Issuu

Hjos historia

sammanställd av

Annica Andersson

Hjos historia – en resa genom seklerna

Hjo är en stad med en lång och fascinerande historia. Den började som en liten handels - och marknadsplats vid Vätterns strand. Genom århundradena har den utvecklats och formats av krig, handel, kungliga beslut och samhällsförändringar. Denna bok är en sammanställning av den kunskap och de berättelser som jag hittat om Hjo, baserat på omfattande forskning i arkiv, kyrkoböcker, domböcker, mantalslängder och historiska skrifter.

Här får du följa Hjos historia genom seklerna – från medeltidens maktkamper och klostrens inflytande, via stadens roll i den svenska stormaktstidens krig och omdaningar, till industrialiseringens påverkan och den moderna tidens utveckling. I varje kapitel ges en inblick i hur livet såg ut både i riket i stort och i Hjo, med fokus på befolkningen, näringslivet, bostäderna och de händelser som format staden.

Detta arbete är ett försök att samla den historia som finns bevarad om Hjo, men också att lyfta fram de berättelser och detaljer som gör platsens förflutna levande. Med denna bok hoppas jag ge en överskådlig och djupare förståelse för hur Hjo blev den stad det är idag – en liten stad med en intressant historia.

I boken har jag samlat allt material jag hittills har hittat på internet, i kyrkoböcker, mantalslängder, domböcker, bouppteckningar, i de tre böckerna om Guldkroksbygden, historiska böcker om Hjo, Vättern och orterna runt sjön, historiska texter i tidningar, Riksantikvarieämbetet, Birgitta Birgerssons böcker, Sven-Arne Rosenbergs 1700-talets tomtnamn och tomtägare i Hjo stad m.m.

I denna första upplaga finns det jag har hittat fram till 2025. Eftersom arbetet pågår framkommer nya uppgifter löpande men jag har valt att börja trycka upp min forskning nu för att arbetet ska bevaras för framtiden.

I varje kapitel börjar jag med hur läget var ute i landet och fortsätter sedan med vad jag kommit fram till hur det troligen var i Hjo. Till varje århundrade har jag lagt till olika händelser i kronologisk ordning plus en sammanfattning av varje århundrade.

Bilder är hämtade från Nordiska muséet, Lions bildarkiv, privata samlingar, Digitalt museum

Under 2025-2026 kommer jag att låta trycka böcker om resten av Södra roten, Västra roten och Norra roten.

Tack för att du vill läsa min bok och jag hoppas du tycker om den.

Annica Andersson

Kontakt: fru.andersson@icloud.com

Läget i Hjo på 1700-talet

I mitten av 1700-talet bodde 325 personer i Hjo, 86 män, 22 hustrur, 121 minderåriga, 51 överåriga, 5 drängar, 13 pigor, resten övriga, dessutom fanns fem båtar och kanske fanns trettiofem fastigheter, alltså några nybyggda.

1747 fanns nittiotvå hus i Hjo - troligen inklusive uthus.

Hjo sades vara en av Sveriges sundaste och renligaste städer1 . I städerna inrättades ofta gemensamma utedass, ofta låg dassen på en lång rad och med tunnor under i särskilda längor på innergårdarna. På dasset hade man möjlighet att samtala, mor och far kunde passa på att diskutera ekonomi och ta stora beslut och ungdomar pratade som sagt hemligheter. Det var säkert trevligt att ha sällskap dit ut när kvällarna var kolsvarta. Tunnorna tömdes inne på gården, täcktes över eller lades på avträdeshögen där spyflugorna frodades.

Både renlighet och smak började göra sig gällande och man förbättrade eldstäderna. Kakelugnar gjorde sitt intåg och stugorna började förses med innertak, ryggåsstugorna fasades ut. Ju längre bort från stadskärnan man kom desto enklare var husen. Efter hand rödfärgades husen och nu började även linoljefärg användas.

En i slutet av 1700-talet befintlig hamnbyggning förstördes av åsvallet.

Hjo var en ganska lugn, trivsam men fattig stad under första delen av 1700-talet. Borgarna, pigorna, drängarna och krigsfångarna småbråkade lite men det var inga stora konflikter.

Staden hyrde ut några få marknadsbodar vid torget till kringresande under marknadsdagarna 2som under denna tid var fyra per år, i mars, maj, september och november. Handlarna hade inte butiker utan försäljningen skedde i deras hem.

Staten satsade på att bygga upp industrier som till exempel textilfabriker och några Hjobor samarbetade med Jonas Alströmers ylleindustri i Alingsås när det gällde kamullgarnspinneri. Två färgare hade frihet att tillverka glansfoder och tryckta lärfter vilket de, till landets nöje och förtjusning fullgjorde, skrev länsstyrelsen 1755.

Näringslivets verksamheter var dock små.

1790 var antalet invånare 378 och man lyckades att locka fler till Hjo.

