26 GOD TID
FÖRENINGSNYTT
6/2018
Pensionärsresor kan stärka familjebanden Det är trevligt att resa tillsammans med andra pensionärer. Men upplevelsen blir litet annorlunda om man också har med sig familjemedlemmar. Det tog gruppledaren Britta Andtfolk fasta på, då hon bad om en text för God Tid av bröderna Gunnar, Göran och Ulf Särs, som med två fruar/svägerskor deltog i en resa genom södra Norge veckan efter midsommar. Eftersom SPF Österbotten bjuder också pensionärer från södra Finland med på sina resor gavs vi bröder och bättre hälfter möjlighet att träffas i andra omständigheter än vanligt och göra nya erfarenheter tillsammans. Efter färjeturen från Åbo till Stockholm gick första dagsetappen genom Sverige. Men inga rutter med Greger Lindell är bara transportsträckor. Vi åt kunglig frukost på Ekolsunds Slotts Wärdshus och såg under lunchpausen i Grums en staty av Kronblom – enligt Greger ”en av de mest betydande svenskarna”. Vi åkte via tunneln under Oslofjorden till vår första övernattning i Kongsberg. Redan i Kongsberg fick vi några av våra finaste upplevelser under resan. Gunnar minns speciellt brödernas kvällsvandring över broar och på småvägar längs forsen. Besöket i stadens unika barockkyrka gjorde ett oförglömligt intryck på Göran. På väg västerut såg vi stavkyrkan i Heddal och åkte genom Morgedal med den olympiska elden. Vår norska guide Anny Solveig Larsen var med oss i fyra dagar. Hon är hemma i Telemark. Det gick inte att ta miste på hennes kär-
Trädgården Flor og Fjaere är familjen Bryns livsverk. En av svärdöttrarna i familjen presenterade paradiset för en grupp av deltagarna.
lek till hemfylket. Och kärleken är inte svår att förstå. För alla tre bröder var matpausen i Haugesaeter på Hardangervidda vid en idyllisk sjö omgiven av delvis snöklädda fjällryggar resans höjdpunkt, både bokstavligt och upplevelsemässigt. Ganska snart märkte vi att det har sina sidor att resa i en familjegrupp. Det blev lätt så att vi åt och promenerade tillsammans och umgicks mindre med andra medresenärer. Å andra sidan kände olika familjemedlemmar några av de andra eller hade gemensamma bekan-
ta och det gav möjlighet att knyta kontakter och utbyta erfarenheter. Fast vi visste att Norge är ett fjälland var det överväldigande att hela landskapet från Oslofjorden till Nordsjön var så fullt av branta, skogklädda berg, hisnande floddalar och serpentinvägar. Men hur mycket längre hade vår resa inte varit utan alla nya tunnlar och broar byggda med oljepengar! Väl framme på Nordsjökusten såg vi det 612 meter höga vattenfallet Langfoss. Vi övernattade i hamnstaden Haugesund med den mäktiga Ri-
söybron. Därefter hade vi en kortare dagsetapp till Stavanger och for direkt söderut till slättlandet Jaeren. Det kändes nästan som Österbotten, fast man hela tiden såg berg i öster. I väster skulle vi ha sett Nordsjön men hindrades av en ovanlig sjörök, nästan det enda moln vi såg på resan, som gick i strålande väder. Överraskningarnas ö I Stavanger hade vi två övernattningar. Redan första dagen besökte vi Solbjörgs hemträdgård. Den gav oss en försmak av resans hu-
vudmål ön Sör-Hydle med trädgården Flor og Fjaere. ”Överraskningarnas ö” höll vad den lovade med palmer, bambu, kaktus, banan och citronträd, fiskdammar, vattenfall och sandstränder – och mer än 50 000 blommor! I Stavanger besökte många det imponerande oljemuseet, medan vi bröder gjorde en vandring i den idylliska gamla staden. En extra krydda fick vår stadsvistelse av att 800 norska Harley Davidsonförare var samlade till landsmöte – utan att störa vår nattsömn. Vi fick ytterligare ett exempel på hur resor kan stärka familjeband, då vi stämde träff med en systerson som vi inte hade sett på många år. Sista dagsetappen i Norge kändes litet överlång, då vi åkte på huvudvägar runt hela sydkusten. Vi fick bara se en glimt av Korsholms vänort Mandal. Efter en sista övernattning i den lilla hamnstaden Horten tog vi färjan över Oslofjorden. På returresan genom Sverige gjorde vi en avstickare till Picassostatyn i Kristinehamn och åt lunch på 52 meters höjd i vattentornet Svampen i Örebro. Musiken bidrog till stämningen på resan. I Sverige spelade Greger i bussen bland annat Thore Skogman, men sedan blev det norskt för hela slanten med hardangerfela, Grieg och Ole Bull. Och ibland kunde man tro att vi var på en körresa, då deltagarna sjöng den ena sången efter den andra i olika stämkombinationer: ”Nu skiljs våra vägar, nu säger vi farväl. Men vi hoppas att vi ses igen.” TEXT OCH FOTO: ULF SÄRS
