Aktuellt

Text: Mats Grundberg Nyhetstips? Mejla news@hansenforlag.se

Roland Space Echo i pedalform

Boss har komprimerat Rolands klassiska bandeko RE-201 Space Echo till två pedaler: RE-202 och RE-2.

Enligt tillverkaren har man fångat alla de karaktäristika som utmärkte den analoga förlagan, men med större kontroll över ljudet och med stereo in och ut; även försteget har modellerats och kan stängas av om så önskas. På den mindre modellen RE-2 kan man i elva steg välja olika kombinationer av tre virtuella tonhuvuden för ekot och ett reverb av fjädertyp, och nivåerna kan ställas individuellt. Här finns också kontroller för bandsvaj, utökad ekotid, tap tempo, extern fotkontroll, samt huruvida effekten ska klinga ut när pedalen avaktiveras eller ej. Utöver detta har den större RE202 fem ytterligare lägen som inkluderar ett fjärde tonhuvud, kontroller för överstyrning/mättnad, bandslitage, minnesplatser för att spara ljud samt tre fotomkopplare med momentanlägen för realtidseffekter. Den kan också användas för såväl instrument som linjekällor och har en omkopplare för att stänga av den torra signalen.

Priser: 249,99 respektive 399,99 US dollar.

Tillverkare: Boss, www.boss.info

Fyra Harrison 32C-funktioner i en plugin

Harrison Consoles presenterar 32C Bus, en plugin som kombinerar fyra ljudformande verktyg och är ämnad att användas på, just, bussar.

De fyra delarna utgörs av en bandmättnads-/overdrive-processor, en kompressor, en EQ och en limiter, alla emuleringar av motsvarande kretsar i Harrisons legendariska analoga mixerbord. Overdrive-delen är hämtad från tillverkarens digitala arbetsstation Mixbus 32C, där den fungerar som en homogeniserande komponent på alla ljudkanaler. Kompressorn har en sidechain-funktion med integrerat högpassfilter och individuella kontroller för tröskelvärde, ratio, attack, release och makeup-gain. EQ:n kan placeras före eller efter kompressorn och består av tre band, varav det översta har steglöst justerbart frekvensområde. Limitern, slutligen, uppges vara av ”klassiskt” snitt och flankeras av en utgångsnivåmätare av K12-typ där färgkodade fält gör det enkelt att avläsa när nivån är optimal. 32C Bus stödjer alla pluginformat i valfritt värdprogram.

Pris: 89 US dollar.

Tillverkare: Harrison Consoles, www.harrisonconsoles.com

DL4 MkII – en delayklassikers återkomst

Med DL4 MkII har Line 6 återupplivat pedalklassikern DL4 Delay Modeler och samtidigt passat på att modernisera den.

DL4 MkII innehåller alla ljud och funktioner från föregångaren och kontrollernas diposition är identisk, men trots att den är både nättare och lättare har antalet delaytyper fördubblats med femton nya ljud från HX-familjen. Pedalen har också två looper-funktioner med mono/stereo-val och upp till 240 sekunders inspelning, och ansluter man ett microSDkort utökas tiden till flera timmar. Bland övriga funktioner märks, förutom dubbla telejack in och ut, XLRingång med separat volymkontroll för mikrofon, MIDI in och out/thru på DIN-kontakter, 128 programplatser, omkopplare för true, buffrad eller DSP-bypass samt möjlighet att ansluta en expressionpedal eller två extra fotomkopplare. Pris: 3 800 kr.

Bandlösa nyheter i Modo Bass 2

IK Multimedia presenterar version 2 av sitt virtuella basinstrument Modo Bass, som bland annat kompletterats med fler instrument.

Utöver de tidigare fjorton basmodellerna finns nu ytterligare åtta, varav sex elektriska och två kontrabasar. Bland de nya elbasarna återfinns två bandlösa, en som modellerats efter Jaco Pastorius Jazzbas och en som inspirerats av Pino Palladinos StingRay. De två kontrabasarna utgörs av Rockabilly, som lämpar sig för slapspel i old school-stil, och Upright Studio, som uppges ha ett klassiskt jazzsound. På de båda sistnämnda har man möjlighet att variera den virtuella upptagningen med såväl vanliga som piezomickar. Utöver de nytillkomna instrumenten innehåller Modo Bass 2 en rad nya spelmönster, inspelade av professionella basister, samt flera förbättringar som ger mer kontroll över detaljer i speltekniken.

Pris: 375 euro.

Tillverkare: IK Multimedia, www.ikmultimedia.se

Moderniserade japanska Fenderklassiker

Fender JV Modified Series bygger på företagets populära japantillverkade gitarrer från början av 80-talet men har uppdaterats med moderna detaljer.

Serien består av två Tele- och två Strat-modeller. Gemensamt för dem är att huvuddragen baseras på föregångarna från 50- och 60-talen och att de har mickar av vintagetyp, men också att de har kroppar av lind, V-formade sidenmatta lönnhalsar med 9,5 tums greppbrädesradie, medium jumbo-band och tonkontroller med push-pull-funktion för utökade ljudmöjligheter. 50’s Telecaster och 60’s Custom Telecaster kommer i färgerna White Blonde respektive Firemist Gold och har tredelade mässingsstall och låsbar mekanik. Mickväljaren har fyra lägen och tonkontrollens push-pull-funktion fasvänder mickarna mot varandra. 50’s Stratocaster HSS och 60’s Stratocaster kommer i tvåtons sunburst respektive Olympic White och har svaj av vintagetyp och låsbar mekanik. På den förra splittar push-pull-funktionen humbuckermicken, medan den på den senare adderar halsmicken till de övriga två.

Priser: 15 349 till 15 849 kr.

Tillverkare: Fender, www.fender.com

Handbyggd U47 FET-replik från O.P.R.

Australiska O.P.R. har satt i gång tillverkningen av en U47 FET-replik som de hävdar är identisk med originalet.