1 http://runeberg.org/famijour/1879/0181.html

2 Trästaden Hjo 600 år Presentation av Vätterkommunerna

Vid vägarna runt Hjo fanns många vägkrogar, vid Ekhammar och Stora Röå fanns ett par av de mest kända krogarna. Vid Ekhammar finns namnet Krogen kvar än i dag.

Vid Båtmansfallen fanns ett fattighus kallat Boråsstugan.

Många hus hade höga plank för att de boende skulle skydda sig mot framfusiga främlingar och obehagliga grannar.

Den ena krigsskatten efter den andra drabbade svenskarna och så även Hjo-borna. Pesten kom tillbaka och drabbade främst Fågelås. Lilla tullen fanns kvar och innebar att tull skulle erläggas för alla varor som fraktades in i staden eller till marknaden.

Det förekom troligen två olika hamnanläggningar när den tidiga 1600-talskonstruktionen var försvunnen. Krabben utanför Skolbryggan användes troligen för lastning, andra var säkert de olika sjötomternas olika bryggor. När båtarna blev större anordnades lastplatser vid djupare vatten.

Vid grävning på torget till fontänen ”Kvinnan vid brunnen”, påträffades en del rester av en äldre byggnad som troligen var från det gamla rådhuset/rådstugan som 1740 istället byggdes upp vid Fotagården (Kihlbergsgården) där den låg fram till 1835.

Maten

En vanlig meny kunde bestå av salt sill, saltat eller torkat kött, fläsk, gröt, smör, bröd, ärtor och äpplen. Man producerade sin mat, kött från vilt, fisk och boskap kompletterades med rovor, betor och potatis. Grönsaker och frukt odlades, samlades in under sommar/höst och konserverades för att hålla under vintern.

Välling, gröt och soppor var vanlig kost i merparten av hushållen. Potatisen började komma för att ersätta kål, kålrot, lök, ärter och bondbönor. Man åt äpplen, surkål och olika sorters bär som t.ex lingon, krusbär och vinbär. Grönsaker och frukt åts i princip aldrig råa. Först användes kornmjöl sedan råg, havre och vete.

Staden

I början av 1700-talet ville borgarna, som var beroende av att sälja sina hantverk, förbjuda landsortsborna att sälja sina varor i staden. Landsortsborna och Vadstenaköpmännen var ett hot mot Hjo-borgarnas välstånd eller överlevnad.

1700-1749

1700-1713 var Andreas Holtzberg skolmästare (prästvigd). 1707 beskylldes han för att vara vårdslös om skolan men han var troligen tämligen oskyldig, han var inte orsaken till att så få barn gick i skolan. Det var föräldrarna som inte tyckte det var någon idé att skicka barnen till skolan

Borgmästare

Lars Hallbom 1700-1702

Johan Ranchstedt 1704-1710

Nils Mauritzson Berg 1710-1711

Anders Lidström 1712-1713

Lorentz Korpe 1714-1724

Joachim Wetterstedt 1724-1743

Bengt Tengbom 1743-1773

En händelse vid Grebbans kvarn 1703 kärade kornettenen manhaftig Algot Gadd att han i sin tillbörliga tulltökt (ägare av en tullkvarn tog som regel en kappe på varje tunna säd som ersättning för arbetet). Vid Grebban fanns ett tio meter högt fall, kvarnen ska lida stort förfång (stor skada) eftersom många där omkring liggande bäck- och skvaltekvarnar (en enkel vattendriven kvarn) som höst och vår den mesta säden ska in intaga och utan allt tvivel förtulla.

Dessutom ska och honom stor skada ske vid bemälte Grebban eftersom gärdesgårdarna vid hemmanet blev förstörda av mäldefolk (de som hade rätt att mala) och andra vilket också gällde grindarna var antingen alldeles för förstörda och nedkastade eller lämnade öppnade, han yrkade om tingsrättens förbud och ett förelagt vite hämmas och förekommas måste.

1704 kärade Algot Gadd igen till mjölnaren vid Grebbans kvarn Jöns Karlsson för skador och skällsord som mjölnaren ska ha brukat mot kornetten och så mycket mer ska vara straffbara eftersom Gadd ska vara mjölnarens husbonde.

Tullskrivaren i Hjo, Johan Enander, bevittnade att när Gadd för någon tid sedan kom till Grebban och begärde att få tull av mjölnaren, ska mjölnaren därtill nekat eftersom han av sekreteraren Frentz, som är kungliga livdrabanten Gustav Rosensköld fullmäktig, förbjuden att antingen tull eller annat till kornett Gadd leverera eller honom lyda.

Kornetten hade slagit upp tullkistan med en yxa. Då sa mjölnaren: Fan ta en sån husbonde som jag har som ljuger och bedrager och på morgonen inte håller vad han lovat om aftonen! Om kostnaden bara vara vore mödan skulle han kasta honom ut för kvarnrännan.

