Issuu on Google+

ȱ2/12

POPULÄRVETENSKAPLIGT MAGASIN FRÅN NATIONELLA SEKRETARIATET FÖR GENUSFORSKNING

TEMA:

SPELPLATS STADEN


ȱ

Stadsrummet är mer än bara byggnader STADEN MED DESS MÖJLIGHETER utövar stark lockelse

på många, och har varit en frizon för människor med nya idéer och alternativa sätt att leva. I staden utspelas möten som utmanar och löser upp gränser, men också befäster och skapar nya. Tidningen Genus tema Stadens spelplats handlar om stadsutveckling och om vem som tar plats i staden och i det offentliga rummet. HUR GATOR, TORG OCH PARKER, trafik, bostäder och arbetsplatser planeras påverkar vårt dagliga liv. Många engagerar sig i planärenden som rör deras närmiljö och några deltar gärna i diskussioner om stadens utveckling. De besöker möten som stadsbyggnadskontoren anordnar och överklagar beslut. Men vems ord väger tyngst? Är det stadsarkitektens, politikernas, näringslivets eller de medborgares vars röster hörs? Och vilka normer, ideal och visioner styr besluten som fattas? Leder de till en inkluderande stad, eller förstärks utanförskap? DET ÄR FRÄMST MÄN som har planerat och byggt städer, och tagit plats i det offentliga rummet. Och så är det fortfarande till stor del. Ändå har staden nästan alltid befolkats av flest kvinnor. Nya siffror tyder på att unga lämnar landet för staden i lika stor utsträckning oavsett kön, men historiskt har fler kvinnor än män flyttat till städerna för jobb, utbildning och nya möjligheter. En annan grupp som ofta sökt sig dit är hbtq-personer. Om det kan du läsa på sidorna 12-13 och i krönikan av forskaren Arne Nilsson.

2

Boende i Kiruna får inom snar framtid genomgå en kollektiv flytt, och flera stora forskningsprojekt kretsar kring det. Även genusforskare undersöker olika aspekter av stadsomvandlingen, läs om det på sidorna 18-19. Miljövänliga trafiksystem krävs i visionen om den hållbara staden. Alla har inte möjlighet att välja, men i den mån det finns ett val så styrs det inte enbart av förnuft och nytta. ”Mer än ett transportmedel”, på sidorna 22-23, handlar om bilden av den manlige resenären och känslor som väcks i trafiken. GENUSFORSKARE LYFTER FRAM positiva effekter av jämställdhetsarbete som pågår inom stadsutveckling. I många kommuner görs insatser för ökad trygghet i stadsrummet, och trafikplanering i riktning mot hållbart resande. Men forskarna för också fram betydelsen av bättre representativitet i beslutsprocesser, och vikten av djupare sociala analyser och konsekvensanalyser ur genusperspektiv, i förändringsarbeten och i planering av nya områden. Det behövs för att göra staden mer hållbar, tryggare och tillgängligare för alla.

INGA-BODIL EKSELIUS


INNEHÅLL

ȱ2/12

Nya avhandlingar

4

TEMA: SPELPLATS STADEN

6

Stadens rum i ständig omvandling

8

Trygghet en fråga om makt

10

Staden inte alltid mest hbtq-vänlig

12

Det goda livets kulisser

14

Boenden som bryter mot normer

15

Den ryggdunkande byggbranschen

17

Kiruna bygger mönsterstaden 2.0

18

Jämställd stad är allas ansvar

20

Mer än ett transportmedel

22

En plats för kvinnor

24

Krönika: Arne Nilsson

25

Porträttet: Katja Grillner

26

Noterat

30

Tillbakablick

32

Böcker

33

Ledare

35

Enkät

36

POPULÄRVETENSKAPLIGT MAGASIN FRÅN NATIONELLA SEKRETARIATET FÖR GENUSFORSKNING

TEMA:

SPELPLATS STADEN

GENUS ÄR EN PUBLIKATION FRÅN: Nationella sekretariatet för genusforskning Göteborgs universitet, Box 200 405 30 Göteborg Telefon: 031-786 92 32 E-post: sekretariat@genus.gu.se Ansvarig utgivare: Kerstin Alnebratt E-post: kerstin.alnebratt@genus.gu.se Redaktör: Inga-Bodil Ekselius E-post: inga-bodil.ekselius@genus.gu.se Telefon: 031-786 92 34 Grafisk form: Emma Hässel Layout: Siri Reuterstrand Tryckeri: Ale Tryckteam AB, Bohus ISSN: 1403-8943 REFERENSGRUPP: Sharareh Akhavan, med. dr i folkhälsovetenskap, Skövde, Kerstin Alnebratt, föreståndare, Nationella sekretariatet för genusforskning, Ulrika Dahl, lektor i genusvetenskap, Södertörn, Susanne Andersson, Vinnova, Ewa Gunnarsson, professor i människa-maskin, Luleå, Lars Jalmert, professor i pedagogik, Stockholm, Carina Listerborn, professor i stadsbyggnad, Malmö, Kristina Lundgren, lektor i journalistik och mass-kommunikation, Södertörn, Annika Forssén, lektor i allmänmedicin, Umeå, Claes Nyberg, kommunikationskonsult, Stockholm. PRENUMERERA PÅ GENUS Genus utkommer med tre nummer/år. Allt material i Genus tryckta upplaga publiceras även på webben. Vill du ha Genus hem i brevlådan kan du prenumerera till självkostnadspris (fn 100kr/ år) på: www.genus.se eller e-posta ekonomitjanst@natverkstan.net Postgiro: 182 08 53-8, Nätverkstan Ekonomitjänst Tel: 031-743 99 05 Fax: 031-743 99 06 Omslagsbild detta nummer: Colourbox Annonser: Handhas av redaktören Nationella sekretariatet för genusforskning har som uppdrag att: oó& ÍRB»TTRAóVILLKORENóFÍRóSVENSKóGENUSFORSKNINGóAVó hög internationell klass. oó3YNLIGGÍRAóSVENSKóGENUSFORSKNINGóOCHóBIDRAóTILLó samverkan med omvärlden. oó5NDERL»TTAóSVENSKóGENUSFORSKNINGSóINTERNATIONAlisering. Läs mer om sekretariatets verksamhet och om genusforskning på www.genus.se.

*(186ȱ ȫ 

3


FOTO: COLORBOX

Bilden av den dataspelande ynglingen som sitter isolerad i sitt rum är väl etablerad men knappast sann. I avhandlingen Hanging out in the game café: Contextualising co-located computer game play practices and experiences undersöker sociologen Fatima Jonsson den sociala gemenskapen mellan unga män som träffas för att spela på spelkaféer och dataspelsfestivaler, där majoriteten av besökarna är män i åldrarna 14–20 år. De flesta går dit ihop med sina kompisar och sitter tillsammans vid sina datorer. Dataspelandet blir ett sätt att umgås och Fatima Jonsson beskriver spelcaféerna som en tillflyktsort, ett tredje rum dit ungdomarna går för att komma bort från hem och skola. Gemenskapen bygger också på en slags exkludering. Det är främst vana spelare som är välkomna och miljöerna har nästan helt dominerats av män. Det finns en föreställning om att kvinnor spelar av sociala skäl medan män är mer tävlingsinriktade, men kompisar och relationer har stor betydelse även för män som spelar.

Familjetid istället för villa och resor Pappor som arbetar deltid bryter mot två starka normer: heltidsnormen och konsumtionsnormen, säger sociologen Jörgen Larsson vid Göteborgs universitet, som har skrivit avhandlingen

4

Studier i tidsmässig välfärd – med fokus på tidsstrategier och tidspolitik för småbarnsfamiljer. Han har intervjuat 14 pappor som gått ner i arbetstid. Enligt Jörgen Larsson har männen tre gemensamma motiv. – För det första vill de ha en stressfri vardag. De vill inte leva i ett ekorrhjul eller ett livspussel. För det andra vill de vara en närvarande pappa. De vill inte bli assisterande föräldrar. För det tredje vill de att barnen ska ha korta förskoledagar. De är inte negativa till förskola, men det finns ett lagom. En del har bekymrat sig för att begära deltid även om de har lagstadgad rätt att göra det tills barnen är åtta år. Men männen i intervjuerna har inte mött något motstånd. I vissa fall har det väckt beundran hos chefen som uttryckt att han själv skulle ha velat arbeta deltid när barnen var små. Enligt en studie från SCB är de största hindren mot att jobba deltid ekonomin och arbetet, men Jörgen Larsson poängterar att den levnadsstandard man kan få på två 30-timmarslöner är lika hög som två heltidslöner gav för 15 år sedan.

Många myter kring samiska kvinnor En koltbärande urkvinna eller en politisk konstnär? Anna-Lill Ledman har undersökt hur samiska kvinnor

FOTO: COLOURBOX

Dataspelsvärlden en plats för män

beskrivits i svensk och samisk press i sin avhandling Att representera och representeras. Samiska kvinnor i svensk och samisk press 1966-2006. I svensk press från 1966 återkom exotiserande porträtt och vardagsskildringar av ”den äkta samen”. Även i samiska media förekom stereotypa symboler, som kolten, men kopplat till den kollektiva historien och familjesymboler. I svenska medier ökade antalet artiklar om kulturyttringar med åren. Ofta har det handlat om konst med politisk koppling. I rapporteringen om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986, som fick katastrofala följder för renskötare, fick samiska kvinnor mycket utrymme och uttalade sig i större utsträckning än tidigare. Men i ”Samefolket” fanns bara ett fåtal artiklar om kvinnor och Tjernobyl, vilket enligt Anna-Lill Ledman kan ha befäst bilden av den manliga renskötaren. Hon har intervjuat några av de kvinnor som framträtt i pressen. De menar att kunskapsbristen om samiskt samhälle, historia och kultur i det svenska samhället präglar medierna och omöjliggör fördjupade diskussioner om samisk identitet. Det är fortfarande svårt för samer att medverka i medierna i någon annan roll än som just same. – Att uttala sig om dagiskön i tidningen iklädd kolt är omöjligt. Det är fortfarande för exotiskt. Utopin vore att samer kan ha på sig samiska attribut utan att artikeln handlar om det, säger Anna-Lill Ledman.

Maskulinitet i omvandling i gruvan Gruvarbete förknippas med riskfyllda uppdrag i en mystisk underjord. Samtidigt tar många gruvarbetare avstånd från det machoideal som präglar yrket. Eira Andersson har studerat hur synen på maskulinitet befästs och utmanas i ett gruvarbetarkollektiv i sin avhandling Malmens manliga mysterium: En interaktiv studie om kön och tradition i modernt gruvarbete. Eira Andersson träffade ett 20-tal


1 < $X X$ X9 X+X$X1X'X/X, X1X*X$ 5

”Den misshandlade kvinnan görs till något avvikande” Kvinnor som utsätts för våld i nära relationer förväntas vara offer som tacksamt tar emot hjälp från myndigheterna. Bilden av den misshandlade kvinnan är många gånger snäv och det påverkar både möjligheterna att få erfarenheter bekräftade och chansen att få hjälp, menar Charlotte Agevall som skrivit avhandlingen Våldet och kärleken. Våldsutsatta kvinnors begripliggörande av sina erfarenheter. Hon har undersökt hur våldsutsatta kvinnor gör våldet begripligt för sig själva och i mötet med polis. För att få hjälp och stöd bör de efterlikna bilden av ett hjälplöst offer som anpassar sig till den mötande organisationens förväntningar och definition av henne. Bland annat visar avhandlingen att kvinnor som tar initiativ och på olika sätt är drivande gentemot polisen kan gå miste om hjälp för att de bryter mot föreställningar om det ideala of-

fret. Den rådande synen på tvåsamhet och familj, med acceptans för svartsjuka, kontroll och isolering, kan bidra till att en relation tillåts utvecklas i våldsam riktning, anser Charlotte Agevall. För att politiska och sociala insatser till stöd för våldsutsatta kvinnor ska bli bättre behöver deras ekonomiska oberoende och tillgång till egen bostad prioriteras. FOTO: COLOURBOX

gruvarbetare med gemensam utgångspunkt att undersöka arbetsplatskultur, genusfrågor och säkerhetskultur. Bland dessa pågår en ständig förhandling mellan den traditionella machoidentiteten och en mer reflekterande typ av maskulinitet. Flera av männen i studien framhöll att machoidealet kan leda till att kollegor hetsar varandra att gå in i farliga situationer och utifrån det uttryckte de en vilja att förändra bilden av gruvarbetaren. Det traditionella idealet utmanas också genom den tekniska utvecklingen. Mansroller och maskulinitet bör diskuteras och problematiseras i konkret jämställdhetsarbete som annars ofta fokuserar på kvinnor, menar Eira Andersson. Genom att undersöka synen på maskulinitet kan normativa mönster i en könssegregerad organisation synliggöras och ge förklaringar till svårigheten att rekrytera kvinnor.

Kärringar som simmar mot strömmen Att hårdträna och tävla i hög ålder orsakar ofta starka reaktioner hos omgivningen. Aktiva män tonar därför ner sin tävlingslust och blir ledare, medan äldre kvinnor hanterar motståndet bättre och fortsätter att idrotta på hög nivå. Det visar sociologen Josefin Eman i avhandlingen Att bli gammal och fortfarande utöva tävlingsinriktad sport. En studie av handlingsutrymme och meningsskapande processer bland gamla kvinnor och män. Hon har intervjuat drygt tjugo aktiva män och kvinnor i åldrarna 66–90 år och deltagarna upplever att idrottandet är befriande, men också komplicerat och konfliktfyllt. Många får höra att det är barnsligt och olämpligt att hålla på med tävlingsidrott i deras ålder. Josefin Eman visar att män och kvinnor möter liknande kulturella och sociala hinder, men handskas med dem på olika sätt. Äldre män, vana vid applåder efter sina ibland långa och framgångsrika idrottskarriärer, väljer ofta att tona ner

sin tävlingslust för att söka nya vägar inom föreningslivet. Många kvinnor når tvärtom en idrottslig blomstring i hög ålder, eftersom pensionering och utflyttade barn ger dem mer tid och möjlighet att satsa på sin idrott. Dessutom har de en helt annan erfarenhet av att möta olika former av motstånd mot sitt idrott-ande, och har därför skapat en rad vardagsstrategier för att bryta ned dessa hinder.

