GOD TID
Siv Dahlin Jansson – samhällsplanerare med visdom och stil Det är i början av maj månad och värmen har återvänt efter en kylig period på ett par veckor. Solskenet formligen väller in genom de höga fönstren i Siv Dahlin Janssons hem, en lägenhet invid Mannerheimvägen i främre Tölö. Det är förvånansvärt tyst omkring oss när vi sitter där och samtalar, trots att gatan utanför är en av de tyngst belastade trafiklederna i Helsingfors. Det är ett välsignat bra ställe att bo på, säger Siv. Spårvagnshållplatsen ligger direkt utanför huset, så bilen använder jag egentligen bara för att ta mig till lantstället i Kyrkslätt. Som pensionerad chefredaktör på Hufvudstadsbladet uppskattade också hennes make det centrala läget; han kunde faktiskt se Husis torn från fönstret i vardagsrummet. Äktenskapet med Jan-Magnus Jansson kom att vara i 27 år (han gick bort 2003). Makarna var mycket samspelta. De hade till exempel för vana att äta en gemensam kvällsvard alltid när det överhuvudtaget var möjligt, och diskuterade då vardagliga ting men också politikens händelser med varandra. Siv ombads läsa den ledare som skulle publiceras i tidningen nästa dag, och samma gällde texterna till Jan-Magnus offentliga tal. Han var ju lidelsefullt intresserad av politik, inte enbart som tidningsman utan också som SFP:s ordförande och under en kort tid också som minister. Han brukade säga att det finns bara en sak som är mera tvingande än politiken, och det är döden. Men Siv hade också en egen värld utanför rollen som politikerhustru. Hon var till utbildningen statsvetare och hon blev expert på det som kallas social planering. Två
av hennes lärare vid universitetet, Pekka Kuusi och Kettil Bruun, fick henne att inse att också välfärdssamhällets olika uttrycksformer och metoder borde planeras på ett konsekvent sätt. Detta var en radikal tanke på 1960-talet, då de tankegångar som efterkrigstidens knapphet gett upphov till ännu påverkade resursfördelningen inom samhället.
Livlig vårddiskussion Sin första egentliga anställning fick hon 1967 som planeringssekreterare på Södra Finlands mentalvårdsdistrikt. Det var jungfrulig mark hon beträdde, eftersom mentalvården ännu sköttes på traditionellt vis, med tonvikten lagd på sluten vård. Hennes erfarenheter av arbetet på Ekåsen och andra institutioner drev henne att delta med en egen uppsats i debattboken ”Varning för vård”, som med dagens mått måste betecknas som en ganska snäll skrift men som då gav upphov till en livlig diskussion när den kom ut. Någon samhällsomstörtande rabulist var och är Siv Dahlin Jansson dock inte. ”Jag har aldrig stått på barrikaderna, inte på 1960-talet heller”, säger hon själv. I nästa skede fick hon anställning i sin gamla skolstad Vasa, också där som planeringssekrete-
4/2011 – 9
förlängd tid I fjol publicerade Kurt Nordman i denna tidning sammanlagt sex personporträtt i text och bild, under temarubriken Förlängd tid. Artiklarna baserade sig på intervjuer med bemärkta finländare som numera uppnått pensionärsåldern. En gemensam faktor för vederbörande är att de aldrig själva gjort nummer av sin verksamhet, hur viktig den än varit i vårt samhälle. Avsikten med intervjuerna har därför också varit att betona de insatser som hittills skymts av personlig anspråkslöshet. På redaktionens begäran kompletterar Nordman nu serien med ytterligare två artiklar. Den första här invid handlar om pol. mag. Siv Dahlin Jansson och hennes livsbana. Följande porträtt kommer att ingå i God Tid på hösten.