Men kornetten Gadd ska däremot inget sagt utan bett mjölnaren fullborda det han sagt om han var en ärlig karl.

En dräng och en piga berättade det skulle mjölnaren därför inte kunnat leverera något spannmål från Grebban till kornetten för brevet han fått med förbudet från herr Frentz. Då hade Gadd svarat: En hundsvott har skrivit brevet och en hundsvott skäller före och andra hundar efter, han aktar dem lika mycket.

Kornetten menade att Jöns Karlsson inte levt upp till det de kommit överens i ett kontrakt om Grebbans kvarn så borde Jöns avträda vattenverket.

Dom: Tvistemålet beror på vem som har besittning och disposition av hemmanet Grebban och då kan inte tingsrätten besluta om missförståndet mellan Gadd och Jöns Carlsson eller om Jöns förgripit sig eller ej.

1703 - Krigsfångarna

Den 19 december 1703 har till Magistraten ankommit ett brev från landshövdingen, att sexton saxiska fångar skulle "komma hit till staden med befallning att innan deras ankomst skulle deras kvarter eller husrum ordnas för dem.”

Ryska krigsfångar eller kosacker hade börjat anlända hit till länet 1706 men här i Hjo verkar de inte kommit förrän 1710.

Om deras förehavande är inte mycket känt mer än att de förekommer i domböckerna, flera sidor upptar rannsakningar för slagsmål, fylleri och lägersmål. En del ingick äktenskap med Hjoflickorna, barn avlades, tvister om faderskap förekom m.m.

Deras liv kom att präglas av kriget, då många tvingades tillbringa mellan tio och tjugo år i Sverige. Dock skiljde sig krigsfångenskap under 1700-talet på många sätt från förhållandena i modern tid. Istället för att spärras in i läger integrerades fångarna i samhället och levde sida vid sida med lokalbefolkningen.

Fångarna och de inkvarterade soldaterna tycks ha stört nattron i Hjo för vid rådstugan den 14 oktober 1713 finner Magistraten sig föranlåten att utfärda följande varning: "Eftersom det klagades över oljud, Guds förtörnelse, överträdelse emot överhetens förbud mot oroligt leverne om nätterna (dock ingen visste för denna gången vem som sådant förövat). Ty varnades borgerskapet i gemen att ingen håller något öl eller brännvin till salu om aftonen sedan vårdringt är vid 40 mark silvermynts plikt i anledning av Byggningabalkens 22 kap. samt därtill lagligen svara för om någon olycka sker. Så tillsades också att inkvarteringsfolket att strax efter att det ringt till vård ska de inställa sig i sina kvarter och inte göra något oljud i staden för då blir det straffpåföljd.

1714 fanns en order att de danska fångarna här i Hjo skulle utväxlas mot svenska fångar i Danmark.

Vårdringningen var en "kommunal" angelägenhet ej att förväxla med böneringningen, som hade en kyrklig karaktär. På kvällen ringdes i vård vanligen klockan nio och på morgonen ringdes ur vård klockan fyra. Mellan dessa vårdringningar skulle all eld vara övertäckt, dörrarna stängda och gatorna folktomma. Ringning skedde från rådhuset eller från klockstapeln.

I februari 1714 bestämdes angående krigsfångarna att de av dem som inte kunde få eller förtjäna sin föda skulle erhålla tre öre silvermynt om dagen i kostpengar. I augusti samma år tillsades stadstjänaren Håkan Arvidsson "att vid vackert väder ha de två härvarande kosackerna till arbete med att ta upp stenar ur ådran (Hjoån)" Brakareån?

I stadens dödbok upptas den kosackiske arrestanten Alnico Wimbla död 1708, 45 år.

En saxisk fånge Augustin Achmidt dog 1704, 26 år

En saxisk fånge Christian Lux dog 1706

Saxisk fånge - David Rendel dog 1706

Saxisk fånge Albico Silenka dog 1708

Kosacken Daniel Wassekoskie?? dog 1712

Ryss Jeremias Boldakof

Ryss Andrea Ivanof

Saxare David Kendell

Dansk Anders Larssen

Kosack Vasiliev Lux

Kosack Jakob michiter

Dans korpral Josef Recard

Saxare Georg Schmidt

Ryss Gabriel Stefanof

Saxare Albico Vicula dog 1708, 45 år

1712 dog kosacken Daniel Vasselofaki, 40 år

1714 arrestanten Jacobi Cornellis barn, 2 år

1718 holländaren Jacob Cornelius, 50 år

1720 fältskären Otto Friedrich Siggelkov, 40 år.

Landshövdingen meddelade 1721 att fångarna skulle få åka hem men en del valde att stanna.