Barnen ohörda i vårdnadstvister Hur mycket kommer barnen till tals i utredningstexter där föräldrar tvistar om vårdnad, boende och umgänge? Nästan ingenting alls, konstaterar for-skaren Jeanette Sundhall i sin avhandling Kan barn tala? En genusvetenskaplig undersökning av ålder i familjerättsliga utredningstexter. Hon har undersökt hur utredare vid socialtjänstens familjerättsenhet formulerar sig i sina texter i ärenden som ligger till grund för tingsrättens beslut och vilka implikationer utredningstexten har för barns rätt till delaktighet, skydd och omsorg. Texterna rör vårdnadstvistutredningar där det finns uppgifter om att pappan använt våld mot mamman och/eller barnen. Texterna uttrycker tydligt vilka väletablerade normer som finns bland utredarna. En sådan är att barnen behöver två föräldrar, en uppfattning som enligt Jeanette Sundhall är så stark att den präglar besluten mer än exempelvis misstanke om sexuella övergrepp på barnet. Hänsyn tas inte till enskilda barns önskemål, vilja och situation, vilket kan få ödesdigra konsekvenser. Tingsrättens slutgiltiga beslut bygger på vuxnas åsikter. Trots att frågorna som behandlas i tvisten berör deras liv har barnen ingen talan. LÄS MER . Artiklar om fler avhandlingar finns på genus.se.

*(186ȱ ȫ 

5


6


6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1

SPELPLATS STADEN På gator och i offentliga rum utspelas varje dag nya möten. Möten mellan människor, men också mellan människan och den byggda miljön. Möjligheter uppstår, men också konflikter i krockar mellan skilda förväntningar, behov och ideal. Med olika perspektiv belyser genusforskare inom stadsplanering hur staden formas och omformas.

7 ( 0 $  6 3 ( / 3 / $7 6  6 7$ ' ( 1    _ * ( 1 8 6  ȱ   ȫ  

7

FOTO: X X X X X X X X X


6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1

Stadens rum i ständig omvandling T E X T: S I R I R E U T E R S T R A N D F O T O : Ö R E B R O S TA D S A R K I V

8

Städer skapas och omskapas hela tiden. Vem som får plats i staden och vem den är bra för bygger på vilka perspektiv som får gehör. Staden rymmer starka strukturella normer, men också motstrategier som kan leda till nya möjligheter, menar forskare.

ett kök med utsikt mot gården där barnen kunde leka. Att hemmafrun skulle bli en historisk parentes och att kraven på bostadsyta skulle bli annorlunda förutsåg man inte då. Inte heller att den relativt slutna miljön av en del skulle kunna upplevas som instängd.

Av ekonomiska och praktiska skäl finns det städer. De hjälper oss att rationellt utnyttja resurser. De fyller också många av våra sociala och kulturella behov. Men är de lika bra för alla? Vad kan ett genusperspektiv tillföra i den ständigt pågående process som skapandet av en stad är? – En intressant sak är att det nästan alltid funnits fler kvinnor än män i städerna, säger Chris Hudson som är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet. Staden erbjöd möjligheter till arbete och en viss frihet som kanske inte funnits på landsbygden. Städerna har vuxit fram runt arbets- och handelsplatser och de har byggts, styrts och ekonomiskt dominerats av män. När städerna, med industrialismens intåg, blev fler och större blev också behovet större av att reglera och tänka mer långsiktigt. Samhällsplanerare och andra makthavare planerade för vad de ansåg vara allas bästa. Alltid med ett uppifrån-och-ner perspektiv, men med målet att skapa ett samhälle med välmående medborgare. Men kvinnor och det ofta reproduktiva arbete de utför kom länge långt ner på prioriteringslistan. – Först i och med funktionalismen, och förortsbyggandet under 1940- och 50-talet, börjar man i Sverige försöka bygga en stad på familjens och vardagslivets villkor, säger Moa Tunström, kulturgeograf och forskare på Kungliga Tekniska Högskolan. – Då var kärnfamiljen med en hemmafru idealet och hon skulle få närhet till service, närhet till lekplatser och

Ett växande forskningsfält Att se de komplicerade strukturer som tillsammans skapar en stad är svårt. Ofta ställer man i försöken att förstå hur staden fungerar sådant som offentlig-privat, arbete-fritid, manligt-kvinnligt mot varandra i motsatspar för att göra bilden tydligare. En som vill invända mot den typen av analysmetoder är Karin Grundström, forskare vid Urban studies, Malmö universitet: – Vi lever de här normerna i vår vardag, i tämligen dikotoma kategorier. Det privata och det offentliga är skilda åt. Det är viktigt för planerare och arkitekter att arbeta på ett konkret plan – men det är också bra att gå vidare och problematisera. Det behövs bra teoretiska verktyg för det, säger hon. – Forskningsfältet som analyserar städer har blivit mer komplext med tiden och har utvecklats enormt på senare år, säger Karin Grundström. Vad analyserna resulterar i beror mycket på hur man föreställer sig kön och genus, rummet och staden. Ser vi staden som en fysisk plats eller som en social konstruktion, till exempel? Är genus en fix kategori eller någonting som skapas och kan förändras? Tänker vi på genusfrågan i första hand som en jämställdhetsfråga? Alla dessa parametrar kan blandas på olika sätt och blandningarna ger olika resultat. Det är viktigt att veta vad man vill med sin analys och vad det eventuella förändringsarbete analysen ska medföra syftar till.


– Det är stor skillnad på att vilja underlätta inom de strukturer som dominerar i dag och att vilja skapa nya möjligheter, säger Moa Tunström. Karin Grundström understryker att det är viktigt att arbeta med plats och jämställdhet, men även att stärka de praktiker och byggda miljöer som strävar efter att förändra gällande normer. Att se de motstrategier som redan finns, exempelvis i form av alternativa boenden eller olika sätt att ta platser i besittning. Det kan handla om kollektiva boendeformer där boende och förvärvsoch omsorgsarbete varvas i vardagen, det kan handla om att privata rum omformas till offentliga genom en viss användning, eller att överskrida föreställningen om interiör/exteriör genom gatukonst – med stickgraffitti som det mest kända exemplet. – Nu för tiden talar vi inom forskningen ofta om staden i performativa termer. Hur vi skapar och omskapar den hela tiden, säger hon. Det är ett sätt att öppna för nya och oväntade perspektiv. Vardagsvillkor förbises Att rätten till staden och även tolkningsföreträdet, fortfarande är en fråga om makt är alla de tre intervjuade forskarna överens om. I Plan- och bygglagen står att ”allmänna och enskilda intressen [skall] vägas mot varandra” och att ”samråd skall ske med personer som berörs”. Trots det anser många sig ha lite eller inget

inflytande över hur deras stad ser ut. Vilken makt har exempelvis de kvinnor som kommit och fortfarande kommer, till staden i hopp om ett bättre liv? Det beror förstås på vilka kvinnor vi talar om. Ekonomi, utbildning, ålder och mycket annat spelar in. Chris Hudson har arbetat med ett projekt där man på olika sätt försökt göra stadsplaneringsprocessen mer tillgänglig för medborgare som sällan gör sin röst hörda i de här sammanhangen. Det har bland annat handlat om att bjuda in till möten på andra platser och tider än brukligt. I försöken kom ofta frågor om trygghet och rätten till gaturummet upp. Men också sådant som speglar synen på hur man förväntas leva som kvinna i en stad och hur lite hänsyn som tas till de faktiska vardagsvillkoren. Till exempel frågan om hur olika vi rör oss i staden. – Många kvinnor har inte tillgång till bil. Det finns statistik som visar att vi åker mer kollektivt än män. Trots det tänker man sällan på kvinnorna när sådant planeras, säger Chris Hudson. Men skulle en stad där kvinnorna har makten se annorlunda ut än dagens städer? – Det är inte alls säkert, svarar Moa Tunström. Kanske kvinnor synliggör annat. Men att säga att de skulle leda till en viss typ av bebyggd miljö? Nej, det tror jag inte man kan. Men att en ökad representativitet, inte bara vad gäller kön, skulle vara bra på många sätt är jag säker på.

7 ( 0 $  6 3 ( / 3 / $7 6  6 7$ ' ( 1    _

*(186ȱ ȫ 

9


6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1

Trygghet en fråga om makt T E X T: I N G A - B O D I L E K S E L I U S FOTO:SIRI REUTER STR AND

Relationer förhandlas dygnet runt i det offentliga rummet och påverkar människors upplevelse av risk och säkerhet. För att skapa trygga stadsmiljöer behövs fysiska åtgärder och mer social analys, menar forskare. En plats kan välkomna vissa och stänga ute andra och dess utformning kan bidra till känslor av trygghet eller otrygghet. Små instängda platser, ödsliga torg och gator, buskage och dåligt underhållna områden uppfattas ofta som otrygga. Kvällstid undviker många gångtunnlar, parkeringsgarage och parker. Projektet Att stärka tryggheten i stads- och tätortsmiljöer ur ett jämställdhetsperspektiv, ”Tryggt och jämnt”, är ett samarbete mellan Boverket och Länsstyrelserna, som del i en regeringssatsning för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Slutrapporten 2010 redovisar metodutveckling och strategier i kommunala projekt över hela landet och nu sker en utvärdering. Projekten har arbetat med planeringsunderlag, kartläggningar och trygghetsvandringar, samt rent fysiska åtgärder som omplantering i grönområden, ny ljussättning och att göra tunnlar mer tilltalande. Projektledaren Kerstin Andersson på Boverket, tycker att ”Tryggt och jämnt” har varit lyckat. – Jag har jobbat med de här frågorna i över 20 år och märker att äntligen finns jämställdhet på agendan. Det tar tid och vi är inte helt framme än, men det har blivit bättre, säger hon. Micael Nilsson är genusvetare och arbetar med sociala frågor och boende på Boverket. Han föreläste om genus



för projektmedarbetare och berättar att förkunskaperna såg olika ut. – De som redan kunde en del om genus blev provocerade och tyckte att nivån var för simpel. De menade ”vaddå ta ned buskar, det är ju inte buskarna som anfaller”. Andra tyckte att jämställdhet var svårt, och genus för avancerat. Det är bra och viktigt med konkreta åtgärder som att beskära buskar och ordna bättre belysning, menar Micael Nilsson, men sociala aspekter måste analyseras mer djupgående, för att förstå platser ur användarperspektiv och kunna göra genuskonsekvensanalyser. – Ofta förtätar man gatan, bygger nya hus, gör något med parken, mäter partiklar i luften och frågar sig var bilarna ska stå, men inte – vad vet vi om de här människorna? Svårt att tala om makt Sedan slutet av 80-talet har feministisk forskning problematiserat kön och rädsla. Kvinnors rädsla i det offentliga rummet har varit föremål för forskning, policydokument och praktiska åtgärder, men mer sällan diskuteras varför kvinnor är rädda eller för vad. Kulturgeografen Linda Sandberg, intervjuade ett 50-tal Umeåbor i olika åldrar till sin avhandling om hur rädslan för våld påverkade kvinnor och män när Hagamannen härjade i Umeå. Just i trygghetsfrågor, menar hon, ställs frågor om makt på sin spets. – Tryggheten är typexemplet på att det offentliga rummet påverkas av maktrelationer. Linda Sandström har också intervjuat personer som


arbetar med att skapa ett tryggare Umeå, och upplever att de flesta är medvetna om att problemet ligger i relationerna i det offentliga rummet. Men det skapar frustration att frågan om makten i rummet är så svår att arbeta med. – Då väljer de att jobba med belysning och buskage för att det ger mätbara resultat. Det är lättare att ordna trygghetsvandringar och röja buskar än att leta efter redskap för att försöka hantera problemen bakom. Statistik visar att kvinnor är mer rädda än män för att utsättas för våld ute, och att särskilt kvinnor anpassar sin rörlighet för att hantera rädslan, för att någon ska lura i buskarna vid vägen eller dyka upp ur skuggorna i parken, rädsla för oprovocerat våld, eller våldtäkt. – För kvinnor är hotbilden alltid män och potentiella beskyddare är också män. Det kan väcka ilska och frustration, särskilt hos kvinnor som betonar sin sin rätt att gå var de vill, när de vill. Många upplever det som svårt att samtidigt förhålla sig till en jämställd kvinnlighet och sin egen rädsla. Könsroller förstärks av rädsla Männen som intervjuats i Linda Sandbergs avhandling fick frågan ”När var du senast rädd?”. Men de talade sällan om egen rädsla. – Någon hade blivit misshandlad och någon hade en kompis som blivit det. De har inte lärt sig att tala om sin egen rädsla. Däremot hade killarna med invandrarbakgrund tydliga berättelser av utsatthet och kunde koppla det till hur killar agerar på krogen och sin egen kropp i det offentliga rummet. Berättelserna om staden är många, och man måste

fundera på vems stad vi återberättar eller talar om, menar Carina Listerborn, professor i stadsbyggnad, som just genomfört ett forskningsprojekt om muslimska, slöjbärande kvinnors erfarenheter av Malmö. – När vi pratar om de beslöjade kvinnorna så kan parkvägar, lekplatser och offentliga torg kännas otrygga, men den otryggheten fångas inte upp av kommunens trygghetsarbete, säger hon. ”Alltså jag undviker medvetet Lilla torg. Det är ju säkert förutfattade meningar jag har. Det är ju restauranger och så men… jag känner det som att folk tittar. Men kanske är det bara en känsla. Men jag undviker det, ofta om jag ska gå till lekparken nära biblioteket så går jag en annan väg.” Citatet kommer från en av de 19 intervjuade kvinnorna. Alla utom en hade erfarenhet av våldsamma trakasserier. Även mitt på dagen, även i närvaro av barn. – Någon kommer cyklande och skriker åt dem och åker därifrån, släpper hundarna på dem, spottar, puttar kundvagnen på dem. Jag hade förvisso misstänkt det, men visste inte att trakasserierna var så utbredda. Att det var så vanligt var lite chockartat att inse, säger Carina Listerborn. När Hagamannen härjade påverkades många människors känslor och tillträde till det offentliga rummet. Men otrygghet handlar inte bara om den enstaka förövaren, menar Linda Sandberg, utan om en generell maktobalans. – Traditionella könsroller förstärks vid rädsla för våld och vi vet att det offentliga rummet också är rasifierat i stor utsträckning, säger hon.

