N Å G O N S TA N S BLOMMA R AS FA LT E N sa hon och packade ryggsäcken
INKA PERSSON
1
2
NÅGONSTANS BLOMMAR ASFALTEN sa hon och packade ryggsäcken
GIRAFF FÖRLAG
www.girafforlag.se © INK A PERSSON 2016 TUSCHTECKNING PÅ FRA MSIDAN: CARIN PERSON ÅSTRÖM ILLUSTRATIONER I BERÄT TELSEN: INK A PERSSON FORMGIVNING: JULIA PERSSON FÖRFAT TARPORTRÄT T: JULIA PERSSON TRYCK: EX AKTA PRINTING PAPPER: MULTIART GLOSS 300 G, MUNKEN LYNX 90 G ISBN: 978-91- 983111- 0 -5
INKA PERSSON
N Å G O N S TA N S BLO MMA R AS FA LT E N sa hon och packade ryggsäcken
VIOLAS VARDAGSVÄRLD
Jag skriver en K Ä R LE K S S A G A . Så har jag tänkt, så har jag svarat på frågan ”Vad skriver du nu?” En S A G A, då är det på låtsas. Det har inte hänt, det har inte varit! Ja, så säger kanske du. Då måste jag påpeka ödmjukt att ingen med säkerhet vet, ty säg mig den saga som inte är sprungen ur verklighet.
PERSONGALLERI viola björk Parkarbetare, 55 år, tycker att det vore fint med lite mer kärlek och närhet. günter Tysk som blivit svensk, 50 år, ny arbetskamrat till Viola. sven och perra Gubbar på jobbet, det är så Viola kallar dem.
stina Violas bästis ända från barndomen. gisela Violas vän, grannflicka, 10 år. marek En krullhårig senig polack med särdeles speciella fingertoppar.
I Violas närhet dyker även andra upp, till exempel en välvillig svartögd taxichaufför, en svensk främlingsfiende, till utseendet påminnande om Tatis Semestersabotör och Stinas snobbige man Klasse. Författaren 5
Life is but a day, a falling dew-drop on it’s perilous way...
John Keats
6
SE MANNEN
– Går du i sömnen, Viola? Utan att märka det har hon nått ända fram till parkbaracken. På tröskeln står Sven och håller upp dörren åt henne. Han har det där jobbiga uttrycket i ansiktet igen: ett roat, lite nedlåtande leende under en osäker blick som mönstrar henne nyfiket. Den lilla kala fläcken mitt på huvudet lyser blank av fett mellan de ditkammade hårtestarna. Viola tar trappan i två kliv och slinker förbi honom utan att svara, nickar bara lite till tack. De andra är på väg ut när hon kommer in. Inte mycket luft finns kvar i fikarummet, däremot gott om kaffe- och svettstank. Plus en fränare doft av något rakvatten. Fy för den lede. Att de aldrig kan lära sig att det finns omklädningsrum. – Gomorron! Så ni är redan klara, jag tror att jag är lite sen? – Nädå. Inte värre än vanligt, stumpan! säger Perra flinande och klatschar till henne på ändan. – Säger du det, stumpen! svarar hon med eftertryck och landar en hård handflata mot Perras bakdel.