Det sägs att kosackerna inte levde så länge på grund av sjukdomar och svårigheter. När de sedan dog ansågs de inte värdiga att begravas i vigd jord utan de begravdes i en sandkulle strax utanför södra tullporten. Platsen kallas Kosackbacken eller Ryssbacken (vid Sjöbacka, nuvarande Jönköpingsvägen 5-7). Enligt Colling, Skaraborgsbygden, ska det vid grävningar ha hittats skelettdelar.

Saxisk fånge - Vessel Mell - 1713 beklagade sig kvinnfolket Britta Andersdotter eftersom Vessel under äktenskapslöfte hade bedragit henne och sovit med henne och gjort henne med barn men att han hade bortvikit innan barnet blev fött.

1713 var Jacob Michites i rätten för tredje resan lägersmål mellan Jakob och Börje Nils Månssons änka hustru Annika Rafvelsdotter. Det hade förevarit olovligt umgänge med henne två gånger förut när hennes man levde, första gången i fähuset och andra gången, fjorton dagar därefter på logen då han och hans kamrat Ivan tröskat och sen kastat på logen och tagit säden.

Då kamraten hade gått så skulle han ha förgripit sig på henne men hustru Annika nekar - varken Jakob eller Ivan har någonsin arbetat hos henne. Borgmästaren Nils Mauritzson berättade att denne Jacob hade befunnits med tjuveri, flärd=fusk i arbetet och osanning i lika mått. Sven Svensson sa att denne Jakob stulit en guldring ifrån honom som han dock med möda återfått. Rådet dömde änkan fri men Jakob Michites sakfälldes till 40 markers plikt för obevislig ärerörig beskyllning mot avstraffades han corporaliterm (kroppsligt spö eller ris), som då strax effektuerat blev.

Följande fångar fick barn med kvinnor i Hjo:

Jacob Cornelius och Maria Nilsdotter Hök fick dotter Catarina 1712 och son Nils 1715

Joseph Recard och Brita Månsdotter fick oäkta dotter Maria 1712

Wusillif Mell och Brita fick oäkta dottern Karin

Matthias Wunderlig och Martha Persdotter fick Magdalena 1706

Michael Partzig och Sigrid Ambjörnsdotter fick Christian 1706-1707 och Maria 1708

Mårten Didrick och Karin Jonsdotter fick Daniel 1707

Martin Meifert och Kirstin Persdotter fick oäkta Margareta 1707

Hans Sigötz och Kirstin Olofsdotter fick oäkta Catharina 1708

Mårten Türcke och Karin Jonsdotter fick Maria Lena 1708

Kullen där de ligger begravda schaktades bort då den nya vägen på söder byggdes men vid grävningar fann man gamla benrester efter fångarna. Detsamma gjorde småpojkar som sparkade boll.

”Kanske får fångarna ingen ro för månljusa nätter, då dimslöjorna stiger över vattenytan kan man se dem rida bort över sjön österut i den matta månstrålen, kosackerna med sina långa lansar och i lätta rustningar rida över sjön, tills de slutligen försvinna mot östliga landet, mot hemlandet ”

Nordiska kriget (1700-1721) gjorde att många av männen i staden blev inkallade. Kvinnor, barn och orkeslösa gubbar fick ta hand om alla sysslor. Det var en svår tid och krigsskatterna ökade hela tiden. I februari 1711 var fattigdomen stor, näringslivets verksamhet gick ner, maten blev sämre och sämre, folket åt inte tillräckligt.

I kyrkans förteckning över kläder 1710 finns uppgifter om vilka sockenbor som har skänkt textilierna. Mycket var i dåligt skick - en mässskjorta var given av Ebba i Svärtan 1647 och en mässkjorta till, som var gammal och sönder och användes för att laga den andra med.

Altartavlans renovering 1670 bekostades av major Leonard Hård till Munkeberg med sin fru Gunilla Roos.

1711 kom pesten som drabbade Fågelås värst. Påbud utfärdades att alla skulle delta i bot- och bönedagar. Etthundratusen barn hade dött i Västergötland. I februari drabbade den Södra Boda och Erik Jons hus och släkten blev nästan utrotad, även Jöns Siggessons hus med flera drabbades.

Samma år klagades över att svin och andra kreatur kom in på kyrkogården, ett bättre hägn var nödvändigt.

I början av 1700-talet var borgarna i Hjo flitiga med att skriva till kungen, de ville bland annat ha ensamrätt på att frakta resande till Östgötasidan men de fick nej. De ville också, återigen, förbjuda bönderna att driva handel och hantverk utanför tullarna. De tyckte bönderna skulle leva av sin egen näring, av jord, inte av handel.

Skolan

1711 anmodades att barn skulle gå i skolan i huset sydväst om kyrkan. I huset fanns då inhyseshjon som skulle flyttas bort. Skolan var mörk och obekväm så herr pedagog Anders Holtzberg på Tomt 17 (kvarter Källaren) erbjöd att de fick ha skola i en stuga på hans gård men den var i behov av renovering så staden behövde reparera den först.