7 ( 0 $  6 3 ( / 3 / $7 6  6 7$ ' ( 1    _ * ( 1 8 6  ȱ    




Staden inte alltid mest hbtq-vänlig T E X T: I D A M ÅW E FOTO: EMMA HANQUIST



Är staden alltid en bättre livsmiljö än landsbygden för homo- och bisexuella? Inte nödvändigtvis, resonerar Thomas Wimark, doktorand. Hans forskning visar att det framför allt är singelmän som attraheras av storstadslivet.

» Landsbygden skildras som en mer hotfull och utsatt plats för hbtq-personer.«

I filmer och mainstreammedier framställs ofta storstaden som en fristad för hbtq-personer. I staden finns möjlighet att möta likasinnade och skapa egna mötesplatser. Där finns ofta både gaycommunities, färglada pridefestivaler och rättighetskamp. Enligt Thomas Wimark, doktorand vid kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet, ställs staden ofta som kontrast till landsbygden. – Landsbygden skildras som en mer hotfull och utsatt plats för hbt-personer, säger han och tar filmer som ”Brokeback mountain” och ”Boys don´t cry” som exempel. Båda filmerna tar upp livet för hbtq-personer i periferin och är långt ifrån lyckliga historier. – Sådana här bilder av landsbygden är vanliga i populärkulturen. Jag tror att verkligheten är mer komplex, säger Thomas Wimark. Idag finns en del forskning om hbtq-livet både i storstaden och på landsbygden. I sitt forskningsprojekt ”Life in the shadow of the gay and lesbian meccas” vill Thomas Wimark titta närmare på orter som ligger mitt emellan, som varken är gaymeckas eller glesbygd. I en första studie har han tillsammans med John Östh kartlagt boendemönstret för homo- och bisexuella i Sverige. För att få fram uppgifter har han använt sig av Qruiser, Sveriges största nätcommunity för hbtq-personer, och boendestatstik över samkönade partnerskap. – Tidigare forskning har bara tittat på var de samkönade paren bor. Det unika med vår studie är att den även inkluderar singlarnas boendemönster. Resultatet visar att storstaden i högre utsträckning lockar homo- och bisexuella singelmän än samkönade par och homo- och bisexuella kvinnor. – Jag tror stadens dragningskraft handlar mycket om

att folk vill hitta en partner. När man har det målet söker man sig till en plats med större utbud. Är man stadgad är platsen inte lika intressant längre. Undersökningen visar att det finns homo- och bisexuella bosatta i alla landets kommuner. Men fortfarande finns en stark tendens att gruppen koncentreras till stora städer, som Stockholm. Själv tycker Thomas Wimark att det är dags att ifrågasätta föreställningen om storstaden som ett bättre och mer tolerant ställe för hbtq-personer. – Staden innebär en större risk att bli utsatt för brott. Om man lever i ett gayområde i en storstad så kan miljön upplevas som väldigt tolerant, samtidigt är man mer utsatt. Forskaren menar att landsbygden inte behöver vara en fientlig miljö. Han tror inte heller att det nödvändigtvis finns ett samband mellan människors utbildningsnivå och tolerans. – Om storstaden erbjuder anonymitet så tror jag att mindre orter kan skapa starkare band mellan människor, att det finns en bättre sammanhållning, säger han. Nätet ett alternativ Alp Biricik, doktorand vid Linköpings universitet, har tittat på storstaden som livsmiljö för hbtq-personer. I sin studie undersöker han hur hbtq-personer skapar egna rum i mångmiljonstaden Istanbul och hur utrymmena ändrats över tid. Hans informanter är både män och kvinnor mellan 22 och 60 år. – På 70-talet fanns bara mötesplatser för homosexuella män och transpersoner. Lesbiska var osynliga i det offentliga rummet. Först på 90-talet som det kom barer och klubbar som riktade sig till lesbiska.


6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1

Enligt Alp Biricik har platsernas karaktär förändrats över åren. På 70-talet fanns barer och klubbar men även fler fysiska platser, så kallade cruising areas, för homosexuella män. Turkiska bad, erotiska videoklubbar och parker fyllde det ändamålet. I dag har många av dessa platser stängts ned. Enligt Alp Birick är även antalet barer och klubbar som riktar sig till hbtq-personer begränsade i Istanbul. Istället sker möten i stor utsträckning på nätet. – Jag tror att en orsak till detta är att det är lättare att starta en blogg än en bar. Att starta en bar är ett risktagande som kräver investeringar, då är det enklare att skapa sitt eget forum på nätet, säger han. Alp Birick menar att utvecklingen i Turkiet, precis som i Sverige, är att många hbtq-personer flyttar till städerna. Han poängterar dock att livet i staden ter sig olika beroende på vem du är. En rik, vit 40-årig lesbisk kvinna har det antagligen enklare än en ung transperson och sexarbetare med annan etnisk bakgrund. Hbtq-gruppens komplexitet, variationen av etnicitet, könsidentitet, klass och ålder, är något som slagit Alp Birick när han forskat i ämnet.

– Vilken plats dessa personer tar och vilka rum de använder varierar stort. En 50-åring har exempelvis en helt annan relation till ny teknik än hbtq-personer från den yngre generationen, säger han. Möjligheter som lockar Katja Sarajeva, doktor i socialantropologi, har i sin avhandling ”Lesbian lives, sexuality, space and subculture in Moscow”, utforskat den lesbiska subkulturen i Rysslands huvudstad. Hon tror att storstadens attraktivitet inte nödvändigtvis behöver bero på att gaykulturen är mer välkomnande där. – Många av de jag pratade med, som flyttat till Moskva, menade att gaykulturen hemma inte var lika uppsplittrad utan hade en mer öppen, kreativ subkultur, där alla hbtq-personer hängde tillsammans. Katja Sarajeva poängterar dock att dessa personer inte flyttat från ren landsbygd, utan snarare från andra miljonstäder som Novosibirisk eller Archangelsk. Moskvas dragningskraft låg framförallt i möjligheterna staden skapade, särskilt ekonomiskt med fler jobb och ett större utbud av allt.

7 ( 0 $  6 3 ( / 3 / $7 6  6 7$ ' ( 1    _

*(186ȱ ȫ 




Det goda livets kulisser T E X T: C H A R L I E O LO F S S O N F O T O : CO LO U R B OX

Jämställdhet och miljömedvetenhet är några av de ideal som framträder i informationsmaterial om Hammarby Sjöstad. Stadsdelen har blivit en symbol för 2000-talets bostadsarkitektur och får stå modell när Sverige visas upp internationellt. Hammarby Sjöstad beskrivs som en modern och ekologiskt hållbar stadsdel, präglad av innerstadskänsla kombinerat med närhet till vatten och grönområden. De värderingar som framträder när stadsdelen beskrivs stämmer väl överens med ideal som brukar förknippas med den kulturella medelklassen. Det menar konstvetaren Maja Willén och nämner som exempel brett socialt umgänge och jämställda familjeförhållanden. I sin avhandling har hon utgått från Hammarby Sjöstad och undersökt vilka ideal som kopplas samman med den öppna planlösningen, en arkitektur som i stor utsträckning dominerar bland moderna bostadsbyggen. – Den öppna ytan blir som en scen där man kan spela upp det goda livet. Vi förknippas starkt med vår bostad, och de ideal som lyfts fram i relation till nya bostäder säger mycket om vår tids normer kring familj, klass och genus, säger hon. En förebild Hammarby Sjöstad började planeras i början av 90-talet och har blivit förebild för liknande bostadsområden i flera andra städer. Industriområden har förvandlats till tätt bebyggda, ofta miljöanpassade bostadsområden mitt i stan. Redan vid planeringsstadiet var Hammarby Sjöstad tänkt att lansera Stockholm och Sverige internationellt. Sedan 2002 har cirka 100 000 svenska och internationella gäster besökt stadsdelen och bostadsområdet har fått en viktig funktion i profileringen av Sverige som ledande inom hållbar stadsdelsutveckling och miljöteknik. – Det finns stora förhoppningar om att ny teknik ska kunna lösa olika miljöproblem åt oss och den visionen framträder tydligt i Hammarby Sjöstad. Det framstår som att du lever miljömedvetet bara genom att bo i det området, säger socialantropologen Lissa Nordin. Med socialantropologen Mark Graham har hon bedrivit forskningsprojektet ”Modellstaden”, och bland



» Vi förknippas starkt med vår bostad, och de ideal som lyfts fram i relation till nya bostäder säger mycket om vår tids normer kring familj, klass och genus« annat undersökt Hammarby Sjöstads miljöprofil ur ett klass- och genusperspektiv. De menar att ensidigt fokus på miljöteknik kan ses som en ”genusifierad” lösning på miljöproblemen. Teknik kopplas traditionellt till maskulinitet och när allt fokus läggs på teknikutveckling tenderar sociala lösningar, som ofta förknippas med femininitet, att hamna i skymundan. – Det är naturligtvis bra att satsa på miljöteknik, men om vi ska vända utvecklingen och börja leva hållbart måste vi förändra vår livsstil och framför allt vår syn på konsumtion, säger Lissa Nordin. Det, tillägger hon, är en aspekt som man helt har bortsett från i planeringen och utvecklingen av Hammarby Sjöstad, antagligen på grund av att konsumtion är så nära förknippat med bilden av medelklasslivet i storstaden. – Frågan om konsumtion är känslig eftersom vi har ett politiskt system som går ut på att konsumera. Då är det betydligt enklare att satsa på ny teknik, som inte kräver att vi förändrar vår livsstil och som dessutom kan leda till ekonomisk tillväxt för Sverige.


6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1

Boenden som bryter normer T E X T: C H A R L I E O LO F S S O N F O T O : H O LG E R E L LG A A R D, W I K I M E D I A CO M M O N S

Inom den feministiska rörelsen har idéer kring boende och hushållsstruktur varit centrala frågor sedan slutet av 1800-talet. Ändå diskuteras bostadsfrågor sällan ur genusperspektiv i dagens politiska debatt. Flyktingar, unga och ensamstående mammor får betala priset för svensk bostadspolitik, menar bostadsforskaren Irene Molina. I bostadsområdet Brandbergen i södra Stockholm pågår utdragna förhandlingar mellan Hyresgästföreningen och fastighetsbolaget Akelius. Vissa hyresgäster har förvarnats om att hyran kan komma att chockhöjas i samband med renoveringar och de har väntat i flera månader på slutgiltigt besked. Trebarnsmamman i en av lägenheterna gav upp och flyttade innan de blommiga fondväggarna och den dubbla uppsättningen av kyl och frys kom på plats. Exemplet ovan är knappast unikt. Enligt forskaren Irene Molina, vid Institutet för bostads- och urbanforskning, pågår liknande processer i flera av landets miljonprogram. – Flera företag har valt att lyxrenovera och höja hyrorna kraftigt i områden som de tror kan bli attraktiva. Många har inte råd att bo kvar i sina lägenheter, säger hon. Irene Molina beskriver det som att den svenska bostadsmarknaden präglas av rasistiska, patriarkala och klassförtryckande strukturer. Förtrycken samverkar och gör att vissa grupper kan välja och vraka medan andra får bo hos släktingar eller flytta runt på andrahandskontrakt. Under efterkrigstiden fick bostaden en viktig roll i välfärdsbyggandet och staten tog ett stort ansvar för förvaltningen och fördelningen av bostäder. Allt det avskaffades, enligt Irene Molina, i bostadsreformen 1991 och sedan 2006 har Sverige en bostadsproduktion helt utan statligt bidrag.

