I Ingeborg

Ingeborg är inget vanligt namn i början av 2000-talet. Hon kallades ”Bojan”, vilket ofta händer med kvinnor som döpts till Ingeborg. Xet och Bojan gifte sig 1928. Hon arbetade då som telegraftjänsteman. Att som kvinna försörja sig själv var inte vanligt vid den här tiden men även Bojans mamma hade varit självförsörjande. ”Hon gick alltid barhuvad och såg yrvaken ut på något sätt och med sitt stora vita hår såg hon ut som en maskrosboll” beskrev journalisten Lars Westman henne en gång.

Hon debuterade som poet på 1940-talet med ett anslag som låg centrallyriken nära. Hennes bildspråk var förtätat och mottagandet blev ibland misstolkat och underskattat skriver Anne Nilsson Brügge i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Det blev till slut sju diktsamlingar utgivna på Bonniers, en samlingsvolym samt en omfattande historieskrivning över ”Xet – de unga åren” som utkom 1978. Dikterna i ”Landskap för länge sedan” (1980) har en prosalyrisk form som skiljer sig mot den tidigare produktionen som mer bar centrallyrikens kännetecken.

I en intervju med anledning av boken om Xet beskrev hon relationen:

”Försiktig kunde man inte kalla honom. Han var otroligt spontan, medan jag själv var långsammare, sitter och tänker länge. Vi var olika, men hade några starka beröringspunkter och vi hade mycket roligt tillsammans. Han var inte vacker precis, men hade något visst tilldragande hos sig”.

Långt innan poeten Tomas Tranströmer skriver Bojan en lyrik som ligger nära hans uppburna dikt. När Bojan formar strofen: ”Gräshoppans silverborr skär genom ängarnas tomhet”, har den samma klang som hos Tranströmer. Ingeborg blev 91 år gammal och avled 1993. Begravningen skedde i Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården där hon finns avbildad i verket ”Liv-död-liv”. Från väggen blickade hon ned på sin egen kista under denna sista akt.