Här står Siv invid ett porträtt av sin svärmor Anna Elisabeth, som hon hade ett mycket gott förhållande till.
rare inom den offentliga sektorn. Tiden i Österbotten blev dock relativt kort, i och med att hon 1973 kallades till tjänsten som politisk sekreterare vid handels- och industriministeriet. Den ansvarige ministern på det hållet hette – ja, just det! – Jan-Magnus Jansson. Här inleddes den bekantskap, som något år senare resulterade i giftermål mellan parterna. Siv fortsatte sin karriär som planerare och senare som informationschef på inrikesministeriet. Tjänsterna var nytillkomna och hon gavs tillfälle att utforma dem på ett sätt som var anpassat till hennes sociala ansvarstagande. Samma situation upprepades när miljöministeriet bildades 1983 och hon utsågs till dess informationschef. Allt var nytt i hennes omgivning, och det fanns verkligen utrymme för nyskapande verksamhet inom miljösektorn. Den första tiden dominerades av utåtriktad information om elementära ting, men snart blev det fråga om att definiera en politisk agenda för miljöarbetet. Detta var ju en uppgift av rang som satte sin prägel också på Sivs ansvarsområde. ”Det var detta som jag upplevde som mest givande under mitt arbetsliv, att jag i varje ny position fick planera för framtiden,
Sivs motionspromenader sträcker sig ofta runt Tölöviken, med början i den vackra parken nära hennes hem.
utan hårda bindningar till något som existerat tidigare eller till vedertagna traditioner”, säger Siv Dahlin Jansson när jag ber henne sammanfatta sina erfarenheter så koncist som möjligt.
Kvinna med visdom och stil Det är lätt att hålla med Bengt Bergman, när han i boken Ordet står ännu kvar karakteriserar henne som en kvinna med visdom och stil. Det är självklart att hennes energi och kunskaper också utnyttjats för ett antal förtroendeuppdrag. Inom direktionen för Helsingfors Svenska Sjukvårdsinstitut har hon fungerat som viceordförande och ordförande, och hon har dessutom hållit föreläsningar för de blivande sjukvårdarna om sitt specialgebit, den sociala planeringen. Uppgiften som viceordförande i styrelsen för yrkeshögskolan Arcada har hon funnit vara speciellt viktig. ”Jag är enormt glad över att jag under femton års tid fått vara med om att skapa ett nytt svenskt rum här i Helsingfors”, framhåller hon. Omkring 3 000 unga människor studerar i detta nu vid högskolan, som ligger vid Jan-Magnus Janssons plats (!) på Arabiastranden. Siv Dahlin Janssons personliga framtoning är mycket saklig, men under den svala ytan anar man i alla fall en koppling till det rättspatos som hennes politiska hemvist, Svenska folkpartiet, i många sammanhang gett uttryck åt. ”Rättvisa och jämlikhet är inga tomma ord, och den sociala planeringen är ett användbart verktyg då man vill förverkliga de samhälleliga idealen”, säger hon. Kvinnosaksfrågorna står också hennes hjärta nära, trots att Siv är allt annat än en genusfantast
av rikssvensk modell. Jag frågar henne om hon aldrig övervägt att gå in i politiken på allvar, på lokal- eller riksnivå. ”Tanken har inte varit helt främmande”, medger hon, ”men sist och slutligen konstaterade jag att det räcker med en aktiv politiker i familjen”. Kanske är det så att hon utövade ett avsevärt inflytande också i det fördolda, genom att hon under så lång tid var sin makes förtrogna och samtalspartner.
Klassisk musik Siv spelar inget musikinstrument själv, men hon är lidelsefullt intresserad av klassisk musik. Hon går regelbundet på konserter som stadsorkestern eller radions symfoniorkester bjuder på, och under en hel vecka varje sommar ”badar” hon – detta är hennes eget uttryck – i kammarmusik i Kuhmo. Den som skriver detta betraktar nog ett sådant långdopp som ett tecken på en verklig hängivenhet. Siv har på senare tid varit allvarligt sjuk, men behandlingen har gett gott resultat och uppföljningen har visat att inget återfall skett. Hon fyller nästa höst 70 år och har bestämt sig för att förbli en aktiv pensionär också i fortsättningen. Hon har nyligen med stor behållning bekantat sig med aktiviteter som Svenska pensionärsförbundet anordnat, bland annat genom att delta i vårens antik- och matresa till Sverige. Jag ber henne till slut formulera en hälsning till läsarna av denna tidning. ”Det är lätt gjort”, säger hon. ”Passivera er aldrig utan behåll intresset för det som livet kan ge, i form av nya intryck och nytt vetande!” Text och foto KURT NORDMAN