– För att kunna ta ut vinst bygger företagen för dem som kan betala och då blir det inga bostäder för flyktingar, arbetarklassen, unga som ännu inte är etablerade på arbetsmarknaden eller för ensamstående mammor, säger hon. Att vi nu ser en ökad segregation och större ekonomiska klyftor mellan olika bostadsområden är, enligt Irene Molina, en direkt följd av de senaste decenniernas bostadspolitik. Kvinnorna förlorare vid skilsmässa I Sverige diskuteras bostadsfrågor sällan ur ett genus- eller jämställdhetsperspektiv. Att kvinnor och män i stor utsträckning har skilda villkor på bostadsmarknaden märks kanske tydligast i samband med separationer och skilsmässor bland heterosexuella par. – På grund av ojämlika förhållanden på arbetsmarknaden drar kvinnor ofta det kortaste strået vid en separation. Hon får flytta till en billigare lägenhet medan hennes man har råd att bo kvar i villan, säger Irene Molina. Att parets eventuella barn ofta flyttar tillsammans med kvinnan gör att många ensamstående mammor tvingas till trångboddhet. – Det mönstret är betydligt mer uppmärksammat i till exempel Storbritannien än i Sverige, säger Irene Molina. – Vi måste lämna den etnocentriska föreställningen om att Sverige är bäst och inse att vi har problem. Vi tror att vi är så jämställda, men i det ingår att kvinnor ska kunna känna sig trygga i samband med en separation och så är det inte alls i dag. Författaren och debattören Inga-Lisa Sangregorio har skrivit flera böcker om kvinnors villkor på bostadsmarknaden. År 2007 lyfte hon i Kvinnovetenskaplig tidskrift fram den feministiska potentialen i kollektiva boendeformer. Hon konstaterar att frågor som rör boendet och organiseringen av hushållet har varit centrala för

7 ( 0 $  6 3 ( / 3 / $7 6  6 7$ ' ( 1    _ * ( 1 8 6  ȱ    

ZZZ




Kollektivhuset på John Ericssonsgatan i Stockholm, byggt 1934-35 efter ritningar av arkitekt Sven Markelius. I huset, som nu är ombyggt, fanns många små lägenheter med pentry och badrum, samtliga med tillgång till service i olika former; egen barnstuga, tvätteri, städhjälp och restaurang med mathissar till lägenheterna.

kvinnorörelsen under lång tid och menar att kollektivboendet skulle kunna erbjuda lösningar på flera av de problem många upplever i sin vardag. Om hushållsarbetet delades mellan fler skulle det frigöra tid i vardagen, så hur kan vi prata så mycket om ”livspusslet” utan att kollektivboendet förs fram som en lösning? Antagligen för att det förknippas med kaos, gränslöshet, promiskuitet och konflikter, säger bostadsforskaren Eva Sandstedt, med en fingervisning åt filmen Tillsammans. Kärnfamiljen norm för byggandet Eva Sandstedt har själv precis flyttat in i kollektivhuset Färdknäppen i Stockholm. – Du är faktiskt min första gäst, säger hon visar vägen upp till sin lägenhet. Det mesta av möblerna står fortfarande kvar i villan och luckorna till köksskåpen har skruvats bort och skickats på målning. – Jag tror att jag på allvar fick upp ögonen för kollektivhusen när jag gjorde min studie om singelhushåll. Man måste ju inte nödvändigtvis bo antingen själv eller med en partner, säger hon och tillägger att det finns mycket normer och myter kring boendet. – Byggandet utgår till exempel ofta från familjen, även om vi vet att många inte lever i familj. I sin nuvarande forskning fokuserar Eva Sandstedt särskilt på äldre kvinnors bostadssituation. Statistiskt sett bor betydligt fler kvinnor än män i singelhushåll och särskilt vanligt är det bland äldre kvinnor. Det beror del-



vis på att kvinnor i genomsnitt lever längre än män, men också på att ensamstående män generellt sett flyttar ihop med en ny partner snabbare än ensamstående kvinnor. Eva Sandstedt betonar att många som bor själva är nöjda med det. Samtidigt finns personer som inte vill eller inte har råd att bo i egna hushåll. För dem tror hon att kollektivhusen kan fylla en viktig funktion. Hon tror också att husen har en normkritisk potential. – Att skyldigheterna fördelas mellan individerna, oavsett om de lever med en partner eller inte, gör att tvåsamheten tillskrivs mindre betydelse. Allas rätt till bostad Eva Sandstedt berättar att det är stor efterfrågan på lägenheterna i kollektivhusen, som finns i flera städer runtom i landet. Just nu byggs två nya i Stockholm. Samtidigt hotas de existerande husen av att många hyresrätter omvandlas till bostadsrätter. – Om lägenheterna säljs ut blir husen bara tillgängliga för dem som har råd att köpa sin bostad, säger hon. Irene Molina anser att en hållbar bostadssituation kräver att politikerna gör en U-sväng och hittar tillbaka till visionen om allas rätt till ett hem. – Bostaden är en viktig förutsättning för att människor ska kunna förverkliga sina drömmar och leva sina liv. Det går att skapa en stad där alla har någonstans att bo, även de som inte har råd att betala, de som inte arbetar, de som har psykiska problem, de som har missbruksproblem eller är sjuka.


6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1

Den ryggdunkande byggbranschen T E X T: I N G A - B O D I L E K S E L I U S FOTO: BILDBYR Å

Trygghetsfrågor hamnar ofta i fokus när jämställdhet i stadsplanering diskuteras. Att minska rädslan för brott i stadsrummet är viktigt, men frågan måste också lyftas till en övergripande nivå, anser Carina Listerborn, professor i Stadsbyggnad. – Det saknas diskussion ur genusperspektiv om hur hela staden byggs, vilka agendor som sätts, hur man definierar tillväxt och vilka verksamheter som prioriteras, säger hon och efterlyser mer genus- och maktperspektiv. Olika former av ekonomisk brottslighet i byggprocesser, finanskriser och bostadsbyggande är dimensioner av kriminalitet som det inte heller ofta talas om i relation till trygghet, enligt Carina Listerborn. – I stadsbyggande förekommer dolda processer, som i många fall är ganska odemokratiska, och där kommer de här mer övergripande frågorna om trygghet inte in. Stora byggprocesser, som planering av ett nytt shoppingcenter, nybyggnationer i centrala stadsdelar och prestigefyllda landmärken är i hög grad mansdominerade, i Sverige liksom i resten av världen. Urbanforskaren Susan Fainstein beskriver dessa processer i sin bok Citybuilders som ett förehavande främst mellan män som känner andra män, i såväl byggföretag som bland politiker. – Det är en väldigt maskulin klunga. Man skriver alltid in att det ska vara jämställdhet, men det är tveksamt om det syns i stadsutvecklingen, säger Carina Listerborn. Mansdominerade, homosociala nätverk kan vara svåra att ställa sig utanför, menar Micael Nilsson som disputerade 2008 på avhandlingen Genusregim i förändring: Jämställdhet, makt och genus i kommunal politik. – Män klappar gärna rygg, säger du och jag. Jag kan tänka mig att det kan vara svårt för män att inte dras in i homosociala nätverk. Det kan handla om att strunta

i upphandlingar, eller att göra upp om priser. Säger de nej får de inte vara med i det sociala nätverket, och ses inte heller som ”en riktig karl”, säger han. Som expert i social hållbarhet på Boverket har Micael Nilsson intervjuat kommunala tjänstemän i arbetet med kunskapsöversikten Socialt hållbar stadsutveckling publicerad 2010. En av slutsatserna i den var att politiska visioner åtsidosätts i ofta ogenomskinliga beslutsprocesser. På frågan hur byggprocesserna gick till svarade en tjänsteman ”Det vore intressant att veta, det är som en svart låda, något kommer in i ena änden och så kommer det ut saker i den andra...”. Flera intervjuade sade att det sällan går att spåra var besluten kommer ifrån. – De beskriver det som ett retoriskt gap. Man ser inte vem som fattar de avgörande besluten. I kommunens policy, i visionen, skriver man klokt om jämställdhet, integration, miljö och hög livskvalitet. Men de beslut som kommer ut kan vara i rakt motsatt riktning, säger Micael Nilsson. Rädslan att förlora i konkurrensen med grannkommunen, tappa viktiga arbetsplatser och inte kunna attrahera nyetablering av företag kan göra att politiska beslutsfattare viker sig, menar han. Manlig homosocialitet undersöktes inte i Boverkets rapport, men det tror Micael Nilsson kan vara ytterligare en pusselbit. – Det skulle behövas mycket mer diskussion om vem som fattar de där besluten och formar våra samhällen, säger han.

7 ( 0 $  6 3 ( / 3 / $7 6  6 7$ ' ( 1    _

*(186ȱ ȫ 




6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1

Kiruna bygger mĂśnsterstaden 2.0 T E X T: T O R B J Ă&#x2013; R N B E R G S T R Ă&#x2013; M FOTO:BIOPIX

Stridbara gruvarbetare som fiskar, jagar och kĂśr skoter pĂĽ fritiden. En vanlig beskrivning av den typiske Kirunabon. När delar av staden nu ska flyttas och byggas upp pĂĽ nytt sĂĽ vill de styrande bredda schablonbilden. â&#x20AC;&#x201C; Machostämpeln ska bort. Och vi kommer att lyckas, säger kommunalrĂĽdet Kristina Zakrisson. LĂĽngt under markytan ligger den ĂĽtrĂĽvärda järnmalmen som är orsaken till att staden Kiruna fĂśddes i bĂśrjan av fĂśrra seklet. FĂśr att männen i gruvan och deras familjer skulle trivas i det karga klimatet sĂĽ bestämde den dĂĽvarande gruvdisponenten, Hjalmar Lundbohm, att Kiruna skulle bli en mĂśnsterstad. Kultur, goda arbetsfĂśrhĂĽllanden och en genomtänkt stadsplanering var viktiga delar fĂśr att gĂśra Kiruna till en ĂĽtrĂĽvärd stad. Drygt hundra ĂĽr senare har malmbrytningen underminerat Kiruna sĂĽ att delar av staden mĂĽste rivas fĂśr att byggas upp pĂĽ nytt. Det beslutsfattarna nu funderar Ăśver är hur man ska planera och bygga en ny stad som passar bĂĽde män, kvinnor, gamla och unga. En mansdominerad stad Kiruna har alltid dominerats av män, konstaterar etnologen Bo Nilsson, själv gammal Kirunabo som skrivit en bok om hemstaden. â&#x20AC;&#x201C; En Kirunabo jag intervjuade var fĂśrvĂĽnad Ăśver att kvinnor Ăśverhuvudtaget ville bo här. Det är en utpräglad manlig stad där ocksĂĽ fritiden domineras av klassiska manliga nĂśjen som jakt, fiske och skoterĂĽkning, säger Bo Nilsson. Enligt honom har diskussionen om stads-



omvandlingen hittills till stor del handlat om tekniska frĂĽgor som hur byggnader ska flyttas och hur strĂśmfĂśrsĂśrjning och avloppssystem ska planeras. â&#x20AC;&#x201C; Med tanke pĂĽ stadens machotraditioner är risken uppenbar att genus och jämställdhet glĂśms bort när planeringen av den nya staden ska sättas i gĂĽng. MĂśnsterstaden 2.0 I forskarvärlden är intresset fĂśr stadsomvandlingen stort. Vid UmeĂĽ universitet har ett antal forskare vid UmeĂĽ centrum fĂśr genusstudier anlagt ett genusperspektiv pĂĽ flytten av Kiruna. MĂśnsterstaden 2.0 är namnet pĂĽ forskningsprojektet. â&#x20AC;&#x201C; Det är inte lätt att värna historien om hur Kiruna uppstod och sedan baka in det i den nya staden som ska inkludera alla. Att skapa en ny plats men att ändĂĽ bevara känslan av det gamla är en grannlaga uppgift, säger historikern Johanna Overud som bland annat intresserar sig fĂśr vems historia som ska bevaras. â&#x20AC;&#x201C; De byggnader som finns i Kiruna symboliserar olika värden. Vilka byggnader som man bestämmer sig fĂśr att flytta kan säga mycket om vilken historia man anser är viktig att ha kvar fĂśr framtiden. â&#x20AC;&#x201C; De styrande i Kiruna har pratat om att de vill â&#x20AC;?avmachofieraâ&#x20AC;? staden. Det vi som forskare kan gĂśra är att stĂśtta dem med rätt verktyg fĂśr detta, säger kulturgeografen Linda Sandberg. Med hjälp av olika checklistor ska Kiruna kartläggas fĂśr att fĂĽ en korrekt bild av hur resurserna fĂśrdelas. Det gĂĽr till exempel att pĂĽ detaljnivĂĽ fĂĽ reda pĂĽ hur till exempel kĂśnsfĂśrdelningen ser ut i de politiska partierna


och i kommunala beslutande organ, liksom vilka som använder kommunens träningslokaler, fritidsanläggningar med mera. En sorts temperaturmätare på jämställdheten i staden. Resultatet kan sedan användas när genus och jämställdhet ska integreras i det kommande planeringsarbetet. – Görs det på rätt sätt så har Kiruna goda förutsättningar att bli en stad som blir bra för alla att bo i och där man på ett medvetet sätt fört in ett genusperspektiv i allt från barnomsorg till trafikplanering, säger Linda Sandberg. Att låta alla komma till tals Projektet leds av statsvetaren Malin Rönnblom som ofta vistades i Kiruna under arbetet med sin avhandling om kvinnors organisering i norra Sverige. – Att påstå att Kiruna är en machostad är inte ens kontroversiellt. Det tror jag alla håller med om. I mitten av 2000-talet mötte jag flera kvinnor som var ganska uppgivna över att det nästan enbart var män i de grupper som planerade stadsflytten, säger Malin Rönnblom som också konstaterar att Kiruna riskerar att bli sönderforskat, men att bara hennes projekt har en genomgripande genuskritisk syn på stadsomvandlingen där kön, klass och etnicitet är viktiga delar. – Jag är nyfiken på vilka som får komma till tals under processen. Och på vilket sätt de får säga sin mening. Får befolkningen ta ställning till redan färdiga förslag eller får de själva utforma förslagen? – Människor i Kiruna måste få känna att deras åsikter betyder något. Att de har inflytande. Jag ogillar ut-

trycket att ”alla ska med på tåget”. Alla behöver inte vara överens för att processen ska gå vidare. Det handlar mer om att lyssna och ta hänsyn till olika grupper, säger Malin Rönnblom som är försiktig med att spekulera om den framtida mönsterstaden. – Det är inte vår roll som forskare att tala om för befolkningen hur de ska planera Kiruna för att den ska bli en genusmönsterstad. Det måste de bestämma själva. Ny medvetenhet om genusfrågor Det har funnits en utbredd irritation över att kvinnorna i Kiruna inte fanns med i de första planeringsgrupperna. För att stimulera engagemanget startades projektet ”Kvinnorna som flyttar Kiruna”, som drevs av fyra studieförbund. – Tyvärr blev det en besvikelse. Intresset från stadens kvinnor var för litet för att dra igång någon av de studiecirklar vi planerade, säger Kari Fredriksson från Studiefrämjandet som var en av initiativtagarna. Men Kirunas kommunalråd, socialdemokraten Kristina Zakrisson, tycker sig se en helt ny medvetenhet kring genusfrågorna i kommunen. De tre partierna som styr har enats om att genusperspektiv ska prägla det fortsatta arbetet med stadsomvandlingen. – Den långa perioden av mansdominans i Kiruna har gjort att människorna lättare förstår att vi måste bygga in genusperspektivet när vi planerar för den nya staden. Det är inte enbart kvinnorna som ser behovet. Även männen gör det. Jag är övertygad om att vi ska lyckas med att skapa en ny mönsterstad.

