15 minute read
Epiphone Custom Shop Les Paul 1959 Standard & Epiphone ES-335
Text: Gunnar E Olsson Foto: Gunnar E Olsson
Två klassiker i nygammal skepnad
Advertisement
Epiphone är en av USA:s äldsta och mest erkända instrumenttillverkare. Efter att ha levt lite i skuggan av sitt moderföretag under några årtionden är man åter på banan med flera riktigt bra modeller. Vi har tittat på två definitiva klassiker.
Epiphone ES-335
KROPP Laminerad lönn i topp, botten och sidor, med ett centrumblock av solid lönn KANTLIST Enlagers gräddgul – längs toppen, baksidan och greppbrädan FINISH Blank plastlack, cherry eller vintage sunburst HALS Mahogny, rundad C-profil MENSUR 24,724 tum GREPPBRÄDA Indian Laurel, 12 tums radie BANDSTAVAR 22, medium jumbo ÖVERSADEL Graph Tech NuBone, 43 mm INFÄSTNING Limmad STALL LockTone Tune-O-Matic, nickel STRÄNGFÄSTE LockTone Stop Bara, nickel STÄMMEKANIK Epiphone Deluxe PLEKTRUMSKYDD Svart 5-lagers DRAGSTÅNG Dubbelverkande RATTAR Svarta Top Hats med metallinlägg PICKUPER Alnico Classic PRO KONTROLLER 2 volym, 2 ton, CTSpottar PICKUPVÄLJARE 3-vägs med gräddgul knopp VIKT 3,7 kg PRIS 6 399 kronor TILLVERKARE Epihone, www.epiphone.com DISTRIBUTÖR Algam Nordic, www-algamnodic.se
✚ PLUS
• Ett ursnyggt bygge rätt igenom • Väldigt skön hals • Perfekt justerad • Pickuperna låter riktigt bra • Det klassiska open-book-huvudet
■ MINUS
•Lite bättre bandputs hade inte varit fel
De första gitarrerna i företaget kom till när Anastasios Stathopoulos, Ephiphones grundare, i slutet av 1800-talet flyttade från sitt hemland Grekland till Turkiet. 1903 flyttade familjen till New York och sönerna Epi och Orphie fick snart hjälpa till i verkstaden som nu låg på Manhattans Lower East Side.
Epiphone
”The House of Stathopoulo” som Epiphone också kallas, har spelat en central roll i amerikansk musikhistoria. I dag ser vi kanske främst företaget som en distributör av asienbyggda instrument av bra kvalitet, men framför allt som ett märke för musikanter med lite mindre plånbok. Men det har inte alltid varit på det viset.
Det fanns en tid då Epiphone kunde utmana Gibson som Amerikas mest populära gitarrtillverkare. Redan i början av 1900-talet var man stora på mandolinsidan, och på 20-talet hade man en rad populära helakustiska orkestergitarrer, utöver banjomodellerna.
Efter föräldrarnas död gick företaget över till sonen Epi, som köpte upp ett modernare instrumentbyggarföretag på Long Island, samt bytte företagets namn till Epiphone. Med det namnet kombinerade Epi sitt namn med det grekiska ordet för ljud. Men ”Epiphonus” är också grekiska för ”ett ljud ovanpå ett annat”, vilket nästan kan ses som symboliskt eftersom sonen Epi byggde vidare på faderns drömmar.
Vid mitten av 1930-talet var Epiphonegitarrerna bland de mest uppskattade i världen, och man drog till sig gitarrister som Al Caiola, Les Paul och Harry Volpe. Man samarbetade även med andra tillverkare, både på elpianosidan, och när det gäller introducerandet av förstärkare. Les Pauls gode vän Nat Daniel hoppade in och hjälpte till att bygga varianter på sin innovativa push/
”The House of Stathopoulo, Quality Instruments Since 1873.”
pull-design. Daniel startade senare företaget Danelectro som byggde både gitarrer och förstärkare.
Fortfarande var rivaliteten mellan Gibson och Epiphone stor. Ett exempel på detta är när Gibson började bygga fioler. Då gav Epiphone moteld genom att börja bygga kontrabasar.