En vårutflykt till Oppfinnar-Jocke i Kimo En varm och solig fredagsförmiddag i slutet av maj företog Vasanejdens Pensionärer en bussutfärd norrut. Vi stannade till för lunch i Elsas kök på Norrvalla. Stärkta av god mat fortsatte vi till Alvar Härtulls upplevelsepark i Kimo där vi fick se och höra märkliga ting. Alvar och Britta Härtull hälsade oss välkomna på sin gårdsplan och ledde sen iväg oss ut över stock och sten, berghällar och skogsstigar. Alvar började sin berättelse redan vid husknuten och visade oss hur han likt Moses med sin stav stött till en bergsklippa och fått vatten i en grund bassäng, prydd med vacker blomplantering i fint konstruerade gamla ståldiskhoar. Vi gick vidare och fick se hans hällristning med texten ”Här levde Alvar och Brita Härtull med dottern Kajsa år MM. Alvar Härtull ristade”. En annan hällristning i form av en jungfrudans i en oändligt lång slinga med text av något slags kilskrift fanns intill och denna skrift måste ha tagit många långa timmar att utforma. Vi beundrade skulpturer och
Alvars Härtulls skogstjärn med master, vindflöjlar och linbanor i bakgrunden. Foto: Maire Glader.
vindflöjlar i alla de former och konstruktioner, höga och ännu högre. En speciellt iögonfallande ”skulptur” var formad som en mycket hög men smal julgran och tillverkad av glittrande glasflaskor. Och så var det då den mycket omtalade jätteslungan eller katapulten. Den var stor, hög och väldig, men tyvärr har Alvar slutat demonstrera den i full funktion för säkerhets skull, eftersom riktningen på projektilerna varit svår att styra. Så fördes vi in i Finlandia-salen, en lövsal med ett släktvapen mot en vägg, släkten Härtulls vapensköld, enligt Alvar. Skölden var prydd med en riddarhjälm omgiven av gröna bladslingor och stor, som en altartavla, och med texten ”Sanctum sanctorum” vid sidan av på väggen. Framför tavlan var en bänk uppställd och där berättade han, att han brukade hålla predikan. Han kommer nämligen snart att kunna bli prästvigd – bara han har hunnit läsa sin Hermods kurs klart. Han kan kanske börja viga folk också småningom.
Vi lärde oss efter hand, att Alvar härleder sina historier i mycket från Bibeln. Det är bara det, att han tolkar texterna på sitt eget finurliga sätt. Han kunde nämligen förklara för oss precis hur Mose uttåg ur Egypten kom att gå genom Finland och Kimo till Israel. Och detta kunde vi själva se på hans jordglob, en upphöjd, stor kula i metall, som en diskokula, med tydliga gränser för världsdelarna utmärkta. Om Tjajkovskij kunde åstadkomma sitt ”Svansjön” så nog har Härtull också kunnat. Längs en stig in i skogen kom vi fram till en liten sjö med svanar i, två stycken. Var det riktiga levande svanar? Nää. Jo, men de rörde ju på huvudena. Nej, men det är nog nåt mekaniskt och de är ju större än vanliga svanar. Men fina. Som slutkläm på underverken fick vi sen se hur Alvar enbart med sin armstyrka kunde få ett stort klippblock att lyfta en 10 -15 cm och hur det gick till är oklart än idag. Som avslutning på besöket bjöds vi på kaffe med grisar i ett gammalt,
svalt fähus och där fortsatte Alvar med berättelserna. Hans förklaring till varför han börjat med hela upplevelse-parken var, att då han gick i pension från sitt arbete på Roparnäs sjukhus hade valet stått mellan att antingen börja sjunga i kyrkokören eller börja samla skrot och göra nåt av det. Och då kom han fram till att metallprylarna nog var mera bestående än hans körsång. Vidare berättade han att de hittills haft cirka 6000 besökare i parken. Vårt besök varade två timmar och som reflektion efteråt vill jag påstå, att rundvandringen med alla prylar och påhittigheter var väl värd ett besök. Men minst lika värdefull var upplevelsen av Alvar Härtull och hans berättelser och förklaringar. Dels förstår man att han är såväl kunnig som beläst, men hans sätt att berätta med fabuleringar, knorrar och egna vändningar är i sig värda ett besök. Det var både en och två gånger som man fick undra om det man såg och det han sa var på riktigt, eller ... ANN-MARI SABEL