7 ( 0 $  6 3 ( / 3 / $7 6  6 7$ ' ( 1    _

*(186ȱ ȫ 




Jämställd stad är allas ansvar T E X T: A N N E J A L A K A S F O T O : CO LO U R B OX

Hur ser den jämställda staden ut? Hur ska den planeras utan att stereotypa föreställningar om kön cementeras? Genus har talat med forskare som från olika utgångspunkter brottats med frågan. Ulrika Gunnarsson Östling vid Institutionen för samhällsplanering och miljö på KTH forskar om framtidsscenarier, en metod för att involvera medborgarna i utformningen av staden. – En svår men bra metod, säger hon. Eftersom det blir tydligt att det finns mer än ett sätt att bygga staden. I dag får människor som regel tycka till om en plan som redan finns, istort sett kan bara detaljer förändras. Att arbeta med framtidsbilder är något helt annat. Då blir det politiska innehållet i planeringen tydligt, att framtiden inte är förutbestämd utan att vi kan göra val. De workshops som Ulrika Gunnarsson Östling hållit med bland annat yrkesverksamma planerare och studenter har till stor del handlat om att hjälpa deltagarna att frigöra sina tankar. – Starten var en inspirationsföreläsning om jämställdhet med målet att visa feminismens mångfald, att det inte finns en enda feminism utan många olika. Därefter tog vi med deltagarna på en tidsresa för att visa hur snabbt förändringar kan ske. Många tror att det tar så lång tid, att man måste ta små, små steg framåt. Men när man tittar bakåt ser man att det ofta gått ganska fort att förändra samhället. Efter att ha gjort nedslag med 50 års mellanrum fick deltagarna blicka 50 år framåt med hjälp av en guidad



vägledning. Du vaknar, vad ser du när du tittar ut genom fönstret? Hur ser dagen ut? Med papper, pennor, färger och klistermärken var det dags att skapa framtidsbilder, först individuellt, därefter i grupp. – Det blev oerhört spännande samtal. Och även om det inte går att helt frigöra sig från sitt vanliga tankemönster ger den här metoden andra svar än när man bara frågar människor vad de tror om framtiden. En grupp forskare/experter utgick från en förskola i sitt tänk. De tog fram en bild av ett samhälle där människor från olika kulturer möts och hjälper varandra, ungefär som i tamburen på dagis. Andra funderade kring klassiska feministiska frågeställningar om betalt och obetalt arbete. Ulrika Gunnarsson Östling har också undersökt hur regionerna har inkluderat jämställdhet i sina tillväxtprogram. Vad händer till exempel med barnomsorg och vardagsliv och därmed jämställdheten, när arbetsmarknadsregionerna växer och allt fler tvingas pendla långt? I Norrbotten, där kvinnoflykt är ett reellt problem, var länsstyrelsens jämställdhetsexpert involverad i arbetet och där blev också frågan viktig för alla. I de båda andra regionerna, Uppsala och Jönköping, blev jämställdhetsexperterna snarare motarbetade. En fick delta endast i en begränsad del av processen och en tycka till först när det mesta redan var klart. Anita Larsson, stadsplanerare och forskare som skrivit mycket om jämställdhet i planering, påpekar att vi har ett demokratiskt beslutat jämställdhetsmål i Sverige.


6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1

– Det har alla myndigheter skyldighet att följa. Planering sker inom myndigheters ramar, framför allt genom byggnadsnämnden och plan och bygglagen. Det är lätt att detta glöms bort, säger hon. – Som planerare är det också lätt att fastna i fällan att utgå från dagens verklighet när man planerar morgondagen. Då kan könsrollerna cementeras, i stället för att upplösas. Att ta in kvinnor är ingen patentlösning Anita Larsson vänder sig mot föreställningen att allt löser sig bara kvinnor kommer in i processen. Ökad jämställdhet är ett ansvar för alla. – Kvinnors erfarenheter är dock viktiga, inte för att de är kvinnors utan för att de även i dag är annorlunda än mäns. I ett framtida jämställt samhälle kommer mäns och kvinnors erfarenheter att vara mer lika. Ett sätt att synliggöra kvinnors erfarenheter är att föra in vardagslivet och den sociala infrastrukturen i planeringen. Det obetalda arbetet måste få utrymme, det är ju det som möjliggör det betalda arbetet. Utan barnomsorg är det omöjligt för småbarnsföräldrar att arbeta, om inte kollektivtrafiken fungerar kan vardagslivet kollapsa. I verkligheten utesluts ofta både kvinnor och deras erfarenheter visar kulturgeografen Juan Velasquez forskning från Botkyrka och Fittja. – I Botkyrka kontaktade man lokala föreningar för att få med gräsrötterna. Eftersom dessa styrdes av män kom kvinnors erfarenheter inte med. I Fittja knackade

man i stället dörr och frågade dem som var hemma hur de hade det. Eftersom det ofta var kvinnor som var hemma på dagarna fick man in deras synpunkter. Utifrån den kritik som kvinnorna förde fram organiserades lokala möten som var öppna för alla, men 80-90 procent av deltagarna var kvinnor. Tack vare dörrknackningen fick tjänstemännen en helt annan bild av området. Det ledde också till konkreta förändringar. Skolan förbättrades, ett ungdomens hus kom till och Fittja fick ett torg, vilket inte funnits tidigare. – Utgångspunkten för min forskning var att den fysiska miljön skulle bli bättre om man satsade på jämställdhet. Resultatet visar att det blev så. Forskningen i Fittja följdes upp i ett nytt projekt. Kvinnorna i de nätverk som bildats föreslog ett kvinnors hus där de skulle kunna träffas och bland annat påverka den lokala planeringen. – Tjänstemännen tände på förslaget och lade fram det för politikerna. Men där blev det stopp, politikerna var inte intresserade. Juan Velasquez senaste forskning gjordes i Bolivia, Colombia och Venezuela där deltagande planering är norm. – Den stora skillnaden jämfört med Sverige är att kvinnor har en mycket framstående roll när det gäller att bygga och utveckla i eftersatta bostadsområden. Där de fått stöd från politiker har de också tagit över rollen som formella planerare. I och med det introducerar de nya metoder och värderingar för en feministisk gräsrotsplanering.

7 ( 0 $  6 3 ( / 3 / $7 6  6 7$ ' ( 1    _

*(186ȱ ȫ 




6 3(/ 3/ $7 667$ ' (1

Mer än ett transportmedel T E X T: B I R G I T TA W E I B U L L F O T O : CO LO U R B OX

Visioner om miljövänliga städer med mer kollektivtrafik och cykel sätter den bilburne mannen under lupp. Det hållbara resandet är målet. Utmaningen är våra resvanor, som styrs av sådant som ekonomiska förutsättningar, klass, genus och, inte minst, av känslor. – Ofta betraktas hållbart resande som en fråga om möjligheten att göra ett informerat val. Man vill gärna locka till sig en man, som man föreställer sig klädd i kostym och som visar att han har valt bort bilen till förmån för det hållbara resandet, säger Malin Henriksson, som doktorerar vid Linköpings universitet, med en avhandling om hur trafikplanerare föreställer sig hållbara resenärer. Det finns en risk, menar hon, att man gör kollektivtrafiken till en vara som ska konsumeras eller säljas och att hållbart resande enbart blir en fråga om att attrahera en köpstark kund, en tänkt kostymman. Då riskerar andra aspekter av kollektivtrafiken att falla bort, som att alla ska ha möjlighet att resa och röra sig i staden. – Kostymmannen som den eftertraktade kunden visar att genus är en av flera dimensioner i trafikplaneringen, men att klass är en minst lika viktig dimension, säger Malin Henriksson. Lena Levin, trafikforskare på VTI, Statens väg- och trafikforskningsinstitut, har undersökt hur jämställdhet behandlats i projektet Framtidens kollektivtrafik i Malmö. Även här dyker kostymmannen upp när trafikplanerarna samtalar om jämställdhet i fokusgrupper. De

22

vill locka bilåkarna till kollektivtrafiken och i samtalen konstruerades en bild av unga kvalitetsmedvetna och teknikintresserade män med höga krav på resandet. Planerarna konstaterade att kollektivtrafiken inte är anpassad till de männens behov. För att förmå dem att resa kollektivt måste kollektivtrafiken förändras och utrustas med den senaste tekniken. I samtalen kom också tankar upp om att en genusordning i trafiken gynnar kvinnorna och stänger ute männen. – Att kvinnor redan åker kollektivt sågs som ett tecken på att kollektivtrafiken är bättre anpassad till deras behov, medan de kvalitetsmedvetna männen ”tvingas” att ta bilen, säger Lena Levin. Malin Henriksson menar att problemet med bilåkande män är en tacksam figur. I planerarnas roll är det nödvändigt att hårdra. De ställer sig frågan hur bilismen som trend ska brytas. – Men de trogna resenärerna, männen och kvinnorna som redan åker kollektivt, blir osynliga i planeringen. De tas för givet, konstaterar både Lena Levin och Malin Henriksson. Ingen entydig genusprägling Emmy Dahl på VTI nyanserar i sin forskning bilden av män som bromsklossar för hållbart resande. Hon doktorerar på Linköpings universitet och har samlat män i fokusgrupper för att samtala om klimatförändringar och miljövänliga resor. Det visade sig att flera deltagare avfärdade den stereotypa bilden av män som miljöbovar och


bilvänner. De använde i stället stereotypen som en motbild när de beskrev sig själva som avvikande och miljöhjältar. – I samtalen var miljö och resor inte så tydligt genuspräglade. Förhållandet mellan män, maskuliniteter och miljövänligt resande är mer komplicerat än så, säger Emmy Dahl. I fokusgrupperna fanns män både med och utan bil och män som var cykeltokiga. Det visade sig att de cykeltokiga männen uttryckte lika starka känslor för cykeln som andra män kunde ha för bilen. – Det handlade mycket om upplevelsen av att cykla, en känsla av frihet och rörlighet, att komma fortare fram än bilarna och att se stadens skönhet från cykeln. Men det handlade också om passionen för teknik i vid mening, om cykeln som en teknisk pryl, konstaterar Emmy Dahl. Män och maskiner Varför håller då bilismen ett så hårt grepp om oss och vad händer när man kör? – Det går inte att bryta beroendet av bilen om man inte förstår sociala och kulturella aspekter. Det handlar inte bara om att få information och agera rätt, utan om känslor och upplevelsen av att köra bil, säger Tanja Joelsson, doktorand på Tema Genus vid Linköpings universitet. Liksom kollegan Dag Balkmar på Tema Genus studerar Tanja Joelsson maskulint präglade bilkulturer, bilentusiaster respektive unga raggare. Därifrån har de närmat sig mobilitetsforskningens intresse för upple-

velser och känslor kopplade till bilkörning som det inte forskats så mycket om i Sverige. Det finns en stark koppling mellan män, maskulinitet och maskiner och det är framför allt männen som uttrycker sin relation till bilen. Tanja Joelsson och Dag Balkmar menar att upplevelsen av bilkörning kan vara så starkt präglad av lust och njutning att känslorna som uppstår i mötet mellan mannen och bilen, mellan människokropp och maskinkropp, får erotiska övertoner. – Det räcker att titta på reklamen för att förstå att bilar handlar om känslor. Bilen marknadsförs som en upplevelsemaskin som vädjar till förarens sinnen och motormagasinen beskriver bilens körglädje i känsloladdade ordalag som underhållande och förförisk, säger Dag Balkmar. Han berättar om bilentusiaster med hot rods, veteranbilar som de byggt om till racerbilar, beskriver hur motorns ljud och kraft orsakar ståpäls, den dragningskraft som finns i bilens utformning och njutningen i att köra den. – För många blir staden en scen för att visa upp sig och skapa samhörighet med andra bilentusiaster. Bilen är alltid mer än ett transportmedel och även förare av alldeles vanliga bilar ser andra värden i bilen än att bara ta sig fram. Den kan bli ett eget rum där man får vara ifred, lyssna på sin favoritmusik och vara i sin lilla bubbla på ett sätt som inte är möjligt i kollektivtrafiken. Då kan det till och med vara okej att sitta länge i en bilkö.