Tuffare tider
När andra världskriget kom blev det svårare att få tag på bra material för byggena. Samtidigt dog Epi och hans yngre bröder, Orphie och Frixo, var inte lika bra på att driva företaget och man tvingades flytta produktionen från Manhattan till Philadelphia. Men många av de bästa instrumentbyggarna vägrade att lämna New York.
Les Paul som nu var Gibsons stora affischnamn, föreslog att VD:n, Ted McCarty, skulle ge Epiphone ett anbud på deras populära ståbastillverkning. I stället såldes hela företaget till Gibson för 20 000 dollar och familjen Stathopoulo var inte längre ägare till någon instrumenttillverkning.
Epiphones tillverkning förlades senare till Kalamazoo, Michigan, där allt började rulla på ordentligt igen. Redan 1958 hade man en bra katalog, med både budgetvarianter på Gibsons instrument och egna modeller.
Sextiotalets rekordår
Under 1960-talet tillverkade man modeller som till och med var dyrare än Gibsons motsvarande gitarrer, och försäljningen femdubblades mellan åren 1961 och 1965. Deras halvakustiska Casino blev en stor succé redan när den introducerades 1961, och när Paul McCartney och sedan både John Lennon och George Harrison började använda modellen, kändes det som att Epiphones lycka var gjord.
I slutet av 60-talet började man dock märka av konkurrensen från tillverkare i Asien och Europa och moderbolaget Gibson såldes till ett företag från Ecuador.
Asienåren
1970 la Epiphone över sin produktion på Matsumokofabriken i Japan. Till en början märkte fabriken bara om sina egna instrument med Epiphoneloggan, men så småningom blev tillverkningen mer inriktad på nya, egna modeller. När man sedan flyttade tillverkningen till en fabrik i Korea kändes det inte så bra i början. Men i slutet av 80-talet så bestämde sig ytterligare en ny ägare av moderbolaget för att satsa på Epiphone och man fick återigen luft under vingarna. I början av 90-talet hade man 43 olika modeller på programmet.
Epiphone i början av 2000-talet
Efter öppnandet av det nya kontoret i Seoul i Sydkorea omorganiserades företaget och man såg över tillverkningsprocessen. Man började även att tillverka pickuper och andra delar i egen regi, samt några modeller i Gibsons fabrik i Nashville. Samtidigt lockade man till sig artister som Chet Atkins och Noel Gallagher.
2002 var året då man återigen presenterade en serie instrument byggda i Japan, denna gång på Teherada-, och Fuji-Gen-fabriken. Två år senare fick denna Elite-serie byta namn till Elitist. Detta efter klagomål från Ovation, men tillverkningen fortsatte ytterligare några år.
Alla Epiphone Elite-instrument hade USAtillverkade mickar, speciellt utvalt tonträ, solida halsar, Grovermekanik, äkta abalone- och pärlemorinlägg, samt sadlar av ben. Elite-instrumenten var dock, till skillnad från Gibson, inte nitrocellulosalackade, men de hade en tunn plastlack och till varje instrument ingick ett formgjutet etui.
MM testade 2003 tre Elite-gitarrer: Les Paul, SG och ES-335. Byggkvalitén var lysande och vår testskribent Peter Bengtsson var lyrisk. Själv äger jag i dag en ES-335 och en Les Paul ur Elite-serien.
Casino, Sheraton och solida modeller som Crestwood, Wiltshire, Coronet är i dag heta på begagnad-marknaden. Och företaget, vars huvudkontor numera ligger i Nashville, har vidtagit ytterligare steg för att visa att man kan bygga riktigt bra instrument till överkomliga priser. Dessutom firar man snart 150-årsjubileum och kan stoltsera med ett stort utbud av instrument, allt från bra nybörjargitarrer till proffsbyggen i samarbete med Gibson Custom Shop. Vi ska kika på representanter för ett par av dessa olika nivåer.
Epiphone ES-335 Cherry
ES-335 är förstås en riktig klassiker. Den dök upp i Gibsonkatalogen redan 1958 och har alltså funnits i mer än 60 år. Precis som originalet byggs den av laminerad lönn i topp, sidor och bakstycke, och med ett solitt stycke lönn däremellan. ES-335 tillverkas i färgerna Cherry, Vintage Sunburst, Figured Blueberry Burst och Figured Raspberry Tea Burst. De båda första har dot-inlägg i greppbrädan, medan de senare har block-inlägg, och extra flammig topp och baksida. De senare kostar också 300 kronor mer.