Enligt tillverkaren har det möjliggjorts genom att till punkt och pricka följa originalritningarna och ta fram en egen K47/49-kapsel som tillverkas för hand och trimmas in till ursprungsspecifikationerna på plats i det Melbournebaserade företaget. Kapseln har förlagans uppbyggnad med ett 6 mikrometer tjockt mylarmembran med centralt placerad elektrod och njurformad upptagningskaraktäristik. Fet-kretsen är av diskret op amp-typ och följs av en stor utgångstrafo, vilket enligt O.P.R. ger ett fylligt, kraftfullt ljud med häpnadsväckande transientåtergivning, samtidigt som micken klarar ljudtryck upp till 147 dB med dämpsatsen aktiverad. Därmed är O.P.R. U47 FET väl lämpad för upptagning av ljudstarka källor, men den uppges också ge ett fantastiskt mixfärdigt sångljud, liksom detaljrik återgivning av akustiska instrument.

Pris: 1 450 AU dollar (ca 10 200 kr).

Lättanvänd och resurssnål dynamisk EQ

Dynamic Eq från Initial Audio är en kombinerad parametrisk equalizer och multibandskompressor i pluginformat.

Upp till sexton EQ-band kan aktiveras och pluggen kan användas som en renodlad equalizer, men till varje band hör också en kompressor, vilket ger utökade möjligheter att kontrollera valda frekvensområden. Enligt tillverkaren bygger den på en mycket transparent algoritm som varken tillför distorsion eller andra oönskade förvrängningar ens när den pressas hårt. Dynamic Eq har utformats för att vara överskådlig och lättanvänd: alla justeringar av såväl EQ som kompressor görs direkt i en graf under vilken en frekvenskurva i realtid visar hur ljudet påverkas, och när ett kompressorband markeras dyker en ruta upp med nivåmätare och reglage för alla dess parametrar. För ytterligare flexibilitet kan valfria kompressorband kopplas om till expander i stället. Dynamic Eq uppges vara mycket resurssnål och den stödjer alla pluginformat under MacOS och Windows.

Pris: 69 US dollar.

Tillverkare: Initial Audio, www.initialaudio.com

Modernt algoritmiskt reverb från Baby Audio

Baby Audio Crystalline är en plugin som uppges vara en toppmodern variant på det klassiska algoritmiska reverbet.

Enligt Baby Audio har man utnyttjat DSP-kraften i dagens datorer för att skapa klanger med en renhet och flexibilitet som de digitala reverbpionjärerna bara kunde drömma om, men i sann algoritmisk anda är Crystalline inte avsett att efterlikna verkliga rum utan att låta onaturligt, i ordets bästa bemärkelse. Det enkelt upplagda, fullt skalbara gränssnittet rymmer dessutom en mängd kontroller för att finslipa reverbets reflexer, djup, utbredning, frekvensbalans med mera, och bland specialeffekterna hittar man gejtade, reverserade och frysta klanger, liksom shimmer-effekter. Vill man synka Crystalline till värdprogrammets tempo går det bra, men man kan också ställa in tidsvärdena manuellt. Pluggen levereras med 300 preset och stödjer alla format under MacOS och Windows.

Pris: 99 US dollar.

Tillverkare: Baby Audio, www.babyaud.io

A-serie från Adam

Adam Audio har släppt en uppföljare till sin studiomonitorserie AX, kort och gott kallad A Series.

A Series har nyutvecklade bas- och, på trevägsmodellerna, mellanregisterelement som enligt Adam bidrar till häpnadsväckande klarhet och låg distorsion. De är också utrustade med waveguides som kan roteras för liggande eller stående användning, Sonarworks rumskorrigeringssystem och ett DSP-baserat filtersystem som kan styras med en ny mjukvara, A Control. A Series består av fem modeller, alla med Adams välkända banddiskanter. A4V och A7V är traditionellt utformade tvåvägsmodeller med fyra, respektive sju tum stora basar. A44H är en liggande tvåvägskonstruktion med en låg 19 tums profil som gör att den passar perfekt att placeras exempelvis på ett rackskåp. A8H är en trevägsmodell med en åtta tums bas, och en tre- och en halv tums stort mellanregister, medan A77H är en liggande dito med dubbla sju tums basar. Enligt Adam riktar sig A Series till proffs- och projektstudior, men även till sammanhang som ljudanläggningar i hemmiljö.

Priser: från 449 till 1 599 euro.

Tillverkare: Adam Audio, www.adam-audio.com

Utökad pedalförstärkarserie från Victory

Victory Amps har uppdaterat sin pedalformade förstärkarserie V4 och samtidigt utökat den från två till fem modeller.

Alla fem är storleksmässigt något bantade och innehåller flera gemensamma nyheter som Two Notes IR-baserade högtalaremulering med plats för sex IR-modeller ombord och något som kallas Valve Response Circuit som ska ge dynamiken och spelkänslan i rörbaserade slutsteg. Ett hörlursuttag kompletterar nu anslutningarna, som omfattar effektloop, högtalarutgång, DI-utgång på XLR, balanserad teleutgång med valbar högtalaremulering samt USB-anslutning. Till de tidigare Kraken- och The Duchess-modellerna har man lagt The Jack, en allroundförstärkare med en huvudsakligen ren kanal och en med tät, sjungande överstyrning, The Copper som har Vox-karaktär och omkopplingsbar Top Boost, samt The Sheriff där man kan växla mellan klassiskt och hot-moddat Marshallljud. Alla fem har rörbaserade försteg, en trebands EQ, inbyggt reverb, klass D-slutsteg på upp till 180 watt och inbyggd nätdel.

Priser: 10 995 kr.

Tillverkare: Victory Amplification, www.victoryamps.com

Bassment – en komplett elbasplugin

United Plugins och Muramasa Audio presenterar Bassment, en ny förstärkarplugin för elbas.