7 ( 0 $  6 3 ( / 3 / $7 6  6 7$ ' ( 1    _

*(186ȱ ȫ 

23


En plats för kvinnor T E X T: R OX A N A O R T I Z F O T O : U R H E L A VÄ R L D E N N R 3 1918

Varuhusens framväxt gav dåtidens kvinnor ett nytt offentligt rum. Dagens kommersiella centrum riktar sig till både kvinnor och män. Men fortfarande är kvinnorna dess främsta besökare. På 1800-talet öppnades de första varuhusen i Europa och erbjöd kvinnor tillträde till ett offentligt rum där de kunde röra sig fritt utan en man som ”förkläde”. – Framväxten av varuhus utvecklades i nära relation till den kvinnliga konsumenten. Där kunde kvinnor promenera och handla, ensamma eller i sällskap med en väninna, men i övervakad miljö, säger Hillevi Ganetz, professor i genusvetenskap, som har studerat varuhus ur genusperspektiv. Inom forskning har varuhusen ibland betraktats som uttryck för det patriarkala samhällets manipulation av kvinnor, genom att de återskapade och förstärkte könsstereotyper. Andra tolkningar menar att de även verkade frigörande. – Kvinnomöten fick anordnas där och rösträttskvinnor fick ställa ut sina affischer och banderoller. Det fanns en viss frihet för kvinnor i varuhusen och detta komplicerar bilden av ett cementerat förtryck, säger historikern Orsi Husz, som har skrivit en avhandling om Nordiska kompaniets historia. Varuhus skulle göra handlandet effektivt, inriktat på den moderna människan. Samtidigt var utsmyckning, restauranger och vilorum tänkta att hålla kvar kunden och locka till konsumtion. NK:s ledning skapade ”en miljö för ”nyfikna strövare”, en ”stad i staden” där publiken kunde vandra runt, förirra sig, lockas gå vidare och stanna till på viloställen” skriver Orsi Husz. NK invigdes i Stockholm 1915 och den rumsliga planeringen påverkades av tidens föreställningar om kön. Exempelvis fanns två ingångar, en avsedd för kvinnor och en annan för män. Varuhusledningen utgick från att män ville handla snabbt, rationellt och effektivt och var i behov av lugn och ro. Kvinnor antogs ha mer tid att gå runt i varuhusen och shoppa, som en njutningsfull, social aktivitet. Raksalongen kunde nås från gatan,

24

medan skönhetsalongen placerades högst upp i huset. Men bilden av konsumenten var inte entydig. I NK:s personaltidningar framstod kvinnan som bestämd och målmedveten kund, medan mannen framställdes som förvirrad, svag och lättlurad konsument. Varuhusen var en plats dit kvinnor tog män, inte omvänt. Miljön var kvinnligt kodad, men enligt Orsi Husz pågick en ständig process där könssfärerna suddades ut, samtidigt som nya gränser skapades mellan könen. – Både varuhus och konsument påverkar varandra. Det dyker upp många motstridiga och mångtydiga bilder. Men jag menar att konsumenten inte är passiv, utan snarare tvärtom, säger Orsi Husz. Under 1800-talet riktades reklamen i varuhusen uttryckligen till den kvinnliga konsumenten. Hillevi Ganetz har gjort en studie av dagens varuhusreklam som visar att budskapet tydligt riktas till den heterosexuella kärnfamiljen. Men statistik visar att det fortfarande främst är kvinnor som besöker varuhusen. – Det finns en uppfattning om att vi lever i ett jämställt samhälle där både män och kvinnor handlar till familjen. Vi vet att majoriteten av besökarna är kvinnor, men i dag osynliggörs den kvinnliga konsumenten, säger Hillevi Ganetz.


7(0$.5g1,.$

HOMO/QUEER SYNLIGGÖR VAD STRAIGHT BLICK MISSAR KRÖNIK A ARNE NILSSON

STADEN OCH HOMOLIV hör ihop. Män som levt homoliv

har mer än många andra tagit del av det urbana. Många har sökt sig till staden för att komma ifrån heteroförväntningar, för att hålla isär olika livssfärer och för att möta likasinnade. Staden har varit en förutsättning för framväxten av homosexuella identiteter och gemenskaper. Allt detta intresserade länge en hel del homo/queerforskare. Fokus på staden kom att ifrågasättas. Bland annat påpekade flera forskare att sådant som inte ledde fram till homoidentiteter hamnade i skymundan. Det kom också studier av andra slags platser, studier som exempelvis visade på existensen av homonätverk och mötesplatser på landsbygd. STADEN HAR BLIVIT MINDRE framträdande i homo/

queerforskningen. Det betyder inte att den är oviktig, tvärtom. Alltfler bor i städer. I ett land som Sverige är staden annorlunda i dag än för bara några decennier sedan. Det råder bostadsbrist, den ekonomiska och etniska segregationen har tilltagit, innerstäderna har gentrifierats, det vill säga människor med gott om pengar har flyttat dit och omvandlat deras sociala status, ekonomiska klyftor har vuxit. Det här är inget som människor som lever homo/queera liv står utanför. Det finns anledning att fråga sig om sådana förändringar har särskilda följder för människor som lever homo/queera liv. Och hur följderna ser ut för olika kategorier, till exempel olika klasser. Det handlar om rätten till staden. INNERSTADEN HAR RYMT viktiga homo/queera offentligheter. Vad betyder det när allt färre har råd att bo i innerstaden? Vad betyder det att den alltmer blir rum för konsumtion och kommersiellt nöjesliv, även för en del människor som lever homo/queera liv? Som bland annat erfarenheter från pridefestivaler visat så behövs även i dag egna rum i staden. Men vad sker om homo/

queera rum alltmer består av medelklasställen, ställen som ofta också befolkas av fag hags och andra straighta? Vad betyder det när det nya gentrifierade innerstadslivet breder ut sig i parker? När till synes övergivna platser bebyggs? Detta är exempel på frågor som är viktiga att belysa. MEN OM NU HOMO/QUEERFORSKARE inte tillräckligt uppmärksammar frågor som dessa kanske urbanforskare i allmänhet gör det, på samma sätt som de kan uppmärksamma andra sociala ordningar än den sexuella? Tyvärr är sällan så fallet. Snarare ser de kanske inte dessa homo/queeraspekter ens när de är en del av det fenomen de studerar. Och kännedomen om homo/ queerforskningens urbana kunskaper är begränsad bland urbanforskare. Det finns exempelvis omfattande kunskaper om att göra sig osynlig för vissa och synliga för andra i staden, en nödvändig kompetens för människor som levt och lever homo/queera liv. Dessa kunskaper bör tas till vara i studier av andra grupper i staden, såsom papperslösa. Men jag ser inte att så sker. LIKSOM HOMOMÄN HAR mycken homo/queerforskning

varit en förtrupp i det urbana. Och den har belyst aspekter som den straighta blicken förbisett. Sådan forskning behövs även om den nutida staden.

KRÖNIKÖREN Arne Nilsson är forskare och docent i sociologi. Han har i ett flertal böcker och artiklar deltagit i diskussionen kring kön, sexualitet och staden.

7 ( 0 $  6 3 ( / 3 / $7 6  6 7$ ' ( 1    _

*(186ȱ ȫ 

25


26


3 2 5 7 5 b7 7 ( 7

Arkitekt som utmanar hierarkier T E X T: A N N A H E L LG R E N F O T O : M A R I E S WA R T Z

Feministisk arkitektur utmanar hierarkier inom arkitekturen och i akademin. Det är viktigt med många olika perspektiv, och att fråga sig vem som vinner och vem som förlorar i planeringsprocessen, menar Katja Grillner, professor i kritiska studier i arkitektur. I Sao Paolo i Brasilien reser sig en gammal fabriksbyggnad mot himlen. Byggd i råbetong och med de kantigt kraftiga ”armarna” som binder ihop de två höga husen med varandra påminner den på samma gång om både framtid och en förlorad dröm om modernitet. Numera finns här – bland annat – en teater, kaféer, fotbollsplaner och bibliotek. Fabriken omvandlades till kulturhus av den brasilianska arkitekten Lina Bo Bardi i slutet av 1970-talet, och enligt Katja Grillner är det så nära ett hus kommit att vara ett exempel på feministisk arkitektur: Bo Bardi utgick från hur fabrikskelettet redan användes av barn och unga, och byggnaden omskapades med människors behov i centrum. Det är det, inte husets utseende, som gör att det som Grillner säger ”fyller upp många kriterier” på feministisk arkitektur. – Feminism som arkitektur ger inte arkitektur som ser ut på ett speciellt sätt. Istället handlar det om processer. Hur blir arkitektur till? Vilka tillfrågas när arkitektur planeras? För vem bygger man? Är det bara arkitekten som anses ha kunskap? – Jag tror att den feministiska arkitekturens karaktärsdrag är komplexitet. Ett val av många olika perspektiv samtidigt. Sen kan man aldrig vaccinera sig mot en problematisk användning av arkitekturen, som att vissa kroppar tilldelas vissa rum medan andra kroppar

anses höra hemma i andra rum. Men en deltagande process är viktigt. Att man frågar sig: vem vinner och vem förlorar på det här? Som exempel nämner hon Rosenlundsparken på Södermalm i Stockholm, en park hon skrivit om tidigare och som bokstavligen befinner sig mitt i hennes och familjens vardag. Parken ligger nära Medborgarplatsen och omges dels av pastellfärgade 1930-talshus, dels av betonggrå kolosser från 1960-talet. När Åsötorget bebyggdes med nya, dyra bostäder fick ett populärt klätterområde i parken ge vika för mer livstilsanpassade solstolar, som bättre skulle matcha de nya och mer kapitalstarka invånarnas tänkta förväntningar på modern urbanitet. Bortser från boendes perspektiv I dag förbereder Stadsbyggnadskontoret i Stockholm nästa steg i ”moderniseringen” av området. I parkens västra del ska bostäder byggas, med det uttalade syftet att skapa en mer ”Söderlik” kvartersmiljö – det vill säga fler kaféer, restauranger och barer i anslutning till husen. Att projektet innebär en förändring av den gemensamma parken – och en rivning av invånarnas närmsta förskola – är inget som tagits hänsyn till. De boende i området har inte fått vara delaktiga i processen. – I Stockholm i dag byggs det för den medelklass som har råd att köpa bostadsrätter eller betala höga nyproduktionshyror. Framför allt byggs det där byggbolagen kan tjäna pengar på att bygga. Det saknas ett offentligt ansvarstagande för hela den livsmiljö man skapar förutsättning för med planering. Till exempel att se till att skolor och förskolor i närmiljön säkras tillgång till bra lokaler och bra utemiljö. Det är där kvarterens barn vistas och utvecklas stora delar av åren som går.

*(186ȱ ȫ 

ZZZ

27


Men, påpekar hon, situationen i Stockholm är inte typisk för hela Sverige. I Malmö, till exempel, verkar staden bättre på att ta till vara medborgarnas perspektiv och deltagande. Som att ge tillfälliga bygglov för parker eller skejtboardramper på mark som kommunen planerar använda till annat i framtiden. På så sätt blir staden mer levande, och tillåts utvecklas mer organiskt, utifrån behoven hos de som bor där. Det innebär också att planer kan ändras. Mycket hinner hända på tio år. – I Stockholm står platser som Slussen helt oanvända i väntan på att göras om. I stället skulle man kunna aktivera dem genom till exempel tillfälliga bygglov. Stockholm känns i dag inte särskilt progressivt, ur social synvinkel, när det kommer till stadsplanering och arkitektur. Ritar inga hus Själv är Katja Grillner en arkitekt som inte är ”riktigt” arkitekt, eller snarare en sorts arkitekt som inte är så vanlig i Sverige: den sorten som inte ritar hus som blir byggda, utan som utvecklar och arbetar med arkitektur genom att skriva, tala och undervisa. Professuren på KTH är följdriktigt i kritiska studier i arkitektur. Uppvuxen i en läkarfamilj insåg hon på gymnasiet (vilket hon själv kallar ”relativt sent”) att läkarbanan inte var något för henne. Intresset för konst och fotografi var för stort. Eftersom även matematik hörde till favoritämnena föll valet på arkitekturen, där konstnärlighet och tung teknik samsas. Efter att ha praktiserat på arkitektkontor året efter gymnasiet började hon, som en av de yngsta i klassen, på arkitektutbildningen som 19-åring. Extra ung på grund av att hon en gång börjat skolan ett år tidigare. Hon trivdes, men i efterhand har hon insett hur normerande framför allt det första året på utbildningen var. – Som jag föreställer mig att det är i alla estetiska discipliner fanns en väldigt skarp indelning av det som

28

var rätt och det som var fel. De som gör ”rätt” blir väldigt populära, säger hon och påpekar att det faktum att så många som söker sig till arkitekturen är uppväxta i arkitektfamiljer och därför redan kan och vet hur man gör rätt, gör utrymmet litet för fel sorts kreativitet. – Det är ju svårt att ifrågasätta normbildningen medan den pågår, men i efterhand blev den väldigt tydlig. Det fanns också en del mobbing baserat på om man ansågs begåvad eller inte. Själv gjorde hon ”några konstiga grejer”, men föll snart in i den rätta normen. Helt okritisk var hon dock inte. Parallellt med arkitekturstudierna läste hon teoretisk filosofi, och ett tvåårigt mastersprogram i Kanada med arkitekturfenomenologisk inriktning. Det feministiska uppvaknandet dröjde till tiden som doktorand. – Det tog ett tag att lägga pusslet helt och hållet: att se mönstret i litteraturen med bara män, föreläsningarna med bara män och hur män innehar toppositioner inom både akademin och arkitekturen. Egentligen var det ett typiskt sent uppvaknande, jag gick inte på så många törnar själv utan det gick bra. Jag simmade fram genom systemet. En anledning till det är säkert min uppväxt med starka kvinnliga förebilder i släkten, i mormor, farmor och min mamma. En slags självklarhet – det är klart det ska gå bra det här, bara man jobbar och har roligt. Konferens som blev en milstolpe Hon nämner den första feministiska arkitekturkonferensen hon gick på 1996, som också blev till en antologi med samma namn, Desiring Practises: Architecture, Gender and the Interdisciplinary, som en milstolpe i såväl arkitekturen som hennes egen feminism. – I min avhandling finns inte ett uttalat genusperspektiv, även om jag använde ett utvidgat maktkritiskt perspektiv från filosofin, och utvecklade en gestaltande