Pickuperna är Epiphones Alnico Classic PRO Humbuckers. Halsen som har rundad C-profil är gjord av mahogny och greppbrädan av Indian Laurel – ett något ljusare träslag än rosewood och inte lika hotat. Huvudet har det klassiska ”open-book”-utseendet från 60-talsoriginalet. Den gräddgula kantlisten är något tunnare än hos originalen, vilket gör att den inte syns lika väl rakt framifrån. Pickuper, stall och strängfäste är nickelpläterade, vilket förstärker vintage-känslan en smula. De svarta pickupramarna är dock någon millimeter bredare än hos amerikanska original, vilket ha betydelse om man vill byta till andra pickuper. Man använder även två gängade metallbussningar som stallskruvarna skruvas ner i, i stället för att som på amerikanska 335-modeller skruva dem direkt i träet. Vad som är bäst låter vi vara osagt. Hantverksmässigt finns inte mycket att klaga på. Monteringen av alla detaljer, den ursnygga cherry-lackeringen, bandningen – riktigt snyggt och prydligt. Dock hade bandstavarna
mått bra av en något bättre finputs. De är lite sträva, men sådant kan ju den nye ägaren åtgärda med den finaste stålullen. Gitarren levereras utan fodral, men kan beställas separat.
Spelbarhet och ljud
Den här gitarren är riktigt bra justerad, med precis lagom mycket ”relief”. Den är alltså nästan helt rak, vilket förstås sätter höga krav på bandningen, men inte heller här finns någon anledning att klaga. Den lilla slutputsningen på banden hade förstås underlättat när man vill bända på strängarna, men efter några timmars spelande blir banden naturligt polerade. I övrigt är det ett riktigt stabilt och rejält bygge. Den har en kraftfull, men lite basfattig akustisk ton, typisk för en 335:a. Sustainen är bra och inkopplad i en förstärkare låter Alnico Classic PRO-pickuperna alldeles förträffligt. I och för sig ligger mitt eget ljudideal åt det något varmare hållet, men de här pickuperna har ett väldigt öppet sound, med bra bett, ett tydligt mellanregister och bra med ”zing” i diskanten. De gör verkligen det här snygga bygget rättvisa.
Sammanfattning
Den dök upp samtidigt som flera andra av Gibsons affischnamn genom åren, Les Paul Sunburst, Flying V, och Explorer. Men man måste nog säga att ES-335 är den mest kompletta och mångsidiga av alla Gibsons modeller. Här har man lyckats skapa en riktigt bra version av denna klassiska gitarrmodell, med ypperlig kvalitet rakt igenom. Och jag är lite extra tacksam för att man valt att använda det klassiska open-book-huvudet även på denna kinabyggda gitarr. För de här pengarna (6399 kronor) har jag svårt att tänka mig att man kan hitta en bättre ES-335.
1959 Les Paul Standard Aged Dark Burst
Över till nästa odödliga klassiker, en Limited Edition 1959 Les Paul Standard. Här ser vi för första gången ett samarbete mellan Epiphone och Gibson Custom Shop. Den har en mahognykropp med en lönntopp med snyggt (AAA) flammig fanér överst, en mahognyhals med riktigt lång infästning i kroppen – för maximal sustain och stabilitet – och en greppbräda av Indian Laurel. Halsen har en profil som påminner om de från sent 50-tal och den är bekvämt avrundad mot greppbrädan.
Kroppen har vad tillverkaren kallar ”aged finish”, vilket inte innebär att den är relikerad, som många instrument från en Custom Shop. Det är snarare så att den tunna plastlacken är matt till halvmatt. Man kan inte begära att den här typen av finish ska kännas som en åldrad eller relikerad cellulosalack – då pratar vi om helt andra pengar – men det ger ändå ett åldrat intryck. Personligen hade jag nog ändå föredragit om man låtit den vara blank, som på 335:an.
Gitarren tillverkas i Aged Dark Burst och Aged Dark Cherry Burst, och du får den i ett hårt fodral i vintage-style – matt på alla lås och beslag.