Liksom den elgitarrinriktade syskonpluggen Electrum innehåller Bassment så väl virtuella förstärkare och högtalare som effekter, allt samlat i ett och samma fönster och överskådligt färgkodat. Pluggen innehåller nio moduler som kan flyttas om i valfri ordning. Förstärkarmodulen uppges erbjuda allt från rent till brutalt distat och har en fembands EQ som kompletteras med fyra ytterligare detaljerat ljudformande delar. Högtalarmodulen innehåller femton modeller som uppges ha en mycket naturtrogen karaktär. Övriga moduler utgörs av en autowah, en kompressor, en grafisk EQ, en gate, modulationseffekter, en automatisk volymkontroll samt en subbasgenerator. Liksom Electrum har Bassment funktioner som automatiskt optimerar ljudnivån samt analyserar ett referensljud och applicerar en EQ för att matcha det. En stämapparat finns förstås också ombord. Bassment stödjer alla pluginformat under MacOS och Windows, och på tillverkarens hemsida finns en demoversion som fungerar utan begränsningar i femton dagar.

Pris: 129 euro.

Tillverkare: Muramasa Audio, www.unitedplugins.com

StompMan förstärker från pedalbordet

Hughes & Kettner beskriver StompMan som en fullödig gitarrförstärkare i pedalformat.

I hjärtat på den 153 x 132 mm stora/lilla förstärkaren finns H&K:s analoga Spirit Tone Generator-teknik som uppges återge tonen och spelkänslan i traditionella rörförstärkare utan att orsaka några fördröjningar i ljudpassagen. Den levererar 50 watt i 4 ohm, 25 watt i 8 ohm eller 12,5 watt i 16 ohm, och kan med sin enda kanal skapa både rena och överstyrda klanger. På enhetens ovansida finns rattar för justering av gain, mastervolym, ton, resonance, presence och sagging, av vilka den sistnämnda kontrollerar slutstegskompressionen, samt fotomkopplare för att aktivera den inbyggda seriella effektloopen och en boost-funktion på upp till +6 dB. Vikten, slutligen, ligger helt i linje med de pedalbordsvänliga måtten: 650 gram.

Pris: 1 959 kr.

11

Korg Wavestate och Opsix i pluginversioner

Korgs syntar Wavestate och Opsix har nu släppts i pluginversioner som ljud- och funktionsmässigt är identiska med hårdvaran. De fysiska modellerna lanserades för två år sedan: den förstnämnda som en modern variant av den gamla Wavestation, där samplingar med hjälp av Wave Sequencing 2.0-teknik skapar komplext föränderliga klangmattor och ljudlandskap, medan Opsix är en FM-synt med sex operatorer och utökad flexibilitet. De nya pluggarna Wavestate Native och Opsix Native uppges ha mycket överskådliga och lättanvända gränssnitt, är fullt kompatibla med sina hårdvarumotsvarigheter och fungerar i formaten VST3, AAX och AU under MacOS och Windows.

Pris: 199 US dollar styck.

Tillverkare: Korg, www.korg.com

Fender-replik av Nile Rodgers gitarr

Fender har släppt en replik av Hitmaker, den gitarr som följt den legendariske Neil Rodgers genom hans karriär och bidragit till hans omisskännliga sound.

Liksom förlagan har Fender Neil Rodgers Hitmaker Stratocaster en något mindre och mer avfasad kropp än en vanlig Strata. Den består av al och är täckt med en olympic white-färgad lack som både ska åldras vackert och låta träet andas. Halsen är gjord av ett stycke sidenmattlackad lönn, har en C-formad ’59-profil och en greppbräda med 9,5 tums radie och medium jumbo-band. Huvudets baksida pryds av en Nile Rodgers & Chiclogga och halsplattan är stämplad med en Hitmaker-dito. Mickarna är specialgjorda och uppges ha den klara, klockliknande klang som kännetecknar Rodgers ljud. Bland övriga detaljer märks ett svajlöst Strata-stall med genomgående strängfäste, låsbar Sperzel-mekanik, kromat plektrumskydd och vita rattar av puck-typ. Gitarren levereras med ett specialinrett etui i vintagestil.

Pris: 30 699 kr.

Tillverkare: Fender, www.fender.com

Moddad Screamer-pedal från JHS

Pedaltillverkaren JHS presenterar en ny modell i budgetserien 3 Series: Screamer.

Som namnet antyder baseras den på en av världens mest sålda overdrivepedaler, Tube Screamer, och är närmare bestämt en serietillverkad och överkomligt prissatt version med Joshs populära Strong Mod-modifiering av originalet ombord. Enligt JHS erbjuder Screamer mer överstyrningsmarginal, bättre boost-egenskaper, större bredd på drive- och tonkontrollerna och, inte minst, en angenämare frekvensåtergivning. Pedalen har tre rattar: Volume, Tone och Drive och en omkopplare med två lägen: det ena med TS808/TS9-originalets symmetriska klippkaraktär, det andra med modifieringens asymmetriska. Som strömförsörjning fungerar vilken vanlig niovoltsadapter som helst.

Pris: 99 US dollar.

LAVA ME 3

INNOVATION & INSPIRATION

Lava ME 3 är världens första ”Smart Guitar” med Touch-skärm.

• Dessa lättspelade kolfiber-gitarrer erbjuder bl. a. looper, effekter och beats - helt unplugged. • Det inbyggda HILAVA-systemet med touch-skärm använder gitarr-kroppen som högtalare. • ME 3 är tillverkad i det nya patenterade kolfiber-materialet Airsonic™, vilket innebär att gitarren är helt okänslig för temperaturer och fuktighet.

Testa en ME 3 - Din gitarrvärld kommer aldrig att bli densamma.