7
– Vad i helvete gör du? fräser han och griper tag i sitt kolsvarta skägg. Han river med fingrarna i det med ett ansiktsuttryck som är snarare sårat än ilsket. – Äh, det var väl inget, skrattar Viola, nu är vi ju kvitt. Sven skrockar ljudligt. – Henne tar man minsann inte där man har satt henne, det vet du väl Perra. Sven verkar vända sig till Günter som bara skakar lätt på skallen utan att svara. Istället går han förbi dem alla, ler nästan omärkligt när han passerar tätt framför Viola, tar sin basker från kroken och slinker ut. Viola skyndar iväg till omklädningsrummet och drar på sig overallen. De gröna gummistövlarna bär hon med sig till ytterdörren. Precis när hon stiger ut på trappan glider molnen isär och den blåaste av blåa himmelsgläntor dyker upp. Kroppen känns egendomligt tyngdlös när solen tränger igenom det gråa och en lust att bara lägga sig ner och rulla runt i gräset fyller henne. I stället tvingar hon sig att gå in i det mörka förrådet vid barackens ena gavel. Kippande efter andan i den kalla fuktiga skuggan där inne lirkar hon ut den otympliga kärran med redskapen och drar iväg den in bland de stora bokarna. Fjolårslöven ligger som våta kladdkakor här och där och fastnar i räfsan så att Viola måste dra loss dem med handen gång på gång. Frosten har knappt gått ur marken ännu. Man vet aldrig hur mars ska bli, konstaterar hon, ibland är det vår,
8
ibland vinter. Just idag känns det riktigt lovande. Krokusarna vågar i alla fall titta upp. – Går du här inne i mörkret? Kom ut i solen en stund. Det går inte att ta miste på den mörka, sammetsmjuka rösten och den charmiga brytningen. Bara ett ögonblick senare känner hon Günters hand landa helt lätt på hennes axel. Hon rycker till. Oj då, han var visst helt nära! Försiktigt glider hon undan och han drar tillbaka armen. – Jag är snart färdig här. Då ska jag ner till dammen och rensa rabatterna. Günter mumlar några ord medan han återvänder till sin kärra, men hon uppfattar inte det han säger. Hon blir stående stilla, följer det krasande ljudet av hjulen mot grusgången och hör det långsamt försvinna. Sen slänger hon sin långa hästsvans bakåt och hugger med kraft räfsan i marken, allt under det att en missnöjd rynka drar samman ögonbrynen. Varför beter hon sig så bakvänt? Varför stöter hon ifrån sig, när hon någon gång blir sedd av en man som verkar intressant? En rädsla, den att hon ska förbli ensam resten av livet, dyker på henne som från ingenstans. Det har inte bekymrat henne förut, men nu, just nu, börjar den tanken gnaga. Hur gammal kan Günter vara, femtio? Usch, det låter så gammalt, fastän hon själv är äldre. Allt har gått svindlande fort. Och ändå tycker hon sig ha levat i evighet. Tiden har hon aldrig lyckats dra jämnt med.
9
– Jag är sexton år och jag är femhundra. Aldrig är jag femtiofem. Så snart meningen är utsagd ser hon sig hastigt omkring. Inte någon syns till, så ingen kan ha hört henne. Hon drar ihop de sista löven, tar upp dem med händerna och nosar lite på dem. Det luktar så jordiskt gott. Hon frustar för att få bort något litet fnas som har fastnat på läppen. När Viola är på väg nerför sluttningen, i riktning mot den allra största av stadsparkens tre dammar, skymtar hon Günters ryggtavla mellan måbärsbuskarna. De är översållade av knoppar nu. Varje vår är det de som grönskar först. Günters tröja lyser klarröd mot det milt gröna. Han sitter på marken och det ser ut som om han redan har tagit fikarast. Blotta tanken på kaffe måtte ha en stimulerande effekt på Viola, hennes gångstil blir nämligen genast lite stunsigare när hon får syn på mannen i gräset. Även en annan uppiggande tanke slår henne: Han kanske har satt sig där, för att hon berättade att hon skulle ner till dammen sen. Violas kärra gnisslar lite. Günter vänder sig om, ser henne, lyser upp och klappar med handflatan mot gräset. Hon slår sig ner vid hans sida. Utan att fråga om hon vill ha häller han upp kaffe. När hon tar emot muggen släpper han inte greppet. Ögonblicket laddas med en besynnerlig energi. En kort stund håller de båda två i muggen och tittar på
10
varann, innan han snabbt vrider sig runt och rotar i bagen. I handflatan, som han sen håller fram mot henne, gnistrar två sockerbitar i solen och när hon griper om dem med fingrarna sluter han genast sin hand om hennes. Den är stor och varm och det känns skönt, men det är över på ett ögonblick. – Du blir våt om du sitter så där. Här får du ett hörn av min regncape. Hon reser sig upp på huk för att han ska komma åt att bre ut den gröna plasten under henne. De dricker kaffet under tystnad. Viola frågar var han kommer ifrån, det är det enda som blir sagt. – Från Berlin, svarar han. För många år sen. Och nu är den här snabbrasten över. De sista orden säger han medan han hoppar upp från marken. Sen plockar han ihop sina saker och hystar iväg bagen, så att den hamnar ovanpå löven i hans kärra. Utan avbrott fortsätter han sen rörelsen med armen i en halvcirkel och räcker henne handen. När hon tar den drar han upp henne i ett huj, så att hon gör ett stort skutt i luften. – Tänk om vi två skulle träffas nån kväll och gå ut och dansa, Viola? Jag tycker att du verkar ha takterna inne. Han stannar inte för att låta henne svara utan stövlar genast iväg mot anläggningens norra ände. Günter är den ende på jobbet som uttalar hennes namn korrekt. De andra lägger betoningen på O:et.