3 2 5 7 5 b7 7 ( 7

»Det saknas ett offentligt ansvarstagande för hela den livsmiljö man skapar förutsättning för med planering.«

forskningsmetod som absolut kan skrivas in i en feministisk tradition. Katja Grillner påpekar att det finns många likheter mellan arkitektbranschen och akademin. Bägge är tydligt hierarkiska, där idealen är ”stjärnarkitekten” respektive den ”starka professorn”. Efter disputationen jobbade hon på en av de största arkitektbyråerna i Sverige, White, och där var det tydligt hur det, trots att både unga män och unga kvinnor anställdes, oftast var de unga männen som dubbades till ”kompisar” och fick de stora karriäruppdragen. – Jag kunde se problematiska mönster, mönster som inte bara var typiska för White utan för hela arkitekturen, säger hon och tillägger att i dag har White en kvinnlig VD och många andra kvinnliga chefer. När det kommer till hennes egen institution, och den feministiska gruppen FATALE (se faktaruta), har det förvisso grymtats en del i korridorerna men på det stora taget har ledningen på KTH varit positiv och den feministiska inriktningen lyfts numera fram i KTH:s egna internationella utvärdering som ett av institutionens ledande områden. Att se sin egen plats i makthierarkin Däremot känner hon själv, som varit professor sedan 2009, en del ambivalens inför den traditionella roll hon förväntas fylla. – Det är ju i grunden paradoxalt, att både verka inom en hierarkisk struktur och samtidigt arbeta för att hitta tekniker för att motverka just hierarkier. Det gäller att hela tiden vara medveten och fråga sig: vilken position har jag? Vilken makt utövar jag? Tar jag ansvar för det? Som exempel tar hon handledning av doktorander, där det liksom är inbyggt i systemet att handledaren är experten och doktoranden den underordnade. – Det är en struktur som skapar osäkerhet och pre-

stationsångest. Samtidigt är det ju så att jag som handledare eller chef har ett särskilt ansvar. Man ska inte vara naiv och låtsas som att hierarkier inte existerar. Skulle det vara möjligt med en akademi utan hierarkiska strukturer? – Du menar en alternativ akademi, där man inte skapar pyramider? Jag vet inte vad jag ska svara på det. Det bästa sättet att undersöka det på skulle vara att sätta en sådan som fiktivt mål, och sedan beskriva hur den ser ut och vilka förändringar som krävs för att i så fall nå dit. Så långt har jag inte gått än. Men det vore verkligen dags.

KATJA GRILLNER Född: I Göteborg 1970, bodde på Nordostpassagen innan hon som sexåring flyttade till Stockholm. Uppvuxen i Stockholms innerstad och bor på Södermalm med sin man och två barn. Disputerade år 2000 med avhandlingen Ramble, linger and gaze – philosophical dialogues in the landscape garden.

tiskt orienterade kurspaket och en mastersinriktning på KTH, samt utvecklat forskning, arrangerat utställningar, performances och salonger. FATALE driver målmedvetet feministisk kritik och drömmer om en radikal förändring av arkitekturämnet och yrket.

Professor på KTH i ämnet Kritiska studier i arkitektur sedan 2009.

Leder ett Formasprojekt där 25 disputerade forskare, samt doktorander, från fyra arkitekturskolor och andra forskningsinstitutioner ska utveckla forskningen kring arkitekturens sociala effekter.

Startade tillsammans med fyra lärarkollegor på institutionen arkitekturgruppen FATALE 2007. Gruppen har drivit fram arkitekturfeminis-

Fick KTH:s pris för ledarskap, hösten 2011, för ett arbete präglat av ”aktiv coachning, systematiskt arbete, stor iver och hög integritet.”

*(186ȱ ȫ 

29


Familjeansvar påverkar synen på sextimmarsdag

Enligt undersökningen finns det ett starkt samband mellan omsorgsansvar och positiv inställning till sex timmars arbetsdag, särskilt bland kvinnor. Kvinnor som grupp är mer positiva till sextimmarsdag än män, men när kvinnor med stort omsorgsansvar för barn jämförs med kvinnor som inte har så stort omsorgsansvar uppstår tydliga skillnader. Sex av tio kvinnor med stort omsorgsansvar för barn är positiva till sextimmarsdag jämfört med fem av tio kvinnor som inte har samma ansvar. – Även bland män med omsorgsansvar finns motsvarande tendens, men här är resultaten inte statistiskt signifikanta, säger Helena Rohdén, doktorand i statsvetenskap och informatör vid Svensk Nationell Datatjänst. Undersökningen ingår i boken ”I framtidens skugga” som bygger på resultat från SOM-institutets mätserier

C I TAT ET 

FOTO: COLOURBOX

Kvinnor som tar stort omsorgsansvar för barn är mer positiva till sex timmars arbetsdag än kvinnor som inte har samma omsorgsansvar. Det visar 2011 års stora riks-SOM-undersökning som presenteras i boken ”I framtidens skugga”. Även män med omsorgsansvar tycks vara positiva till att jobba mindre.

av svenska folkets åsikter, värdering och livsstilar. Nationella sekretariatet för genusforskning har i samarbete med SOM-institutet och genusforskare utvecklat frågor i den senaste undersökningen om omsorgsansvar och sexuell orientering. Olika åsikter om vem som gör vad Två kapitel i boken analyserar svaren på dessa frågor. Kapitlet om omsorgsansvar är skrivet av genusforskarna Helena Rohdén, Carin Nyman och Maria Edström och kapitlet om sexuell orientering är skrivet av genusforskarna Erika Alm och Anna Westerståhl.

I kapitlet ”Påverkar omsorgsansvar våra åsikter?” har undersökts hur kvinnor och män i parrelationer uppskattar vem som har ansvaret för olika uppgifter i hemmet, som till exempel ansvar för barn, matlagning, städ och reparationer. Undersökningen visar att uppfattningen är att kvinnor tar det största omsorgsansvaret hemma. Undantagen är trädgårdsarbete som delas lika och underhåll och reparation som oftast utförs av män. Många kvinnor och män anser att omsorgen om barnen delas lika, men betydligt fler kvinnor än män upplever att de har huvudansvaret. Män menar generellt att de tar större ansvar än vad kvinnor säger att deras partner gör. Undersökningen är utförd på kvinnor och män som lever i parrelationer. Det innebär att ensamstående mödrar och fäder som tar allt ansvar själva för omsorgsarbetet inte finns med i analysen. Forskarna misstänker därför att det kan finnas ett ännu starkare samband mellan omsorgsarbete och åsikter i specifika sakfrågor. Därför flera anledningar att fortsätta undersöka omsorgsansvaret och dess betydelse vid politisk åsiktsbildning, menar kapitelförfattarna. AV: BOSSE PARBRING

I dag har flickorna bättre betyg medan männen fortfarande hävdar sig bättre i karriären. Men den dagen det tippar över kommer det att tippa över rejält. Det kan bli en omvänd löneklyfta i framtiden, där kvinnor i snitt tjänar mer än män. Biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni (fp) apropå att Skolverket får särskilt uppdrag att motverka pojkars sämre skolresultat jämfört med flickors. Riksdag & departement, 26 juli


1 27 (5 $7

Nylansering av Jämställ.nu

Boken Genusperspektiv på biologi är nyast i den populärvetenskapliga skriftserien med genusperspektiv på olika forskningsfält, som ges ut av Högskoleverket i samarbete med Nationella sekretariatet för genusforskning. Författare är evolutionsbiologen och genusforskaren Malin Ah-King som beskriver vetenskapen biologi, men även föreställningar om vad som är biologiskt eller ”naturligt”. Hon menar bland annat att det är en paradox att alla biologer är medvetna om den stora variation i kön och sexuella beteenden som finns i djurvärlden, samtidigt som de fortsätter att ge köns-

stereotypa förklaringar. Nästa bok i serien handlar om företagsekonomi. Nya numret av Lambda nordica har tema cripteori, även känt som miffoeller lytteori. Cripteori analyserar funktionshinder och funktionsnedsättning med stöd av queer och feministisk teoribildning och intersektionalitetsperspektiv. Tidskrift för genusforskning, har nominerats till årets kulturtidskriftspris. Nummer 1-2 2012 handlar om svensk forskningspolitik. Temat utforskar och problematiserar akademins plats och betydelse i en nyliberal samtid.

Svårt för kvinnor att få IT-toppjobb Värmland har en de mest könssegregerade arbetsmarknaderna i Sverige. För att undersöka hur jämställdhet i arbetslivet kan bidra till hållbar tillväxt startades projektet JämVäxt. Resultaten från tre delstudier, om karriärutveckling, arbetsmiljö och nätverk, presenteras i tidskriften Arbetsmarknad och Arbetsliv nr 2 2012. Karriärstudien visar att skillnaden är stor mellan karriärutvecklingen för kvinnor med IT-ingenjörsexamen och för

män med samma utbildning. Män har bland annat större chans att nå högre befattningar än kvinnor. Studien visar också att kvinnor med IT-ingenjörsexamen som söker sig till lågkvalificerade yrken riskerar att fastna där. – Fler kvinnor måste läsa tekniska utbildningar och man måste se till att de i större utsträckning får utbyte av sin utbildning, säger projektledaren Lena Gonäs, professor i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet.

Lönsamt med jämställd hälsa Under årets Almedalsvecka arrangerade Nationella sekretariatet för genusforskning och Jämställ.nu en halvdag om vad ojämställdheten kostar samhället. Fokus låg på hälsa, våld, trakasserier och skola. Enligt Arbetsmiljöverket är kvinnors ohälsotal 45 procent högre än mäns. Den könssegregerade arbetsmarknaden är största skälet till det, enligt paneldeltagarna. Sjukskrivningar innebär lidande för individen, men också stora kostnader för samhället. Nya rön om hälsovinster av jämställt uttag av föräldraförsäkringen och den faktiska prislappen för ojämställdhet var andra ämnen som diskuterades.

FOTO: COLOURBOX

Nya skrifter om biologi, crip och forskningspolitik

I oktober nylanseras kunskapsportalen Jämställ.nu. Nu kan du ställa frågor till portalens jämställdhetsexperter, ta del av intressanta krönikor och läsa mer om vinsterna med jämställdhet. – Med nya Jämställ.nu fyller vi igen eventuella kunskapsluckor om varför man ska arbeta med jämställdhet i sin verksamhet, säger Lillemor Dahlgren, projektledare för Jämställ.nu. Nytt på webbsidan Jämställ.nu är också en heltäckande lista på svenska aktörer som har jämställdhetsuppdrag. Sidans nya utseende, med snabbvägar för olika verksamhetsområden, underlättar navigeringen. Jämställ.nu är ett unikt verktyg för det dagliga arbetet med jämställdhet och jämställdhetsintegrering. Där finns senaste nytt, exempel från forskning och praktik, verktyg som förenklar och kvalitetssäkrar, samt information om lagar och regeringsuppdrag. Jämställ.nu är ett samarbete mellan Europeiska Socialfondens Tema Likabehandling, Nationella sekretariatet för genusforskning, Sveriges kommuner och landsting samt Vinnova.

LÄS MER. På genus.se kan du läsa mer om

våra arrangemang.

*(186ȱ ȫ 




TILLBAKABLICK

'RUPPBILDóTAGENóVIDóINVIGNINGENóAVó+VINNLIGAóMEDBORGARSKOLANóVIDó&OGELSTADóoó&OTOóOCHóFAKTAó+VINNSAM ó'ÍTEBORGSóUNIVERSITETSBIBLIOTEK

Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad (1925)

V

oó4EXTó)NGA "ODILó%KSELIUS

id påsktid 1925 invigdes den Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Skolan grundades av fem kvinnor som utgjorde den så kallade Fogelstadgruppen, en politisk och ideologisk tankesmedja som formades i samband med kampen för kvinnors rösträtt. Fogelstadgruppen drev även veckotidskriften Tidevarvet, där särskilt fred, miljö och utbildning debatterades. Längst fram på fotot syns Elisabeth Tamm i ljus hatt och Kerstin Hesselgren i ljus jacka. Elisabeth Tamm ägde godset Fogelstad och upplät delar av det till undervisning och internat. Hon och Kerstin Hesselgren blev två av de första kvinnorna i Sveriges riksdag. Mellan dem står Honorine Hermelin, skolans rektor, och bakom henne Ada Nilsson, läkare och sexualupplysare, även hon i ljus hatt. Bakom Elisabeth Tamm,

32

i mörk kappa, står Elin Wägner, journalist, samhällskritiker och författare. Målet med Kvinnliga medborgarskolan var att väcka politiskt intresse hos kvinnor, som nu hade rösträtt, att uppmuntra dem till självständigt tänkande och mod att stå upp för sina åsikter. Kurser hölls regelbundet till 1954. Då hade omkring två tusen kvinnor mellan tjugo och åttio år deltagit, från olika delar av landet och från olika samhällsklasser. Till vänster om Ada Nilsson står Ebba Holgersson som undervisade på skolan i bland annat rättsväsende och samhällskunskap. Gästföreläsare var bland många andra den ryska ambassadören Aleksandra Kollontaj, författaren Moa Martinson, teologen och författaren Emilia Fogelklou och konstnären Siri Derkert.