LAVA ME 3 Återförsäljare

Musikbörsen - Gävle • Andreasson Musik - Göteborg • Gitarren - Göteborg Musik Utan Gränser - Göteborg • Musikalen - Halmstad • Elmelid Musik - Höör • Ljudfront - Järfälla Musikhuset - Karlstad • Musikanten - Kungälv • Musikanten - Luleå • Musikbörsen - Malmö Deluxe Music - Stockholm • Musikanten - Umeå • Uppsala Musikverkstad - Uppsala Antons Musik - Varberg • Musikbörsen - Västerås • Musikcentralen - Växjö

Stråkensemble och syntar smälter samman i Polaris

Spitfire Audio presenterar Polaris BT, ett mjukvaruinstrument som suddar ut gränserna mellan akustisk stråkorkester och klassiska syntklanger.

Polaris har tagits fram i samarbete med en av den elektroniska musikens förgrundsfigurer, Brian Transeau, BT. Grunden utgörs av tre delar: en liten modern stråkensemble som imiterar klassiska syntljud, samplingar av själva syntarna, däribland CS-80, Prophet T8, 5 och Matrix 12 och Jupiter 8, samt versioner av båda som bearbetats genom hårdvara som Emu E-II, Fairlight, Ensoniq Mirage samt ljudkassett- och videoband. Utöver alla samplade instrument inhyser Polaris också Spitfires eDNAfunktion som gör det möjligt att blanda och förändra två ljud, samt en sprillans ny granulär funktion. Enligt tillverkaren gör detta Polaris till ett mångfacetterat, flexibelt och experimentvänligt instrument som är perfekt för musikmakare – inte minst inom film – som söker toppmoderna, unika, förtätade, episka klanger.

Pris: 349 euro.

Tillverkare: Spitfire Audio, www.spitfireaudio.com

Bantad Fantom-trio från Roland

Roland Fantom-0 är en syntserie som erbjuder huvuddelen ljud och funktioner från flaggskepps-Fantom men till halva vikten och priset.

Serien består av tre modeller, Fantom-06, -07 och -08 med 61, 76 respektive 88 tangenter, de två förra med nyutvecklade syntklaviaturer, den senare med vägd klaviatur. Utöver dessa skillnader är de tre modellerna identiska och har formgjutna chassin som uppges vara både stabila och lätta. Under huven finns tusentals ljud som bygger på såväl Zen-Core- och Supernatural- som virtuell tonhjulsteknik, och ljudinnehållet kan expanderas. Enligt Roland är Fantom-0 konstruerad för att snabbt bygga ljud och musikaliska idéer, och bland verktygen finns en sequencer, en sampler, funktionen Scenes, där ljud kan sparas i snabbt åtkomliga uppsättningar, plus realtidskontroller som innefattar en beröringskänslig skärm, slagplattor, transportreglage, reglar och massor av knappar och rattar. Fantom-0 har inbyggda MIDI- och USB-ljudinterface och interagerar sömlöst med olika datorbaserde program.

Priser: 16 080, 19 300, respektive 21 450 kr.

Hörlurar för proffs från Røde

Tillverkare: Roland, www.roland.com

Røde presenterar sina första hörlurar, NTH-100, och beskriver dem som anpassade för en rad professionella användningsområden.

NTH-100 är av sluten typ och uppbyggd runt flera tekniska lösningar som utvecklats av Røde själva. Ett exempel är högtalarelementen som uppges ha en frekvensåtergivning från 5 Hz till 35 kHz med exakt återgivning och mycket låg distorsion. Ett annat är den akustiska konstruktionen som optimerats för att ge ett exceptionellt detaljerat och naturligt ljud. Vidare är kåporna uppbyggda av minnesskum och ett gelmaterial med kylande effekt, vilket gör dem skönare att bära under lång tid, och ytterlagret består av ett textilmaterial som skall vara mycket behagligt mot huden. Till komforten bidrar också bygeln, som när den justerats efter användarens huvud kan låsas i sitt läge. NTH-100 finns att få i flera färger och levereras med en kabel på 2,4 meter, som kan anslutas till endera höger eller vänster kåpa, adapter från minitele- till fullstort teledon samt förvaringsväska. Pris: 1 945 kr.

Tillverkare: Røde, www.rode.com

Text: Michael Dee Foto: BMG, Fraser Taylor, Melody Maker, EMI, Rhino

Dubbelalbum i fyra delar

När lockdown infördes i Storbritannien 2020 körde Johnny Marr från sitt hem i Manchester varje morgon till andra sidan stan och parkerade sin Mini Cooper i ett näst intill tomt parkeringshus. Han hade ett jobb att utföra i sin studio Crazy Face Factory. Resultatet blev ett dubbelalbum med titeln Fever Dreams Pts 1 – 4.

Johnny Marr med sin tolvsträngade 1966 Gibson ES-335.

Det låter mycket Manchester om Johnny Marrs nya platta. Från början till slut är det som att svepas in i en speciell värld, en Cinemascope produktions-värld av gitarrljud och elektronik där man påminns om hans tidigare insatser i The Smiths, men också i Electronic. Electronic som var det band han bildade 1989 tillsammans med Bernard Sumner från New Order (som bildades 1980 av de återstående medlemmarna ur Joy Division.)

Dubbelalbumet är gjord under pandemin, vilket det också reflekterar. Och singeln, Spirit Power and Soul, som också är öppningsspåret känns närmast som en programförklaring: ”Yesterday is gone/ Today I’m

”När något sådant dyker upp, ja, då är jag tvungen att löpa linan ut. Det är som ett maratonlopp. Det går inte lägga av efter några kilometer.”

so on the Run.” Men trots känslan av instängdhet så ger plattan också en expansiv upplevelse som för tankarna till frågan vad det är för framtid vi går mot.

