H Hälsa

Det rådde feststämning i luften ute vid Drottningholm den där dagen då konstnären Evert Lundquist skulle fylla år. Året är 1964. Ateljén låg eller snarare ligger där i närheten av Kina slott. Xet och Bojan är där men Xet känner sig inte helt kry. De bryter upp tidigare, åker hem och det stod strax klart för alla att Xet drabbats av en hjärnblödning. Nu följde en tid av konvalescens och en ny fas i den konsthistoria som skulle skrivas av och om Xet. Han hade länge liknats vid samma epitet som van Gogh – de var båda ”une locomotive peindre”, målande lokomotiv.

En karaktär som Xets, med öppet sinne som människa, slutar inte att vara öppen på grund av sjukdom. Det som avtog var kraften. Xets uttrycksbehov fanns fortfarande kvar där. I början var det förstås svårt för honom. Rörelsen på högra kroppssidan kunde inte kontrolleras. Personal band fast spritpennor i händerna på honom. Nya bilder, annorlunda än tidigare, formades. Starka sjukdomsbilder, osminkad skröplighet och samtidigt livsbejakande. En värld som krymper skildras. Skidturen runt huset skildrat med rangliga skidspår. Promenaden till brevlådan. Fågelbordet. De kvarglömda trädgårdsmöblerna i vinterljuset. Ett av de nya verken bar titeln ”Någon ropar ut sin nakenhet”. Titeln sade allt. Xet var inte ledsen för att han tappade hälsa, han var förbannad.

Einar Kihlman stod Xet nära som föreståndare för Galleri Färg och Form. Han lovade vara där i ett år men det blev tjugo. Han mindes det sista mötet mellan Xet och Bror Hjorth. Det skedde på Hjorths utställning på Moderna museet 1967. ”Livet är lite tragiskt. Bror gick runt i den egna utställningen. Det blev halvtyst i salen då en sjuk Xet kom med Bojan. Det låg en stund av allvar i händelsen. De mötte varandra mitt på golvet, omfamnade varandra sedan länge, tårarna rann på dem båda, sedan log Sven medan tårarna ännu rann. Jag såg två genier mötas. Stort att se dem gråta. Tänkte sedan mycket på denna händelse”.

Xet ville inte dö. Bilden som han hade fått inne i sin hjärna kom inte ut. Han fick inte fram den. Det var den med citronernas och hästen. Hans streck darrade. Det var som en barnmålning. En kamp, en livets bittra kamp att få och kunna uttrycka det han bar inom sig. En annan målning var den om fågelmaten han lade ut på den bara jorden som värmeslingan blottlade om vintern och som han sedan följde från hallfönstret.