så är vi fast i en ordning som bygger på att alla rustar mot varandra.

Hans Leander

Hans Leander, präst och aktiv i föreningen Demokrati utan gränser