The Smiths

Tidningen Mojo beskrev en gång Johnny Marr som den ”den siste store gitarrstilisten”. Noel Gallagher kallar honom ”magiker”. Själv hade han knappt hunnit komma upp i tonåren innan han blev ett begrepp i Manchester. Han hoppade in och ut ur olika band men han var ute efter något speciellt och en dag knackade han på hos den fyra år äldre Morrisey. Tillsammans bildade de bandet The Smiths där Morriseys sång och texter ramades in av Marrs klingande gitarrer, utan effekter och dist. Det blev fyra album och den självbetitlade debuten kom 1984, följd av Meat is Murder, The Queen is Dead och Strangeways Here We Come. När den sistnämnda släpptes hade Marr redan lämnat The Smiths. ”Musikaliska meningsskiljaktigheter” sammanfattade Marr det hela med. Eller ”Jag

Johnny Marr bildade 1989 bandet Electronic med Bernard Sumner. Debutplattan kom 1991. Johnny Marr på omslaget till Melody Maker 3 augusti 1985. Han blev utsatt för häxjakt av den brittiska pressen när han lämnade The Smiths 1987.

bildade inte ett band för att framföra Cilla Black låtar”, som han sa, då.

Trots försök lyckades de tre resterande bandmedlemmarna inte hitta någon som kunde ersätta Marr och The Smiths splittrades, vilket ledde

Omslaget till Modest Mouse albumet We Were Dead Before the Ship Even Sank. Johnny Marr flyttade till Portland i Oregon för att spela med bandet.

Marr reser sig

Efter det gjorde han något helt oväntat – han gick med i The Pretenders som ersättare åt James Honeyman-Scott som avled 1982. Därefter gick han med i Matt Johnsons band The The och startade samtidigt Electronic.

Parallellt började han också jobba som studiomusiker och det är en lång och ibland förvånande lista på alla han spelat åt. Bland andra Talking Heads, Bryan Ferry, Pet Shop Boys, Blondie, Crowded House, Tom Jones, Billy Bragg och Oasis.

Han har också ingått i band som Johnny Marr & The Healers, 7 Worlds Collide, The Cribs. Och när Isaac Brock från Modest Mouse ringde honom från Portland, Oregon, och bjöd in honom som bandmedlem så reste han dit med familjen och blev kvar där några år.

Solokarriär

2010 inledde han ett samarbete med kompositören Hans Zimmer, för att jobba på soundtracket till science fictionfilmen Inception. När Zimmer fick i uppdrag att skriva musik till senaste Bondfilmen, No Time To Die, ringde han återigen upp Johnny Marr. Marrs solokarriär kom dock igång ganska sent med albumet The Messenger, 2013, följt avalbumet Playland, 2014, Call The Comet, 2018, och nu senast dubbelalbumet Fever Dreams Pts 1 – 4, utgiven av BMG.

Med sig på den nya plattan har Marr sitt band med Jack Mitchell och Iwan Gronow på trummor och James Doviak på gitarr och keyboards. James Doviak har också samproducerat plattan. Gästar gör den amerikanska singer songwritern Meredith Sheldon och Simone Marie från Primal Scream spelar bas på tre spår.

När jag lyssnade igenom den nya plattan framstod den inte som en samling låtar utan som ett sammanhängande album, ljud- och temamässigt. Hur kickades processen igång?

– Många av mina kompisar gör en ny platta när de under några år har byggt ett litet lager av låtar. Så är det inte för mig. Jag fattar ett beslut att göra en platta och så sätter jag igång. Titeln Fever Dreams Pts 1 – 4 dök upp under ett väldigt tidigt stadium i processen, utan att jag ens hade försökt

Omslag till samlingsplattan The Sound of The Smiths, utgiven 2010. Morrisey är den ende som Johnny Marr jobbat med under åren som han inte har kontakt med i dag. The Messenger. Det dröjde ända till 2013 innan Johnny Marr släppte sin första soloplatta.

komma på en titel. ”Det där låter bra”, tänkte jag och levde med titeln några dagar. Det var något med de fyra delarna som fick mig att fundera på ett dubbelalbum. Jag har gjort plattor sedan jag var ung och vet hur viktigt det är att ta vara på något som biter sig fast. När något sådant dyker upp, ja, då är jag tvungen att löpa linan ut. Det är som ett maratonlopp. Det går inte lägga av efter några kilometer.

Rent textmässig känns den också mer personlig än dina tidigare soloplattor.

– Med planen på ett dubbelalbum och titeln på plats funderade jag på vad jag skulle säga text- och ämnesmässigt. Jag kom fram till att jag borde vara mer personlig, men inte bekännande som typ ”jag och min akustiska gitarr”.

”Jag älskade att jobba med Bernard och jag spelade på mängder av Pet Shop Boys plattor, mer än någon annan musiker.”

När jag turnerat med tidigare soloplattor har jag lärt mig att det känns bra att stå på scenen och sjunga om något som är meningsfullt. Publiken gillar det och jag är mån om min publik. Så det vore bra att gräva i känslorna, sjunga om vad det innebär att vara människa. – Jag kände dock att jag inte ville ”vräka” ur mig om mina känslor, men å andra sidan så har det aldrig stört Curtis Mayfield eller Al Green. De kunde skriva om sociala förhållanden på ett enkelt sätt. Den första uppgiften jag gav mig själv var att skriva singeln Spirit Power and Soul.Det var ett försök att skriva en hit. En riktigt electro-soul stomper. Det låtar logiskt när jag beskriver det, men det var mycket jobb. Resten av albumet kände jag mig igenom. Det här är faktiskt det första dubbelalbumet jag gjort, vilket är märkligt med tanke på alla band jag varit med i.

Du har talat om att det finns ett starkt feminint element på plattan?

– Det framträder bland annat i låten Ariel. Där har folk snappat upp att

det handlar om en kvinna och titeln kommer från en antologi av poeten Sylvia Plath. Jag skrev den ur ett kvinnligt perspektiv. Det är alltid många kvinnor i min publik och så har det varit sedan jag gick solo. Jag tror att jag byggt ett ganska speciellt förhållande till min publik och de tycks gilla om jag i en text lånat något från till exempel författarna Susan Sontag eller Joan Didion. Jag har skrivit flera låtar med den kvinnliga publiken i åtanke.

Plattan är inspelad i din egen studio Crazy Face Factory i Manchester. Vad innebär ordet fabrik i detta sammanhang?

