15 minute read
Yamaha Revstar
Text: Gunnar E Olsson Foto: Gunnar E Olsson
Tre stjärnor för framtiden?
Advertisement
Det tog tre år för Yamaha att utveckla den ursprungliga Revstar-serien, som presenterades i slutet av 2016. Nu har den serien fått chansen att mogna, och i och med den nya lineupen har den förändrats och förbättrat på en rad punkter. MM tyckte att det var dags att ta en rejäl kik igen.
TYP Solida sexsträngade elgitarrer KROPP Mahogny chambered (delvis ihålig) HALS Mahogny HALSPROFIL Medium GREPPBRÄDA Rosewood ANTAL BAND 22 rostfritt stål MENSUR 24,75 tum (628,6 mm) MEKANIK Yamahas egen gjuten STALL Tune-o-matic STRÄNGFÄSTE Olika, beroende på modell MIKROFONER Yamahas egna, olika modeller ELEKTRONIK Mastervolym och -ton, treläges, eller femläges pickup-väljare ÖVRIGT Dry-switch (ett högpassfilter) som simulerar coiltap-funktion finns på instegsmodellen, de båda andra har i stället en Focus-switch PRIS RSE20: 6 239 kronor, RSS20: 10 050 kronor, RSP02T: 24 425 kronor DISTRIBUTÖR Yamaha Music Europe, www.se.yamaha.com
✚ PLUS
• Byggmässigt av mycket hög kvalitet • Många snygga färger att välja på • Nu lite lättare kroppar med bättre balans • Samtliga modeller har bra rosewoodgreppbrädor • Sköna, lättspelade halsar • Samtliga modeller har fått treble bleed-funktion • VP5 (P90-mickarna) låter förträffligt • Femlägesomkopplaren på de båda toppmodellerna är lysande • Focus-Switchen är verkligen ett lyft
■ MINUS
• Samtliga modeller skulle behöva lite bättre bandputs • Knopparna till pickuppväljarna har dålig finish
Andra framgångsrika gitarrtillverkare, som Fender, Gibson, Ibanez och andra av den digniteten, har ju haft som tradition att visa upp nya gitarrmodeller som gått igenom en evolution, snarare än en revolution, så varför inte låta Yamaha göra likadant, tänkte vi? Revolutionen får gärna yngre krafter som svenska Strandberg stå för. Yamaha har ju en helt annan tradition, efter att ha varit på elgitarrbanan i mer än 55 år.
Tre modeller
Den ursprungliga Revstar-serien innehöll en mängd olika modeller med olika typer av stall och mickuppsättningar. Den nya line-upen har renodlats betydligt, och som sagt, man har även förbättrat en del detaljer som inte var riktigt hundra i version 1.
Kroppsformen är fortfarande densamma, med tydlig inspiration från 70-talsmodeller som SG2000 och Super Flighter, men där SGmodellerna är tämligen symmetriska med i stort sett lika långa ”horn” har Revstar en liten off-set för att erhålla bättre balans. Samtliga modeller har fortfarande en liten avfasning på baksidan vid midjan (om ni har en sådan) och en på framsidan där högerarmen normalt vilar vid spel.
Jag minns att jag 2016 gnällde lite på tyngden på Revstar-modellerna – de två som testades vägde båda runt fyra kilogram. Det här har man åtgärdat genom att holka ur de solida mahognykropparna, på ett väldigt speciellt och noga uträknat vis, för att både ge bättre balans och – enligt uppgift – bättre ton och jämnare resonanser. Man har på så sätt fått ner vikten några hekto. Även detta kan ju göra att det är lättare att spela stående under en längre tid – alla föredrar ju inte att sitta som B.B. King och lira.
De finns nu även fler gemensamma egenskaper hos de tre grundmodellerna. De har alla samma kroppsform, samma – i mitt tycke – ursnygga huvud, samma uppsättning
kontroller, och samma stall av tune-o-matictyp. Samtliga modeller har även en greppbräda av rosewood, med 22 bandstavar (rostfria på RSP och RSS) av jumbomodell. Mensuren är 24¾ tum, eller 304,8 mm, och kurvaturen är 12 tum.