11
Bara Günter ger det rätt melodi. Viiiiola. Hon tar tag i sin kärra och drar vidare ner för slänten med Günters framkastade fråga fortfarande ringande i öronen. Gå ut och dansa? Det var sannerligen evigheter sen, hon som hade dansat så mycket förr, innan diskoteken hade konkurrerat ut orkestrarna. Plötsligt började alla hoppa och studsa runt omkring varandra till en musik som mest var ett monotont dunkande. Det var då den försvann, den spännande utmaningen att följa med i invecklade turer. När de var unga hade de nästan tävlat om att klara de svåraste och mest oväntade vändningarna och stegen. Danskvällarna i Folkets Hus hemma i byn hade varit enastående, även om de naturligtvis inte fattade det då. I tonåren tog de allt för givet, det bara var så och så skulle det vara. Det var inget som hon eller kompisarna funderade på. De grubblade inte på något över huvud taget. Den sprakande kaminen i hörnet, killarna som stod och gasade med sina mopeder en stund innan de kom in, det blanknötta parkettgolvet. Allt skulle vara så och det skulle så förbli intill tidens ände. Den som de aldrig hade ägnat en tanke. Allra bäst hade Viola och Andy dansat. Andy kunde stanna upp mitt i en takt, stå stilla med hela tyngden på en fot och sen långsamt väga över på den andra, medan han böjde sig framåt med Viola i fast grepp, ända tills hennes axlar var så nära golvet,
12
så att hon såg hela rummet upp och ner. Andy älskade att leka och skoja. Han var full av tokerier, sprallig och nästan alltid glad. Viola minns tydligt hans bubblande, lustiga skratt. Och hans mun. Han brukade pluta med sina kraftiga läppar och lägga händerna om hennes kinder, medan han långsamt närmade sitt huvud mot hennes. Hans kyssar var mjuka och varma… hon har aldrig glömt den känslan. Bilden av Andy har etsat sig fast i henne med en skärpa som ingen annan har lyckats åstadkomma. Det en aning kantiga ansiktet med intensivt lysande blå ögon och fullt av tonårsfinnar, det halvlånga ostyrigt vågiga håret och den långa, gängliga kroppen med sin högst speciella gångstil. Särskilt tydligt kan hon se för sig hur han kom farande på sin rostiga, röda Rexmoped med knäna ända uppe under hakan, lekfullt vinglande och viftande med armarna. Och mitt i hela sitt galna jag, var han ändå en riktig gentleman. Som när han kom hem till henne med en bukett röda rosor med en biobiljett instoppad bland blommorna. Stolt som en tupp när han såg Violas mammas imponerade min. Om han bara inte hade varit fullt så tokig. Och hon själv inte så barnslig. För Andy hade det varit en självklarhet att de skulle förlova sig, när hon var bara sexton och han arton. Och när hon skrattade bort hans förslag stack han. Han hade lyckats knåpa ihop en singel med twistlåtar, så han drog iväg till Paris för att bli
13
sångare. Den sjungande lorden. Det var så han kallades i lokaltidningen, antagligen för att hans pappa var engelsman och kom från någon gammal adlig släkt. Egentligen hette han Andrew, men ingen sa det. Utom Viola, när hon ville retas med honom. Han avskydde nämligen det namnet. Hur det gick för honom med musiken i Frankrike fick hon aldrig veta. Men förlovade sig gjorde han där i alla fall, med en svensk sångerska. Viola hade haft riktigt svårt att fatta det, när hon läste det i tidningen, att Andy hade förlovat sig med en kändis. En som dessutom var minst tio år äldre än han. Vissa ögonblick stannar för alltid i en människas minne. I Viola stiger en sådan särskild stund fram nu, med tonfall och allt. Andy: Söta goa Viola, man behöver inte vara gift för att ha sex! Viola: Jo! Hur hade allt blivit om hon hade vågat, den där gången när hon var femton? När de låg och kelade på Andys säng och han tyckte att hon var så konstig som inte ville. Hade han funnits i hennes liv i så fall? Hade de gift sig – och fått barn? Tänk så annorlunda allt hade kunnat vara, om hon och Andy hade älskat med varandra i hans tonårsrum en vårnatt i slutet av sextiotalet.