– Studion ligger längst upp i en industribyggnad som uppfördes i slutet av 1800-talet och kopplingen till ordet industri betyder mycket för mig. Jag avslutade mina skolår 1980 och det fanns många band som då gjorde musik i genren industrial band, som till exempel tidiga Human League och Cabaret Voltaire. Det första jag gjorde i studion efter att ha installerat mig var att jag kopplade en trummaskin till några gitarrpedaler och spelade in. Det hade varit lättare att flytta en mus på en datorskärm, men det hade inte varit hälften så kul. – Detta resulterade i låten Actor Attractor som ingick på förra plattan, Call the Comet. Efter det skrev jag ännu en låt, New Dominions, där jag förde in en industrial vibe i vad jag och bandet gör. På den andra plattan kom Karl Bartos från Kraftwerk ombord. Han bodde hos mig några år och berättade att Kraftwerk kände sig som arbetare när de gick in i studion. Det var inte snack om att hänga, prata i telefon eller bjuda in flickor. De gick till fabriken och jobbade och det där tog jag till mig. Så när jag sitter i bilen på väg till studion känner jag mig som en knegare.

Det är fantastiska gitarrljud på plattan. Vad använde du den här gången?

– Jag använde ett antal gitarrer. Min Fender Jaguar Signature Model för den kan låta som 10 olika gitarrer, till exempel en Rickenbacker eller en Gretsch, men det är som att spela på en Fender. Jag använde en Yamaha SG 1000 från slutet av 70-talet, en röd Gibson Les Paul från 80-talet och en Gibson Twin Neck som jag skaffade när jag skulle jobba på soundtracket till filmen Inception. Min favoritförstärkare är en Fender Deluxe Reverb 1964 som jag köpte 1986. Jag dammade också av en Roland Jazz Chorus och det är den du hör på låten Ariel. Jag använde också en hel del pedaler, såsom Carl Martin, Kemper, MXR flanger och en Boss CE2 från 80-talet.

Många av gitarrljuden låter futuristiska.

– Andra låten på plattan heter Receiver. När jag gjorde demon så sa trumslagaren ”Vi låter inte så här, ingen låter så här.” Den har ett riff spelat på en nedstämd gitarr. Jag har jobbat med en mängd sounddesigners när jag arbetade med filmmusik och den kom sig av det. Jag vill inte dissa mina kollegor inom filmvärlden men många av dem är nördar – Logic och Moognördar. Och det händer ganska ofta att jag får konkurrera med dem. De föreslår något och jag säger ”Det där kan jag göra på gitarr med en Boss Slicer och sustain.” Jag jobbar med otroliga syntare på filmerna men det finns saker man bara kan göra med strängar och feedback.

Kan vi gå tillbaka till när du började spela och dina tidiga influenser?

– Jag var 10 - 11 år när Sparks och Sweet slog igenom och gitarrerna var fantastiska. Jag var en teenybopper. Jag växte upp med rock’n’roll. Mina föräldrar kommer från Irland och som unga gillade de Eddy Cochran och The Everly Brothers, men med glamrock, som Mick Ronson. Han fick det att låta som gitarrerna var en sorts maskiner från framtiden och det har stannat kvar hos mig. Det fanns något artificiellt i glamrocksgitarrerna som sedan fortsatte i punken. – Under min uppväxt fanns det band överallt i Manchester. Jag hoppade in här och var, repade några gånger med inställningen ”Vad kan jag lära av det här?” När jag var 14 gick jag med i ett band som hette Sister Ray. Nu när jag själv blivit förälder förstår jag inte att mamma och pappa lät mig göra det. De andra i bandet var äldre än mig, använde droger och var mer än bohemiska. De repade i en lokal i Manchesters hor- och drogdistrikt och lät som en blandning av Stooges och Hawkwind. Det finns en låt med dem på Youtube, Suicide. När jag träffade dem sa jag ”Vet ni att jag bara är 14?”. ”Jo, men det är coolt”, sa de, då. Jag drog dit och repade tre gånger i veckan och det var då jag lärde mig att spela riktigt högt med feedback, genom en Colorsound Tone Bender.

Du har ofta nämnt dina tidiga influenser, såsom James Williamson och Raw Power, John McGeoch från Magazine, Siouxsie & The Banshees, Rory Gallagher, Jimi Hendrix och Nile Rodgers. För många handlar influenser om imitation, men det är svårt att göra direkta kopplingar mellan dessa och det du spelade i The Smiths?

– Om du lyssnar på introt till Gimme Danger på Raw Power så hör du omedelbart influensen hos mig. Att jag upptäckte James Williamson var på grund av att jag som fjortonåring spelade i ett band med Billy Duffy från The Cult. Vi hade en låt som liknade Gimme Danger och Billy tipsade mig om Raw Power. Vad jag gillade med James var att han hade Keith

”På Magazines tredje album, The Correct Use of Soap, kände jag att John hade

hittat något som jag själv ville plocka upp åt min egen generation: en riktigt futuristisk form av gitarrspel.”

Richards attityd, men Jimmy Page´s rörlighet. Väldigt bra teknik men mycket attityd, som i Shake Appeal. Med James fanns det alltid något hotfullt och våldsamt i musiken och det grep tag i mig, totalt. – Rory, ja, han levde musik. Han var nog den förste lo-fi musikern. Jag såg honom uppträda när jag var grabb. Han kom ut på scenen utan effekter eller skitsnack och rockade skiten ur stället. Sedan gjorde han tre extranummer innan han försvann till nästa stad, som en bluesmusiker. Jag såg honom arbeta med första positionsackord och det tog jag fasta på. John McGeoch hade en otrolig teknik och smak. På Magazines tredje album, The Correct Use of Soap, kände jag att John hade hittat något som jag själv ville plocka upp åt min egen generation: en riktigt futuristisk form av gitarrspel.

John McGeoch använde en flanger med otrolig skicklighet, men du utvecklade ett eget sound i The Smiths.

