N Naivism

”Svenska folket flyttar in i tätorter och tar århundradens ängsromantik och skogsvemod med sig. Längtan heter vår arvedel – slottet i saknadens dalar – och det gör att ännu är vi inte ens till hälften inflyttade på riktigt i våra nya hus. Svensk bildkonst har uttryckt detta i en blyg naivism”, skrev Kurt Berggren i Aftonbladet 1971. Analysen gällde samhällsförändringen från bondesamhälle till modernitetens urbana miljöer. Artikeln skrevs då inflyttningen till miljonprogrammet pågick som mest.

Xet hör hemma i denna naivism, åtminstone med ett ben. Konstkritikern och poeten Erik Blomberg såg ett och annat hos Xet. ”Karaktäristiskt för honom och några av hans jämnåriga är den nya kontakten med det rörliga nutidslivet, särskilt storstaden, och det samtidigt naiva och verklighetstrogna återgivandet”.

Det naivistiska ben som bar Xet var ett val han gjorde. Han inspirerades av de som målade utifrån något de sett. Det andra benet drog åt det expressiva hållet, det kraftigt uttrycksfulla och överdrivna. Det många gånger underbara!

Xet utvecklade med dessa båda ben en egen stil, en slags stegrad energifull expressiv naivism. Stämningslägena varierar självfallet genom åren men linjen finns där från den tidiga ungdomen till de sista bilderna från sjukdomstiden. Nästan allt han gjorde var självbiografiskt. Han målade det han såg, inte som snäva avbildningar utan som berättelser som drog in betraktaren, gjorde hen till en medskapare.

”Det är enkla bilder som ändå inte liknar några andra. De säger inte så mycket om samhällets tillstånd eller klassernas villkor. Men däremot säger de något om mänskligheten, om kraften att orka leva och glädjas”. Så beskrev Erik Blomberg, författare och konstkritiker, saken. Så såg också glipan i konstsynen mot svågern Albin Amelin ut och Ivar Lo-Johansson.