hennes näthinna: Flygplanet som passerar störtar ner i huset där hon befinner sig. Bilen som precis kör förbi henne med ett vrål ligger brinnande i diket bakom nästa kurva. Den ilskna telefonsignalen förebådar ett besked om att mamman har dött. I lägen som dessa springer pulsen upp mot hundra och fantasierna far iväg utom hennes kontroll. Så långt tillbaka som hon kan minnas har dessa tillstånd drabbat henne då och då. Hennes egen analys har kommit fram till att det hänger ihop med pappans plötsliga död, när hon var knappt tio år. Allt hade ställts på ända då. Mamman hade brutit ihop och under en tid helt förlorat fotfästet. Natt efter natt hade Viola smugit upp och lyssnat efter mammans andetag, nästan paniskt rädd för att hon också skulle dö. Detta hade pågått i ett par års tid, utan att någon kände till barnets oro och brist på trygghet. Först i kollektivet, när hon var en bra bit över tjugo, hade Viola insett att hon var tvungen att göra något åt sitt fantiserande, om det inte skulle utvecklas till formliga manier. Så hade en av kamraterna formulerat det, till Violas stora förtret. Det hade dröjt innan hon kunde ta det till sig på djupet, men sen hade samtalen i kollektivet utvecklats till terapeutiska situationer för Viola. Det var i den perioden hon hade börjat andas med magen. Efter att hela kollektivet en tid senare hade varit på en helgkurs med familjeterapi, blev deras söndagsmiddagar nästan
53