– Jag ska inte säga att jag var full av självförtroende, men jag kände att jag hade något eget och att det gällde att sätta ihop rätt band. Vi var några stycken i samma generation. Det var jag, Roddy Frame och Edwynn Collins och för oss gällde mantrat ”Du skall aldrig spela ett blueslick.” Post-punk var generationen innan mig. Inom indie, som jag var del av, var det mycket snack om allt det man inte skulle vara. Så det var reduktion hela vägen, inga effekter, ingen distorsion. Med The Smiths hade jag då två val: jag kunde antingen följa Nile Rodgers och Rip, Rig and Panic och spela en sorts post-punk funk, eller gå den andra vägen med arpeggios och fylla ljudbilden med en Rickenbacker. Det var så jag förvandlade mig själv till ”en intensiv enmansorkester på gitarr” i The Smiths. Det var alltså hälften design och hälften tillfällighet.

The Smiths var mer än ett band, ett fenomen enligt många. Men när du drog så sprack bandet och du fick en riktig smäll, bland annat av pressen som utsatte dig för en häxjakt. Men du gick sedan med i The Pretenders och därefter i Matt Johnsons band The The. Var det som hjälpte dig att gå vidare?

– Chrissie Hynde från The pretenders och Matt Johnson från The The hjälpte mig verkligen. Chrissie gav mig bland annat ett helt annat perspektiv. ”Å, så pressen är ute efter dig? Två i mitt band dog, testa det du”, sa hon. När mitt eget band började repa inför första turneringen förstod jag hur mycket jag hade påverkats av hennes ord och personlighet – som att fronta ett band och hennes sätt att röra sig på scenen. När The Pretenders var förband åt U2 1988 på Olympiastadion och skulle spela för mer än 100 000 människor så hade jag bara spelat låtarna en vecka. Men på väg upp för trapporna gick jag bakom Chrissie och då kände jag att allt skulle bli bra. Jag tänkte att ”så ska jag vara för mitt band och min publik.” Så när jag repar så sjunger jag som om jag är på Glastonbury festivalen. Vad jag lärde mig av Chrissie var att ge allt! Alltid!

”Jag brydde mig inte ens om de hade skivkontrakt, för det lät fantastiskt.”

Du har tidigare talat om att du lärde dig mycket om låtskrivande av Bernard Sumner, Neil Tennant och Chris Lowe. Det dröjde dock ända till 2013 innan du gav ut din första soloplatta. Var det på grund av att det hela var en lång men nödvändig läroprocess, eller kändes det bara överväldigande att bli soloartist?

– Att det dröjde så länge innan min första soloplatta berodde nog mest på att ingå i samarbeten och spela på andras plattor hade blivit en livsstil för mig. Jag älskade att jobba med Bernard och jag spelade på mängder av Pet Shop Boys plattor, mer än någon annan musiker. Frontman-grejen hände för att jag hade låtarna. Om du tar Electroniclåtarna så fanns ofta mina grunder och melodier bland titlarna. – Vad gäller soloplattorna så kände jag att det fanns oavslutade affärer med det jag gjort i gitarrbanden, innan The Smiths. Dessutom hade jag samlat på mig ett stort antal låtar. Och det slog mig att den som sjöng dem måste spela gitarr också, så det var en självklarhet att göra det själv. Jag beslöt att samarbeta med James Doviak som medproducent. Han är

Johnny Marr släppte i slutet av förra året epn som försmak till det nya albumet Fever Dreams Pt 1 – 4.

en mästare på Pro Tools och jag sa till honom att ”Jag har ingen aning vart detta leder. Vi kanske kommer att spela framför 200 personer i Manchester och bara några stycken i Portsmouth, men jag är tvungen att göra det här.” Men det har gått otroligt bra!

Listan på alla du spelat med genom åren är lång och i vår ska du turnera med Blondie. Vad är det som avgör att du får erbjudanden? Och berätta gärna om när du gick med i Modest Mouse och flyttade till deras hemstad, Portland.

– Jag vill inte nämna några namn, men jag får erbjudanden hela tiden. Det handlar om att ha en entusiasm för musik. Jag är samma person nu som när jag var 16, med skillnaden att jag är vuxen. Jag nämnde att jag spelade med Sister Ray när jag var 14. Modest Mouse är som en vuxen version av det bandet. De ringde upp mig 2005 och erbjöd mig att gå med i bandet. Jag gillade vad de gjorde så jag beslöt mig för att åka dit och första kvällen i Portland skrev vi låten Dashboard som blev den mest spelade på collegeradio det året. Under den femte dagen i Portland stod jag där, omgiven av främlingar, som jag verkligen gillade, och jag minns att jag tänkte ”Jag har ingen aning om vad den här musiken är, egentligen. Den ena trummisen låter som Public Image, den andra som Tony Allen och bassisten spelar något han precis innan spelade på flöjt och dragspel, och det låter som en banjo bakom mig. Men jag älskar det!” Jag brydde mig inte ens om de hade skivkontrakt, för det lät fantastiskt. Jag och Isaac Brock jobbade i månader på att hans och mina gitarrer skulle sitta rätt. Sedan gick albumet upp på förstaplatsen i USA och vi spelade på Madison Square Gardens.

På tal om udda – du har ofta nämnt Syd Barrett genom åren?

– När man var ung på 70-talet och ville få ett hum om vad musik var så var man tvungen att bli kompis med någon som lyssnade på Dark Side of The Moon. Hm, tänkte jag, men så kom samlingsplattan Relics och jag hörde Syds låtar Arnold Layne och See Emily Play. Den Syd jag växte upp med var Peter Perrett från The Only Ones och Peter gillade Syd. Alla vägar ledde till Syd. När jag sjöng Ariel tänkte jag på Syd. Låten handlar om empati och jag tänkte ”Vem mer än Sylvia Plath skulle jag vilja ge en kram och tänkte på Syd. Och Syd behövde en kram. —

Johnny Marr med sin svarta Fender Jaguar på omslaget till nya plattan. ”Bilden är tagen i min studio Crazy Face Factory. Vi tömde studion så att den kunde vara Manchester 1977, New York eller Cleveland 1974.”