Man beslutade att skolan skulle vara i en stuga hos Sven Ambjörnsson (dagens stadshus) mot låg hyra. Sockenstämman var hos Carl Håkanssons änka, Hamngatan 2-4. 1712 framkom att barnen gjort bra ifrån sig i skolan.

Hjoborna klagade på att hamnbryggan var i mycket dåligt skick och hade varit så sedan länge tillbaka Samma gällde för en hamnbyggnad från slutet av förra århundradet (1600-talet) vilken förstördes av åsvallet.

Krabben vid Sjögatan, var en friliggande brygga cirka tvåhundra meter rakt ut från Skolbryggan. Stenkistorna som den vilade på ligger kvar på botten och kan ses än idag. Här kunde större fartyg förtöjas och last och passagerare roddes i mindre båtar in till Skolbryggan.

1712 påminde rådmännen om förbudet att ingen vid laga plikt skulle understå sig genom tvättning eller annat förhindra och bortskrämma fiskeleken i stadsån, vilket fiske var anslaget till rådmännens lön.

1712 hade skolan ingen bibel och då bestämdes att Gustav VI Adolfs bibel som skolmästaren Holtzberg satt i pant i kyrkan skulle inlösas av de medel som människor av god vilja efter hand behagade tillskjuta.

Samma år, 1712, tillsades och varnades borgerskapet att de utan försummelse, för eldsvådans skull, överhölja sina tak med torv (grästorvor). Nu var de bara täckta av näver eller halm. Böter uppgick till 40 mark silver plikt för den som sådant eftersatte.

Borgerskapet varnades också att inte elda så mycket med enris, olyckan kunde vara framme med dessa bara tak och i sträng torka. Borgerskapet förmanades även att utanför försummelse låta laga och reparera sina skorstenar samt ha sina brandredskap redo som stege, båtshake, brandyxa och vattentunna, om något skulle hända i denna svåra torka - 14 maj 1712.

1713 var pestutbrotten äntligen slut, sjukdomsfallen blev färre. Hjo verkar ha varit förskonat vid detta utbrott.

Samma år, 1713, togs ärendet om en ny rådstuga upp igen. Nu var den väldigt gamla rådstugan på torget (vid nuvarande brunnen), fallfärdig. Beslut togs att rådmännen och borgarna skulle skänka byggnadsmaterial och 1740 byggdes den nya rådstugan i nordöstra hörnet av Fotagården, Kihlbergsgården (nordvästra delen av nuvarande pizzerian). En fyrkantig, gulmålad byggnad av trä och, som hus av fyra stolpar, inte så stort som ett vanligt fårhusmed ett litet trätorn mitt på huset, cirka två och en halv meter högt. Rådhuset tycktes innehålla ett par, tre små rum. Nästa rådstuga/rådhus byggdes sedan på Torggatan, 1835.

I december 1713 reste borgmästaren i Hjo, Anders Lidström, till Stockholm för att som riksdagsman närvara vid den riksdag som sammankallats av Ulrica Eleonora. Kungen själv, Carl X11 satt kvar i Turkiet och man ville ha fred.

I Stockholm försvann borgmästare Lidström, han skulle resa hem med landshövdingen står det i riksdagsprotokollet men hem till Hjo kom han inte. Han anges som död 1714. Anders Lidström var också rådman och kom närmast från Lidköping där han hade en bror som hette Lars, troligen var Anders en betydande person eftersom landshövdingen ville ha med honom hem. En viss svajighet i brödernas karaktär finns och förnekande av faderskap och lättsinnigt beslagtagande av andras penningar.

I Stockholm gnällde borgarståndets riksdagsmän över att riksdagen drog ut på tiden, många gav sig hemåt utan att riksdagen formellt hade avslutats. Troligen handlade mötet om det s.k. fredsverket, att äntligen få fred trots att kungen var fast i Turkiet och var revanschsugen. Anders dog troligen på hemvägen eller i Hjo.

1716 - Karl XII:s besök i Hjo

En notering av händelsen är gjord av Johan Hultman som blev taffeltäckare (en slags pass-upp) åt kungen i Bender och som sedan följde kungen under återstoden av dennes liv.

Hultman var en av de karoliner som gav ut sina dagböcker under 1700-talet (Sven Lagerberg som ligger i sandstensgravkoret vid Grevbäcks kyrka är en annan). Hultman har använts flitigt som källa i olika biografier om kungen från Heidenstam och framåt.

1716 när kungen Karl XII färdades med båt från Hjo verkar vara första gången Hjo nämns i en tidning.