Pickups och annan hårdvara
Här har man tagit i ordentligt med amerikanska grejer rakt igenom. Pickuperna är USAtillverkade Burstbucker 2 och 3, i hals- respektive stallposition. Både pickupomkopplaren och telejacket kommer från Switchcraft och man har använt CTS-pottar, och Mallorykondingar, och dessutom kopplat rasket på samma sätt som det man använde på 50-talet. Utmärkt!
Burstbucker 2 som sitter i halsläget är lindad ungefär som en Gibson´57 Classic, och stallvarianten Burstbucker 3 är en aning ”överlindad”, vilket förstås ger lite högre utsignal. Tillsammans utgör de en bra kombination med trevägsomkopplaren och de individuella ton- och volymkontrollerna.
Stall och strängfäste är av samma variant som på ES-335 och rattarna är tidstypiska gold top-hat med pilar under. Stämmisar är likadana som på ES-335, och de har monterats på ett huvud med samma klassiska utseende som systermodellen. Som en sorts bonus sitter det en rund metallplatta som lock till kaviteten där pickupväljaren sitter. Plattan bär texten Epiphone Limited Edition Since 1873. Jag antar att det syftar på den instrumentverkstad som Epis far ,Anastasios Stathopoulo, startade i Turkiet.
Spelbarhet och ljud
Jag är inte riktigt på det klara vari samarbetet med Gibson Custom Shop har bestått, men Epiphone har definitivt fått hjälp med val av pickups och övrig elektronik. Valet av konfigurationen Burstbucker 2 plus 3 är ett bra val. Historiskt sett har Gibson haft många bra humbuckers på programmet, med start från den första Seth Lover-kontruktionen som så småningom fick namnet PAF (Patent Applied For, eller patentsökt) efter den dekal de hade undertill, och som var tänkt att i viss mån avskräcka kopierande. Allting skedde lite mer hantverksmässigt på den tiden. Lover brukade säga att man lindade bobbinerna tills de var fulla. Det kunde då bli stora variationer mellan de båda spolarna i en humbucker, och förstås även mellan olika pickuper i samma serie. Man doppade inte heller spolarna i vax för att undvika mikrofoni och återkopplingsproblem. Allt det här bidrog till att PAF-mickarna hade det klassiska vintage-sound som man i dag förknippar med ’59 Les Paul Standard. Det är också det soundet Burstbucker-pickuperna försöker återskapa.
Lyckas man då med detta? Det är svårt att svara på. Låt oss säga att det är en version av PAF-soundet. Det finns många fler som gör anspråk på detta. Personligen tycker jag att Lundgrens Heaven 57, som jag själv har i min Epihone Elite, kommer något närmare PAFljudet. Andra hävdar att Monty’s PAF ligger närmare, andra åter vill framhäva Bare Knuckle Stormy Monday. Smaken är som baken… Men visst låter det bra. De har lite mer tyngd och värme i ljudet, än de pups som sitter i Epiphone ES-335.
Redan akustiskt låter Les Paulen riktigt bra, med massor av sustain, och en fin genomträngande ton. Kopplad till en bra förstärkare blommar den sedan ut på ett mycket övertygande sätt.
Spelmässigt är 1959 Les Paul Standard lika väljusterad, och snyggt bandad som 335:an. Det är lätt att nå alla toner längs hela greppbrädan, och ingenstans hittar jag toner som tenderar att dö. Dock hade man även här behövt polera lite mer på banden. De känns fortfarande en aning sträva, vilket jag inte tycker att man ska behöva uppleva på ett nytt instrument, oavsett prisklass. Men tyvärr hittar man även betydligt dyrare instrument än detta, där man slarvat med den sista bandpoleringen, så vi köpare får kanske finna oss i att polera själva.