De båda toppmodellerna har – precis som tidigare – en dekorlist som går längs framsidan på kroppen och längs gitarrhalsen. Samtliga gitarrer har limmad hals med en välkonstruerad, mjuk rundad häl vid infästningen av halsen i kroppen, vilket gör åtkomsten till hela greppbrädan mycket komfortabel.
De två rattarna hanterar mastervolym, och -ton, och den sistnämnda har även en pushpull-funktion på alla tre modellerna. De båda indonesientillverkade gitarrmodellerna kan nu även fås för vänsterhänta.
Revstar Element RSE20
Den enklaste modellen heter Revstar Element, och den tillverkas – i likhet med mellanmodellen Revstar Standard – i Indonesien. RSE20 kan fås i Swift Blue, Vintage White, Red Copper eller Neon Yellow. Vårt testexemplar var vitt. Den har ett tre-lagers svart plektrumsskydd (finns även i vitt för vissa färger). Stämskruvarna är en gjuten historia av Yamahas egen tillverkning – för övrigt samma på alla tre modellerna. Översadeln är tillverkad i ett plastmaterial som kallas PPS, och både stall och strängfäste är av traditionellt snitt för de flesta humbuckerförsedda elgitarrer med någon form av Les Paul-, eller SG-tycke.
Precis som tidigare har man valt att inte skriva Yamaha på det SA-15-liknande huvudet. I stället ser vi den klassiska loggan med tre korslagda stämgafflar. Det ger huvudet ett väldigt stramt och stilrent utseende, något som återkommer på huvudets baksida. Där hittar vi modellbeteckningen, åtföljt av tillverkningsland på tre olika språk och en japansk symbol (Hankostämpel) som enligt uppgift betyder Revstar.
Instrumenten i Revstarserien är också rätt tunna i kroppen, ca: 42 mm, alltså något tunnare än en Telecaster, och de är lackade i polyuretanlack – högblank på kroppen, och sidenmatt baktill på halsen. Halsarna på samtliga modeller är gjorda i trebitars mahogny.
Elektronik
De båda humbucker-pickuperna på RSE20 har beteckningen VH3n respektive VHRb. De är speciallindade och har beteckningen YGD, Yamaha Guitar Delevopment. De tillverkas av G & B, en av Asiens största pickup-tillverkare med fabriker både i Indonesien och Korea, och de är bestyckade med Alnico V-magneter. På instegsmodellen har man monterat en trelägesomkopplare för pickupval, och den har försetts med en plastknopp som jag definitivt inte uppskattar. Jag klagade på den redan 2016, men det har tydligen inte nått fram till tillverkaren – eller också bryr man sig inte om vad en grinig gubbe i Sverige tycker. Den är gjuten
i plast och på alla tre modellerna känner man obehagliga kanter längst ut på knoppen.
När vi ändå är på gnällhumör kan vi berätta att den här modellen har kvar den så kallade Dry Switch-funktionen som fanns redan 2016. Den är tänkt att vässa till ljudet lite, lite som coil-tap-funktion som andra tillverkare valt att tillämpa. Där coil-tap har en tendens att tappa lite kräm när man kopplar in den, har man här tänkt att fortfarande ha full kraft i humbuckern, i teorin bara vässa till den en aning. I mitt tycke skjuter man helt över målet här. Skillnaden när man drar ut tonkontrollen och kopplar in den här funktionen är näst intill försumbar. Glöm den nu, Yamaha! Ni kan bättre!
Hantverk, spelbarhet och ljud
Vi gläds åt att man nu använder en mahognykropp även på den billigaste modellen. Där hittade vi tidigare Natoträ. Sist efterlyste vi också en så kallad Treble bleed-funktion. Det brukar vara en kondensator och ett motstånd som kopplas över volymkontrollen, för att man inte ska tappa diskant när man vrider ner volymen. Till och med denna instegsmodell har nu en Treble bleed-funktion. Ett stort plus för detta (det är nästan så jag kan förlåta dry-switchen, men bara nästan)!
I övrigt ser utrymmet för elektroniken närmast exemplariskt ut, med ”conductive-paint” i hela håligheten, för att minimera brum. Det uppskattar vi naturligtvis också.