14
Äntligen blir hon klar med alla planteringarna runt dammen. Änderna, som ivrigt snattrande har förföljt henne under arbetet, flaxar skrämda upp när hon slänger redskapen i kärran. Vid hennes första steg mot baracken hörs Centrumkyrkans klocka klinga tolv. Viola är sen och fnyser irriterat. Hon avskyr när det är köbildning framför mikron. Om hon ändå kunde ha sån tur idag, så att gubbarna har stuckit till Mac Donalds. Chansen finns, för de har ett gott öga till flottig snabbmat. Möjligtvis med undantag av Günter, som brukar snegla lite nyfiket på hennes vegetariska rätter. Men han har aldrig sagt något, ända till idag har han varit som en mussla. När hon kommer fram finns det inte en kotte i fikarummet och hon får ha mikron för sig själv. Hon öppnar fönstren på vid gavel för att vädra ut svettlukten som fortfarande svävar i rummet. Sedan slänger hon sig i soffan och väntar på plinget. Hela himlen är alldeles blå nu. * När Viola kommer ut från badrummet känner hon sig fräsch och skinnet stramar behagligt över kindbenen. Arbetsdag, buss hem och kort cykeltur uppför backen, nästan alltid med en snabbdusch som avrundning. Så där ser det ut fem dagar i veckan för Viola. Slitet i parken håller kroppen i fin
15
DEN FLYGANDE HOLLÄNDAREN
Fortfarande halvt i dvala famlar Viola efter en kompassriktning. Ljudet av rinnande vatten alldeles i närheten ger ingen hjälp. En häftig törst driver fram sväljreflexer och en förfärlig smak av sandpapper mellan tungan och gommen tvingar henne upp till medvetande. Genom den tunna väggen vid hennes sida hörs fortfarande skvalpet av vatten, nu blandat med en nynnande kvinnostämma och slammer av porslin. Det första hon ser när hon öppnar ögonen är en gräslig lampkrona med fem rosa spetskantade sidenskärmar i ring. Så fort hon förmår sliter hon blicken från den, istället fastnar ögonen då i tapeterna. Alla väggar är randiga i vitt, grått och ljust lila och tätt behängda med marinmålningar. Dagsljuset avslöjar ett rum på cirka tio kvadratmeter, belamrat av prydnadssaker. Det är med svårighet Viola lyckas hitta en punkt att vila ögonen på, utan att börja studera någon kristallvas eller detaljer hos någon docka i folkdräkt. Eller räkna master och segel. Hennes tankar får inte plats nånstans. Likväl känner hon sig nöjd med att ha fått tag på ett privatrum. Lakan och handdukar har hon
51
fått, badrum finns alldeles utanför dörren och det är inte mycket dyrare än vandrarhem, så det gör henne inte ett dugg att hon inte hade hittat något sånt. Med armarna i vädret och kroppen spänd som en båge kliver Viola ur sängen och går fram till fönstret. Den breda gatan myllrar av folk och rakt nedanför henne står en klarröd spårvagn. Mitt emot hennes fönster finns en liten trekantig minipark med gröna träbänkar och blomsterrabatter i rött, vitt och gult, inklämd mellan flerfiliga trafikstråk. Nu är det ut, ut på upptäcktsfärd, som gäller för Viola. Hon strosar runt i rummet och plockar bland sina kläder. Nyckeln som hon fick av värdinnan när hon kom sent igår kväll, stoppar hon ner i magväskan. När hon springer ner för trappan, kommer hon på sig med att undra var det kan finnas en Neptunus. Ögonblickligen känner hon sig fjollig och avfärdar tanken. Det är klart att hon inte ska träffa honom, hon vet inte ens vem han är, den där Marek. Nu ska hon följa sina planer och upptäcka Gdansk, bara njuta av sin ledighet. Och av sitt mod, för att hon inte hade tvekat att sticka iväg. För att hon inte hade hittat på en massa hinder och inbillade faror. Viola har alltid haft svårt att tygla sin fantasi och det händer ibland att hon går igång med mer eller mindre orimliga spekulationer om vad som skulle kunna hända. Det kan leda till otäcka bilder innanför
52