%g&.(5

CARINA LISTERBORN, IRENE MOLINA OCH DIANA MULINARI (RED) Våldets topografier (Atlas)

PAULA MULINARI OCH REBECCA SELBERG (RED) Arbete – Intersektionella perspektiv (Gleerups)

Syftet med denna antologi är att utveckla en teoretiskt inspirerad diskussion om våld som samhälleligt fenomen baserat på gedigna empiriska studier. Boken tar upp ämnen som de amerikanska styrkornas säkerhetsindelning av det ockuperade Bagdad, kravallerna i Paris förorter, slöjans symboliska värde, betydelsen av en flagga på balkongen, diskursen kring hedersvåld och skotten i Ådalen. Våldet analyseras i förhållande till plats, till dominerande föreställningar om ”den andre” och som verktyg i kampen mellan ”gott” och ”ont”.

Hur kan intersektionella analyser bidra till en fördjupad förståelse av arbete och de maktordningar som strukturerar dagens arbetsliv? Feministiska arbetslivsforskare och samhällsforskare beskriver i denna bok olika sätt att förstå makt, ojämlikhet och arbete. Den inleds med en redogörelse av framväxten av den feministiska och maktorienterade arbetslivsforskningen. Därefter diskuteras skilda delar av arbetslivet i tolv kapitel. Med exempel från bland annat vård och omsorg, servicesektorn och multinationella företag visar författarna hur teoretiska begrepp som intersektionalitet, globalisering, rasifiering och queer kan levandegöras i analyser av arbete.

ANASTASIA-SASA LADA (RED) Teatching gender, diversity and urban space (Athena) Finns det verktyg och teorier som kan vara till hjälp i undervisning om genus och sexualitet i rumsliga vetenskaper? Och hur kan rum och urbanitet kan läras ut inom genusstudier? Om det handlar denna bok, som visar på teorietiska ramverk och utbildningsverktyg. Nätverket Athena har i bokserien ”Teaching with gender” fört samman specialister på genusstudier, feministisk forskning, kvinnors rättigheter, jämställdhet och mångfald. Böckerna tar upp utmaningar och möjligheter i att lära ut om kvinnor och genus i en mängd olika utbildningssammanhang. Författarna diskuterar de pedagogiska, teoretiska och politiska dimensionerna i lärande och utbildning om kvinnor och genus.

LUCAS GOTTZÉN OCH RICKARD JONSSON (RED) Andra män – maskulinitet, normskapande och jämställdhet (Gleerups) Med konkreta exempel hämtade från fyra vanliga situationer i förskolan: samling, måltid, fri lek och påklädning, belyser Christian

Eidevall, Högskolan i Jönköping, hur förskollärares förhållningssätt sätter gränser för barnen. Han beskriver och analyserar även hur olika förskolor arbetar genuspedagogiskt. Eidevalls utgångspunkt är att förskollärarnas förväntningar på barnen till stor del påverkar hur barnen uppfattar sina möjligheter att vara. Boken vänder sig till både blivande och yrkesverksamma förskollärare.

KATRI KIVILAAKSO, ANN- SOFIE LÖNNGREN OCH RITA PAQVALÉN (RED) Queera läsningar – litteraturvetenskap möter queerteori (Rosenlarv förlag) Vad är en queer text och hur läser man queert? Queera läsningar är en nordisk antologi med litteraturvetenskapliga queerläsningar. En queer läsning intresserar sig för textens luckor, sprickor och ologiskheter, för textens inneboende dissonans och ambivalens. Den tar fasta på textens tystnader, vad den samtidigt avslöjar och döljer. Inte minst det som framstår som avvikande, udda och bryter mot normativa uppfattningar om kön och sexualitet. I Queera läsningar diskuteras politiska och känslomässiga sätt att läsa och läsningar utifrån genre, historia och olika sammanhang.

MARIA JANSDOTTER SAMUELSSON, CLARY KREKULA OCH MAGNUS ÅBERG (RED) Gender and change: power, politics and everyday practices (Karlstad University Press) Med ett brett teoretiskt ramverk, olika metodologiska ingångar och empiriskt material från Sverige, Norge och Island undersöker boken hur genusrelationer skapas, reproduceras och utmanas. Bokens texter pekar ut i vilken riktning vi är på väg. Var finns frön till förändring och hur möjliggör eller hindrar makt förändring?

CHARLIE OLOFSSON (RED) Musik och genus – röster om normer, hierarkier och förändring (Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet) Musik och Genus är ett kompetensutvecklingsprojektet som pågått i tre år på Högskolan för scen och musik. Syftet har varit att etablera ett genuskritiskt förhållningssätt på skolan och att ge studenter och medarbetare verktyg för att själva

*(186ȱ ȫ 

ZZZ

33


kunna reflektera över egna och andras val. I slutrapporten ingår beskrivningar av projektets aktiviteter, men också reflektioner från deltagare samt utdrag och kommentarer till seminarierna. Medverkande är främst medarbetare och studenter, men även kulturskribenten Magnus Haglund och musikvetaren Susan McClary finns bland författarna.

KARIN EDVARDSSON BJÖRNBERG OCH SVEN OVE HANSSON Integrera genus i klimatanpassningen! – vägledning och råd för det kommunala klimatarbetet (Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI) Författarna till rapporten redogör för den senaste forskningen om genus och klimatförändringar och ger exempel på hur kommunernas klimatarbete kan integrera genus. Målgrupp är de som arbetar med

och är ansvariga för klimatanpassning, planering och genusfrågor inom kommuner och regioner. Rapporten har tagits fram av Kungliga tekniska högskolan, KTH, inom forskningsprogrammet Climatools, ett tvärvetenskapligt forskningssamarbete mellan FOI, KTH, Konjunkturinstitutet och Umeå universitet.

CHRISTIAN KULLBERG, MARCUS HERZ, JOHANNES FÄLDT, VERONIKA WALLROTH OCH MIKAEL SKILLMARK Genus i socialt arbete (Liber) På ett systematiskt sätt belyser boken hur genusdimensionen formar socialt arbete. Den ger perspektiv på genusfrågan utifrån fyra delar av det sociala arbetet: det sociala arbetets problem- och verksamhetsområde, det sociala arbetets organisering, professionaliseringen av socialt arbete samt det direkta arbetet med brukarna. Författarna

Nationell genusforskningskonferens 28-30 november 2012 göteborg Missa  inte  tre  dagar  när   keynote  speakers,  rund-­‐ abordssamtal  och  paper-­‐ ƉƌĞƐĞŶƚĂƟŽŶĞƌĚŝƐŬƵƚĞƌĂƌ ćŵŶĞŶƐŽŵĂŬƟǀŝƐŵ͕ genusteori,  exkludering,   ŐƌćŶƐĞƌŶĂƐƉŽůŝƟŬ͕ĂŬĂ-­‐ demins  förändrade  roll  och   mycket  mer.   Sista  dag  för  anmälan  är   ϱŶŽǀĞŵďĞƌ;ϭŽŬƚŽďĞƌ ĨƂƌƟĚŝŐĂŶŵćůĂŶͿ   Registrera  dig  och  läs  mer   på  www.g12.se.    

34

diskuterar de utmaningar som det sociala arbetet står inför när det gäller att skapa utrymme för kritisk reflektion kring den egna praktiken och att praktiskt genomföra ett genusmedvetet socialt arbete.

SEEMA ARORA-JONSSON Gender, Development and Environmental Governance: Theorizing Connections (Routledge) Att hantera mångfalden av inblandade på olika nivåer är en stor utmaning för studier av miljöstyrning. I boken undersöks dessa utmaningar och vad jämställdhet, resurshushållning och utveckling innebär för ett lands invånare och för miljöns framtid. Erfarenheter från Indien, ständigt rankat som ett av de mest könsdiskriminerande länderna, jämförs med liknande situationer i Sverige. Boken ifrågasätter den konventionella tron att utvecklingen medför ökad jämställdhet och effektivare miljöledning.

Genus.se lanserar nyhetsbrev

Vill du hålla dig uppdaterad om aktuell forskning som publiceras på genus.se? Nationella sekretariatet för genusforskning har startat ett nyhetsbrev för genus.se som kommer per e-post. Anmäl dig på genus.se.


/('$5(

HALVA MAKTEN HELA LÖNEN ÅTER I DEBATT

K E R S T I N A L N E B R AT T F Ö R E S TÅ N DA R E

REDAN FÖR TJUGO ÅR SEDAN krävde stödstrumporna halva makten och hela lönen. När det gäller den politiska makten fick det feministiska nätverket gehör för sina krav. De flesta partier införde någon form av kvotering för att öka kvinnorepresentationen. Med makten inom näringslivet har dock inte mycket hänt, nu väcks därför åter frågan om kvotering till bolagsstyrelser. Denna gång av EU, där kommissionen inom kort väntas lägga förslag på en lag som på sikt kräver minst 40 procent kvinnor i alla större företags styrelser. NÅGON STÖRRE SKILLNAD har det heller inte blivit när

det gäller lönerna. Tvärtom har lönegapet mellan kvinnor och män legat ganska konstant de senaste 20 åren. Kvinnor har dessutom en lägre sysselsättningsgrad än män. Kvinnors deltidsarbete är en förklaring. Så länge det är ett frivilligt val kan man tolka det som en kalkylerad risk som kvinnor är villiga att ta trots att det innebär lägre inkomst såväl på kort som på lång sikt. Men att det nästan uteslutande är kvinnor som arbetar deltid kan också tolkas som kvarvarande könsbundna förväntningar, som är svåra att bryta mot på individnivå.

egation för jämställdhet i arbetslivet. Vad som kommer ut av det arbetet är ännu för tidigt att säga. Helt klart är dock att det behövs mer kunskap om mekanismerna bakom de skillnader vi ser på arbetsmarknaden, och om vilka effekter skillnaderna får för såväl den enskilde som för samhället i stort. SÅVÄL LÖNER SOM frågor om makt är alltså tillbaka i

debatten. Medan de svenska partierna tog sitt ansvar och visade att en jämnare könsfördelning var möjlig har varken näringslivet eller arbetsmarknadens parter i stort lyckats gör det, vare sig när det gäller bolagsstyrelser eller löner. Återstår att se om Sverige även fortsättningsvis kommer att vara ett föregångsland inom jämställdhetsområdet eller om den tiden är förbi. Helt klart är dock att det finns ett stort intresse för arbetsmarknadsfrågor inom svensk genusforskning. Nästa nummer av tidningen Genus ägnas därför åt tema arbetsliv. För jämställdhetspolitiken är arbetslivet en av de allra mest brännande frågorna.

MÅNGA KVINNOR ÄR dessutom hänvisade till deltid för

att de arbetar i branscher som är organiserade genom deltidsarbete. I manligt dominerade branscher förfaller arbetsgivarna inte alls ha det behov av flexibilitet som deltidsanställningar ger. Effekten blir inte bara att inkomstskillnader uppstår och upprätthålls, det ger dessutom effekter på den framtida pensionen. För att lyfta frågor som dessa har regeringen tagit initiativ till en del-

*(186ȱ ȫ 

35


Posttidning B Avs: Genus, Nätverkstan Ekonomitjänst, Box 31120, 400 32 Göteborg

(1. b7 ) 5 c* $ 1

De jämställdhetspolitiska målen ska uppfyllas även när staden planeras. Men vad innebär det, och var kommer frågor om genus in? Räcker det med bättre belysning och trevligare gångtunnlar? Gäller det bussarnas avgångstider eller rör det bostädernas utformning? Eller handlar det om någonting helt annat?

VAD ÄR GENUSMEDVETEN STADSUTVECKLING?

ANN-CHARLOTTE GILBOA RUNNVIK doktorand Tema kultur och samhälle, Linköpings universitet

MEIKE SCHALK lektor i kritiska studier och urban teori, Kungliga tekniska högskolan

KRISTER PERSSON lektor i kulturgeografi, Örebro universitet

»En genusmedveten stadsutveck-

»Genusmedveten stadsutveckling har

»Genusmedveten stadsplanering in-

ling bör ha en historisk sensitivitet omkring platsers skilda betydelser och synliggöra bortträngda dimensioner. Den bör även möjliggöra mobiliteten i staden genom att se hur människor brukar stadsrummet i sitt vardagliga liv och ta hänsyn till olika resmönster. Av hållbarhetsskäl bör tonvikt läggas vid kollektiva färdmedel, samt att gång- och cykeltrafik ges prioritet. Avslutningsvis utgör offentliga platser och stråk viktiga mötesplatser som inte bara bör vara tillgänglighetsanpassade utan också trygga och möjliga att använda av alla.

inte längre fysiska “förbättringar” för kvinnor som mål, såsom ökad sikt i parker genom belysning och att ta bort buskar. Snarare än att generalisera och patronisera denna användargrupp, så måste den främsta frågan vara vem som styr, vem som har makten att bestämma över våra dagliga omgivningar, hur de är organiserade, hur de kan användas, och även förvandlas av grupper med olika kulturell bakgrund, utbildning och genus. En genusmedveten stadsutveckling strävar efter en inkluderande stad där alla kan känna sig hemma.

nebär att planerare och politiker tar sin utgångspunkt i vardagsjämställdhet. Det handlar om att inte utgå från att planeringen är könsneutral, utan att vara medveten om att vi som individer påverkas olika av planeringen utifrån vilket kön vi tillhör, liksom att makten över planeringen också är kopplad till könstillhörighet. Planeringen skall ske med medborgarna, inte för dem. Jag skulle gärna se att man inför genuskonsekvensbeskrivning av alla planer och projekt på samma sätt som man måste genomföra miljökonsekvensbeskrivning.

. På vår webbsida finns samtliga artiklar ur Genus, ytterligare material samt information om aktuella arrangemang. Besök oss på www.genus.se

36


Genus 2 2012