Bandarbetet får godkänt. Bandstavarna är hyfsat polerade upp till 12-14:e band, men sen är det lite kärvt på sina ställen. Det kunde alltså gjorts en aning bättre, men sådant manuellt arbete tar tid att utföra på ett bra sätt och det kostar, så inte ens de bästa tillverkarna verkar vilja lägga alltför mycket tid/pengar på det. Till hantverkarens försvar får vi tillägga att vi inte stötte på några utstickande bandstavar. Den biten skötte man bra.
Halsen är utmärkt justerad och spelbarheten i paritet med det. RSE20 har försetts med Elixir Nanoweb Light-strängar (0,010–0,046), ett val jag kan förstå. De kommer att låta helt okej länge, om instrumentet hängs upp på väggen i en gitarrbutik. Personligen föredrar jag ”vanliga” strängar, som till exempel D’Addario EXL110. Elixir låter nästan nya hela tiden, men man får aldrig det där ”glittret” som från helt nya strängar.
VH3-pickuperna låter väldigt neutralt – jag minns att jag tyckte att pickuperna i den de ursprungliga Revstar-serien lät lite väl tamt och opersonligt, men endera har tillverkaren förbättrat dem en aning, eller också är mitt ljudminne inte så bra efter sex år. Jag tycker nämligen att de nu har både värme och kropp – något som jag saknade en aning förra gången vi sågs. Ledordet är dock fortfarande ”neutralt”.
Revstar Standard RSS20
Både RSS (Standard) och RSP (Professional) har en lönntopp ovanpå den urfrästa mahognykroppen, medan kroppen hos RSE
Element är gjord helt och hållet i mahogny. Mellanmodellen kan fås i Swift Blue, Sunset Burst, Vintage White, Hot Merlot, och Flash Green. Vårt testexemplar var grönt – jag skulle nästan kalla den racerbilsgrön, ett intryck som förstärktes av de båda fartränderna som går längs hela gitarrkroppen. Skitsnyggt, tycker Gunnar.
Mycket är sig likt från instegsmodellen, men man har dels kantlisten runt både kropp och hals, dels har halsen även fått en kolfiberförstärkning och det bör ge en stabilare hals, sett på sikt. Kanske mindre känslig för temperaturpåverkan också, vad vet jag? Det får tiden utvisa.
Humbucker-pickuperna heter i det här fallet VH5n respektive VH5b. Det rör sig fortfarande om Alnico V-bestyckade ”pups”, men namnet tyder på någon form av förändring. Man kan även få RSS20 med två pickuper av P90-typ. Denna valmöjlighet gäller även toppmodellen. Man kan dessutom välja om man vill ha det traditionella strängfästet, eller Yamahas speciella Racing-modell.
En förbättring som definitivt hörs är den speciella femlägesomkopplaren som RSS20 bestyckats med. Det är ju lite speciellt att ha en femlägesomkopplare till två pickuper, men här har man verkligen lyckats få fram fem olika sound från endast två pickuper. Man använder en dubbel fem-lägesomkopplare och man har använt flera passiva komponenter, för att, som jag antar, filtrera och/eller fasvrida den ena eller båda pickuperna i läge två och fyra på omkopplaren.
Tillverkaren förklarar det som att den här kopplingen fördröjer signalen från den ena pickupen en aning, i läge två och fyra, men jag måste erkänna att detta är ”beyond me” som man säger i utlandet. Vad jag uppfattar (och förstår) är däremot att det låter riktigt bra, och jag hade gärna tillämpat den här kopplingen på något av mina egna byggen.
En annan sak som låter riktigt bra är den så kallade Focus-Switchen. Den här boostfunktionen ska ”flytta resonanstopparna i gitarrljudet, och samtidigt höja det” enligt tillverkaren. Det lär efterlikna ljudet hos ”överlindade” pickuper. I mina öron låter det som att man seriekopplar pickuperna – riktigt bra, med andra ord!
Och den ersätter den tråkiga dry-switchen från instegsmodellen – bara en sådan sak!
Hantverk, spelbarhet och ljud
Även här håller hantverksarbetet riktigt bra klass, men även här kunde man ha polerat bandstavarna lite bättre ovanför 12–14:e band. Nu kan man ju som kund ta fram lite superfin stålull, eller kromglans och själv polera upp dem till högglans, men nu är ju inte de här gitarrerna helt gratis, så man förväntar sig kanske en aning bättre bandputs, i alla fall på de dyrare modellerna.
