R
egnbågsflaggorna har halats ned. Det är vardag igen längs Avenyn i Göteborg. Jag är på väg för att få se filmen ”Regnbågens sång” och träffa Nils Weijdegård som är med i den. Dörren står redan öppen för mig när jag gått in genom porten och uppför trapporna. Jag slår mig ner i soffan, och Nils går ut i köket och hämtar kaffet. – Varsågod, wienerbrödet har jag köpt, och den andra kakan har jag bakat själv. Vad var det nu du ville intervjua mig om? säger han. Jag vill prata med honom om filmen Regnbågens sång, äldre personers berättelser om att vara homosexuell. – Ja, just det, säger Nils, ja, jag tycker ju inte att det är nåt särskilt, men det är det kanske? Han har ju så rätt, vad är det egentligen som skulle vara särskilt? Dokumentärfilmen Regnbågens sång har visats ett flertal gånger under våren på Göteborg filmfestival och West pride, med samtal och diskussionsseminarier i anslutning.
Den visar fem människors olika livsberättelser. Det de har gemensamt att de är i sjuttioårsåldern och att deras liv formats av en identitet som hbtq. Filmen är gjord av regissören Nasrin Pakkho, som berättar för mig om den. – Syftet är att synliggöra en del av svensk historia som varit dold, och skapa opinion kring en osynliggjord grupp människor, säger hon. Nasrin hade gjort flera filmer för utbildning om människovärde och mångfaldsfrågor. Ett projekt handlade om trygghet för äldre i samhället. Nasrin hade tidigare reflekterat över att ingen säger något om homo-, bi-, trans-, och queerpersoner. Nu blev det ännu tydligare. De äldre utgick ofta från ett familjebegrepp, där den heterosexuella relationen var norm, i livet, ålderdomen och när döden skiljer åt. – Jag ville väcka frågan var de äldre människornas berättelser ur ett hbtq-perspektiv finns? Var är de som kämpat för att göra vägen möjlig för unga idag? Tack vare finansiärerna Folkhälsokommittén i Västra Götalandsregionen, RFSL i Stockholm och Göteborg, samt Tre stiftelser kunde filmen bli till. Nasrin är idébäraren och producent, men det
– Syftet är att synliggöra en del av svensk historia som varit dold, säger Nasrin Pakkho om sin film. (Foto: Elin Bryngelson)
28
Korsväg 3|2014
har varit viktigt för henne att filmen ägs av sammanhang som kan bära filmen vidare och sprida berättelserna. När vi pratas vid är hon i full gång med att utveckla ett fortbildningspaket. I det ingår visning av filmen, föreläsning, samtalsfrågor och diskussionsmaterial. Titeln på filmen blev Regnbågens sång. – Det finns i varje människa en sång som ska sjungas, säger Nasrin, och ett gott samhälle måste ge möjligheter för den sången. Jag ville förmedla något positivt med berättelserna,