28

Epiphone Custom Shop Les Paul 1959 Standard & Epiphone ES-335

ELGITARR

Epiphone är en av USA:s äldsta och mest erkända instrumenttillverkare. Efter att ha levt lite i skuggan av sitt moderföretag under några årtionden är man åter på banan med flera riktigt bra modeller. Vi har tittat på två definitiva klassiker.

MÅNADENS TESTER

36 44

Sennheiser HD 400 PRO & Dear Reality DearVR MIX

HÖRLURAR/MJUKVARA

Det är inte enbart vi hemstudioentusiaster som väljer att mixa musik i hörlurar. Även professionella musikmakare väljer ibland att lyssna i lurar vid mixning och mastering. Men kan det verkligen bli bra? Sennheiser har tagit fram ett par trådburna lurar, HD 400 PRO, med fokus på att fungera bra för både mixning och mastering och vi beslöt oss för att kolla läget.

Bitwig Studio 4.2

MJUKVARA

Sedan första versionen av Bitwig Studio utkom, 2014, har det Berlinbaserade företaget succesivt utmanat och pushat DAW-utvecklingen på olika sätt. I dag har vi 4.2 på testbänken, där vi får en hel del spännande nyheter.

50

BABY Audio TAIP, PSP Audioware Saturator & Harrison Consoles 32C Bus

PIGGA PLUGGAR

I dag finns det massor av pluggar för att skapa analog känsla: mättnad, rörljud och allt vad de olika mjukvaruutvecklarna väljer att kalla det för. Vi kikar på tre olika sätt att uppnå sådant man förr fick gratis, då alla signaler kördes genom analog utrustning.

SÅ HÄR GÅR VÅRA TEST TILL

Alla tester i MM är utförda av skribenter med hög expertis och lång erfarenhet inom sitt eller sina områden. Samtliga produkter granskas utefter en generös testperiod för att skribenten ska kunna genomföra en rigorös bedömning av allt från spelbarhet ned till minsta komponent. Men det allra viktigaste är att du som läsare får dina frågor besvarade: • Är den här produkten bra? • Passar den här produkten mig? • Är den prisvärd?

REKOMMENDERAR

MM REKOMMENDERAR

MM Rekommenderar är det högsta betyget vi delar ut. För att en produkt ska erhålla den här utmärkelsen krävs att den håller tillräckligt hög nivå för inget ska nämnas under rubriken ”Minus” i betygsättningen.

MM REKOMMENDERAR

Steinberg

WAVELAB PRO 11

TESTADES I NR 2022-2

I nya versionen av Steinbergs ljud-workbench bjuds det på rejält med nyheter. Vi öppnar WaveLab Pro 11 och kikar på bland annat nya sätt att editera flerkanalsljud, förbättrad visualisering och nya effekter.

5 119 SEK

Blue Cat

Audio Axiom 2021-10

Blue Cats Axiom är en multieffekt-processor och förstärkaremulering för både gitarr och bas, både fristående och i de vanliga plugin-formaten. Den innehåller flera av Blue Cats fristående pluggar, som Destructor, Re-Guitar, Hot Tuna och Late Replies. 159 EURO

Lewitt

LCT 440 PURE, LCT 540 S & LCT 640 TS 2021-8

Det är alltid kul när en mikrofontillverkare vågar bygga mickar som inte hämtat all sin inspiration från någon av alla klassiker från det senaste århundradet. Ett företag som vågat gå lite egna vägar är österrikiska Lewitt. 269, 699 & 899 EURO IK Multimedia

Amplitube 5 2021-10

AmpliTube finns i fyra olika versioner. AmpliTube 5 SE innehåller sammanlagt 80 olika pedaler, förstärkare, kabinett, mickar, och så vidare. AmpliTube 5 erbjuder över 170 modeller av motsvarande apparater, och AmpliTube 5 MAX innehåller över 400 olika enheter. 249,99 EURO

Presonus

Studio One 5 Professional 2021-8

I den underbara skog av kompetenta och mångsidiga DAW-program som finns, kan lätt ett och annat bli förbisett. Vi får försöka råda bot på det nu. Vi tar en titt på den senaste versionen av Presonus inspelningsprogram Studio One 5 Professional. 399,95 USD

Arturia

MINIFUSE 2

TESTADES I NR 2021-10

MM har tidigare kikat på ett par av Arturias audio-interface i AudioFuse-serien, och gett dem högsta betyg. Vad vore väl då naturligare än att även låta lillebror MiniFuse få hoppa upp på testbänken? Låt oss kolla blodvärdena… 1 595 SEK

Native Instruments

Guitar Rig 6 Pro 2021-10

Vi har nu kommit fram till version 6 av Guitar Rig, och den har dessutom uppgraderats till Pro. Man betonar dessutom från utvecklarnas håll att GR 6 fungerar utmärkt till så många fler ljudkällor än just gitarr eller elbas.

199 EURO iZotope

Stutter Edit 2 2021-9

Ett decennium är lång tid, särskilt när det gäller programvaror. Så lång tid har gått sedan iZotope, i samarbete med Brian Transeau (alias BT), presenterade första versionen av Stutter Edit. Idag laddar vi in uppföljaren och kikar på några av de spännande nyheterna. 199 EURO

Cranborne Audio

Camden EC1 2021-7

Nykomlingen Cranborne Audio uppvisar en stor portion nytänkande hos sitt bidrag till samlingen av bra mikrofonförstärkare till vettiga priser. Vi kikar på deras Camden EC1. Universal Audio

Golden Reverberator, Starlight Echo Station & Astra Modulation Machine 2021-7

Ibland dyker det upp gitarrpedaler som bara känns helt rätt. Trion från Universal Audio hör definitivt till den kategorin – men kan de leverera? Vi beslöt oss för att ta reda på det. 4 195 SEK/st