1986 gavs en faksimil av dagboken ut på Rediviva förlag där följande beskrivs: (1716) Därefter bröt Hans Majestät upp i Danska Norge, via Sundsborg till Västergötland och den lilla staden Hjo och när kungen var framme i Hjo, iklädd som en enkel soldat, stannade han och lutade sig mot förstuposten på den lilla brostugan på Hamngatan och spejade ut över sjön och dess upprörda vågor. Det sägs att han inte ville ge sin närvaro tillkänna genom att gå in någonstans, han stödde sig istället på armarna mot en stugas sluttande tak och fick sig i den ställningen en stunds sömn medan båten ställdes i ordning.

Karl den XII (1682-1718) regerade 1698-1718 och han var känd för att vara intelligent och mestadels påläst, förberedd och omgivningen förundrade sig över hans otroliga minne av ett ansikte eller namn. Även om han oftast litade på den närmaste omgivningen ville han alltid själv inhämta direkt information. Detta gjorde att han oftast dök upp helt anonymt utan att man kände igen honom.

Från Hjo färdades han i en båt med två roddare de fem milen över sjön Vättern

Han ankom till Drottning Ulrica Eleonora i Vadstena den 28 augusti. Karl XII red i sporrsträck över gård och diken till Vadstena in i slottet, sittande på hästen, uppför slottstrappan - som nu är riven. Det var ett kyligt möte med systern och de träffades aldrig mer.

När han skulle möta sin syster var han sliten av alla utkämpade slag och han var ”av pinade tankar jäktad”. Ulrica Eleonora bodde inte på Vadstena slott utan i ett trähus som låg inne på slottsgården till höger. Våt och nedstänkt trädde kungen in till systern Ulrika Eleonora. Hovet kände först inte igen den lätt haltande skallige, av hårda strapatser och öden präglade, mannen. Karl XII hade nog ändrat sig mycket sedan systern såg honom senast och hon blev bestört över hur sliten han såg ut och speciellt att han hade blivit skallig. Hon hade skickat honom både en kalott och flera peruker men kungen sa: Jag skulle gärna använda dem men jag har blivit van att vara utan och det är svårt att börja igen det blir liksom för varmt kring ögonen.

Efter besöket i Vadstena fortsatte han genom Gränna och Jönköping till Lund i Skåne den 30 augusti.

1874 fanns Brostugan i original kvar men om- och tillbyggd, den utbjöds till försäljning i början av 1900-talet och försvann 1910.

Karl XII dog 1718 och 1721 tog det stora nordiska kriget slut och stadens verksamheter fick fart igen, kungens envälde upphörde 1809, nu vände det, bättre tider var på väg, handeln och hantverket började få fart igen.

Sven Kindberg - kommunister i Hjo ”1697 till adjunkt i Skarstad, komminister här i Hjo 1699. Kantorn(canutus) Sven Kindberg född ca 1673, som studerat i Uppsala1694 (prästvigd 1697) var skolmästare 1714-1732 men han hade ett lösaktigt leverne och blev avsatt 1712 i sin tjänst i Skarstad och återfick ämbetet och blev förordnad till skolmästare men han kom tillbaka och blev pedagog 1714.

Han var väldigt fattig och levde till 1732, gift 1698 med Catharina De Laval 1674-1707 och gift för andra gången 1712 med pigan Elin Svensdotter, han hade många ankota (utarmade) barn. Barn: Sven 1706, Knut 1713, Anna 1715, Carl 1715? Maria 1716, Abraham 1719-1723, Johannes 1722-1724.”

Elin Svensdotter kom i Knuts tjänst vid Michaeli tid innan Knuts hustru dog, alltså i slutet av september 1706 och stannade till midsommar 1710, då hon först kom i tjänst i "Wele" gästgivaregård. Sedan vistades hon i Göteborg hos sin moster Kerstin Olofsdotter och en vävare Daniel Klangh. Hon hämtades i Göteborg till rannsakningen i februari 1711.

Catharinas bror överste Carl Magnus De Lavall, Västgöta regemente var flera gånger involverad i stadens affärer och 1729 27/7 tog han på sig att leverera bräder till skolstugans reparation. Han verkade vilja hjälpa sin syster Catharinas familj. (Broder bodde på Munkeberg)

Anno 1711 d.27 3april blev uti Barna härad och Skarstads församling på Hällun

3 Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Skaraborgs län EVIIAABA:329 (1711-1711) Bild 3530 (AID: v328631.b3530, NAD: SE/GHA/90102, SE/VALA/0382503)

Uppföljning skedde sedan förra tinget. Mål mellan Capellan i Skarstad försambling herr Knuth Kindberg och dess tjänstehjon Elin Swensdotter, angående deras förda umgänge. De kan inte få fullborda äktenskapet mellan dem innan dom har fallit om Elin Svensdotters otidiga förlossning? barnafång helt själv var detta barnamord? samt det bör även bedömas att herr Knut i Consistorio föredraget Elin Swensdotter skulle ha följt löst folk som torde lärt henne elaka konster...

