6 – GOD TID
2/2014
Veronika Mattsson har en av huvudrollerna i pjäsen I sista minuten som spelas fram till den 10 maj. Efter det går hon i pension.
Foto: Nanne Nylund
Än finns det minsann krut i gummorna! ”Änklingar ska man kasta sig över vid begravningskaffet på församlingshemmet. Dom går åt lika fort som smörgåstårtan”. Med den festliga repliken anges tonen i Carin Mannheimers komedi I sista minuten, där Veronika Mattsson firar sitt 40-årskonstnärsjubileum på Svenska Teatern. Till sommaren blir hon pensionär. Det är en glad och entusiastisk 65-åring jag träffar i kaféet vid Skillnaden några veckor före premiären. Man repeterar som intensivast, tre mogna damer kring 80 vårar tar form under Maria Sids erfarna ledning. – Maria har en energi som smit-
Tre gracer i dansfantasier mellan scenerna: Christina IndreniusZalewski, Veronika Mattsson och Sue Lemström. Foto: Valtteri Kantanen
tar och vi har så skamlöst roligt, säger Veronika. De tre kvinnorna som vill leva fullt ut innan det är för sent spelas av Veronika Mattsson, Christina Indrenius-Zalewski och Sue Lemström, kollegor och vänner sedan början av 1970-talet. Christina är pensionär sedan tretton år men har gästspelat flitigt efter det. Sue har några år kvar innan det är dags för pension. – I sista minuten är en önskepjäs för oss tre gamla väninnor! Rakt och frispråkigt Veronika spelar Marianne, före detta journalist och änka sedan länge. Hon lever ensam i sin stora lägenhet där pjäsen utspelar sig. Minnet är det lite si och så med, hon kan vara oförskämd men är innerst inne skygg och rådvill. Annlouise, spelad av Christina, är en tuff dam med hetsigt temperament. Hon är irriterad på maken Bosses ideliga telefonsamtal och är redo att vända ett nytt blad i livet. Solveig har ett förflutet som firad skönhet och
är påpassad av sin äkta man. Hon är liksom väninnorna rak och frispråkig. – Det finns ingenting de tre damerna inte kan säga till varann, intygar Veronika. Bridge är ett gemensamt intresse men den fjärde medspelaren har gått bort och det gäller nu att hitta en ny. För skådespelarna har det medfört bridgelektioner, ingen av dem har spelat förut. Också danslektioner har de fått ta. Övergångarna mellan scener är ett slags dansande kommentarer i damernas fantasi. Det bästa av två världar 40-årsjubileet blir en vändpunkt för Veronika Mattsson. Hon ser fram emot ett lugnare liv hemma i Västanfjärd med maken, arkitekten och konstnären Adam Korpak. Veronika blev mamma till två döttrar vid mogna 40+ och väntade den andra då bygget i Västanfjärd blev verklighet på 90-talet. – Vi valde det bästa av två världar, och tack vare Adams självstän-
diga yrke kunde vi kombinera ett liv på landet med teater, berätta Veronika. Han tog hand om markservicen medan jag spelade i Helsingfors. Teatern har funnits med Veronika alltsedan julfesternas Topelius i Vasa flicklyceum. Hennes första stora roll var Helen Keller på Wasa Teater. Men vägen var inte spikrak, hon ville bli arkeolog och började studera historia. Ett stipendieår i USA släckte arkeologidrömmarna. – Jag studerade statsvetenskap och gick en kurs på drama department där jag lärde mig fäkta och ramla. När jag kom hem sökte jag till Teaterskolan! Veronika hann också jobba med lokalradio, skolradio och sommarjobb på Hbl innan hon 1976 debuterade på Svenska Teatern i Romeo och Giulietta. Hennes digra rollista upptar 69 pjäser. Det är inte lätt att plocka ut favoriter, de är så många. Topelius! en fest varje gång – Jag älskade Körsbärsträdgården som jag spelat i två olika gånger, säger hon. Kammarteaterns August Strindberg och Harriet Bosse var en stor upplevelse med underbara Nanny Westerlund som regissör. Vi gästspelade i Blå tornet i Stockholm.
I Anne Franks dagbok spelade Veronika Annes syster, men måste bytas ut mitt i säsongen då första dottern krävde plats i en växande mage. Vidare minns Veronika en rad barnpjäser på Mini, där hon hade ett gott samarbete med Ivar Rosenblad. Sex roller söker en kvinna var en pjäs av Gunilla Hemming där skådespelarna sökte erfarenheter ur sitt eget liv för rollgestalten. – Ett speciellt minne är pjäsen Druvor och russin, där Leif Wager 1997 gjorde sin sista roll, en ungkarl med logistikproblem i ett vidlyftigt kärleksliv, berättar Veronika. En höjdpunkt var Topelius! följande år. Det var en fest varje gång, publiken levde med och kände igen sig så fantastiskt. Bland senare pjäser minns Veronika särskilt Anders Larssons Dans för mogen ungdom och pjäsen Tenna med Blaue Frau där hon spelade en alkoholistmamma. ”Otäck men bra” var pjäsen Nordost som byggde på teatergisslandramat i Ryssland. Den historiska pjäsen Aurora Karamzin minns Veronika med värme. I sista minuten har premiär den 26 februari och spelas under hela våren fram till den 10 maj. Text MAJ-BRITT PARO