hennes näthinna: Flygplanet som passerar störtar ner i huset där hon befinner sig. Bilen som precis kör förbi henne med ett vrål ligger brinnande i diket bakom nästa kurva. Den ilskna telefonsignalen förebådar ett besked om att mamman har dött. I lägen som dessa springer pulsen upp mot hundra och fantasierna far iväg utom hennes kontroll. Så långt tillbaka som hon kan minnas har dessa tillstånd drabbat henne då och då. Hennes egen analys har kommit fram till att det hänger ihop med pappans plötsliga död, när hon var knappt tio år. Allt hade ställts på ända då. Mamman hade brutit ihop och under en tid helt förlorat fotfästet. Natt efter natt hade Viola smugit upp och lyssnat efter mammans andetag, nästan paniskt rädd för att hon också skulle dö. Detta hade pågått i ett par års tid, utan att någon kände till barnets oro och brist på trygghet. Först i kollektivet, när hon var en bra bit över tjugo, hade Viola insett att hon var tvungen att göra något åt sitt fantiserande, om det inte skulle utvecklas till formliga manier. Så hade en av kamraterna formulerat det, till Violas stora förtret. Det hade dröjt innan hon kunde ta det till sig på djupet, men sen hade samtalen i kollektivet utvecklats till terapeutiska situationer för Viola. Det var i den perioden hon hade börjat andas med magen. Efter att hela kollektivet en tid senare hade varit på en helgkurs med familjeterapi, blev deras söndagsmiddagar nästan
53
heliga. Då släpptes inte några besökare innanför dörren och ingen fick gå hemifrån. Långa intensiva samtal om både stort och smått, ytligt och djupt, fyllde deras söndagskvällar. Ibland satte de på Cat Stevens eller Pink Floyd och dansade hämningslöst i en enda skön villervalla. De tio åren var mina bästa, brukar Viola tänka, när hon förlorar sig i minnena från kollektivtiden. Det var då hon hade försonats med sig själv. När Viola släpper porten bakom sig och stiger ut på trottoaren viftar hon bort alla tankar, utom de som handlar om mat. Det tar längre tid än hon hade kunnat ana, att få nån frukost i magen. Både fötter och ben känns svullna av värmen. Hur det kan vara så hett i början av april undrar hon, där hon vandrar på ulica Długa, den långa gatan. Då och då stannar hon och bläddrar i den lilla fickordboken, som hon har hittat i en boklåda. Längst upp på det ljusröda plastomslaget står det ”Dunski” och i nederkanten ”Polsk”. Denna bok kommer snart att ge upphov till en händelse, som Viola ska få svårt glömma. Just nu tränger små svettpärlor fram i hennes hårfäste och hon ser lite bekymrad ut. Med glasögonen en bit ner på näsan, stående utanför något som liknar en barservering, för hon pekfingret över en sida i sin lilla röda bok. Bokstavskombinationen yog finns visst inte på danska. Hon måste få tag på yoghurt nu.
54
INK A PERSSON Född och uppvuxen i Halmstad Bodde halva 60-talet i Göteborg och Kungsbacka Lundabo 1970 –1978 Utbildad vid Musikhögskolan i Malmö och Lunds Universitet Verksam i Halmstad 1979 – 2014 som lärare i svenska, musik, drama och samhällskunskap samt skribent, musiker och poet Publicerad i olika tidskrifter med kortnoveller, dikter, reportage samt berättelser från Kubaresor Bosatt och verksam i Ystad sedan 2015 Har sina tolv barn, barnbarn och barnbarnsbarn i Skåne Detta är Inkas första utgivna roman.
173
L
ängre kommen än mitt i livet är Viola fast förankrad i vardagen. Som parkarbetare njuter hon av kontakten med naturen och årstidernas växlingar. Men hon känner sig vilsen i tillvaron. Och hon har tröttnat på sexistiska kommentarer från gubbarna på jobbet liksom på att de räknar med att hon ska hålla snyggt i fikarummet. ”Hon är ju kvinna”. Ändå är det just kvinna hon skulle vilja vara, på riktigt. Hon längtar efter närhet. Ömhet och erotik. Det är länge sen hon kände en mans händer mot sin kropp. Någonstans måste kärleken finnas. En dag tar hon steget. Hon vill uppleva friheten, möta nya platser och smaker. Viola packar ryggsäcken och går ombord på färjan söderut. Äventyret väntar. När hon minst anar det dyker den upp. Passionen. Den börjar med en lätt beröring, stegras och fördjupas. När hon reser tillbaka är hennes tankar där, inte hemma. Hon vill ha mer.
E 174
n berättelse om att våga, trots att man flera gånger blivit bränd. En berättelse om uppbrott, besvikelse och en ny början.