Hon bekände också att hon mot sin vilja kommit till häktemakare, hon vara bara där några dagar, då hennes avlidne far Sven Bengtsson tog tillbaka henne direkt, de ska inte ha lärt henne någon konst. Hon menar att herr Knut får gifta sig med henne som han lovat. Församlingen i Skarstad avrådde honom från att gifta sig med Elin men han ville bestämt, år efter år. Församlingen tyckte äktenskapet var oanständigt. Kanske för hon bara var piga…?

Några händelser - årtal

Ett gästgiveri (gästgivargård) fanns fram till 1720 fanns på Sjögatan 13, Wedulin avslutade verksamheten cirka 1721.

1721 - kriget var slut och staden började återhämta sig och under frihetstiden kom staden snart tillbaka med alt mer stor kraft

1722 - Stampens kvarn finns omtalad 1725 och även Herrekvarn har gamla anor.

Under Frihetstiden (1719-1772) ville regeringen skapa industrier i landet, målet var att få full fart efter krigsslutet 1721. Jonas Alströmer startade Alingsås Manufaktur och ett kamullgarnsspinneri fanns nedströms Stadskvarn i Hjo. Ansvarig på plats var fabrikör Johan Fredric Schmidt.

Det fanns två guldsmeder i Hjo C Falk 1747-1762 och A Bolin 1758-1771

1732 var Sven Kylander lärare, son till mönsterskrivare Per Kylander på Vartofta, han hade misslyckats att bli präst.

1733 fanns en masugn vid Almnäs, järnmalmen fördes hit från Bergslagen och eftersom det fanns mycket skog vid Vättern och Hökensås framställdes träkol där

1734 brann kronokvarnen Stampen.

1737 var skolhuset förfallet och det gavs till herr tullskrivare Salomon Björkegren 1704-1772, Långgatan 12.

Kronan hade brännvinsbränneri.

1736-1740 var komminister Lars Sundenius lärare

Efter 1740 kallades rådstugan för rådhus.

1748 började man odla potatis (jordpäron) och Hjo visade sig vara bra för potatisodling och av potatis kunde man göra sprit så många brännerier inrättades på de större gårdarna under 1800-talet.

1749 lånade fabrikör Johan Fredric Schmidt 190 riksdaler till inköp av gård med ägor på Sjögatan (Tomt 41) Tyska Gården (Norra Jacobsparken). Han förband sig att årligen genom spinning för Alingsås Manufactorie avbetala 50 riksdaler silvermynt tills dess skulden blev betald.

Våren 1740 var rådhuset förfallet och bjöds ut till auktion, det forslades bort från torget. Det var borgmästaren själv som köpte huset och det framgår att protokollet att ingen hade mod att bjuda över självaste dulven. Den nya rådstugan byggdes i nordöstra hörnet av Fotagården, Kihlbergsgården (nordvästra delen av nuvarande pizzerian). En fyrkantig, gulmålad byggnad av trä och, som hus av fyra stolpar, inte så stort som ett vanligt fårhus - med ett litet trätorn mitt på huset, cirka två och en halv meter högt. Rådhuset tycktes innehålla ett par, tre små rum.

På rådhuset stod ”Dåvarande borgmästare Johan Weidman har rest detta lilla trähus”. Nästa rådstuga/rådhus byggdes sedan på Torggatan, 1835.

1741-1752 Petrus Magni Fahlundius, bondson från Falekvarna (präst) kom till Hjo som pedagog 1748 men borgerskapet ansåg att han var oduglig som skolmästare. Eftersom han var fattig och för att han hela sitt liv trälat med boken, fick han behålla tjänsten med uppmaning till bättre flit med gossarna. 1750 var han tvungen att anlita en medhjälpare, han blev inskriven på Skara hospital 1752, kom sedan tillbaka till Hjo och dog 1753 - hustru Maria Katrina Berger.

1745 flyttades stadens urverk på rådstugan till klockstapeln eller tornet. Jonas Spak på Hamngatan 8 var den som skötte urverket. 1746 reparerades urverket men det gick för långsamt. Klockaren Lars Johnsson fick lön vid årets slut om han lyckats få uret att hålla tiden hyfsat annars blev det avdrag med en plåt.

1747 fanns nittiotvå hus av trä och inga stenhus. Man planerade att bygga ut kyrkan eftersom invånarantalet ökat men det fanns inga pengar så beslutet sköts upp.

Kyrkan

Långhuset av trä var till väggar och tak täckt med spån. Vapenhuset, som stod framför kyrkans huvudingång, var på sydsidan spåntäckt medan den på teckningen synliga östsidan stod bar. Den visade stående plankor eller bräder, vilket möjligen kunde innebära, att den uppförts i stavteknik. Långhuset kröntes av en åttkantig takryttare, uppåt avslutad i en spetsig spira med flöjel. I långhusets östra del fanns ett ganska stort, kvadratiskt fönster samt högre upp på väggen, nära takfoten, tre små rektangulära liggande fönstergluggar.