Spelmässigt håller även standardmodellen riktigt hög klass. Halsen är bra justerad,
med precis lagom relief, översadeln likaså. Detsamma gäller åtkomsten över hela greppbrädan. Alla tre modellerna är väldigt lika när det gäller alla sådana detaljer.
Revstar Professional RSP02T
Revstar Professional levereras i tre olika färger, Swift Blue, Sunset Burst, och Crisp Gold. Vårt exemplar hade just den guldfärg som påminner om en klassisk Gold-top, som åldrats och antagit en något grönaktig ton. Ursnyggt!
Där instegsmodellen fått vanliga punktformade inlägg i greppbrädan har man på de båda andra modellerna valt att lägga in något annorlunda lägesmarkeringar. De ser ut som ganska tjocka, lite avrundade streck. Snyggt, och rätt ovanligt. Jag upplever däremot både halstjocklek, dess bredd och profil, som näst intill identiska på alla tre modellerna.
Toppmodellen tillverkas dock i Japan, och sist vi kikade på Revstar, upplevde jag det mesta som lite bättre utfört på den japanska, jämfört med de övriga som alla kom från Indonesien. Visst, det finns skillnader även nu, men de är mycket små.
Liksom Standardmodellen har Professional–modellen en kolfiberförstärkt hals, men här är även kroppen förstärkt med kolfiber. Den kan fås med humbuckers eller P90-pickuper. Även den här modellen är lackad i polyuretan, och den har samma stämskruvar, stall, strängfäste, rattar, elektronik, och så vidare.
Man får dock ett rejält påkostat, hårt fodral till japanbygget, medan mellanmodellen levereras i en gig-bag, och ”minstingen” kommer i en kartong. Visserligen är banden, som ska hålla locket i uppfällt läge en aning för korta (som oftast) så locket har en tendens att slå igen av sig självt, men det här har jag stött på hos alla tillverkare. Annars är det ett väldigt rejält fodral med plats för massor av tillbehör.
Revstar Professional har även begåvats med D’Addariosträngar EXL110 (10–46), precis som vi önskade, och på den japanska Pro-modellen finns ett annat Hankotecken på huvudets baksida. Det betyder ”Made in Japan”.
Hantverk, spelbarhet och ljud
Även här håller hantverksarbetet riktigt bra klass, frånsett några små detaljer. Som jag nämnde tidigare har plastknoppen på pickupväljarna på samtliga testexemplar lite vassa kanter, och här är toppmodellen faktiskt allra värst, med en tagg som sticker ut på undersidan. Och även här kunde man ha polerat bandstavarna lite bättre ovanför 12-14:e band. Det är fortfarande lite strävt, fläckvis på några band. Nu kan man ju som kund ta fram lite superfin stålull, eller kromglans och själv polera upp dem till högglans, men nu är ju inte de här gitarrerna helt gratis, så man förväntar sig kanske en aning bättre bandputs, i alla fall på en så här dyr modell. Däremot finns här inga som helst vassa ändar på bandstavar som sticker ut. Det är vi tacksamma för.
Även allt annat hantverk, som höjdjusteringen av översadeln, utförandet av lackeringen, och så vidare, håller riktigt hög klass. Visserligen tycker jag att översadeln på ett 24-tusenkronorsinstrument ska vara perfekt centrerad, och kännas helt kant i kant med greppbrädan, men det här är förstås egenskaper som inte har någon som helst betydelse för spelbarheten. I den här prisklassen förväntar jag mig dock en helt perfekt monterad sadel och högglanspolerade bandstavar. Sån är jag.
Ljudmässigt tycker jag att P90-pickuperna låter allra bäst – jag minns att jag tyckte samma sak för sex år sedan. Det är också samma modell som då (VP5), som kan fås till båda toppmodellerna.
En sista finess man betalar extra för när man köper den japantillverkade Revstarmodellen är något som tillverkaren kallar Initial Response Acceleration, eller I.R.A. Enligt tillverkarens hemsida innebär den här processen att man utsätter det färdigtillverkade instrumentet för speciella vibrationer under en viss tid, för att släppa på spänningar i instrumentet, och för att
på så sätt kunna erbjuda en gitarr som känns inspelad redan från dag 1. Liknande tekniker har tillämpats av andra tillverkare, framför allt när det gäller akustiska instrument. Speciellt i de sammanhangen hävdar många att ett instrument som spelats en längre tid låter bättre än en helt ny gitarr.