Ytterligare intryck
Även om man uppenbarligen försökt efterlikna en Gibson 59-hals, så tycker jag inte att den
känns fullt lika skön som de jag hittat på några av Gibson egna gitarrer där man velat återskapa just 59 års halsprofil. Halsarna hos originalen tillverkades på den tiden till stor del för hand, och halsar från samma årtal kunde skilja en del, men det finns ändå några grunddrag hos de 59:or jag tassat på, som känns gemensamma, och som många uppskattar mer än andra årgångars halsprofiler. Epiphone är på rätt väg när det gäller denna modell, men den saknar fortfarande det där lilla extra. Den känns fortfarande en liten aning stabbig i mina händer. Lite mer som en 58:a än en 59:a. Men, som sagt, smaken varierar.
Däremot är jag lite besviken på lackjobbet på det här exemplaret. Man har färgat in mahognykroppen och halsen med ett cherryfärgat pigment, men sen har man inte lyckats bestämma sig för var det röda ska sluta och var de gräddgula kantlisterna ska ta vid. Resultatet blir att det röda fortsätter upp på kantlisten på många ställen och man får inte den där distinkta övergången. En liten petitess kanske, och den påverkar på intet sätt spelbarheten, men det stör mitt känsliga öga.
Sammanfattning
Den här Epiphonegitarren vinner mycket på att ha utrustats med amerikanska pickuper och annan hårdvara. Den låter riktigt bra, och den är både väljusterad och lättspelad. Men redan i grunden är det ett bra instrument. Det är klart att man fått pruta här och var. Fler mahognybitar har använts i kroppen, jämfört med dyrare instrument, och den flammiga lönntoppen är en fanér som limmats ovanpå den skurna lönntoppen. Men man har verkligen kramat ur allt ur en rätt tajt budget, och slutresultatet är ett instrument med många av de viktiga egenskaperna på plats. Om man bara har 8500 kronor att handla för och ändå gärna vill ha en Les Paul Standard av 1959 års modell borde det här var ett utmärkt alternativ.
Epiphone har begränsat den här upplagan till 1959 instrument, så ifall man är på jakt efter en riktigt bra Les Paul för en vettig penning kan det här vara ett bra alternativ. Om något år kan de kanske vara samlarobjekt.
En av de största svårigheterna med de japanbyggda Epiphone Elite/Elitist-instrumenten var att få folk att förstå att det inte var en vanlig kinabyggd Epiphone. Jag tror att den typen av problematik kan komma att gälla även de här modellerna. Det är riktigt bra byggen och här rör det sig dessutom om just kinabyggen. Det har verkligen hänt mycket på den fronten under de senaste åren. —
Epiphone 1959 Les Paul Standard
KROPP Mahogany med en topp av flammig lönn (AAA) KANTLIST Enlagers gräddgul - längs toppen, baksidan och greppbrädan FINISH Blank plastlack, vintage sunburst HALS Mahogny, rundad 50-tals-profil MENSUR 24,76 tum GREPPBRÄDA Indian Laurel, 12 tums radie BANDSTAVAR 22, medium jumbo ÖVERSADEL Graph Tech NuBone, 43 mm INFÄSTNING Limmad hals med ”long tenon” STALL LockTone ABR-1, nickel STRÄNGFÄSTE LockTone Stop Bar, nickel STÄMMEKANIK Epiphone Deluxe PLEKTRUMSKYDD Klassisk Les Paulmodell, gräddgult DRAGSTÅNG Justerbar RATTAR Gold Top Hat med pilar PICKUPER Gibson Burstbucker PRO 2 (hals), respektive 3 (stall) KONTROLLER 2 volym, 2 ton, CTS-pottar, Mallory-kondensatorer, 50-talskoppling PICKUPVÄLJARE 3-vägs Switchcraft med bärnstensfärgad knopp ÖVRIGT Hårt fodral ingår, Epiphone Limited Edition som täckplåt för pickupväljarens uttag VIKT 4,4 kg PRIS 8 499 kronor TILLVERKARE Epihone, www.epiphone.com DISTRIBUTÖR Algam Nordic, www-algamnodic.se
✚ PLUS
• Oerhört bra gitarr för pengarna •Burstbuckerpickuperna är ett klart lyft •Även övrig elektronik håller högsta klass •Riktigt bra sustain även akustiskt •Det klassiska open-book-huvudet •Om du missade att köpa en Epiphone
Elitist kan det här vara din chans
■ MINUS
• Banden kunde ha polerats bättre • Övergången mellan mahognykropp och kantlist kunde vara distinktare