År efter år lappade man och lagade det allra nödvändigaste men kyrkan föreföll allt mer. 1755 var den för liten och kyrkgaveln vid altaret skulle tas ner och sidorna förlängas så långt kunde ske framåt med en gavel i trekant. Ombyggnaden sköts upp men 1760 ändrades beslutet - de bestämdes att hela den gamla stenkyrkan skulle rivas medan långhuset i trä tillsvidare fick stå kvar men även denna gång blev det ett uppskov.

Beslut togs att byta till plåttak på kyrkan och att klockstolen skulle kilas fast bättre. Runt kyrkan fanns en mur som den i Norra Fågelås. Anledningen till att man inte kunde bygga en ansenlig spira var att tornets mura inte skulle kunna bära en spira enligt byggare A Pettersson.

I början var vapenhuset öppet med kyrkan och där fick drängar, torpare, inhyseshjon och soldater sitta. Enligt avbildning i Peringskiölds Monumenta 1690 bestod Hjo medeltidskyrka av ett långhus, till mesta delen uppfört av trä, och smalare, rakslutet kor av sten. Den märkliga kombinationen kan tyda på en inte helt fullföljd nybyggnad i sten. Denna succession mellan trä och sten kan möjligen, att döma av stenkyrkans planform, ha skett redan under äldre medeltid.

1749 var klockstapeln i dåligt skick. Byggmästare Hägerström gjorde en ritning på en ny men det blev reparationer istället. 1755 ansågs den vara i gott skick igen och man sålde urverket.

På sommaren 1766 fullföljdes till slut planerna. Byggmästaren Sven Westman åtog sig att göra både murerioch snickeriarbeten. Den gamla delen var alldeles förfallen och förruttnad och socknen var överens om att man behövde fortsätta bygga om men den usla ekonomin ställde till med problem igen.

Sannolikt ersattes den äldsta delen, det medeltida koret, med ett nytt korparti, bredare än det kvarstående långhuset av trä och tresidigt avslutat i öster. De äldsta delarna revs och kyrkan fick ett nytt trekantigt kor. Den eländiga träkyrkan fick vara kvar trots att det yrde in snö mellan springorna, insamlingen för en ombyggnad gick trögt. Belöning utgick till dem som vågade sitta där.

Nordost om kyrkan stod, enligt teckningen, en hög, öppen klockstapel, som täcktes av en spånklädd huv, krönt av en liten takryttare av samma utformning som den över långhuset.

1766 var även klockstapeln i ett bedrövligt skick igen och det fanns fara att klockan skulle ramla ner.

Ritningar för den nya kyrkan togs fram men de stannade på pappret, det fanns inga pengar och den västra delen av stenkyrkan blev aldrig byggd, den gamla trädelen av kyrkan fick stå kvar och blev allt mera förfallen.

1791 finns en uppgivenhet, kyrktaket på träkyrkan, främst på södra sidan mellan tornet och den nya tillbyggnaden var alldeles förfallet och för att skydda besökarna sattes ett dråpskjul för att de inte skulle bli våta under gudstjänsten vid dåligt väder.

Inventarier som fanns i kyrkan var några psalmböcker, en silverkalk, några flaskor, örtpottor i tenn, några glasbuteljer och ett trasigt timglas. Trelåsakistan finns kvar än i dag. Bilderna: Suntaks kyrka.

I kyrkan fanns en spögubbe som såg till att ungdomarna stod upp om det fanns äldre som behövde sitta. Det var trångt i kyrkan och extra stolar fick tas fram.

När bygge av läktare var klar krävdes nya ordningsregleringen fick spotta eller förolämpa dem nedanför.

Kyrkan var liten, trång och mörk med bara några få små fönster. Till vänster låg den bakre, mörka delen med en läktare på västra gaveln (1723 installerades en orgel där). Före ombyggnaden 1766 gick en mittgång fram till koret i stenkyrkan med en altartavla i trä på den raka väggen mot öster. Två ljuskronor och några ljusstakar i mässing spred lite ljus.

Framme i koret fanns en murad gravkammare från sent 1600-tal som kaptenen Ambjörn Pettersson Brandt låtit bygga.

Kyrkstöten var tjusig i violett rock med röda slag och röd krage För att ge alla plats sattes bänkar ut i gången. Pigor, löst folk och flickor fick stå. För att få mer plats byggdes en ny läktare bredvid den gamla. Första raden var reserverad för Grenabolet och Gate. De som satt på läktaren fick inte blöta ner dem under och inte heller spotta - om så skedde blev det kyrkstocken.

Första upplagan

ISBN 978-91-531-2341-5

Tryckt av Fru Anderssons förlag 2025