Annars är det svårt att peka på något speciellt som skulle skilja de båda toppmodellerna åt, men japanmodellen känns helt enkelt en aning lyxigare, lite dyrare – och det är den ju förstås också. Den är faktiskt närmare 14 tusen kronor dyrare än sin kusin från Indonesien.
Sammanfattning
Med de tre olika modellerna i den nya line-upen av Yamahas Revstar-serie lyckas tillverkaren skjuta in sig på tre tydliga prissegment. Revstar Element är ett enkelt nybörjarinstrument, som även kan fungera riktigt bra för mer krävande musikanter. Det låter helt förträffligt med sina två humbucker av god kvalitet, och byggkvaliten är mer än godkänd. I alla väsentliga delar är den lika väl bestyckad som sina dyrare syskonmodeller – hals, stämskruvar, stall, strängfäste, greppbräda, och så vidare. Priset ligger på drygt 6 200 kronor.
Väljer man att gå upp ett snäpp får man ett instrument som både ser lite lyxigare ut, och som känns lite mer genomarbetat. Något bättre pickuper, en snygg kantlist, ursnygga lackeringar, större ljudvariationsmöjligheter med både femlägesomkopplaren och FocusSwitchen, som verkligen ger lite extra skjuts i ljudet. Prismässigt ligger den modellen strax över tio tusen.
För den som vill ha något av det bästa som asiatiska instrumenttillverkare kan åstadkomma erbjuds den japantillverkade Revstar Professional. På plussidan erbjuder den en kolfiberförstärkt kropp, riktiga strängar (sorry!), ett rejält, hårt fodral, och den speciella I.R.A.-behandlingen. Det är visserligen dyrare att bygga instrument i Japan, men för mig personligen känns det inte som att jag skulle var beredd att betala 14 tusen kronor, för de tämligen marginella skillnaderna som jag upplevde, när jag jämförde med den bästa indonesien-guran. Man får mycket strängar och fodral för 14 tusen spänn. Om Professionalmodellen hade varit 100 procent perfekt hade jag kanske sett det i en annorlunda dager, men nu fanns det faktiskt detaljer som kunde ha gjorts ytterligare ett snäpp bättre.
Skillnaderna mellan gitarrmodeller från Japan och Indonesien är inte så stora som de jag upplevde när Revstar-serien först lanserade 2016. Indonesierna har faktiskt lyft sin hantverksnivå riktigt rejält. Det är inte på det viset att de japantillverkade instrumenten har blivit sämre. Det är snarare så att grannarna i sydväst har blivit så mycket bättre på att snickra ihop ett bra instrument. Och det tackar vi förstås lite extra för.
När Yamaha år 2016 först lanserade Revstarserien var det den första helt nya elgitarrserien från Yamaha på 20 år. Jag var då lite tveksam till det påståendet och hävdade att man ändock hade lånat flera designelement från tidigare modeller. Där fanns likheter med både deras egna Super Flighter och SG2000 från 70-talet, och som jag påpekat tidigare har huvudet vissa likheter med det på SA-15 från 1966. Men det är inget fel att göra på det viset. Hur skulle gitarrmarknaden se ut om Fender och Gibson helt hade skippat alla sina äldre modeller? Där pratar vi om designer från slutet av 50-talet.
Nej, jag tycker Yamaha gör helt rätt med sin Revstar-serie. Man tar vara på det som är bra från tidigare modeller, och ändrar på sådant som inte varit helt perfekt.
Om jag ska våga mig på att sia lite om framtiden, tror jag att Revstar Standard-modellen kommer bli den riktiga storsäljaren. Där får man ett riktigt bra instrument för en tämligen rimlig penning. Den har hög spelbarhetsfaktor, och den erbjuder en ljudpalett som väldigt få 2-mickars gitarrer kan konkurrera med. Och så är den så j-a fräck med sin racerbilsgröna metallic-lack, och sina fartränder. Sånt går jag definitivt i gång på! —
